En dag på reklambyrån

”Alltså, jag tänker Kiviks marknad.”

”Kiviks marknad.”

”Alltså, där finns allt, på Kiviks marknad.”

”Finns ens Kiviks marknad kvar?”

”Alltså, vad spelar det för roll? Jag talar om sinnebilden av Kiviks marknad! Alltså, det finns ju ingen marknad överhuvudtaget om man ska tänka så där, som du.”

”Nej, okej, jag förstår.”

”Alltså, vad finns där på Kiviks marknad? Vad är det folk vill ha när de åker till Kiviks marknad?”

”Handlade man inte med hästar där?”

”Alltså, bra! Precis så! Man handlar med hästar där! Hästar är bra, det går hem i stugorna. Men det är kört! Folket har redan Falu rödvin och hon Fröken Snusk.”

”Hur tänker du nu?”

”Alltså, Falu rödvin, dalahästar, Fröken Snusk rider dalahästar, hästar, snusk, men vänta… sex!”

”Sex.”

”Alltså, Kiviks marknad, tält med striptease och vem vet vad mer, synd!”

”En syndfull vinbox.”

”Alltså, syndfullare än Fröken Snusk och Falu rödvin.”

”En sexig vinbox. Ekivokt.”

”Alltså, erotik.”

”Cuvée Erotik.”

”Alltså, Cuvée Erotique, s’il vous plait.”

”Kiviks marknad, franska kort, franska, Erotique, sex, synd, snusk.”

”Alltså, exakt vad folk vill ha.”

”Från Côtes du Rhône!”

”Alltså, ja! Kåt du rån, absolut, vi har det, vid Archimedes skägg vi har det. Heureka!”

Systembolaget börjar sälja bulkvin

Från och med den första september kommer svenskarna kunna handla vin på bulk i hälften av landets Systembolag. Ett stort steg mot en klimatneutral vinhandel i Sverige, enligt detaljistmonopolet.

I stora delar av Europa förekommer redan handel med bulkvin på konsumentnivå. Runt Medelhavet har det varit och är fortsatt till stor del det naturliga sättet att handla sitt vin. Och nu införs alltså handel med bulkvin även i Sverige. Till att börja med på cirka hälften av landets drygt 400 Systembolag. Först om tre år räknar monopolet med att landets samtliga butiker ska kunna erbjuda bulkvin.

”Vi har länge haft planer på att ta det här steget och efter att noga ha följt försöken i Finland det senaste året känner vi oss nu redo att själva ta steget,” säger Holger C. Holmström, ansvarig för Systembolagets bulkvinsprojekt. Fördelarna med detta är enligt Holmström många och omfattande.

”Enkelt uttryckt kommer vi att nå en klimatneutral vinhandel i Sverige när detta är genomfört fullt ut. Vinet levereras ju som det är, utan klimatstörande förpackningar som glas, kork och kartong, och konsumenten kan återvända sitt kärl hur många gånger som helst.”

Handeln med bulkvin går till så att butikens kunder har med sig ett eget kärl eller köper ett kärl i önskad storlek i butiken och ber att få det påfyllt med det vin kunden vill ha. Kärlen kommer att finnas i storlekar från en till tio liter och vinet fylls på via en pump inte olik de som vi idag hittar på landets bensinstationer. Varje butik ska erbjuda mellan tre och tio vita respektive röda bulkviner och ett till två rosa viner.

”Man kan tänka sig ändå större kärl, till exempel för restauranger, och på sikt kommer vi erbjuda direktleverans av vad vi kallar volymvin till krogar med egna vintankar,” säger Holger Holmström. ”En restaurang som säljer stora mängder vin kanske skaffar två egna tankar på 5000 liter vardera, en för vitt och en för rött, som fylls på av Systembolagets tankbil allteftersom de töms. Vinet i sådana här tankar skyddas av gas så det är ingen risk att det börjar smaka gammalt.”

Några planer på att sälja egna tankar till landets restauranger har inte Systembolaget för tillfället, men uppkommer en efterfrågan är man beredd att tänka om. Däremot har ett flertal tankbilar redan beställts från Scania i Södertälje.

”Ja, vi kommer ju behöva forsla stora mängder bulkvin till våra många butiker och medan importörerna får sköta transporten till Sverige och våra nya bulkvinslager utanför Örebro respektive i Jordbro, kommer vi hantera all leverans till butik själva,” säger Holmström.

Systembolagets satsningen på direktförsäljning av bulkvin välkomnas av landets miljöaktivister. Svenska Naturskyddsföreningens talesperson Elsa Svensson menar att det måste vara lika självklart för svensken att köpa bulkvin som att köra elbil. Landets vinimportörer är mer tveksamma.

”Hur kommer det här att påverka dagens utbud? Ska Systembolaget nu bara sälja Spanskt och Italienskt lantvin på medhavd dunk?” frågar sig en importör som vill vara anonym samtidigt som hen låter det vara osagt vilka åtgärder landets importörer kan tänkas vidta när bulkvinshandeln införs till hösten.

”Vi har lärt oss av bönderna nere på kontinenten och utan att säga för mycket kan jag avslöja att några av oss redan börjat köpa på oss gödsel,” avslutar vinimportören som också avslöjar att hen just fått avslag på sin offert på bulkvin till Systembolaget.

Stora lager = skördeuttaget stryps i Provence

Då och då händer det att de lokala representanterna för franska statens övervakningsorgan för landets vinappellationer (med mera),  INAO (Institut national de l’origine et de la qualité), griper in och ändrar reglerna för området, på kortare eller längre sikt. Det kan till exempel gälla att hantera skördeuttaget utifrån hur stora lager de lokala producenterna sitter på.

För stora lager betyder lägre priser och kanske också sämre kvalitet i takt med att (rosé)vinerna åldras. Då är det intressant för kontrollorganet, som ska ”försvara regionen” och ha dess bästa för ögonen, att påverka lagren. Till exempel genom att sänka det tillåtna skördeuttaget. I år har så skett i Côtes de Provence, som sänker volymen för AOP Côtes de Provence från 55 till 50hl/ha.

Trots att rosévin fortsatt ökar i världen ser det inte lika ljust ut för Provence. I år är exporten ner med 6% och försäljningen till varuhusjättarna, som Carrefour och Leclerc, har minskat med 15%. Med tanke på att Côtes de Provence står för 50% av allt rosévin från Frankrike är det inte småpotatis det handlar om, och det syns på distriktets totala lager av rosévin, som i år ökat med 3% från 250 377 hl (2022) till 257 652 hl.

Officiellt heter det bland annat att skördeuttaget minskas med hänsyn tagen till all mjöldagg och allt hagel samt den ihållande värmebölja området drabbats av i år. Detta gör att en dispens har fått ges avseende vilka druvor som tillåts i aop-vinerna från flera kommuner som drabbats särskilt hårt. Kort sagt har kraven på ”A-druvor” (som grenache och syrah) i vissa fall sänkts från minst 70% till 50%. Istället får andra druvor som  cabernet sauvignon och carignan större utrymme. Självklart ändras då också vinernas stil och karaktär.

Många, kanske framförallt de som sitter med stora lager, hälsar säkert beslutet att minska skördeuttaget med tillfredsställelse. Andra, kanske framförallt producenterna som säljer allt de producerar och nu tvingas minska sin årsproduktion med kännbara 10%, är mindre nöjda. Ja, de är så pass missnöjda att flera av dem gått samman för att protestera. Nu kan de förvisso deklarera volymerna som inte tillåts som AOP som VDF (Vin de France). Men det innebär ett lägre pris samtidigt som de här producenterna har upparbetade kanaler för sina AOP-viner, inte för VDF-dito.

För konsumenterna innebär eventuellt beslutet som fattas av ”lokala INAO”, Syndicat des Côtes de Provence,  att priserna nästa år blir som nu samtidigt som lagren minskar och kanske kommer i balans igen (förutsatt att inte efterfrågan på ”Rosé de Provence” fortsätter minska). Det där sista om lagren är rimligtvis mer intressant för odlarna som har svårt att sälja sina viner än för konsumenterna. De sistnämnda kanske ska oroa sig mer för att kraven på ”A-druvor” i vissa fall sänks samtidigt som säkert en vissa producenter fått med en hel del druvor som skadats av mjöldagg i sin skörd.

Med allt ovanstående sagt har årgången 2023 redan utropats till en synnerligen lyckad sådan, och det kan alla vi som har vin att sälja*  skriva under på att den är.

*Från färskt lager…

Musik.

 

 

Skördearbetare: komplicerat

Nej, det är kanske inte så komplicerat att vara skördearbetare. Det som är en utmaning är att hitta folk till skörden. Det är komplicerat.

Men låt oss börja med att det inte är komplicerat att skörda. Det är det inte. Den som väl lärt sig att hantera sekatören och att klippa av klasarna i någorlunda samma takt som övriga gänget och utan att få med en massa löv och omogna eller orena druvor har sitt på det torra. Utmaningen för skördearbetaren är att tya. För låt säga 25 år sedan var det sällsynt med skördedagar med temperaturer över 30+. Numer är de legio. Detta beror dels på att det blivit varmare i sena augusti och september (i år nytt värmerekord i september i Frankrike, igen, vad det verkar), dels på att de flesta skördar tidigare i och med att mognaden kommer snabbare. I år inledde vi med en vecka då vi hade 22+ redan 06.00 och 38+ vid lunch. Det är tufft. Går åt mycket vatten. Alla tyar inte. I skrivande stund, en bit in i september, har vi fortsatt över 30+.

Att skördandet är ett tufft jobb bidrar säkert till att allt färre vill skörda. Den där romantiska bilden av ett glatt sjungande gäng som klipper så det står härliga till och drar muntra historier för varandra och äter ur samma gryta på kvällen, det är numer just bara en romantisk bild av något som kanske var, definitivt inte är. Idag är skördandet svett och kanske även både tårar och blod.

Det har blivit varmare och tuffare samtidigt som, så som det alltid varit (ja, även min generation), varje ny generation förefaller vara lite vekare och lite mer bortklemad än den föregående. Fler ömfotingar och ett allt mer utmanade arbete gör att vi vinbönder har svårt att få ihop fungerande skördelag. De flesta gårdar brukar ha ett litet järngäng garvade skördearbetare som de kan lita på. Men för det mesta är järngängen för små för att på egen hand ta in alla druvorna i tid. Så gårdarna ringer runt, talar med arbetsförmedlingen och befintliga medarbetare och kollegor och vänder ut och in på sig själva. Det är med näppe det går att få ihop fulltaliga skördelag. De stora producenterna klarar sig förstås bättre för de kan erbjuda arbete över längre tid, men många av de stora väljer ändå att gå över till maskin. De har råd med det, och de slipper sedan besvären med att jaga in folk varje år.

Någon undrar kanske vart alla studenter och vandrande skördearbetare som fordom fanns en masse tagit vägen? De försvann i samband med att EU för ungefär 20 år sedan införde tydliga regler för vad som gäller för sådant här arbete. Kort sagt satte EU stopp för svart skördearbete. Skälet var nog inte så mycket att få in skatter som att försäkra sig om att de här extraarbetarna var och är ordentligt försäkrade. En god och riktig tanke med ett inte fullt önskvärt resultat.

Musik.

GUN:s vinetiketter i Toulouse!

Runt senaste millennieskiftet lyckades jag lura den geniale designern Greger Ulf Nilson aka GUN, att inte bara göra layouten till min roman ”Skördeoffer” (Gong Gong 2002) utan också en radda etiketter till viner som jag då var inblandad i. Resultatet blev som förväntat nyskapande och högst personliga etiketter (”Skördeoffer” blev också både originellt och vackert layoutad med en cool omslagsbild och högkvalitativt papper och tryck), etiketter som kom att prisas på så olika platser som Guldäggsgalan i Sverige och VinItaly i Italien. Och nu ställs de där etiketterna ut på Galerie Château d’Eau i Toulouse (11 september – 5 november 2023).

”La photographie comme point de départ” heter utställningen, som visar ett flertal (prisbelönta) böcker, framförallt fotoböcker, (prisbelönta) fotografier och annat (prisbelönt) som den flinke Greger skapat genom åren. Tidigare har några av etiketterna han gjort varit med på ”Le mois de la photo” i Paris och hans verk i övrigt har visats lite varstans i världen. Något om etiketterna som kommer finnas i Toulouse:

”r-etiketterna” användes för vinerna som tillverkades i SARL Rabiega Negociant, ett bolag som startades i mitten på 1990-talet för att göra mer volyminriktade drycker vid sidan om gården Domaine Rabiega. Syftet med detta var att balansera det underskott som en liten gård som Domaine Rabiega (10 ha) alltid dras med. Det lyckades väl. Medan vi gjorde mellan 16 000 och 20 000 flaskor per år på gården snurrade vi runt cirka 700 000 liter i vinhandelshuset (vin som köptes in, förädlades och såldes vidare, alltså så som många av de ”stora” arbetar idag, t ex Château d’Esclans, Château de Berne och Château Minuty, med den skillnaden att de är mångmångdubbelt större än vi var).

Etiketterna domineras av ett ”r” som Greger skapat enkom för de här etiketterna – även om det kan förefalla så, finns det inget annat typsnitt som är exakt likadant som det här r:et. Vad gäller pinnen med en rund prick vid sidan om (användes för ”Rabiega Prestige”) är det däremot inte unikt för de här etiketterna och har heller aldrig, som det unika r:et, fått en massa priser. Den här designen fick för övrigt stort utrymme även på VinExpo i Bordeaux 1999 (tror jag det var) när de första gången visades där, och vi har sett många kopior ute i världen sedan dess. Kul är att gruppen som köpte Domaine Rabiega 2020 ånyo har lyft fram det unika r:et och gett det en plats på några av sina etiketter, och då inte minst på ultrapremiumrosén ”r Rabiega rosé”.

De svartvita etiketterna baserade på ”Rabiega r:et” gjordes för en serie viner på Château d’Esclans som vi arrenderade mellan 1995 och 2004. Här gjorde vi viner som Grebase, Mourbase, Carbase, Svala, Rouxanne, Concours, Tibouren, Rochêne och Recinsaut. Detta kunde vara rosévin jäst och lagrat på ny ek (Rochêne då, Garrus idag), rödvin på torkade druvor (Recinsaut, cinsaut gjord som recioto), fatjäst rolle och annat som var nymodigheter då. Men framförallt handlar utställningen om  Grebase (grenache), Mourbase (mourvèdre), Carbase (carignan), Svala (rolle) och Rouxanne (roussanne) – samtliga endruvsviner.

Till varje vin gjorde Greger en positiv och en negativ etikett, dvs han vände på färgerna och lät vitt bli svart och svart vitt. Än mer originellt är att r:en på etiketterna är fotografier av en skulptur av urspungsr:et. Varje låda innehöll hälften negativa och hälften positiva versioner. Tyvärr försvann de här originella verken ut i intet när Vin&Sprit senare sålde sin verksamhet.

”Signature” skapade Greger för det bästa av det bästa från Château d’Esclans. De här vinerna gjordes alltid i mycket liten volym, max ett tusental flaskor, oftast färre, ibland bara ett par hundra. Dyra och exklusiva och de skulle ha en etikett som matchade det. Signaturen på flaskorna är min fula signatur, som Greger med hjälp av guld- respektive silverblad, en vacker flaska och en allmänt snygg och stram design med väl valda typsnitt och annat jox lyckats få riktigt exklusiv. När Vin&Sprit sålde fick jag rätten att behålla både namnet och designen, och faktum är att den här versionen av namnet ”Signature” förmodligen är den enda som någon någonsin lyckats skydda i vinsammanhang – vilket inte hindrar att det finns massor av ”signatur” och ”signature” på olika håll i världen. Jag själv har dock inte gjort något nytt ”Signature” sedan jag lämnade Château d’Esclans 2004.

Sist men inte minst Ententa, Sariza och Mammuth. Har tidigare skrivit om det här bulgariska äventyret på vinifierat.se. I korthet fick jag 2001 lov av min arbetsgivare Vin&Sprit att åta mig två konsultuppdrag. Detta sedan jag fått en mängd förfrågningar efter medaljerna och poängen som trillat in till Domaine Rabiega och Château d’Esclans och blivit utsedd till ”Vigneron de l’année” av GaultMillau. Det ena uppdraget landade i hos Hedges i Washington State, USA, det andra hos Vinzavod Assenovgrad utanför Plovdiv i Bulgarien.

Ett resultat av arbetet i Bulgarien, vars syfte var att dels skapabättre viner, dels utbilda personalen, blev ett antal nya viner, gjorda enligt principer som dittills inte använts i Bulgarien: grönskörd, extremt välvalda skördedatum per parcell, sorteringsbord, små jäskar, nya ekfat (franska och bulgariska) med mera. Inte minst lyfte vi också fram druvor som rubin, som dittills sällan setts i ensam majestät (om ens alls). Av rubin gjorde vi ett elegant vin kallat Sariza (kejsarinna), av mavrud gjorde vi ett power-vin som skulle gjort självaste Parker lycklig kallat Mammuth och så gjorde vi en blend av rubin, mavrud och cabernet sauvignon kallad Ententa (samförstånd). Hur väl vi lyckades kan diskuteras men vi var nöjda och Jancis Robinson och en internatilnell jury (med bland annat Mishca Billing) rankade samtliga tre viner topp fyra i samband med en provning då de skulle utse Bulgariens bästa viner.

Vad gäller etiketterna trollade Greger igen. Nu byggde han ett akvarium, fyllde det med vatten och droppade vin i det och tog bilder av de olika mönstren detta skapade. De här bilderna fick sedan dominera etiketterna, som också innehöll en massa text (i stramt typsnitt) om det unika projektet som låg bakom de här vinerna.

Idag torde dessvärre såväl etiketterna som vinerna vara ett minne blott – skälet till det finns i mitt inlägg på vinifierat från januari 2020, läs gärna det, och åk framförallt till Toulouse, denna läckra stad, och gå på Château d’Eau medan Gregers utställning pågår.

Musik.

Kristallklart på Systembolaget

Det händer att det i rödvin uppstår en fällning i form av grums. Grunden för att detta ska kunna ske är att vinet i fråga före buteljeringen inte kylstabiliserats, det vill säga inte kylts ner under nollan något dygn eller så. Det som sker vid nedkylningen är inte minst att färgämnen fälls ut och blir grums på kärlets botten. Men det kan också vara en del annat som på detta forcerade vis fälls ut – saker som tillsammans med färgämnen kommer bilda en bottensats i flaskan om vinet lagras länge. Allt detta är i grunden tecken på kvalitet såtillvida att det faktiskt finns något att fälla ut och det visar att producenten inte ägnat sig åt onödigt brutala manipulationer för att forcera processen. Dock: skulle vinet som inte kylstabiliserats komma att lagras kallt under en transport, till exempel, eller i ett kylskåp, kan en forcerad utfällning ske.

 

Solklart, kan tyckas, och det tyckte också den medarbetare på ett här icke närmare geografiskt angivit Systembolag som tog sig an en konsument som för någon vecka sedan gled in i butiken med oro i blick och mage och en flaska Les Sorts med grums på botten. ”Sockerkristaller!” utbrast nyss nämnde medarbetare efter att ha tagit sig en titt och en kort funderare.

Exakt hur dessa sockerkristaller skulle unna existera i ett utjäst vin med <1g/l socker eller hur socker skulle utfällas som (färgade) kristaller i ett vin tarvade dessvärre ingen förklaring då konsumenten blev så upprörd att den gick hem och skrev ett inlägg på Facebook istället för att följa upp med ett par frågor om sockerkristaller i vin. ”Illa,” skrev konsumenten i sitt inlägg ity i konsumentens värld var den vettlösa medarbetaren på Systembolaget en intellektuell klippa med avgrundsdjupa kunskaper i önologi, och den givna slutsatsen konsumenten drog var att vinet sötats upp rejält med socker (ja, konsumenten var, uppenbarligen, inte heller det skarpaste bladet i knivlådan).

Detta påminner om när jag för 20 år sedan rekommenderade en kompis att gå tillbaka till sitt Systembolag med en korkskadad butelj. ”De byter ut den åt dig så du får en korrekt flaska,” sa jag i min enfald. Kompisen gick till sitt Systembolag, förklarade att jag sagt att vinet var korkskadat och att han skulle få en ny flaska. Istället för att bara byta ut flaskan hänvisade expediten min kompis till butikschefen som i egen hög person provade flaskan, fann det korkskadade (och nu också säkert oxiderade) vinet ”uuutsökt!”. När min kompis påpekade att jag faktiskt är vinmakare och nog kan lite om vin avslutade butikschefen diskussionen med ”Äsch, det där om korken säger han bara för att göra sig märkvärdig!”. Något nytt vin fick inte kompisen. Men han fick behålla den korkskadade buteljen.

Musik. Musik.

Nytt regelverk för vinetiketter

Efter många års debatterande har EU fattat beslut om de regler som ska gälla för vinetiketter. Bryssel har gått på den linje som förespråkats av Ungern och Frankrike och bestämt att alla former av bilder och glada färger förbjuds på vinetiketter från och med första januari 2024. Reglerna gäller även för till Europa importerade viner.

Att det är just Ungern och Frankrike som gått i bräschen för de nya, hårdare reglerna förklaras av att Frankrikes parlament fortsatt domineras av de förbudsivrare som drev igenom Loi Evin och i Ungern står kampen mot dans och glam högt på den ultranationalistiska regeringens priolista.

– Livet är inte så kul för alla och det här är ren rättvisefråga, vinflaskor ser alldeles för roliga och lockande ut, säger den ungerska regeringens talesman Martuska Poldi som hälsar EU:s beslut med stor tillfredsställelse.

– Äntligen en fråga där Europa inte trilskas  och dummar sig mot oss, säger Poldi.

I Frankrike är tongångarna likartade. Helst skulle förbudsivrarna vilja förbjuda all information på etiketterna med undantag för varningstexter. Sanna eller falska.

– En del hänger upp sig på att vi vill se falska varningstexter på vinetiketterna, som ”dricker du så dör du” och ”enligt professor Ingvar dödar en klunk vin 78 miljoner hjärnceller”, men som vanligt helgar ändamålet medlen, precis som Mister Trump och Madame Le Pen visat, säger Percival Jeudi-Non, talesman för den franska gräsrotsrörelsen ”Nonnonnon”.

Nu fick inte fransmännen igenom sitt förslag på totalförbud mot vinetiketter men är ändå nöjda med utfallet.

– Det höll på att gå snett när fokus hamnade på dryckens energiinnehåll eller ändå värre när gröna hippies och andra samhällsomstörtande element försökte få igenom etiketter med mer information om vinet, skönt att de inte fick det, säger Jeudi-Non och avslöjar att Nonnonnon-rörelsen nu kommer fokusera på att stoppa musikfestivaler och andra tillställningar där glad musik och munter dans kan förekomma.

Även här i Sverige är riksdagspartiernas företrädare överlag nöjda med det nya regelverket, särskilt som det en gång för alla sätter stopp för svärmeriet för den så kallade gårdsförsäljningen.

– Det är väl allom bekant att de flesta av våra riksdagsmän och -kvinnor uttalar sig positivt kring gårdsförsäljningen när de är ute och reser i landet och då de är i opposition, samtidigt vet alla att de bara skämtar, och nu när förbudsivrarna har vind i seglen vill det mycket till för att någon ens ska ta ordet gårdsförsäljning i sin mun i det svenska parlamentet, säger talman Andreas Norlén.

Nya etikettsregler

Efter många om och men har politikerna i Bryssel värkt fram ett nytt regelverk för Europas viner. Medan debatten i Sverige mest handlat om vilka ingredienser som kan tänkas ha tillförts drycken och om hur druvorna har odlats, har det ute i Europa mer ofta handlat om energiinnehållet. Det är också det sistnämnda som får mest utrymme i det nya regelverket.

Kort sagt ska på etiketten och/eller via en QR-kod framgå hur mycket energi vinet ifråga innehåller. Utöver detta ska eventuella rester av processhjälpmedel och/eller de fåtal tillsatser som får göras, till exempel arabiskt gummi och vinsyra, nämnas på etiketten. Detta utöver det regelverket som redan idag finns avseende alkohol, volym och allergener som svavel och äggvita.

De nya reglerna börja gälla kommande årsskifte och gäller inte retroaktivt. Som producent tycker jag att det är utmärkt att alla ämnen som finns mätbara i drycken ska nämnas. Det kommer innebär att väldigt få saker nämns och det är viktigt i en tid då alltför många låtit sig itutas att vin generellt innehåller hur mycket tillsatser som helst. Det gör, som bekant (hoppas jag), inte vin.

Som vanligt missar både lagstiftarna och de högljudda den verkliga utmaningen med vinbruket (och allt annat jordbruk): användningen av gifter i odlingen (ja, vanligtvis även i ekologisk och biodynamisk odling). Det finns många som arbetar hårt på att minimera de nödvändiga växtskyddsmedlen och att  bättre vårda jorden, och de bör uppmärksammas – lämpligen genom att de som inte arbetar klokt i sitt jordbruk får stå med dumstrut i skamvrån, vilket enkelt kan ske genom att skördeuttaget och mängden gödsel och vatten som använts under året sätts ut på etiketten.

Hur länge är piwidruvor resistenta?

Efter att länge ha varit persona non grata har hybrid-druvor, korsningar mellan olika vitis-arter, blivit populära, åtminstone i utsatta klimatzoner och bland odlare som vill undvika alla former av växtskyddsmedel så långt det är möjligt. Med tanke på att de hybrid-sorter som sedan en tid dyker upp på marknaden är gjorda för att stå emot inte minst mjöldagg och att de är mer eller mindre nya och obrukade, är de för dagen effektiva och tilltalande lösningar för den som gärna avstår kopparbaserade och systemiska växtskyddsmedel. Gott så. Det få dock tycks ta med i beräkningen är evolutionen och att svamparna är stadda i ständig anpassning. Med andra ord kan det, bör det, vara en tidsfråga innan vi får se till exempel mögelsvampar som Plasmapora viticola (”vinmögel” , mildiou fr.) som överlistat en eller annan piwisort. På sikt är det alltså kanske så, att piwisorterna framförallt är intressanta för odling i tuffare klimat snarare än för den som vill undvika växtskyddsmedel.