Storfrämmande på bibblan

”Jag är så nöjd! Vet du vem som kommer till kulturaftonen på stadsbiblioteket i september?”

”Nej, hur skulle jag kunna veta det? Men du låter nöjd.”

”Jag ÄR såå nöjd! Jag har fångat storvilt!”

”Men berätta då, vem?”

”Susan Austen!”

”Vem?”

”Susan Austen!!”

”Vem är det? Arvinge i rakt nedstigande led till Jane, eller vad?”

”Jane? Vad pratar du för gallimattias? Susan Austen, regissören!”

”Jaså, du menar Suzanne Osten!”

”Osten? Vad är det för dumheter? Osten som i ’kan du vara snäll och hämta osten i kylskåpet?’? Då kan man ju lika gärna heta Karl Kaviaren eller Märta Marmeladen. Eller varför inte Stefan Salamin eller Cecilia Pudding-Leverpastejen!”

”Ja.”

Hatgrupp mot meteorologer – nu!

I sociala medier finns redan den välgenomtänkta och sympatiska gruppen ”Vi som hatar journalister och politiker för dom vinklar sanningen”. Klart vi ska hata journalister och politiker för att de ljuger, allihop, särskilt de som säger att de andra ljuger för de ljuger om ljug och ytterst finns det skäl att ifrågasätta hela gruppen ”Vi som…” för de ljuger nog också om alla som ljuger och inte minst om dem som ljuger om ljug, och til syvende og sidst hänger alla lögnerna ihop i en världsomspännande konspiration som inte kan leda till annat än självhat då vi alla då och då ljuger. Det har alla som stödjer ”Vi som…” fullständigt klart för sig. För dumma är de inte. Men allt det där är en fjärt i den styva kuling som understundom hemsöker vårt kustband om man betänker att ingen, ingen, ljuger så mycket som meteorologerna!

Hur många gånger har vi inte trott metorologerna och smörjt cykelkedjan och klätt oss i kortbyxor och linnen och packat picknick-korgen och laddat ungarna med löften om en cykeltur på landet bara för att upptäcka att det inte alls, som utlovat, är högsommarvärme och solsken, utan snarare just styv kuling och Fan och hans moster som råder? Hur många gånger har vi inte arbetat i vårt anletes svett veckan lång medan solen skiner utanför fönstret bara för att finna oss stå öga mot öga med Kung Bore när det är dags att grilla på fredagskvällen och detta alltmedan meteorologerna, som så klart visste vad som skulle ske, sitter där och gottar sig framför sina kvartslampor och värmekaminer på sitt ljughögkvarter? Hur många gånger har vi inte suttit där på Julafton och besviket och med tårfyllda ögon spanat efter Jultomten medan allt det gröna bara lyser utanför fönstret och ett plusgradsregn hemsöker och förstör hela helgen, och vem fel är inte det om inte meteorologernas? Dessa lögnhalsar och fridstörare!

vinifierat vill därför uppvigla alla som stöder den allvetande gruppen ”Vi som hatar…” att ta nästa steg i sitt kära Sisyfos-hatprojekt att hata dagen lång och att få ordning och reda på statsfinanserna, skolan, polisen, förorten, bilen, glesbygden, grannarna, posten, SJ:s tidtabell och vården och, som gruppens namn ger en viss antydan om, journalisterna och politikerna: Att också se till att få stopp på ljugandet och sanningsvinklandet i väderleksrapporterna och för det ändamålet starta hatgruppen ”Vi som hatar meteorologer för dom vinklar sanningen”.

Opålitlig väderleksrapport?

Allmänt pomadaförbud – nu!

Knappt har vi fått kravet framfört på förbud mot rakvatten förrän vi tvingas inse att hårvatten och pomada kan vara precis lika illa, varför vi ser oss tvingade att, för mänsklighetens och samhällsfredens bevarande, med omedelbar verkan kräva förbud mot stinkande hårvatten och pomada! Om hårvattnet bärs av en taxichaufför som stängt in sig med en oskyldig och ovetande passagerare för en drygt halvtimmeslång tortyrresa, ska lagstiftaren inte dra sig för att snegla på lagens strängaste straff. Skulle nämnde taxichaufför dessutom i en alltför tidig morgontimme undslippa sig ett ”Åh, en så vacker morgon!” samtidigt som han därmed släpper loss ett rent helvete av gårdagsvitlök i bilen, SKA lagstiftaren se till att ingen, ingen, undkommer lagens hårdaste straff.

Musik.

Journalist bashing: diktaturkramarens våta dröm

Än en gång visar en färsk undersökning att respekten för och insikten om vad en fri journalistik betyder för individen fortsatt är på väg mot nollpunkten. Till och med i öppna och fria samhällen, till och med i Europa. Som om allt är på film. Skådespelarna i filmen och Trump och Erdogan och Orban och Ekeroth säger att journalister är hyenor och dumma och att de ljuger. Således är det så. Och det är absolut inte tack vare seriöst arbetande journalister som de stora avslöjandena sker, allt från justitieministrars besök på bordeller med mindreåriga via panamaläckor och myglande bilfirmor till halvstatliga telebolags mutaffärer i Långbortistan. Nej, sanningen och den våta drömmen måste vara detta:

”Media är korrupt, media ljuger, media lägger fällben för våra politiker som inte alls behöver övervakas, det är okej om samhället förfaller till utbredd korruption, man får förstå att de som har gömmer sina tillgångar och det gör inget att det sker på din och min bekostnad, kort sagt har vi inte med den saken att göra och vi ska inte ha några snokande murvlar som letar efter sanningen om svinn och mutor och svinerier, det är okej om du och jag inte längre får säga vad vi vill, censur är bra, furstespegling är bra, personkult är bra, jag önskar att vi snabbt kunde gå via ett ungerskt klassiskt patriarkalt tillstånd till turkisk diktatur till kinesiskt enpartivälde och svågerpolitik till ett, äntligen!, nordkoreanskt idealtillstånd där pressens raison d’être är att hylla ledaren och inte att ägna sig åt avslöjanden och annat trams.”

The Jam!

Zlatan-dyrkaren i Dubrovnik

När hotellets bell boy hörde att jag var svensk sa han bara en sak, ”Zlatan”. ”Ja, fantastisk spelare,” sa jag. ”Gud,” sa han och berättade med stolthet i rösten och på mycket bruten engelska att Zlatans mamma är kroatiska och att han sett filmen ”Becoming Zlatan” och älskade den. I det läget kände jag att det kunde vara på sin plats att berätta att jag känner bröderna Gertten som gjort filmen. Detta fick den vuxne mannens ögon att tåras och han höll ut sina armar och jag ångrade mig genast för detta utvecklade sig i sanningen till ett udda ögonblick i bådas våra liv. Till slut bestämde han sig för att inte krama mannen som känner bröderna som gjort filmen om Gud och nöjde sig med att be om en autograf.

Punkt

Det var illa nog på den tiden då Chefen stannade upp i sitt föredragande framme vid vita tavlan, tittade ut över den lilla församlingen och log ett ”Det är inte alla som är så puunktliga som Iris”, ja, det var illa nog redan när jag var liten och spelade punkrock och folk skämtade om att det gjorde vi inte alls för vår musik var punktrock. Och på gymnastiken, den elake idrottslärarens ”Det är inget fel på isen, ingen punktis här inte!”, levererat med ett rått skratt som de andra gärna föll in i. För att nu inte tala om alla skämt om alla jag skulle punktmarkera på fotbollsplanen, att jag borde bli svetsare så bra som jag måste vara på att punktsvetsa, eller skattmästare, punktskatter ni vet… eller byggare och bygga punkthus, eller varför inte strejkledare, punktstrejker… Och nu detta att alla plötsligt säger punkt rätt som det är. ”Så är det. Punkt!”. ”Ingen ska vara ledsen. Punkt!”. Varje gång hoppar jag till. Alla andra som heter Punkt hoppar säkert också till. Vi är vana att bli hånade. Retade. Höra våra namn skrikas ut. För ni andra har alltid tyckt om det där, att skrika Punkt! Och nu säger ni det hela tiden, bara för att, och ni tycker att det är skönt. Erkänn! Ni tycker det! Punkt!

En tydligt definierad punkt besjungen av en grupp som säger sig vara bestämd på den punkten (att den först nämnda punkten är tydligt definierad). Inte en punkt men en prick. Samt ett kärt återseende. Punkt!

Bitter-Sverige

Sverige har gått från att vara Lort-Sverige till att vara Bitter-Sverige. Däremellan hann vi, efter att ha stått över två förödande världskrig, vara Bäst i världen ett tag. Kanske är orsaken till att vi är så bittra nu, att vi tar det mesta för givet? Trygghet och demokrati är ett evigt självklart. Så till den milda grad att vi tror oss ha råd att ropa på inskränkningar i demokratin, ja rent av ropa på diktatur som om det någonsin funnits en diktatur som inte i första hand endast vurmat sin egen inre krets.

Tryggheten och demokratin gör att vi tror att vi är odödliga, omöjliga att besegra, oss kan intet ont hända, och när vi ropar på diktatorn är det därför att vi alla tror att diktatorn är precis som jag själv och bara vill mitt eget bästa, inte grannens eller ens sitt eget bästa. Dumheten i allt detta är så stor att den är svår att ta in. Likväl finns den där, tämligen spridd bland annars ganska normala individer.

Bitter musik.

Förbud mot slapphandshälsning!

Har ägnat en stor del av dagen åt att vara rasande på mösehumlor som går och står i vägen på Nice flygplats. Om det inte var så att er utsände i de livsnödvändiga och till lycka ledande förbudens förlovade värld redan krävt ett förbud mot mösehumlor och andra raseriframkallande bromsklossar, skulle den nyss nämnde göra det nu. Då det, trots allt, känns överflödigt med ett dubbelförbud, låt vara att tanken är tilltalande, inriktar vi oss därför istället på ett, för en majoritet av mänskligheten, lika behövligt och efterlängtad förbud, nämligen det mot att slapphandshälsa!

Någon kanske tycker att det är straff nog för den som räcker fram en slapp hand till hälsning, att få slapphanden tillknycklad av ett mer handfast och bestämt grepp, men så är inte fullt ut fallet enär den lycka som går att känna i samma stund som slapphandshälsarens sladdriga våffla knycklas ihop med ett otrevligt och bengnagande kras på intet vis står i paritet med det obehag som går genom ben och märg och rakt in i hjärnans emotionella centrum på den som plötsligt finner sig stå där med en slapphand i handen och, etter värre!, det obehag som sprids som en skenande rysning genom kroppen när fasthandsinnehavaren inser att den just håller på att knyckla ihop slapphandshälsarens hand med det tidigare beskrivna låga men ändå fullt ut obehagligt upplevda oljudet.

Ergo: Slapphandshälsaren måste straffas på det att hen stoppas i sin för mänskligheten förödande framfart. I syfte att hjälpa lagstiftaren på vägen och skynda på processen från idé till genomförd lag, föreslår vi här, utan andra krav på ersättning än möjligen en bronsbyst på Justitiedepartementet, att den som slapphandshälsar döms att få sin slapphand tillknycklad av en för ändamålet framtagen robot till dess hen lovar och svär att aldrig mer hänga fram en slapphand vare sig i samband med en hälsning eller i något annat sammanhang. Den som trots avgivet löfte av i förra meningen nämnda art lägger en slapp våffla i ett fast handgrepp, ska helt enkelt beläggas med handhälsningsförbud, och ta konsekvenserna av att inte ta folk, oavsett kön, i hand och vi vill på intet vis avvisa tanken på en lagstadgad pariakast för dessa återfallsslapphandshälsare.

David Byrne!

Glad Påsk!

Kära HR:are,

det är inte utan ett visst inslag av vår i dagens känsloutbud parat med ägghunger och längtan efter rödtjut till lammet och starkare varor till sillen som vi samlar oss och utbrister i ett rungande Glad Påsk! riktat till just Er! Även om ingen annan tycker om er, vet ni att vinifierat älskar er allihop, och tänk så här: vad vore väl världen utan vinifierats världsförbättrande förbudskrav och oss okritiska HR:are? Slät intet. Ett Icke-vara. Långt från såväl Varat som det Möjliga varat. Nej, vet ni vad, nu drar vi korken ur påskalammsvinet, fattar varandras händer och spelar en glader och meditativ trudilutt, som låter precis så som jag försöker få min gitarr att låta och röra sig över skalorna utan att kanske lyckas precis lika bra som den här påskgöken vi kan höra på om vi klickar på det nyss understrukna.

Kungamedalj till vinifierat. Nu!

Hur skulle det gå här i världen om det inte funnes ordningsmän och förbudsivrare? Ja, frågan är retorisk. Vi vet alla vartåt det skulle barka. Kort sagt ska inte bara Sverige utan hela mänskligheten vara glad att det finns sådana som er utsände i de av dårskap fyllda återvändsgränderna i det mänskliga intellektet; sådana som inte bara snabbt och finkänsligt snappar upp vad som måste förbjudas och beivras å det brutalaste och som ställer krav på snabba åtgärder, ja, sådana som utgör samhällets och mänsklighetens stöttepelare utan vilka allt skulle rasa samman som ett korthus i en storm med orkanstyrka i byarna.

Dock händer det att även vi som är superhjältar och barnens förebilder slås av trötthet. Det kan till exempel hända i samband med en morgonflight från Kastrup vilken föregåtts av en väckarklocka mitt i natten och en tågresa över bron. Just detta, tröttheten, upptog idag den ovan nämndes tankar under större delen av flygresan Köpenhamn-Hemmet, en tid då  denne borde ha författat en skrivelse med flera nya förbudskrav, men så blev det alltså inte. Annars hade samhället vid det här laget redan begåvats med välformulerade krav på ytterst nödvändiga förbud som förbud för danskar att flyga från Kastrup till Nice, förbud för alla att använda armbågarna och trampa folk på fötterna i boarding-köer (med särskilt kännbara straff för resenärer utan guld- och diamantstatus som försöker tränga sig fram trots att de borde resa i lastutrymmet tillsammans med barnen, de förkylda, fyllbultarna och pratmakarna), förbud mot inkompetent markpersonal som inte kan svinga piskan över ett gäng passagerare som löper amok framför gaten.

Nog av. Saken är den, som alla vakna HR förstått, att det här går ju inte för sig: Trötta superhjältar måste muntras upp! Vill därför ödmjukast framföra fyra önskemål: 1. Ett årligt och väl tilltaget apanage från Svenska Staten. 2. Ett månatligt och rundhänt konsultarvode från Svenska Advokatsamfundet. 3. Ett synnerligen väl tilltaget stipendium samt seriös sponsring från företaget Ordning och reda. 4. En kungamedalj (lämplig motivering: ”För ordning i Sverige i tiden”).

 

Tre små låtar som kan göra en kung glad: 1, 2, 3.