M-E Nilsson lär sitt barn tycka om snuffilm

Barnet: Pappa, jag vill inte se den här hemska filmen igen!

M-E N: Jo, nu ska du titta på den.

Barnet: Men jag tycker den är otäck och dum.

M-E N: Ja, hehe, men det är för att du är ett barn och inte lärt dig uppskatta snuffilm ännu.

Barnet: Jag vill hellre se Snövit!

M-E N: Snövit?! Det är ju en industrifilm! Nej, vet du vad, den är full av tecknade, oäkta, livlösa  bilder! Det är ju som Saltkråkan, fast värre. Tro mig mitt barn, jag har sett hemska saker, jag har sett filmfabrikerna i Hollywood! Där hittar de på manus och de klipper och klistrar som de vill och studiorna är fyllda av effekter och skådisar som Bruce Willis. Nej tack på min chapeau claque!

Barnet: Men jag tycker om Snövit. Och Saltkråkan.

M-E N: Nej, det gör du inte. Inte egentligen. Egentligen tycker du om snufffilm. Äkta blod och tarmar och ben som går av och skallar som krossas. Det är äkta film det. Nu tittar vi en gång till. Du måste glömma Snövit en gång för alla.

Snowy White. Mer Snowy White.

Wannabens ständigt kringgående val av vin

Läser den nästan alltid kloke, underhållande och kritiske Hans Artberg på landets nästbästa vinblogg www.artbergomvin.nu. Han är positiv till Mats-Eric Nilssons Château Vadå men hänger upp sig på Nilssons svartvita ställningstagande mellan gott och ont, mellan naturvin och humbug – ett ställningstagande som saknar såväl ett mellanregister som djup. ”Kontrasten till labbmixet är ju inte ”naturvin” utan vanligt gott hederligt vin från klassiska kvalitetsproducenter världen runt (om vilka Mats-Erik tycks veta nada)”, skriver Artberg. Och det är väl just detta, att helt sonika ta avstånd från det etablerade som gör att wannaben slipper lägga tid på att lära sig ABC?Tillbaka på 1980-talet och framförallt 1990-talet, ja ända in på 00-talet även om den som då hängde på var väl sen på bollen, hade vi påfallande många som gav sig in i vinvärlden genom att ta avstånd från ”Gamla världen” i allmänhet och ”Frankrike”, ”Bordeaux” och ”Rioja” i synnerhet. Framförallt tog de här jepparna sikte på den mindre bekanta ”Nya världen” i allmänhet och ”Kalifornien” och ”Australien” i synnerhet. Även om det fanns en vilja bort från stall och brett och mot kraft, övertydlighet och alkohol handlade det inte sällan om en genväg till toppen på (den av samtiden omdefinierade) kunskapspyramiden. En pyramid där gamla kunskaper inte räknades, varför nykomlingen snabbt kunde etablera sig som om inte alltid en auktoritet så i vart fall något mer än en nolla.

Efter några decennier gick det som det alltid går med nya idéer och dessas förfäktare: De blir gamla. Nu kunde plötsligt ALLA ALLT om ”Nya världen” och dess viner. Det blev rent av enklare för nytillkomna wannabees att ta sikte på ”Gamla världen” och gärna då små, obskyra områden och druvor. Allra längst ut på pendeln satte sig ett gäng med uttalat bekräftelsebehov och hävdade att det enda som går att dricka är naturvin, varmed de kunde slänga sig med nyligen inhämtade kunskaper som, kände de nog lite till mans och kvinns, placerade dem någonstans i toppen på pyramiden.Nu har den här senaste vinmodevågen hunnit bli något drygt decennium – notera att ”naturvin”/vin utan svavel har tillverkats mest hela tiden (jag gjorde ett flertal på 90-talet t ex), det är bara det att de inte varit mode tidigare (snarare generellt sett ifrågasatta, särskilt av Parker-tillskyndarna på 90- och 00-talen) – och snart kommer en ny generation av bångstyriga wannabes som vill sitta på toppen och frågan är då vad de kommer hitta på. Kanske dags för en Parker/power-revival eller kanske fruktviner om ett tiotal år, då vi mer tydligt kan se vartåt pendeln svängt, för svänger det gör den och den har redan börjat göra det, var så säkra. Ett tecken gott som något på detta är väl att termen ”naturvin” börjar kännas både trött och obsolet idag.

Musik.

Quizz: Vilket land producerar mest druvor?

Länge sedan vi delgav våra HR senaste nytt från OIV (Organisation International de la Vigne et du Vin eller Office International de la Vigne et du Vin som det hette 1924 då den här internationella organisationen bildades med syfte att hålla ordning på världens vinproduktion och samla de senaste rönen inom vitikultur och önologi). Nu är det äntligen dags, häromdagen kom ny statistik avsedd att lysa upp oss i vår förvirrade och mörka okunskap. Till saken:

Den totala odlade ytan med vinrankor i världen ligger fortsatt runt 7,5 miljoner hektar. 50% av odlingarna återfinns i fem länder: Spanien 13%, Kina 11%, Frankrike 10%, Italien 9% samt Turkiet. Kanske något förvånande. Skälet till att Kina och Turkiet inte är mer kända i vinsammanhang, trots de omfattande odlingarna, är att majoriteten av deras rankor ger bordsdruvor och russin (i Kina används bara drygt 10% av druvorna till vin, att jämföra med Frankrike där 99% går till Bacchus nektar).

Kina i topp

Kina toppar för övrigt statistiken över var mest druvor odlas mätt i vikt (och är alltså rätt svar på quizzet ovan). Sedan några år tillbaka ligger landet stadigt mellan 13,5 och 14 miljoner ton druvor/år, närmast följer USA och Italien (vanligtvis Italien, men statistiken påverkas av fluktuationer mellan åren, 7 – 8,5 miljoner ton), nästa par ut är Frankrike och Spanien (5 – 7 miljoner ton). Turkiet producerar runt 4 miljoner ton per år och Indien ganska stabilt 2,6 miljoner ton.

När det gäller vin byter de producerande länderna plats mellan åren. Enligt de senaste siffrorna för 2018 hamnar Italien i topp med 48,5 miljoner hl följt av Frankrike (46,4), Spanien (40,9), USA (23,9), Argentina (14,5), Kina (uppskattad volym mellan 13 och 14) , Chile (12,9), Australien (12,5), Tyskland (9,8), Sydafrika (9,5), Portugal (5,3), Rumänien (5,2), Ryssland (3,9), Ungern (3,4), Brasilien (3,4), Nya Zeeland (3,0), Österrike (3,0), Grekland (2,2), Moldavien (2,0), Georgien (2,0), Bulgarien (1,1) och Schweiz (1,1).

USA största marknaden

Världens största vinmarknad är fortsatt USA (32,6 miljoner hl 2017), följt av Frankrike (27), Italien (22,6), Tyskland (20,1), Kina (17,9), UK (12,7), Spanien (10,5)… Sverige (2,4).

Störst vinexport i volym står Spanien för (23,2 miljoner hl), följt av Italien (21,4), Frankrike (14,9), Chile (9,8), Australien (7,8), Sydafrika (4,5), Tyskland (3,8), USA (3,3), Portugal (3,0). I värde är dock Frankrike störst på export (9 miljarder euro), följt av Italien (5,9), Spanien (2,8), Chile (1,7), Australien (1,7), USA (1,3), Nya Zeeland (1,1), Tyskland (1,0). Störst på import är Tyskland (15,2 miljoner hl), följt av UK (13,2), USA (11,8), Frankrike (7,6), Kina (7,5)… Sverige (2,2-2,4).

Kvalitet vs bulk

Siffrorna i förra stycket ger vid handen att Frankrike exporterar väldigt mycket kvalitetsvin medan Spaniens export är inriktad på bulkvara. Kanske höjer också någon på ett ögonbryn över den stora franska vinimporten, ”det finns ju inga utländska viner att köpa i Frankrike”, glöm inte att en hel del vin, inte minst spanskt, paketeras om i Frankrike och säljs som något billigt varumärke och (förhoppningsvis) ”europeiskt vin”, sådant som den kan få som köper skräpvin av, såvida den inte bara missbrukar eller inte har ett öre på fickan, snålhet eller dumhet. Detta med vad fransmännen gör med sin import understryks av att landets inköp i värde är mycket liten (0,8 miljarder euro), att jämföra med mästaren USA (5,2) och de därpå följande importländer: UK (3,5), Tyskland (2,5), Kina (2,5), Kanada (1,7)… Sverige (0,6).

Sist men inte minst: enligt websajten curosity toppas vinkonsumtionen per capita och år av Andorra (57 l/capita och år), följt av Vatikanstaten (54 l) och därefter, på mer modesta nivåer, följer Frankrike, Italien och Schweiz. Sverige klarar sig bra (beroende på hur man nu ser på den saken) med sina 22-24 l/capita och år.

PS En anekdot: under några år på 90-talet satt jag med i OIV som representant för Sverige.

Musik.

Mats-Eric Nilsson: Château Vadå

Inom vinbranschen dissas Mats-Eric Nilssons Château Vadå rejält. Innehållet är gammal skåpmat, sakfelen legio, boken tråkig och han låter som en gammal naturvinsprofet anno 2010. Stämmer det? Ja. Så då är det rätt att dissa boken? Nej, Château Vadå är trots sina brister en viktig bok som bör tas på allvar av alla.Journalistisk text

Saken är den att de insatta vanligtvis vet mer än den som skriver artikeln. Det är skälet till att den sakkunnige eller ”den som var med” hittar sakfel i snart sagt varje journalistiskt skriven text. Ibland går skribenter genvägar för att hålla texten inom ett rimligt omfång och för att inte bli alltför detaljerad. Det gäller alltså att komma ihåg att den här boken är skriven för en mindre vetande allmänhet. Inte experterna. Den ska ses som en journalistisk text, inte en vetenskapligt korrekt avhandling.”Vi och dom”

Problemet med Château Vadå är inte sakfelen och missuppfattningarna – de är irriterande men på det stora hela ointressanta för allmänheten och gör i sig ingen större skillnad – utan att den inte klarar av att se vinvärlden sådan den är. Istället trillar Nilsson i fällan att  se det hela som ett spel mellan ”vi och dom”, där ”vi” är en handfull producenter av naturvin och ”dom” alla andra. Detta gör att den för vissa av oss – mänskligheten till exempel – så viktiga frågan om miljön, arbetsmiljön och det högintensiva jordbruket inte alls finns med i boken. Inte heller förklaras att orsaken till dagens, låt vara cyniskt, massproducerade industriviner i grunden är en bevisad efterfrågan och inte ett påhitt av illasinnade alkoholkapitalister.Bokens förtjänster

Nog av. Ska inte falla i fällan att bara rada upp sakfel och missuppfattningar och beklaga Nilssons oförmåga att höja blicken över vinglasets kant och se helheten. Låt oss istället fokusera på bokens förtjänster. Här har vi en bok som lyfter fram flera viktiga fakta och frågor, och för oss som länge försökt sätta fokus på skräpvinernas fördärvliga inverkan på miljön (och ibland arbetsmiljön) är det ytterst tillfredsställande att en bok riktad till en bredare allmänhet sätter ljuset på de många genvägar och tricks den måste ta till som odlar högintensivt och jagar framgång på massmarknaden. Förhoppningsvis kommer Château Vadå få några konsumenter att ifrågasätta sina vinval och en eller annan vinskribent/skribent att inte längre ”fynda” skräpviner, till exempel i samband med sommarens stora box-race. Det som saknas är, som sagt, kopplingen mellan skräpvinet och dess inverkan på miljön och inte bara på den som frivilligt dricker skräpet; alltså detta tröttsamma och egocentrerade i-landsperspektiv som så många envisas med att anlägga på det här komplicerade problemet.Innehållsförteckning

Sist men inte minst driver Nilsson frågan om en innehållsförteckning hårt. Det är bra. Han tror förvisso att det bara är de stora vinindustrierna som försöker bromsa detta – av självklara skäl då det är de som kommer åka på de långa innehållsförteckningarna – och missar att också många småodlare, även sådana som gör ”naturvin”, är motståndare, de tycker helt enkelt att de redan har tillräckligt med byråkratiska hinder att ta sig över i vardagen (välkommen till verkligheten alla skrivbords-rebeller).Nästan allra sist: Det finns inga rebeller i vinvärlden. Bara ett fåtal förnyare. Och en massa töntar.

Allra sist: Du får inte oxfilé om du betalar korvören.

Musik.

Jordbrukskammaren i Var kör kalsongtricket

Trots att kulturen kanske är mer närvarande i den franska vardagen än i något annat land, är fransmännen, i likhet med alla andra, synnerligen barnsliga. När således Chambre d’agriculture (50% jordbrukskammare och länslantbruksnämnd, 50% hushållningssällskap) i departementet Var (där för övrigt er utsände i de otroligt fåniga försökens analliknande värld bor) ville på ett både lustigt och listigt vis kolla upp den mikrobiologiska aktiviteten i traktens vingårdar, bestämde den sig för att gräva ner kalsonger mellan vinraderna.

Jovisst. Självklart hade det inte fungerat med till exempel en t-shirt eller en skjorta i bomull, slika klädesplagg försvinner helt om aktiviteten är hög. En kalsong med ingående resår däremot försvinner inte i och med att resår med lätthet kan tänja ut tiden till en liten eon. Samtidigt står det klart att kalsongen inte hade behövts alls då man också grävde ner t-påsar (Lipton Pyramid, grönt te) eftersom det fungerar väl så bra för ett sådant här test. Men det är så klart inte alls på långt när lika roligt när Bollibompa kommer på besök.

Det mest anmärkningsvärda med den första etappen av försöket, där ett drygt dussin utvalda bönder ombads gräva ner tre kalsonger vardera och lika många t-påsar på lite olika platser och 15 cm djupt är, att inga säkra slutsatser kan dras. Annat, förstås, än det man redan visste: att vissa jordar är mer aktiva än andra. Försöken stördes nu bland annat av att jordarna inte bara sköttes olika, det ingick så att säga, utan också av att de var olika beskaffade. Till exempel händer det mer snuskiga saker i en kompakt lerjord än i en dränerad sandjord. I alla fall om vi talar om den horribla tanken att återanvända försökskalsonger som legat nergrävda ett halvår.

Det som inte nämns någonstans vare sig i de mer officiella försökspapperen eller de många artiklar och TV-reportage som skrivits och gjorts (jo, kalsonger är jättekul) är kalsongernas biologiska skick då de grävdes ner. Avslutningsvis konstaterar vi att ett litet kalsongförsök i den egna trädgården på intet vis är otänkbart framöver och vi vill gärna uppmuntra våra HR att tänka i samma banor. Kanske kan vi starta en världsomspännande, låt vara totalt meningslös och fånig, rörelse, där människor världen över gräver ner och upp sina fillingar en gång i halvåret. Kan knappt vänta.

Kachan=kalsong.

Vinets innehållsförteckning : Vad ska den innehålla ?

Med start runt 1996 och närmare tio år framåt gjorde jag ett vin i lite större skala, kallat ”r” eller Rabiega (Rouge, Blanc, Rosé), ett vin som såldes i ett dussin länder. Hade då en tanke om att sätta ut allt vinet innehöll på etiketten. Dels kom detta sig av att jag arbetade ekologiskt, dels att det stod mig upp i halsen att konsumenten inte fick information om vinets totala svavelinnehåll – något som kan ge en tydlig vink om hur välgjord produkten är; självklart utan att lämna några garantier, men den som arbetar noggrant i vingården och vinkällaren behöver inte använda särskilt mycket svavel, medan den som slarvar eller jagar stora skördar tvingas arbeta med högre doser, och ”r-vinerna” innehöll förhållandevis lite svavel.

Vad ska deklareras?

Av flera skäl blev det aldrig så att vi kom att sätta ut innehållet på etiketterna. Ett av dessa var att ju mer man grävde sig ner i frågan, desto otydligare blev exakt vad innehållsförteckningen skulle innehålla. Alkoholmängden och den totala halten av svavel, ja. Allergener som proteinbaserade klarningsmedel (äggvita, fisklim, kasein), ja. Men sedan då? Jag tänkte på drygt 85 % vatten, naturliga syror och så vidare, kanske torrextrakt. Men det de flesta ville veta, insåg jag snart, var hur druvorna odlats, alltså något som sällan eller aldrig ingår i en innehållsförteckning – jämför med tanken att det på mjölkpaketet ska framgå vad för typ av gräs och ensilage korna ätit, hur det odlats, och vad för vatten korna druckit, eller ingående fakta om hur apelsinerna i juicen odlats.

Ekologiskt odlat

Viss information kommer av deklarationer som ”ekologiskt odlat”, men i detalj berättar inte heller det så mycket, för också ekologiskt vin kan vara dåligt odlat: är priset lågt kan vi nästan utgå från att så är fallet. Ska det framgå av innehållsförteckningen hur mycket kopparsulfat (används även i ekologisk och biodynamisk odling) bonden använt i sin odling, om hen bevattnat, hur mycket och vilken typ av gödning som använts?  Bör det inte också gå att få information om hur producenten hanterat sin jord vid ny-och omplantering? Har det skett utan att jorden desinficerats eller har gifter använts också där?

Tillsatser

Fokus idag, både bland dem som rätteligen ropar på en innehållsförteckning och dem som försöker åstadkomma sådana, ligger på de få tillsatser och de något fler processhjälpmedel – notera att majoriteten av de ”64 tillsatserna” som ofta nämns är processhjälpmedel och att flera av produkterna på listan är samma sak, vilket självklart inte minskar behovet av information, men rätt ska vara rätt – som får användas vid vinframställning. Utöver det som redan nämnts ovan, hur intressant är det? Är det viktigare att få veta att ett ofarligt enzym eller bergsleran bentonit använts för att klara vinet än att få veta om det finns rester av pesticider i det man står i beredskap att hälla i sig?

15 olika pesticider

Den franska nyhetskanalen Franceinfo lät nyligen undersöka ett tiotal flaskor med vin från Bordeaux, utvalda på måfå och i olika prislägen mellan 3.99€ och 16.89€. Några konventionellt odlade, andra ekologiskt eller deklarerade som naturvin. Efter att ha malt igenom  frågan om svavel, askorbinsyra och allergener (som äggvita) konstaterar man, att man hittade mätbara rester från upp till 15 olika pesticider i några av flaskorna och kommer till slutsatsen att det är ju inget bra. Å andra sidan handlar det om sådant som rimligen kommer landa utanför den innehållsförteckning som snart kommer vara obligatorisk för viner som säljs i Europa.

It’s the price, stupid

Men vilka viner innehöll då mest av skräpet? Föga förvånansvärt de billigaste i prisläget 3.99€ – 7.99€, i de här tre hittades spår av 15 farliga molekyler, låt vara vid låga nivåer men likväl. Det var också i de här lågpris-varianterna spåren av bevisligen cancerogena molekyler kunde hittas. Vinerna som odlats efter ekologiska principer, och de som var dyrare (ofta sammanföll detta), klarade sig bra i undersökningen. När Franceinfo ställer producenten bakom vinet, Yvecourt, som klarade sig sämst, mot väggen, blir det medietränade svaret det väntade (vi talar om ett riktigt stort företag här, Yvon Mau som i sin tur ägs av Frexienet): ”Vi respekterar de regler som finns, i övrigt har vi inget att tillägga”.

Vill ha info om pesticider

Avslutningsvis konstaterar Franceinfo att enligt en undersökning gjord av Ifop (Institut Français d’Opinion Publique) vill 89 % av de tillfrågade fransmännen få information via varudeklarationen om huruvida och i så fall i vilka mängder deras livsmedel innehåller rester av pesticider. Något som sannolikt en lika stor andel av den svenska befolkningen vill ha. Frågan är bara vad den kommande innehållsförteckningen för vin kommer att innehålla, det verkar inte som att det som är mest relevant för konsumenten kommer finnas med. Å andra sidan understryker Franceinfos undersökningen det vi redan visste, att skiten finns i de billigaste vinerna.

Dricka och bo i Predappio

Idag, fredag 5 oktober, släpps för första gången i Sverige ett vin makat av talangen Chiara Condello. Hon är en av de där få utvalda vinmakarna som har en fingertoppskänsla utöver det vanliga. De flesta önologer och vinmakare går genom livet utan att aldrig få till det i meningen att de prickar Bull’s eye, eller nästintill. Ibland vet de inte att Bulls’s eye finns, kanske vet de det men vet inte hur de prickar det, eller så bryr de sig inte. De gör hablia hantverk och det är bra med det. För vinprovaren som själv inte gör vin, för att inte tala om konsumenten i gemen, är det hart när omöjligt att känna vinets egentliga potential. Det som hade kunnat bli men inte blev.

Gissningsvis tillhör också Chiara de där som på minuten när prickar bästa blend utifrån en given uppgift. Andra kan hålla på en hel dag utan att lyckas bättre. Nog av. Budskapet är tydligt: här har vi en vinmakare värd att följa framöver. Hennes viner är redan exemplariska men vi kan anta att med mer erfarenhet lär de bli ändå bättre.

Chiara är förvisso född med silversked i mun. Hennes pappa, som gjort sig en rejäl hacka i finansvärlden, köpte för många år sedan upp en mängd små vingårdar belägna i ett närmast paradisiskt landskap utanför staden Forli i Emilia-Romagna och omfattad av den coola appellationen Predappio. Här regerar sangiovese-druvan. Den gamla ”Predappio-klonen”, Sangiovese di Predappio, men också nymodigheter som hämtats in det senaste halvseklet eller så. På familjeegendomen, Condé, hittar vi alla de här klonerna och dessutom lite infall från det glada 80-talet då allt skulle vara merlot och annat franskt. Sedan Chiara för några år sedan tog över ansvaret för egendomen råder ingen tvekan om att Condé = sangiovese. Och helst då Sangiovese di Predappio.

Vinerna Chiara gör marknadsförs under två olika namn. Dels det lilla ”Chiara Condello” (5 ha) med toppvinet ”Le Lucciole”, dels övriga egendomen Condé (70 ha) med toppvinet Raggio Brusa. Vid sidan om det sistnämnda finns pappsens stolthet merlot-vinet Massera, ett typiskt powervin i Parkers anda, långt från dotterns subtila vinmakeri. Man behöver inte vara en liten Einstein eller ens Nostradamus för att förutspå att vi inom kort kommer få se fler viner från Chiara Condello och Condé i Sverige.

Men nu är Condé inte bara en vingård anförd av en av Italiens mest spännande vinmakare. Stället är också ett hotell som heter duga. Och ett spa. Och två restauranger, en fin och en rustik. Ett stopp på vägen till Adriatiska havet och badorterna med Rimini i spetsen. Kanske. Eller målet för en romantisk helg. Eller målet för vad som skulle kunna ha varit en romantiskt helg om inte ena parten i paret förlorat sig i vinmakeriets hemligheter och vingårdarnas skönhet istället för sin moatjés företräden och intressen (OBS! Talar inte av egen erfarenhet här!).

Fotnot: Torsdagen den 25 oktober kommer Chiara och hennes likaledes synnerligen begåvade kompis, Giulia Negri, till Vinkällaren Karlberg i Stockholm, och två dagar senare, lördagen den 27 oktober, uppträder de båda tillsammans med sina viner på Villa Långbers i Tällberg. Missa inte det om ni har möjlighet att delta.

Självklart måste vi ha lite lättlallad larvrock’n’roll från Italien på detta!

 

 

Stora Vinpriset till Béatrice Becher!

Svenska Vinakademiens Stora Pris går i år till Béatrice Becher. Motiveringen lyder ” För en passionerad, intensiv och föredömlig vingärning med seriöst och uthålligt fokus på sommelieryrket och branschens bästa; Ett imponerande vinmästerskap som fört henne högst upp på flertalet prispallar i vinets värld.” (På översta bilden med Vinakademiens preses, Mats Hanzon, på bilden längst ner med vice preses, Mischa Billing.)

Jo, Béatrice har ju vunnit multum, varit vinexpert på teve, poddat och drivit egen vinbar med mera. För närvarande kan vi till exempel höra henne i Vinpratarna eller svepa ett glas med henne på utmärkta vinbaren Folii på Erstagatan i Stockholm (tidigare omtipsad här på vinifierat). vinifierat sällar sig till hyllningskören: Grattis Béatrice!

Dagen till ära passade Vinakademien traditionsenligt på att slå klackarna i taket och korkarna ur flaskorna. Bland annat kontrolltestade de närvarande akademiledamöter – som, det förtjänar att understrykas, varken grälade, lockade med mutor eller, i alla fall såvitt är känt, tafsade på varandra – och tidigare pristagarna (vissa är både och, men det vore förmätet att nämna vem, men den som gissar på en vinifierat närstående redaktör är inte helt fel ute) följande viner:

Marguet GC Ambonnay-Bouzy 1996 (gräddig som bara den, fantastiskt superfin syra (syran var bra alltså), mitt-i-prick-vinmakeri), Billecart-Salmon Blanc de Blancs 1996 (lite för väloxiderad för somliga av oss, fin syra annars), Legras & Haas 2011 Magnum (ung och å det värsta och bästa Chouilly-stukad chardonnay), Legras & Haas Blanc de Blancs 2008 (mer mognad, såklart, och rondör, god, måhända lite mindre chouillyig, hyggligt år får man väl ändå säga), Twoson Nuits St Georges 1er Cru ”Aux Champs Perdrix” (Domaine Alain Michelot) 2009 (strålande, perfekt balans, begynnande mognad, mycket bra, kunde inte gjort det bättre själv),

Côte-Rôtie ”Les Jumelles” (Paul Jaboulet) 1985 (”vällustigt dekadent” sade en tidigare pristagare och det kunde vi andra bara applådera, i den mån nu vi syrah-nördar kunde applådera där vi satt med tårar i ögonen och en närmast perfekt syrah i glaset, fantastiskt bra och den långa, rena eftersmaken stalkar somliga av oss än i denna dag), Château Giscours 1975 (gammaldags/klassiskt mogen, till min förvåning riktigt bra!), Château Palmer 1982 (äntligen ett vin att klanka ner på, har aldrig riktigt förstått tjusningen med Palmer 82 som var felekat och -skördat redan från start (hade i och för sig varit smått sensationellt om det blivit låt säga felskördat i efterhand, efter buteljeringen till exempel), är ok och ”ursprungstypiskt” men snipigt och torkat, någon plockade här för övrigt fram det utmärkta men numer närmast övergivna bedömningsordet ”jordigt”, för det är precis vad det är och inget ont i just det),

Château Leoville Barton 1982 (tillbaka i vinhimlen, där Bacchus aka Dionysus sitter och ler gott åt all finfin Bordeaux som understundom stiger ner på Jorden, rinner genom våra halsar och tar både oss och vätskan upp till ja ni läste ju början av parentesen och bör då ha förstått vart, men nog om det, ska bara tillägga att Leoville-Barton 82 är fantastiskt bra med sin mognad i all sin prydno, sin mumsighet och läckra syra och det är bara att instämma med den gamla pristagare som spontant utbrast ”så här skulle jag vilja se ut”), Beaune-Teurons (Domaines du Château de Beaune) 1976 (moget, nekrofiligränsfall, torkad, drickbar för romantiker, ungdomar och tondöva, men absolut drickbar), Gerhard Betrand Rivesaltes ”Ambrée” 1985 (säger ju alltid det, ”det här skulle man dricka mer av”, men det där med dessertvin, det blir liksom inte av, tyvärr, himla gott, och pinsamt billigt med tanke på produktionskostnaden med fat eller, i det här fallet, glasdamejeanner  utomhus och allt det där),  Henriot 2002 (tillställningens första eftersläckare, gyllengul, god, en del OLW ostbåge, lite hög dosage för en de osockrade vinernas man, dock mycket bra, drick nu ni som har den på lager), Pol Roger Blanc de Blancs 1999 (sist men inte minst, friskt, fräscht, fruktigt, långt, rent, gott). Klart slut.

Laurie Anderson! Och titta här, här gömmer sig lille Hiawatha och Laurie under pseudonymen L.A.!

Naturvin i industriell skala?

Har ännu inte hunnit läsa Mats-Eric Nilssons nya bok Château Vadå (återkommer med en recension), men det som skrivs om boken och utdragen ur den verkar ge vid handen en bra bok som dock, som så många andra , faller i fällan att vinvärlden är svart och vit och blott naturvinerna något att ha. Ytterst vittnar det om en okunskap om vad man egentligen, i likhet med vilket vin som helst, kan göra med ett naturvin. Om man vill.

Idag är det lätt att få för sig att vin utan svavel och för den delen vin jäst och lagrat i amfora är något nytt. Så är det inte. Kanske är detta de ursprungligaste av metoder att göra vin och de har använts oavbrutet sedan Hedenhös. Det som hänt de senaste femton åren sisådär är att ”naturvin” blivit ett fenomen och att fler som kan marknadsföring arbetar enligt de här gamla traditionerna, som blivit om inte high tech så i alla fall deep knowledge i sig.

Plötsligt talar vinmakare och vinälskare om vilken typ av amforor som använts, varifrån de kommer, ursprungslerans varudeklaration och behållarnas form. Och firmorna som förser världens vinmakare med jäst, svavel, enzymer och annat har fångat upp vindriktningen och börjat lansera produkter som kan ersätta svavlet i vinet. Målet är att hålla nere den totala svavelhalten samtidigt som de aromer som vanligtvis kräver lite svavel uppnås och vinets terroir/genuinitet framhävs. Och än mer tydligt: de större vinproducenterna har hittat ett nytt marknadssegment och funderar nu på hur det ska exploateras på bästa sätt, alltså hur göra ”naturvin” i industriell skala?

I grunden är detta enkelt, i alla fall i teorin. Det gäller bara att ha förstklassiga druvor som skördas varsamt och hanteras på ett i alla avseenden hygieniskt vis i vinkällaren. Den som arbetar så behöver vare sig mycket svavel eller några ersättningsprodukter. Det är väl så här den som hyllar naturvinerna ser produktionen framför sig och det är så seriösa producenter arbetar. Men den som nu vill ersätta svavlet utan att fullt ut arbeta så och som kanske rent av står i begrepp att lansera ett nytt varumärke för den stora dryckeskoncernens ”naturvin”, vad kan den göra?

Gamla, kända ersättningsprodukter är, bortsett från gasskyddade tankar och tidig skörd med lågt pH, askorbinsyra och sorbinsyra. De behöver förmodligen ingen närmare presentation. Fettsyror, Velcorin (DMDC), enzymer, pastörisering, sterilfiltrering, centrifugering, UV-strålning och elektrolys är annat som kan användas för att eliminera oönskade förekomster i musten/vinet utan att svavel behöver tillgripas. Då inget av detta behöver deklareras på etiketten går det i princip att använda rubbet på ett ”naturvin” så länge svavelhalten är minimal och producenten antingen de facto inte använt tillsatt jäst eller gjort det men säger sig inte ha gjort det (vem tror ni kan kolla det utan rejält med resurser?). För övrigt går det också att dränka en jäsningslokal och dess utrustning i en utvald jäst under ett par år, upphöra med det och hänvisa till att man arbetar utan tillsatt jäst samtidigt som den nyss nämnda, i vinkällaren dominerande jästen kommer sköta jäsningen.

Idag kommer också nya produkter, anpassade för de här mer industriellt framställda ”naturvinerna”. Nymodigheterna görs inte bara för att tillmötesgå producenter med en för en moraldriven betraktare diskutabel agenda, för samtidigt som alltmer vin skördas vid allt högre pH och därmed ändrar förutsättningarna för svavlet och samtidigt som det dyker upp svavelresistenta stammar av till exempel Brettanomyces, öppnas nya affärsmöjligheter för leverantörerna av de önologiska produkterna..

De stora laboratorierna som tar fram de önologiska preparaten talar om ”bio-protection”, biologiskt skydd. Enkelt uttryckt handlar det om att tillföra utvalda (framodlade) mikroorganismer, bakterier och jästsvampar med olika egenskaper. Det finns numer till och med neutral jäst som inte producerar svavel överhuvudtaget (normalt produceras lite svavel under jäsningen). Med de här nya produkterna klokt använda ska producenten kunna framställa viner med en smakprofil nära den som massmarknaden efterfrågar samtidigt som det är ett ”naturvin” såtillvida att svavelhalten är låg, eller nästintill obefintlig och ingen odlad, arompåverkande jäst använts. Noterbart är att vissa av de metoder som ovan beskrivs tillåter vinfabriken att göra lågsvavlat vin också då högintensivt odlade och från miljösynpunkt högst diskutabla och långt från förstklassiga druvor används, vilket öppnar dörren till massmarknaden där de manipulerade och konsumentanpassade lågprisvinerna trängs inte bara i Sverige utan i hela världen.

Sist men inte minst är ett gemensamt kännetecken för massegmentet på en marknad, vilken som, att det är vulgärt och oftast inte har så mycket att göra med finliret på samma marknad, vare det sedan musik, vin, litteratur, mat eller något annat. Det viktigaste för den som vill göra ett kvalitetsvin är att arbeta rätt i vingården – vingårdsarbetet är oändligt mycket viktigare (och dyrare) än arbetet i vinkällaren, och: påminner om att det farligaste i vinsammanhang är, utöver giftet alkohol (för konsumenten), de gifter som många producenter sprutar ut i naturen (för vingårdsarbetaren, den som bor nära fältet som besprutas och miljön rent allmänt).

Pinot noir från Languedoc

Mitt idag äldsta konsultuppdrag är det för Domaine de Brescou utanför Pezenas, nära Montpellier i Languedoc. Undan för undan har gården blivit alltmer certifierad; CO2-neutral och Terra Vitis, och nästa år är konversionen till ekologiskt jordbruk klar. Vid sidan om detta har ett ambitiöst om- och nyplanteringsprogram genomförts. Alltså sådant som tar lång tid och kräver stort tålamod. 2006 då jag började arbeta med Domaine de Brescou var en alltför stor del av de då cirka 30 hektaren planterade med halvtaskiga eller rent av dåliga, högproduktiva kloner och ytliga rotsystem. Det där är nu historia och om vi talar om druvsorterna har 80-talets modedruvor från Bordeaux fått styrka på foten för mer traditionella sorter. Säkert känner en del också till att gården sedan länge sätter ut totala svavelinnehållet, och numer också sockerhalten, på sina etiketter. Lätt att göra då såväl svavel som socker alltid hålls på en låg nivå (vinet texten handlar om höll en svavelhalt på < 50 mg/l)…

Det lär finnas anledning att återkomma till vinerna vi nu gör på gården, och då inte minst det ambitiösa projektet med ett från grunden, dvs planteringen, nyskapat vitt respektive rött ”Château de Brescou”. Anledningen till den här texten är istället att jag precis provat ett vin gjort på den för området udda druvan pinot noir. Vi gjorde en röd PN 2006 – 2013. Därefter tvingades vi sluta då all pinot behövdes för det över en natt superpopulära rosévinet från gården, ett av de första lite ljusare och lättare från Languedoc: för ägaren gäller att räkna hem verksamheten och om rosévinet säljer bäst så gör det det.

Nåväl, detta pinot-vin… Som vi slet med det, som vi försökte pricka rätt i skördetillfället (oerhört viktigt, visade det sig föga förvånansvärt), vinifieringen (se tidigare parantes) och ektypen för lagringen (se tidigare parentes). Många parametrar med i sig enorma valmöjligheter och grynnor att hantera. Sista året, 2013, fick vi till, om jag får tycka så själv, ett riktigt bra vin. Tydlig pinot-karaktär, medelfylligt med perfekt balans och, till skillnad från flera av de tidigare försöken, len frukt och stark pinot-känsla rakt igenom och ända ut i den långa, rena eftersmaken. Dock såldes de flesta buteljerna, och konsumerades, alldeles för tidigt. Detta visste vi, men, som sagt, det gäller också att få in pengarna till driften.

Flaskan jag nu provat, min nästsista (och på gården tror jag lagret består av 0 flaska!), var bättre än någon av de jag provat tidigare, från buteljeringen 2014 fram till nu. Sitter någon av er på en Domaine de Brescou Pinot Noir 2013 så vårda den ömt och drick den nu eller någon gång under de kommande tre-fyra åren.

Musik!