För några år sedan inhandlade Hustrun några som hon tyckte spännande viner på en lokal supermarché. Skälet till impulsköpet var att sommelieren, som denna dag befann sig i butiken för att lura på intet ont anande kunder vin, var så fantastiskt trevlig. Bland Hustruns fynd återfanns bland annat ett vin vid namn Grés de Montpellier, tappat på en av vinhistoriens tyngsta och knubbigaste buteljer och med 15% alkohol. Detta vin skulle jag prova, tyckte hon. Jag tyckte att det kunde vara en lämplig produkt för ett av mina långtidstest. Således gömde jag pavan på den i dessa vetenskapliga sammanhang berömda terrassen och lät den stå där ett par år. Fram till för cirka en vecka sedan. Då kom den fram och testades tillsammans med ett gäng gamla trotjänare – utfallet från den provningen har redovisats i en separat rapport; den här lilla rapporten rör endast Hustruns knubbiga femtonprocentare.
Dag 1 (sol, ca 30+, vinet ca 25+): Öppnades flaskan och korken inspekterades. Kort och knubbig som flaskan, dock intakt och med vacker vinsten i sina håligheter. Signalerade lång väg murket kork-inslag i vinet, vilket visade sig stämma då doft och smak skannades av, men först färgen: som fortsatt hade ett litet rött inslag men mest drog åt tegel, doften och smaken så: alkoholinslag (varmt vin med 15% alkohol, hade varit tjänstefel om eländet inte distinkt stinkt alkohol), mogen frukt (mest reminiscenser av mörka bär), integrerad ek, murket korkinslag, rejäl syra.
Dag 2 (sol, ca 30+, vinet ca 30+ (eller mer)): För att verkligen testa vinet ordentligt ställdes i samband med frukosten flaskan dag 2 ut på ett plåtbord i direkt solljus. Då det var över 30+ varmt på dagen och då plåtbordet på plåtbords envisa vis lät sig hettas upp till en inte helt sund temperatur blev vinet rejält varmt under dagen. Efter att det fått svalna lite testades det under aftonens första skälvande minuter. Den stora skillnaden mot dagen innan var att doft och smak nu kompletterats med ett tydligt inslag av potatismos och gammaldags trädgårds-svartavinbär samt en bränd touch, som för övrigt Hustrun tog upp då hon mer eller mindre frivilligt tvingades testa vinet, ”så bränt det är!” sa hon högt och ljudligt och ja, det var det, men den mest frapperande skillnaden mot dagen innan var en ny lååång eftersmak av kartong och bark. Kontentan av testet blev att vinet var i ett oförskämt gott skick, varför det ställdes tillbaka på plåtbordet, där det fick stå en knapp vecka samtidigt som en värmebölja vars hetta och kraft till och med låtit tala om sig på så avlägsna platser som Sverige svepte in regionen i ett värmetäcke och en hetta som hette duga.
Dag 9 (sol, ca35+, vinet ca 30+ (eller mer)): Oroväckande nog är vinet fortsatt vid liv. En stor doft dominerad av oxidtoner slår emot provaren på långt håll. När näsan närmar sig glaset och sätts däri drabbas den av en våg flyktig syra så anmärkningsvärd att såväl en nysning som en fnysning varit på sin plats (men då er utsände i de patinerade och i förekommande fall livsfarliga vinernas dystraste mörkergångar icke låter sig avskräckas av slikt kom inte ett ljud ur hans näsa), i smaken kan nu skönjas en liten restsötma som tidigare legat väl förborgad i diverse vinutsöndringar som nu förflyktigats i värmeböljans förödande framfart, vi noterar också en skarp och spetsig syra sprungen ur den i rask takt ökande flyktiga syran. Samtidigt som vi måste höja på hatten för det här vinet och dess lagringsduglighet tvingas vi med visst vemod hälla ut dess innehåll i närmaste sink på det att ingen av misstag råkar dricka av flaskan.
Mycket riktigt: när jag närmade mig terrassen och Hustrun, stod hon där redo att hälla ut de ovärderliga dropparna surt vin som ingår i det senaste forskningsprojektet: Taverna öppen sedan några år, sherry öppen sedan ett år och, juvelen i kronan!, etanalskadat vin öppet sedan november 2020. Först efter ett löfte om att er utsände hjälte i den nobelprisaspirerande forskningens heligaste och mest upphöjda experimentverkstäder vårstädar terrassen och i samband med det kastar sina testflaskor, kom Hustrun till sans och lommade iväg, muttrande och svärjande över någon för den nyss nämnde obekant barnunge.
Så till saken: Innan flaskorna åter gömdes undan på ett absolut oupptäckbart ställe provades de och… Frankrike har ett resultat: 1. 30-årig Sherry Oloroso (Victoria Regina) öppen sedan cirka ett år: Brun färg, underbar doft dominerad av nötter och honung, dito smak nu förstärkt med en påtagligt förhöjd flyktig syra som återfinns både i näsa och mun, mycket lång lite alkoholanstruken eftersmak. 2. Taverna, tappad av V&S i Stockholm på 90-talet och öppen sedan ett par år: Grumligt brun färg, något diskret doft, söt och god smak där viss oxidation gör sig påmind, inte minst om provaren är dum nog att sörpla vinet, samt ett frapperande inslag av nytuggad kaffeböna. 3. Juvelen i kronan: Etanalskadat Languedoc-vin öppet sedan november 2020: Blåröd färg med hög intensitet, doften som i november 2020 hade ett litet störande inslag av etanal domineras nu av etanal, smaken är fint balanserad och helhetsintrycket av smak och doft är att det här var som att i en rå potatiskällare äta en äppleskrutt med kärnhuset och då tugga särskilt noggrant på kärnorna.
Tog med flaskorna till köket, dokumenterade dem från utsidan (bilden ovan och nedan) – notera att det alltså handlar om ett vitt, rent chardonnay-vin och ett rött, rent cabernet-vin från gården Domaine de Brescou i Languedoc och året 2013. Båda gjorda som ”naturvin”, alltså bland annat utan tillsatt svavel. Tidigare försök finns dokumenterade här på vinifierat och testet kan följas tillbaka till den dagen då flaskorna öppnades för snart fyra år sedan.
Slog så upp en skvätt. Dokumenterade vinet med kameran och genomförde sedan den sedvanliga okulärbesiktningen, vilken gav vid handen ett intryck av orangegult vatten innehållande rikliga mängder grums. Doftade. Ostskalken finns kvar liksom inslaget av OLW ostbågar, nytt är en anstrykning av väl använd disktrasa och, framförallt, krackelerande färg på en gammal ångare en varm sommardag; något vinliknande döljer sig bakom allt detta, som ett uselt vitvin i den enklaste, billigaste och mest diskutabla klassen. Smakar. Vatten med beska och jod, risavkok, låg syra; eftersmaken är dessvärre ganska lång och bjuder framförallt på brännande alkohol.
Sköljde munnen ordentligt. Slog upp en skvätt rött. Eller rött och rött, okulärbesiktningen, efter väl genomförd dokumentation, visade snarare på ett så rikligt innehåll av grums att vätskan såg svart och ogenomtränglig ut. Luktade. En enormt stor doft av flyktig syra, definitivt olaglig att sälja, här ligger vi på halter lååångt över det tillåtna, något som gör doften i sig intressant, för här hittar vi både etylacetat och ättika, Karlssons klister och aceton, just bring it on, sällan en flyktig syra är så nyansrik; noterar att det vid förra testet uppmärksammade inslaget av intorkad urin i bomullskalsong i någon mån finns kvar. Smakar. Inte mumsigt, snarare grumsigt. Mer knaster än vätska, rent av så knasterrikt att det krävs flera rejäl munsköljningar innan allt grums är borta. En produkt som nu helt klart tagit steget in i de hälsovådliga dryckernas försåtliga värld fylld av flyktig syra, ochratoxin, ethanal och metanol.
Förstår att alla som följt det här långa projektet – 44 månader för bövelen och, ja, jo, ett lätt illamående dröjer sig kvar efter dagens övning, ett illamående som kan vara kroniskt övergående – nu undrar hur Mänskligheten och vetenskapen ska kunna belöna ja ni vet vem för hans oförtröttliga och dödsföraktande insats utan tanke på sin egen säkerhet – de alltmer hälsovådliga dryckerna, den alltmer lättretliga Hustruns avoga inställning till denna monumentala insats… – och med Mänsklighetens och Vetenskapens bästa för ögonen. Vi vill på intet vis föregripa den ära och rikedom som med all rätt kommer tillfalla oss, men vi vill ändå gärna passa på att nämna ett livslångt forskarstipendium på årligen ett sexsiffrigt belopp (i euro) samt någon formell medalj av något slag och här tänker vi främst på vad kungen och Vetenskapsakademien kan göra för oss.
Sist men inte minst: Nu är de osvavlade 13:orna upptestade, varför projektet härmed får anses avslutat. Till glädje för alla som tar livet och vinet på allvar och inte nöjer sig med att gissa fel på druva och ursprung, hur roligt nu än detta verkar vara för somliga, kan vi meddela att långtidstestet på den öppnade, gamla Taverna-flaskan fortsätter. (Inom parentes kan sägas att Tavernan vid dagens på grund av de båda första testens efterdyningar – illamående, lätt yrsel och en febrig och brännhet tunga – något halvhjärtade test var vackert orangebrun och det gick fortsatt att hitta ”Taverna” i doften; russin, nötter men också en hel del oxidation. Smaken var söt och det fanns någon form av liv i oxidationen även i munnen. Lätt brännande (den skadade tungan!), lång eftersmak med inslag av sötma, torkade russin, nötter och beska.)
Hustrun, som skulle kunna välja att stötta sin make i nöd och lust, som skulle kunna sitta och tindra med ögonen när hennes man kastar sig utan skyddsnät rakt ut i det okända, som… men nej, istället sätter hon sig att, med en äcklad min, läsa på lådans etikett: ”Gick ut i december 2017, står det här.” Till råga på allt är Yngsta Dottern där och apar efter sin mamma: ”Men Pappa, det där känns inte sunt, två år gammalt skumgodis, kom igen, det är inte gott, erkänn!” Jag: ”Det är faktiskt jättegott, två gånger så goda som de färska, men skyll er själva om ni inte äter några.”
Men sanningen att säga är de här lagrade Julenissarna aka Juleskumen en besvikelse. En avgrundsdjup besvikelse. Luften har liksom gått ur dem och med den smaken. Ingen seghet kvar. Är mest bara damm. För familjedisciplinens skull åt jag med vad som måste ha verkat som god aptit ytterligare ett halvt tjog dammtomtar, medan Hustrun och Yngsta Dottern först tittade med avsmak på mig och därefter började prata om annat och då det är väldigt trist att sitta och trycka i sig uttorkade Julenissar aka Juleskum när ingen bryr sig så avslutade jag strax testet. Vad händer nu, undrar ni? Tja, det är ju julafton snart och om jag lägger lite papper i botten av lådan ser den full ut igen. Perfekt till julklappsleken.
Öppnade det vita medan maten färdigställdes. Stor doft med friska inslag av gula plommon, lite honung, 80-talet (jo! en doft från 80-talet), träspån (fast vinet aldrig sett ek), svett, carambola, lite ostskalk, typisk schysst frukt när svavlet är 0, sur lie, anslag av CO2. Bra! Attans! Men då säger Hustrun ”Vitt?! Jag sa ju rött!” Ha! Okej rött får det bli, det här vita får bli starten på ett 
Öppnade det röda. Fin, komplex doft, röda bär och mörka frukter i en salig röra, återigen typisk schysst frukt när svavlet är 0, smaken som doften, möjligen kan ett mycket litet stänk av flyktig syra skönjas. Bra! Attans! Helt klart var det här inte det röda naturvinet från Domaine Brescou och 2013 utan det nytappade från 2018, det som skulle ingå i ett nytt långtidstest. Hustrun: ”Men för Höge Farao! Står du här och ger mig dina 
Hämnd! Öppnar ett experimentvin från 2015. Osvavlat rosévin med restsötma och som fått sig en rejäl omgång med vaniljsmakande ekchips och som upplevt en het sommar på terrassen. Öppnar. Smakar fan. Seger! Då. Hustrun: ”Lars, nu gör du mig ledsen…” Åh nej! Inte det! ”… riktigt ledsen…” Fan. ”Men lilla gumman, det är väl klart att du inte ska behöva dricka den här skiten, jag trodde det var en av de gamla riojorna utan etikett, en av de flaskorna som fått se etiketten bli uppäten av mössen…” ”Jamen, en sån bra idé, Lars! Det är faktiskt precis vad jag sitter och längtar efter! Kan inte du, min lille älskling, gå och hämta en Imperial 82 till mig? Mmmm?”
Kan meddela att Cunes Imperial Gran Reserva från 1982 är absolut fantastisk på det där viset som bara gamla, mogna Cune kan vara när de är som bäst.
