Sara Danius: Husmoderns död & Matilda Gustavsson: Klubben

Kanske är det den naturligaste av mänskliga drifter, detta att vilja tillhöra. Att ha ett sammanhang. Det är det som driver hangarounden till mc-klubben, springpojken i det kriminella förortsgänget och den som vill tillhöra eller åtminstone vara nära kultureliten, synas i den fina kulturscenens ljus.När så ett antal kvinnor anklagar Kulturprofilen för att tafsa, komma med unkna kommentarer och våldta, samlar sig snart de här som tysta stått och tittat på därför att de också vill höra till, till försvar inte av de utsatta kvinnorna utan av det oförsvarbara. Fast det ska sägas, att några inser kvart över tolv att de betett sig ociviliserat, fegt och väldigt lågt då de låtit känslan av att vilja höra till ta överhanden över att göra det rätta, att inte reagera på det som pågick framför näsan på dem. Å tredje sidan finns det också sådana som den mest patetiske bland de självförhärligande kulturpajasarna, han som inte förstår att skilja på det verkliga livet och sin egen och de närmaste vännernas låtsasvärld fylld av omfattande inbördes beundran och kraftig självöverskattning, alltså sådana som denne clown som faktiskt på fullt allvar tror sig tillhöra något som är större än Samtiden och trampandet på uthängda och utnyttjade kvinnor, varför han med emfas försvarar detta oförsvarliga, detta ociviliserade översitteri i den egna samtiden.Det må så vara att någon menar att kvinnorna får skylla sig själva, när de vill höra till, att de borde velat annat, eller åtminstone inte låtit sig utnyttjas och våldtas, framförallt inte borde velat tillhöra så mycket att de lät sig våldföras på en gång till, och den stackars förövaren, Kulturprofilen, honom får man ju förstå, han tog bara vad han kunde och att han kladdade lite här och där, det visste ju alla om. Sådan var han. Och det är just det. Sådan vara han. Och de andra höll tyst för de ville ju också höra till.

Fast det spelar inte någon roll vad alla dessa kvinnor som det tafsades på, ordades om och våldtogs på och i sade och gjorde. Det var inte de som tafsade, ordade och våldtog. Det var inte de som utnyttjade och överskred alla gränser för ett civiliserat samhälle och umgänge, och det var inte de som bröt mot lagen. Det var för övrigt inte heller de som ägnade sig åt jäv och nepotism.Matilda Gustavsson skrev DN-reportaget som fällde Kulturprofilen, petade hans hustru ur Svenska Akademien och fick den ovan nämnde pajasen att gå all in på att fjanta sig ur den historieskrivning han så gärna vill vara en fotnot i. Den som vill få helheten samlad i en bok gör rätt i att läsa Matilda GustavssonsKlubben”, inte så mycket nytt, men en bra sammanfattning.Läste ungefär samtidigt med ”Klubben” Sarah Danius Husmoderns död”. Danius kom ju också att fällas av Matilda Gustavssons artikel, men mest för att hon tog parti mot Kulturprofilen och dennes akademiska fru. Det som fick mig att slå ihop de här två böckerna i en recension är att Danius faktiskt ”särskilt tackar” Kulturprofilen i slutet av sin bok. Flera av de ingående texterna i den något ojämna men klart läsvärda och mycket lärda ”Husmoderns död” var från början föredrag på klubben Forum. Till och med den omvände Brutus levde alltså i symbios med kulturnattens Kladdcaesar. Är det annorlunda idag? Knappast. Därtill är den i egna ögon fina kulturscenen fortsatt alltför fylld av självförhärligande och självöverskattande pajaser av olika kön. Om inte annat så vann ju den fraktionen striden om Svenska Akademien. Där sitter de nu och vakar över något som är större än både dem själva (eller, nåja, nästan större än dem själva) och Samtiden (definitivt större än Samtiden).

Musik.

Förbud mot centrerade nytubstryck!

Somligt nytt känns sådär extra mysigt och lyxigt som bara somligt nytt kan kännas, och på den skala som detta extra myslyxiga mäts står en ny kaviartub en tidig morgon högst. Kort sagt: en ny kaviartub en tidig morgon är en lisa för själen.Eller med andra ord: en ny kaviartub är något så fantastiskt, något så dyrbart ja något snudd på så heligt som något kan bli. Och som med allt heligt gäller det att gå varsamt fram och att visa föremålet vederbörlig vördnad. Detta vet alla med en normal uppfostran, ett minimum av estetisk känsla och ett uns EQ och den som ger sig till att ge den nya, blanka tuben ett rejält tryck på mitten i sin obetänksamma och känslokalla iver att få kaviaren ur tuben, den individen är inte bara förtappad utan också att betrakta som kriminell och skulle det vara så att lagstiftaren ännu inte formulerat ett tydligt förbud mot centrerade nytubstryck är det i sanningen hög tid att göra det nu!Lämpligt straff för den som ägnar sig åt centrerade nytubstryck är ett år, under vilket det kriminella elementet varje dag ska väckas i ottan av ett obehagligt tryck av en kall hand på magen, på uppfostringsanstalt med fokus på handhavandet av hushållets heliga pryttlar och doningar. Särskild vikt skall läggas vid respekt för kaviartuben. Skulle det visa sig att den som utdelat ett centrerat nytubstryck på husets sprillans nya Kalles Kaviar-tub är en individ av ens eget kött och blod skall utöver nyss nämnda påföljd  kommande lördags lördagsgodis anses vara förverkat.

Musik, Peter Green-maraton: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10.

Stoppa flärphysterin – nu!

Förr i världen var klädesplagg just det: klädesplagg. Nu har de förvandlats till boningar för lika onödiga som fåniga och allt större flärpliknande föremål, vilkas uppgift förefaller vara att irritera bäraren av plagget i fråga. De flärpliknande föremålen retas både i nacken och sidfläsket på det stackars offret och inte sällan är de dessutom utrustade med tunga och besvärande knappar, vars syfte, annat än att irritera och misshaga, är höljt i dunkel. Alldeles oavsett vem som kommit på denna idioti och vem som driver på den flärphysteri som i skrivande stund sprider sig som en farsot, måste den stoppas nu: vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot flärpar och flärpliknande föremål i klädesplagg!Den som tillverkar, marknadsför eller säljer klädesplagg med flärpliknande föremål dolda i persedelns inre ska å det omedelbaraste omhändertas av samhället på det att ofoget upphör och så att hyggligt rättvisa och synnerligen kännbara straff kan utdömas. Dessa straff får inte understiga dagliga  gatlopp i bara mässingen genom milsvida fält med nässlor och tistlar under en tidsperiod som måste vara minst en månad. Under denna tid ska den som dömts för missbruk och spridandet av flärpar och flärpliknande föremål dessutom endast få äta mat som svider i halsen och ger blåsor på tungan samt, om det kriminella elementet visar sig vara känsligt för något alternativt i bästa fall allergiskt, ska det tvingas äta dessa för det kriminella elementet olämpliga saker och, i förekommande fall, ikläda sig det irriterande och allergiframkallande materialet under den tid som förflyter mellan de dagliga gatloppen i de milsvida nässelfälten.

Musik!

 

Statyer

En del statyer kan med fördel tas bort. Det gäller till exempel tämligen samtida diktatorer och alla som gett näring åt förtryckaren och dennes ideologi, hejdukar och medlöpare. Andra som kan komma ifråga är sådana som stått för en så eländig politik eller affärsverksamhet att vi, eller åtminstone vissa av oss, lider av deras egoistiska och känslolösa okunskap, än idag.Andra, som statyerna över våra gamla kungar och liknande, bör rimligtvis få stå kvar. Alla någorlunda upplysta vet att så gott som alla gamla kungar och drottningar mätta med dagens mått inte kan betraktas som annat än egoistiska förtryckare och inte sällan veritabla svin. Betraktade från 2020 var de dessutom okunniga och inte sällan inavlade med allt vad det innebar. Ibland har de dessutom försnillat stora landområden, avrättat visselblåsare och vetenskapspersoner och lyckats köra både ekonomin och folkets hälsa i botten. Lik förbannat får de stå staty. Inte någon dåtida samtida författare, konstnär eller vetenskapsperson. Nej, den i historiens belysning okunnige och svinaktige envåldshärskaren. Men att ta bort de här statyerna? Nä. Men kanske borde skolan bättre lära våra unga om den historiska verkligheten. Det skulle både förklara varför statyerna står där och vilka individerna var. Både mätta med sin samtids mått och dagens.

Sedan vore det förstås trevligt med en flod av nya statyer med individer som bättre förtjänar att föräras med en eventuell evighet i offentligheten. Och då kanske med en förklarande skylt, så alla får veta varför just den här personen förärats en staty. Det kan vara kulturarbetare som på olika vis påverkat, må det sedan vara lokalt eller globalt. Det kan vara lokala eller regionala storheter i någon form. Det kan vara vetenskapspersoner i största allmänhet och läkekonstens hjältar i det lilla och det stora. Det kan vara en i bygden uppskattad figur, kanske en mild och duktig lärare eller ett byoriginal. Eller så kan det vara en inlånad förgrundsfigur värd att påminna mänskligheten om, säg en Rosa Parks.

Musik!

En hundvalp & ett förbud

Marknadsträning för nya hovawartvalpen på postcoronaåteröppnade marknaden i Salernes. Allt är stort och nytt, men det går som smort till dess en otäck liten unge dyker upp som en bortsprungen mardröm från en parallell Stephen King-dimension. Plötsligt står mardrömsungen där och slår valpen i huvudet och skriker ”En valp, en valp, en valp!”. Som om detta inte var tillräckligt med elände för en marknadsdebutant står mardrömmens föräldrar med Stephen King-fåniga leenden och skräckfilmsrosiga kinder och jollrar med ”Ja, titta en valp”. Just då vi lätt desperata gör oss redo att sänka ungen med en oavsiktlig Markus Rosenberg-armbåge skipar valpen sin egen rättvisa: resolut tar den sina vässade valptänder och låter dem sjunka in i den slående handen. Det gör susen.Men nu är det inte om ungen som fick vad den förtjänade som detta handlar, utan de jollrande föräldrarna. Kort sagt kräver vi ett omedelbart förbud mot Stephen King-leende, äppelkindade och jollrande föräldrar! Det är rent allmänt illa nog med slika föräldrar men det är till syvende og sidst något vi har soc och polisen för, de kan ta hand om sådana där utan att vi behöver orda mer om saken – låt vara att det är uppenbart att vi behöver det där förbudet för att stötta soc och polisen i deras arbete. Dock, pudelns, eller om man så vill hovawartens kärna: Vi behöver hårda straff för föräldrajoller på allmän plats och alldeles särskilt om det sker i samband med valpövergrepp. Överlåter åt lagstiftaren att skriva ihop ett lämpligt straff, som med självklarhet inte kan börja lägre på straffskalan än stupstock och gatlopp.

Musik!

Be för Lund

I skrivande stund står det och väger om huruvida kommunalrådet Sandberg i Lund är ett geni eller en samhällsfara som omedelbart borde spärras in. Karln har kommit på den vanvettiga, eller om man så vill synnerligen vettiga, idén att fylla Stadsparken i Lund med hönsskit i syfte att hindra festglada ungdomar, och liknande element, från att ge sig ut och låta sig coronasmittas medan de fyller sig med alkohol och mer eller mindre välartikulerat och tonsäkert framför vårvisor och glatt viftar med inledningsvis tämligen vita mössor.Till Sveriges Radio säger kommunalrådet att ”lukten försvinner inom ett par dagar”. Så är det. Förmodligen. Problemet kan vara att Lunds befolkning också hunnit försvinna på den tiden och att kommunalrådet, om han själv är kvar i staden som en annan lundensisk Bagdad Bob (”Cirkulera, här finns inget att lukta på! Och våren är här!”), är ensam i en öde stad fylld av olukt.

En annan hemsk tanke som kan bli verklighet enär veterligt ingen annan någonsin genomfört en sådan här drastisk åtgärd i ett modernt samhälle och särskilt inte mot den egna befolkningen är, att doften sätter sig i allt som kommer i dess närhet. Kort sagt kan Lund för alltid komma att lukta hönsskit och alla Lundabor och -studenter och andra som dristar sig till att närma sig denna oas av fasansfulla odörer drabbas på samma vis så att också de kommer lukta fan och hans moster under kanske oöverskådlig tid, varför de, då de försöker lämna Lunds kommun, stoppas vid kommungränsen och skickas tillbaka in i de djävulusiska ångorna för att där en dag sluta sina dagar.

Sverige ber för Lund.

Glad Valborg.

Musik.Musik. Musik. Musik. Musik. Valborgsspecialmusik. Valborgsspecialmedspecialsmedvän.

Coronan & friheten

Tror alla har lätt att acceptera en tids frihetsinskränkning i syfte att bekämpa en pandemi. Sedan är frågan hur långt den som sitter på makten, demokratiskt vald eller inte, går i sina åtgärder. I vissa länder, som Sverige, är de temporära inskränkningarna trots allt hanterbara och det finns i dagsläget inga synbara tecken på att frihetsinskränkningarna kommer bli permanenta, tvärtom. På annat håll finns däremot skäl att tro att en kraftigt utbyggd övervakning av individen och tillfälligt utökad makt för regeringen eller rent av regeringschefen personligen och allmänt hårdare tyglar för medborgarna, har kommit för att stanna. Pandemin har i likhet med alla andra orostider fått de svaga och rädda att ropa på en stark ledare.

Och handen på hjärtat så kan till och med vad som kan tyckas vara små steg vara steg i en farlig riktning också i ett i grundvalarna demokratiskt och fritt land. Som att lägga ut samhällsinformation hos ett utländskt företag, som om skandalen med Transportstyrelsen aldrig inträffat och vi inget lärt av den. Eller tro att ett repressivt samhällsbygge efter de första pyrrhussegrarna med minskad kriminalitet och otrygghet på sikt blir något annat än just repressivt och att det skapar sin egna nomenklatura, frodiga mylla för angiveri och ganska snart åter ökande otrygghet.Det kan lätt bli fel och det kan lätt bli så att någon får för sig att de hårdare tagen är något som är mer värt än medborgarens personliga frihet även då pandemin blåst över.

Musik. Musik.Musik.

Hustrun & Taxens bärstjälk

Vissa händelser ska inte ges mer utrymme än nödvändigt. Det här är en sådan händelse, och låt oss för ordningens skull redan här konstatera att det hela gick bra. Husets alla hundar mår bra.Då och då måste Taxens päls göras ren. Plockas på allehanda skräp som följer med då den lille krabaten som en smutsmagnetisk sopborste far fram över gator och torg och gräsmattor och skogsstigar i sin jakt på något onämnbart eller åtminstone en udda doft i luften. Igår var ett sådant tillfälle. Hustrun skötte rengöringsmomentet och satt där i soffan med en klippredo sax i ena handen och en intet ont anandes tax liggandes på rygg i hennes knä. Med sin andra hand höll hon så gott det gick ett rejält tag om taxens lilla familjelycka. ”Lars, titta vilken knöl! Tur jag hittade den!”

Musik. Musik.Musik.

Platsannons: Gamlingsfångare sökes

Med anledning av coronaviruset och det nyligen införda utegångsförbudet för äldre människor har MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) av riksdagen ålagts att hålla efter lösspringande gamlingar. Därför söker vi nu ett flertal gamlingsfångare. Arbetet består i huvudsak av att hålla ytor att betrakta som utomhus fria från gamlingar.

Vi söker Dig som är van att arbeta både i grupp och på egen hand och som tycker om att jaga med håv och nät. Erfarenhet från älgjakt, fjärilssamlande, fiske med nät och liknande är en merit. Relativt god syn ett krav. Vi utgår från att Du kan agera med bibehållet lugn också i pressade situationer då Du kan komma att ställas öga mot öga med hela pensionärsklubbar på utflykt. Vi tror att Du tycker om att arbeta på ackord.

Uppdraget är en tillsvidareanställning på heltid och Du kommer arbeta direkt under Din lokala gamlingsfångargruppchef. Observera att Du som har erfarenhet från sjuk- och hälsovård kan söka vidare till ett av våra smittsskyddskommandon med särskild uppgift att hålla efter lösspringande individer med underliggande sjukdomar. Övertidsersättning för eventuell nattjakt utgår. Skicka Din ansökan till MSB, 651 81 Karlstad.

Förbud mot steklurendrejerier!

Vet inte vad som for i mig. Kanske var det den smått surrealistiska samtiden med utegångsförbud och pest. Hursomhelst hörde jag mig själv plötsligt säga ”Jag lagar maten ikväll, älskling!”. Hustrun tittade förskräckt på mig. Själv blev jag alldeles iskall medan eftertankens kranka blekhet spred sig på kinderna. Vi insåg båda att detta kunde gå hur illa som helst och att vi inte ville detta. Men ingen av oss kunde dra sig ur. Nåväl, i slika stunder är alltid spaghetti carbonara ett nästan säkert kort. Vad kan gå fel?

Jo, det kan jag tala om! Huruvida det beror på att bacontillverkaren är en bluff, som säljer ostekbar bacon, eller om det är stekpannetillverkaren som säljer undermåliga och brandfarliga produkter, är ointressant: Saken är den att plötsligt var det stekta fläsket inte kokt utan uppbrunnet! Kort sagt brann och rök det så brandvarnarna gick igång och det luktade så att till och med hundarna gnällande ställde sig vid dörren och ville ut och då dök Hustrun upp i röken som en annan Wallensteinare i Lützen-dimman och skrek ”men vad gör du?” och jag visste att kvällsmyset gått upp i rök.

viniferat kräver förbud mot ostekbart bacon och undermåliga och brandfarliga stekpannor! Den som bryter mot förbudet och säljer någondera av de båda hånen mot all seriös köksinkompetens ska med omedelbar verkan sättas i en illaluktande isoleringscell på avloppsvatten och svartbränd bacon skrapad ur en undermålig mördarstekpanna under en tidsperiod som inte får understiga sju månader och två dagar!

Musik. Musik. Musik.