Etikettarkiv: Skörd

Skörden 2024

Publicerat av
Svara

Häromdagen gick sista rödvinstanken på Domaine Rabiega i mål med sin malolaktiska jäsning och vi kan nu summera skörden 2024, både på Rabiega och i stort i Frankrike.

Ser vi till helheten, alltså Frankrike, är detta ytterligare ett år med liten volym. De första prognoserna ger vid handen någonstans i höjd med rekordlåga 2017 (36,8 MHL) och froståret 2021 (37,5 MHL). Jämfört med 2023 är året 22% ner och jämfört med perioden 2019-2023 landar 2024 15% under snittet. I vissa områden är volymdroppen ytterst påtagliga (Jura -75%, Bourgogne -35%, Champagne -33%…). Ansvaret för detta vilar främst på vädrets makter, som bjudit på rikliga mängder frost, hagel och slagregn och i spåren på detta mjöldagg och röta.

Samtidigt som man kan förfäras över de här siffrorna är det värt att notera att den franska vinindustrin befinner sig i kris (igen). Nu älskar förvisso fransmännen ordet kris (och ordet problem) men ingen rök utan eld. Detta vet om inte annat vinodlarna i Bordeaux, som upptäckt att i princip ingen efterfrågar deras viner idag (undantaget är, förstås, topp-châteauerna som tuffar på som vanligt). Med andra ord dras landet (ånyo) med ett rejält vinöverskott.

Den här situationen har bland annat lett till att vissa jätteföretag i grossist- och, i förekommande fall, detaljistledet, försöker utnyttja situationen på ett direkt ohemult vis. Detta fick härförleden jätten Cordier erfara då företaget dömdes till miljonbelopp i böter för att ha pressat inköpspriserna för hårt. Kort och enkelt sagt bedömde rättsinstansen att det inte är okej att utnyttja den rådande situationen till att tvinga fattiga bönder att sälja sitt vin under produktionspriset.

Men hur ska man då lösa krisen? Detta är en fråga som hett debatteras i Frankrike sedan en tid, och nu finns frågan (än en gång) uppe till diskussion i Bryssel, för även om Paris kan lösa detta på egen hand har Frankrike förpliktelser mot EU.

Det som den här debatten och besluten som följt i dess spåren hittills framförallt har resulterat i är en ersättning om 4000€/ha till den som drar upp sina vinstockar. I ett första skede gäller detta upp till 30 000 ha. Om vi får tro Bernard Farges på Comité National des Interprofessions des Vins à Appellation d’Origine (CNIV) måste 100 000 ha ryckas upp för att produktionen ska komma i balans med efterfrågan.

Ska vi fortsatt uppehålla oss vid de mer nedslående rapporterna från årets skörd så är det värt att nämna den afrikanska gräshoppan Jocobiasca lybicas fortsatta frammarsch i de korsikanska vinodlingarna och att otyget nu också tagit sig till fastlandet. Det som händer är att bladen på rankan tappar sin färg och torkar ihop (särskilt känslig är den för Sydfrankrike viktiga druvan syrah). Något riktigt effektivt botemedel finns ännu inte och vi lär även de närmaste åren få se skördebortfall i fotspåren av Jocobiascas framfart.

Finns det då inget positivt att säga och hur gick det på Domaine Rabiega? Jo, det finns positivt att säga. Till att börja med att många kommer göra fantastiska viner, framförallt röda, 2024. Skickliga vinproducenter har både här och där lyckas fånga upp årets nederbörd och periodvis svala fräschör och kombinera detta med de varmare och torrare perioderna på ett sätt som varit omöjligt i de flesta regioner de senaste åren.

 

Nu kan det där med ”skickliga vinproducenter” låta som skryt (och det är det väl också) när jag i nästa andetag säger, att vinerna på Domine Rabiega 2024 är grymt bra. Riktigt kul. Självklart har vi, precis som alla andra som ”satt året”, haft lite tur,  men här finns också ett hängivet arbetslag som fungerat optimalt i år – utan det hade det här fina resultatet inte kunnat uppnås.

Till det sista stycket ska läggas att det tagit några år att få odlingen på Rabiega i balans. Sedan 2023 är vi där (brukar ta tre-fyra år och i det här fallet påbörjades arbetet 2020). Och väl där är det så mycket lättare att nå bra resultat. Varje år. Det förtjänar att upprepas, att slutprodukten, vinet, inte kan bli bättre än sin råvara, druvan, och en vingård i balans är A och O, både de enkla åren och de, som 2024, lite mer komplicerade åren.

 

Skörden 2024: komplicerat

Publicerat av
Svara

Egentligen hade jag hellre använt ”kul”, snarare än ”komplicerat”, som sammanfattning av växtsäsongen och skörden 2024. Men det vore fel mot alla som drabbats av den här knepiga årgångens frost, hagel, återkommande slagregn, mjöldagg och röta. Med det sagt, låt oss ta det från början:

När jag inledde min vinbondebana 1988 begrep jag ingenting. 1989 förstod jag lite grann och började kunna abc och se ut som om jag kunde. Tredje försöket, 1990, när jag skulle ta över som vinmakare på egen hand på Domaine Rabiega, gick det fantastiskt bra och jag var övertygad om jag sett allt och kunde allt. I denna närmast hallucinogena villfarelse och detta patetiska lyckorus levde jag gott ända till… 1991. Ett år med all upptänklig skit och lite till. Frost, hagel, regn, mjöldagg, röta. En välbehövlig näsknäpp och ett brutalt uppvaknande: så här besvärliga kunde växtsäsonger och skördar också vara.

Lite grann så är det även med 2024, särskilt för den som inte upplevt det gamla normala: ett uppvaknande och en näsknäpp; så här kan det också vara. Den som var med redan på 1990-talet kunde nog i många fall redan i sena juli i år se att året barkade hän mot röta och ”senare” mognad, och den kunde därmed förbereda sig psykiskt på vad som väntade och försöka förklara för yngre kollegor, att i år blir det nog inte som ifjol eller förfjol eller förfjols ifjol… Kort sagt blir det inte som vi de senaste 20 åren mer eller mindre vant oss vid att det ska vara. (Därmed inte sagt att det inte förekommit elände och utmaningar på många håll, även härnere i södra Provence, de senaste 20 åren: allt är, som bekant, relativt.)

Nog av. På Domaine Rabiega, där jag är tillbaka som konsultande vinmakare sedan 2020, förlorade vi vitvinet redan i samband med vårens frostknäpp, och nu under skörden har det varit en lika ständig som härlig kamp mot klockan och rötan: väl medvetna om risken med att låta frukten hänga när regnet aldrig ger upp och mognaden dröjer, har vi inte haft så mycket annat att välja på än att spela ett högt spel och hoppas på att uppnå den där perfekta mognaden innan frukten blir angripen och måste kasseras.

Så här gick det med det: Vi har skördat i flera omgångar och plockat druvorna fält för fält och ibland med så mycket som tre veckors mellanrum, vi har ibland fått börja plocka trots att det varit klokast att vänta en eller två dagar (det gjorde vi rätt i, för dagen efter började det spöregna) och vi har i något fall varit på lite försent, med påföljd att så mycket som 50% fått kasseras (gäller ett fält).

Kontentan är, trots att allt inte låter så positivt ovan, att vi sitter på ett riktigt bra rödvin 2024 och frågan är om inte rosévinet kan bli det bästa sedan… det besvärliga 1990-talet. Och, det har varit otroligt entusiasmerande med den här skördens alla utmaningar; en skörd som varit allt annat än en transportsträcka.

Allt är emellertid ännu inte i hamn. Just nu jäser rosévinet och ett par tankar rött likaså, och när allt det är avklarat ska det röda genomgå malolaktisk jäsning, innan vinet läggs på ekfat och betongägg. Med andra ord fortsatt mycket som kan skita sig. Kul.

Musik.

”Pressrester”

Publicerat av
2

När den röda musten jäst till vin och urlakningen av skalen är klar, pumpas den självavrunna musten (nu vinet) till en ny tank. Kvar blir skalen och den sista slatten vin. Det är denna ”restprodukt” som läggs i pressen och kläms så till den milda grad att all vätska trycks ur skalen och kort sagt blir ”pressvin”; en brutal vätska, en slags ohyfsad och otvättad kompis som man inte kan ta med till städade fester och hem. Nää, jag brukar slänga skiten. Men vackert är det.

Skörden: Puh! (eller ja, nästan puh iallafall)

Publicerat av
Svara

När jag sparkade igång min karriär som vinbonde 1988, hade jag att hantera en gammal gubbe som arbetade i vingården på Domaine Rabiega. Han var väl ungefär 10 år yngre än jag är nu och gammal nog att ha varit min pappa då. Denne idogt arbetande och erfarne man var besatt av att få in alla sina druvor; druvorna han vårdat under en växtsäsong och tagit hand om dagligen: inget fick gå till spillo.

Redan i juli kom han och började tjata om att det nog var dags att skörda snart. ”Kart!”, sa jag och visade med visst eftertryck att han inte skulle komma där och komma. ”Röta!” svarade han och menade med visst eftertryck att inte jag skulle komma där och komma. Och så där höll vi på till dess att vi skördade på tok försent för honom och ibland lite för tidigt för mig.

För att råda bot på  tjafset gjorde jag därför ett år en mindre tank med för tidigt, i hans ögon perfekt, skörade druvor och jämförde det färdiga vinet med vinerna från frukten vi plockat senare. Han förstod då att det var bättre att vänta, precis som han efter en jämförande studie kunde förstå att ekologiskt jordbruk var möjligt, men, sa han, ”det handlar för mig inte om smaken på vinet utan om att druvorna inte ska ruttna bort, det är mina barn och de ska inte behöva möta ett så brutalt öde”.

Han hade en poäng där. På den tiden, läs hela 90-talet och en bra bit in på 00-talet drabbades  vingårdarna i departementet Var, i likhet med många andra regioner, av röta varje år. Mer eller mindre. Mer om det regnade när allt var moget, mindre om september var kruttorr. Skälet till det där var en annan nederbördscykel än vi haft låt säga de senaste dryga 15 åren. Kort sagt har det på senare tid inte regnat just då det inte ska regna för att druvorna ska dra på sig fukt och en grund för röta i full blom i september.

 

På den tiden var varje år en kamp mellan rätt mognad och rötan. Det hände att vi vid gallringsbandet – som vi hade nytta av det! – fick slänga upp till 40% av druvorna från ett fält, andra år lämnade vi helt sonika frukten oplockad där det var som värst. En onödig kostnad och onödigt arbete att ta in druvorna.

I förra inlägget om skörden 2024 på Domaine Rabiega hintade jag om att jag hade på känn att 2024 blir ett röt-år, det första på länge, och det har nu visat sig stämma. När vi körde in våra syrah-druvor måndag-onsdag stötte vi på mer röta än vi gjort på flera år. Ingen fara å färde, men den finns där, och nu när det hotande regnet (efter tre dagars hot) är här, är risken stor att det som vi inte hunnit få in kommer att få nöja sig med att bli ett enkelt rosévin som säljs på bulk eller så får frukten hänga kvar: röt-år är skördandet en kamp mot klockan.

Nu hade vi, som  sagt, det här på känn och maxade plockande innan regnet slog till så lejonparten av druvorna är inne. Att en mindre del får klassas ner är dumt men ingen katastrof. Dessutom har vi cabernet kvar att plocka, en sort som mognar sent och i kraft av små klasar och bär har den bra motståndskraft mot rötan. Således hyser vi gott hopp om att kunna komplettera den utmärkta frukten vi redan fått in med ett par lass finfin cab. Men just idag tar vi på sydvästen och studerar de blixtar och gråvarierade molnformation som dagens ”alerte orange – väder” bjuder på.

Skördemusik!

Skörden 2024 : Domaine Rabiega

Publicerat av
Svara

Året 2024 utmärks på många håll av besvärliga väderförhållanden. I områden som Chablis talar man om halverad skörd sedan frost, hagel, ihållande regn och annat elände envisats med att avlösa varandra. I Provence är det långt ifrån så illa. I alla fall för de flesta. De som drabbats av hagel kan ha mist så mycket som 80% av sin skörd.

På Domaine Rabiega är vi förskonade från det värsta (peppar, peppar, druvorna är ännu inte inne och en katastrof hinns fortfarande med…), och vi kan bokföra en frostknäpp i april och en något svalare och mer nederbördsrik försäsong jämfört med snittet de senaste åren. Frosten tog det mesta av de vita druvorna och regnen har medfört att mildiou fått fäste i regionen, låt vara att Rabiega klarat sig bra.

Där vi står just nu, 1 september, har vi kört in vad som kan bli riktigt bra rosévin och vi ligger i startgroparna för det röda (vitt blir det inget). Utmaningen i skrivande stund är att vi förefaller ha nått rätt mognadsgrad på vår grenache och vår syrah – detta ska förhoppningsvis bara bekräftas av labbets analyser av druvorna imorgon – samtidigt som väderprognoserna skräms med åskoväder och omfattande regn de kommande dagarna.

I ett sådant här läge kan man  välja avvakta och vänta in analyserna eller bara lägga till ett par dagars mognad därför att magkänslan vill det. Eller så skördar man.

Kommer de där regnen lär mjöldaggen få vatten på sin kvarn och därmed ta ny fart och, något som det var länge sedan vi på allvar drabbades av härnere, vi kan få en rejäl omgång gråröta – detta är något som kan hända år då vi tidigare haft regn och fukt samtidigt som vi när vi nått full mognad på druvorna råkar ut för rejäla regn.

Beslutet som, efter en hel del vånda, fattats här idag är att ge järnet imorgon, måndag, och köra in så mycket vi kan av de förhoppningsvis mogna druvorna de närmaste dagarna; får vi inte in vår grenache och syrah före regnen finns det stor risk för att de här druvorna, majoriteten på gården, bara kommer duga till i bästa fall ordinärt rosévin.

Musik.

Skördearbetare: komplicerat

Publicerat av
2

Nej, det är kanske inte så komplicerat att vara skördearbetare. Det som är en utmaning är att hitta folk till skörden. Det är komplicerat.

Men låt oss börja med att det inte är komplicerat att skörda. Det är det inte. Den som väl lärt sig att hantera sekatören och att klippa av klasarna i någorlunda samma takt som övriga gänget och utan att få med en massa löv och omogna eller orena druvor har sitt på det torra. Utmaningen för skördearbetaren är att tya. För låt säga 25 år sedan var det sällsynt med skördedagar med temperaturer över 30+. Numer är de legio. Detta beror dels på att det blivit varmare i sena augusti och september (i år nytt värmerekord i september i Frankrike, igen, vad det verkar), dels på att de flesta skördar tidigare i och med att mognaden kommer snabbare. I år inledde vi med en vecka då vi hade 22+ redan 06.00 och 38+ vid lunch. Det är tufft. Går åt mycket vatten. Alla tyar inte. I skrivande stund, en bit in i september, har vi fortsatt över 30+.

Att skördandet är ett tufft jobb bidrar säkert till att allt färre vill skörda. Den där romantiska bilden av ett glatt sjungande gäng som klipper så det står härliga till och drar muntra historier för varandra och äter ur samma gryta på kvällen, det är numer just bara en romantisk bild av något som kanske var, definitivt inte är. Idag är skördandet svett och kanske även både tårar och blod.

Det har blivit varmare och tuffare samtidigt som, så som det alltid varit (ja, även min generation), varje ny generation förefaller vara lite vekare och lite mer bortklemad än den föregående. Fler ömfotingar och ett allt mer utmanade arbete gör att vi vinbönder har svårt att få ihop fungerande skördelag. De flesta gårdar brukar ha ett litet järngäng garvade skördearbetare som de kan lita på. Men för det mesta är järngängen för små för att på egen hand ta in alla druvorna i tid. Så gårdarna ringer runt, talar med arbetsförmedlingen och befintliga medarbetare och kollegor och vänder ut och in på sig själva. Det är med näppe det går att få ihop fulltaliga skördelag. De stora producenterna klarar sig förstås bättre för de kan erbjuda arbete över längre tid, men många av de stora väljer ändå att gå över till maskin. De har råd med det, och de slipper sedan besvären med att jaga in folk varje år.

Någon undrar kanske vart alla studenter och vandrande skördearbetare som fordom fanns en masse tagit vägen? De försvann i samband med att EU för ungefär 20 år sedan införde tydliga regler för vad som gäller för sådant här arbete. Kort sagt satte EU stopp för svart skördearbete. Skälet var nog inte så mycket att få in skatter som att försäkra sig om att de här extraarbetarna var och är ordentligt försäkrade. En god och riktig tanke med ett inte fullt önskvärt resultat.

Musik.

Skörden 2023: startskottet har ljudit!

Publicerat av
Svara

Året 2023 ser väldigt olika ut beroende på var vi gör våra nedslag i Europa. Medan det var mestadels soligt och fint, rent av varmt i de norra delarna av kontinenten i maj och juni, regnade det mängder längre söderöver. På Domaine Rabiega noterade vi över 20 regndagar i maj (!) och nästan lika många i juni, och det måste anses som mycket ovanligt. Någonstans runt första juli ändrades så allt. Det blev soligt och varmt söderöver och regnigt längre norrut, i Sverige till exempel, där vinproducenterna på många håll står inför ett utmanade år.

I södra Frankrike handlade maj och juni om att hantera de angrepp som ofrånkomligen följer med regn, i första hand mjöldagg. En annan utmaning, framförallt för ekologiska odlare, är ogräset som frodas i regnet. Medan den som arbetar konventionellt ”bara” ska sätta sina besprutningstillfällen ungefär varannan vecka, måste den som arbetar ekologiskt eller av andra skäl undviker systemiska växtskyddsmedel, vara oerhört noggrann med att applicera skyddet vid rätt tillfälle och då tillfälle ges. Dessutom måste den sistnämnda se till att hålla ogräset stången. Vilt växande gräs ökar risken för skadeangrepp, och det rejält om bonden tappar kontrollen.

Med andra ord är 2023 ett år då inte minst de ekologiska odlarna fått sitta en hel del på traktorn i färd med att växtskydda, klippa gräset mellan raderna och plöja bort ogräs. Den som lyckats med det har också gått fri från mjölgreppsangrepp och annat.

På Domaine Rabiega har vi ett par fält som drabbats av mjöldagg, men majoriteten har klarat sig bra. Vi har i år gjort mindre grönskörd än tidigare och har därför mer druvor. Samtidigt har torkan sedan början av juli gjort att druvorna även i år bli små. Fördelen är att vi får en fin koncentration och en bra bas för våra rödviner. Nackdelen är att det är svårare att få till eleganta roséviner. Dock är det inte omöjligt på något vis.

Startskottet för årets skörd på Domaine Rabiega ljöd tisdagen 22 augusti. Något senare än förra året och handen på hjärtat hade det varit bra att kicka igång ett par dagar tidigare, det är viktigt att få optimal (naturlig) fräschör i de vita och rosa vinerna. Kanske är jag lite gnällig här, men om man inte söker det perfekta vinet i alla lägen ska man inte göra vin på riktigt, då ska man arbeta med industriella producenter som nöjer sig med standardmått.

Nu är i alla fall det tänkta vitvinet och det tänkta rosévinet inne i vinkällaren och, trots gnället ovan, så ser det bra ut. Vi har fina aromer i år och en schysst balans i musten. Nu gäller det att inte schabbla bort det naturen gett oss och om vi inte gör det ska jag be att få återkomma i ärendet vitt och rosa.

Avseende de röda är vi i princip framme vid en perfekt mognad. Men lagom till det har naturen bestämt sig för att, i skrivande stund, ge oss en kalldusch i form av ett rejält åskregn. Vi får se hur det påverkar. Ibland späs druvorna ut och vi får invänta en ny koncentration. Fördelen är att vi får lite mer must, nackdelen att vi också kan dra på oss röta i och med att mogna druvor är synnerligen känsliga för rötangrepp. Stämmer väderleksrapporterna kommer det dock klarna upp och vi kommer få rejält med vind. Det hämmar rötangreppen och påskyndar ”åter-koncentrationen”. Det finns alltså hopp om ett riktigt, riktigt bra rödvin i år.

PS Har fått frågor om årets temperatur. Första skördeveckan låg dygnens svalaste temperatur, mellan 05.00 och 06.00, på 21+ och dygnets högsta på 38+-39+ varje dag (redan från cirka 09.30 hade vi 30+ hela veckan). Det gjorde att vi fick skörda från 06.30 (då solen kommit över horisonten) och fram till mellan 10.00 och 13.00 beroende på dag. Detta dels för att hålla druvorna svala – vitt och rosa kyls alltid innan jäsningen startar –, dels för att hålla liv i skördearbetarna. Druvorna som plockades ställde vi i ett kylrum till följande dag. Nästan morgon, 06.00, körde vi dem på gallringsbordet, krossade dem och pumpade in musten i vinkällaren. Där ligger just nu musten och fäller ut skal och annat, som ska lägga sig på botten innan vi flyttar över den rena musten till en ny tank och låter jäsningen börja.

Musik. Bonusmusik.

Décuvage

Publicerat av
2

För ganska precis en månad sedan inleddes skörden på Domaine Rabiega. Sedan dess har gårdens samtliga druvor plockats. Utfallet är något disparat och paradoxalt. Växtsäsongen har varit varm och torr och skulle kunna indikera ett år med mer power än finess. I fjol var det så. I år ville naturen något annat. Kort sagt är årets viner något ljusare och lättare och om kraft utmärkte 2021, är finess och elegans 2022 års adelsmärken.

Att det blir så, att vinet får – relativt sett, är bäst att tillägga – ljus färg ett varm och soldränkt år, kanske överraskar en del. Saken är den, att den extrema värmen kan bryta ner färgämnena i den blå druvan, varmed vinet naturligt blir ljusare. Nu går det att, åtminstone delvis, motverka det sistnämnda. Till exempel genom att hårt extrahera druvans skal. Fast just det är något som jag aldrig gör, eftersom det oftast leder till obalans och förlorad elegans i vinet.

Med andra ord blir vinerna från Domaine Rabiega 2022 något ljusare och lättare än de från 2021. Rent allmänt ligger gårdens viner 2022, såvitt går bedöma så här långt, stilmässigt mellan 2021 och 2020. Är det bra? Ja, det känns bra, mer elegans och finess än något av de tidigare åren samtidigt som där finns tillräckligt med kraft och en härlig ryggrad. (Avseende de rosa och vita vinerna återkommer jag separat till dem).

Det som händer i vinkällaren nu är, att vinerna jäser och macererar färdigt och allteftersom de gör det, tar vi dem vidare till nästa steg i mognadsprocessen. Idag har vi gjort ”décuvage” på tankarna med druvor avsedda för 2022 Clos Dière, alltså vårt toppvin. Detta innebär att vi skiljer musten från skalmassan, som legat med och macererat sedan skörden för cirka fyra veckor sedan. Att skalen legat med så länge, innebär att vi låtit vinet genomgå en lång maceration. Det ger en viss stil och lagringsduglighet som skiljer sig från vinerna som görs med kort maceration, eller helt enkelt bara ”décuveras” när den alkoholiska jäsningen är klar. För egen del anser jag, att macerationstiden är en av de allra viktigaste parametrarna i vinmakarens hantverk.

Skälet till att vi ”décuverade” idag är att jag genom provning bedömde vinerna i fråga som färdigmacererade. Till skillnad från många andra, innebär décuvage på Domaine Rabiega att vi pumpar bort det självrinnande vinet från tanken, medan skalmassan och en hel del vin som finns i den lämnas kvar. De flesta tar den där blöta skalmassan och pressar den. På så vis kan en större mängd vin göras. Visserligen får den en något avvikande karaktär. Först i ett första steg så musten rinner av skalen i pressen, och sedan då producenten börjar pressa. Det sista kallas pressvin. Vad den där första avrunna musten kallas beror på producentens kvalitetsmål. Jag vill så långt det är möjligt undvika, att aromer från de där ”avslutande vinerna” kommer med i ”fin-vinet”, varför de helt enkelt tas bort och kastas. Detta är ett steg på vägen mot att göra ett vin som upplevs som rent och elegant.

En (ganska) vanlig skördedag

Publicerat av
4

05.45 Väckarklockan, morgontoalett, rasta hundarna, frukost.

06.20 På väg mot Domaine Rabiega och den väntande skörden.

06.35 På plats, hur ser det ut, regnrisk, mogna druvor, vad ska vi börja med, vad är viktigast, vad tar minst skada av ett regn… Många frågor att fundera på.

06.55 Ett beslut måste fattas. Vi börjar med de dyra syrah-druvorna, avsedda för Clos Dière, de får inte börja ruttna nu när de nått så gott som perfekt mognad. Ger instruktion om det samt vilken tank vi ska använda oss av och hur den ska förberedas.

07.00 Alla skördearbetare anlända, skörden kan börja

07.30 Åskmuller hörs, grå moln hänger i horisonten, och visst syntes ett par blixtar där också? Igår vägrade ett par damer i skördegänget skörda om de kunde se en blixt, för även om den var ett par mil bort kunde den träffa dem via ståltråden i vingården, menade de, och som de är de bästa plockarna tog vi dem så klart på allvar, och när det inte hjälpte att prata om gummistövlar fick de åka hem. För tillfället har de inte sett blixtarna i horisonten och arbetar därför lugnt och metodiskt vidare. Men de har gummistövlar.

07.50 Första traktorlasset ankommer vinkällaren och mottagningen med gallringsmatta, avstjälkare och kross. Vi trycker på alla knappar som är avsedda för att starta maskinerna.

07.52 Var är vår husmekaniker? Gallringsmattan vägrar starta.

08.10 Gallringsmattan igång, men under tiden vi fixat med den har avstjälkaren lagt av. Mekanikern tar sig en titt. Detta påminner om när vi häromåret fick skörda med en traktor utan bromsar. Gick jättebra. En del materiella skador bara. Eller när en gästarbetande elektriker satte en skruvmejsel i ett elskåp just som skörden började 2020, varpå hela gården släcktes ner. Vi är glada att gästarbetaren överlevde och kunde ta sig hem för egen maskin, och efter ett par timmars ihärdigt arbete av ett gäng montörer var allt igång igen, då 2020.

08.15 Avstjälkaren är igång. Vi börjar gallra.

08.20 Cavisten kommer rusande. Den nya tanken som han håller på att fylla med gårdagens skörd av gröna druvor läcker. Nya instruktioner. Vi ringer firman som levererat den läckande tanken. De lovar komma per omgående. Mekanikern är högst tio minuter från oss. Så bra.

09.30 Mekanikern anländer. Svetsar och fixar. Testfyller tanken. Allt är som nytt, vilket det de facto är.

09.32 Vi andas optimism. Allt går som på räls. Tanken fixad. Damerna har fortsatt inte sett några blixtar. Åskmullret avtar borta i fjärran. Vi börjar planera för en mer omfattande skörd än tänkt. Förbereder ytterligare en tank för druvor. Tar in nya druvprover för att kolla mognaden i fälten.

09.45 Hotande åskmoln rakt över oss. Ingen vet hur det gick till. Vi avbryter arbetet med tank nummer två. Ber en bön för att vi ska hinna klart med det vi inlett på morgonen.

10.45 Extra skördearbetare anländer. Hade behövts om vi kört vidare med tank två. Nu får de hjälpa till vid gallringsmattan.

11.00 Vi är klara. Tanken är full. Bra resultat.

11.01 Det börjar regna.

11.05 Tackar skördelaget, även den delen som anlände 10.45, pratar aningen uppskruvat – allt har ju gått bra – med en franska med västgötsk accent om kommande skördar, siar om vädret, pratar om mognad, fukt, värme och röta och balans i druvorna. Sannolikt fattar ingen av dem ett smack, men de förstår att de ska ringa Isabelle på kontoret och få ny information i morgon eftermiddag. Då ska regnovädret ha dragit förbi och vi kan göra en mer detaljerad plan för den fortsatt skörden.

Musik.

Skörden Domaine Rabiega 2021 5.0

Publicerat av
4

Skrev i förra inlägget (Skörden Domaine Rabiega 2021 (4.0)) om skörden i allmänhet och gårdens syrah-druvor i synnerhet. Men även om skörden var rekordliten gör vi fler viner än våra två Clos Dière (”L’oeuf” och ”La barrique”). Det här inlägget handlar om dem.Låt oss börja med vinet som inte blev av: rosévinet. Målet är att varje år göra 500 flaskor av det här ytterst exklusiva vinet. Priset, över 100 €, förpliktigar, och det är skälet till att vi inte gjorde något rosévin 2021. Druvorna var helt enkelt alltför koncentrerade. Vi hade för all del med hjälp av aktivt kol kunnat ta bort färg från den superkoncentrerade musten, men det ville vi inte göra. Istället valde vi att inte göra något rosévin 2021 (en annan orsak är att vi hade svårt att pricka det perfekta skördetillfället, alltså den korta tiden då vinet både har kvar sin naturliga fräschör och hunnit få tillräckligt med aromer, inte bara färg, för att bli så där bra som 2020 r Rabiega rosé).Vitvinet 2020 (”r Rabiega blanc 2020”) hann vi inte riktigt förbereda oss för. Gården köptes in bara ett par veckor före skördestarten och allt gick i en rasande fart. Vi är ändå nöjda med resultatet: ett smakrikt vitvin, väl lämpat för mat som piggvar med smörmonterad sås. Glädjande är att 2021, precis som man kan förvänta sig, är ett snäpp upp. Mer fräschör och smak och riktigt snygg balans. En kanske intressant sak är att vi gjort det här vinet (som vi brukar) med mycket lite svavel och utan att (med kasein) tvätta bort orange toner från skal och tillfällig oxidation under debourbage-fasen (klarningen före den alkoholiska jäsningen). Det gör att vårt tämligen friska, fräscha och aromatiska vitvin snarast ser ut som ett orange vin, utan att egentligen smaka som ett sådant. Vi tror att det här kan vara nästa steg för de orange vinerna när smekmånaden, som nu pågått så länge att orange är gårdagens nyhet, är över. Alltså mer fräschör än vad färgen antyder. Det här, färgen vs smaken, är en intressant fråga, för vi seende dricker som vi äter: också med ögonen. Däremot tänker vi inte alltid på att vi gör det. Ska med andra ord bli intressant att se vad vi får för reaktioner på det här vinet när det släpps någon gång under 2022.Sist men inte minst har vi i år gjort ytterligare två rödviner utöver Clos Dière. Dels Domaine Rabiega, som är bra men tyvärr inte mer än runt 700 flaskor, dels ett nytt, lätt grenache-vin, som jag ska be att få återkomma till i något framtida inlägg.