Klimatet & årgång 2019

Det finns olika förklaringar till utvecklingen vi sett i vingårdarna de senaste 30 åren. Tveklöst skördar vi tidigare nu. Sedan kan enstaka år avvika från mönstret. Intressant är att då någon idag skördar ungefär vid samma tid som förr om åren, typ 1990, säger den att ”skörden är sen i år”. Så snabbt har vi ställt om. Idag har ofta den alkoholiska jäsningen slutat ungefär vid samma datum som druvplockningen var klar för 30 år sedan. Men är det bara klimatet det handlar om?

Ovedersägligen spelar klimatförändringarna in. Det märks inte bara på skördedatumet. Längre perioder av värme och torka på sina håll – kanske till och med så varmt att det är svårt att behandla med svavel (som då bränner löven) – och häftigare oväder än förr. Samtidigt ska sägas att det här inte bara handlar om ett allt varmare klimat. Naturliga cykler och tillfälliga händelser som vulkanutbrott som påverkar atmosfären och dylikt spelar nu som alltid in. Men än större inverkan har människans ändrade beteende sedan låt säga 1990 haft.

”Parkerisering”

Även om de kraftigt ekade ”show-vinerna” från Australien på 1980-talet hade betydelse var det först under 1990-talet som de powerdrivna vinerna kom att ta för sig på riktigt, för att efter millennieskiftet dominera marknaden såväl i de dyra som de billiga segmenten. En ”parkerisering” i Bordeaux. Primitivo-vågen (senare appassimento-vågen) i Sverige. Allt är en del av samma skeende. Detta, att vi plötsligt såg mer till kraft än balans och finess, ställde nya krav på vinproducenterna. Hur göra dessa viner?

Det fanns och finns många svar på den frågan. Det som är intressant här är att vi únder de senaste 30 åren planterat nya, mer tidigt mognande kloner i syfte att uppnå de där övermogna tonerna som blivit så populära. Så, här har vi både ett klimat i förändring, kanske förstärkt av en tillfällig cykel, och så kloner som mognar tidigare. Klart det blir tidig skörd – även för den som jagar övermognad.

Växlande mode

Men så hände något. Modet gjorde som det brukar: växlade. Ut med kraft, in med syra och ljus färg (på det röda, och kanske mer färg på det vita). En ny trend ledd av naturvinsdyrkarna och snart spridd på samma vis som en gång power-skolan hittade in i Svenssons (och Smiths och Duvals och…) kök. Och plötsligt passade inte klonerna, eller för den delen klimatet, alls. Så vad händer? Den som har möjlighet kan ta sig upp i bergen eller ge sig i kast med gamla stockar, planterade långt innan de mer industriellt framställda klonerna såg dagens ljus. Möjligen ta skott och plantera dem eller, ändå bättre, göra viner på druvorna från de här kanske sekelgamla stockarna. I ett slag har flera bönder som satt där med Svarte Petter och drog sig för att plantera om sitt gamla fält vunnit högsta vinsten: Nu vill alla ha druvorna från den där gamla jordplätten planterad med hopplös carignan eller från den där vingården på vulkanens sluttning.

Nog om modet. Det kommer att svänga igen. Men hur har klimatet, cyklerna och klonerna påverkat skörderesultaten? Vad gäller kvantiteterna har de minskat på många håll. Det kan bero på torka eller hagel och frost. Men det beror i många fall också på att högavkastande fält ämnade för bulkvinsproduktion planterats om och nu används på ett klokare sätt. Många yngre producenter tar dessutom med sig miljöhänsynen och viljan att göra kvalitet in i tillverkningen. Det leder till lägre avkastning.

År med mycket regn och som dessutom följer på ett år med låg kvantitet som gör att stocken vill ge mer det följande året blir skörden per automatik större. Ja, vi talar till exempel om 2018 på många håll i Europa. 2019 är i likhet med 2017 mindre sett till volymen. Skälen varierar från plats till plats. I Chablis styrs nedgången till stor del av oväder. I södra Frankrike resulterade torkan i små druvor med lite vätska.

Lättarbetade år

Det som emellertid är det anmärkningsvärda är att så många år blivit så lätta att hantera för den som ska skörda och vinifiera. Under 1990-talet bjöd varje år på sina egna, inte sällan obehagliga, överraskningar. 00-talet skedde en transferering från det osäkra till en enklare tillvaro och nu under 10-talet har i stort sett varje år varit lätt att hantera och resulterat i bra eller bättre kvalitet (för den som arbetar kvalitetsmedvetet). Ja, det finns undantag och det finns regionala och lokala skillnader. Men generellt stämmer detta, och jag som vinmakare tycker, faktiskt, att det blivit så enkelt att blenda att det snudd på mist sin charm (nej, det menar jag inte, men det är skönt att kokettera ibland).

Så, ja, 2019 är ännu ett härligt år! Oerhört tydliga druvtoner, som så många andra år det senaste decenniet, och återigen gäller det framförallt de röda vinerna. Vitt och rosa är också bra men här är det inte alldeles ovanligt att vinerna saknar naturlig fräschör (något många bättrar på med tillsatt syra som dock sällan eller aldrig är lika bra som the real thing för det är svårt att backa på druvans mognare aromer). Alldeles oavsett om producenten vill göra mer syra-drivna viner (och mer ljusa röda och mer färgade vita) eller kraftfulla parkerpaket är det lätt som en plätt. När nu dessutom också gemene man och kvinna är på väg att acceptera amforor och oekade viner vid sidan om de mer eller mindre ekade, ökar möjligheterna för oss vinmakare ändå mer. Nu kan vi snart göra vad som helst och det kommer ändå att finnas en köpare på vinet. Till och med när det går käpprätt åt pipsvängen och blir så funky att det lokala önologi-laboratoriet skickar tillbaka en analys med röd text som säger ”Får ej säljas enligt europeisk lag!”. Och det behövs inte ens mördande reklam.

Länge sedan vi hörde Thin Lizzy på den här bloggen, och så lite Norrbottens Järn på det och TT Reuter och Clara Schumann.

Om mina viners hållbarhet

Brukar här mer sällan skriva om de viner jag provar – mer ofta dyker de upp på Twitter. Har nyligen twittrat lite text om Clos Dière ”cuvée I” 2000, Clos Dière 2003 och Clos Dièrre blanc 2004, eftersom dessa häromveckan fanns med på en masterclass härnere i Frankrike. Samtliga var vid god vigör. Har från ett par olika håll fått frågan om hur det kommer sig att de där vinerna från Domaine Rabiega mellan åren 1988 och 2005 (framförallt mellan 1990 och 2004) håller så bra och tar sådan tid på sig att utvecklas. Då ett visst intresse för detta bevisligen finns följer här en inte så liten förklaring och svar på frågan.Målet med Clos Dière-vinerna var att göra eleganta och koncentrerade viner som skulle utvecklas med lagring. Nu kan någon invända att få viner bygger på sig med lagring och att viner som saknar rätt komposition från start omöjligen kan utvecklas på ett bra sätt. Håller med om allt detta. Målet var inte heller att göra viner som ”byggde på sig”, utan viner som utvecklades och hittade fram till sitt optimum under en långsam utvecklingsprocess. När detta konststycke lyckas kommer vinets långa liv på flaskan, dess hållbarhet, som ett brev på posten (vill här gärna skämta om flaskpost, men det här är en allvarlig text så det får vi ta en annan gång).Vad är då hemligheten? Det är ingen hemlighet alls. Det är ABC att enda sättet att åstadkomma det ovan beskrivna kommer via odlingen, och, det ska väl sägas, viss skicklighet eller tur med att sätta vissa moment rätt i tiden.Vingården på Domaine Rabiega odlades ekologiskt och med lågt uttag med start 1990 (även om vi började omställningen redan 1988 – med ny ägare 2006 återgick gården till att odlas konventionellt och uttaget höjdes). En mark som behandlats och götts för hög avkastning behöver tid för att komma ner i varv, det brukar ta fyra-fem år och sker stegvis, ungefär som en avtändning rent allmänt. När vi landat rätt några år in på 90-talet (jag brukade kalla 1993 år 0) och fram till dess gården såldes var den fri från både gödning (bortsett från den naturliga bio-flora som odlades mellan raderna) och bevattning. Uttaget låg <20 Hl/Ha före gallringsbordet och jäsningen, alltså väldigt lågt (oftast landade vi runt 16 Hl/Ha efter gallringen och jäsningen). Gallring i odlingen skedde vid minst tre tillfällen under växtsäsongen och vid två av de tillfällena genomfördes även en noggrann grönskörd.Den stora utmaningen för den ansvarige vinmakaren under skörden är, menar jag, att pricka in vissa givna moment vid dess optimala tidpunkt. Huruvida detta lyckas kan förstås diskuteras. Kanske hade det kunnat gjorts bättre, kanske sämre. Dock brukar det gå att känna på ett vin om hela potentialen finns där och för min del har det definitivt varit så att jag känt när jag kommit fel och när jag trott mig ha prickat bull’s eye (men, som sagt, kanske hade det kunnat gjorts ändå bättre, svårt att veta). De här avgörande momenten är/var om vi talar om röda Clos Dière/rött vin skördetillfället och macerationstiden. Många nöjer sig med att titta på de kemiska analyserna av druvorna, andra smakar på frukten. För min del gällde både och, och, inte minst, hela tiden sätta in de givna värdena i den erfarenhetsbank som undan för undan byggdes upp. Målet var, förstås, att plocka med rätt typ av aromer i topp och med fortsatt balans i frukten. Vissa druvor ger vinbonden tid att bestämma sig, andra måste tas ”nu!” – utrymme för funderande gives icke. Med syrah-druvorna till Clos Dière förhöll det sig så att det var ”nu!” som gällde (däremot inte alls med de vita, som dessutom var tre sorter, vilka kunde balanseras mot varandra och vars exakta komposition varierade från år till år beroende på väder, vind och mognad).Nästa moment är, för det röda, macerationstiden. Den som ”bara” ska göra ett rödtjut behöver inte bry sig. Det fungerar fint att bara följa läroboken i önologi och urlaka så länge jäsningen pågår. Den som vill optimera doft och smak måste däremot prova först musten och sedan, allteftersom jäsningen fortlöper, vinet och avbryta macerationen just då allt sitter på rätt plats – något som inte sällan inträffar vid ”fel” önologiska tidpunkt om vi bara ser till läroboken och tryggheten (det är förenat med risker att göra kvalitetsvin… det gäller att hela tiden ligga på gränsen och ibland, ja, då går det överstyr). Nog av. Macerationstiden är av avgörande betydelse alltså. Den här tidsrymden för urlakningen varierade en hel del mellan åren, som minst tio dagar, mer vanligt cirka tre veckor, men några år snarare fem än fyra veckor.Innan druvorna hamnade i tanken hade de handplockats i korgar och nagelfarits på ett gallringsband. Allt i syfte att bara få in perfekt frukt i källaren. Bortsett från det där med macerationstiden var vinmakeriet på Rabiega synnerligen hands off. Däremot lades vinet efter jäsningen att genomgå malolaktiskt jäsning och lagras på barriquer från Vosges respektive Slavonien (gjorda av tre olika, franska tunnbinderier, med vilka vi över åren utvecklade mycket fint samarbete). Målet med detta var inte att ”smaksätta” utan att via långsam oxidering hjälpa vinet att landa i sig självt och därmed lägga grunden för dess långa liv. Och sedan, ja, då var det inte så mycket mer, gäller förstås att dra vinet av eken vid rätt tidpunkt, alltså då den långsamma oxideringsprocessen känns avslutad och innan vinet riskerar torkas ut (men den frågan, viner som blir uttorkade på eken, beror vanligen mer på att fel typ av ek använts än tiden vinet legat i fatet).Vitvinet då? 2004 fortsatt fräscht. Och det trots väl hög aokoholhalt. Ehuru hög druvmognad satt syran lyckligtvis ändå fint i 2004  – detta till stor del tack vara sauvignon blanc-druvorna, som alltid dominerade i volym, dock ej alltid i doft och smak. Det här vinet var enklare att göra i och med att det var en blend. Odling och skörd på samma vis som för det röda. Jäsning på fat vid cirka 20+. Därefter lagring för malo och omkompositionering. Idag hade jag gjort det vinet på ett lite annorlunda vis, för inledningsvis var det alltid väl ekigt. Efter 15 år har dock eken integrerats på ett bra sätt och det är bara en släng rökighet från de mer välrostade faten som kan störa, om ni frågar mig. Dock uppfattade de som var med på materclassen det där som positivt.När de här viner såldes fick de genomgående fint mottagande och toppnoteringar inte minst i Frankrike (La Revue du Vin de France, Guide Bettane Dessauve, Guide Fleurys mm) och UK (Wine, Vine, Decanter mm) – de två största marknaderna för Clos Dière-vinerna. Dock blev det från slutet av 1990-talet en återkommande fråga framförallt från vinproselyter varför våra viner inte hade mer power (vi satsade, som framgått, på balans och elegans och snarare på koncentration än rå kraft) – detta var alltså när Parker-generationens ynglingar och äldre villbliare började ta sig upp och fram i vinvärlden och det mesta mättes i kraft och ”nya världen” var lika rätt som ”naturvin” 2012. Vi förklarade då att det inte var vår grej, men för att visa att det svåra inte är att skapa kraft utan koncentration utan kraft gjorde vi två årgångar ett vin där vi pangade på med kraften och struntade i elegansen och balansen, ja, vi gav vinet till och med ett tydligt inslag av choklad (valet av ek). Vi kallade det ”American blend” och sålde det till kraftfantasterna, vilka vi sedan hånade i det fördolda.Vad gäller de viner jag sedan genom åren gjort på olika håll i världen – Italien, Spanien, Ukraina, USA, Bulgarien, Argentina…– har mer sällan konsultförhållandet möjliggjort ett sådant där idiotfokus som jag kunde ha på Domaine Rabiega och Château d’Esclans, varför det också varit omöjligt att gå ”all in”. Däremot har flera av de vinerna likväl blivit rejält långlivade. Inte minst gäller detta toppvinerna på Hedges Family Estate, särskilt mellan åren 2005 och 2013 (sålda som ”Limiteds” eller ”Single Vineyards”) – 05:orna är fortsatt synnerligen spänstiga.

Musik.

Seriemördaren i vingården

Varje morgon under skörden ankommer det på mig som arbetsledare att hälsa på alla skördearbetare. Jag tar dem i hand, en och en, ser dem i ögonen och kastar ur mig ett ”Bonjour!” eller ett ”Ça va?”, för det mesta fiår jag svar, ett ”Ça va”, ett enkelt ”Oui!”, eller, från de artigaste, rent av ett ”Ça va, et vous, ça va?”. Någonstans inbillar jag mig att detta att jag också står där i ottan, vaken och alert, får arbetslaget mer motiverat; alla dessa arbetslösa, hemmafruar, ensamstående, marginaliserade, poliser som tagit semester för att dryga ut kassan med några veckors skördearbete, rumäner och polacker, universitetsstuderande på lov och en och annan yngling som lyckats nästla sig till ett extraknäck via kontakter med gårdens ägare, madame och monsieur Lèger.

Skördearbetet är hårt. Ibland börjar dagen vid sextiden och slutar först tolv timmar senare, kanske ändå senare – de som hjälper till att rengöra korgarna och traktorsläpen vi använt under dagen blir kvar längre. Personalen i vinkällaren, ”källarråttorna”, de som kopplar slangarna och sköter pumparna och övervakar musten som jäser, blir kvar längst. Om pressen använts under eftermiddagen eller kvällen kan källarpersonalen blir kvar ända in på småtimmarna, eftersom pressen måste rengöras efter varje användning; ett grannlaga arbete, det händer till och med att råttorna väljer att inte åka hem efter jobbet, istället ber de att få sova på någon inte alltför obekväm plats i vinkällaren, eller så lägger sig de som har egen bil att sova i den.

I början av skördeperioden, den andra halvan av augusti, brukar det vara varmt redan när vi ses vid sextiden, men det är ändå bara en föraning om den prövande värme som dallrande snart ska infinna sig och sätta arbetarna på prov. Varje år är det någon eller några som svimmar. Som får värmeslag. De som är ovana vid klimatet begår, som vore det en av ödet förutbestämd dårskap, det vanliga misstaget att arbeta utan keps och att dricka för lite. Det är bara en tidsfråga innan de får solsting och blir liggande med feber och huvudvärk i ett mörkt rum. För att stämma i bäcken och hålla tempot uppe också sedan de ovana och de som inte längre orkar slutat dyka upp, inleder vi alltid med ett onödigt stort skördelag, en storm som otyglad ska dra genom vinfälten utan att jag eller någon annan kan kontrollera den. Stormens skördar innehåller alltid mer löv, kvistar och jord än de mer minutiöst genomförda passagerna som det så småningom lagom stora laget levererar.

Fram i september, särskilt från mitten av månaden, är hälsandet mer kylslaget. Det händer till och med att det ryker ur munnen när man säger sitt ”Ça va?”. Skördearbetarna ser då ut som flyktingar, på flykt undan höstens allt påtagligare kyla. Stickade mössor, gröna halsdukar i ull, för stora och lånade rockar, träningsoveralls-byxor i bomull, ibland i de mest barnsliga mönster och grälla färger: skillnaden mot de lättklädda stormtrupperna från augusti är frapperande.

Där står vi och småhuttrar och väntar på att alla ska dyka upp så vi kan avsluta hälsningsritualen, släcka cigaretterna och sätta igång arbetet, medan solen sakta ger sig till känna i horisonten och mörkret lyfter och de väldiga vinfälten runt omkring oss kommer i dagern, väl inbäddade i ett kylslaget morgondis. Bara några timmar senare är arbetarna lika lättklädda som de var i augusti; när solen står i zenit har kvicksilvret klättrat upp mot trettio grader.

Från vinkällaren hörs dunsar och dova ljud; arbetet där tycks pågå större delen av dygnet. Det är mycket som ska hinnas med innan dagens första druvor kan tas emot. Slangar dras och kopplas, pumpar startas och stängs av, vin och must pumpas runt, någon ropar en order ”Stop!”, metall slår mot metall, och längre bort startar traktorförarna upp sina maskiner: det dunsar när de lastar de sista korgarna på släpet, korgar som snart ska fyllas med söta druvor. Luften fylls av diesel och välsmorda motorer och hjulaxlar och damm som fastnat i oljan, en doft som snart blandar sig med dunsterna från markens rosmarin och fänkål och skördearbetarnas inte alltid så nytvättade kläder och kroppar.

På kvällarna i september, de som ofta blir sena eftersom färre arbetar, hinner både kylan och mörkret och fukten komma tillbaka innan arbetet är klart.

Ägarna till gården, madame och monsieur Lèger, sålde sitt pharmacie i Paris för några år sedan för att förverkliga drömmen om en ålderdom på en egen vingård i Provence. Pengarna räckte inte ända till  Provence, men som monsieur Lèger säger mest varje dag för att övertyga sig själv, ”Languedoc är inte så dumt det heller”. Domaine Solitude ligger på slättlandet någon mil från Bezier, omgiven av vinfält och åter vinfält, ett hav fyllt av carignan, grenache och syrah. Den som får för sig att klättra upp och ställa sig på skorstenen till det två våningar höga boningshuset kan se en skymt av Medelhavet. Innan pengarna började sina – allt var dyrare än paret Lèger tänkt sig och det visade sig vara hart när omöjligt för dem att sälja vinerna, i alla fall till någorlunda vettiga priser – totalrenoverades stenhuset och paret hann också investera i en ny traktor, automatiskt gallringsmatta och små korgar att lägga druvorna i under skörden, allt för att kunna förbättra kvaliteten på vinerna. Hade inte pengarna tagit slut hade de bytt ut tankarna, pumparna och slangarna också. Den största missräkningen var att de fått avstå från att köpa in amforor och nya ekfat, stora liggare från Österrike, gjorda av ek skördad vid fullmåne.

Ute i vingården har madame och monsieur Lèger lyckats bättre. Det är inte mycket dyrare att arbeta ekologiskt än konventionellt. De får köra mer med sina traktorer, den gamla New Holland och den nya Claas, och lägger ner lite mer arbete. Å andra sidan är deras traditionella, kontaktverkande växtskyddsmedel billigare än de systemiska produkterna från de stora kemiföretagen och det biodynamiska gödsel de använder får de till ett bra pris från en bonde inriktad på biodynamisk getost. På den tiden hon fortfarande kunde tala hävdade madame Lèger alltid att om bara de kontaktverkande växtskyddsmedlen appliceras vid rätt tidpunkt är de mer effektiva och pålitliga än de i kemifabrikerna framställda systemiska produkterna, gifterna.

Innan madame Lèger blev dålig var hon ute och inspekterade sina 40 hektar varje dag, också på söndagarna efter mässan som hon aldrig missade. ”Vinkällaren är Victors, vinfälten mina,” brukade hon säga och le mot sin man, som varmt log tillbaka och kände sig nöjd med den uppdelningen; den före detta apotekaren kan föralldel uppskatta en promenad bland de välskötta stockarna men det är arbetet i vinkällaren som vidrör hans inre strängar, de många momenten som måste skötas exemplariskt för att det ska bli vin och inte vinäger eller nästintill, det kunnande som krävs för att vid rätt tidpunkt skilja skalen från musten, den känsliga gom som är ett måste för den som vill optimera blenden…

Monsieur Lèger har alltid funnits vid min sida när de viktiga besluten ska fattas. I början, de första två åren, var han mest en belastning med sin obildade gom och många frågor, men allteftersom tiden gått har jag tvingats erkänna att han har en talang, en gudagåva, långt utöver det vanliga; han känner med en gång hur ett vin ska blandas för att bli optimalt, vad som kanske fattas i form av tid på tanken eller i ekfatet, om vi ska förlänga eller korta ner tiden för skalurlakningen: allt det där som tar oss andra en livstid att förstå och som, om sanningen ska fram, de flesta av oss aldrig lär oss. Vi bara spelar. Vi är önologer. Universitetsutbildade experter. Vem vågar ifrågasätta oss? Ser vi nöjda ut med en blend, brukar andra också se nöjda ut.

Jag är oerhört tacksam för att monsieur Lèger aldrig dragit ner byxorna på mig. Det måste vara lika solklart för honom som för mig, att medan jag famlar i mörkret mest hela tiden och förlitar mig på mina gamla läroböcker så är han en vinkällarens elegant, en vinblendandets Pelé. Han brukar låta mig komma med förslag och säga vad jag har på hjärtat, särskilt inför andra, han låter dem tro att jag är något, men när det kommer till kritan gör vi alltid så som han med sina milda ögon och stillsamma leende och ytterst diplomatiskt och subtilt bestämmer. Som tur är. Gårdens vinerna tog ett rejält kliv upp på kvalitetsstegen när han efter sina två läroår på allvar steg in i handlingen. Men det där tog slut häromåret när madame Lèger blev sjuk. Nu ser man honom bara när han sitter och håller sin hustrus hand på deras terrass, under det skuggande taket på sommaren, i solen på vintern.

Varför hon blev sjuk vet vi inte. Varför blir någon sjuk överhuvudtaget? Varför drabbar sjukdomen madame X och inte monsieur Y eller varför inte mademoiselle Z? Några menar att det beror på deras son, Ludovic. Det är på grund av honom hon blivit sjuk, och varför blev nu han som han blev? Och varför gjorde han som han gjorde? Kanske till och med någon undrar om han dog förgäves? Madame Lèger har säkert funderat en hel del på den saken.

Exakt vad som hände vet vi inte, men gården är liten, nyheter transporteras lätt och snabbt här och varken madame eller monsieur Lèger har försökt undanhålla oss något. Ludovic var alltid speciell. Redan som liten föredrog han sitt eget sällskap eller att umgås med föräldrarna och han älskade att vara korgosse. Efter grundskolan skickade föräldrarna honom, med hans goda minne, till en internatskola. En tid som är höljd i dunkel. Klart är att unge Ludovic laborerade med droger och att han drabbades av någon sorts psykos, som han sannolikt aldrig tog sig ur helt och hållet. Det var också under den här tiden han fick religiösa grubblerier. Så snart han fyllt 18 år och blivit myndig konverterade han till den lutherska tron, han lät håret och skägget växa och antog en alltmer kristuslik posture.

En tid levde han som uteliggare i Lyon och han gjorde minst två resor till Sydsudan, där han arbetade som volontär. För några år sedan slog han sig ner i Montpellier, några mil härifrån, i en luguber etta som föräldrarna betalade för. Det var nu han fick för sig att han kunde samla på sig sina medmänniskors synder. För att lätta bördan för oss andra vandrade han runt på stadens gator och torg och sög åt sig synder från folk han mötte; han fixerade dem och kände sedan hur synderna lämnade den andra personen och istället lade sig som en börda på hans eget samvete. Väl hemma i den lilla ettan hängde han upp sig på ett väl tilltaget träkors han fixerat vid det enkla rummets ena vägg. Hängande på korset mumlade han böner och gjorde vad han kunde för att få syndernas förlåtelse å allas dem han under dagen mött vägnar.

Hur länge det här pågick har väl inte gått att få klarhet i. Kanske ett år, kanske flera; han bodde i Montpellier i tre år innan han hittades död i sin lägenhet. Korset hade lossnat från väggen och fallit över honom så illa att hans skalle krossats. Om detta berodde på att han inte fixerat sitt kors tillräckligt väl eller, som hans mor menade, han helt enkelt samlat på sig så många synder att bördan blev för stor, lär vi aldrig få veta. Dog gjorde han i alla fall och madame Lèger som själv tydligen alltid haft religiösa grubblerier och funderat över hur människan blir fri från synd, fortsatte sonens grubblerier efter att dennes kors tagit med sig honom i döden.

Hon hade två hästar innan hon blev sjuk, madame Lèger. En liten spräcklig shetlandsponny som sällskap och en magnifik angloarab, en guldfux, att rida på när hon inspekterade vingården. Madame Léger älskade sina hästar, särskilt den vackra angloaraben – en ras som enligt madame Lèger var den yttersta förfiningen inom hästaveln, framtagen i Frankrike på 1840-talet i syfte att skapa en häst med det arabiska fullblodets styrka och uthållighet och det engelska fullblodets storlek och snabbhet. Ibland kunde man se ekipaget, guldfuxen och hans ryttare, spränga fram i full galopp mellan raderna av grönska. En vacker syn, det eleganta djuret och ryttaren med det grå håret fladdrande för vinden.

Hästarna går ute året om. När det blir som varmast på sommaren finner de skugga i det vindskydd madame Lèger byggt tillsammans med de båda vingårdsarbetarna, Hippolyte och Bertram – två numer medelålders herrar, båda från trakten, som började arbeta i vingårdarna direkt efter grundskolan. Så länge madame Lèger var frisk var det hon som skötte hästarna, höll rent i hagarna, fyllde på vatten när det behövdes, åkte och hämtade kraftfoder och beställde hem hö när det tarvades. Sedan hon blev sjuk har Hippolyte tagit sig an de båda djuren och även om de säkert saknar sin husmor har de det fortsatt bra.

Det har flera gånger slagit mig att det är självklart att Hippolyte är den som ska sköta hästarna. Namnet kommer från grekiskan och kan närmast översättas med ”den som befriar hästarna”. Varför hans föräldrar gav honom just namnet Hippolyte sägs bero på att fadern var besatt av speldjävulen och han trodde det skulle föra tur med sig om han döpte sin förstfödde till Hippolyte. Om det nu var så. Hursomhelst lämnade modern fadern bara något år efter att Hippolyte fötts och fadern gick långsamt ner sig i ett träsk av spelskulder och alkohol. Tydligen dog han redan innan Hippolyte nått tonåren.

När jag tar i hand med skördearbetarna får jag en bild av vilka de är, och kanske får de en bild av vem jag är, i alla fall klämmer jag till hårt varje gång så var och en förstår att jag är en bestämd man, en person som står vid sitt ord, en person man ska akta sig för att djävlas med. En del har ett lika fast handslag som jag, andra håller bara fram en slapp hand som landar i min näve som inte är sen att trycka; jag förstår inte varför de som redan fått känna på mitt fasta handslag envisas med att fortsätta hålla fram en slapp våffla dag efter dag.

Även om handslagen säger något om varje människa, avslöjar de inget om vad som rör sig i personens tankar. Därför kan jag aldrig förutse vem som kommer hoppa av under skörden och lämna oss övriga med en större arbetsbörda. Genom åren hade det där förblivit en gåta för mig. Att universitetsstudenterna lämnar gänget när deras skolor startar höstterminen finns med i beräkningen. Men alla de där andra, de som bara slutar dyka upp. Jag har frågat folk i skördelaget om någon vet varför den eller den slutat komma. Ingen vet någonsin något. Ibland, visar det sig, har personen rent av försvunnit helt och hållet. När det i år hänt väl många gånger kontaktade jag polisen och bad den undersöka saken. Det kanske inte är en polissak att folk slutar gå till jobbet, låt vara att det borde vara straffbart med tanke på den ökade arbetsbelastningen för oss andra, men det här att folk verkar försvinna helt och hållet. Ena dagen är de på jobbet, dyker upp i livsmedelsaffären, tar sig en espresso nere på baren och så, plötsligt, finns de inte mer!

Jag har börjat drömma mardrömmar om det där. Till min fasa hemsöks mina nätter av monsieur Lèger som med sina milda ögon och stillsamma apotekar-leende slår ihjäl skördearbetarna med en köttyxa. Utan att det stillsamma leendet ändras eller någon ondska kommer till ögonen slår han ihjäl dem, en efter en. Först några med ett slappt handslag för att de har ett slappt handslag, gissar jag, sedan någon för att den luktar illa och någon för att den sagt något dumt på kafferasten eller har sneda framtänder, inget skäl är för litet för att monsieur Lèger ska dyka upp i natten och ta livet av dem.

Jag kan vakna i min dröm, stiga upp och gå till köket i min tjänstebostad, en trea ovanför vinkällaren, och sätta på en kopp kaffe. Det märkliga är att jag är så svag. Orkar ingenting. Försöker lyfta perkulatorn utan att lyckas, och plötsligt viker sig benen under mig, de blir till modellera som inte orkar bära upp överkroppen, jag blir sittande på golvet, underkroppen är en klump modellera och armarna har blivit flera meter långa, men de orkar ingenting, de är som långa slangar som jag inte kan få styrsel på. Det är då monsieur Lèger dyker upp. ”Se där, där sitter du, min inkompetente önolog och vinmakare, min totalt oduglige förman på gården, en sådan nolla du är, Trichon,” säger han utan att uttrycket i ögonen eller det stillsamma leendet ändras; som vanligt har han på sig sin randiga bomullsskjorta och den vinröda scarfen i halsen, det grå håret är okammat och han har glömt att raka sig igen: hakan och kinderna är en vildvuxen, gråtonad stubbåker. ”Om det är något jag skulle vilja ha ogjort här på gården, om det är något jag önskar att jag inte gjort, så är det att jag anställde dig, herregud Trichon!, du är ju en jubelidiot, en gomdöv åsna! Men kanske blir allt bättre om jag åtminstone kan göra mig av med några av de värdelösa skördearbetarna, de som luktar illa, de som har slappa handslag och de som säger dumma saker? Va? Vad säger du om det, din lilla jubelidiot?” Jag får inte ur mig ett ord, jag bara sitter där och kippar efter andan, som en fisk på land, samtidigt som ångesten griper tag i mig och kramar sönder min i ett slag bräckliga bröstkorg och det är då monsieur Lèger ger mig en rejäl hurril. ”Men ryck upp er, människa! Jag säger ju att jag ska ta hand om saken åt er, precis som jag hjälpt er med allt annat här, precis som jag gett madame Lèger precis vad hon förtjänar, ha!, nu sitter hon där hon sitter och jag slipper höra på hennes tjatter! Erkänn att också ni gläds av detta! Så svårt som ni hade att ta hennes tillrättavisningar när ni gått vilse i vinåkerns spenat! Dumma, dumma människa!”

De där mardrömmarna har tärt på mig och jag har kommit att tycka allt mindre om monsieur Lèger, för vad är de där milda ögonen och det stillsamma leendet och ”hjälpen” och hans tystnad annat än ett sätt att få mig, få oss, att tro att han är en god och fin människa och inte alls en seriemördare? Ett tag trodde jag att det var en av skördearbetarna, en liten böjd man med små, lömska ögon och ett lika svettigt som slappt handslag som tog livet av sina kollegor, men jag har kommit fram till att det inte kan vara han, han verkar så uppenbart skyldig och skum, annat är det med monsieur Lèger. Och om nu upprepade drömmar är värt något så… Nu, för er information, kommer här tre polisbilar, inte den vanliga polisen, utan gendarmeriet, för att gripa monsieur Lèger, äntligen! Men de begår ett fruktansvärt misstag. De griper inte monsieur Lèger, som bara sitter där på terrassen och ser sorgsen ut vid sidan om sin orörliga fru. De griper inte ens den lömske skördearbetaren med det slappa handslaget, det kan de inte, han är död. De griper mig! Vilka idioter!

2017

Ni har säkert redan läst att 2017 är ett rekordår avseende liten skörd. Minsta sedan 61, säger en del och menar kanske 59, andra säger 45 och menar kanske något annat av krigsåren. Dåligt år, sammanfattar producenter inte sällan. Vad tycker du? frågar mig många. Jag tycker det är ett jättebra år. Visst, skörden är liten, och det kan innebära katastrof för enstaka odlare som drabbats av både frost och hagel – året utmärktes på många håll i Europa av mycket varm förvår och vår, då knopparna sköt fart ovanligt tidigt bara för att brutalt bringas av daga av en rejäl frostknäpp som svepte fram över stora delar av Europa i slutet av april, precis som 1991 (samma datum till och med , 21 april!) och när odlarna återhämtat sig från det slog haglet till och sedan regnade det och sedan blev det kruttorrt. Mest elände. Och ändå så bra.

År 2014 var, som tidigare återgetts här (och här) ett fantastiskt år för vitt och rosé. 2015 påminde i stora stycken om varma och torra 2003 men med mindre torka och fler odlare som kunde hantera den varma skörden. Ett år med, särskilt i de naturligt varma lägena, läckra och lättillgängliga rödviner och inte riktigt lika bra vitt och rosé (om man inte bara är ute efter kraft och rondör, men det stadiet har vinifierats HR:are passerat med råge så det vill ni inte veta mer om). 2016 är mer att betrakta som ett ”normalt” år med bra till hyfsade viner över hela linjen. Och 2017… 2017 lovar enormt mycket!

Vissa år står somliga druvaromer som kvastar ur provningsglasen och är så påtagliga att de hotar spränga tankarna de lagras i; som nystungna Tjuren Ferdinand i vätskeform far de runt inuti tanken och kräver att snarast få bli lössläppta så de kan förgylla världens vinkonsumenters såväl vardag som liv i sus och dus. Det händer ibland, och, som sagt, någon eller några druvsorter i stöten. 2017 står det kvastar ur anmärkningsvärt många glas med årets vin. Ser jag till Domaine de Brescou, som jag har koll på sedan 2006, har vi aldrig varit med om ett år då vi öppnar en provningskran på en tank och det flyger ut en vätska som fullkomligen skriker saker som ”syrah!!!”, ”grenache!!!”, ”mourvèdre!!!”… ja, till och med de redan blendade tankarna av vårt nya vita ”Château-vin” vrålsjunger som en Lemmy som ska bli en svan något i stil med ”grenache blanc roussanne marsanne clairette bourboleeeeenc!!!!!” för hur skulle det smaka om inte så som det gör 2017?

Kort sagt: köp vin från 2017. Även inkompetenta idioter lär lyckas få till ett eller annat drickbart glas detta år. Är det då långtidslagrare vi talar om? Det låter vi vara osagt än så länge, kanske, eller kanske, nog, inte, så bara köp och drick och fundera inte så förbannat mycket.

PS På Ästad Vingård, som jag också konsultar för sedan några år, blev det ett besvärligt år och skörden är mycket liten, dock återstår att se om den inte är riktigt riktigt bra å andra sidan.

Lemmy!

Vingården efter haglet

Varje år dyker det upp artiklar som förkunnar att ett vindistrikt någonstans drabbats av frost eller hagel, eller kanske rent av torka. I den mån någon form av analys följer med nyhetsförmedlingen brukar det vara att skörden blir liten. Kanske också att vinet nu blir dyrare. Sällan eller aldrig talas om de mer lågtgående konsekvenserna och vad som händer i vingården efter det att katastrofen blivit ett faktum.hagelExakt vad som händer med rankorna beror på när skadan inträffade och hur den mer precist tog sig uttryck. Bilderna här ovan visar ett vinfält hos Chablis-odlaren Clotilde Davenne direkt efter ett ihållande hageloväder i slutet av maj – ett oväder som utmärktes av små, aggressiva hagel under lång tid, över 20 minuter; vanligt är annars att de riktigt skadegörande hagelovädren består av fem minuters bombardemang av golfbolls- eller rent av tennisbollsstora hagel.IMG_2819

Och här ovan ser vi hur fältet mer i detalj ser ut idag, tre månader senare. På håll verkar allt vara frid och fröjds. Nya skott har skjutit ut från de ödelagda stammarna och fältet lyser grönt. Tittar man lite närmre framgår att det inte finns några druvor, annat än enstaka småklasar som inte kommer mogna i tid. Stolparna som bär upp ståltråden är fulla av märken efter de aggressiva haglen. Den som tar sig tid att titta på själva rankorna ser att också de är fulla av märken och skador där hagelkulorna träffat.Hagel Mallorca 12 nr 2

Trots att fälten ödelades i början av säsongen måste vinbonden sköta dem året ut, som om allt var normalt. De skador som uppstått under hagelovädret gör stocken extra känslig för angrepp som mjöldagg och dessa måste hanteras om de inte ska spilla över på det följande växtåret. Det är rent av så att det är extra viktigt att hålla mjöldaggen stången efter ett hageloväder. Det är lätt att förstå att detta mödosamma och dyra arbete lätt sätter sig på vinbondens humör.Plasmopora viticola - mildiou

Går allt bra och odlaren lyckas hålla skadeangreppen stången och om stocken hinner återhämta sig så pass mycket efter hagel- eller frost-angreppet att grenar och nya anlag utvecklas ser allt någorlunda lovande ut inför kommande år. Noterbart är dock att nästa års knoppembryon finns/fanns på stocken redan då haglet föll i början av den innevarande säsongen. Med andra ord kommer även det följande året att påverkas i någon mån. Om haglet eller frosten slagit ut hela grenar och rent av som i fallet på bilden ovan helt strippat rankan måste bonden vänta med att återskapa stockens form till dess nya grenar som kan beskäras vuxit ut. I Clotildes fall på bilderna ovan är så fallet, men även när det ser ut som på bilden kommer det ta två år innan formen är återskapad fullt ut.hagel

Att en helt eller delvis förlorad skörd får allvarliga konsekvenser för vinbondens ekonomi är uppenbart. Pengar som inte kan tas igen någonstans. Vinbönder måste ha med katastrofår i sina långtidskalkyler. Likväl tvingas även den mest väl förberedda ner på knäna när hela fält slås ut, och då kan man bara hoppas på förstående banker och kunder. Banker som lånar ut pengar i väntan på bättre tider och kunder och konsumenter som förstår att priserna på bondens vin inte stiger därför att avsändaren sitter på Bahamas och lever livets glada dagar.IMG_2819

Ibland är både banker och kunder med odlaren. Ibland inte. I sistnämnda fallet är det vanliga att vinbonden får sälja sin gård alternativt släppa in delägare i sin verksamhet. Hur illa det kan gå påverkas också av i vilket skede vinbondens verksamhet befinner sig. Är affären för tillfället väl konsoliderad är det sällan någon riktig fara på taket. Den som däremot precis tagit lån för att bygga till och kanske samtidigt investerat i en ny tappningsmaskin sitter eventuellt desto lösare.Hagel Mallorca 12 nr 2

Man kan tycka att bonden ska kunna lösa de här problemen med en lämplig försäkring, men så enkelt är det inte. Kostnaden för ett årligt skydd motsvarar en katastrof per decennium och med tanke på att ersättningen sällan, aldrig på mer kvalitetsinriktade gårdar, ersätter den verkliga förlusten är det ingen lösning för merparten av världens vinbönder. Dessutom täcker ingen försäkring de eventuella konsekvenserna av att försvinna från en butikskedjas hyllor på grund av att producenten inte längre kunde leverera – hyllplatser som är mycket svåra att vinna åter; i ett land med monopol, som Sverige, är det omöjligt.

Skörden 2016

Nu drar skörden igång lite varstans och vi kan blicka fram emot ett par månaders idogt arbete i norra halvklotets vingårdar. Den som är det minsta insatt vet förmodligen redan att det inte är så fagert överallt – å andra sidan: när var det fagert överallt senast i världshistorien?IMG_1867Kanske värst har odlarna i norra Frankrike drabbats. Förödande vårfrost följdes av än värre hageloväder och, till följd av fortsatt ostadigt väder, erövrade snart mjöldaggen mildiou vinfälten. Dels därför att vädret var gynnsamt för svampangreppen, dels därför att det var svårt att hinna skyddsbehandla vinstockarna mellan de snart sagt ständiga regnen under sommarens första del.IMG_1852

Således kan vi vänta oss små skördar från områden som Loire, Chablis och Champagne, för att nämna några. Detta är dock nu inte samma sak som att det blir dåligt. Eller jo, där mjöldaggen fått herraväldet blir det skräp, i många delar av Champagne till exempel och hos många som försökt skydda sig utan systemiska produkter. Hos andra, de som lyckats hålla mjöldaggen stången (med eller utan systemiska medel), kan det bli makalöst fina skördar. Den som söker, kommer finna guld från norra Frankrike 2016, och den som slarvar blir helblåst.IMG_1846

I de södra delarna av Frankrike och andra varmare delar av landet har vi inte alls sett samma besvärliga väder och kan närmast se fram emot en ”normal” skörd. Återkommer om detta då vi är i full gång på de gårdar jag arbetar med direkt eller indirekt.FullSizeRender

PS Från USA kan jag rapportera att allt ser bra ut på Red Mountain i Washington State och att man på de flesta håll i Kalifornien talar om en ”normal medel-skörd”, alltså medelstor och tämligen bra och vad det verkar lätthanterad. För andra året i rad startade man på flera håll i Napa Valley med sauvignon blanc redan i förra veckan.

Årgångar & skörden i Sverige 2015

Årgången eller snarare dess rykte, har ofta en avgörande betydelse för priset på ett vin. Det finns flera skäl till att det är så. Bortsett från att år kan vara mer eller mindre gynnsamma, kan missväxt av olika slag både sänka och höja priser högst påtagligt.IMG_1663Till hjälp för konsumenten finns årgångstabeller av olika slag. Gemensamt för dessa är att vanligtvis att de senaste årgångar högst sällan är klassade som direkt usla, snarare är de bra till exceptionella. Äldre, slutsålda årgångar brukar undan för undan hamna i skymundan och ibland till och med få se sitt betyg sänkas. Som konsument gäller det att se upp med det där och ta de första omdömena med en nypa salt. Såvida man inte är på plats och med egna sinnena kan göra bedöma årgången.IMG_1651Samtidigt kan konsumenten med lätthet informera sig om sådant som kan komma påverka både volymen och kvaliteten. Detta gäller framförallt hur året de facto är rent vädermässigt. Regn och kyla under blomningen kan leda till att denna misslyckas, och följden av det blir ofrånkomligen en liten skörd och därmed ett sannolikt högre pris. Samtidigt kan den lägre volymen resultera i god kvalitet.IMG_1662Andra år går allt som smort fram till några veckor före skörden och alla räknar med att det ska bli en både stor och bra (och billig) skörd. Då drabbas gården eller området av ett hageloväder och i ett slag ändras förutsättningarna radikalt. Skadade druvor kan leda till sämre kvalitet. Helt säkert bli volymen liten. Och det utan att kvantiteten blir bättre eftersom ”gallringen” skedde försent för att ha någon effekt. Högst sannolikt blir priset högre.Brescou pressSlutligen kan allt gå åt skogen under skörden. Det kan vara något så trivialt som att skördemaskinen går sönder och producenten inte får in sina druvor i tid varför de börjar ruttna. Återigen sämre kvalitet och lägre volym och högre pris.bildMedan det väl går an att betala mer de där åren då skörden blir liten men bra, som i Chablis och Bourgogne 2013, känns det mindre kul att betala mer ett år då skörden blir liten och dålig, som Champagne 2003. Sedan kan så klart priset gå upp, eller ner, därför att en årgång får rykte om sig att vara särdeles god eller usel, jämför gärna Bordeaux 1982 och 1984. Noterbart är att man de ”dåliga” åren, som 2002, kan göra rejäla fynd om man tar sig tid att söka guldkornen.Jäsande fatÅrgången 2015 i Sverige lär gå till historien som året då de svenska vinodlarna lärde sig vad colure och felslagen blomning är för något. Överlag har volymerna blivit små efter den misslyckade blomningen. Däremot är det fortsatt osagt hur vinerna kommer bli. Året som sådant var inte alls uselt och vi kan hysa vissa förhoppningar om att få se en del bra viner från Sverige årgången 2015. Bakslaget ligger snarast i att många odlare går miste om intäkter och att många tvingas skjuta upp försök och utvecklingsarbete man tänkt göra, vilket så måtto innebär ett förlorat år.

Harvest moon.

Goût de terre

Fransmännen som borde veta vad som menas med terroir – om inte annat så därför att det är ett franskt ord – har också berikat vinspråket med uttrycket goût de terre och det är inte alls samma sak som terroir. Det sistnämnda omfattar ett områdes igenkänningsbara uttryck format av människan, klimatet, jorden, berggrunden, topografin och en del annat som i vinets fall druvan. Goût de terre däremot kan betyda två saker. Dels just smak av jorden (terre) i bemärkelsen jorden eller ett stycke jord, dels att vinet är jordigt i sitt uttryck. Ordet ”jordigt” förekom för övrigt fordom också i det svenska vinspråket men har så gott som försvunnit. Vad menas då goût de terre?IMG_1659Tja, med ”jordigt” menas just att vinet doftar lite jordigt och att där kanske finns aromer som drar iväg åt potatiskällaren till. Den andra betydelsen som vi veterligt aldrig anammat i Sverige utan snarare bakat in i begreppet terroir avser uttryck och aromer som gör att ett vin kan bindas till en plats eller flera platser där just det uttrycket kan förekomma. Skälet torde vara att jord och annat bokstavligen talat kommit med skörden och satt ett, vanligtvis mycket litet men dock upptäckbart, avtryck på slutprodukten. Det kan vara eukalyptusblad, barr, jord, stendamm och annat. Bilden ovan visar en får vi hoppas glad och fryntlig och strävsam arbetare i vingården som sjungande rattar sin skördemaskin genom vinfältet alltmedan le goût de terre begåvar hens skörd med upptäcksbara avtryck. (vinifierat ber om ursäkt för den dåliga bildkvalitén; mobiltelefonernas förvånansvärt dugliga kameror har som tur är sina begränsningar)

Libertines igen.

Skörden 2015 närmare sanningen

Har tidigare siat om att 2015 blir ett nytt 2003, har också nämnt att 2015 högst sannolikt i likhet med många andra årgångar utropas som exceptionell i alla fall under en tid i syfte att trycka på priser och försäljning. Gissningsvis kommer dessutom 2015 på många håll uppfattas som mycket lovande vid de primörprovningar som kommer anordnas. Skälet är enkelt: många kan leka med övermognad i år och sådant gillar den som inte är helt van att prova råa primörer – efter en tid då allt fallit på plats kommer inte helt osannolikt samma runda primör att uppfattas som lite för mycket och i avsaknad av djup, balans och komplexitet, kanske rent av platt, låt vara att vinet likväl kan vara mycket mumsigt i rätt sammanhang och roligare än ett snipigt vin gjort på druvor som aldrig mötte mognaden innan de plockades in av allt för ivriga händer.IMG_1663Hur är då året, nu när skörden sparkat igång lite varstans? Såvitt er utsände i de dignande klasarnas förlovade värld kan bedöma så stämmer alla gjorda antaganden. Vitt och rosé kommer förvisso begåvas rikligt med aromer, mindre med balans, syra och fräschör – med intill visshet gränsande sannolikhet påstår vi att mer än en vinbonde kommer vara frikostig med vinsyran i år. Områden som lever på just syra och fräschör, som Champagne, kommer inte att få se sitt bästa år i mannaminne. I likhet med 2003, eller på sina håll 2009, kommer en del mumsiga och tillgängliga rödtjut att fermenteras. Inte direkt något för den som förlorar förståndet och får för sig att den vill lägga vinet 30 år i källaren, men trevliga viner för den som vill dricka nu och kanske till en rejäl köttbit.IMG_1651Har precis landat in från en sejour på Domaine de Brescou där skörden hållit på ett par veckor. Vitt och rosé har skördats i omgångar. Först en del tidigt i syfte att få med ovan nämnda syra och fräschör, sedan för att bygga på med aromer i doft och smak. Medan 2014 var ett oerhört lätt år att hantera på Brescou, ett år med för området massvis av fräschör och syra, är det tuffare i år. Även om vi satt skördetillfällena bra finns det en smärtgräns för hur tidigt man kan skörda utan att få med omogna/gröna/kartiga toner i slutprodukten. Ingen risk för det, men en begränsning i hur pass fräscha viner vi kan åstadkomma i år. Bortsett från att de vita och kanske också det rosa i år blir lite mer baktungt än vi vill ser det bra ut. Rena, friska druvor, härliga aromer.IMG_1662

Ett vitvin återstår att ta in, det nya ”Château Brescou” – gjort på roussanne, marsanne, grenache blanc, clairette och bourbolenc. Första året druvorna kan skördas – spännande. Plockas med start natten som gick (vitt körs in nattetid för att behålla den låga temperaturen i druvorna och på så vis spara energi i samband med att musten ska kylas ner för klarningen före jäsningen samt om möjligt bevara druvornas fräschör).IMG_1658Avseende de röda har vi inte börjat plocka ännu. Räknar med hårdkörning från och med nästa vecka. Den här posten är redan väl lång så vi får återkomma till de röda senare i höst när druvorna är bärgade och jäsningen avklarad. Dock som nämnts ovan är 2015 mer av ett rödvinsår än en skörd då vinbönderna dansar hulahula, slår kullerbyttor, visslar ”Bron över floden Kwai” och även skämmer ut sig på andra vis därför att de sitter med en gudasänd syra och fräschör i tankarna.IMG_1647Colonel Bogey March

Skördestart 2015: same same but different

Inget nytt under solen när det gäller rapporteringen från “årets skörd”. I stort har den sett likadan ut det senaste halvseklet och frågan är om det inte var snarlikt även i ändå äldre tider. Skälet är enkelt. Media vill ha en rubrik och ett par uttalanden. Producenterna och mellanhänderna vill sälja. Och få om någon kollar fakta.

Således är varje år aldrig så bra som just då det skördas och då vinerna släpps på marknaden. Väldigt få ”årgångstabeller” ser likadana ut tio år senare eftersom de färskaste åren – med osålt vin – ofta är lite övervärderade medan de lite äldre – med utsålt vin – rent av kan vara undervärderade (vilket självklart inte står i motsats till att även dessa övervärderades när de var unga).Viktigt undantag från detta: år då det varit ekonomisk oro och det finns mycket osålt vin i lagren, då kan en årgång offras och nedvärderas trots att den förtjänar ett bättre öde.

Således är året antingen fantastiskt både avseende volym och kvalitet eller så är det fantastiskt till följd av liten volym (som innebär att priserna kommer att gå upp, vilket producenterna kan börja flagga för redan före skörden).

Således har man aldrig börjat skörda så tidigt som i år (möjligen med det ständigt återkommande 1893 som ingen längre har koll på som enda undantag).

Således är kvalitén alltid utmärkt trots att året varit för torrt och varmt/för kallt och regnigt/för ansatt av sjukdomar och mognaden infinner sig alltid trots att värme och torka de facto stänger av mognadsprocessen eller att regn och kyla kan förhala den så till den milda grad att de rätta aromerna aldrig infinner sig.

Således pratar alltfler på senare år om den globala uppvärmningen som enda skälet till allt tidigare skördar och mer alkohol som om ingen planterat tidigt mognande kloner och jagat efter effektivare jäst och processhjälpmedel och som om inte huvudskälet till jakten på full mognad och högre alkohol är att konsumenten under flera decennier efterfrågat allt mognare aromer.

Hur årgången 2015 är? Ytterst varierande.

Talking Heads!Talking Heads Remain in Light