Éric Vuillard: L’ordre du jour (Dagordningen)

Eric Vuillards L’ordre du jour (Dagordningen) tar sin början den 20 februari 1933. I Tyskland. Företrädare för det nationalsocialistiska partiet och 24 ledare för det tyska näringslivet samlas för att hålla ett viktigt möte. Syftet är att hitta fram till ett samförstånd om framtiden. I ena vågskålen ordning och reda och pengar på fredag och slut på strejker och annat elände, kanske till och med framtida billig arbetskraft och definitivt ökad orderingång; i den andra stöd i form av ord och framförallt pengar.Man kommer överens. Och därifrån tar Vuillard oss med på en resa till Anschluss Österreichs fem år senare. Fem år av mer ordning och reda för företagen men också ökat förtryck, antisemitism, propaganda, desinformation, vi mot dom och förföljelse av oliktänkande i bredast tänkbara bemärkelse. Ekonomiskt kaos och konventionell kriminalitet ersätts med en välgenomtänkt och ordnad form av kaos och kriminalitet och övergrepp orkestrerade av staten och det styrande partiet.

Anschluss Österreichs, visar det sig, var kanske inte den klang och jubelföreställning som eftervärlden kan ha fått för sig – en bild som skapats av att snudd på den enda dokumentationen som finns är nazisternas välorkestrerade propagandafilmer. Lägg till de till stor del ditkommenderade, hurrande människomassorna – alltså fanns inte riktigt de där spontana glädjeyttringarna propagandan ville visa – stora problem för krigsmaskinen när den rullade eller snarare inte rullade in i Österrike. Kort sagt körde kolonnerna snart fast och blev stående på vägen ner mot Wien.En hel del hann hända innan kriget på riktigt tog fart två år senare, då krigsmaskinen faktiskt fungerade, men så här, två år tidigare var mekaniska fel och problem med logistiken vardagsmat. Mycket påminner om Rysslands inmarsch i Ukraina. Med den skillnaden att Ukraina inte fallit till föga, varför det inte gått som vår tids Hitler & co tänkt sig. Oavsett hur mycket det ryska propagandamaskineriet än försöker, har omvärlden redan nu fått klart för sig att den ryska regimen är omänsklig, paranoid, inkompetent och i största allmänhet förkastlig samtidigt som stora delar av den väldiga röda armén får oss att dra oss till minnes Potemkins kulisser.

En intressant tanke med rötterna i Vuillards bok: Vad hade hänt om Ukraina inte satt sig på tvären? Gissningsvis hade Putler fortsatt på undergångens och krigets väg precis som Hitler gjorde. Så länge ingen stoppar ledaren som hamnat vid sidan om verkligheten och historien fortsätter han framåt.Men låt oss gå tillbaka till det där mötet, för det är inte oväsentligt, ja, det är hela poängen med Vuillards bok: Så här illa kan det gå om näringslivets och samhällets företrädare låter sig förvillas av en som det verkar – för den som inte tänker igenom saken och ser vidden av det hela – resonlig och rejäl ledare, som lovar guld och gröna skogar förutsatt att han får allas stöd nu.

Så där satt de, Krupp, Siemens, Telefunken, Opel, Agfa, Bayer och alla de andra och tyckte att det lät ju bra med ett slut på alla strejker och därtill mer ordning och reda i samhället i största allmänhet, självklart slut på all kriminalitet och, som grädde på moset, fler order från en växande stats- och krigsapparat. Med mera! Klart gubbarna var frestade, precis som dagens näringslivsledare skulle kunna frestas av samma locktoner. Företagsledarens främsta uppgift är, ju, att se till att företaget går bra. Och det är just därför som Vuillards korta, lilla bok är så viktig, för det som verkar lite för bra är förmodligen inte alls bra.

Clos Dière 2003 vid god vigör

Hade idag nöjet att prova en flaska Clos Dière 2003, som tillbringat de senaste drygt 17 åren i Domaine Rabiegas referenslager. Då det ligger ytterligare ett par hundra buteljer av samma vin i lagret och då tanken är att erbjuda de här flaskorna till franska stjärnkrogar, är det av yttersta vikt att vinet fortsatt inte bara är fräscht utan också himla gott. Så hur var det?Den som inte är alldeles bakom flötet har redan förstått att vinet var utmärkt, i annat fall hade det här inlägget aldrig sett dagens ljus. Skämt åsido är det ett enormt nöje att som vinmakare få prova sina små skapelser så här många år senare och, inte minst, finna dem vara vid god vigör och dessutom himla goda. För så var det: Clos Dière 2003 uppvisar en inbjudande mognad utan några som helst oxid-toner, tvärtom finns här väl integrerad frukt och dito fat i den ganska stora och påtagligt nyansrika doften (mogen syrah i sin prydno); smaken följer upp och bekräftar doften och gör sin, i mina ögon, främsta plikt: den är balanserad, sansad, lagom stram och väldigt snygg. Lång, ren eftersmak.Året 2003 utmärktes av mycket hög värme under lång tid – det dog så många på Frankrikes äldreboenden på grund av avsaknad av kylanläggningar och därför hög värme, att president Chirac såg sig nödsakad att göra om Annandag Pingst till en dag då fransmännen arbetar ”frivilligt” i syfte att tjäna in pengar till landets äldreboenden – och en hel del torka. På Château d’Esclans, som vi då arrenderade, brann skogen runtomkring egendomen och det var den första årgången på länge som vi inte fick delar av skörden förstörd av vildsvin.På Domaine Rabiega slapp vi bränderna som rasade i trakten och vi klarade även av året på ett utmärkt vis. Till del berodde detta på att vi fullt ut kunde tillgodogöra oss det svala och nederbördsrika 2002 (varje årgång är beroende av föregående år), till del tur och, framförallt, lågt skördeuttag hårt ”ekologiskt” arbete i vingården alltsedan 1989. Faktum är att medan många hade problem 2003, var vi på Domaine Rabiega överförtjusta. Tack var den fina balansen i vingården kunde vi rent av skörda vid full fenolisk mognad utan att överstiga  13.5% och det är något som betalar sig nu efter nära 20 år i form av en fin balans och full potential i arombilden.

Mars i vingården

På södra halvklotet innebär månaden mars skörd i vingården. Här i norra hemisfären är bilden av det som sker mer splittrad och beror dels på var odlingen befinner sig, dels hur vädret varit. Om jag utgår från Domaine Rabiega i de sydligaste delarna av Provence, har vintern – och det som åtminstone i Sverige skulle kallas våren – varit perfekt såtillvida att vi haft fantastiska dagar med mycket sol och uppehåll, som gjort att vi kunnat arbeta utomhus mest hela tiden, samtidigt som nätterna bjudit på frost och låga temperaturer så knoppningen inte tagit fart. Fördelen med det fina vädret är inte att vi inte skulle ha kunnat arbeta även om regnet stänkte lite utan att mycket regn gör vingården och dess tämligen lerhaltiga jord svårframkomlig till fots och, särskilt, för våra små traktorer.Nackdelen med de uteblivna vinterregnen är att vi inleder den här växtsäsongen lika torrt som vi gjort de senaste åren. Med andra ord kommer vi, såvida vi inte får stora mängder nederbörd under våren, få problem med vatten i sommar – och den minnesgille har i färskt minne den lilla skörden 2021, som åtminstone här i söder främst berodde på torkan. Nu är vi medvetna om den här utmaningen och har redan planerat för hur vi ska kunna tillföra rankorna vatten om det skulle behövas. (Någon kanske invänder att det i Frankrike är förbjudet att vattna vingårdar, men så är inte nödvändigtvis fallet och blir det problem med torkan samtidigt som det finns vatten att tillgå, är rutinen att bonden som måste vattna, i de fall vattningsförbud föreligger, får dispens för att göra det.)

Nåväl, vad har vi då för oss i mars månad? I vinkällaren är vi just i färd med att förbereda merparten av vinerna för buteljeringen, som sker om en vecka. Bland det som nu går på flaska kan nämnas Clos Dière ”L’Oeuf” 2021 – ett vin som kommer börja säljas om kanske ett år eller två – och Ergo Bibamus, två nya viner, ett vitt och ett rött, som jag kommer återkomma till, men i korthet är det ett rött, fruktdrivet, ganska lätt grenache-vin och ett vitvin som samtidigt som det är gyllengult bjuder på en smak, och syra, som kanske kommer överraska den som stirrat sig blind på färgen.I vingården pågår arbetet för högtryck. Beskärningen avslutas och de avklippta grenarna rullas av, läggs på marken, krossas och plöjs ner i jorden. Fjolårets plantering av gräs och blommor mellan raderna hyfsas till med hjälp av ett klippaggregat, kompletterande rankor planteras där vinstockar dött (gäller särskilt nyplanteringarna från 2019, 2020 och 2021; man får alltid räkna med att mellan fem och 15 procent av de nya rankorna dör, ibland blir det mer, till exempel till följd av torka, frost eller slarvig plantering), stenar som tryckts upp ur jorden plockas bort, arbetet med att laga ståltrådar som gått av och byta ut stöttor som blivit dåliga avslutas och, sist men inte minst, fjolårets plantering förses med stöttor och ståltråd. Lägg därtill diverse underhåll och saker jag nu glömt nämna så förstår alla att det är bråda tider nu i mars.

Musik.

Skänkes

Folkilsken och empatistörd plutläppad rysk terrier skänkes till rabiesvaccinerad djurvän med hundvana, stort tålamod och en rustik transportbur. Behöver mycket kärlek och omvårdnad. Finns för avhämtning på Röda Torget 4, Moskva, 3 trappor, ringklockan märkt ”Ryska folket”.

Musik.

Gubben i månen

Gubben i månen är gjord av ost,

hans hjärna består av vassla

och han är oduglig som kost,

men han är bra på att rassla

och ljuga och hota –

hur ska vi honom bota?

 

Kanske har Facebook svaret?

Han är någon att skratta åt,

men glöm för all del inte allvaret,

i hans skrattretande klagolåt.

Är han ett veritabelt avskum

eller mest bara köpt och dum?

 

Rymden är full av månar

och flera planeter,

Jorden är full av fånar,

Lavrov och allt vad de heter.

Kanske kan han i rymden försvinna?

På det har vi allt att vinna.

 

Musik!

Förbud mot lakritspipestölder!

Det är sant och visst att det är förbjudet att stjäla. Å andra sidan är ofta regelverket på området intill obefintlighet gränsande otydligt och slappt. Till exempel finns det såvitt är bekant inget tydligt, explicit förbud mot stöld av lakritspipor, eller åtminstone ingen tydlig straffskala för ett slikt övergrepp på civilisationens värdegrund och etikens innersta väsen. Därför ser vi oss nödsakade att kräva ett omedelbart och i svensk författningssamling klart uttryckt förbud mot lakristpipestöld!Den som ertappas med stöldgods, svart tunga eller på annat vis kan knytas till brottet i fråga skall, även då tveksamhet kring huruvida den skyldige verkligen är skyldig, kunna dömas till livstids behandling med lakritsantabus. I de fall då det kriminella elementet framför argument som att ”allt ditt är mitt” eller att ”det som finns i godislådan tillhör alla i hushållet” eller, värst på skalan, ”det är bara lakritspipor!”, skall, särskilt då den reelle lakritspipeinnehavaren inte kunnat övervaka och skydda sina lakritspipor på grund av viktig arbetsresa, kunna dömas både till livstids lakritsantabusbehandling och en ångerfull intervju i ”Efter tio med Malou”.  

Lakritsinspirerad musik.

Ästad Vingård: Efterlängtat vinsläpp & blendning årgång 2021

Drygt tio efter att Daniel Carlsson och jag träffades på Arlanda flygplats för att prata om Ästads satsning på att bli vinproducent, är det nu äntligen snart dags att släppa gårdens första ”riktiga” vin. ”Riktiga” därför att hittills har alla viner som lanserats varit biprodukter och resultat av det intensiva FoU-arbete som bedrivits under snart tio år. Även om sättet gården kommit att arbeta på till största delen överensstämmer med de ursprungliga teorierna och tankarna, har otaliga varianter testats. Detta i syfte att säkerställa att vi inte haft fel eller om det funnits/finns andra sätt att göra det ändå bättre.Bland saker som testats kan nämnas olika typer av stilla vin – Ästad Vingård producerar mousserande viner, det var den ursprungliga tanken och den kvarstår –, olika typer av jäsningskärl, ögonblicket för att tillsätta svavel, test för mest effektiva ryttling och mycket, mycket annat. Men nu, äntligen, efter många års utvecklingsarbete och i det här fallet 36 månader på jästfällningen, är det alltså dags att visa upp det första riktiga vinet, ett årgångsbetecknat, mousserande vin från 2018. Brasklapp: När jag säger ”nu” menar jag fram i höst/slutet på året. Vinet ska nu degorgeras och sedan vila ett halvår sisådär innan det kan börja säljas (dessvärre bara till gårdens restauranggäster).

Hur det smakar? Hur det är? Ja, om vi inte vore nöjda skulle vi inte släppa det som första ”riktiga” vinet. Vad kan man förvänta sig av det? Man kan förvänta sig ett friskt, rent, elegant och läskande vin med lätta anslag av gul frukt och citrus och en läcker lie-karaktär. Värt att nämna är att vinet, trots att det är 100% solaris, inte dras med druvans baktunga sida, den som alltför ofta gör sig påmind och drar ner vinets kvalitet.

Vad väntar nu? Det kommer att komma fler årgångsbetecknade viner framöver. Tanken med dessa är dels att maxa året, dels att skapa en historiebok över svenskt vin och dess årgångar (åtminstone i Halland). Då själva idén är att släppa fram årets enskilda uttryck kommer de här vinerna att skilja sig åt en del. Vid sidan om årgångsvinet kommer det, så småningom, finnas ett ”non vintage”-vin, där tanken snarare är att  hålla en mer kontinuerlig stil över åren, bland annat genom att blanda olika årgångar. Gemensamt för vinerna kommer vara kravet på frisk syra och renhet utan att förfalla till standardiserade önolog-viner, alltså själlösa viner utan personlighet.Ovanstående, beslutet om när årgången 2018 ska släppas, stod också på programmet när jag i veckan var på Ästad för att blenda årgången 2021. Om det sistnämnda, årgång 2021, kan i all korthet sägas att Ästad nu är på väg in i nästa steg som vinproducent. FoU-arbetet kommer fortsätta (många år…) men det finns nu en vettig och tydlig bas att stå på för arbetet, samtidigt som volymerna ökar, dels tack vare äldre stockar, dels nyplanteringar. Rent krasst innebär detta för Claes, Leonard och Vanessa i Ästads produktion och för Daniel som projektledare och mig som konsult att vi har andra volymer att arbeta med och därmed betydligt lättare att både toppa toppvinet och stabilisera non vintage-vinet.  Det kommer ni konsumenter få känna av när ni i sinom tid får tillfälle att möta de här vinerna. Men först ska de jäsa en andra gång på flaska och lagras i mellan 18 och 36 månader.

Förbud mot lågdoserande tvålmaskiner!

Som om det inte vore illa nog, att coronan kom och avslöjade det vi redan visste, att folk inte tvättar sig om händerna, har både den ena och den andra offentliga inrättningen tagit sig friheten, att installera lågdoserande tvålmaskiner, på det att dessa människor, som nu lärt sig att tvätta händerna ska göra det! Problemet är, förstås, att de här hälsovådliga elementen, som fordom ej tvagade sig, nu tror, att det räcker med en sådan där liten dos tvål för att bli ren. Då vi vet, att så ej är fallet, måste vi, med emfas, kräva ett omedelbart och oåterkalleligt förbud mot lågdoserande tvålmaskiner!Brukare som avslöjas, då de bara får en dos ur en lågdoserande tvålmaskin, och förefaller nöjda med det, ska obönhörligen, och med stor effektivitet, gripas av ditkallad ordningsmakt, och, per omgående, skickas tillbaka i tiden, där de ska stanna till dess de lärt sig småskolans läxa om kroppshygien i allmänhet och handtvagning i synnerhet. Den som tillverkar, säljer eller låter installera lågdoserande tvålmaskiner, ska utan pardon dömas till sex månaders laestadiansk risbastu!

Musik.