Audit med Systembolaget

Sedan en tid genomför Systembolaget revisioner– eller audits som det också heter på svengelska – av de A-klassade (läs de riktigt stora) offerterna, alltså sådana som avser viner till rimliga priser och som är tänkta att lanseras i en stor andel av Systembolagets drygt 400 butiker. Hade förmånen att vara delaktig i sådan ”audit” för en tid sedan och kan därför berätta om vad en sådan innebär i praktiken.Bakgrunden

Bakgrunden till revisionerna är att det funnits misstankar om att importörer på eget bevåg eller i samarbete med producenter (eller negocianter, rent av globala sådana) på stora förfrågningar skickat in offertsvar som de inte haft täckning för. Om de ändå vunnit upphandlingen har de snabbt försökt förse sig med de volymer de trott sig behöva för att svara upp mot den förväntade försäljningen och, såklart, för att kunna blanda ihop ett med offertsvarets produkt överensstämmande vin. Det säger sig självt att den som tagit lätt på att garantera de efterfrågade volymerna i förväg haft större chans att vinna en upphandling. Importörerna drivande

Att Systembolaget sedan en tid genomför revisioner vid de stora upphandlingarna är något som inte minst drivits på av landets seriösa importörer, alltså de som inte försökt ta genvägar i sina offertsvar. Med andra ord är rent generellt importörerna positivt inställda till en audit och de vill försäkra sig om att allt står rätt till, också då de själva vunnit.”Förkontroll”

Det var inom ramen för en ”förkontroll”, alltså då importören vill dubbelkolla sitt eget offertsvar inför en audit, som jag blev ombedd att åka till producenten ”Frères Couillaud” på Château de la Ragotière utanför Nantes. Importören hade, väl medveten om vikten av att allt stämmer på en A-klassad offert, flera gånger försäkrat sig om att producenten kunde leva upp till offertens krav, men säker kan man förstås aldrig förrän björnen är skjuten och man är över ån.
Introducerade chardonnay

Frères Couillaud drivs av Amelie och Vincent Dugue-Couillaud. Amelies far introducerade chardonnay-druvan i de här trakterna, som annars domineras av melon de bourgogne och produktionen av muscadet-viner, alltså lätta, friska, utmärkta skaldjursviner. Skälet till att Amelies far planterade chardonnay var att det var svårt att sälja muscadet på 80-talet (då som nu…) och att USA skrek efter chardonnay. Idag säljs Couillauds chardonnay-viner – de finns under två etiketter, Bernier respektive Désirée – lite varstans i världen, bland annat på ett av monopolen i Kanada. Frères Couillauds produktion domineras annars av muscadet-viner.
Bråttom, bråttom

Nu var det just en chardonnay från Loire-flodens mynning som Systembolaget efterfrågat till sina drygt 400 butiker och till ett konsumentpris på 79 sek. Stor volym alltså. A-klass. Vinet släpps först i september, men upphandlingen skedde redan i vintras och revisionen genomfördes i mars, bara någon dag efter att inköpsjuryn provat vinerna som presenterats för offerten – det gäller att snabbt vara på plats så en eventuellt inte helt ärlig producent inte hinner ”rätta till” något i efterhand.”Loggbok”

Jag infann mig på plats dagen efter Systembolagets provning och dagen före revisionen. Det gav mig tid att gå igenom alla tänkbara frågor med Amelie och Vincent och att via deras ”loggbok” följa vinet, som nu befanns fördelat på flera olika tankar, tillbaka till fälten druvorna skördats från ett drygt halvår tidigare. Noterbart är att franska vinodlare måste bokföra allt de gör, både i vingården och i vinkällaren. Vid en kontroll – en fransk vinodlare kan närsomhelst kontrolleras av skattemyndigheten, tullen eller det lokala kvalitetsorganet – ska enligt lag kontrollanten med lätthet kunna följa en flaska tillbaka till fältet (i motsats till vad vissa okunniga själar försöker få oss att tro kontrolleras också konventionella odlare å det grövsta, åtminstone i teorin, och den enskilde vet aldrig när en kontrollant kan dyka upp); går det inte att följa flaskans innehåll tillbaka till plantan, t ex därför att bonden slarvat med sin loggbok, är det ett brott mot regelverket, och skulle det visa sig att bonden ”fifflat” åker den dit så det sjunger om det (detta också i motsats till påståendena om att ”man får göra vad man vill”). Såvitt jag kunde se vid min förkontroll stämde allt väl överens med vad som uppgivits i offertsvaret och med vad Systembolagets revisorer kunde förväntas kräva. Jag kollade också upp att de påstådda tankarna fanns i verkligheten, att de var fulla och att vinet smakade som det skulle. Sist men inte minst gick jag igenom de lab-analyser som gjorts i syfte att verifiera att allt var ok också rent analytiskt (notera den totala svavelhalten på 97 mg/l, att jämföra med regelverket för ekologiskt vin som tillåter 150 mg/l – Frères Couillaud arbetar i likhet med andra kvalitetsproducenter alltid med låga svavelhalter).Två kontrollanter

Dagen därpå kom så två kontrollanter från Systembolaget: den ansvarige inköparen och en kvalitetssäkrare. De var ute på en resa där flera offerter och producenter skulle kollas upp (de kontrollerar oftast inte bara vinnaren utan också tvåan i den händelse att ettan inte får godkänt), varför de raskt satte igång med sin audit.Många papper

Auditen inleddes med en genomgång av ”loggboken”. Denna återfinns numer för det mesta i datorn. Så inte hos Frères Couillaud (låt vara att de datoriserar sin loggbok i år), där har Amelies farbror skött noteringarna (fram till sin pension i år) och han har föredragit att fortsätta att göra allt för hand – så som alla gjorde för ett par decennier sedan. Det innebär många papper att följa. Således tog den här delen av revisionen ganska lång tid och frågorna var många. ”Den tredje oktober, vad gjorde ni då?”, ”Vad betyder det där?”, ”Så ni flyttade vinet där?”…  När detta var avklarat var det så dags för en rundtur på egendomen

La Désirée – chardonnay från Loire

Vingården ägnades inte mycket tid. Det viktiga var att följa upp pappersexercisen rent fysiskt. Med andra ord verifierade kontrollanterna att vinet verkligen fanns i de tankar det stod att det skulle finnas i. Dessa tankar testades också i syfte att försäkra sig om att kvaliteten överensstämde med den inskickade. Avslutningsvis gjordes och provades en blend av tankarna, alltså i teorin samma vin som skickats in till offertprovningen, och det ställdes mot ett prov som fanns kvar sedan offertprovet sattes ihop. Och därmed var auditen avslutad. Ett par dagar senare fick Frères Couillaud och deras ”La Désirée” godkänt, och i september kommer vinet att släppas i de drygt 400 butikerna i Sverige (enligt uppgift artikelnummer 6321, pris 79kr). 

Lokalt folklo(i)re.

Långtidstestet av vin: Storslaget & beundransvärt projekt i hamn

Påskveckan och Nôtre Dame brinner. Allt detta ingav en impuls att göra något gott. En god gärning och något storslaget för Mänskligheten och Vetenskapen. Tassade, så snart Hustrun åkt till jobbet, ut på terrassen och grävde fram de där sedan länge gömda flaskorna i det för HR:en så välbekanta långtidstestet av de osvavlade vinerna från årgången 2013, de som nu stått öppna i cirka 44 månader – senast testet gjordes i september 2018, hade de varit öppna i cirka 37 månader (ett test som redovisas här).Tog med flaskorna till köket, dokumenterade dem från utsidan (bilden ovan och nedan) – notera att det alltså handlar om ett vitt, rent chardonnay-vin och ett rött, rent cabernet-vin från gården Domaine de Brescou i Languedoc och året 2013. Båda gjorda som ”naturvin”, alltså bland annat utan tillsatt svavel. Tidigare försök finns dokumenterade här på vinifierat och testet kan följas tillbaka till den dagen då flaskorna öppnades för snart fyra år sedan.Slog så upp en skvätt. Dokumenterade vinet med kameran och genomförde sedan den sedvanliga okulärbesiktningen, vilken gav vid handen ett intryck av orangegult vatten innehållande rikliga mängder grums. Doftade. Ostskalken finns kvar liksom inslaget av OLW ostbågar, nytt är en anstrykning av väl använd disktrasa och, framförallt, krackelerande färg på en gammal ångare en varm sommardag; något vinliknande döljer sig bakom allt detta, som ett uselt vitvin i den enklaste, billigaste och mest diskutabla klassen. Smakar. Vatten med beska och jod, risavkok, låg syra; eftersmaken är dessvärre ganska lång och bjuder framförallt på brännande alkohol.Sköljde munnen ordentligt. Slog upp en skvätt rött. Eller rött och rött, okulärbesiktningen, efter väl genomförd dokumentation, visade snarare på ett så rikligt innehåll av grums att vätskan såg svart och ogenomtränglig ut. Luktade. En enormt stor doft av flyktig syra, definitivt olaglig att sälja, här ligger vi på halter lååångt över det tillåtna,  något som gör doften i sig intressant, för här hittar vi både etylacetat och ättika, Karlssons klister och aceton, just bring it on, sällan en flyktig syra är så nyansrik; noterar att det vid förra testet uppmärksammade inslaget av intorkad urin i bomullskalsong i någon mån finns kvar. Smakar. Inte mumsigt, snarare grumsigt. Mer knaster än vätska, rent av så knasterrikt att det krävs flera rejäl munsköljningar innan allt grums är borta. En produkt som nu helt klart tagit steget in i de hälsovådliga dryckernas försåtliga värld fylld av flyktig syra, ochratoxin, ethanal och metanol.Förstår att alla som följt det här långa projektet – 44 månader för bövelen och, ja, jo, ett lätt illamående dröjer sig kvar efter dagens övning, ett illamående som kan vara kroniskt övergående – nu undrar hur Mänskligheten och vetenskapen ska kunna belöna ja ni vet vem för hans oförtröttliga och dödsföraktande insats utan tanke på sin egen säkerhet – de alltmer hälsovådliga dryckerna, den alltmer lättretliga Hustruns avoga inställning till denna monumentala insats… –  och med Mänsklighetens och Vetenskapens bästa för ögonen. Vi vill på intet vis föregripa den ära och rikedom som med all rätt kommer tillfalla oss, men vi vill ändå gärna passa på att nämna ett livslångt forskarstipendium på årligen ett sexsiffrigt belopp (i euro) samt någon formell medalj av något slag och här tänker vi främst på vad kungen och Vetenskapsakademien kan göra för oss.Sist men inte minst: Nu är de osvavlade 13:orna upptestade, varför projektet härmed får anses avslutat. Till glädje för alla som tar livet och vinet på allvar och inte nöjer sig med att gissa fel på druva och ursprung, hur roligt nu än detta verkar vara för somliga, kan vi meddela att långtidstestet på den öppnade, gamla Taverna-flaskan fortsätter. (Inom parentes kan sägas att Tavernan vid dagens på grund av de båda första testens efterdyningar – illamående, lätt yrsel och en febrig och brännhet tunga – något halvhjärtade test var vackert orangebrun och det gick fortsatt att hitta ”Taverna” i doften; russin, nötter men också en hel del oxidation. Smaken var söt och det fanns någon form av liv i oxidationen även i munnen. Lätt brännande (den skadade tungan!), lång eftersmak med inslag av sötma, torkade russin, nötter och beska.)

Musik.

 

Systembolaget lanserar folklig Romanée Conti

Efter de bråk som uppstått kring det fåtal buteljer ”Romanée Conti” som Systembolaget varje år får sälja, har monopolet bestämt sig för att ge folket det folket vill ha, det vill säga Romanée Conti. I samband med nyhetssläppet 1 juni i år lanseras därför Romanée Conti på trelitersbox. Vinet har tagits fram av den svenska importören ”True & Authentic Wines” och görs på en bas av italiensk primitivo.

-På det här viset kommer alla som vill köpa Romanée Conti kunna göra det, förutsatt att de är äldre än 20 år och någorlunda nyktra, kommenterar Systembolagets VD Magdalena Gerger. Priset på den nya Romanée Conti-boxen kommer hamna på 179 kronor och vinet kommer att finnas i monopolets samtliga butiker. Vinet är ekologiskt.

Sydfransk rosé 2018 vs 2017

I södra Frankrike utmärktes 2017 av flera faktorer som resulterade i anmärkningsvärt låga volymer. Flera av dessa faktorer bidrog till att öka koncentrationen i druvorna. Rent kvalitativt brukar detta vara bra. När det kommer till rosévin är det mindre självklart. Den som försöker göra ett riktigt bra rosévin söker vanligtvis lätthet och elegans. Gärna viss koncentration men inte för mycket. Dels kan vinet bli ”tungt”, dels kan aromerna bli ”för seriösa”, alltså dra iväg smakprofilen åt ett håll som gör att konsumenten känner sig bortkommen. Utmaningen 2017 var på många håll, inte minst i Tavel där jag har ett finger med i Les Lauzeraies, att göra viner som inte frångick sin rosa identitet. Även borta i Languedoc, där jag är konsulterande vinmakare på Domaine de Brescou var utmaningen att behålla balansen, ”lättheten” och fräschören i rosévinet.

2018

År 2018 kom som en befrielse och lättnad för många sydfranska producenter. En riktigt stor skörd med bra kvalitet för rosévin. Det är långt ifrån självklart att kvantitet och kvalitet går ihop. När det gäller rosé kan det fungera i och med att koncentrationen förvisso ska finnas där, men inte alltför mycket. Den kraft druvorna bjöd på 2018 räckte gott och väl till. Dessutom är det så att en årgång skapas över två växtsäsonger i och med att årets knoppar finns som embryon redan året innan. Det är orsaken till att vi genom historien sett så bra/stora år infalla ett något svalare/nederbördsrikare år som följer på ett varmt/torrt år (och vice versa). 2018 är alltså en mix av koncentration från 2017 och lättare elegans från 2018.

Tavel

När det gäller Les Lauzeraies, som flera gånger utsetts till ”Årets rosé” i Sverige, är det bara glada miner i Tavel. Färgen, som enligt regelverket för appellationen måste vara intensiv (ej under 0,5 NTU), är ovanligt ljus, på gränsen för det tillåtna, doften påfallande stor, komplex och fruktig (faktiskt så till den milda grad att vinet kommer vinna enormt på lagring de närmaste månaderna, tid som behövs för att vinet ska finna sig själv och för frukten att gifta ihop sig med den rejäla ryggrad det begåvats med (2017!)), smaken bedårande och i perfekt balans. Prova gärna till grillat (fisk, ljust kött, rotfrukter och grönsaker), sallader (rustik bondsallad), rökt fisk (sik, lax…), fisksoppa eller varför inte bara prova det?

Musik.

Lagringsviner!

Skrev för en tid sedan om lagring av vin och fick efter det flera uppmaningar att återkomma med tips på viner som inte bara håller utan också utvecklas på ett positivt vis med lagring. Innan tipsen följer ska bara en liten komplettering till det tidigare inlägget göras: I motsats till vad som sades finns det ett fåtal viner som ”bygger på sig” under lagringen, det kanske mest talande exemplet är vissa röda, strama bourgogner och en del vitviner, för att nämna något; rent allmänt gäller det viner som är väl strama och disparata i unga år. Snabbt svar också på frågan om det går att lagra ”naturviner”: Ja, i motsats till vad många påstår, inte minst producenterna själva som inte alltid tycks ha genomfört hållbarhetstester på sina viner, så går detta ofta utmärkt, vissa ”naturviner” utvecklas till och med positivt med några år i flaskan (detta gäller till exempel röda ”Le Comptoir” som jag gör på Domaine de Brescou i Languedoc (finns inte i Sverige i skrivande stund, men sägs vara på väg in i Systembolagets beställningssortiment)).Till tipsen!

Till tipsen! Vi börjar väl med lite ung och stram bourgogne. Vinerna från Maison Capitain-Gagnerot är påtagligt välgjorda. Slimmade och oerhört tuktade i unga år. De här vinerna mår genomgående bra av att få bli minst fem och gärna tio år innan de tas av daga. Toppgrejerna håller dessutom betydligt längre än så. Tipset idag går till Corton Grand Cru ”Les Grandes Lolières” 2016, nr 76518, 750 sek, och Ladoix 1er Cru ”La Micaude Monopole” 2016, nr 74614, 399 sek.

Vitt!

Vitt vin lämpar sig rent generellt lika bra för lagring som rött, men det gäller förstås att hitta rätt varor. Tipset idag går till Achim von Oetingers strama och eleganta viner från Rheingau. Här råder samma filosofi som hos Capitain-Gagnerot. Vinerna görs i en stram och elegant skola som kräver tid på flaska för att de ska komma till rätta med sig själva och därmed fullt ut bjuda på sig. Hohenrain Riesling GG 2015, nr 783207, 379 sek, och Riesling Mineral Trocken 2016, nr 75633, 199 sek.Skumvin!

Champagne! Hitta rätt champagne och du har det perfekta vinet för källaren. Till och med lite enklare varianter kan vinna på ett par år i källaren. Dagens tips går till ytterligare ett vin som görs i samma underbara, strama och eleganta stil som Capitain-Gagnerot och von Oetinger ovan: Champagne Waris Hubert (WH) ”Albescent” Blanc de Blancs Grand Cru, nr 74767, 399 sek. Har tidigare tipsat om den här skumpan och då varnat för att det inte är något för gröngölingar och blötdjur. Så är det. Men lägg undan WH:s grejer fem-tio år och du ska få se på andra bubblor. (Inom parantes: Även Clotilde Davennes populära Crémant de Bourgogne fungerar med lagring, det växer kanske inte på sig på samma vis som WH men det är värt att lägga undan ett par flaskor varje år och öppna dem efter tre till tio år).

Musik.

Vinlagring

Fick en fråga på det några dagar gamla inlägget ”Om beställningssortimentet & ett vintips”. I korthet kom spörsmålet från någon som alltför ofta blir besviken när den plockar fram gamla viner ur sin källare. Varför? Tycker frågan har allmänt intresse och återger därför lite av mina erfarenheter i frågan här.

Komplicerat kapitel

Lagring är ett synnerligen komplicerat kapitel. Till detta bidrar att så många producenter, mellanhänder och säljare sedan alltid kommit undan med säljargument som ”oj, om några år, vad bra det kommer vara” och ”ja, det är lite knutet och saknar frukt idag men det kommer med lagringen”. Nej, det gör det inte. Tvärtom. Är inte vinet okej från början och har det inte rätt förutsättningar kommer vinet vara ändå tråkigare och i än större avsaknad av frukt ”om några år”. ”Skit in, skit ut” fungerar också när vi talar lagring av vin. Det hjälper inte heller med en massa syra, vilket en del påstår är det enda som tarvas, men finns det inget att bygga på med runt syran blir det inte bättre – däremot håller vinet kanske i sin halvt eländiga stil en evighet på grund av syran. Uttorkat och surt.

Lagrings-och utvecklingspotential

Jag brukar skilja på lagrings- och utvecklingspotential. Många viner håller för lagring, men det är inte säkert att de utvecklas, eller att de, om de utvecklas, gör det till det bättre. Att ge några direkta råd för vad den hugade lagraren ska känna i vinet är svårt, vi behöver ha ett antal viner framför oss och diskutera dem vin för vin för att på ett begripligt och handfast kunna förklara. Rent generellt skulle jag dock vilja säga att allt det som allmänt sägs om vad som behövs, syra till exempel, stämmer för lagringsdugligheten, men för att också få en spännande utveckling av vinet  måste flera beståndsdelar finnas där; en viss koncentration, ett visst mått av frukt, tillräckligt med (rätt) tanniner med mera, och inte minst en balans mellan beståndsdelarna.

”Bygger inte på sig”

En del tror att vin ”bygger på sig” och växer under lagringen. I själva verket förhåller det sig tvärtom. Vinet snarare tappar sin kropp undan för undan. Riktigt gamla viner, > 50 år, är så gott som alltid ”tunna”, ofta rejält tunna. Det som sker under lagringen är en kemisk utveckling där aromer/smaker ändras på gott och ont, tanninerna polymeriseras och blir mindre påtagliga, färg och syra fälls ut. Har vinet förberetts för lagring (se nedan) brukar där finnas en växel till att ta ut och en ”vinst” infinner sig när alla komponenterna under tidens varsamma hand kommer ihop till en harmonisk enhet. Men det gäller som sagt att hitta vinerna som lämpar sig för lagring… (Som vinmakare gillar jag själv unga, ”disharmoniska” viner där potentialen är påtaglig, men har mindre lätt för att uppskatta samma viner som fullvuxna och detta även om det fullvuxna vinet är till allmän belåtenheten – en av få baksidor med mitt yrke…)

”Förbered” vinet för lagring

Hur ”förbereder” man då ett vin för lagring och utveckling? Som vanligt börjar allt i vingården och som vanligt är arbetet där avgörande för vinets egenskaper både på kort och lång sikt. Rätt växtplats och förutsättningar för druvan, återhållsam gödning, levande jordar, gärna äldre stockar, friska druvor, låg avkastning. Det gäller att skörda vid för målsättningen det rätta tillfället, just då balansen mellan syrorna, sockret, strukturen och aromerna finns där (ett arbete som sållar agnarna från vetet när vi talar vinmakare…). När druvorna väl är i källaren gäller det att känna sina druvor och sin must och att fatta rätt beslut avseende skalurlakningens längd och annat och sist men inte bör, måste inte, bör, vinet genomgå en oxideringsprocess på ett eller annat vis, till exempel lagring på ekfat (utan att eken tar överhanden, det kommer bara torka ut vinet över tid). Noterbart är att många kraftfulla fruktbomber sällan har den grundstruktur som krävs för att utvvecklas väl över tid, däremot kan de hålla mycket lång tid.

Sherry!

Måste i sammanhanget nämna att de gamla viner jag själv kanske blivit mest imponerad och glad över är gammal sherry av olika typer och någonstans mellan 40 och 80 år gamla. Fantastiska lagringsviner. Men även bourgogner, bordeauxer, riojor, ja allt det klassiska och inte minst champagne och riesling och vit bordeaux och… kan ge de mest fantastiska upplevelser när de blir riktigt gamla – noterbart är också att vitt håller väl så bra för lagring som rött, förutsatt att vinmakaren gjort hemläxan.

Tips

Sist men inte minst, tips på två dagsaktuella rödtjut att lagra: Les Sorts 2016, nr 70217, 115 sek (lägg undan årgång 16 och sedan också 17 och 18 när de släpps och prova de tre mot varandra låt säga vid ett par tillfällen under perioden 2021-2025), idag släpps ett riktigt bra lagringsvin som ”tillfälligt exklusiv vara”, Muga Seleccion Especial 2014, nr 95268, 279 sek (kommer vara ok om 15 år också). Eller ta det säkra före det osäkra och kör Vintage Port, Madeira, Sherry och annat som blir så otroligt kul över tid…

Vett & Etikett

Det är inte bara vinflaskornas innehåll som designas – noterbart därvidlag är för övrigt att också ”hands off” är ett sätt att formge – utan också deras apparens och framförallt då själva etiketten, som talar till oss långt utöver namn, årgång och liknande. vitisphere.com åkte till vinmässan Wine Paris för att ta sig en titt på de uttryck som dominerar etiketterna för dagen. De hittade följande gäspningar (fritt kommenterade och kompletterade av er utsände i de desperata formgivarnas och producenternas allt annat än originella värld) :

1.Etiketter med autentiska bilder på producenter eller i alla fall någon som ser ut som en vindbiten gubbe (nästan alltid i svartvitt och med någon form av filter, gärna lite seipa sådär för att öka känslan av att det är på riktigt, eller iallafall var på riktigt en gång i tiden). Lite tveksamt hur de bilderna gör sig på matbordet, där de kan ses som oinbjudna gäster.

2.I syfte att ytterligare öka känslan av det genuina och autentiska kompletteras ibland den svartvita (tidningslikande) bilden under punkten ett med en liten notis där en odlare finns med i texten och kanske också en druva eller lite jordmån eller så. Snickesnack presenterat som fakta. Liksom.

3.Karikatyrer. Det kanske, i hård konkurrens, tröttsammaste uttrycket. Personen som gjort vinet (nästan alltid en gubbe när det kommer till karikatyr-etiketten) avtecknad lite lustigt så där, eller ja, lustigt i alla fall om betraktaren är synnerligen osäker och hämmad och tycker det är livet på en pinne med gubbar som kan bjuda på sig så det står härliga till.

4.Gamla släktingar. Jo, plötsligt placerar producenterna bilder på döda släktingar på etiketterna, och till det någon krystad historia som får en att intensivt längta efter ett låtsas-chateau.

5.Nygamla slottsetiketter. Ja, här kommer de, chateau-etiketterna. Det nya är att de nu saknar en bild på slottet – som ju kanske inte alltid ens finns eller, om det finns, ser förskräckligt ut – och så långt allt väl. Problemet är att de istället ska smälla på någon gammal symbol som ingen begriper.

6.Rött och guld. Varför? Kina.

7.Flotta rosé-flaskor. Sacha Lichine och Château d’Esclans startade vågen av UPR (ultra premium rosé) och gjorde det dels med bra vin, dels med ändå bättre formspråk – ett formspråk alltför många nu tar efter utan att göra någon som helst koppling till flaskans innehåll.

8.Tchin-Chic. Vad är nu det? Inget någon behöver veta något om, mer än att det är alla de där buteljerna som försöker sticka ut genom att ha en konstig form eller vara blå eller frostade eller meningslösa på något annat lika onödigt vis. Garanterar att innehållet har begränsade ambitioner på det rent kvalitativa planet.

9.Tecknade djur med skyltar. Påtagligt många som vill signalera att de arbetar med lite svavel och kanske också ekologiskt eller biodynamiskt försöker göra lustiga etiketter med något tecknat djur som håller upp en skylt med en del av etikettens information, uttryckt i handskrift. En sanslöst fånig etikettform som tangerar nummer 3 ovan och som är en direkt förolämpning mot den som försöker göra moderiktigt vin utan att för den skull regrediera. Serveras lämpligen utan att tas upp ur den bruna påse alla ansvarskännande människor och människor med självrespekt ofrånkomligen sveper in en sådan här etikett i innan de visar sig offentligt med flaskan.

Musik.

Om beställningssortimentet & ett vintips

Under många år har den svenska vinmarknaden till del styrts av Systembolagets (SB) så kallade offertförfrågningar – ni vet de där via vilka SB sägs styra det svenska utbudet och locka fram hittepå-viner – och till del av viner påhittade av diverse importörer och intryckta i det fasta sortimentet via beställningssortimentet och dyra reklamkampanjer. Ofta är SB:s offerter till största delen redan skapade av någon importör innan SB gör sin egen variant. Detta beror på att importören går med sin idé till SB och om SB gillar uppslaget går det vidare med detta. Det som ligger i potten för importören är att denna varit med och skapat offerten och därför bör ligga bra till för att vinna upphandlingen (vilket det dock är mycket långt ifrån säkert att den gör). Fördelen för SB är att dess inköpare får det ena uppslaget efter det andra placerat i knät, och om vinet sedan är bra får SB all heder av detta medan ingen tänker på den som egentligen hittat vinet i fråga (fast omvänt får SB också skit för skräpviner som importörer trycker in via beställningssortimentet så på det hela taget jämnar det ut sig).

Kontrollerade varor?

Den här bilden vi har av att alla viner som säljs i Sverige är ”kontrollerade av Systembolaget” och därför bra i sitt slag ska vi ta med en nypa salt. Om inte annat så därför att SB faktiskt inte kontrollerar alla sina varor eller ens styr sitt sortiment annat än till viss del. På gott och ont gör det att utbudet är tämligen likt det vi skulle ha om marknaden vore fri. Till avarterna hör när det bildas kluster av skräpviner, till exempel halvtorra rödtjut från Italien i ett visst prissegment (något som för övrigt SB försöker komma till rätta med med hjälp av nya regler som nu ska sjösättas, återstår att se hur det kommer fungera).

De små & BS

Medan vinutbudet på en liten ort, där butiken kanske dessutom fokuserar på öl och sprit, brukar vara skralt, kan det vara desto bättre i en stor butik inriktad på vin, för att nu inte tala om beställningssortimentet (BS). Detta hav av både det bästa och det värsta. En väldig ocean att utforska för den intresserade och som placerar Systembolagets, eller egentligen de svenska vinimportörernas – för det är de som står för det här sortimentet; håller varorna i lager och tar alla risker – sortiment/utbud i topp, även internationellt sett (vill gärna här flika in, att likaväl som det finns ett antal importörer som fokuserar på hittepå och halvtorr vulgärdricka för massmarknaden, kryllar det av små, seriösa vinimportörer i Sverige, småföretagare som snarare drivs av passion och lust än pengar och girighet). Och då har vi äntligen kommit till saken, ett tips på ett vin som på måndag släpps i beställningssortimentet och som ingen HR ska lämna oprövat:

Les Sorts Selecció

Les Sorts Selecció 2016, nr 70217, 115 sek, är ett rödvin från högt belägna vingårdar i området Montsant, vid sidan om Priorat, i södra Katalonien, druvorna är garnacha och cariñena (ja, favvodruvor hos somliga av oss), smakrikt, välbalanserat, fin frukt och fransk ek som snyggt stramas upp av en välbehövlig syra boostad av växtläget. Tipsar om det här vinet av flera skäl. Har ett direkt intresse i det via importören och har varit närvarande på vineriet vid ett flertal tillfällen de senaste åren för att ge lite tips i syfte att anpassa vinet till både samtiden och vardagen (såtillvida att det ska fungera i många olika sammanhang och framförallt inte bli stereotypt så som många andra viner lätt blir i den här prisklassen). Visst egenintresse alltså. Men. Det är ett bra exempel på vad som kan dväljas i BS. Och ett avgörande men. Faktum kvarstår: Det här är förbannat gott. Och välgjort; rent och snyggt (och där faller all ära på producenten, inte den som är där och har en åsikt ibland).

Sorts. Lundi.

Kastrullering

I sitt senaste vinbrev ( www.artbergomvin.nu) skriver Hans Artberg att syftet med den av mig påhittade proceduren ”kastrullering” är att snabbmogna vinet. Även om det vid något olyckligt tillfälle kan ha framstått som att så skulle vara fallet så är så inte fallet. Kastrulleringen är en brutalluftning, inte olik den vi vinmakare understundom företar oss i vinkällaren under arbetets gång, med syfte att syresätta ett mer eller mindre reduktivt vin och därmed få lite bättre fart på frukten, lufta bort svavelväten, i de fall sådana stör doften, eller lufta bort/binda en del av det fria svavlet i översvavlade viner – allt, i bästa fall, med resultatet att viner sjunger lite renare.Noterbart är att såvida inte den som provar är smått överdjävlig på sitt värv och vet vad den gör, ska en kastrullering föregås av ett ”treglas-test”. Detta går till så att testaren 1 ställer fram tre likadana, nyss sköljda och därmed förhoppningsvis luktfria glas 2 häller upp en skvätt av vinet i två av dessa 3 skickar vinet i det ena av de två fyllda glasen fram och tillbaka ett par gånger till det tomma glaset 4 avvaktar några minuter 5 om möjligt ber någon flytta om glasen 6 provar (helst blint). Om det brutalluftade glaset avgår med ”segern” ska vinet brutalluftas. Visar sig det oluftade vinet vara bäst, brutalluftar endast den som är mer eller mindre kokobäng. Kan provaren inte känna någon större skillnad finns det inget skäl att brutallufta, annat än om hen vill göra sig märkvärdig inför en häpen hop vinklantar som inte förstår bättre än att ta skeendet på djupaste allvar.

Musik.

 

Socker i vin

Fick en fråga om socker i vin (se kommentar till gårdagens inlägg, ”Samtal på krogen”). Då frågan äger allmänt intresse besvarar jag den i det här inlägget.

Ibland blandas sockertillsats i syfte att öka alkoholhalten i vinet och socker i syfte att söta vinet ihop. Chaptalisering, alltså tillsats av socker före jäsningen och i syfte att öka alkoholstyrkan, är förbjudet i många delar av Europa men också tillåtet på lika många håll. Ehuru tämligen vanligt förekommande förr, har intresset för chaptalisering minskat kraftigt de senaste 20 åren. Skälet tillskrivs ofta klimatförändringen, men en väl så viktig roll spelar saker som annat druvmaterial (kloner som mognar bättre) och annan odlingsfilosofi. I den mån chaptalisering förekommer i Europa i våra dagar är det koncentrerad och rektifierad druvmust som används som sötningsmedel. Noterbart i sammanhanget, och inte utan betydelse nedan, är att problemet med mognad idag snarast är det omvända: druvorna mognar för tidigt och för mycket.Förr var den som ville göra ett vin med sötma hänvisad till arbetsmetoder som ofta innefattade avbruten jäsning, alltså jäsningen avbröts med svavel och kyla eller kanske centrifugering eller en tillsats av sprit innan jästen arbetat klart, med resultatet att vinet blev mer eller mindre sött. Självklart gick det också att till det färdiga vinet tillsätta sötningsmedel i någon form, kanske must, kanske rörsocker eller någon annan sockerform.

Vinerna som nämns i frågan från igår är bland annat zinfandel-baserat rödvin. Om vi tar just det som exempel – men detta gäller många druvor! – stämmer det att zinfandel lätt springer iväg i höga alkoholhalter, särskilt om klimatet är någorlunda varmt och torrt. Skördas druvan på övermognad, det vill säga en potentiell alkoholhalt på låt säga 16 volymprocent, kan vinet jäsas till cirka 15 volymprocent och ändå ha upp emot 20 gram socker kvar (halten motsvarande den ungefärliga volymprocent som inte jäst ut). (Den som inte vill ha restsötma i det övermogna vinet men ändå landa på max 15 volymprocent tvingas ta till ”Jesus-tricket” och göra vin av vatten, alltså tillsätta lite vatten så sockerhalten/potentiella alkoholen balanseras ner en volymprocent.)

Min egen syn på de halvtorra rödvinerna har jag tidigare redogjort för här på vinifierat. Kort sagt är det helt okej. Ungefär som kaffe med mjölk och socker. Någonstans måste man börja, och om några väljer att inte utforska sin smak längre än så är det deras val, inte mig emot. Det jag däremot kan ha emot de där vinerna är att de ofta är gjorda på högintensivt odlade druvor, vilket vanligtvis inte är bra för någon (kräver mer gödning, mer växtskyddsmedel, fler traktortimmar, innehåller ofta mer mögel och ochratoxin och så vidare) – min käpphäst: Det är bara de billigaste vinerna som är för dyra (som Brigitte Bardot så väl fann det). Min invändning mot enkla, halvtorra viner är alltså inte första hand mot att vinet är ”halvtorrt” i sig utan att det är dåligt gjort och inte sällan smakar apa på grund av orenheter och obalans