Då, när allting började var jag 163 cm lång och vägde 74 kg och jag var ung och hade svart hår klippt i en page och ganska stora bröst, som en del manliga resenärer fokuserade på istället för att se mig i ögonen  och jag arbetade med säkerhet i terminal 2F på Roissy Charles de Gaulle. En del säger bara Roissy, andra CDG, åter andra Charles de Gaulle eller Aeroport Paris Charles de Gaulle. Saken är den att denna storflygplats ligger i kommunen Roissy och fick tillnamnet Charles de Gaulle eftersom frihetshjälten och presidenten med samma namn dog just som flygplatsen höll på att byggas i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Presidenten dog 1970 närmare bestämt. Han efterträddes av George Pompidou, som var president i Frankrike och furste av Andorra från 1969 till 1974, då även han dog. I princip passerar hela Frankrikes befolkning här varje år, eller det gör den ju inte alls, men det bor nästan 70 miljoner människor i Frankrike och det passerar ungefär 70 miljoner människor på CDG, jag säger CDG, varje år, så tänker jag. 70 miljoner människor, eller mer, det gör att CDG är en av världens största flygplatser och det i sin tur gör det ganska rörigt här och vi ser många sönderstressade resenärer dagligen, vi i säkerhetskontrollen. Kunde inte vara bättre!

Innan jag började i 2 F arbetade jag i den mindre terminalen 2G, den som ligger lite avsides, en bit bort från 2A,B,C,D,E och F och förstås de andra terminalerna, ur-terminalen 1 och charter-terminalen 3. I 2 G var min uppgift att se till så folk skötte sig när de skulle gå in i en av köerna som leder ankommande resenärer från utanför Schengen fram till passkontrollen. Mitt stora nöje på den tiden var att skicka ”priority-resenärer”, alltså dem med guldkort och sådant, ”frequent travelers”, som trodde att de var något för att de reste mycket eller hade råd att åka business, till fel kö. Jag stod där och blockerade dem från att gå in i kön för ”fast track” och skickade istället in dem i en kö för vanligt folk. En del av viparna var så tankspridda eller stressade att de missade min fula manöver, men en del blev, precis som jag hoppades, upprörda. Först sa de lugnt något i stil med ”men jag är platinum/diamant/guld/business/priority/fast track”, då svarade jag med en självgod min ”alla köerna går till samma passkontroll”, detta lät en del nöja sig med, andra orkade inte diskutera, men vissa började tjafsa, säga saker som ”klart det är samma kontroll din idiot, skillnaderna är hur snabbt kön tar dig dit!”. De kunde börja skrika och vara hotfulla. Svettiga och stressade var de redan om de var sena. Kanske skrek de då ”jag kommer missa mitt plan på grund av dig!”. Då kunde jag lugnt peka på en skylt som på franska förkunnade att den som förolämpade flygplatsens personal eller rent allmänt blev gapig och betedde sig skulle omhändertas.  De flesta blev bara ändå mer förbannade då, särskilt om jag knep ihop läpparna, höjde på ögonbrynen och blåste ut luft genom näsan och när de blev ändå mer förbannade kallade jag på flygplatspolisen som kom och omhändertog bråkstakarna.

Det var tider det. Dessvärre blev klagomålen på mig lite för många och dödsstöten blev nog när en släkting till Air Frances vice VD tog en bild av mig innan hon gick och ställde sig i den av mig anvisade kön. Hursomhelst så blev jag omplacerad till terminal 2F, där jag blev satt att sköta pöbelnkön närmast prioritykön vid en av säkerhetskontrollerna. Enligt instruktionerna jag fått skulle jag hålla pöbeln borta från fast track-kön men jag fokuserade istället på att styra och ställa med prioritykön. Till exempel sade jag åt de uppblåsta djävlarna att flytta sig lite åt höger. Eller vänster. Ofta beordrade jag dem att flytta hela kön så den hamnade vid sidan om de stolpar och rep jag ställt ut. Begripligt nog förstod ingen varför och ibland började någon ifrågasätta och ja, det brukade sluta med att jag fick kalla på polisen. Men även detta mitt nya beteende började ifrågasättas och jag blev kallad till ett möte med min chef Florian Bérguer, Monsieur Bérguer.

Monsieur Bérguer var en reslig man med en enorm kulmage, stora öron, tättsittande ögon, hopväxta ögonbryn och en väldigt liten näsa. Jag skriver var men han kanske fortfarande är. Jag vet inte. ”Bérengère”, sa han, ”jag har fått klagomål på dig och det är som du vet inget nytt, samma visa igen, du var stökig med resenärerna på 2G, visade dem till fel kö, de blev arga, och nu bråkar du igen med priority-gästerna och tvingar dem till förnedrande saker bara därför att du mår bra av det därför att de mår dåligt av det och det är så lågt, Bérengère, så lågt, men missförstå mig nu inte, jag gillar det, det är underbart, jag äskar att du trycker till de stroppiga djävlarna, tror att de är något därför att de flugit till sig guldkort eller därför att de har ett jobb som låter dem flyga business som inte ens borde finnas, alla vi i säkerhetskontrollen ser dig, Bérengère, och vi älskar det du gör, du är en hjälte här på Roissy, en legendar, du gör det vi andra bara drömmer om att göra och hittills har jag kunnat rädda dig kvar här trots alla klagomålen, men Bérengère,  du dricker på jobbet och det går inte för sig”, Monsieur plockade här ut tandpetaren han suttit och sugit på och la den på sitt skrivbord intill den gröna musplattan med reklam för Purina hundfoder och jag hann sticka emellan med ”det gör jag inte”. Då tittade Monsieur Bérguer, Florian, lite trött på mig, hans ögonlock såg ut att hänga tyngre än de annars ändå alltid gjorde och de tättsittande ögonen föreföll att komma ändå närmare varandra, ”Bérengère”, sa han, ”du smygsuper till och med av den beslagtagna spriten”.

Först visste jag inte vad jag skulle ta mig till när jag fick sparken från CDG. Det var ett hårt slag. Så mycket glädje de upprörda resenärerna skänkt mig, särskilt när de högljutt protesterande förts iväg av polisen sedan de ifrågasatt mina felaktiga och medvetet provokativa anvisningar. Sedan var det där med mina alkoholproblem, för visst var det så att jag söp, 24/24, 7/7. När lönen och den beslagtagna spriten försvann ur mitt liv hamnade jag snart också i en ekonomiskt knivig situation. Hade lätt kunnat gå åt helvete. Jag hade kunnat mista min tvåa i Seine-Saint-Denis – här kan någon invända att även om det var en tvåa kan väl ingen sörja en lägenhet i den förtappade förorten Seine-Saint-Denis, man jag råkar trivas här – och jag hade kunnat gå ner mig tillsammans med mina missbrukande förortskompisar, sprit, hor och knark dagarna i ända. Uteliggare. Istället tog jag tag i mitt liv. Slutade supa. Började gymma. Gick till arbetsförmedlingen. Fick inget jobb men arbetslöshetsunderstöd som höll mig kvar i lägenheten och redde ut min prekära ekonomiska situation som såg allt bättre ut för var dag nu när jag slutat supa och knappt åt något och inte unnade mig något.

Det var också nu som jag träffade Leon Beque, litteraturagenten. Vi brukade köra spinning och sådant ihop. Av någon anledning var han intresserad av mina historier från CDG. Han hatade CDG och han hatade flyget som sådant. Borde förbjudas, menade han. Han bad mig skriva ner mina berättelser om hur jag med berått mod ställt till det för resenärerna, särskilt finresenärerna, viparna, priorityresenärerna; berättelserna om när proffsresenärerna blev så arga att de fick omhändertas av polisen. Han uppmanade mig att fabulera fram vilka öden som väntade de bortförda. Hur deras viktiga affärsmöten, heta kärlekshistorier, familjehögtider och annat gick dem under händerna. Kanske ledde till tragedier och misär. Hur allt rasade samman för dem. Tillfällen som aldrig kom tillbaka. För evigt förlorade för dem. Jag oroade mig för mitt språk. Kan utan omsvep säga att jag varken kan stava eller hantera grammatiken. Det fixade Leon. Han, som han sa, spökskrev rubbet åt mig. AI, sa han. Och han såg till att få boken utgiven. På Éditions Gallimard. Blev en bästsäljare inte bara i Frankrike utan också i ett flertal andra franskspråkiga länder och de är många, ett trettiotal, flera hundratals miljoner människor pratar franska, visade det sig när boken bara sålde och sålde och jag blev stenrik, och då hade boken inte ens översatts. Vem hade kunnat ana att så många bar på agg mot världens frequent flyers, de som går före i kön och åker räkmacka på världens flygplatser? Inte jag i alla fall. Men det gladde mig. Och jag ställde gärna upp i prat-program världen runt och berättade om hur jag brukade förlöjliga de självgoda viparna.

Jag var fit, jag var 163 cm och vägde 63 kilo, muskler och senor, min page fortsatt lika svart som fordom tack vare lite färgmedel, fixade tänder, lyft barm, nagelmanikyr, dyra märkeskläder och bäst av allt: Platinum-kort på Air France! Priorityköer och flygplatslounger, en ny värld! Jag reste mellan världens länder och pratade om min fantastiska bok och började spåna på en uppföljare. En deckare – Leon har sagt att ”ska man sälja ska man skriva en deckare, behöver inte ens vara bra” –  där en säkerhetsvakt på CDG avslöjar en härva av något slag, massmord kanske. Jag vande mig snart vid det höga tempot. Taxi , flyg, flyg, hotell, panel, taxi, flyg, flyg, taxi, hotell, arbetsmöte, hotell, taxi, flyg… Allt gick som smort till dess jag på väg till Buenos Aires stötte på en sanslöst otrevlig människa i säkerhetskontrollen på terminal 2E på CDG. Jag var bjuden på föreläsningsturné i Argentina i samband med att min bok översatts till spanska och getts ut där. En stor succé, visade det sig, och alla ville träffa mig, hjälten från CDG. Jag var sen ut till flygplatsen och skyndade på så gott jag kunde, som tur var var jag som jag nämnt nu synnerligen fit och jag kunde därför springa fort genom tomrummen mellan terminalens entré och den väntande säkerhetskontrollen.

”Varsågod, kön här”, sa en kärring åt mig när jag kom fram till säkerhetskontrollen, ”men”, sa jag, ”jag är priority, fast track, jag ska in i den andra kön”, då log kärringen, en ful kärring med spretigt, otvättat hår, påsar under ögonen, slängande dubbelhaka och en blåröd näsa, ”alla köer går till samma maskin”, sa hon, ”ja, men nu har jag rätt till fast track och jag har väldigt bråttom, jag får inte missa min flight, folk väntar på mig på andra sidan jordklotet”, när jag sa det där sista passerade som en skugga över kärringens påsiga ögon och hon närmast väste ”det skiter jag i” och pekade på en skylt där det stod att polis tillkallas om vi resenärer inte finner oss i det öde som säkerhetspersonalen valt åt oss. Självklart såg jag ironin i detta och det gjorde mig ändå mer rasande. ”Vet du vem jag är!!!!” skrek jag och då slog kärringen larm utan vidare diskussion och jag tyckte bestämt att hon log när hon gjorde det, satkärringen.