Björksav vs cream sherry

För en tid sedan redovisades dels ett långtidstest av cream sherry (vs påskmust), dels ett inlett test av björksav på påse. Vid respektive tillfälle utlovades att er utsände i de djuplodande vetenskapsmännens- och kvinnornas outforskade marianergravar fyllda av såväl det förväntande som det oväntade och inte minst insikter så djupa att mänskligheten bara kan buga och bocka och dela ut nobelpriser och annat till dessa vetenskapens Costeauar skulle återkomma med mer info om hur sherryn tog sig ut över ändå mer tid och, inte minst, vad som händer med björksav då påsen öppnats och klockan tickar.

Merito Cream

Låt oss snabbt klara av cream sherryn, en Merito Cream, öppnad i påskas och senast testad för ganska precis en månad sedan. Föga överraskande är halvflaskans bottenskyl fortsatt vid god vigör. Brun färg med orange inslag, lite spritig nu men fortsatt dominerad av nötter (särskilt valnöt), knäck och russin, viss oxidation (såklart!) och allt det där återkommer i smaken, som alltid fin komplexitet, söt och god, lång, fin eftersmak.

Björksav

Björksaven, som kanske inte fick stående ovationer då försöket inleddes, får nu klart godkänt. Fortsatt tämligen neutral; den knappt skönjbara doften och framförallt smaken domineras av ett mycket lätt anslag av filmjölk (borta är det nykokta riset). Inte alls oangenämt för den som gillar filmjölk, sannolikt mindre inbjudande om man inte gör det. Helt okej att ta sig en liten, väl kyld slurk (slurk och slurk, för att följa försäljarens välsmorda munläder och dess väder ska minst ett halvt glas inmundigas och det gör då så klart seriösa vetenskapsmän som ja ni vet vem) i samband med frukostintaget. Med tanke på att både försäljaren och påsens text påtalar att rubbet ska konsumeras inom tre veckor sedan påsen öppnats (det är tre veckor nu, och det smakar bättre än någonsin) måste björksaven vid närmare eftertanke få med beröm godkänt. Huruvida björksaven tillfört något positivt till försöksmänniskan låter vi däremot vara osagt, även om vi tycker oss märka att vi är både en snällare och bättre människa än någonsin, om nu detta alls är möjligt.

 

Test: Öppnad påskmust vs cream sherry

Äntligen har vinifierat förbarmat sig över populasen och genomfört det så hett eftertraktade och sedan länge önskade ultimata långtidstestet, nämligen det mellan en öppnad petflaska påskmust och en öppnad halvpanna cream sherry. Båda öppnades, som rimligt är, på Påskafton 2018 och okulärbesiktigades och analyserades sensoriskt exakt 51 dagar senare. Med tanke på de magiska talens betydelse för Påsken kan man alltid fundera över vad just detta med 51 dagar innebär för provet då det inte med lätthet låter sig delas i hela bitar med vare sig tre eller sju. Men om vi nu bortser från de magiska talens betydelse för försöket och frankt besvarar frågan som nu upptar var sant vetenskapligt om inte begåvades så åtminstone intresserades hela tankeverksamhet så lyder det som följer:

Påskmusten

Påskmusten, inköpt på Ikea i Toulon, uppvisar en mörkbrun färg med orange kanter, doften är stor och vital och intakt, det vill säga den luktar påskmust långväga och det utan några som helst avvikelser från det förväntade och hurudan den var som nyöppnad, dock är smaken något avslagen såtillvida att den är helt stilla.

Cream sherry

Cream sherryn, i det här fallet Merito Cream, inköpt på Systembolaget på Gyllentorget i Linköping, uppvisar också en tämligen brun färg och också här hittar vi små orange inslag, doften är stor och komplex, inslag av russin, fikon och nötter och smaken är likadan även om det där, i smaken, går att notera ett litet inslag av oxidation jämfört med den nyöppnade flaskan.

Bäst i test

Bäst i test blir utan tvekan cream sherry. Här har vi en produkt som är snudd på intakt efter att ha varit halvfull i 51 smått magiska dagar – imponerande! Avseende påskmusten är den inte dum alls, men det hör till att påskmusten i likhet med julmusten ska bjuda oss kolsyra. Dessvärre tvingas vi konstatera att påskmust i öppnad form är att betrakta som en färskvara. (Om någon undrar huruvida testet nu fortsätter så är det klart att det gör det, påskmusten kanske åker ut men cream-pannan ska gömmas på ett finurligt ställe så inte Hustrun hittar den och i sin ovetenskapliga iver häller ut den med hänvisning till att det är då själva fan att huset ska vara fullt av halvfulla flaskor hela tiden.)

Gogol Bordello!

Korkskadads resa mot vinägerland

Det började med en nedslående korkskada som mycket väl hade kunnat serveras intet ont anandes gäster, men som Hustrun av missledd välvilja och gästfrihet styrde undan från bordet och ut till terrassen, där flaskan så blev kvar i öppnat skick fram till idag, sex månader senare. Trogna HR:are har med jämna mellanrum kunnat följa utvecklingen (klicka på de understrukna orden ovan för mer info) av det förödda vinet, och den som varit med ett tag vet att vinägern satte sina sura tänder i vinet redan för flera månader senare.

Sedan dess är det inte bara vinägerbakterierna som angripit den oskyldiga flaskan som låt vara korkskadad men likväl okorkad fått stå öppen i ett hörn på terrassen, mottaglig för all världens ondska, vilken visat sig i form av allehanda flygfän som nattfjärilar, myggor och till oigenkännlighet, av alkoholskador får man förmoda, förställda naturfenomen i den provencalska natten och dagen.

Nåväl, hur är nu detta från början korkskadade vin, som efter en tid slutade lukta kork, men snart sakta men säkert antog ett drag av vinäger? Jotack, det är äckligt. Oerhört äckligt. Luktar vinäger på långt håll. Ser förskräckligt ut (bildbevis).

Faktum är att det smakade så jävligt – som en inbillad bild av hur koncentrerad salpetersyra spetsad med svavelsyra måste smaka – att testet måste upphöra med omedelbar verkan. Lång eftermsmak är en kraftig underdrift. Kommer ta dagar att bli av med det här testet ur munnen. Till att börja med ska tungan och läpparnas normala yta återhämta sig från de brännskador – finns inget bättre namn – som testet åsamkat er utsände i de suraste av de sura vinernas av låga pH-värden och livsfarligt aggressiva syror förödda värld. Behöver vi tillägga att nu åker skiten ut?

Musik för en vinvetenskapens ensamme riddare! Musik för en förödd och fördömd flaska!

Test: Osvavlat vin som stått öppet i 34 månader!

Idag var det så äntligen dags att följa upp långtidstesten. På en provencalsk terrass har några prover lagrats mellan två och 34 månader. Detta innebär att majoriteten av flaskorna utsatts för både vinternätternas relativa kyla och sommarens definitiva hetta. Ett av proverna, det korkskadade vinet, har lagrats utan förslutning medan de övriga pluggats igen med mer eller mindre resterande mängd i flaskan (avseende de båda osvavlade vinerna, ett rött och ett vitt, börjar de nu ta slut men det finns så pass mycket vin kvar att försöket kan pågår ytterligare en tid).

Osvavlat vitt vin

Det här försöket har nu pågått i 34 månader. Vinet är en chardonnay som gjorts ”hands off”, det vill säga bara skördats, krossats lätt och lämnats att jäsa varefter det fått vila en tid innan det dragits på flaska. Vinet har provats flera gånger sedan testets start för snart tre år sedan (läs härhär, här, här, härhärhär, här, härhär, härhärhär, här, här och här). När vinet testades i mars 2016 var omdömet ”okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry(amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt.” Sex månader senare (alltså för ett år sedan och efter att ha stått öppet i två år) påminde vinet mer om en vermouth med en kraftfull och sötfruktig doft och smaken bedömdes vara okej, rent av lite bättre än sex månader tidigare.

Vid dagens provningen är färgen ljust och vackert orange med brunt inslag och en hel del fällning, doften är okej med ett drag av något av de gamla härtappade skräpvinerna (förmodligen Rosita, men har svårt att sätta fingret på det), noterbart är att det inte finns några oxidtoner i doften, smaken är avslagen och grov, syra saknas, påminner alltmer om risbrännvin.

Osvavlat rött vin

Även det här försöket har pågått i 34 månader och allt som gäller det vita ovan gäller för det här. Vinet kommer i likhet med det vita från Domaine de Brescou utanför Pezenas och är gjort ”hands off”: skörd, druvorna krossades och lades att jäsa, efter jäsningen drogs vinet bort från skalen och lades att vila, efter några månader buteljerades det. Från start var det här vinet väldigt rustikt och kantigt. Blev bättre med några månader i öppen butelj på terrassen. Komna till mars 2016 lät det så här ”inte så kul inledningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra”. Sex månader senare (alltså för ett år sedan och efter två år på terrassen) hade vinet tacklat av lite och den flyktiga syran i doften var väl generös.

Vid provningen idag noterades att färgintensiteten nu gått från hög till låg och att färgen är tegelröd med bruna toner, ganska mycket fällning; rå doft med inslag av röd frukt och flyktig syra, då glaset snurras tar den flyktiga syran över, dock inga oxidtoner; smaken domineras av den flyktiga syran och Karlssons klister, lång, syrlig eftersmak, annars hyggligt rent, verkligen inte gott.

Korkskadat rödvin

För två månader sedan öppnades en högklassig Crozes-Hermitage som visade sig vara rejält korkdefekt. För att se vad som händer med ett korkat vin om det får stå öppet över tid ställdes flaskan tillsammans med de övriga testvinerna ute på terrassen, där det nu alltså stått två månader medan den provencalska sommaren gjort sitt bästa för att göra det hett om öronen på det. Till skillnad från övriga testviner har det här stått utan förslutning. Ganska tidigt kunde konstateras att korkdefekten klingade av och ersattes av andra upplevelser. Nu, två månader efter flaskans högtidliga öppnande, är det uppenbart att korkdefekten är spårlöst försvunnen. Istället domineras doften av blöta potatisskal, som kommer igen i smaken tillsammans med fiskfjäll och en ganska osund syra.

Taverna

Sist men inte minst den gamla klassikern Taverna. Ett bespottat vin. På sin tid härtappat. Och alltid bättre än sitt rykte. Försöket här har gjorts med en flaska som tappats på 1990-talet. När buteljen stått öppnad på terrassen i 12 månader (för tio månader sedan) var den ”Helt fantastisk, faktiskt. Stor, härlig doft med inslag av torkad frukt a la katrinplommon, dadlar, fikon och russin, ett stänk honung där, lite citrus här och så en himla massa sötma i saken.” Nu, efter 22 månader i öppnad flaska på den provencaska terrassen har färgen blivit ljust brun, doften domineras av russin och nötter och ett lätt oxiderat inslag, i smaken återfinns allt det där, russin, nötter och oxidering samt, förstås, en massa sötma som förlåter mycket.

Moscatel öppen 25 år

Det här försöket pågår fortsatt och vi ber att få återkomma i ärendet.

Bonustest: Tredagarstest Mateus

Porucpine Tree.

Långtidstestet av det korkskadade vinet: 1,5 månad nu

Etappmålsrapport från det pågående försöket med att lufta ett rejält korkskadat vin. Vinet har nu stått på en provensalsk terrass i öppnad flaska cirka en och en halv månad. Tidigare etappmålsrapporter (här, härhär, och upprinnelsen här) har givit vid handen att korkdefekten över tid försvinner samtidigt som just det här vinet uppvisat en allt surare smak och en inte oäven doft som fört iväg tankarna åt portvinshållet till – låt vara att vissa hjälpprovare ondgjort sig över både doft och smak. Nu till dagens rapport, då vi bett Hustrun bistå som (blind)provare:Hustrun (kanske ont anandes, men, som alltid, framförallt lojal och uppfylld av en outgrundlig vilja att tänka gott om sin inte alltid så gode make): ”Tegelröd, nästan brun färg, hänger inte riktigt ihop med doften, det där tegelröda… luktar sherry, eller vänta!, något mormor drack… Grådask! Det luktar Grådask!”. (Smuttar på vinet, vänder sig hastigt om, går raskt till vasken, spottar ut, hörs, för sig själv, mumla) ”Jag visste det, hans förbannade långtidstest, hur kunde jag missa att det stod en flaska till på terrassen när jag städade, han måste ha gömt den, Gud så äckligt…”Efter att ha tackat Hustrun för hennes viktiga bidrag till vårt långtidstest tog vi oss så för att själva prova så vi får facit. Hm, nja, mindre portvin på näsan nu, däremot mer sherry, lätt fino-drag, men framförallt en doft av potatisskal en masse, i en slaskhink, nyss avskalade, fortsatt fuktiga, och smaken… nja, alltså, den var nog värre vid förra etappmålet, trots allt, nu är den förvisso sur men mindre skrikigt sur, som om den bakteriedrivna defektsyran omgärdats av andra smaker och aromer som tar udden av det skrikigaste. Ja jo, det känns som att det går åt rätt håll nu.

Gizmodrome!

Långtidstest av korkskadat vin: korken borta!

Som den inbitne HR:aren vet pågår för närvarande ett för människorasen i största allmänhet och för den vindrickande delen av densamma synnerligen intressant långtidstest av korkskadat vin. Den samvets- och minnesgranne kommer säkert och med viss avsmak ihåg det inledande konstaterandet, att en gammal Crozes Hermitage av god kvalitet och från fina Rhône-året 1991 uppvisade en korkdefekt så tydlig att grannarna ringde och undrade vad som stod på i vårt hus. Den nyss nämnde minneskonstnären erinrar sig högst sannolikt också att samma vin efter att ha stått i en öppnad flaska en vecka på en provensalsk terrass tappat lite av sin tydliga kork och snarare blivit äckligt och vedervärdigt i största allmänhet samtidigt som en bakteriedriven syra börjat utvecklas.Efter två veckor, som vi alla minns, hade korkdefekten fått rejäl konkurrens av annat som bland annat kunde betecknas som gammal, dammig mjölnarkvarn (golvet ni vet, och allra mest ett dammigt hörn eller det lätt integrerade dammet på en gammal maskin eller kanske ett sedan länge oanvänt drivband) och jäst. Yngsta Dottern tyckte det var det äckligaste vin hon doftat på, andra av oss var helt uppslukade av komplexiteten i doften samtidigt som vi, det ska i sanningens namn sägas, kraftfullt tog avstånd från vinets allt syrligare smak.Idag, ytterligare tio dagar senare, var det så dags för en ny kontrollstation i det pågående testet, alltså efter cirka tre och en halv vecka, ett korkskadat vin i öppet tillstånd på en provensalsk terrass. Eftersom Yngsta Dottern tidigare deltagit som försökskanin var det nu Äldsta Dotterns tur. Hon fick ett glas, ombads prova. Hon doftade, tittade fundersamt upp och sa ”Är det här ett av dina långtidstest?”. ”Bry dig inte om det du, säg bara vad du känner!” fick hon till svar (det är, som alla vuxna vet, oerhört enerverande när ungarna börjar tänka själva). Hon doftade, kom fram till att näsan hade ett tydligt drag åt portvinshållet till. På frågan om hon kunde känna ett lätt korkat inslag blev svaret nej (hon är ganska bra på kork, ska sägas). Så provade hon smaken också och då tog det hus i helsike, ”Men vad är det här för smörja du lurar på mig?! Rena lutet! Pappa…”.Efter detta lilla avbräck i vardagens stilla lunk tog vi oss så för att själva prova vinet. Hm, nej, ingen kork på näsan, men en hel del tämligen trevlig oxidation med ett lätt inslag av choklad och kaffe (faten går igen, ni vet) och, ja, portvin, inte tokigt alls, mycket bättre än vid de tidigare testen, varför frågan infinner sig om man kan lufta bort korken? Svaret är både ja och nej. För den försvann både i doft och smak, men åtminstone i det här fallet har smaken kantrat å det värsta. Den bakteriedrivna utvecklingen av oönskad syra har nu exploderat och vinet smakar verkligen acidifierad apsvett.

Shirley Bassey & Propellerheads. Shirley Bassey-bonus.

Långtidstest: Korkskadat vin efter två veckor

Lägesrapport efter två veckor, kraftigt korkskadat vin i oförsluten flaska, stående på en skuggad terrass i ett smällhett Provence (läs mer här): Tegelröd färg och en doft som skriker mögliga, gamla fat och russin samt gammal, dammig mjölnarkvarn i bruk, jäst och en liten touch av kork. För övrigt sammanfattar Yngsta Dottern vinets karaktär väl med sitt spontana utrop då hon oförberedd fick sätta näsan i eländet ”Åh fy! Det äckligaste vin jag doftat på!”.

Klassiker med stort K.

Långtidstest: Korkskadat vin efter en vecka

För en vecka sedan öppnade er utsände i de korkskadade vinernas mögligt och muggigt skvalpande värld en rejält korkskadad Crozes Hermitage. Det finns förvisso ett otal olika slags korkdefekter, verkliga eller orättvist kopplade till korken, men alla som hållit på med vin ett tag bör ha koll på den äkta varan: En korkdefekt som är så tydlig att till och med den mest debile och obildbare finner självförtroende, klokskap och glädje i igenkännandets ögonblick. Den tidigare i texten nämnda Crozesen led av just en sådan korkdefekt som gör debila glada. Frågan som den ovan omtalade utsände ställde sig där med näsan i det av besvikelse intill lipighetens gräns fyllda glaset var: Vad händer med en sådan mitt-i-prick-kork över tid?Sagt och gjort! Flaskan stuvades, i förslutningsfritt skick, undan i gömmorna på terrassen, under Hustruns radar, och sedan var det bara att vänta. Nu, efter en vecka, var det så dags att ta sig ett sniff och en liten slurk och spänningen var olidlig!

Så här: Den tidigare oerhört påtagliga korkdefekten är nu något mer diskret av det enkla skälet att den fått sällskap där på aromkonens topp av andra ihärdiga äckeldofter såsom kraftfull oxidation och allmänt vämjeliga snuskaromer; en cocktail så fascinerande att den gränsar till det perverst njutningsbara trots att den på intet vis egentligen är njutningsbar, något provaren för övrigt påminns om då den tar en sipp och rullar runt vätskan i munnen en stund och upptäcker att det smakar nyansrik apa och bakteriepåhejad syra av Guds nåde.

Dock: Testet fortsätter, och såvida inte Hustrun hittar flaskan ber er utsände enligt ovanstående att få återkomma då aromerna byggt på sig ytterligare ett par lager.

Mother’s Finest.

Test: Taverna öppet ett år

För ganska precis ett år sedan provade vi en cirka 20 år gammal Taverna, eller Vintry’s Taverna som den kom att heta då monopolet AB Vin-& Spritcentralen skulle falla och föll och en massa viner och starkviner plötsligt skulle varumärkes eller åtminstone inordnas under paraplyvarumärken, som Vintry’s. På sin tid var det här ett pålitligt parkbänks- och fyllevin med hög YPK-faktor och, tills en viss gräns nåddes, en förlåtande sötma. Då vinet testades för ett år sedan fick det med beröm godkänt, kort sagt ett rejält och underskattat kap. Men, hur är det när flaskan varit öppen ett år och stått där halvfull och huttrat under förra årets vinter och svettats under årets sommar (den förvaras i ett skrymsle på terrassen härnere i södra Provence, gömd så att Hustrun som är mindre vetenskapligt sinnad än er utsände i de öppnade flaskornas förunderliga och understundom av överraskningar fyllda värld och därför kan förväntas hälla ut och kassera öppnade buteljer hon stöter på i terrängen som utgör vår gemensamma bostad och dess närmaste omgivningar)?img_2183

Provningen

Tackar som frågar, vinet är oroväckande bra efter ett år! Helt fantastiskt, faktiskt. Stor, härlig doft med inslag av torkad frukt a la katrinplommon, dadlar, fikon och russin, ett stänk honung där, lite citrus här och så en himla massa sötma i smaken, som samtidigt som det är förlåtande begränsar vinets användningsområden en hel del, till exempel är det inte att rekommendera till gratinerad hummer. Serveras däremot gärna som det är som en dessert i sig, eller kanske till lite ost, eller ost och fikonsörja, eller färska fikon och iberico, eller till nötter, eller som det är som en liten rackabajsare efter huvudrätten. Vi återkommer då vi låtit tidens tand ånyo ta sig vinet an, kanske smakar det sämre om något år.img_0017

King Crimson-godis

Gammal King Crimson som måste åhöras snart då den kan vara bortplockad snarare än vi anar. Dito. Om. Live från Wolverhampton. Unik variant av Larks Tongues In Aspic. Frilagda spår från originalet. Easy Money från nu.nominerade-dryck-matbloggsp

Test: osvavlat vin öppet två år

Enligt vad som är allom vitt bekant är vinfierat den enda forskningsinstansen i både världen och världshistorien som gett sig till att köra ett två år långt test av osvavlat vin i öppnad flaska. Allom bekant torde också vara de problem er utsände i de på djupet dykandes forskarnas vanligtvis med det ökade djupet alltmer upplysta värld ställts inför då den nyss nämnde fått ta till både list och lumpna tricks för att skydda forskningsprojektets mest vitala delar. Nog av. Det är ett halvår sedan vinerna senast provades. Visst brinner vi både till kvinns och mans av iver att få veta hur de båda osvalade vinerna, ett rött och ett vitt, är nu sedan de stått i öppna i blott till en tredjedel fyllda buteljer på terrassen härnere i södra Provence i två år?img_2169För att öka provningspanelens träffsäkerhet utökades panelen med två tillresta gäster samtidigt som övningen genomfördes i samband med att Hustrun var på sitt arbete och inte kunde se var buteljerna numer göms. Senast vinerna testades (i mars i år) var vitvinet bärnstensfärgat och uppvisade en ”okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry (amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt”.img_2169

Nu sex månader senare och efter att ha stått öppet i två år konstaterade gästerna att vinet påminde om vermouth och att det var gott. En slutsats som det går att hålla med om, med tillägget att doften var kraftfull och sötfruktig och snarast lovade något både fruktigt och sött. Smaken var helt okej och rent av lite trevligare än för sex månader sedan. Vad säger man? Inget överraskar längre, men det är synd att det inte finns så mycket vin kvar i flaskan nu för det här testet skulle sannolikt kunna pågå i all evighet.img_2169

Rödvinet då? Så här tyckte vi för sex månader sedan: ”…inte så kul inledningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra”. Nu tyckte vi att det nog tacklat av lite och att den flyktiga syran på doften var lite väl generös. Gästerna pratade om saker som citrus och att vinet var ”speciellt”. Hm, ska bli intressant att se vart det tar vägen de kommande sex månaderna.img_2169

Vad som hände med vinet i glaset över tid? Vet inte. Gästerna som saknade den hängivne forskarens seriösa och uppriktiga vilja att gå på djupet även då vi talar om Marianergraven, hinkade i ett obevakat ögonblick, då den mer seriöse vid bordet satt försjunken i djupa grubblerier, i sig allt och visade straxt med ljudligt smackande och klingande kristall att de suttit med tomma glas alltför länge.img_2169

Mando Diao!