Systembolaget köper Vivino och Winefinder

Systembolaget ändrar taktik och köper nu upp konkurrerande verksamheter. Enligt uppgifter från Socialdepartementet ska staten redan ha köpt upp de Danmarks-baserade företagen Vivino och Winefinder. Detta ska ses som en direkt följd av regeringens nya direktiv till Systembolaget.

Det var i början av mars som socialminister Lena Hallenberg signalerade hårdare tag mot vad hon och regeringen menar är konkurrerande verksamhet till Systembolaget och därmed överträdelser av de regler som finns för att skydda det svenska alkoholmonopolet. Då trodde branschbedömare att nya lagar var på gång, men istället väljer alltså regeringen och Systembolaget att köpa upp konkurrerande verksamheter och antingen lägga ner dem eller göra dem till helägda dotterbolag till Systembolaget.

–Det var så här det gick till när tillverknings- och distributionsmonopolet upprättades för 100 år sedan. Då köpte staten helt enkelt upp de olika verksamheterna som fanns och slog ihop dem till AB Vin-& Spritcentralen. Det fungerade då och det kommer fungera nu, säger socialminister Lena Hallenberg.

vinifierat har sökt Vivino och Winefinder för en kommentar.

Corona: Vem räddar vinimportörerna?

Huruvida hysterin kring det nya coronavirusets och covid-19:s framfart varit rätt och riktig får vi veta när krutröken lagt sig. I dagsläget handlar det om att agera inom ramarna för det rådande läget och de undantagstillstånd som införts eller är på väg att införas på allt fler håll. Kort sagt befinner vi oss i ett krigsliknande tillstånd, där världsekonomin genomgår en duvning värdig ett världskrig. Effekterna är enorma och vid sidan om bräckliga ekonomier och affärer slås väl fungerande strukturer sönder. Rika samhällen som det svenska gör sitt bästa för att försöka mildra de dramatiska effekterna.

Till de hårdast drabbade branscherna hör krogen, där effekterna redan är påtagliga och vi får se välskötta företag hamna på pottkanten sig själva oförskyllt. En förhoppning är att staten/samhället är väl medveten om situationen och går in med riktade åtgärder där och när detta behövs.

En inom kort tillkommande krisbransch i Sverige ser ut att bli vinimporten. Inte nödvändigtvis därför att försäljningen via krogen minskar eller därför att folk kommer dricka drastiskt mycket mindre till följd av krisen utan därför att botten gått ur den svenska kronan. Enkelt uttryckt lär de flesta vinimportörerna ha arbetat med en kalkylkurs på runt 10.60 (sek mot en €) när 2020 års budget gjordes. I skrivande stund pendlar kronan mellan 11.10 och 11.40. Det behövs ingen Alan Turing för att inse att det inte står länge på förrän flera av importörernas produkter kommer säljas med förlust (allteftersom lagret måste fyllas på).

Det är uppenbart att sunda företag riskerar att snabbt gå under om försäljningsmarginalen försvinner och rent av blir negativ.

Men vad kan vi då göra för att förhindra utvecklingen, det lär trots allt ”bara” handla om att övervintra en tid? Ett förslag är att staten/samhället ger Systembolaget i uppdrag att hantera situationen  och att SB agerar på ett synnerligen snabbfotat och flexibelt sätt. Till exempel genom ett tillfälligt påslag på fem eller tio procent på allt vin som säljs. Påslaget kan göras i kassan och förpassas vidare till importörerna som på så vis får eventuellt livsavgörande konstgjord andning. Extraordinärt ja, men så är också situationen extraordinär och krispaketen och nödlösningarna redan många.

Men kan inte importörerna bara höja priset när kronan går genom golvet? Nej, det kan de inte. I så fall vore saken klar. Men Systembolaget fungerar så att det bara tillåter prisförändringar två gånger per år, första september och första mars, och de här ändringarna ska meddelas flera månader i förväg. Importörerna kan i det rådande läget alltså som bäst hoppas på att få höja sina priser i september. Och tänk om de i enlighet med regelverket meddelar SB sina prisökningar flera månader i förväg och kronan sedan stärks kraftigt – då är det konsumenterna som blir blåsta.

Musik.

Sav 1785 – skogstokigt projekt

Som det är HR:en bekant konsultar jag sedan en tid för ett nytt björkvins-projekt i Sverige. I likhet med tidigare initiativ även den här gången med säte i Östersund och, dessvärre, med ett namn, Sav Winery, snarlikt ett par äldre projekt i staden. Det här med namnet gör att de olika projekten lätt kan blandas ihop. Må ni som läser detta dock veta skillnaden: vinet jag varit med och gjort heter SAV 1785 (japp, med versaler), kommer från Sav Winery och har artikelnummer 77440 (Systembolagets beställningssortiment) och kostar… 98 sek!Priset är, självklart, viktigt. Alla som gör vin i Sverige, oavsett vilken råvaran är, kämpar med relationen mellan de fasta kostnaderna och den allt som oftast lilla volymen. De som valt frukt, bär eller björksav som bas har en fördel i att tillgången på råvaran är större och därmed, inte sällan, billigare än de på våra breddgrader fortsatt sparsamt odlade vindruvorna. Den som nu har björkar att tappa gör detta under våren, när saven börjat stiga och innan den hunnit anta en besk ton när det blir varmare framemot sommaren. Upp till 15 liter kan skördas per dag. Detta sker via små hål som borras i stammen och som pluggas igen sedan trädet tappats.I det här fallet har producenten kunnat hålla nere priset till runt hundralappen (även om vi säkert kan räkna med att prislappen kommer ligga någon tia högre framöver), dels tack vare råvaran, dels tack vare sättet vinet gjorts på. I pipeline, men fortsatt några år bort, ligger ett torrt mousserande vin gjort med méthode traditionelle. Det kommer säkerligen kosta ytterligare ett par tior, bland annat på grund av den långa lagringstid som krävs för att göra ett mousserande vin på det viset (exakt hur lång tid, får det pågående utvecklingsarbetet utvisa, men räkna med minst ett och ett halvt år).Rent miljömässigt är fördelarna med sav som råvara uppenbara och det räcker kanske med att nämna att björkarna inte utsätts för några kemiska produkter överhuvudtaget. Inte sällan skrivs det att ”vinet odlas giftfritt” och ”druvorna besprutas inte”. Det är uppgifter att ta med en nypa salt. Den som inte växtskyddsbehandlar sin vindruvsodling står vanligtvis utan druvor när det är skördedags (även ekologiska odlingar besprutas, dock ej med penetrerande medel). Björkar behöver vinbonden däremot inte bespruta. Träden tar heller ingen skada av att tappas på lite sav (en fullvuxen och väl bebladad björk kan dricka ett par hundra liter vatten om dagen).

SAV 1785 är gjort enligt ”méthode suédoise” – ett unikt sätt att göra mousserande vin med minsta möjliga mänsklig inblandning och utvecklat av er utsände i de konsultande vinmakarnas uppfinningsrika värld var gång nöden slår till och kräver tankar utan lag. Enkelt uttryckt är méthode suédoise en blandning av méthode traditionelle och méthode ancestrale (vinet påbörjar jäsningen i en tank och flyttas till flaska innan jäsningen är klar, och i samband med det tillsätts en liqueur de tirage).När SAV 1785 hade världspremiär i december 2019 (i Sverige) strök den initiala volymen med på en gång och så har det fortsatt. I februari tog Sav Winery klivet ut i den internationella hetluften och deltog i Millésime Bio, världens största mässa för ekologiska viner. Detta resulterade i export till Benelux och Frankrike (och kanske mer, som den ovan nämnde utsände inte känner till). I Sverige gav Per Styregård SAV 1785 4/5 ”Mycket prisvärt” i fredagens Dagens Industri och den som läser Global Drinks Intel kan i senaste numret läsa om den udda produkten från norra Sverige.

Musik.Musik.Musik.Musik.Musik.

Veckoresumerande söndagstankar med viss självinsikt

Minns för ett antal år sedan, när striden stod som hetast mellan dem som skrek ”naturvin!” och dem som skrek ”absolut inte naturvin!”, och jag blev ombedd att kommentera denna ickefråga i Allt om Vin. Hamnade då i en i sammanhanget något märklig mitt-emellan-icke-position. Skönt. Hade varit pinsamt att så här när röken lagt sig inse att jag stått på den ena eller andra barrikaden i detta meningslösa ordutbyte mellan folk som borde veta bättre.Låt vara att tonen är lite mer vårdad nu, men förvånansvärt nog förekommer trots allt vin som runnit i struparna sedan ”naturvin” var en het fråga fortfarande två läger, för och emot, som om det inte handlar om vad som är gott och bra. Som att läsa en bok bara för att alla andra läser den. Eller bara lyssna på en sorts musik. Äta en sorts mat.Vilket osökt för in tankarna på det här med om det finns coola vinsnubbar – ett tag togs ju i vissa kretsar naturvinstillhörighet som en intäkt för att vara cool, trots att den som anslöt sig bara flöt med mitt i strömmen. Har förvisso tidigare skrivit om detta, men det upphör inte att förvåna att folk på fullt allvar tror att en alls kan vara cool om en håller på med vin. Men det hjälper inte hur tokigt en klär sig eller hur mycket en tatuerar sig eller hur galen en ser ut på fotografier eller låter skägget bli ovårdat eller hur mycket rebell en än kallar sig eller hur ung och snygg en än är eller hur många rätt fel saker en lär sig att säga och anamma eller hur krystat elegant en än försöker vara… Vinsnubbar, av alla kön och alla inkluderade från vingårdsarbetaren via sommelieren till munskänken och den som mässar vin vid middagsbordet, är inte coolare än kompisarna i filatelistklubben. Hade vi varit det hade vi inte varit vinnördar.

Musik.Musik.Musik. Musik. Musik.

Innehållsförteckning på vin

Har idag från flera håll fått frågor om innehållsförteckning på vin. Lika bra att skriva ett inlägg på bloggen. Svarar undan för undan på de frågor jag fått idag.

Nej, det är inte förbjudet att sätta ut vinets innehåll på etiketten. Att det skulle vara förbjudet är en vandringshistoria. Däremot är det mycket som måste sättas upp på etiketten och det pågår sedan länge en diskussion inom bland annat EU huruvida detta som är obligatoriskt att sätta ut ska utökas med fler punkter. Det där sista tar sin tid. Dels därför att många, inte minst de små producenterna, menar att de redan dignar under tvingande regler och att det räcker nu, dels att konsumenternas företrädare i förhandlingarna inte riktigt kan komma överens om vad de nya tvingande reglerna ska omfatta. De flesta vill framförallt få information om hur många kalorier flaskan innehåller, men andra är mer intresserade av vilka processhjälpmedel som eventuellt använts, till exempel klarningsmedel.Vidare menar en del att det som ska deklareras är vilka växtskyddsmedel som använts och liknande, alltså något som veterligt inte alls förekommer i tvingande form idag, till exempel information om hur kossans ensilage behandlats innan det hamnade i kons mage och så småningom i konsumentens hetvägg. Detta är emellertid information jag gärna skulle vilja se på vinets (och mjölkens) förpackning: vilka bekämpningsmedel har använts och i vilka volymer samt huruvida odlingen bevattnats och i så fall i vilka volymer.

Men alla tillsatser då?! Hm, ja, jag skulle också vilja veta vilka dessa är. Med drygt 30 år som vinmakare och erfarenhet från fem kontinenter vet jag faktiskt inte vad folk talar om. Kanske menar man socker och syra. Stämmer i så fall, för det tillsätts framförallt viner som ska anpassas för den breda massans smak, ungefär som limpan sötas. Vad mer? Arabiskt gummi i formen som fyller munnen och tannin som stöttar oabalanserad färg i usel must? Väx upp. Det används också bara för skräpviner och inget annat. Så låt bara bli att köpa de billiga boxarna och buteljerna så berörs du inte. Vadförnågot, aromämnen? Är du dum? Det är störtförbjudet. Och ingen lär innehållsdeklarera att den gjort en illegal produkt.Men jästen som ger smak då? Och ekchipsen? Jästen, suck, visst, du kan göra karikatyrer i form av skrikigt thiolig sauvignon blanc, päronsoda-doftande chenin blanc, tuttifruttitropik-förstörda roséviner och annat som går hem i det där segmentet som dricker vin som vore det sötad limpa och om de nu vill göra det, tja, andra lyssnar på Lazze Stefans och gillar det. Och några ser på Farmen. Vilka är vi att döma den som gillar Stefan och Kristers värld? Att sedan försäljarna av jästen basunerar ut att deras vara kan göra precis allt är väl inte konstigare än att Doktor Peirkles påstod att hans mirakelmedel fixade allt på den gamla goda tiden i Vilda västern.

Kvalitetsviner kan, gudskelov, inte fubbas fram. De skapas i odlingen. Arbetet inomhus handlar bara om att störa den perfekta frukten så lite som möjligt; varje försök att styra den slutar med att drycken kantrar och landar in långt under sin potential.

Till det som idag är obligatoriskt inom Europa och på de flesta andra håll i världen (OIV:s regelverk, som kan läsas här) hör till exempel alkoholhalten (alkoholen är vinets överlägset farligaste ingrediens) och allergener som sulfit, äggvita och gelatin, vidare ursprung, förpackningens volym och om vinet är ekologiskt (eller annat) certifierat..

Många tror nog att de som driver på om fler tvingande regler är de som gör naturvin. Så är inte fallet. Flera av de producenterna vill vara så fria som möjligt och blir inte glada när nya eller utökade regelverk förs på tal. Här gör de gemensam sak med de stora drakarna, som, måhända, är mindre intresserade av att tala om vad de gör med sina enklaste viner (socker, syra, tannin, arabiskt gummi, hög sulfithalt till följd av överuttag i vingården, hård gödning, omfattande växtskyddsbehandling, bevattning). De som driver på för fler regler är konsumenternas företrädare.

Vad för övrigt gäller vad producenten får och inte får göra med sitt vin så kan det vara bra att känna till att alla som buteljerar och säljer vin har ett antal lagar och andra regelverk att följa och att producenterna övervakas av olika myndigheter och organisationer. En konventionell odlare i låt säga Bordeaux  har att följa alla tvingande ramlagar (EU, nationella lagar) samt de regionala och lokala regelverken (kan gälla allt från odlingsdensiteten i vingården till hur vinet ska lagras) och hen kontrolleras av såväl de regionala och lokala myndigheterna som skatteverket och tullverket. Sedan länge måste allt producenten gör bokföras i en loggbok som ska finnas fysiskt tillhands i vinkällaren eller lätt åtkomlig i ett datorprogram när kontrollanten dyker upp.

Det går alltså inte att göra vad som helst och även de som gör skräpviner håller sig vanligtvis inom lagens ramar och gör inget som, bortsett från alkoholen, är hälsofarligt för konsumenten – däremot händer det att miljön och vingårdspersonalen råkar illa ut när producenten strävar mot de lägsta prissegmenten, men det brukar sällan eller aldrig den som oroar sig för tillsatt socker i ett skräpvin den själv valt att dricka ha förmåga att ta in i sin världsbild.

Sist men inte minst, vad tycker jag? Gärna innehållsförteckning! Och en sansad debatt utan övertoner vilande på okunnighetens lösa grund.

Detta kräver lite kontemplativ musik.

Millésime Bio – nu som utställare

För min del började det här med att springa runt på vinmässor med att jag gjorde det som besökare. På den tiden arbetade jag för Vin-& Spritcentralen, som då tillhörde världens största inköpare av vin och sprit. Med andra ord var mottagandet i de olika montrarna oftast sådant att det inte fanns mycket att anmärka på. Allteftersom Rabiega-affären växte med Domaine Rabiega/Clos Dière, arrendegården Château d’Esclans och vinhandelshuset Rabiega Negociant, blev det allt oftare så att jag deltog i mässorna som utställare. Och sedan, när jag var med och startade importören Terrific Wines i Sverige (utsedd till ”Årets importör” i december 2019 om någon missat det…) övergick jag till att vara besökare igen. Men nu med ett mer seriöst intresse och större ansvar för att hitta bra producenter för den svenska marknaden (måste erkänna att jag mest bara glassade runt som V&S-besökare, ett litet himmelrike…). Vad har varit roligast? Allt.Har precis kommit hem från mässan Millésime Bio, som sedan många år ordnas i Montpellier så här års. I början var det här en liten, inte särskilt ansedd mässa, ja förutom i vissa kruskaknuttekretsar förstås – jag hade koll på den eftersom vi på Rabiega tidigt började odla ekologiskt snarare än att den hade något kommersiellt värde. Det var då det. Idag är det här den ledande mässan för ekologiska (och liknande certifieringar, som biodynamiska) viner. Kopplat till mässan finns världens största tävling för ekologiska (med mera) viner – en tävling jag för övrigt var ”president” för för några år sedan. Vid sidan om det där ordförandeskapet har jag också besökt mässan som just besökare ett flertal gånger. I år var jag dock med som utställare igen – och hur var då det?Jotack, det var riktigt kul. Att vara besökare respektive utställare är att se mässan från två  håll, och båda är motiverande. Som besökare träffar du massor av intressanta producenter och stöter på mängder av spännande viner (jaja, självfallet inträffar det omvända också för självklart finns det producenter som är såväl inkompetenta som otrevliga och givetvis finns det vin som smakar snusk trots att producenten försäkrar att det du har i glaset är något alldeles magnifikt), och som utställare träffar du massor av intressanta besökare och stöter på mängder med spännande kontakter (jaja, självfallet inträffar det omvända också för självklart finns det besökare som är såväl inkompetenta som otrevliga och givetvis finns det provare som luktar snusk trots att provaren framställer sig själv som någon alldeles magnifik).I år representerade jag svenska Sav Winery. Det här är ett ungt företag med knappt två år på nacken. Den första produkten, en pétnat, lanserades just före jul i Sverige och det här var första gången vinet visades upp för en mer internationell vinkund (kund i bemärkelsen importör, distributör eller möjligen ”caviste”) och vinskribent. Sav1785 är ett av flera viner på björksav i Sverige. Per Fritzell på  Grythyttevin gör ett stilla björkvin som brukar finnas att beställa på Systembolaget och i Östersund finns Savhuset som gjort mousserande björkvin i ett tiotal år. Men nu talar vi alltså om nya Sav Winery och Sav1785 – en pärlande pétnat på 11,5% och för cirka 100 sek. Hur togs det emot (kan ju gå hursomhelst!)?Bra tack. Stort intresse och genomgående positivt gensvar. Klart besökarna kan ljuga om vad de tycker, men det brukar märkas när de gör det. Tvärtom haglade lovorden och de som egentligen skötte montern (jag vara bara där i egenskap av vinmakare med uppgift att förklara hur vinet gjorts) och som skulle se till att sälja SAV1785 en masse hade fullt upp med att dokumentera besökarnas intresse och till och med göra avslut på affärer på stående fot på mässan – med tidigare erfarenhet som utställare kan jag säga att det är något tämligen ovanligt på sådana här tillställningar. Nu kanske inte jag brydde mig särskilt mycket om det kommersiella, stod istället och solade mig i glansen av besökarnas höjda ögonbryn och bländande leenden när de med solsken i blicken utbrast saker som ”Putain, c’est bon!”*.

*Låter sig icke översättas.

Musik. Bonusmusik.

Ententa: ett bulgariskt äventyr & en blockad malo

Som det är HR:en bekant arbetade er utsände i de vinifierande människornas av jäst och druvsaft bubblande lilla värld som ansvarig vinmakare på Domaine Rabiega/Clos Dière 1988 – 2005. Under den här tiden hände en hel del och vid sidan om att driva andra verksamheter som vingården på Château d’Esclans 1995 – 2004 och vinhandelshuset Rabiega Negociant 1997 – 2005 behängdes den tidigare nämnde med en och annan medalj och utmärkelse. Detta sammantaget gjorde att erbjudanden om att gästvinmaka/konsulta damp ner i brevlådan med relativt jämna mellanrum. Av självklara skäl sa arbetsgivaren, svenska Vin&Sprit, nej till detta i det längsta, men till slut lät ändå styrelsen sin välsignade hand svepa över händelsernas centrum och gav klartecken till två gästspel; ett i Bulgarien och ett i USA.Detta var 2001 och gästspelet i USA, hos familjen Hedges, kom att pågå ända till 2015 och resultera i tämligen omfattande planteringar av syrah och nya tankar kring odlingen och ekhanteringen med mera. Ett kul uppdrag och åtminstone inledningsvis lite spännande då vingården låg och ligger tre timmars bilfärd rakt ut i Ingenstans från kuststaden Seattle, på andra sidan Kaskadbergen, i en ökentrakt och då, 2001, utan någon nämnvärd civilisation in på knutarna – annat är det idag då området på amerikanskt vis och i rekordfart kommit att byggas ut till ett blomstrande turiststråk. Något eller några av Hedges viner brukar alltid finnas i det svenska beställningssortimentet för den som är fôrveten.Om insatsen i västerled kom att dra ut på tiden, blev den avseende detta första uppdrag i Bulgarien kortare. Inte jättekort, men kort. Inledningsvis fungerade samarbetet fantastiskt bra. Den bulgariske uppdragsgivaren var med på alla noter. Gallrade de av mig utvalda vingårdarna nogsamt och iordningsställde till och med en ”experiment-källare” i en separat byggnad på det nyligen privatiserade kooperativets väldiga område. Ingen detalj var för liten för att göras rätt. Och så gjordes också. Detta var nu mest de otroligt lyhörda och ambitiösa unga bulgariska önologernas förtjänst. Jag fick ett litet team till mitt förfogande och vi levde till stor del vårt eget liv, lite vid sidan av den övriga verksamheten. Detta ledde till ömsom vin, ömsom vatten.

På sikt blev det mest vatten och elände. Detta sedan de inledande enorma framgångarna både kvalitativt och kommersiellt steg uppdragsgivaren något åt huvudet varför priserna snabbt sköt i höjden, vilket kanske inte var så mycket att ordna om. Värre var att katastrofårgången 2002 som vi bestämde skulle blendas ut i det stora kooperativets tankar då produkten helt enkelt inte höll den nivå som vi bestämt att de nya vinerna skulle hålla, plötsligt dök upp på försäljningshyllorna. Med andra ord hade vin buteljerats från den här mediokra årgången i flaskorna vars innehåll jag personligen garanterade på etiketterna. Sedan detta uppdagats blev samarbete inte särskilt mycket längre.Fram till dess förflöt det dock, som sagt, synnerligen väl. Allt gjordes enligt regelboken för att skapa stora viner och framgångarna var, också som sagt, stora. Bland annat toppnoterades de tre vinerna från projektet när Jancis Robinson gästade Bulgarien tillsammans med en internationell jury för att utse Bulgariens bästa viner (det var nog det som fick ledningen att vilja sälja vin också från den inte lika bra årgången 2002, vars nektar mestadels betedde sig som ett vattensjukt försök att eka ihjäl ett vin).

Nog av. Tyvärr blir det alltid en hel del om den där eländiga årgången 2002 när det här uppdraget förs på tal. Det är synd, för som helhet var projektet en enorm framgång och vi fick fram massvis med bra viner och framförallt de här tre: Tsariza (elegant på rubin-bas), Mammouth (power på mavdrud-bas) och Ententa (balanserad blend på rubin, mavrud och cab). De här tre odlades vid lågt uttag och skördades försiktigt för hand och druvorna sorterades minutiöst innan de sattes att jäsa. Mognadslagringen skedde framförallt i ekfat av fransk och amerikansk ek, men försök gjordes också med bulgarisk ek som fungerar bra, men åtminstone vid den här tiden var faten lite för ofta slarvigt gjorda och kom därför sällan att ingå i de färdiga vinerna. Någon klaring eller filtrering gjordes inte.Öppnade en Ententa 2001, första årgången, för en tid sedan och var så klart mycket nyfiken på hur vinet är nu, cirka 19 år gammalt. Svaret: Fortsatt relativt hög färgintensitet med lätt tegelröd nyans, fortsatt vital näsa, den från början dominerande eken nu väl integrerad och tjänar mest som bakgrund för angenäma mognadstoner, svarta vinbär och torkade katrinplommon, bra syra, lång, ren eftersmak. (Jämför gärna med provningen för fem år sedan, i december 2014.)En månne kul anekdot med Ententa 2001 är att chefen för det privatiserade kooperativet mig ovetandes och i samband med julledigheten 2001-02 gav order om att värmen skulle stängas av i ”vårt” fatlagerlager, där vinet genomgick sin malolaktiska jäsning. Då det var påtagligt många minusgrader utomhus sjönk snabbt temperaturen i lokalen och när personalen kom tillbaka efter ett par veckors julledighet hade all verksamhet i tunnorna avstannat. Och, det var stört omöjligt att få igång den malolaktiska jäsningen igen. Således buteljerades detta prisbelönta vin med icke avslutad malo. Något som för övrigt förklarar den ofta beundrade syran i det här vinet.

Musik. Musik.

Explosivt Viña Ardanza

Ett rödvin som med kraft skickar korken i taket? Jupp, det finns. Öppnade igår en Viña Ardanza från cirka 1980 – cirka, därför att etiketten förstörts under lagringen, vet dock inköpstillfället (Barcelona 1990) och att den här pavan kom in i vinkällaren tillsammans med andra viner från La Rioja Alta vilka samtliga var tillverkade runt 1980 – och den visade sig vara minst sagt explosiv.Till att börja med verkade den gamla korken vid öppnandet hänga ihop fint och följa med korkskruven som den skulle, men plötsligt gick den av och cirka 15 % blev kvar i flaskhalsen. Började då skruva loss den 85%-iga korkdelen från korkskruven, för att strax försöka pilla ut den kvarvarande delen ur flaskhalsen. Döm om min förvåning när korken plötsligt sköt ut med en jädrans fart och så till den milda grad att det skvätte rödtjut ända upp i taket, en och en halv meter över diskbänken! Wow. Aldrig hänt under min drygt 30-åriga vin-karriär.Men vad hade då hänt? Efterjäsning så klart, men då borde ju vinet bubbla eller åtminstone pärla eller vara riktigt spritzigt? Nog fanns där massvis med småbubblor på ytan som vore vinet nytappat, men nej pärlande eller ens spritzigt var det inte. Så vad hade hänt?Min teori, motsäg den gärna, är att det skett en avslutande malolaktiskt jäsning i flaskan. Det sker fortfarande att viner buteljeras innan ”malon” är klar, men då, för runt 40 år sedan var det inte alls ovanligt. Ibland hände inget (ja, vinet hade förstås mer syra än annars), ibland blev vinet ”buteljsjukt” a k a körde sista delen av malon bäst det kunde (det var ju inte vinets fel att det tvingats ner i en flaska innan det kommit till ro med sig självt). I det här fallet hade flaskan, genom åren, flyttats på ett vis som frigjort det mesta av den koldioxid som uppstått vid den malolaktiska syraomvandlingen och när korken till 85 % var borta förmådde gasen trycka ur den resterande biten, och av bara farten for det mesta av gasen ut ur flaskan i den där första eruptiva explosionen – ni vet, samma som får det på riktigt mousserande vinet att lugna ner sig ganska snabbt efter korkutdragningen (förutsatt att det inte är en formula ett-vinnare eller annan barbar som står där och vill fortsätta göra sig av med vinet på annat vis än genom att inmundiga det).

Summasummarum blev det en överraskningarnas smäll, rödtjut i taket och en njutbar stund med en 35-40 år gammal Ardanza som visade sig vara fullt vital och inte ens spritzig sedan den väl fått ur sig gasen.

Musikexplosion. Explosiv musik.

Årets Vinimportör

Det till er utsände bland de hemtagande vinfreakarnas understundom illustra och nästan alltid av väldoft och målande beskrivningar fyllda värld Terrfic Wines, har av Sveriges vinskribenter och tidningen Allt om Vin hedrats med den ärofyllda titeln Årets Vinimportör 2019. Som alla vakna HR:are insåg i samband med genomläsandet av den föregående meningen, och som övriga förhoppningsvis strax inser – låt vara att de hopplösa aldrig kommer förstå det – innebär det, att Terrific Wines är typ bäst. Vi firar med kopiösa och oansvariga mängder Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 149 sek, samt de likaledes under året synnerligen hyllade och prisbelönta producenterna Chiara Condello och Mullineux Family Wines i form av  Chiara Condello ”Le Lucciole” 2015, nr 78607, 799 sek (magnum) och Mullineux Granite Syrah 2016, nr 91806, 699 sek.

Fotnot: Under Terrific Wines tio-åriga historia var detta den sjätte gången företaget nominerades till Årets Vinimportör.

Musik. Musik. Musik. Musik. Musik.

Klimatet & årgång 2019

Det finns olika förklaringar till utvecklingen vi sett i vingårdarna de senaste 30 åren. Tveklöst skördar vi tidigare nu. Sedan kan enstaka år avvika från mönstret. Intressant är att då någon idag skördar ungefär vid samma tid som förr om åren, typ 1990, säger den att ”skörden är sen i år”. Så snabbt har vi ställt om. Idag har ofta den alkoholiska jäsningen slutat ungefär vid samma datum som druvplockningen var klar för 30 år sedan. Men är det bara klimatet det handlar om?

Ovedersägligen spelar klimatförändringarna in. Det märks inte bara på skördedatumet. Längre perioder av värme och torka på sina håll – kanske till och med så varmt att det är svårt att behandla med svavel (som då bränner löven) – och häftigare oväder än förr. Samtidigt ska sägas att det här inte bara handlar om ett allt varmare klimat. Naturliga cykler och tillfälliga händelser som vulkanutbrott som påverkar atmosfären och dylikt spelar nu som alltid in. Men än större inverkan har människans ändrade beteende sedan låt säga 1990 haft.

”Parkerisering”

Även om de kraftigt ekade ”show-vinerna” från Australien på 1980-talet hade betydelse var det först under 1990-talet som de powerdrivna vinerna kom att ta för sig på riktigt, för att efter millennieskiftet dominera marknaden såväl i de dyra som de billiga segmenten. En ”parkerisering” i Bordeaux. Primitivo-vågen (senare appassimento-vågen) i Sverige. Allt är en del av samma skeende. Detta, att vi plötsligt såg mer till kraft än balans och finess, ställde nya krav på vinproducenterna. Hur göra dessa viner?

Det fanns och finns många svar på den frågan. Det som är intressant här är att vi únder de senaste 30 åren planterat nya, mer tidigt mognande kloner i syfte att uppnå de där övermogna tonerna som blivit så populära. Så, här har vi både ett klimat i förändring, kanske förstärkt av en tillfällig cykel, och så kloner som mognar tidigare. Klart det blir tidig skörd – även för den som jagar övermognad.

Växlande mode

Men så hände något. Modet gjorde som det brukar: växlade. Ut med kraft, in med syra och ljus färg (på det röda, och kanske mer färg på det vita). En ny trend ledd av naturvinsdyrkarna och snart spridd på samma vis som en gång power-skolan hittade in i Svenssons (och Smiths och Duvals och…) kök. Och plötsligt passade inte klonerna, eller för den delen klimatet, alls. Så vad händer? Den som har möjlighet kan ta sig upp i bergen eller ge sig i kast med gamla stockar, planterade långt innan de mer industriellt framställda klonerna såg dagens ljus. Möjligen ta skott och plantera dem eller, ändå bättre, göra viner på druvorna från de här kanske sekelgamla stockarna. I ett slag har flera bönder som satt där med Svarte Petter och drog sig för att plantera om sitt gamla fält vunnit högsta vinsten: Nu vill alla ha druvorna från den där gamla jordplätten planterad med hopplös carignan eller från den där vingården på vulkanens sluttning.

Nog om modet. Det kommer att svänga igen. Men hur har klimatet, cyklerna och klonerna påverkat skörderesultaten? Vad gäller kvantiteterna har de minskat på många håll. Det kan bero på torka eller hagel och frost. Men det beror i många fall också på att högavkastande fält ämnade för bulkvinsproduktion planterats om och nu används på ett klokare sätt. Många yngre producenter tar dessutom med sig miljöhänsynen och viljan att göra kvalitet in i tillverkningen. Det leder till lägre avkastning.

År med mycket regn och som dessutom följer på ett år med låg kvantitet som gör att stocken vill ge mer det följande året blir skörden per automatik större. Ja, vi talar till exempel om 2018 på många håll i Europa. 2019 är i likhet med 2017 mindre sett till volymen. Skälen varierar från plats till plats. I Chablis styrs nedgången till stor del av oväder. I södra Frankrike resulterade torkan i små druvor med lite vätska.

Lättarbetade år

Det som emellertid är det anmärkningsvärda är att så många år blivit så lätta att hantera för den som ska skörda och vinifiera. Under 1990-talet bjöd varje år på sina egna, inte sällan obehagliga, överraskningar. 00-talet skedde en transferering från det osäkra till en enklare tillvaro och nu under 10-talet har i stort sett varje år varit lätt att hantera och resulterat i bra eller bättre kvalitet (för den som arbetar kvalitetsmedvetet). Ja, det finns undantag och det finns regionala och lokala skillnader. Men generellt stämmer detta, och jag som vinmakare tycker, faktiskt, att det blivit så enkelt att blenda att det snudd på mist sin charm (nej, det menar jag inte, men det är skönt att kokettera ibland).

Så, ja, 2019 är ännu ett härligt år! Oerhört tydliga druvtoner, som så många andra år det senaste decenniet, och återigen gäller det framförallt de röda vinerna. Vitt och rosa är också bra men här är det inte alldeles ovanligt att vinerna saknar naturlig fräschör (något många bättrar på med tillsatt syra som dock sällan eller aldrig är lika bra som the real thing för det är svårt att backa på druvans mognare aromer). Alldeles oavsett om producenten vill göra mer syra-drivna viner (och mer ljusa röda och mer färgade vita) eller kraftfulla parkerpaket är det lätt som en plätt. När nu dessutom också gemene man och kvinna är på väg att acceptera amforor och oekade viner vid sidan om de mer eller mindre ekade, ökar möjligheterna för oss vinmakare ändå mer. Nu kan vi snart göra vad som helst och det kommer ändå att finnas en köpare på vinet. Till och med när det går käpprätt åt pipsvängen och blir så funky att det lokala önologi-laboratoriet skickar tillbaka en analys med röd text som säger ”Får ej säljas enligt europeisk lag!”. Och det behövs inte ens mördande reklam.

Länge sedan vi hörde Thin Lizzy på den här bloggen, och så lite Norrbottens Järn på det och TT Reuter och Clara Schumann.