Vintips!

Svepte häromdagen igenom någonstans runt hälften av importören Terrific Wines viner och hittade där några fynd jag vill tipsa alla HR särskilt om. Möjligen kan någon sur och högst sannolikt dessutom rälig – detta i och med att sur- och rälighet går hand i hand av det uppenbara skälet att den sure förr eller senare också blir rälig (i förekommande fall kan det vara tvärtom så att den rälige blir en sur fan, men det är inte ödesbundet på samma sätt; bevisligen finns det massvis av räliga människor som på intet vis är sura medan sura människor antingen är räliga eller på väg att bli det) – individ invända ”men, du är ju kopplad till Terrific via dina åtaganden i livet, du du du du ber för din sjuka moster!”, japp så är det och passar inte det så finns det massvis av vinspalter som verkar vara objektiva men som i själva verket är reklam och så finns det i sammanhanget ett ytterst litet fåtal spalter som, tro det eller ej, står så obundna en kritiker nu kan stå i sitt förhållande till omvärlden. Nog av, till saken: tips! Vad tyckte jag stack ut så positivt att jag inte kan avhålla mig från vilseledande konsumentupplysning? Jo, detta:

Château Bellevue La Randée 2015, nr 71155, 109 sek (en ärlig, terroirdriven bordeaux för 109 spänn, är det möjligt? yup, släpps i beställningssortimentet på måndag (1 oktober), god att dricka nu). Mullineux ”Syrah” 2016, nr 95608, 219 sek (att Andrea och Chris Mullineux gör röjarbra viner vet vi sedan en tid, och här har vi en syrah som är så mycket syrah att det bara är en tidsfråga innan Cyril Ramaphosa kommer tilldela Andrea, som är jänkare och därmed kan få priset, Order of the Companions of O.R. Tambo, släpptes i ett begränsad antal i ett begränsat antal butiker för en tid sedan, beställ nu, missa inte, oerhört mycket syrah för i sammanhanget en liten peng – jag vet, jag har kommit trea i Vinolympiaden för syrah-viner och kan det här med syrah, vilket jag skulle påpeka i sammanhanget om jag inte var så ödmjuk).

 

När vi är inne på ämnet syrah, stod sannolikt också för den som inte är lika hårt syrah-skruvad som er utsände i de av såväl morgon- som kvällssol rhônande druvornas egensinniga vingårdar Domaine Combier ut. ”Cuvée Laurent” 2016, nr 70422, 169 sek, Crozes-Hermitage 2016, nr 74696, 199 sek och Clos des Grives 2016, nr 73722, 399 sek (samtliga ok att dricka nu samtidigt som de alla vinner på att lagras, men se upp med syrah-tunneln på Clos des Grives, så välmatade syrah-viner brukar vara utmärkta de första tre åren efter skörden sisådär för att sedan gå in i en tunnel och komma ut som magnifika exemplar när de är någonstans upp emot tio år).

Vidare erbjöd provningen ett utmärkt tillfälle att spana in olika stilar av pinot noir. Jag tipsar om två sinsemellan mycket olika. Först ut är den oerhört mumsiga och lättomtyckta Ponzi Tavola Pinot Noir 2013, nr 74091, 269 sek (börjar få fin mognad nu, den som inte tycker om det här har antingen dålig smak eller fel eller är bara dum), mot den godingen ställer jag dess motsats, en stram, disciplinerad och framförallt nyklassicistisk skönhet från Bourgogne: Ladoix Premier Cru ”La Micaude” 2016, nr 74614, 399 sek (den som inte gillar det här behöver inte ha dålig smak eller vara dum, men den har fel och behöver träna mer, drickbar för nyklassicismens tillskyndare, övriga bör lagra det några år).

På tal om nyklassicistiska viner så har den här tidigare omskrivna champagnen Waris Hubert ”Albescent” Blanc de Blancs Grand Cru, nr 74767, 399 sek, mognat fram lite mer gäddhäng och muskler på den från början vackert skelettliknande konstruktionen och blivit både stilig och elegant, fortsatt inget för klåpare och amatörer, men ack så bra för er som gillar stramhet, syra och studs i stussen, drick nu eller lagra flera år och se den få en liten dubbelhaka och fördubblat midjemått och hyggligt bastanta vader.

Sist men inte minst, från Rheingau, Weingut Achim von Oetinger, kul snubbe, bra viner, väljer två: Jott Alte Reben Trocken 2016, nr 73199, 179 sek (ingen nämnd ingen glömd tror det här är riesling eller så, men det är mestadels… Müller-Thurgau!… bra vin att servera skitnödiga som mår dåligt av att gissa fel, dessutom gott), Hohenrain Riesling Grosse Gewächs 2015, nr 78307, 379 sek (inbjuder inte till analys, därtill är njutningen för stor, drick nu eller låt den växa som mossa i källaren ett par år).

PS Ny årgång av Girard Old Vine Zinfandel 2016, nr 22337, 199 sek (kanske den snyggaste årgången hittills av det här ytterst smakrika och ändå i strama tyglar hållna zin-vinet från Marco di Giulio – få vinmakare klarar som han att balansera på slak lina…).

Musik! Repris.

Pinot noir från Languedoc

Mitt idag äldsta konsultuppdrag är det för Domaine de Brescou utanför Pezenas, nära Montpellier i Languedoc. Undan för undan har gården blivit alltmer certifierad; CO2-neutral och Terra Vitis, och nästa år är konversionen till ekologiskt jordbruk klar. Vid sidan om detta har ett ambitiöst om- och nyplanteringsprogram genomförts. Alltså sådant som tar lång tid och kräver stort tålamod. 2006 då jag började arbeta med Domaine de Brescou var en alltför stor del av de då cirka 30 hektaren planterade med halvtaskiga eller rent av dåliga, högproduktiva kloner och ytliga rotsystem. Det där är nu historia och om vi talar om druvsorterna har 80-talets modedruvor från Bordeaux fått styrka på foten för mer traditionella sorter. Säkert känner en del också till att gården sedan länge sätter ut totala svavelinnehållet, och numer också sockerhalten, på sina etiketter. Lätt att göra då såväl svavel som socker alltid hålls på en låg nivå (vinet texten handlar om höll en svavelhalt på < 50 mg/l)…

Det lär finnas anledning att återkomma till vinerna vi nu gör på gården, och då inte minst det ambitiösa projektet med ett från grunden, dvs planteringen, nyskapat vitt respektive rött ”Château de Brescou”. Anledningen till den här texten är istället att jag precis provat ett vin gjort på den för området udda druvan pinot noir. Vi gjorde en röd PN 2006 – 2013. Därefter tvingades vi sluta då all pinot behövdes för det över en natt superpopulära rosévinet från gården, ett av de första lite ljusare och lättare från Languedoc: för ägaren gäller att räkna hem verksamheten och om rosévinet säljer bäst så gör det det.

Nåväl, detta pinot-vin… Som vi slet med det, som vi försökte pricka rätt i skördetillfället (oerhört viktigt, visade det sig föga förvånansvärt), vinifieringen (se tidigare parantes) och ektypen för lagringen (se tidigare parentes). Många parametrar med i sig enorma valmöjligheter och grynnor att hantera. Sista året, 2013, fick vi till, om jag får tycka så själv, ett riktigt bra vin. Tydlig pinot-karaktär, medelfylligt med perfekt balans och, till skillnad från flera av de tidigare försöken, len frukt och stark pinot-känsla rakt igenom och ända ut i den långa, rena eftersmaken. Dock såldes de flesta buteljerna, och konsumerades, alldeles för tidigt. Detta visste vi, men, som sagt, det gäller också att få in pengarna till driften.

Flaskan jag nu provat, min nästsista (och på gården tror jag lagret består av 0 flaska!), var bättre än någon av de jag provat tidigare, från buteljeringen 2014 fram till nu. Sitter någon av er på en Domaine de Brescou Pinot Noir 2013 så vårda den ömt och drick den nu eller någon gång under de kommande tre-fyra åren.

Musik!

På besök hos Luisa Ponzi

Ponzi Vineyards remains a reference point for American Pinot noir with winemaker Luisa Ponzi at the top of her game”, skriver The Wine Advocate och öser tillsammans med Wine Spectator och Wine Enthusiast 90+poäng över Luisa och hennes viner. Uppfödd på familjegården i Oregon och utbildad i Europa tar hon det hela med ro och behåller båda fötterna stadigt förankrade i Willamette Valleys fina vinmarker.

Hit kom mamma Nancy och pappa Dick som grönavågare i slutet av 1960-talet och 1970 startade de, på allvar, det vi idag känner som Ponzi Vineyards. Tidigt blev de och deras viner den där referenspunkten The Wine Advocat talar om. De var inte ensamma om att vara så tidiga, men de tillhörde de första. Och de var bra.

Luisa och syster Maria, chef för företaget sedan många år, har med gemensamma krafter fortsatt utveckla familjeföretaget. Idag äger de runt 90 hektar vinmark och har byggt en modern vinanläggning och ett populärt besökscentrum för de allt fler vinturisterna i Oregon i allmänhet och undersköna Willamette Valley i synnerhet.

Det är värt att lyfta på hatten för systrarna för deras drivkraft och hur väl de fortsatt föräldrarnas bygge. Men det går inte att gå runt det faktum att Ponzi knappast skulle vara vad de är idag utan Luisa och hennes hängivenhet och skicklighet. Det är ett sant nöje att gå runt och prova vinerna i källaren med henne och det är lätt att se hennes grundläggande filosofi och hur hon bygger den komplexitet som inte alltid är given i amerikanska viner.

De egna vingårdarna planterar hon gärna med mängder av kloner, alltså stick i stäv med det som idag är den rådande filosofin, där odlarna oftast nöjer sig med att hitta en eller möjligen två kloner för sin gård. Mångfalden av kloner ökar komplexiteten genom de något varierande smakprofilerna och, inte minst, den varierande mognadsgrad de uppnått vid det gemensamma skördetillfället.

Luisa har inte bara koll på de egna odlingarna, hon arbetar också med lika stor inköpt volym, alltså druvor motsvarande cirka 90 hektar mark. Hon testar varje druvodlare/markbit hon är intresserad av och skriver sedan fleråriga avtal med dem hon ser kan passa hennes blendningsarbete. För det är det det handlar om – ja, bortsett från renhet, balans och stringens: blend.

Från ett ställe hittar hon röd frukt, ett annat mörk frukt, ett tredje syra… till de här olika egenskaperna adderar hon sedan enkla handgrepp som att somligt jäses med hela klasar, annat inte och så vidare och i slutändan sätts allt ihop på ett sinnrikt och noga avvägt vis. Att prova hennes fat är att känna de olika beståndsdelarna utbrutna och rent av lätt förlorade, för på egen hand är de inte alltid höjdare.

Luisa arbetar gärna med ek och inte sällan med lång lagringstid. Å andra sidan är bara tio procent av eken ny, och många av faten är större än barrique, 300 respektive 500 liter. En övervägande majoritet av tunnorna kommer från tillverkare i Bourgogne, som sig bör på den här gården som i första hand arbetar med Bourgogne-druvor och som alltid söker sig mot en stringent rondör i grundstilen.

Utmärkande för Luisas arbete är också att hon i likhet med andra toppvinmakare via varsam hand, skickligt sinne och ren frukt och utrustning använder mycket små mängder svavel. Grundregeln är att arbeta utan tillsatt jäst och den första, lilla svavlingen sker först efter den malolaktiska jäsningen, vilken här kanske inte inträffar förrän sommaren efter skörden. Därefter hålls svavlandet på en minimal nivå. Ett krav på druvleverantörerna är att de ska vara certifierade hållbart, ekologiskt eller biodynamiskt.

Den som tycker sig uppfatta tydliga lie-toner i vitvinerna är inte fel på det. Här är ”stiring” eller som fransmännen säger ”batonnage” snarare regel än undantag, och det under lång tid, ofta flera månader.

Den dominerande druvan är pinot noir, det är också druvan som satt Ponzi på världskartan. Fast i början var det snarare föräldrarnas pinot gris som gjorde gården känd. Idag är pinot gris fortsatt en viktig druva och ett populärt vin från gården, men Luisa är mer intresserad av att utveckla sin chardonnay. ”Pinot noir och chardonnay fungerar nästan alltid på samma ställen och vi får fram en egen stil av chardonnay här, någonstans mellan en amerikansk och en europeisk,” säger Luisa. Något som det är lätt att hålla med om.

Vid sidan om pinot noir, chardonnay och pinot gris gör Luisa några riktigt bra viner på mindre förväntade druvor, och då framförallt dolcetto och arneis. Förmodligen den bästa arneis som görs utanför Italien och vad gäller dolcetton är det frågan om det ens finns en lika bra i Italien. Tyvärr är just de här två svåra att komma över. Bara runt 300 lådor per år och vin görs.

I Sverige hittar vi just nu Ponzi Tavola Pinot Noir 2015, nr 74091, 269 sek, (härlig dörröppnare till Luisa och elegans från Willamette valley), Ponzi Reserve Pinot Noir 2014, nr 73689, 525 sek, (mer kraft och koncentration, vilket möjligen prislappen kan indikera…), 2014 Ponzi Riesling 2015, nr 73886, 219 sek (frisk riesling med elegans och balans), Ponzi Pinot Gris 2016, nr 74876, 199 sek, (snäll utan att vara mesig), Ponzi Chardonnay 2014, nr 77862, 355 sek (som sagt: USA möter Europa i ett entente cordiale).

Vintips: Italienska rödtjut & en fransos

Först som sist: Ni som missat ”Les Orris” från Domaine Boucabeille, sluta göra det, ja, missa det, den sanne vinälskaren måste bara ha sig ett par pavor. ”Nya Roussillon” med uppstramad, läcker frukt som sjunger mörka bär och lite lakrits och ett stänk lingon och en gnutta lagerblad och kanske lite garrigue (då vi vet vinets ursprung). ”Les Orris” 2014, nr 92239, 229 sek.Italienare! Och då tänker ni maskulint. Helt rätt. Annars skulle det stått italienskor. Å andra sidan är vinet könslöst i Sverige och mer känt som italienare. Fel eller rätt har vi inte utrymme att diskutera men låt oss börja med en riktigt bra italienska, The Barologirl herself, Giulia Negri och hennes 1. Langhe ”La Tartufaia Giulia Negri Pinot Noir” 2012, nr 78893, 179 sek. Giulia älskar pinot noir och bourgogne möjligen än mer än hon älskar nebbiolo och barolo. Här gör hon sitt yttersta för att ge oss en högst personlig pinot från hjärtat av Barolo. Om det funkar? Vilken fråga! Hade er utsände bland de pålitliga vinfyndens prisvärda och av höga stunder fyllda värld tipsat om vinet om det inte fungerade? Faktiskt en oförskämd fråga. Hur det är? Hm, mer relevant att fråga. Jo, det är som om någon satt ihop pinot-druvans attribut med Piemonte. 2. Klart vi även måste ha med Giulias modernt fruktiga och smått lena, ”feminina” Barolo La Tartufaia 2010, nr 79247, 289 sek. God. Punkt! (som det så populärt heter numer när någon vill understryka att jag vet inte hur jag ska fortsätta på det här alternativt ”med detta vare allt sagt”)La Corte del Pozzo 2014, nr 72121, 135 sek. Helt okej rödtjut med alla attribut från Valpolicella så den som köper vet vad den får. Med andra ord: ett vin för den som vill ha lite bra Valpociella samt för den som vill lära sig vad som är typiskt för Valpolicella.Chianti! Vad vore ett italienskt vintips utan Chianti? Svar: Ett italienskt vintips utan Chianti. Hursomhelst. Här har ni ett vin lika typiskt för Chianti som La Corte del Pozzo är typiskt för Valpolicella. Nästan så man göra en provning på hur Italien smakar i sina olika vindistrikt med de två vinerna, och då kanske tillsammans med de två som följer nedan. Nozzole Chianti Classico 2010, nr 79271, 159 sek.Och så har vi de där två smådistrikten, nära varandra i Toscana, Brunello di Montalcino och Vino Nobile di Montepulciano, och ja, har du inte koll så får du väl köpa de här två och öva och öva och öva: 1. ”La Fuga” Brunello di Montalcino 2011, nr 12330, 299 sek. 2. ”TorCalvano” Vino Nobile di Montepulciano 2013, nr 78845, 169 sek. Båda snyggt strama och talande för sina respektive ursprung.Argentina möter Italien.Musik!

Tips till besserwissern: rotundone

Rotundone! Se där, äntligen ett nytt ord att lära sig för den som desperat söker meningen med livet. Kommer vi att få läsa och höra om detta i kommande vinartiklar och provningar framöver? Var så säkra. Har det någon som helst för betydelse för gemene hen eller ens vinklubben? Inte alls. Men den som tror att den inte tråkar ut sin omgivning utan snarare glänser när den säger ”rotundone” istället för ”inslag av peppar” kommer ha stor nytta av ordet.I korthet är rotundone den molekyl (C15H24O) som ger upphov till peppar-inslaget i vin och till skillnad från många andra aromkomponenter kommer den direkt från druvans skal – och bara därifrån; finns alltså inte i till exempel druvans kött eller kärnorna. Det innebär att vinbonden kan påverka dess inslag å det grövsta. Åt båda hållen. Svalt klimat och relativt tidig skörd, alltså inte särskilt fenoliskt mogna druvor, gör susen för den som vill krydda sitt vin. Rik nederbörd eller mer eller mindre omfattande bevattning bidrar också till en högre halt rotundone i druvans skal.Sist men inte minst kan producenten även i vinkällaren öka halten ”peppar”, förutsatt det finns tillräckligt med rotundone i skalen. Olika försök har visat att det är viktigt att laka ur skalen ordentligt och att inte ligga för lågt i temperatur under urlakningsprocessen. Ett praktiskt exempel med duras visade att pepprigheten maxades om musten macererades under åtta dagar vid 25+. Fick urlakningsprocessen fortsätta minskade rotundonet i och med att det följde med de döda jästcellerna till tankens botten.

Den som nu vill göra sig kvitt peppar-inslaget ska å andra sidan till exempel släppa in solen i stockarna, det vill säga gallra bort löv i ganska stor omfattning. Högre temperatur, alltså varmare växtplats, motverkar rotundone – 25+ eller mer har en direkt negativ inverkan. Pepprigheten motas också i grind genom högre jäsningstemperaturer, typ 30+, och lång urlakning av skalen (se ovan om vad som då händer med rotundonet)

Nu är det så klart också så att långt ifrån alla druvor innehåller rotundone. I första hand talar vi här om syrah (vilket bara kan överraska den som inte borde läst hit då detta är helt betydelselöst för hen). Men också om druvor som négrette, graciano, prunelard, mondeuse de savoie, duras och fer servadou, och om… pinot noir och gamay.

Rotundone kan erfaras av människan redan i så små doser som 16 ng/l. Samtidigt visar det forskningsarbete som gjorts på flera håll i världen att så många som var femte människa inte känner den här doften, varför de är tvingade att hitta på något annat eller rent av ljuga och jamsa med när andra säger saker som ”oj, fräscht inslag av peppar” och ”bjeerk, det där pepparinslaget sitter verkligen inte som en smäck på det här vinet, snarare som en fläskläpp”.

Kryddad klassiker. Art Pepper. RHCP. Sgt PepperAnother sgt.

 

Min tekopp av rosé?

Efter att somliga av oss utgjutit oss över de ljusa Provence-roséernas anestesiska brist på personlighet och övermått av lågmäld, svavelhöljd doft med inslag av grape, toppad med en intetsägande smak, som mest påminner om en het kyss med hårt ihopknipna läppar, har vi fått påhälsningar från sådana som vill att vi presenterar några alternativ till det som blivit ett tråkigt inslag i sommarens grå vardagslunk, alltså de nyss nämnda ”jag-följer-också-bara-strömmen-vinerna”, och jodå, det gör vi så gärna, inte minst som vi då kan framhålla två viner som vi själva är högst delaktiga i, men först som sist: finns det då inga Provence-roséer som finner nåd hos den självutnämnde rosévinstalibanen som nu satt sig till doms över vanligt folks dåliga smak?IMG_2119Jomenvisst finns det en och annan drickbar Provence-rosé i Sverige! Men, de är inte många. Bäst i vinifierats gom är här på bloggen redan omtalade Château Henri Bonnaud. Det här är en Provence-rosé som är så som en god Provence-rosé ska vara då den ljusa färgen matchas av elegant och djup doft och smak, som inte bara förför på balkongen utan också klarar en matbit och något år i vinkällaren. Château Henri Bonnaud ”Palette” 2015, nr 99093, 179 sek.IMG_2246

I övrigt vill vi så klart framhålla roséviner som är gjorda av oss själva och då inte minst Domaine de Brescou ”Fleur d’Eté” 2015, nr 70323, 84 sek. Gjorde det här vinet från, som det så populärt heter på modern skaraborgska, skratsch, och fick då den, vågar vi påstå, finfina idén, att sätta ihop grenache och pinot noir och toppa det med ett uns viognier. Resultatet är ett ljust (!), mycket fruktigt och för sitt pris synnerligen komplext, lågsvavlat (långt under rådande gränsen för biodynamiskt) rosévin som faller a-l-l-a på läppen, så är det bara.IMG_1426

Sist med inte minst det av oss ständigt nämnda Les Lauzeraies Tavel 2015, nr 2724, 109 sek. Trots att det här vinet gång på gång lyfts fram som ett av de bästa rosévinerna på den svenska marknaden, och ett av de mest prisvärda i slika bedömningar, hänger det ständigt på gärdesgården och riskerar avlistning på Systembolaget, som bortsett från allt annat menar att det inte behövs något ekologiskt rosévin i den här prisklassen samtidigt som stödköpta grejer kan ha sin egen framfart i prissegmentet varmed livet kompliceras för den här favoriten. Lite surt, både för den som varit med och slutblendat och konsumenten som gillar vinet och en aning svårbegripligt för den som följer svensk vinpress, får man förmoda. Men ni, kära HR:are, ni vet vad som gäller och kan hämningslöst hinka Lauzeraies – uttalas Låserä – året runt. Grattis! (PS Finns det inte i er butik så är det bara att beställa.)

Roses.

Stöd sommaren – drick rosé!

Förvisso finns med stor sannolikhet ett och annat rättmätigt uns av grämelse och förbannelse över sommaren 2015, men, saken är den, att den är inte slut ännu. Hur vi än vrider och vänder på saken måste vi räkna augusti till sommarmånaderna. Det innebär att vi har ytterligare halvannan månad sommar kvar. Hur vi än vrider och vänder på saken.bild

Har vi lite tur så kommer en fin brittsommar i september att ytterligare uppväga den inte fullt tillfredsställande sommar vi hade till och med slutet av juli. Den sena sommaren ställer extra stora krav på oss som sommarvarelser. Låt vara att den är sen men om inte vi bejakar den går den oss förbi och vi kommer tycka att sommaren 2015 var sämre än den faktiskt var. Med andra ord gäller det att dricka kopiösa mängder rosévin de närmaste dagarna och veckorna. Här följer några finfina tips som kommer hjälpa er hålla sommaren igång.bild1.Clotilde Davenne Bourgogne Rosé, nr 99022, 119 kr. Finns i alla välsorterade butiker, kan beställas med fyra dagars varsel till övriga. Det här vinet var oförlöst när det lanserades i maj. Sedan dess har det vuxit till sig och står nu i full blom med pinot noir-roséns alla prunkande adelsmärken som jordgubbe och röda och vita vinbär och som det klassiga rosévin detta är uppvisar det även ett tydligt inslag av mineral och örter och bjuder på en uppfriskande syra a la Clotilde Davenne. Perfekt nu, men håller till nästa sommar. Drick som höstavisande aperitif eller till kycklingrätter, lax i olika varianter och sallader.bild2.Château Henri Bonnaud ”Palette rosé”, nr 71164, 179 kr. På senare år har Rosé de Provence kommit att bli Rosévinet med stort R i Sverige. Inget fel i det. Provence är rosévinets hemland och här görs bra rosa en masse. Samtidigt är väldigt många roséviner härifrån lika bleka i doft och smak som de är i färgen. Det gäller alltså att gå rätt i Provence-djungeln. Château Henri Bonnauds rosé, eller ”Palette” som den kort och gott heter i Systembolagets lista, torde vara mer Rosé de Provence än något annat Rosé de Provence på den svenska marknaden. Det är förvisso årgången 2013 som säljs i Sverige (via beställningssortimentet), men det märks inte – en riktigt bra rosé härifrån håller för övrigt lätt två år – snarare är det bättre i år än i fjol. Våga prova detta superkomplexa rosévin och upptäck det djup rosévin från Provence har när det är som bäst.bildRichard Wright.bildAndy Summers.Richard Wright

Ålderstigen 3.0

Hermanus Nilsson vill ha ett glas vitt. Går till badrummet och skruvar på kranen. Det rostfärgade vattnet gör honom rasande. ”La bonne!” skriker han, ”varför är vitvinet öh, öh, annan färg?”. När husan dyker upp i sin svartvita mundering och rultande gång och går in i badrummets bortre vägg och trillar i badkaret innan hon får stopp på sig själv fylls Hermanus av begär efter husan varför han beordrar henne att stiga upp och göra sig redo för bestigning, han står där redan och väntar ståtligt. Men när husan krånglat sig ur badkaret, intagit position och hivat upp kjolarna har Hermanus glömt vad det var de skulle göra. Husan, vid det här laget van vid att bli blåst på de förr så heliga herdestunderna, ställer sig på två ben, släpper ner kjolarna och samlar ihop Hermanus i byxan igen. Då kommer han ihåg. ”Du har ju lagt rosévinet i Gibsonlådan, kärringjävel! Ro hit!”. Al Stewart.IMG_1412IMG_1413

Små bubblor, stor smak: 3 x mousserande

Så här när Pingstens bröllop och studentfesterna och den därmed följande allmänna bubbelhävning är över kan det vara på sin plats med lite tips på mousserande inför resten av året och då inte minst Lars-dagen i augusti, Nyårsafton samt alla andra dagar som är kvar på året.

Vinifierats stående tips på bubbel är Clotilde Davennes Crémant de Bourgogne, nr 7725, 135 sek – ett vin som upphovskvinnan skapade för att hon inte längre ansåg sig ha råd CremantDeBourgognemed all champagne hon och hennes vänner konsumerade. För att råda bot på väninnornas prekära situation skapade hon ett bubbel så nära äkta champagne en kan komma. Såväl druvorna som tillverkningsmetoden är densamma som i Champagne och jordmånen och klimatet avviker inte sådär galet mycket mellan norra Bourgogne och Champagne. Den som i en blindprovning går vilse på det här vinet ska veta att det hänt många andra. Bland annat hamnade en panel franska vinprovare fel i ett TV-inslag häromåret, där Clotildes Crémant lade sig i topp före sina kusiner från det berömda grannområdet Champagne. Friskt, fräscht vin med inslag av både gröna och gula äpplen, citrus och en aning mineral, bröd och annat. Fungerar utmärkt som aperitif och till skaldjur och fisk i olika former.

Den som är hooked på spanskt bubbel vet att Gramona tillhör topproducenterna och sedan senhösten 2014 finns ett par av husets viner i Sverige. Även här talar vi samma tillverkningsmetod som i Champagne – méthode traditionnelle, som innebär att en andra jäsning sker i buteljen varmed också bubblorna bildas. Vi tipsar idag om Gramona Imperial Gran Reserva, nr 71964, 199 sek. Den som villGramona-Imperial briljera med druvorna i detta vin ska veta att de är Xarel-lo (50 %), Macabeo (40 %) och Chardonnay (10 %). Gramona Imperial är något av urtypen för klassisk cava av god klass och fungerar med sin tillgängliga rondör inte bara som aperitif utan också till en del tapas och annan mat av allehanda slag.

Sist men inte minst en champagne. Som bekant är det bara mousserande från området Champagne som får kallas champagne. Överhuvudtaget har producenterna i detta nordfranska hörn varit påtagligt om sig och kring sig för att hindra andra från att på något vis använda sig av ordet ”champagne”, så till den milda grad att man till och med vill tvinga en uråldrig schweizisk by som heter Champagne att byta namn. Ett av två skäl till att Champagne är så framgångsrikt idag är det här snudd på vansinniga skyddet av varumärket. Det andra skälet är att det mousserande vinet härifrån är överlägset bäst bland världens bubbel. I alla fall när vi talar om champagnerna som görs på bra druvor.

Den som tror sig kunna köpa en bra champagne för låt säga 200 sek blir ska veta att det finns ett skäl till att vissa viner är billigare än andra i Champagne och ytterst beror det på druvornas pris och därmed kvalitet är lägre. Den som handlar äkta skumpa för 300 sek H Blin 04och uppåt vet att den får hyggliga druvor och ett schysst vin, kanske rent av galet bra; den som dubblar prislappen får garanterat ett fantastiskt vin. Men som sagt: den som försöker snikköpa champagne skjuter sig själv i foten. Då är det bättre att köpa en crémant de bourgogne eller en cava i samma prisklass för då får man istället riktigt bra vin från de områdena. Nog av. Tips på champagne: Champagne H Blin 2004, nr 77742, 379 sek. Resonabelt prissatt snyggobubbel från finfina 2004. Perfekt till Lars-dagens festligheter och nyårsaftonens hummer – om ni inte stjälpt i er hela lasset före det vill säga. Al Di Meola.

Go West: amerikanska viner & Jimi Hendrix

För den som inte är inne i den svenska vinsvängen är det omöjligt att uppfatta hur omfattande denna är. De svenska vinskribenterna har kort sagt ett större utbud än de klarar av även om de arbetar övertid. Provningar, producentmöten, winemaker’s dinnerar och annat avlöser varandra i en aldrig sinande ström. Skälet till detta är bland annat att många producenter satsar på att bearbeta marknaderna på plats och att importfirmorna å sin sida också måste ligga i. En viktig faktor är de evenemang som arrangeras av exportorgan och producent-sammanslutningar av olika slag, inte sällan i samarbete med landets ifråga ambassad. Igår, fredag, ordandes i Stockholm något som kallades Go West och föga överraskande för den som kan skilja väst från öst handlade det om viner från USA: Kalifornien, Oregon och Washington.bild

Enligt uppgift dök inte mindre än 700 vinintresserade svenskar upp och förgyllde utställarnas fredag med muntra tillrop, positiva kommentarer och intresserade frågor. I dessa tider då dollarn stärks i rasande takt varmed också jänkarvinerna blir allt dyrare är det viktigt för producenterna att få möta marknaden på det här viset och förklara varför det blir dyrare och kanske också visa nya årgångar och viner under utveckling och annat som kan öka uppmärksamheten för de här produkterna.bild

För de seriösa Zinfandel-producenterna var det också ett tillfälle att visa lite äkta vara och markera avståndet till de billiga skräp-zinfandlarna och inte minst de oäkta ful-zinfandlarna från Italien. Det förtjänar att än en gång påpekas att den som köper de där ”zinfandel”-vinerna runt eller under 100 kronor mycket väl kan göra det, men den bör vara medveten om vad för slags fulviner det handlar om: italiensk primitivo utstyrd i cowboydräkt och/eller druvor från högintensivt jordbruk som pimpats för att ha rätt färg, frukt och rondör. Tips på amerikanska viner med äkta druvuttryck och utan bimbokosmetika: Girard Old Vine Zinfandel, nr 22337, 189 kr; Girard Chardonnay, nr 74963, 175 kr; Cartlidge & Browne Pinot Noir, nr 79245,119 kr; Chateau Montelena Chardonnay, nr 71649, 325 kr; Chateau Montelena Cabernet Sauvignon, nr 71926, 325 kr; Robert Sinskey Pinot Noir, nr 78814, 299 kr; Ponzi Pinot Noir, nr 71890, 299 kr; HFE, nr 70976, 199 kr; Hedges Limited Edition Malbec, nr 73061, 399 kr. Jimi Hendrix.Jimi hendrix2