Scener ur ett äktenskap

Något hemskt hände häromdagen. Hustrun ville ha ett glas vin till maten. Alla vet att det värsta som kan hända är att ens moatjé vill ha vin när man själv inte tänkt sig att smaka starkt. För att undvika total katastrof gäller det i sådana stunder att förse halva äktenskapet med något som inte är särskilt gott. Plockade därför fram ett par oöppnade test-flaskor av osvavlat vin från 2013. Buteljer som stått gömda i ett skåp på vår provensalska terrass de senaste fem åren. I ur och skur, kyla och, inte minst, värme (hehe).Öppnade det vita medan maten färdigställdes. Stor doft med friska inslag av gula plommon, lite honung, 80-talet (jo! en doft från 80-talet), träspån (fast vinet aldrig sett ek), svett, carambola, lite ostskalk, typisk schysst frukt när svavlet är 0, sur lie, anslag av CO2. Bra! Attans! Men då säger Hustrun ”Vitt?! Jag sa ju rött!” Ha! Okej rött får det bli, det här vita får bli starten på ett nytt långtidstest!Öppnade det röda. Fin, komplex doft, röda bär och mörka frukter i en salig röra, återigen typisk schysst frukt när svavlet är 0, smaken som doften, möjligen kan ett mycket litet stänk av flyktig syra skönjas. Bra! Attans! Helt klart var det här inte det röda naturvinet från Domaine Brescou och 2013 utan det nytappade från 2018, det som skulle ingå i ett nytt långtidstest. Hustrun: ”Men för Höge Farao! Står du här och ger mig dina experimentviner utan svavel?!” ”Hm, ja, jo, men jag tänkte att du skulle gilla det, de här är faktiskt riktigt bra och det ska bli spännande att se vart de tar…” ”Nej, det ska det inte,” säger Hustrun och ger sig till att hälla ut vinerna! ”… det här ska inte bli ett nytt långtidstest som besudlar vår terrass.”Hämnd! Öppnar ett experimentvin från 2015. Osvavlat rosévin med restsötma och som fått sig en rejäl omgång med vaniljsmakande ekchips och som upplevt en het sommar på terrassen. Öppnar. Smakar fan. Seger! Då. Hustrun: ”Lars, nu gör du mig ledsen…” Åh nej! Inte det! ”… riktigt ledsen…” Fan. ”Men lilla gumman, det är väl klart att du inte ska behöva dricka den här skiten, jag trodde det var en av de gamla riojorna utan etikett, en av de flaskorna som fått se etiketten bli uppäten av mössen…” ”Jamen, en sån bra idé, Lars! Det är faktiskt precis vad jag sitter och längtar efter! Kan inte du, min lille älskling, gå och hämta en Imperial 82 till mig? Mmmm?”Kan meddela att Cunes Imperial Gran Reserva från 1982 är absolut fantastisk på det där viset som bara  gamla, mogna Cune kan vara när de är som bäst.

Musik.

Dumheten vs Intellektet: Vem är du?

Intellektet kan förstå Dumheten men Dumheten kan inte förstå Intellektet. Någonstans har alla förstått att det är så. Problemen hopar sig när Dumheten överskattar sig själv och utnämner sig till Intellekt och när Intellektet föraktar och underskattar Dumheten. Värst av allt är att vi alla vet att vi hör hemma i Intellektets lag.

Musik.

Blir du moraliskt lönsam, lille vän?

Även om vi svenskar nog rent generellt drar åt samma håll är våra moraliska kompasser inte alltid likriktade, och vi sätter olika värde på moralen. Ibland låter vi vår politiska övertygelse överskugga riktningen på kompassen. Så kan det vara när Margot Wallström eller Carl Bildt kritiserar Saudiarabien. Beroende på vår politiska hemvist låter vi kanske partitillhörigheten ta överhanden och kritiserar den som kritiserar bara därför att ”vi brukar ju tycka olika”. När så sker bör vi, åtminstone i efterhand, rannsaka oss själva och fundera över vad vår moral egentligen är värd: behöll vi fattningen eller sa vi emot/höll med Wallström/Bildt bara därför att?

Tydligast ser vi värdet på vår moral när denna ställs mot affärer, särskilt lukrativa sådana. I det nu aktuella fallet med den i Turkiet mördade Khasshoggi, förefaller det som att Donald Trump, i alla fall för dagen, menar att de många lukrativa amerikanska affärerna i Saudiarabien överstiger de moraliska invändningar han och andra kan ha på att en stat förvandlar sina diplomatiska beskickningar till offentliga avrättningsplatser, och varningssignaler, för kritiska röster också i andra länder. Angela Merkel å andra sidan tycks mena, att det som nu skett är oacceptabelt, ett barbariets övergrepp på civilisationen, varmed hon också anser att hennes och tyskarnas och de tyska företagens moral är mer värd än de miljardaffärer landet nu riskerar att förlora.

Oavsett vad vi nu kan tycka om allt detta, om vi är med Wallström, Bildt, Trump eller Merkel, så är nog de flesta överens om att det rent samvetsmässigt och civilisations-ideologiskt känns bäst att hänga med Merkel, vilket om inte annat gör att värdet på vår moral är så mycket högre än den moral som efterlevs av Trump och andra som menar att affärer och politik inte hör ihop. Inte minst gäller det sista om vi drar en inte alltför långsökt parallell till 30-talet och dåtidens eftergiftspolitik, som innebar att ingen stoppade barbariet i tid – att sedan Putin, som i sig har en hel del att vinna på att få in en stor fot i Saudiarabien, snabbt hållit sig framme och sagt sig vara redo att göra affärer när västvärldens moralpredikanter får ömt samvete, är väl bara i sin ordning.

Nu kan någon tycka att moralens värde tydligare avläses i vardagen och vårt agerande där. Självklart. Men det gör inte tankeexemplet ovan värdelöst.

Musik!

Hustrun och Den Gröna Chartreusen eller Årets hittills mörkaste dag

(Runt ett muntert middagsbord sitter ett halvdussin personer. Framför dem står renslickade tallrikar, tomma glas och dyra stearinljus som håller på att brinna ner.)

Idiot vid bordet (även känd som Idiot ett): Jag minns fortfarande en gång för länge sedan när Lars bjöd på mörk rom och cigarr efter maten. Det var en verklig aha-upplevelse för mig.

Annan idiot vid bordet (även känd som Idiot två): Bjöd Lars på det?

Idiot ett: Njaee, när digestiven kom på tal föreslog han konjak och cigarr, men när Hustrun fick se att vi satt där med Grönstedts två-stjärniga eau-de-vie och Bellmans Siesta blev hon jättearg och gick och hämtade Vieux Rhum av något slag och ett gäng onödigt stora Cohiba, jag orkade bara röka upp halva om ens det. En oerhört minnesvärd upplevelse.

Idiot två: Romen och garren eller Hustruns insats eller Lars förmodar jag mörka uppsyn resten av kvällen?

(Allmänt skratt utbryter runt bordet medan dumskallarnas sammansvärjning fortsätter i full orkanstyrka.)

Hustrun: Lars, har vi inte lite gammal rom?

Hjälte vid bordet (även känd som Hjälten): Nej.

Hustrun: Eller förresten, ni har väl provat grön Chartreuse V.E.P.? Alltså inte den vanliga chartreusen eller årgångsvarianten utan V.E.P.? Lite svår att komma över bara, ganska sällsynt. Lars säger att det är digestivernas digestiv, gör du inte älskling?

Hjälten: Njaee, så märkvärdig är den inte, tycker den vanliga är bättre, särskilt den gula. Men inget går upp mot en konjagare eller en två-stjärnig eau-de-vie.

Hustrun: Ja men då dricker du det och så går du och hämtar V.E.P:n och bjuder laget runt. Vill någon ha en cigarr också?

Grön musik. Mer grön musik. Och mer grön musik.

Gammel-magister Flanell

Han stod där uppe på scenen i aulan. I början av sin korta dragning, högst tio minuter lång, klamrade han sig liksom fast i talarstolen. De som satt närmast kunde se hur hans knotiga knogar vitnade när han tog ett fast grepp om talarstolens kanter. Allteftersom han talade och ju mer emotionellt berörd han blev, desto mer slappnade han av. Till slut föreföll han ha ingjutit i sig så mycket mod, eller kanske vrede och förtrytelse, att han utan rädsla eller tvekan kunde möta sina åhörare, det oregerliga havet av hormonstinna och ointresserade elever, denna om inte fientligt så i vart fall avogt inställda samling av aningslösa och naiva människor som inte hade vett att veta bättre.

Aulan fylldes två dagar i veckan, tisdag och torsdag, när skolan hade gemensam morgonsamling. Från porträtt upphängda på tegelväggarna blickade tidigare rektorer och kommunala pampar ner på den ofrivilliga samlingen av tonåringar, som hellre legat kvar hemma i sängen, kört moppe eller börjat dagens lektioner istället för att tvingas ta del av någon självutnämnd viktigpetters nonsens. Än var det kommunalrådet som infann sig för att han trodde han skulle bli populär när han berättade om den nya idrottshallen i kommunen, än var det rektorn som stod och skröt om något han möjligen gjort i en dröm (underförstått lät han alltid antyda något som borde få eleverna att se upp till honom, beundra honom eller åtminstone bli rädda för honom, detta hjälpte nu föga då alla, även de välartade, tyckte han var en pretentiös nolla), och ibland var det en förskräckt lärare som fick inta podiet, förbannande sig själv över sin egen dumhet, hur kunde han vara så obetänksam att han anmälde sig som frivillig till att leda en morgonsamling, att ställa sig inför en föraktfull hydra och de många uppgivna stönen och elaka skratten som ofelbart skulle möta honom? Det hände också att någon kom utifrån. En gång var en för länge sedan känd fotbollsspelare där. Han möttes mest av hån. Ingen visste vem han var och det landslag han spelat för var helt säkert mycket sämre än det nuvarande. Kanske hade spelarna på hans tid dessutom tokstora och urfula byxor i bomull och tröjor med snörning. Den ende som fått känna på något som kunde liknas vid uppskattning var mannen som kom för att berätta om traktorer, eller egentligen skulle han inte alls tala om traktorer, han skulle tala om surt regn, men då han råkade nämna att hans farfar byggt de första svenska traktorerna vaknade grabbarna längst bak i aulan: frågorna om de gamla traktorerna haglade över sonsonen som roat och stolt besvarade alla frågor till dess klockan ringde och det var dags att gå vidare med dagen.

Och där står han nu, gamle Flanell som gott och väl passerat pensionsåldern, i sin grå kostym, vita skjorta och svarta nylonslips, med sina vita hårtestar utplacerade som kasar på en kal bergsknalle, näsan med alla sina kratrar, den bestämda hakan och de väldiga öronen, som inte fungerat särskilt bra sedan en kollega och kamrat trampade på en mina i hans närhet, det var någonstans utanför Benin City 1969, mitt under brinnande krig, Nigeria mot Biafra, eller snarare två oheliga allianser mot varandra, på ena sidan Sovjetunionen, Storbritannien, Egypten och Nigeria, på den andra Frankrike, Israel, Portugal och Biafra, hursomhelst så trampade vännen på den där minan och slets itu medan magister Flanell fick sin hörsel förstörd och skickades hem till Sverige med omedelbar verkan. Två sjukvårdare mindre i det kriget.

Han borde inte stå där, i talarstolen, inför hydran, han borde vara död, flera gånger om, eller åtminstone hemma hos sig själv och sin trädgård, som andra pensionärer, men skolan behöver honom och hans enorma kunnande, alla hans sju flytande språk och därtill varianterna av swahili och så lite mandarin och ganska mycket kordofan (han reste mycket i Sudan när han skrev sin bok om den engelske äventyraren, ballongpiloten och översten Frederick Gustavus Burnaby, som stupade i slaget vid Abu Klea, där han fick ett spjut genom nacken), för att inte tala om hans insikter i världspolitiken och hans kunskaper i historia och geografi. Om det finns en sak alla i skolnämnden, rektorn, de övriga lärarna och Hem och Skola är överens om, är det att så länge Flanell är villig att undervisa är han välkommen till skolan: det är han som skiljer ut deras skola och stad från de övriga, mer medelmåttiga utbildningsanstalterna i länet.

Men eleverna kunde inte bry sig mindre. Alla vet att gamle Flanell kan det mesta, att han varit överallt och att han levt långa perioder i Afrika, men hur intressant är det på en skala? Flanell vet inget om modern musik, hur man trimmar en moppe eller hur spelet fotboll fungerar eller hur det är att vara 15 år, han kan inte spela elgitarr, är inte ett dugg cool. Däremot är han halvdöv och gammal som gatan.

Tar ingen hans parti? Står ingen upp för honom? Finns det ingen bland alla dessa ungdomar som är mogen och klok nog att lyssna och förstå? Jo, men skulle den personen vara så dum att den ger sig till känna skulle den snart drunkna i den bruna sörja av dumhet som översvämmar aulan var gång det ringer till morgonsamling.

Å andra sidan kanske Flanell haft lättare att nå ut till ungdomarna om han berättat om när han träffade den dödsdömde Roger Casement, mannen som avslöjade Leopold II:s övergrepp i Kongostaten, i cellen i London, 1916, då var Flanell 18 år, bara några år äldre än de ointresserade ungdomarna i aulan. 18 år. Hans föräldrar hade skickat Flanell på internat i England just innan kriget bröt ut. Han blev kvar tills det tog slut, då begav han sig till Afrika för att arbeta på en missionsstation i just Kongo, inspirerade av det Casement berättat för honom. Han hade kunnat berätta om Casement, som avslöjade oegentligheterna i Kongo, och i Amazonas, som blev adlad i England, men kom i onåd och dömdes till döden sedan han med vapen i hand försökte få Irland att med Tysklands hjälp bryta sig loss från Storbritannien. Och Burnaby, han kunde berättat om äventyraren Burnaby. Eller att han var god vän med Julius Nyerere och Indira Gandhi, att han träffat Dag Hammarskjöld och U Thant och Eisenhower. Åren som missionär i det inre av Afrika. Och det orättfärdiga kriget, folkmordet i Biafra, bara ett par år bort, men åhörarna är inte intresserade av att en miljon människor dog under de tre åren kriget pågick, att han då befann sig mitt i världens dittills mest kända svältkatastrof, allt det där är så avlägset, flera år sedan, och i Afrika, Afrika! Så långt bort. En annan tid, en annan värld. Snacka om att gammelmagister Flanell är mossigheten personifierad. Och nu står han där och talar om då och nu och sedan.

”Det hemska är att vi har den bästa tiden bakom oss, jag och min generation, kanske era föräldrar också, har upplevt den bästa tiden. Allt har gått åt rätt håll inom medicinen och alla har fått det bättre. I vårt land, i vår del av världen. Och det fortsätter så ett tag till. Men snart vänder det. Vi ser redan hur sura regn hemsöker oss, hur naturen tar skada av vår livsstil, hur miljöfrågan blivit något annat än skräp i dikeskanten.” Det är kommen så här långt i sitt tal som tagit sin början i merkantilismen och upplysningen och som omfamnat såväl Rousseau och Voltaire som Aristoteles och Keynes och Wittgenstein och Franklin D Roosevelt och Bretton Woods och Saltsjöbadsandan och risken för en oljekris och Nord-Syd-problematiken, som gammelmagister Flanell släpper sitt fasta tag om talarstolen, knyter och skakar sin ena näve i luften och utbrister med darrande stämma och tårarna rullande nerför kinderna ”Jag är ledsen att säga det, men vi har förstört er värld, och vi har alla det bästa bakom oss, snart vänder det, och sedan blir det bara sämre, förlåt mig!” Mitt i tiraden ringer klockan och eleverna reser sig slamrande och under glada skratt och anonyma tillrop – ”Gammel-gråt Flanell!”, ”Lipsill!, ”Ingen kan förlåta det där talet, Flanell, skäms på dig, gubbe!” – skyndar de ut på skolgården, kanske för att hinna ta en cigg innan lektionerna börjar om fem minuter eller för att hämta första lektionens böcker i skåpet. I den mån någon kommer ihåg något av Flanells morgonsamling så är det att han visat sig mer gaggig än någon kunnat ana. Året är 1973.

Test: Vinindränkt trädgård

Hustrun: Lars, har du känt hur det luktar i vår trädgård?

Jag: Ja.

Hustrun: Har du med det att göra?

Jag:

Hustrun: Är det ett av dina test?

Jag: Varför öh varför, frågar du?

Hustrun: Jag frågar därför att hela området stinker sur vinäger och har drabbats av en vinflugs-invasion! Vad har du gjort?!

Jag: Jo, alltså, du har ju sagt att jag provar så mycket vin och häller ut så mycket vin och att det kanske inte är bra för avloppssystemet och septitanken och allt det där så jag tänkte använda ett gäng pavor till ett test, där jag häller ut allt vinet i trädgården och ser vad som händer. Växer det mer? Luktar det gott? Jagar det bort flugor?

Hustrun: ”Jagar bort flugor”… vad har jag missat här? OMRÅDET ÄR INVADERAT AV VINFLUGOR!

Jag: Jag vet, och just det är så bra att ha fått veta genom det här testet. Nu kan jag gå ut och varna alla världens vinnördar, ”Töm inte era halvdruckna pavor i trädgården” ska jag säga åt dem, ”för då luktar allt vinäger och ni drabbas av en oönskad vinflugsinvasion, eventuellt kommer grannarna och…”

Hustrun: Har grannen varit här?!

Jag:

Hustrun: Jag tror inte är sant.

Jag: Älskling, lilla gumman, detta är Vetenskap, Vetenskap, och jag har precis kommit fram till ett resultat som kommer sprida glädje jorden runt. Det är jag det, din man! Glädjespridandets professor, Den Moderna Vetenskapens Amundsen, Allvetandets Bästa Vän…

Hustrun: Jag tar och kör en vända med bilen medan du kommer på ett sätt att göra dig av med vinflugorna och stanken. Professorn.

Patrik Oksanen: Skarpa skärvor

Först som sist: Läs den här boken. Så snart som möjligt. Och se sedan till så alla dina bekanta också läser den.

Patrik Oksanen har en gedigen journalistisk bakgrund från bland annat SVT och TV4. Idag är han politisk redaktör på Hudiksvalls Tidning. Han skriver också ledare och om säkerhetspolitik för flera av Mittmedias tidningar. Och nu har han skrivit en oerhört viktig bok om ”hur informationskrig hotar slå sönder det öppna samhället”.

 

Det är kunnigt, alarmerande och lättläst. Vi får oss till livs information – inte desinformation eller fake news – om människor som hotas, ibland dödas, därför att de berättar en sanning vissa vill dölja, om hur vårt samhälle och vår vardag redan genomsyras av påverkansoperationer, om utländska ytterst medvetna försök att splittra och påverka, om svenska femtekolonnare, om hur vetenskapen efter medvetna kampanjer alltmer får stryka på foten för upprörda känslor och mycket annat. Oavsett hur obehagligt vi kan tycka det är så måste vi alla förhålla oss till samtiden och i den finns troll, rysk underrättelsetjänst, Daesh och många andra som försöker omstöpa och helst riva ner Sverige så som vi känner det och allt det där har Oksanen koll på. Har du?

Musik.

Fri press vs Erdogansvenskarna

I det rådande samhällsklimatet där en lång rad regeringar och riksdagar undan för undan monterat ner inte bara det militära och civila försvaret i Sverige utan också det psykologiska och därmed den mentala medvetenheten – den aningslösa Transportstyrelsens IT-upphandling räcker som exempel – och där utländska intressen framförallt via sociala medier underblåser motsättningar och förstärker åsiktsyttringar och där flera inhemska aktörer gör sitt för att få det att storma och där bland många måltavlor ”journalisterna” och det fria ordet utsätts för angrepp, gäller det att komma ihåg några saker (utöver det faktum att pöbeln som ropar på inskränkningar i demokratin a la Turkiet – alltså bannlysning av utvalda media, förföljelse av oliktänkande och tillsättande av medlöpare och åsiktstrogna på viktiga poster till exempel inom polisväsendet – är en minoritet).

”Journalisterna” och ”medierna” är allt från DN och Samhällsnytt och Flamman via Amalia och Ekot och Dagen till Rapport och Etc och Veckans Affärer – för att nu inte nämna tillgången till utländska medier, böcker, bloggar och podar. Talet om en ”åsiktskorridor” med alla dessa hundratals, tusentals, informationskanaler kan bara handla om individen själv, som i så fall låter sig placeras i en åsiktskorridor genom att envist blunda för de många perspektiven som finns där för den som orkar ta till sig dem. Glöm inte heller att ett drev, låt vara rättfärdigt eller orättfärdigt, bara går så länge det får näring i form av fler läsare och kommentarer från den som vill kasta sten på den utsatte.

Musik!

Skottlossning i Töreboda

Med anledning av att en politiker, och Säpo, säger sig ha blivit beskjutna av ett förbikörande fordon i Töreboda och att polisen sedan kunnat konstatera att något riktigt skjutvapen inte förekommit i sammanhanget och att vare sig politikern eller Säpo blivit beskjutna, vill er utsände i bonnvischans, och då särskilt Skaraborgs fina, vilt svingande environger tydliggöra, att redan på den nyss nämndes tid åkte ungdomar runt såväl på tvåhjuliga som i fyrhjuliga fordon och besköt allt i sin väg med framförallt långskjutande vattenpistoler och -gevär, inte sällan med ställbar strålriktning, samt, mindre vanligt och helt utan sofistikation, ollonpickadoller.

Därutöver hände det, särskilt i påsktid, att på måfå utvalda medborgares brevlådor ficks att fara åt fanders medels väl byggda och slugt placerade attiraljer av mer eller mindre explosivt slag. Och vintertid kunde det hända att raggarbilar besköts med välrullade snöbollar på det att de fulla raggarna trillade ur sina bilar och ropade hot ut i natten och den svarta tomheten. Men sedan blev jag militärpolis och slutade tycka sådant där var kul.

Musik!

Förbud mot syltfyllda croissanter!

De lärde lär inte tvista om vilket bakverk som är boulangerernas och patissierernas mest briljant innovation. Alla vet att det är croissanten, denna halvmåne av välbehag och djupa insikter – inget annat degverk har så inlevelsefullt avnjutits på de stora filosofiernas caféer samtidigt som det inspirerat musicerande och författande bordsgrannar till både symfonier och praktverk som ”På spaning efter den tid som flytt” (hade Prousts croissanter varit sylttryfferade hade han aldrig fått idén om madeleinekakan, sanna mina ord!). Kort sagt: croissanten är, eller borde vara, ett världsarvsklassat degverk till mänsklighetens fromma och som med allt magnifik i vår gemensamma värld och historia gäller det att handskas varsamt med gudagåvan.

Döm då om vår förvåning när terroristanstrukna världsförstörare under de hemliga polisernas radar lyckats smyga in syltfyllningar i detta degverkens degverk! Vi har sett framgångsrika och av världssamfundet sanktionerade varianter som croissanter och medialunor med crema eller nutella, men sylt! Detta de saftande och syltande goddagspiltarnas värsta påhitt, i sig värt ett förbud. syltandet… men endast en verkligt ond och psykopatböjd hjärna kan tänka ut något så elakt som att trycka in sylt i en i övrigt normal croissant på det att den lyckliga och förväntansfulla croissantkonsumenten möts av en veritabel mardröm två tuggor kommen in på croissanten!

Förbud! Förbud! Förbud! Och hårda straff för alla som syltar och saftar – ja, de är medskyldiga då de förser syltcroissantterroristerna med ammunition – och särskilt för dem som tryfferar croissanterna med sylt! Skulle dessutom sylten vara aprikos eller en närbesläktad vanart i Guds trädgård ska straffet på känt ATG-manér boostas med gånger tio.

Ginette Reno!