På den gamla goda tiden, när ingen trixade med vinerna utan bara blandade vin från olika ursprung och tillsatte blyglete och flisor och spån från kampeschträd och sånt, och då de franska lagarna under 1800-talets senare del ändrades så det blev mer fritt fram att pimpla kopiösa mängder vin samtidigt som järnvägar drogs fram snart sagt över hela Frankrike och det i ett slag blev både billigt och möjligt att snabbt frakta vin från söder till norr och vingårdarna drabbades av flera olyckor som först oidium sedan både vinlusen och mildiou, då, just då, infann sig alla incitamenten för en massiv import av vin från Spanien och Algeriet till Frankrike och det ledde fram till ett flertal bråk med dödlig utgång under 1900-talet. Bråk som ännu inte är över.
Languedoc 1907. Den dominerande näringen är vin. Den nya hamnen i Sète, Canal du Midi och järnvägen har jämte ökad kunskap, ändrade arbetssätt och en ökande efterfrågan lagt grunden för detta. En inte ringa andel av det vin som säljs i Paris är rena bluffprodukterna och det i kombination med den snabbt ökande konsumtionen ger upphov till motrörelser, inte minst i form av socialistiska nykterhetsförbund. Medan vinodlingen är på tillbakagång på många håll i Frankrike vid den här tiden ökar den stadig i södern. Vid sekelskiftet svarar ”Languedoc” för hälften av allt fransk vin. Vinhuvudstaden nummer ett för denna lönsamma volymproduktion är Béziers, där stora rikedomar skapas.
Vid sidan om denna låt säga reguljära volymproduktion fortsätter bluffvinerna att säljas. De sätts inte sällan samman av mer giriga än nogräknade vinhandlare bland annat i Bercy, stadsdelen varifrån de väldiga vinmängderna som konsumeras på Paris barer och sunkhak levereras. Enligt uppgift står bluffvinerna för cirka fem procent av marknaden och de är föremål för både producenters, nykteristers och upplysta konsumenters onda ögon. Hittepå-vätskorna består oftast av vatten som tillsats russin och socker, kanske har de också fått en liten färgförstärkning med hjälp av blyglete. Myndigheterna gör inget åt saken och de mer reguljära producenterna ber då myndigheterna förbjuda sockertillsatser med mera. 1893 genomförs demonstrationer i Montpellier som stöds av flera parlamentsledamöter. Men det är fortfarande bara lugnet före stormen.
Efter ett par års dåliga skördar under 1900-talets första år begåvas Frankrike, Spanien och Italien med några år med stora volymer. I ljuset av de rikliga skördarna i kombination med bluffvinerna byggs snabbt vinlagren upp i Languedoc och Roussillon. 1905 uppmanar vinbonden och baristan – och sannolikt också naturvinets rättmätige fader –Marcelin Albert vinbönderna att vägra betala skatt samtidigt som han lanserar uppropet ”Vive le vin naturel! À bas les empoisonneurs!” (typ ”Leve det naturliga vinet! Åt fanders med bluffmakarna!”)
Kort sagt kokade det i Languedoc och vinbönderna krävde att myndigheterna skulle göra något åt saken, till exempel försvåra importen av konkurrerande vin och förbjuda bluffvinerna. Regeringen menade dock att problemet inte var okontrollerad import och falsifierade viner utan överproduktion i Languedoc. Den menade till och med att vin från Algeriet behövdes för att förstärka vinerna från Languedoc. Med det sagt, vi talar Frankrike, var det upplagt för en konfrontation. Och en sådan skulle det bli. Med dödlig utgång. 1907.
Misären i Languedoc är påtaglig. Lagren av vin omöjliga att sälja av. Inkomsterna sinar. Arbetslösheten ökar. Med start i kommunen Baixas i februari 1907 inleds en växande skattestrejk. Strax därpå författar ovan nämnde Mareclin Albert ett brev till självaste George Clemenceau, som vid den här tiden är konseljpresident. Då inte så mycket förefaller hända trots nämnda brev tar Albert ett par veckor senare ett steg till och inleder en protestmarsch med start i Argeliers och med den relativa storstaden Narbonne som mål. Där, i Narbonne, ska de resonera med en kommission utsänd av parlamentet i Paris. En händelse som i sig inte är av avgörande betydelse men som blir startskottet på återkommande protestmarscher. Varje söndag demonstreras det på olika håll i Languedoc, och antalet demonstranter växer för varje vecka, i snabb takt.
De protesterande är en brokig skara med lite olika mål, men den obestridlige ledaren Marcelin Albert är tydlig med att hans kamp är endast för ”det naturliga vinet”. Snart samlar protesttågen tusentals människor. Enligt tillgängliga uppgifter är de så många som mellan 80 000 och 100 000 människor i Narbonne den femte maj 1907. I samband med detta tar borgmästaren demonstranternas parti samtidigt som röster för ett fritt och självständigt Södern/Languedoc hörs, och detta börjar nu oroa regeringen i Paris på allvar. Men det ska bli värre.
Någon vecka senare intar 150 000 demonstranter Béziers gator. De skanderar saker som ”Seger eller död!”, ”Slutpratat, vi kräver aktion, vi kräver bröd!” och de hotar med att alla regionala borgmästare kommer att avgå och att ingen kommer att betala skatt efter den tionde juni såvida inte regeringen vidtar åtgärder för att rensa upp i vinträsket och för att stötta näringen. Och protesterna fortsätter med uppemot 200 000 demonstranter både i Perpignan, Carcassonne och Nimes under de kommande dagarna. Den nionde juni 1907 trängs över en halv miljon människor på och runt Place de la Comédie i Montpellier. Missnöjet är stort. Det handlar inte bara om vinet, men vinet står i centrum. Många sluter upp, socialister, monarkister, katolska kyrkan, självständighetsivrare, bönder, arbetare, vinhandlare.
Den tionde juni, då ultimatumet löper ut, avgår flera borgmästare och funktionärer. En vecka senare kommer myndigheternas svar. Militären sätts in, över 30 000 man, och polisen börjar gripa företrädare för proteströrelsen. Barrikader byggs, protesterna fortsätter, gevärseld utbyts. Den nittonde juni dödas två personer, bland annat en 14-årig pojke. Prefekturen i Perpignan stormas och sätts i brand. Sammandrabbningarna mellan demonstranterna och ordningsmakten fortsätter och sprids. I Montpellier, Perpignan… i Narbonne dödas ytterligare fem personer den tjugonde juni.
Ett par dagar senare infinner som Marcelin Albert i Paris, där han förhandlar med Clemenceau som nu lovar att ta tag i saker och ting och få ordning på vinböndernas situation. Detta blir början till slutet på upproret 1907. En lag som skyddar det ”naturliga vinet” och förbjuder hittepå-viner stiftas. Den som saluför ett vin ska också kunna visa varifrån det kommer och ha tillgång till en odling motsvarande vinets volym, och varje års skörd ska tydligt deklareras. Med andra ord början på ett betydligt mer rigoröst regelverk, som undan för undan nu byggs och tar sig den för oss idag bekanta formen av AOP-systemet. De nya reglerna omöjliggör i praktiken bluffvinerna, åtminstone för den som vill hålla sig inom lagens ramar.
Fotnot: Problemet med överproduktionen i södern löstes åtminstone temporärt av Första världskriget, då alla soldater inledningsvis fick en kvarting vin om dagen och allteftersom kriget fortgick ökade tilldelningen för att nå 75 cl före kriget slut. Nu tänker någon att jamen, återkom då inte krisen efter kriget? Jo, det gjorde den och den tog enligt vissa inte slut förrän på 1970-talet (1976 dödades också vin-demonstranter i sammandrabbningar med ordningsmakten) , enligt andra tog den slut först runt millennieskiftet när stora vinarealer ryckts upp i södern och ett ökat kvalitetsfokus blivit vardag dät, men, just som södern börjat få lite balans mellan utbud och efterfrågan hamnade Bordeaux i djup kris och nu när allt färre vill köpa Rosé de Provence sitter även Provence illa till. Fortsättning följer.
Marcelin Albert? Hjälte? Njaee. Snarare tvärtom. I alla fall i hans samtid. Myndigheterna gillade honom inte och efter uppgörelsen med Clemenceau tappade han sin position i vinvärlden och som upprorsledare, han höll rent av på att lynchas som en förrädare och han tvingades fly till Algeriet. Nuförtiden är synen på honom modifierad och det förekommer till och med att han hyllas för sina insatser för ”det naturliga vinet” och söderns vinbönder.
