Millésime Bio – nu som utställare

För min del började det här med att springa runt på vinmässor med att jag gjorde det som besökare. På den tiden arbetade jag för Vin-& Spritcentralen, som då tillhörde världens största inköpare av vin och sprit. Med andra ord var mottagandet i de olika montrarna oftast sådant att det inte fanns mycket att anmärka på. Allteftersom Rabiega-affären växte med Domaine Rabiega/Clos Dière, arrendegården Château d’Esclans och vinhandelshuset Rabiega Negociant, blev det allt oftare så att jag deltog i mässorna som utställare. Och sedan, när jag var med och startade importören Terrific Wines i Sverige (utsedd till ”Årets importör” i december 2019 om någon missat det…) övergick jag till att vara besökare igen. Men nu med ett mer seriöst intresse och större ansvar för att hitta bra producenter för den svenska marknaden (måste erkänna att jag mest bara glassade runt som V&S-besökare, ett litet himmelrike…). Vad har varit roligast? Allt.Har precis kommit hem från mässan Millésime Bio, som sedan många år ordnas i Montpellier så här års. I början var det här en liten, inte särskilt ansedd mässa, ja förutom i vissa kruskaknuttekretsar förstås – jag hade koll på den eftersom vi på Rabiega tidigt började odla ekologiskt snarare än att den hade något kommersiellt värde. Det var då det. Idag är det här den ledande mässan för ekologiska (och liknande certifieringar, som biodynamiska) viner. Kopplat till mässan finns världens största tävling för ekologiska (med mera) viner – en tävling jag för övrigt var ”president” för för några år sedan. Vid sidan om det där ordförandeskapet har jag också besökt mässan som just besökare ett flertal gånger. I år var jag dock med som utställare igen – och hur var då det?Jotack, det var riktigt kul. Att vara besökare respektive utställare är att se mässan från två  håll, och båda är motiverande. Som besökare träffar du massor av intressanta producenter och stöter på mängder av spännande viner (jaja, självfallet inträffar det omvända också för självklart finns det producenter som är såväl inkompetenta som otrevliga och givetvis finns det vin som smakar snusk trots att producenten försäkrar att det du har i glaset är något alldeles magnifikt), och som utställare träffar du massor av intressanta besökare och stöter på mängder med spännande kontakter (jaja, självfallet inträffar det omvända också för självklart finns det besökare som är såväl inkompetenta som otrevliga och givetvis finns det provare som luktar snusk trots att provaren framställer sig själv som någon alldeles magnifik).I år representerade jag svenska Sav Winery. Det här är ett ungt företag med knappt två år på nacken. Den första produkten, en pétnat, lanserades just före jul i Sverige och det här var första gången vinet visades upp för en mer internationell vinkund (kund i bemärkelsen importör, distributör eller möjligen ”caviste”) och vinskribent. Sav1785 är ett av flera viner på björksav i Sverige. Per Fritzell på  Grythyttevin gör ett stilla björkvin som brukar finnas att beställa på Systembolaget och i Östersund finns Savhuset som gjort mousserande björkvin i ett tiotal år. Men nu talar vi alltså om nya Sav Winery och Sav1785 – en pärlande pétnat på 11,5% och för cirka 100 sek. Hur togs det emot (kan ju gå hursomhelst!)?Bra tack. Stort intresse och genomgående positivt gensvar. Klart besökarna kan ljuga om vad de tycker, men det brukar märkas när de gör det. Tvärtom haglade lovorden och de som egentligen skötte montern (jag vara bara där i egenskap av vinmakare med uppgift att förklara hur vinet gjorts) och som skulle se till att sälja SAV1785 en masse hade fullt upp med att dokumentera besökarnas intresse och till och med göra avslut på affärer på stående fot på mässan – med tidigare erfarenhet som utställare kan jag säga att det är något tämligen ovanligt på sådana här tillställningar. Nu kanske inte jag brydde mig särskilt mycket om det kommersiella, stod istället och solade mig i glansen av besökarnas höjda ögonbryn och bländande leenden när de med solsken i blicken utbrast saker som ”Putain, c’est bon!”*.

*Låter sig icke översättas.

Musik. Bonusmusik.

Machiavellisk, förbudskrävande upptäckt

Förhoppningsvis har den normale HR:en inte koll på vare sig tevekockar eller reklam på TV4. Detta sköter med risk för akut analstadieregrediering och dumhetskatatoni er utsände i de lika infantila som häpnadsväckande och reklamfinansierade teveavgrunderna. Den nyss nämnde har i sitt beundrandsvärda och för intellektet  långt ifrån ofarliga Sisyfos-arbete nu gjort en synnerligen makaber upptäckt, vilken måste delges allmänheten med det snaraste: Dagens tevekock lät sig, då han sade farväl till sina tittare, undslippa ett ”Häjdå!!” lika infantilt som det den tecknade figuren hasplar ur sig i slutet av den ofattbart fåniga reklamen för halstabletter, där en tecknad gubbe gör en stackars kvinna med halsont lycklig genom att prata barnspråk och vinka glatt till tevekameran (mer exakt säger den tecknade gubben ”Häjdå halsont!”).Men detta är ju fruktansvärt! Ett samordnat angrepp på intellektet! Ett angrepp där reklammakarna och tevekockarna ingått en ohelig barnspråksallians! Självklart måste detta stävjas med det omedelbaraste. vinifierat kräver förbud mot infantila ”Häjdå” på teve samt gränsöverskridande samarbeten mellan tevekockar och halstablettsreklammakare!

Ali Smith: Spring

Nu är vi komna till den tredje boken i Ali Smiths årscykel, Spring (sv. Vår). De båda tidigare, Autumn och Winter, har vederbörligen hyllats här på vinifierat och ja, Spring är lika bra. Precis som Winter var olik Autumn är nu Spring åter något annat. Ny stil och form. Läckert. Här mer Ali Smith-uppbrutet om uttrycket tillåtes. Mer hopp hit och dit och dit och hit och ytterst handlar det kanske om att vara god och göra rätt. Smiths Wittgenstein-manifest. Men allra mest är boken en ögonblicksbild av samtiden.Under resans gång hinner Smith avhandla det mesta som virvlar runt i vårt Nu: näthatet, trollen och de lössläppta galningarna på Twitter, de som lyckats styra den politiska retoriken från hyfs och balans till det plumpa och infantila, vidare den allt oftare förlorade respekten människor emellan, kommersens nya grepp att kartlägga konsumenterna, dig och mig, in i minsta detalj via appar, Facebook, våra elektroniska spår när vi handlar och reser och på alla de där andra sätten som hade varit otänkbara för bara 25 år sedan, inte som teknisk möjlighet utan som omöjliga ingrepp i vår personliga integritet och frihet.

Smith dyker också djupt i de pågående flyktingströmmarna och hinner med en avslöjande titt på utvecklingen av teve-mediet och mycket annat (nämner bara husguden Charlie Chaplin för ordningens skull). Kort sagt en bild av samtiden, väl genomtänkt och gestaltad och smart förpackad och här och nu rekommenderad särskilt till dem som inte orkar läsa en sådan här bok därför att de genom självömkan, frustration över de egna misslyckandena eller ren och skär ignorans är alltför upptagna med att hota majoritetens fri- och rättigheter och att tillhöra historiens sedda eller osedda huliganer.

Självklar musik. Nästa lika självklar musik. Vår här också.

Smärtfriresaförbud – nu!

Det måste sägas att det bästa med att resa, alltså själva förflyttningen från en plats till en annan, är allt som det finns att reta upp sig på under resans gång. Detta må förvåna någon, men saken är den att irritationen gör att resan går, låt vara chimärt, lite fortare och att det retliga händelseförloppet fyller resenären med en slags hatkärlek eller möjligen ett av kväljning grumlat lyckorus.Så här: Hat mot och kväljning till följd av grannen på sittplatsen intill, som sitter där och utan skrupler eller ens några skammens rodnader på kinderna hostar äckligt, till exempel med öppen mun där tungan far fram mot underläppen medan hostningen pågår och hemska ljud kommer ur hostmonstrets slemmiga inre. Kärlek och lyckorus då den drabbade, stackarsstackars resenären tänker ut finurliga, långtgående och kännbara straff för grannplågan medan hen sitter där och i ögonvrån och fylld av skräck ser den där tungan fara fram i ständiga och bacillfuktiga hostattacker mot underläppen.Men vad göra när en resa förflyter smärtfritt?! Utan några som helst irriterande medresenärer – jo, idioten som ställde sig upp just som planet angjord hamn och rusade framåt i mittgången, en stolsrad innan det tog stopp, och idioterna som började ta ner sitt bagage från bagagehyllan och ställa det i den redan överfulla mittgången långt innan avstigningen ens påbörjats, ja jo, men allt det där hände mot slutet av resan och hjälpte föga som tankeföda under själva resan – eller idiotiska tillbud? Nej, det går ju inte. Resan blir lång, mycket längre än den behöver vara. Således kräver vi ett omedelbart förbud mot smärtfria resor!

Achoo! SparksbonusSparks. Sist men inte minst Sparks. Och lite mer Sparks. Sparks. Sparks.Franz Ferdinand & Sparks. Sparks & Lil’ Beethoven.

Ententa: ett bulgariskt äventyr & en blockad malo

Som det är HR:en bekant arbetade er utsände i de vinifierande människornas av jäst och druvsaft bubblande lilla värld som ansvarig vinmakare på Domaine Rabiega/Clos Dière 1988 – 2005. Under den här tiden hände en hel del och vid sidan om att driva andra verksamheter som vingården på Château d’Esclans 1995 – 2004 och vinhandelshuset Rabiega Negociant 1997 – 2005 behängdes den tidigare nämnde med en och annan medalj och utmärkelse. Detta sammantaget gjorde att erbjudanden om att gästvinmaka/konsulta damp ner i brevlådan med relativt jämna mellanrum. Av självklara skäl sa arbetsgivaren, svenska Vin&Sprit, nej till detta i det längsta, men till slut lät ändå styrelsen sin välsignade hand svepa över händelsernas centrum och gav klartecken till två gästspel; ett i Bulgarien och ett i USA.Detta var 2001 och gästspelet i USA, hos familjen Hedges, kom att pågå ända till 2015 och resultera i tämligen omfattande planteringar av syrah och nya tankar kring odlingen och ekhanteringen med mera. Ett kul uppdrag och åtminstone inledningsvis lite spännande då vingården låg och ligger tre timmars bilfärd rakt ut i Ingenstans från kuststaden Seattle, på andra sidan Kaskadbergen, i en ökentrakt och då, 2001, utan någon nämnvärd civilisation in på knutarna – annat är det idag då området på amerikanskt vis och i rekordfart kommit att byggas ut till ett blomstrande turiststråk. Något eller några av Hedges viner brukar alltid finnas i det svenska beställningssortimentet för den som är fôrveten.Om insatsen i västerled kom att dra ut på tiden, blev den avseende detta första uppdrag i Bulgarien kortare. Inte jättekort, men kort. Inledningsvis fungerade samarbetet fantastiskt bra. Den bulgariske uppdragsgivaren var med på alla noter. Gallrade de av mig utvalda vingårdarna nogsamt och iordningsställde till och med en ”experiment-källare” i en separat byggnad på det nyligen privatiserade kooperativets väldiga område. Ingen detalj var för liten för att göras rätt. Och så gjordes också. Detta var nu mest de otroligt lyhörda och ambitiösa unga bulgariska önologernas förtjänst. Jag fick ett litet team till mitt förfogande och vi levde till stor del vårt eget liv, lite vid sidan av den övriga verksamheten. Detta ledde till ömsom vin, ömsom vatten.

På sikt blev det mest vatten och elände. Detta sedan de inledande enorma framgångarna både kvalitativt och kommersiellt steg uppdragsgivaren något åt huvudet varför priserna snabbt sköt i höjden, vilket kanske inte var så mycket att ordna om. Värre var att katastrofårgången 2002 som vi bestämde skulle blendas ut i det stora kooperativets tankar då produkten helt enkelt inte höll den nivå som vi bestämt att de nya vinerna skulle hålla, plötsligt dök upp på försäljningshyllorna. Med andra ord hade vin buteljerats från den här mediokra årgången i flaskorna vars innehåll jag personligen garanterade på etiketterna. Sedan detta uppdagats blev samarbete inte särskilt mycket längre.Fram till dess förflöt det dock, som sagt, synnerligen väl. Allt gjordes enligt regelboken för att skapa stora viner och framgångarna var, också som sagt, stora. Bland annat toppnoterades de tre vinerna från projektet när Jancis Robinson gästade Bulgarien tillsammans med en internationell jury för att utse Bulgariens bästa viner (det var nog det som fick ledningen att vilja sälja vin också från den inte lika bra årgången 2002, vars nektar mestadels betedde sig som ett vattensjukt försök att eka ihjäl ett vin).

Nog av. Tyvärr blir det alltid en hel del om den där eländiga årgången 2002 när det här uppdraget förs på tal. Det är synd, för som helhet var projektet en enorm framgång och vi fick fram massvis med bra viner och framförallt de här tre: Tsariza (elegant på rubin-bas), Mammouth (power på mavdrud-bas) och Ententa (balanserad blend på rubin, mavrud och cab). De här tre odlades vid lågt uttag och skördades försiktigt för hand och druvorna sorterades minutiöst innan de sattes att jäsa. Mognadslagringen skedde framförallt i ekfat av fransk och amerikansk ek, men försök gjordes också med bulgarisk ek som fungerar bra, men åtminstone vid den här tiden var faten lite för ofta slarvigt gjorda och kom därför sällan att ingå i de färdiga vinerna. Någon klaring eller filtrering gjordes inte.Öppnade en Ententa 2001, första årgången, för en tid sedan och var så klart mycket nyfiken på hur vinet är nu, cirka 19 år gammalt. Svaret: Fortsatt relativt hög färgintensitet med lätt tegelröd nyans, fortsatt vital näsa, den från början dominerande eken nu väl integrerad och tjänar mest som bakgrund för angenäma mognadstoner, svarta vinbär och torkade katrinplommon, bra syra, lång, ren eftersmak. (Jämför gärna med provningen för fem år sedan, i december 2014.)En månne kul anekdot med Ententa 2001 är att chefen för det privatiserade kooperativet mig ovetandes och i samband med julledigheten 2001-02 gav order om att värmen skulle stängas av i ”vårt” fatlagerlager, där vinet genomgick sin malolaktiska jäsning. Då det var påtagligt många minusgrader utomhus sjönk snabbt temperaturen i lokalen och när personalen kom tillbaka efter ett par veckors julledighet hade all verksamhet i tunnorna avstannat. Och, det var stört omöjligt att få igång den malolaktiska jäsningen igen. Således buteljerades detta prisbelönta vin med icke avslutad malo. Något som för övrigt förklarar den ofta beundrade syran i det här vinet.

Musik. Musik.

Örjan och robotarna

Utan tvekan är det bästa som hänt Örjan Ikeas robotar. Utbudet är enormt och som Örjan älskar att skruva med insexnycklar och har en ängelns tålamod har han snabbt blivit vad som inte kan kallas annat än beroende av Ikeas robotar. Knappt har han skruvat ihop en och smörjt dess leder och laddat den med lämpliga instruktioner och egenskaper förrän han vill ta itu med nästa bygge. Ibland släpper den svenska möbeljätten en robot precis lagom enligt Örjans sätt att se på saken. Det innebär att sortimentet får ett nytillskott samma dag som Örjan avslutat vad som fram till den dagen varit den senaste roboten.

Inte bara Örjans omålade och lätt förfallna hus är fullt av robotar, också ladan är packad med Ikeas hela robotutbud från de senaste åren. På husets övervåningen står robotarna på rad i hallen och de båda rummen, tätt packade som på ett japanskt tunnelbanetåg i rusningstid. Vill Örjan gå upp på övervåningen är han tvungen att bära ner robotarna en och en för att skapa plats. I ladan med det läckande taket ligger robotarna staplade på varandra under en skyddande presenning. Om någon skulle göra sig besväret att hälsa på, att köra den lilla grusvägen som så småningom blir till en inte alls underhållen stig genom skogen, skulle den personen nog bli väldigt förvånad över hur hög robottätheten är på Örjans gård, den han en gång ärvt av sina föräldrar men aldrig brukat.

Utöver i ladan och på husets övervåning har Örjan robotar lite varstans i gårdens gamla mangårdsbyggnad. I garderoberna finns små renhållningsrobotar som ”Sopa rent” och ”Skogsdoft”. Robotar som luftas varje lördag. Då städar de huset medan Örjan tvagar sig med hjälp av tvättroboten ”Lögar-Dag”.

I byrålådorna gömmer sig små, skumma robotar som ”Sköldpadda” och ”Lemur”, Örjans husdjur. Dem plockar han fram när han känner sig ensam och inte vill ha människorobotsällskap. ”Sköldpadda” är programmerad att gå långsamt, mycket långsamt, över golven och att då och då plötsligt dra in benen och huvudet i skalet. Det ger Örjan tillfälle att hoppa upp ur soffan framför teven med ett evigt myrornas krig och skrika ”Vad händer, Sköldpadda, was ist lose, Shildkröte?!”.  Örjan läste tyska i tre år på högstadiet i staden skolbussen körde honom till – han fick gå längs stigen och sedan ytterligare en dryg kilometer på grusvägen för att nå busshållplatsen, sedan tog själva resan någon halvtimme till. En tidsödande resa, men väl värd mödan, tyckte Örjan, som älskade skolan, där han kände sig som ”Sköldpadda”. För det mesta tog ingen notis om honom och om någon gjorde det slog han armarna om sig och drog ner huvudet i sin jacka eller höghalsade olle och gjorde sig osynlig. I början var det en del elever och lärare som fånigt stod kvar och pratade med honom. Sa saker som ”Örjan? Vad händer?”, ”Örjan! Nu kommer du fram!”, ”Örjan, du är fan inte klok, jävla miffo”, ”Ja, jag vet inte vad vi ska göra med den här pojken” och ”Nej, det där är Örjan, han är hur cool som helst, brukar göra så där så fort någon tittar på honom.”

Örjan älskar sin sköldpadda. Överflödigt att nämna att om han själv fick välja skulle Örjan vara en sköldpadda. Kanske bo på Galapagosöarna och lägga ägg i sanden när andan faller på och leva flera hundra år.

Lemuren är programmerad att ge ifrån sig ljud med ojämna mellanrum. Den brukar klättra upp i en golvlampa och sitta där och låta då och då. ”Buuuuuurrrrrrrrp!”, ”kväk-kväk-kväk-kväääk!” och ”osscchiaaaa”, säger den. Det är ljud som Örjan gillar och som ger honom en förnimmelse av djupa djungler där han går runt och tappar sav ur gummipalmer. På huvudet har han en tropikhjälm och han är klädd i en käck kakimundering med korta ärmar och byxben. Han suger på en besk malariatablett och över hans högra axel hänger en väska. I den har han insexnycklar.

Men det mest iögonfallande i husets nedervåning är alla robotarna som står, sitter eller ligger lite varstans. Här finns till exempel ”Lilla Mor”, ”Far i Huset”, ”Lillebror” och ”Lillasyster”. De brukar sitta runt köksbordet eller gå runt i köket lite planlöst. Ibland går ”Far i Huset” och sätter sig en stund intill Örjan framför teven innan han säger ”Bästa avsnittet av Myrornas krig hittills”, reser på sig och går ut på fartstutrappen och tänder sin pipa. Snart sprider sig en ljuvlig doft av Greve Hamilton i huset för ”Far i Huset” glömmer alltid att programenligt stänga dörren efter sig.

Det händer också att ”Lillasyster” lämnar köket och ber Örjan hjälpa henne med läxorna. Det gör han för det mesta, det brukar vara tyska, men ibland snäser han åt henne ”Men ser du inte att jag ser på ’Myrornas krig’?! Du får be ’Lilla Mor’ hjälpa dig!”. Då gör ”Lillasyster” det och ”Lilla Mor” suckar och slutar diska eller skura golvet eller värma vatten på en platta och sätter sig att göra läxorna åt ”Lillasyster”.

”Lillebror” sitter mest där han sitter. Örjan har gjort honom rörelsehindrad och  ännu inte hunnit skaffa en rullstol. Men det är på gång. Det har Örjan lovat och för att hålla ”Lillebror” på gott humör i väntan på sin framkomlighet spelar de ibland schack vid köksbordet. Örjan vinner alltid. Han är ju storebror. Och han har programmerat ”Lillebror”. Ställt IQ på 78.

Någon gång har det hänt att Ikea inte hunnit lansera en ny robot när Örjan skruvat färdigt på sitt senaste nyförvärv. Då får Örjan kraftig abstinens. Han får svårt att sova, ligger och vrider sig om nätterna och på dagarna springer han oroligt omkring i huset med en opålitlig mage och sin verktygslåda och filar lite här och borrar lite där. Framförallt tar han fram sina insektsnycklar och går loss på ”Riddar Blåskägg”, ett synnerligen komplicerat bygge med både en riddarrobot och en hästrobot och diverse vapen att sticka i kroppar eller slå in huvuden med, kort sagt en konstruktion med hundratals insexskruvar som Örjan kan skruva ur och i dagarna i ända ända tills Ikea har den goda smaken att lansera en ny robot.

Emellanåt hanterar han sin oro genom att springa ut på den ojämna gräsmattan bakom huset, ner mot den förfallna ladugården till. Där jagar han gräsklipparroboten ”Brandklipparen” och ger ifrån sig primalskrik samtidigt som han hoppar och viftar vad han uppfattar som irriterat med armarna. Ibland tänker han på Gud.

Gud finns. Örjan är övertygad om det. Och Gud är planeten Jorden. Det var den som skapade människorna och allt annat och såväl kreationismens som evolutionslärans tillskyndare har rätt. Gud, Jorden, skapade allt – vulkanutbrott, vatten, eld, syre, meteoriter och annat blev till energier och liv och så emanationen förstås, utflödet av allt gudomligt överskott från Jorden – och sedan har evolutionen gjort resten, filosoferar Örjan.

Evolution tar tid och en planet kan inte bistå vare sig med eller vid hastiga förändringar. Det är den som bebor planeten som står för det. Planeten kan bidra med reaktioner som påverkar den som bor på planeten så att saker och ting förändras. På sikt.

Till att börja med hade människan förefallit vare den fulländade skapelsen, tänker Örjan och ser framför sig hur Jorden leende såg de nykläckta människorna glatt skutta omkring i en fredlig Edens lustgård talandes tyska och med varsin väska insexnycklar.  Männen bar tropikhjälmar och kvinnorna papiljotter i håret, sådana där i olika färger som hans mamma haft. Men människan blev snart sin egen gud och gud över Jorden och allt som levde på globen och utan att den verkliga guden, Jorden, hann göra något åt saken, började människorna kriga med varandra och utplåna andra levande varelser. Varelser som Jorden skapat för att själv må bra och för ha något fint att titta på och för att alla de sinnrika system och nätverk av liv och energier Jorden skapat skulle fungera.

Antropomorfism! Anthropomorphismus! Anthropomorphismus! Anthropomorphismus! Varför vill någon ge djur och saker mänskliga drag? funderar Örjan dagar han känner sig tung i sinnet, det hjälper inte ens att högt säga antropomorfism på tyska högt flera gånger, sinnet blir inte lättare för det. Vem vill göra andra så ont? Wer will andere so sehr verletzen? Örjan skulle hellre ge människan robotdrag. Eller sköldpaddsdrag. Eller träddrag. Eller insexnyckeldrag. Allt utom möjligen drag av amöba för han tycker människan och amöban redan är för lika.

Människan, tänker Örjan att Jorden länge tänkt och fortsatt tänker,  lär sig inget av alla sina krig och osämjor och orättvisor mot varandra. Till slut började Jorden hoppas på att människan skulle utplåna sig själv med ett par rejäla kärnvapenkrig. Men av det har det blivit intet. Istället hotar nu människan inte bara sig själv utan också Jorden, sin skapare. Därför tänker Örjan bygga en robotarmé som han ska släppa lös på mänskligheten. Han ser sig som en Guds härförare i ett heligt krig mot mänskligheten och robotarna utgör den Guds armé som är Jordens sista hopp.

Musik. Museik. Musik.