Rosévin

Rosévin kan göras som ett traditionellt vitvin: druvorna höstas, läggs i pressen och går därifrån in till jäsningstankarna (jaja, för er petimätrar: musten kyls oftast ner så skalrester o d hamnar på botten varefter musten kan separeras från de här under jäsningen mindre önskade artiklarna (kan ge mer eller mindre påtagliga off-effekter under jäsningen)).

Rosévin kan också göras som ett rödvin. Då får musten ligga och dra med skalen några eller flera timmar innan klarningsprocessen tar vid varefter jäsningen startas. Det här kallas ”maceration” (skalurlakning) men ofta säger odlarna, särskilt de äldre, också ”saignée”, vilket rör ihop begreppen för en del…

… för det tredje sättet att göra rosévin är saignée i mer traditionell mening. Då laddas en tank för jäsning av rödvin. Efter bara någon timme tappas en mindre del must av från den tanken. Huvudsyftet brukar vara att ge rödtjutet mer färg och kraft medan rosévinet får bli vad det blir (fast ibland blir det också bra, särskilt om producenten arbetar med förstklassiga druvor). Den här metoden är mindre vanlig 2020 än den var t ex 2010 då en majoritet av de mer bemedlade vinkonsumenterna gärna köpte (röda) power-viner.

Är något sätt bättre än de övriga? Om vi räknar bort slarvig saignée i betydelsen tappa av ljust vin från en rödvinstank är det jämt skägg mellan de båda andra. Ytterst beror det på vilket vin producenten vill göra och vad den tänkta konsumenten är ute efter. Den som vill ha ett ljust och lätt rosé typ Provence vill gärna ha ett direktpressat rosévin, den som vill ha mer kraft och smak ska leta efter rosévin som gjorts via maceration.

Till ovanstående ska läggas att druvorna producenten har att arbeta också spelar roll. En del druvor ger mycket färg, och det fort, andra kan ligga och dra sig i musten flera timmar utan att göra något mer påtagligt färgavtryck (och ja, petimätrar, åren spelar också roll, vissa år är det lätt att laka ur färg, andra inte).  Här följer tips på tre roséviner gjorda på lite olika vis. De två sista har jag varit inblandad i som vinmakarkonsult. (En kul provning kan vara att ställa de tre mot varandra och gärna äta en bit mat – t ex grillad fisk och grillade rotfrukter –för att se vad som då händer med upplevelsen av de tre.)

1. Ésprit de Rosé (Didier Desvignes) 2019, nr 79681, 135kr. Ett direktpressat rosé på den inte särskilt färgrika druvan gamay, skördad före övermognad. Didier Desvignes arbetar med mycket låga svavelhalter, ibland tillsätter han inget svavel alls, vilket är fallet med det här vinet. Det gör att det har en viss ”naturvins-känsla” i den rena skolan, med andra ord en hel del schysst frukt utan defektvarning samtidigt som det kan upplevas som mer nedtonat än de två vinerna nedan. Lättviktare under parasollet.

2. Domaine de Brescou ”Fleur d’été” 2019, nr 70323, 119kr. Jag har alltid tyckt det är intressant att blanda de olika tillverkningssätten och då framförallt direktpress och maceration. Det här vinet är ett sådant exempel. Syftet har varit att ligga kvar i den relativt ljusa färgstilen men ändå få till en större smakrikedom. Det här går att lösa med hjälp av att blanda i mer gröna druvor under skörden (det är generellt tillåtet att blanda blå och gröna druvor, men inte rött och vitt vin för AOP-viner). Här har jag istället alltså blandad de två tillverkningssätten och två druva, grenache och pinot noir. Tanken har varit att låta grenache utgöra ryggraden medan konsumenten i första hand ska hitta pinot i doft och smak. Allround, befinner sig någonstans mellan parasollet och matbordet. (För er som tycker det är viktigt: det här vinet är certifierat både eko och hållbart, det är också CO2-neutral och har låg svavelhalt.)

3. Les Lauzeraies Tavel 2019, nr 2724, 129kr. Det här kraftpaketet är gjort med lång maceration, hela 48 timmar. Skälet till att det inte är rött är att en hel del gröna druvor ingår i blenden. Tavel är för rosé ungefär vad grannen Châteauneuf-du-Pape är för rött: ett mischmasch av druvsorter och med rosévinsdruvan par excellence, grenache, som bas. Tavel som är en av Frankrikes äldsta appellationer tillåter bara rosévin och det måste vara kraftigt färgat. På så vis vet konsumenten vad den har att vänta när den handlar ett vin från området. Utmärkt ”mat-rosé”. (För er som fortsatt är intresserade av eko o d, är producenten här en av få i Frankrike med HVE3, högsta graden av hållbart jordbruk, och vinet är eko.)

Musik.

Vintips: Rosé årgång 2019

Noterbart i skrivande stund är Vårens kavalleristötsliknande anfall på Vintern, en strid som vi vet att Kung Bore och hans lömska Wallensteinare snart kommer få ge upp då kavalleriet är en oemotståndlig kraft känd för sin list, skönhet och charm, kort sagt Arméns stolthet och juvelen i Försvarsmaktens krona, och vad är då mer påkallande än ett rosa vintips? Här följer två tips på viner jag själv varit med och gjort på konsultbasis.

Les Lauzeraies Tavel, nr 2724, 129kr. Det här vinet görs i en ekologisk variant och en konventionell. Jag är sedan flera år anlitad för att blenda den ekologiska varianten (som säljs i Sverige och som ska vara så lik den konventionella som möjligt). Ett arbete vars svårighetsgrad varierar mellan åren. När skörden är liten ökar utmaningen eftersom underlaget blir mindre. En stor skörd kan å sin sidan föra med sig andra problem, som enstaka tankar som får vinet att dra iväg åt fel håll stilmässigt. Det gäller då att identifiera och välja bort de volymerna. Den nya årgången, 2019 som släpps lagom till påsk, bjöd på hyggliga volymer och ett antal, måste erkännas, ganska lätt identifierbara bacthar som skulle plockas bort. Är mer än nöjd med resultatet – ni som redan har koll på det här vinet lär inte bli besvikna av den nya årgången. Utöver att vinet är ekologiskt certifierat är producenten Producteur engagée (hållbar produktion) och ISO26000.

Domaine de Brescou ”Fleur d’Eté Rosé”, nr 70323, 119kr. Ett vin som jag fått sätta ihop från grunden och som nu funnits i cirka tio år. Blenden, grenache och pinot noir, är fortsatt ovanlig, vilket förvånar mig  då druvorna matchar varandra bra i rosévin. Ni som inte provat ska absolut göra det. Certifierat ekologiskt och hållbart (Terra Vitis) samt CO2-neutralt och alltid mycket försiktigt svavlat (svavelhalten framgår av flaskans etikett). OBS! 2018 på bilden men vinet som nu säljs i Sverige via beställningssortimentet är 2019.

Om beställningssortimentet & ett vintips

Under många år har den svenska vinmarknaden till del styrts av Systembolagets (SB) så kallade offertförfrågningar – ni vet de där via vilka SB sägs styra det svenska utbudet och locka fram hittepå-viner – och till del av viner påhittade av diverse importörer och intryckta i det fasta sortimentet via beställningssortimentet och dyra reklamkampanjer. Ofta är SB:s offerter till största delen redan skapade av någon importör innan SB gör sin egen variant. Detta beror på att importören går med sin idé till SB och om SB gillar uppslaget går det vidare med detta. Det som ligger i potten för importören är att denna varit med och skapat offerten och därför bör ligga bra till för att vinna upphandlingen (vilket det dock är mycket långt ifrån säkert att den gör). Fördelen för SB är att dess inköpare får det ena uppslaget efter det andra placerat i knät, och om vinet sedan är bra får SB all heder av detta medan ingen tänker på den som egentligen hittat vinet i fråga (fast omvänt får SB också skit för skräpviner som importörer trycker in via beställningssortimentet så på det hela taget jämnar det ut sig).

Kontrollerade varor?

Den här bilden vi har av att alla viner som säljs i Sverige är ”kontrollerade av Systembolaget” och därför bra i sitt slag ska vi ta med en nypa salt. Om inte annat så därför att SB faktiskt inte kontrollerar alla sina varor eller ens styr sitt sortiment annat än till viss del. På gott och ont gör det att utbudet är tämligen likt det vi skulle ha om marknaden vore fri. Till avarterna hör när det bildas kluster av skräpviner, till exempel halvtorra rödtjut från Italien i ett visst prissegment (något som för övrigt SB försöker komma till rätta med med hjälp av nya regler som nu ska sjösättas, återstår att se hur det kommer fungera).

De små & BS

Medan vinutbudet på en liten ort, där butiken kanske dessutom fokuserar på öl och sprit, brukar vara skralt, kan det vara desto bättre i en stor butik inriktad på vin, för att nu inte tala om beställningssortimentet (BS). Detta hav av både det bästa och det värsta. En väldig ocean att utforska för den intresserade och som placerar Systembolagets, eller egentligen de svenska vinimportörernas – för det är de som står för det här sortimentet; håller varorna i lager och tar alla risker – sortiment/utbud i topp, även internationellt sett (vill gärna här flika in, att likaväl som det finns ett antal importörer som fokuserar på hittepå och halvtorr vulgärdricka för massmarknaden, kryllar det av små, seriösa vinimportörer i Sverige, småföretagare som snarare drivs av passion och lust än pengar och girighet). Och då har vi äntligen kommit till saken, ett tips på ett vin som på måndag släpps i beställningssortimentet och som ingen HR ska lämna oprövat:

Les Sorts Selecció

Les Sorts Selecció 2016, nr 70217, 115 sek, är ett rödvin från högt belägna vingårdar i området Montsant, vid sidan om Priorat, i södra Katalonien, druvorna är garnacha och cariñena (ja, favvodruvor hos somliga av oss), smakrikt, välbalanserat, fin frukt och fransk ek som snyggt stramas upp av en välbehövlig syra boostad av växtläget. Tipsar om det här vinet av flera skäl. Har ett direkt intresse i det via importören och har varit närvarande på vineriet vid ett flertal tillfällen de senaste åren för att ge lite tips i syfte att anpassa vinet till både samtiden och vardagen (såtillvida att det ska fungera i många olika sammanhang och framförallt inte bli stereotypt så som många andra viner lätt blir i den här prisklassen). Visst egenintresse alltså. Men. Det är ett bra exempel på vad som kan dväljas i BS. Och ett avgörande men. Faktum kvarstår: Det här är förbannat gott. Och välgjort; rent och snyggt (och där faller all ära på producenten, inte den som är där och har en åsikt ibland).

Sorts. Lundi.

Nya Brescou uppmärksammas

Arbetar sedan 2006 som konsult åt Domaine de Brescou utanför Pezenas i Languedoc. Roliga år. Dels därför att uppdragsgivaren både är kunnig och kul att arbeta med, dels därför att så mycket har blivit gjort under de här åren. Bortsett från att gården numer är certifierad såväl hållbart som ekologiskt och är co2-neutral har en mängd andra förändringar och förbättringar gjorts. Inte minst har en hel del nyplanteringar sett dagens ljus. Bland annat har druvorna till gårdens nya vitvin, som i dagarna rönt uppmärksamhet på flera håll i Frankrike, bland annat i Terre de Vins, kommit i marken och setts frodas.

Det är kul att vinet uppmärksammas redan nu, för det är inte färdigt än. Menar då inte mognaden på just den här flaskan utan att vi fortfarande håller på att skapa vinet – och när vi talar om att ”skapa” är det inget hitte-på som i Mats-Eric Nilssons lätt förvirrade värld utan ett försiktig orienterande mellan de grynnor och skär och eureka-upplevelser som dväljs i att söka rätt druvkombinationer, att skörda vid rätt tillfälle, att hålla fingrarna i styr och inte minst att vänta på att stockarna ska nå den ålder då de börjar bli bra på riktigt. Många bitar är på plats men inte alla. Det tar tid att göra bra vin och det här projektet är, om vi börjar vid planeringen och så småningom planteringen, bara tio år.

Hursomhelst så har jag fått vara med och ”designa” det här vinet från grunden. Det ska bli gårdens vita toppvin och kommer heta Château de Brescou – inte ”Domaine” som övriga viner – när allt är klart och stockarna vi använder uppnått rätt ålder. Sorterna och deras andel i helheten är alltså utvalda för att tillsammans göra jobbet (grenache blanc, marsanne, roussanne, clairette och bourbolenc) och det verkar de göra (puuh, konsulten andas ut). Det vi följer noga nu är vilka förbättringar vi kan göra avseende utgångstidéerna kring det här vinet, alltså vad i processen vi kan förbättra, till exempel att med än bättre precision pricka rätt tidpunkt för skörden (vi talar då exakt på dagen, inte rätt vecka eller ”på ett ungefär”).

Det ovan nämnda vinet finns ännu inte Sverige (det finns ju egentligen inte… det är också därför det fortfarande får stå ”Domaine” och inte ”Château” på etiketten), men här i vårt land hittar vi tvillingvinet, det röda Château de Brescou, nr 71705, 139sek (också det ett vin vi byggt från grunden/planteringen och ännu inte riktigt i mål – vilket så klart inte hindrar att det smakar bra redan nu… druvorna är grenache, carignan, syrah, mourvèdre och counnoise) samt småsyskonet Domaine de Brescou ”Chardonnay” 2016, nr 71421, 99sek (smakrik chardonnay som vi försökt fånga söderns rondör med, jo, just så, ett vin som fångar söderns rondör, och det utan att bli baktungt eller fatt).

Musik.

Clos Dière på auktion

Fick tips av en HR om att några flaskor från min tid på Domaine Rabiega/Clos Dière (februari 1988 – februari 2006) är med på Systembolagets dryckesauktion just nu. Klicka in här för att få mer info (och lägga ett bud). För er som är hugade att buda:Rabiega Vin Toussaint kostade på sin tid 100 € ut från gården. Har glömt hur många flaskor vi gjorde totalt, men det var väldigt få, jag tror det var runt 1000 st 50-cl:are, och de bestod/består av kraftigt botrytiserade druvor, eller snarare russin, från tre skördar (91, 92, 93 – som alltså blandats till en årgångslös blend, klassad som bordsvin i brist på annat). Året vi tog i som värst var 91, vill jag minnas, det tog då en vecka att skörda tillräckligt för att klämma fram ett par hundra liter, som i sin tur tog ett år att jäsa (i ny, fransk ek). Restsocker-halten i vinet ligger >200 g/l! Syran är därefter och det påminner mer om ett Eiswein än till exempel en sauternes. Oerhört koncentrerat. Fick till och med backa tillbaka lite på koncentrationen 92 och 93 för att göra blandningen drickbar. Vinet fick sedan åratal på ny ek, men det märks inte (!). Bara det vinet, Rabiega Vin Toussaint (Toussaint, alltså All Helgona, därför att det skördades runt den helgen varje år) skulle jag säga är värt de 1500 sek säljaren vill ha för samtliga vinerna.

Clos Dière ”cuvée I” då? årgång 2000 är den som landade in topp tre när Allt om Mat för något decennium sedan utsåg världens bästa syrah-viner, fick 98+. Dessförinnan har det fått Gold Award i Decanter, 19/20 (eller motsvarande) av Wine Magazine, Vine och Revue du Vin de France med flera. Högst vital idag och mår inte illa av ytterligare ett par års lagring (förutsatt lagringen skett korrekt hittills).

Årgången 98 är unik såtillvida att det är den ”vekaste” och kanske också elegantaste av cuvée I. Franska sommeliererna gav det i sin dåvarande guide 19,5/20 och öste lovord över det. Har inte provat på några år, har kanske haft lite svårt att ta åren, men hänger det fortsatt ihop är det ingen dum fredagskväll, eller varför inte outsider i en provning?

Slutligen 95. Det här vinet var mycket imponerande inledningsvis och fick, precis som syskonen ovan, massvis med goda noteringar och medaljer. Bland annat tre stjärnor i Bettane & Dessauve. Länge sedan jag provade. Bör vara både vid god vigör och gott idag.

OBS! Notera att Clos Dière ”cuvée I”, möjligen med undantag för mina båda sista årgångar, 03 och 04 (då vinet hette ”Clos Dière”), är gjorda med druvor som inte fått nå övermognad och även i övrig tillverkats för att drickas 10-20 år efter skörden, eller senare (1990 är fortsatt i god form). Priserna på cuvée I de olika årgångarna, beroende på när de köpts in, bör ha varit någonstans i häradet 25 (1995) – 35 € (2000). Teror inte att 95 någonsin såldes av SB, möjligen 98 och 00, i så fall låg de på ca 300 sek i butik då.

Fotnot: Första årgången av Clos Dire (I och II) var 1988. Enligt uppgift återlanserar nu den sedan två år nya ägaren till Domaine Rabiega etiketterna Clos Dière I och II, men idag är II ett andravin till I. På min tid var de olika blend (I=syrah på franska och slovenska fat, II=carignan, grenache och cab på franska och amerikanska fat). Hejhopp, så här såg vi ut när vi, mycket allvarliga, njöt de där vinerna från fat:

Vintips: vin av mig!

För några år sedan satte jag ihop El Rey Old Vine Garnacha (nr 2260, 79 sek) för den svenska marknaden. Vinet finns fortsatt till försäljning i Systembolagets beställningssortiment. Åren som gått har bara gjort gott och vinet är nu mer öppet än då det lanserades. Frågar ni mig så är det ett perfekt vin att alltid ha hemma – fungerar med allt från trendig och grillad vitkål via tacos till grillad korv.img_3913

I dagarna har Château de Brescou 2012 (nr 71705, 129 sek) släppts i beställningssortimentet. Det här är ett vin som ägaren till Domaine de Brescou och jag varsamt matchat fram – från plantering till färdigt vin. Riktigt färdiga med det är vi inte ännu, men redan 12:an ger en liten fingervisning om vart vi är på väg. Druvmix baserad på grenache, som framförallt kompletterats med syrah och carignan, men här ingår också lite mourvèdre och counnoise.img_2105

Resultatet är ett vin som alla dagar i veckan skriker grenache och som uppvisar ett, om jag får säga det själv, väl avvägt tryck trots sin inte fullt fylliga uppenbarelse. Det där sista har vi arbetat och arbetar mycket med avseende det här vinet: att få det fullödigt utan att dumextrahera, överdriva alkoholen eller skörda onödigt sent. Eller om man så vill: hålla det grenache-färgat och medelfylligt samtidigt som smakskjutsen ska vara åkbar.Dom de Brescou skyltFörtjänar att nämnas i sammanhanget att det så småningom kommer ett vitt syskon, baserat på grenache blanc, framförallt kompletterad med roussanne och marsanne och mindre andelar bourbolenc och clairette. Som övriga viner från Domaine de Brescou är Château de Brescou Terra Vitis-odlat och lågsvavlat.

Hög tid för Chopin!

Min tekopp av rosé?

Efter att somliga av oss utgjutit oss över de ljusa Provence-roséernas anestesiska brist på personlighet och övermått av lågmäld, svavelhöljd doft med inslag av grape, toppad med en intetsägande smak, som mest påminner om en het kyss med hårt ihopknipna läppar, har vi fått påhälsningar från sådana som vill att vi presenterar några alternativ till det som blivit ett tråkigt inslag i sommarens grå vardagslunk, alltså de nyss nämnda ”jag-följer-också-bara-strömmen-vinerna”, och jodå, det gör vi så gärna, inte minst som vi då kan framhålla två viner som vi själva är högst delaktiga i, men först som sist: finns det då inga Provence-roséer som finner nåd hos den självutnämnde rosévinstalibanen som nu satt sig till doms över vanligt folks dåliga smak?IMG_2119Jomenvisst finns det en och annan drickbar Provence-rosé i Sverige! Men, de är inte många. Bäst i vinifierats gom är här på bloggen redan omtalade Château Henri Bonnaud. Det här är en Provence-rosé som är så som en god Provence-rosé ska vara då den ljusa färgen matchas av elegant och djup doft och smak, som inte bara förför på balkongen utan också klarar en matbit och något år i vinkällaren. Château Henri Bonnaud ”Palette” 2015, nr 99093, 179 sek.IMG_2246

I övrigt vill vi så klart framhålla roséviner som är gjorda av oss själva och då inte minst Domaine de Brescou ”Fleur d’Eté” 2015, nr 70323, 84 sek. Gjorde det här vinet från, som det så populärt heter på modern skaraborgska, skratsch, och fick då den, vågar vi påstå, finfina idén, att sätta ihop grenache och pinot noir och toppa det med ett uns viognier. Resultatet är ett ljust (!), mycket fruktigt och för sitt pris synnerligen komplext, lågsvavlat (långt under rådande gränsen för biodynamiskt) rosévin som faller a-l-l-a på läppen, så är det bara.IMG_1426

Sist med inte minst det av oss ständigt nämnda Les Lauzeraies Tavel 2015, nr 2724, 109 sek. Trots att det här vinet gång på gång lyfts fram som ett av de bästa rosévinerna på den svenska marknaden, och ett av de mest prisvärda i slika bedömningar, hänger det ständigt på gärdesgården och riskerar avlistning på Systembolaget, som bortsett från allt annat menar att det inte behövs något ekologiskt rosévin i den här prisklassen samtidigt som stödköpta grejer kan ha sin egen framfart i prissegmentet varmed livet kompliceras för den här favoriten. Lite surt, både för den som varit med och slutblendat och konsumenten som gillar vinet och en aning svårbegripligt för den som följer svensk vinpress, får man förmoda. Men ni, kära HR:are, ni vet vad som gäller och kan hämningslöst hinka Lauzeraies – uttalas Låserä – året runt. Grattis! (PS Finns det inte i er butik så är det bara att beställa.)

Roses.

Clos Diére cuvée II

Som för den uppmärksamme framgick av förra inlägget var er utsände i den av nostalgi och bortglömda minnen dallrande hågkomsternas halvimaginära värld nyligen och besökte sin arbetsplats 1988 – 2006. Som av en händelse hade samma kväll en god vän laddat upp med en rejäl köttskank och en Clos Dière cuvée II från 2000. Ett kul sammanträffande och självklart ett osökt tillfälle att på vinifierat säga några ord om den mindre kända cuvéen av Clos Diére.IMG_2519När jag kom till Domaine Christiane Rabiega, som gården då hette, gjordes där framförallt rosévin. Det såldes under gårdens namn och, i förekommande fall, på en ”andra-etikett” kallad St-Joseph (efter kvarteret där gården ligger). Det stod snabbt klart att om vi skulle lära oss något om vin gällde det att utveckla de röda och vita vinerna. Dessutom visade enklare kalkyler att vi sannolikt skulle göra ett bättre resultat om vi lyckades med konst- och vågstycket att etablera ett riktigt dyrt toppnummer på gården. Det toppnumret blev Clos Dière cuvée I, vilket vi ska be att få återkomma till i en senare post. Nu handlar det om cuvée II.IMG_2519

Med utgångspunkt från de druvor som fanns på gården gjorde jag bedömningen/chanstagningen att vi skulle kunna göra ett rent syrah-vin, något ovanligt i trakterna vid den här tiden, och ett, ändå ovanligare, vin på carignan och grenache, utan stöd från en tredje druva, som syrah eller cabernet sauvignon. Carignan ansågs vid den här tiden, och många år framåt, som något som katten släpat in och att vi satte druvan i högsätet var både impopulärt bland många av våra kollegor och något som andra tyckte var kokobäng. Att det skulle funka var jag övertygad om för jag hade sett en av mina läromästare, Miguel Torres JR, göra just ett sådant vin och sådär lagom plagierande hängde jag även på hans idéer om att lägga den där blenden på en mix av franska och amerikanska fat.IMG_2519

Medan cuvée I var ett vin för källaren, var cuvée II ett vin som skulle kunna behaga lite tidigare, kanske rent av strax efter buteljeringen. Samtidigt skulle det vara ett kvalitetsvin och hålla för många år i källaren. Över åren finputsade jag på ek-mixen och även om vinet alltid låg på franska och amerikanska fat kom både tunnbindare och lokala skogar/ursprung att ändras med tiden, liksom tiden på fat och själva druvmixen samt skördetillfället och macerationens längd. Komna till årgången 2000 satt allt på plats (och druvmixen hade stannat vid 60 % carignan, 20 % grenache, 20 % cabernet sauvignon).IMG_2519

En anekdot är att vi år 2000 även gjorde en Clos Dière ”American Blend”. Det var i princip en cuvée II (med lite mer cab) som vi skördade senare och gav mer tid i hårt rostade fat. Resultatet blev ett oerhört insmickrande och drickvänligt vin som kunde bälgas från dag ett. Skälet till att vi gjorde ”American Blend” var att det stod mig upp i halsen att så många vid den här tiden talade om powerviner som Bacchus gåva till mänskligheten och att vi som satsade på arbetet i vingården och att pilla så lite som möjligt med vinerna och snarare jaga balans och renhet än kraft och pondus framstod som gårdagens hjältar. I själva verket kan vem som hest göra ett powervin, även sopor till vinmakare, medan det är svårt att få till det där rena och balanserade uttrycket.IMG_2519

Men för Guds skull karl! Hur smakade Clos Dière cuvée II 2000? skrikfrågar nu kanske en och annan frustrerad HR:are med mer cuvée II i källaren än tålamod. Jodå, tackar som frågar, vinet var väldigt gott idag och hur bra det egentligen är förbjuder mig min falska blygsamhet att säga.

Hello Hooray!

AOC nu gammalt som gatan

Enligt uppgift fanns det långt tillbaka i historien någon form av system för att utmärka exceptionellt bra växtplatser för vin och angivelser för vilken stil man kunde förvänta sig från ett visst område. Egypterna sägs till och med ha balsamerat sina vinmakare i guld – en fin tradition som nu tycks vara övergiven i dessa tider då civilisationen regredierar snart sagt dagligdags. Vi vet också att munkarna – ja, vi säger så, ”munkarna”, och det tycks alla vara nöjda med – under sekler gjorde sitt bästa i vinåkrarna, där de kom på sensationellt bra saker, som att pinot noir och Bourgogne är som ler och långhalm.IMG_1431

Ska vi se ut ett enda år i historien som betytt särskilt mycket för utvecklandet av kvalitetsvin och vinutbudets mångfald är det 1936. Det var då fransoserna sjösatte sitt appellationssystem, som alltså firar jämnt i år! Först ut var rosévinsappellationen (!) Tavel, Châteauneuf-du-Pape, Arbois och Monbazillac och innan någon visste ordet av hade de fått sällskap av appellationer som Bordeaux och Bourgogne. Sedan ett flertal så kallade VDQS uppgraderats på 70- och 80-talen ökade antalet appellationer snabbt. Idag finns det fler än 300 AOC, eller AOP, som det numer ska heta (Appellation d’Origine Controlée vs Appellation d’Origine Protégée) för vin (alltså skyddat ursprung, kopior göre sig icke besvär). Vid sidan om vin finns det mängder med andra appellationer, till exempel för ost.IMG_1426

vinifierat tipsar om två viner från områden som suttit i högsätet alltsedan 1936: 1. Les Lauzeraies 2015 (Tavel), nr 2724, 109 sek. 2. Domaine de Nalys 2011 (Châteauneuf-du-Pape), nr 71813, 249 sek (finns även på magnum, nr 75 645, 499 sek). Båda utmärkta att dricka i sommar.Amelie

Sommarvisa!

El Rey, stödköp, mutor & hyllplaceringar

Vinerna du hittar på Systembolaget finns där antingen därför att de vunnit offertupphandlingar eller därför att importören och/eller producenten satsat tillräckligt med pengar i annonser och stödköp. Det där sista är möjligen en aning absurt och paradoxalt med tanke på att ett av monopolets raison d’être är att hålla alkoholkapitalet borta från marknaden.El Rey ny etikettVinet El Rey såg dagens ljus sedan Systembolaget gått ut med en förfrågan på ett väl specificerat vin från Campo do Borja i norra Spanien. Det skulle vara gjort på garnacha och innehålla diverse dofter och smaker, stipulerade den specifikation som alltid följer med Systembolagets förfrågningar. Jag fick av en importör i uppdrag att åka och blenda utifrån de uppgifterna och så småningom vann det vinet upphandlingen. Vad hände sedan? Jodå, lanseringen gick bra. Många lovord. Däremot sålde inte vinet tillräckligt bra för att behålla sin position i monopolets hyllor.

Man kan förstås dra slutsatsen att vinet inte höll måttet och att det därför borde ”avlistas”. Å andra sidan fick det fortsatt genomgående lysande recensioner, ja, det får fortsatt positiva recensioner, som Håkan Larsson idag, flera år efter att det försvann ur standardsortimentet. Om vi utgår från att konsumenterna har någorlunda samma smak som vinrecensenterna indikerar detta att det vill till mer än en hyllplats och positiva recensioner för att överleva i de svenska alkoholbutikerna.

Importörerna kan göra mycket för sina viner, både sådant som kostar och sådant som kostar mindre. Att delta på mässor och finnas ute i sociala medier kostar en del, men inte jättemycket (beroende på mässan) och viss effekt har väl detta. Mer effektivt är aggressiv annonsering och att stödköpa sina viner. Det där sista blev det ett himla liv om för några år sedan, ungefär samtidigt som mutskandalen på Systembolaget rullades upp. Sedan blev det tyst. Idag menar monopolet att det har koll på stödköpen. Kanske är det så men det torde var en mycket svår uppgift att hantera det där; i likhet med de tidigare mutorna handlar det om att bevisa saker. Många påtalade tidigt för monopolet att mutor förekom, att butikscheferna i branschen klassades som röda eller gröna, att det fanns folk på HK som bjöd in sig själva att bo gratis hos producenterna på semesterresan, men inget hände. I brist på konkreta bevis. När sedan muthärvan exploderade hade många koll, men de flesta som kunde skvallra satt med fingrarna i syltburken de också så det blev mest pannkaka utan sylt av det där.

Tillbaka till El Rey. Det är alltså ett vin som förvisso fått många lovord men inget stöd i form av annonser och stödköp. Ganska snart åkte det också ur standardsortimentet och sedan ett par år återfinns det blott i beställningssortimentet – konsumenten måste alltså beställa hem flaskan. Hade det sett annorlunda ut om importören varje år kunnat pumpa in låt säga en halv miljon i stödköp och annonser? Förmodligen.

Nu är det som det är och som den som blendat vinet gläds jag såklart åt att El Rey idag lyfts fram av Håkan Larsson. Dels därför att det är ett kvitto på att vinet fortsatt håller bra, dels därför att positiv kritik alltid är avsevärt mycket bättre än alternativet.

El Rey, nr 2260, 79 sek.El Rey ny etikett