Förbud mot bohagsikeapåsslängande passagerare

Det är svårt att avgöra vad som imponerar mest. Att kvinnan lyckats få ner ett helt bohag i en Ikea-påse eller att hon fått med sig påsen ombord på planet. Som det är en flight från Nice till Stockholm med uppenbart hyggligt bemedlade passagerare och knappast några båtflyktingar, är det i sig smått märkvärdigt att kvinnan använder en Ikea-påse som resväska, och kanske än mer märkvärdigt är att hon tryckt ner ett helt bohag i den. När hon sätter sig snett bakom er utsände i de huvud- och smaklösa resenärernas ociviliserade och av handbagage överfulla värld, anar den nyss nämnde det värsta.Mycket riktigt. Knappt har planet hunnit ta mark i Stockholm förrän kvinnan är på benen, ivrig att få stå upp i den trånga kabinkorridoren och knö med andra hysteriska resenärer som också är rädda att planet ska hinna lyfta igen innan de kommit av. Till råga på allt sträcker hon på sig och försöker slita ut sin bohagsfyllda Ikea-påse så att den inte blir kvar på bagagehyllan ifall planet plötsligt skulle lyfta. Då det inte finns plats för påsen och då hon är för svag för att kunna hantera den i luften faller det sig inte bättre än att påshelvetet landar i huvudet på ja ni vet vem, som i väntan på att dörren till kabinen ska öppnas fredlig och lugnt försöker sitta och vara zen i en ociviliserad värld fylld av i panik agerande allmänfarliga element.När den nämnde hjälten vänder sig om för att se hur fanskapet ser ut som just drog en påse i hans huvud möts han av en fånigt leende kvinna och en lika fånigt leende tonåring, som förefaller vara kvinnans dotter. Leendena säger ”oj, så tokigt det här blev då!”. Nej, det är inte tillnärmelsevis lika tokigt som att ni två får gå runt i samhället och rent av på allmänna kommunikationsmedel utan vare sig tvångströjor eller vårdare.

Musik.

Mina böcker & Bombi Bitt & jag

Först som sist: har fått den trevliga frågan vilka av mina böcker som just nu finns att köpa (utöver i antikvariat). Svar: ”Vinifiktioner” (novellsamling 2011, tillsammans med Bernt Danielsson) finns återutgiven (2018) som e-bok och print-on-demand; ”Kronos väv” (roman 2016) finns som e-bok och pappersbok; ”Bränna vass och andra berättelser” (novellsamling 2019) finns som e-bok och pappersbok; dessutom finns den annars slutsålda pappersboken ”Vinprovning – så upplever du vinets alla möjligheter” att inhandla via Vinet & Glaset. Tre vinböcker finns också som talbok via Legimus: ”Vinmakning” (1993), ”Vintillverkningens abc” (2004) och ”Odla och tillverka vin” (2009) 

Nog av. Till saken. En gammal god vän läste min nya novellsamling ”Bränna vass” och fick för sig att jag alltmer blivit som Piraten i mitt sätt att berätta. Särskilt novellen ”Paul och Oscar”, menade hon, var rent Piraten-tugg. Smickrad eftersom Piraten är en legendar och allmänt respekterad tackade jag såklart för jämförelsen. Men sanningen var den att jag aldrig läst Piraten. Han kunde ju vara skit. Kanske anade min vän att det kunde förhålla sig på det viset att jag är illitterat för en dag dök hon upp med en ”Bombi Bitt och jag” i originalutgåva från 1932 (tredje upplagan). Man kan ju bli rörd för mindre. Hursomhelst stod det nu klart att jag helt enkelt måste ta mig an Piraten. Således:

Fritiof Nilsson Piraten: Bombi Bitt och jag

Den legendariske Piraten föddes i djupaste Skåne 1895 och dog 1972 i Malmö. Bland många historier om honom själv är den bevisligen sanna berättelsen om hans gravsten kanske den mest kända. På stenen står ”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972.” En ohängd slyngel under uppväxten med usla skolresultat blev han, sedan han rasat av sig bland annat som lantbruksarbetare och sjöman, jurist och småningom advokat, ett yrke han upprätthöll till dess han inte behövde det längre för sin försörjning. Han bodde under sitt liv på lite olika håll som till exempel Tranås, Göteborg och Kivik och han tycks ha varit en uppskattad sällskapsmänniska. Och han kunde dra en skröna, menar snart sagt alla texter som går att uppbåda om karln. Fast hans böcker kan ju vara skit för det. Så vad tyckte vi?Jo, vi tyckte att ”Bombi Bitt och jag” är en fin samling skrönor. Mycket underhållande. Härliga historier. Men boken har ett fel, tycker er utsände bland de vanligtvis alltför långa tegelstenarnas oavkortade värld: den är för kort. Huggs av mitt i på något vis. Just som läsaren börjar bli ordentligt bekant med Bombi Bitt, Eli, Nils Gallilé, Valackaren, Franskan, Jöns Pumpare och alla de många andra. En bok som klart rekommenderas till er som gillar märkliga historier med utgångspunkt från vår vardag. För att citera Piraten, Saga vävs på sanningens varp” och ”Det finns ingenting som inte har hänt, men mycket som inte har berättats”.Sist men inte minst: Min vän hade till sin gåva lagt till en rad om att ”Du får överse med vissa utflykter i texten. N-ordet till exempel. Det var i en annan tid.” Och ja, rasbiologin och främlingsfientligheten fanns där i öppen dager och ovanan att skämta om n-, j- och z-folk var inte bara accepterad, den var en del av vardagen (skulle påstå att den fanns med i vår vardag iallafall in på 1970-talet, då den förpassades till en mer latent tillvaro, för att sedan åter börja visa sitt fula tryne runt millennieskiftet). Till Piratens försvar ska vi säga att han själv uppmärksammade denna i sin samtid (1940) allt annat än latenta xenofobi i novellen ”Mannen som blev ensam”.

Bonus: ”Förhänget drogs åt sidan och tältöppningen till estraden fylldes av signor Alessandro. Plankorna knakade och gåvo sig under tyngden av detta kötthus och den järnvikt, stor som en mindre kyrkklocka, som han bar på långfingret och som han hanterade som en ordinär handväska. Han var övermåttan hiskelig att skåda. Väl sex och en halv fot lång var han i övrigt dimensionerad som en gödoxe. Nacken liknade en trappa. Buken, spänd som på ett daggklöversprängt nöt, slog ett mäktigt valv över låren. Pannan var så låg att näsroten gick direkt över i mittbenan, de små ögonen sprängdes av blod, läpparna voro cyanotiska. Mustaschen låg smal och tät som en klistrad råttsvans under näsan…” (ur ”Kiviks marknad”, bokens sista novell).

Musik.

Om mina viners hållbarhet

Brukar här mer sällan skriva om de viner jag provar – mer ofta dyker de upp på Twitter. Har nyligen twittrat lite text om Clos Dière ”cuvée I” 2000, Clos Dière 2003 och Clos Dièrre blanc 2004, eftersom dessa häromveckan fanns med på en masterclass härnere i Frankrike. Samtliga var vid god vigör. Har från ett par olika håll fått frågan om hur det kommer sig att de där vinerna från Domaine Rabiega mellan åren 1988 och 2005 (framförallt mellan 1990 och 2004) håller så bra och tar sådan tid på sig att utvecklas. Då ett visst intresse för detta bevisligen finns följer här en inte så liten förklaring och svar på frågan.Målet med Clos Dière-vinerna var att göra eleganta och koncentrerade viner som skulle utvecklas med lagring. Nu kan någon invända att få viner bygger på sig med lagring och att viner som saknar rätt komposition från start omöjligen kan utvecklas på ett bra sätt. Håller med om allt detta. Målet var inte heller att göra viner som ”byggde på sig”, utan viner som utvecklades och hittade fram till sitt optimum under en långsam utvecklingsprocess. När detta konststycke lyckas kommer vinets långa liv på flaskan, dess hållbarhet, som ett brev på posten (vill här gärna skämta om flaskpost, men det här är en allvarlig text så det får vi ta en annan gång).Vad är då hemligheten? Det är ingen hemlighet alls. Det är ABC att enda sättet att åstadkomma det ovan beskrivna kommer via odlingen, och, det ska väl sägas, viss skicklighet eller tur med att sätta vissa moment rätt i tiden.Vingården på Domaine Rabiega odlades ekologiskt och med lågt uttag med start 1990 (även om vi började omställningen redan 1988 – med ny ägare 2006 återgick gården till att odlas konventionellt och uttaget höjdes). En mark som behandlats och götts för hög avkastning behöver tid för att komma ner i varv, det brukar ta fyra-fem år och sker stegvis, ungefär som en avtändning rent allmänt. När vi landat rätt några år in på 90-talet (jag brukade kalla 1993 år 0) och fram till dess gården såldes var den fri från både gödning (bortsett från den naturliga bio-flora som odlades mellan raderna) och bevattning. Uttaget låg <20 Hl/Ha före gallringsbordet och jäsningen, alltså väldigt lågt (oftast landade vi runt 16 Hl/Ha efter gallringen och jäsningen). Gallring i odlingen skedde vid minst tre tillfällen under växtsäsongen och vid två av de tillfällena genomfördes även en noggrann grönskörd.Den stora utmaningen för den ansvarige vinmakaren under skörden är, menar jag, att pricka in vissa givna moment vid dess optimala tidpunkt. Huruvida detta lyckas kan förstås diskuteras. Kanske hade det kunnat gjorts bättre, kanske sämre. Dock brukar det gå att känna på ett vin om hela potentialen finns där och för min del har det definitivt varit så att jag känt när jag kommit fel och när jag trott mig ha prickat bull’s eye (men, som sagt, kanske hade det kunnat gjorts ändå bättre, svårt att veta). De här avgörande momenten är/var om vi talar om röda Clos Dière/rött vin skördetillfället och macerationstiden. Många nöjer sig med att titta på de kemiska analyserna av druvorna, andra smakar på frukten. För min del gällde både och, och, inte minst, hela tiden sätta in de givna värdena i den erfarenhetsbank som undan för undan byggdes upp. Målet var, förstås, att plocka med rätt typ av aromer i topp och med fortsatt balans i frukten. Vissa druvor ger vinbonden tid att bestämma sig, andra måste tas ”nu!” – utrymme för funderande gives icke. Med syrah-druvorna till Clos Dière förhöll det sig så att det var ”nu!” som gällde (däremot inte alls med de vita, som dessutom var tre sorter, vilka kunde balanseras mot varandra och vars exakta komposition varierade från år till år beroende på väder, vind och mognad).Nästa moment är, för det röda, macerationstiden. Den som ”bara” ska göra ett rödtjut behöver inte bry sig. Det fungerar fint att bara följa läroboken i önologi och urlaka så länge jäsningen pågår. Den som vill optimera doft och smak måste däremot prova först musten och sedan, allteftersom jäsningen fortlöper, vinet och avbryta macerationen just då allt sitter på rätt plats – något som inte sällan inträffar vid ”fel” önologiska tidpunkt om vi bara ser till läroboken och tryggheten (det är förenat med risker att göra kvalitetsvin… det gäller att hela tiden ligga på gränsen och ibland, ja, då går det överstyr). Nog av. Macerationstiden är av avgörande betydelse alltså. Den här tidsrymden för urlakningen varierade en hel del mellan åren, som minst tio dagar, mer vanligt cirka tre veckor, men några år snarare fem än fyra veckor.Innan druvorna hamnade i tanken hade de handplockats i korgar och nagelfarits på ett gallringsband. Allt i syfte att bara få in perfekt frukt i källaren. Bortsett från det där med macerationstiden var vinmakeriet på Rabiega synnerligen hands off. Däremot lades vinet efter jäsningen att genomgå malolaktiskt jäsning och lagras på barriquer från Vosges respektive Slavonien (gjorda av tre olika, franska tunnbinderier, med vilka vi över åren utvecklade mycket fint samarbete). Målet med detta var inte att ”smaksätta” utan att via långsam oxidering hjälpa vinet att landa i sig självt och därmed lägga grunden för dess långa liv. Och sedan, ja, då var det inte så mycket mer, gäller förstås att dra vinet av eken vid rätt tidpunkt, alltså då den långsamma oxideringsprocessen känns avslutad och innan vinet riskerar torkas ut (men den frågan, viner som blir uttorkade på eken, beror vanligen mer på att fel typ av ek använts än tiden vinet legat i fatet).Vitvinet då? 2004 fortsatt fräscht. Och det trots väl hög aokoholhalt. Ehuru hög druvmognad satt syran lyckligtvis ändå fint i 2004  – detta till stor del tack vara sauvignon blanc-druvorna, som alltid dominerade i volym, dock ej alltid i doft och smak. Det här vinet var enklare att göra i och med att det var en blend. Odling och skörd på samma vis som för det röda. Jäsning på fat vid cirka 20+. Därefter lagring för malo och omkompositionering. Idag hade jag gjort det vinet på ett lite annorlunda vis, för inledningsvis var det alltid väl ekigt. Efter 15 år har dock eken integrerats på ett bra sätt och det är bara en släng rökighet från de mer välrostade faten som kan störa, om ni frågar mig. Dock uppfattade de som var med på materclassen det där som positivt.När de här viner såldes fick de genomgående fint mottagande och toppnoteringar inte minst i Frankrike (La Revue du Vin de France, Guide Bettane Dessauve, Guide Fleurys mm) och UK (Wine, Vine, Decanter mm) – de två största marknaderna för Clos Dière-vinerna. Dock blev det från slutet av 1990-talet en återkommande fråga framförallt från vinproselyter varför våra viner inte hade mer power (vi satsade, som framgått, på balans och elegans och snarare på koncentration än rå kraft) – detta var alltså när Parker-generationens ynglingar och äldre villbliare började ta sig upp och fram i vinvärlden och det mesta mättes i kraft och ”nya världen” var lika rätt som ”naturvin” 2012. Vi förklarade då att det inte var vår grej, men för att visa att det svåra inte är att skapa kraft utan koncentration utan kraft gjorde vi två årgångar ett vin där vi pangade på med kraften och struntade i elegansen och balansen, ja, vi gav vinet till och med ett tydligt inslag av choklad (valet av ek). Vi kallade det ”American blend” och sålde det till kraftfantasterna, vilka vi sedan hånade i det fördolda.Vad gäller de viner jag sedan genom åren gjort på olika håll i världen – Italien, Spanien, Ukraina, USA, Bulgarien, Argentina…– har mer sällan konsultförhållandet möjliggjort ett sådant där idiotfokus som jag kunde ha på Domaine Rabiega och Château d’Esclans, varför det också varit omöjligt att gå ”all in”. Däremot har flera av de vinerna likväl blivit rejält långlivade. Inte minst gäller detta toppvinerna på Hedges Family Estate, särskilt mellan åren 2005 och 2013 (sålda som ”Limiteds” eller ”Single Vineyards”) – 05:orna är fortsatt synnerligen spänstiga.

Musik.