Skördearbetare: komplicerat

Nej, det är kanske inte så komplicerat att vara skördearbetare. Det som är en utmaning är att hitta folk till skörden. Det är komplicerat.

Men låt oss börja med att det inte är komplicerat att skörda. Det är det inte. Den som väl lärt sig att hantera sekatören och att klippa av klasarna i någorlunda samma takt som övriga gänget och utan att få med en massa löv och omogna eller orena druvor har sitt på det torra. Utmaningen för skördearbetaren är att tya. För låt säga 25 år sedan var det sällsynt med skördedagar med temperaturer över 30+. Numer är de legio. Detta beror dels på att det blivit varmare i sena augusti och september (i år nytt värmerekord i september i Frankrike, igen, vad det verkar), dels på att de flesta skördar tidigare i och med att mognaden kommer snabbare. I år inledde vi med en vecka då vi hade 22+ redan 06.00 och 38+ vid lunch. Det är tufft. Går åt mycket vatten. Alla tyar inte. I skrivande stund, en bit in i september, har vi fortsatt över 30+.

Att skördandet är ett tufft jobb bidrar säkert till att allt färre vill skörda. Den där romantiska bilden av ett glatt sjungande gäng som klipper så det står härliga till och drar muntra historier för varandra och äter ur samma gryta på kvällen, det är numer just bara en romantisk bild av något som kanske var, definitivt inte är. Idag är skördandet svett och kanske även både tårar och blod.

Det har blivit varmare och tuffare samtidigt som, så som det alltid varit (ja, även min generation), varje ny generation förefaller vara lite vekare och lite mer bortklemad än den föregående. Fler ömfotingar och ett allt mer utmanade arbete gör att vi vinbönder har svårt att få ihop fungerande skördelag. De flesta gårdar brukar ha ett litet järngäng garvade skördearbetare som de kan lita på. Men för det mesta är järngängen för små för att på egen hand ta in alla druvorna i tid. Så gårdarna ringer runt, talar med arbetsförmedlingen och befintliga medarbetare och kollegor och vänder ut och in på sig själva. Det är med näppe det går att få ihop fulltaliga skördelag. De stora producenterna klarar sig förstås bättre för de kan erbjuda arbete över längre tid, men många av de stora väljer ändå att gå över till maskin. De har råd med det, och de slipper sedan besvären med att jaga in folk varje år.

Någon undrar kanske vart alla studenter och vandrande skördearbetare som fordom fanns en masse tagit vägen? De försvann i samband med att EU för ungefär 20 år sedan införde tydliga regler för vad som gäller för sådant här arbete. Kort sagt satte EU stopp för svart skördearbete. Skälet var nog inte så mycket att få in skatter som att försäkra sig om att de här extraarbetarna var och är ordentligt försäkrade. En god och riktig tanke med ett inte fullt önskvärt resultat.

Musik.

Skörden 2023: startskottet har ljudit!

Året 2023 ser väldigt olika ut beroende på var vi gör våra nedslag i Europa. Medan det var mestadels soligt och fint, rent av varmt i de norra delarna av kontinenten i maj och juni, regnade det mängder längre söderöver. På Domaine Rabiega noterade vi över 20 regndagar i maj (!) och nästan lika många i juni, och det måste anses som mycket ovanligt. Någonstans runt första juli ändrades så allt. Det blev soligt och varmt söderöver och regnigt längre norrut, i Sverige till exempel, där vinproducenterna på många håll står inför ett utmanade år.

I södra Frankrike handlade maj och juni om att hantera de angrepp som ofrånkomligen följer med regn, i första hand mjöldagg. En annan utmaning, framförallt för ekologiska odlare, är ogräset som frodas i regnet. Medan den som arbetar konventionellt ”bara” ska sätta sina besprutningstillfällen ungefär varannan vecka, måste den som arbetar ekologiskt eller av andra skäl undviker systemiska växtskyddsmedel, vara oerhört noggrann med att applicera skyddet vid rätt tillfälle och då tillfälle ges. Dessutom måste den sistnämnda se till att hålla ogräset stången. Vilt växande gräs ökar risken för skadeangrepp, och det rejält om bonden tappar kontrollen.

Med andra ord är 2023 ett år då inte minst de ekologiska odlarna fått sitta en hel del på traktorn i färd med att växtskydda, klippa gräset mellan raderna och plöja bort ogräs. Den som lyckats med det har också gått fri från mjölgreppsangrepp och annat.

På Domaine Rabiega har vi ett par fält som drabbats av mjöldagg, men majoriteten har klarat sig bra. Vi har i år gjort mindre grönskörd än tidigare och har därför mer druvor. Samtidigt har torkan sedan början av juli gjort att druvorna även i år bli små. Fördelen är att vi får en fin koncentration och en bra bas för våra rödviner. Nackdelen är att det är svårare att få till eleganta roséviner. Dock är det inte omöjligt på något vis.

Startskottet för årets skörd på Domaine Rabiega ljöd tisdagen 22 augusti. Något senare än förra året och handen på hjärtat hade det varit bra att kicka igång ett par dagar tidigare, det är viktigt att få optimal (naturlig) fräschör i de vita och rosa vinerna. Kanske är jag lite gnällig här, men om man inte söker det perfekta vinet i alla lägen ska man inte göra vin på riktigt, då ska man arbeta med industriella producenter som nöjer sig med standardmått.

Nu är i alla fall det tänkta vitvinet och det tänkta rosévinet inne i vinkällaren och, trots gnället ovan, så ser det bra ut. Vi har fina aromer i år och en schysst balans i musten. Nu gäller det att inte schabbla bort det naturen gett oss och om vi inte gör det ska jag be att få återkomma i ärendet vitt och rosa.

Avseende de röda är vi i princip framme vid en perfekt mognad. Men lagom till det har naturen bestämt sig för att, i skrivande stund, ge oss en kalldusch i form av ett rejält åskregn. Vi får se hur det påverkar. Ibland späs druvorna ut och vi får invänta en ny koncentration. Fördelen är att vi får lite mer must, nackdelen att vi också kan dra på oss röta i och med att mogna druvor är synnerligen känsliga för rötangrepp. Stämmer väderleksrapporterna kommer det dock klarna upp och vi kommer få rejält med vind. Det hämmar rötangreppen och påskyndar ”åter-koncentrationen”. Det finns alltså hopp om ett riktigt, riktigt bra rödvin i år.

PS Har fått frågor om årets temperatur. Första skördeveckan låg dygnens svalaste temperatur, mellan 05.00 och 06.00, på 21+ och dygnets högsta på 38+-39+ varje dag (redan från cirka 09.30 hade vi 30+ hela veckan). Det gjorde att vi fick skörda från 06.30 (då solen kommit över horisonten) och fram till mellan 10.00 och 13.00 beroende på dag. Detta dels för att hålla druvorna svala – vitt och rosa kyls alltid innan jäsningen startar –, dels för att hålla liv i skördearbetarna. Druvorna som plockades ställde vi i ett kylrum till följande dag. Nästan morgon, 06.00, körde vi dem på gallringsbordet, krossade dem och pumpade in musten i vinkällaren. Där ligger just nu musten och fäller ut skal och annat, som ska lägga sig på botten innan vi flyttar över den rena musten till en ny tank och låter jäsningen börja.

Musik. Bonusmusik.

Décuvage

För ganska precis en månad sedan inleddes skörden på Domaine Rabiega. Sedan dess har gårdens samtliga druvor plockats. Utfallet är något disparat och paradoxalt. Växtsäsongen har varit varm och torr och skulle kunna indikera ett år med mer power än finess. I fjol var det så. I år ville naturen något annat. Kort sagt är årets viner något ljusare och lättare och om kraft utmärkte 2021, är finess och elegans 2022 års adelsmärken.

Att det blir så, att vinet får – relativt sett, är bäst att tillägga – ljus färg ett varm och soldränkt år, kanske överraskar en del. Saken är den, att den extrema värmen kan bryta ner färgämnena i den blå druvan, varmed vinet naturligt blir ljusare. Nu går det att, åtminstone delvis, motverka det sistnämnda. Till exempel genom att hårt extrahera druvans skal. Fast just det är något som jag aldrig gör, eftersom det oftast leder till obalans och förlorad elegans i vinet.

Med andra ord blir vinerna från Domaine Rabiega 2022 något ljusare och lättare än de från 2021. Rent allmänt ligger gårdens viner 2022, såvitt går bedöma så här långt, stilmässigt mellan 2021 och 2020. Är det bra? Ja, det känns bra, mer elegans och finess än något av de tidigare åren samtidigt som där finns tillräckligt med kraft och en härlig ryggrad. (Avseende de rosa och vita vinerna återkommer jag separat till dem).

Det som händer i vinkällaren nu är, att vinerna jäser och macererar färdigt och allteftersom de gör det, tar vi dem vidare till nästa steg i mognadsprocessen. Idag har vi gjort ”décuvage” på tankarna med druvor avsedda för 2022 Clos Dière, alltså vårt toppvin. Detta innebär att vi skiljer musten från skalmassan, som legat med och macererat sedan skörden för cirka fyra veckor sedan. Att skalen legat med så länge, innebär att vi låtit vinet genomgå en lång maceration. Det ger en viss stil och lagringsduglighet som skiljer sig från vinerna som görs med kort maceration, eller helt enkelt bara ”décuveras” när den alkoholiska jäsningen är klar. För egen del anser jag, att macerationstiden är en av de allra viktigaste parametrarna i vinmakarens hantverk.

Skälet till att vi ”décuverade” idag är att jag genom provning bedömde vinerna i fråga som färdigmacererade. Till skillnad från många andra, innebär décuvage på Domaine Rabiega att vi pumpar bort det självrinnande vinet från tanken, medan skalmassan och en hel del vin som finns i den lämnas kvar. De flesta tar den där blöta skalmassan och pressar den. På så vis kan en större mängd vin göras. Visserligen får den en något avvikande karaktär. Först i ett första steg så musten rinner av skalen i pressen, och sedan då producenten börjar pressa. Det sista kallas pressvin. Vad den där första avrunna musten kallas beror på producentens kvalitetsmål. Jag vill så långt det är möjligt undvika, att aromer från de där ”avslutande vinerna” kommer med i ”fin-vinet”, varför de helt enkelt tas bort och kastas. Detta är ett steg på vägen mot att göra ett vin som upplevs som rent och elegant.

En (ganska) vanlig skördedag

05.45 Väckarklockan, morgontoalett, rasta hundarna, frukost.

06.20 På väg mot Domaine Rabiega och den väntande skörden.

06.35 På plats, hur ser det ut, regnrisk, mogna druvor, vad ska vi börja med, vad är viktigast, vad tar minst skada av ett regn… Många frågor att fundera på.

06.55 Ett beslut måste fattas. Vi börjar med de dyra syrah-druvorna, avsedda för Clos Dière, de får inte börja ruttna nu när de nått så gott som perfekt mognad. Ger instruktion om det samt vilken tank vi ska använda oss av och hur den ska förberedas.

07.00 Alla skördearbetare anlända, skörden kan börja

07.30 Åskmuller hörs, grå moln hänger i horisonten, och visst syntes ett par blixtar där också? Igår vägrade ett par damer i skördegänget skörda om de kunde se en blixt, för även om den var ett par mil bort kunde den träffa dem via ståltråden i vingården, menade de, och som de är de bästa plockarna tog vi dem så klart på allvar, och när det inte hjälpte att prata om gummistövlar fick de åka hem. För tillfället har de inte sett blixtarna i horisonten och arbetar därför lugnt och metodiskt vidare. Men de har gummistövlar.

07.50 Första traktorlasset ankommer vinkällaren och mottagningen med gallringsmatta, avstjälkare och kross. Vi trycker på alla knappar som är avsedda för att starta maskinerna.

07.52 Var är vår husmekaniker? Gallringsmattan vägrar starta.

08.10 Gallringsmattan igång, men under tiden vi fixat med den har avstjälkaren lagt av. Mekanikern tar sig en titt. Detta påminner om när vi häromåret fick skörda med en traktor utan bromsar. Gick jättebra. En del materiella skador bara. Eller när en gästarbetande elektriker satte en skruvmejsel i ett elskåp just som skörden började 2020, varpå hela gården släcktes ner. Vi är glada att gästarbetaren överlevde och kunde ta sig hem för egen maskin, och efter ett par timmars ihärdigt arbete av ett gäng montörer var allt igång igen, då 2020.

08.15 Avstjälkaren är igång. Vi börjar gallra.

08.20 Cavisten kommer rusande. Den nya tanken som han håller på att fylla med gårdagens skörd av gröna druvor läcker. Nya instruktioner. Vi ringer firman som levererat den läckande tanken. De lovar komma per omgående. Mekanikern är högst tio minuter från oss. Så bra.

09.30 Mekanikern anländer. Svetsar och fixar. Testfyller tanken. Allt är som nytt, vilket det de facto är.

09.32 Vi andas optimism. Allt går som på räls. Tanken fixad. Damerna har fortsatt inte sett några blixtar. Åskmullret avtar borta i fjärran. Vi börjar planera för en mer omfattande skörd än tänkt. Förbereder ytterligare en tank för druvor. Tar in nya druvprover för att kolla mognaden i fälten.

09.45 Hotande åskmoln rakt över oss. Ingen vet hur det gick till. Vi avbryter arbetet med tank nummer två. Ber en bön för att vi ska hinna klart med det vi inlett på morgonen.

10.45 Extra skördearbetare anländer. Hade behövts om vi kört vidare med tank två. Nu får de hjälpa till vid gallringsmattan.

11.00 Vi är klara. Tanken är full. Bra resultat.

11.01 Det börjar regna.

11.05 Tackar skördelaget, även den delen som anlände 10.45, pratar aningen uppskruvat – allt har ju gått bra – med en franska med västgötsk accent om kommande skördar, siar om vädret, pratar om mognad, fukt, värme och röta och balans i druvorna. Sannolikt fattar ingen av dem ett smack, men de förstår att de ska ringa Isabelle på kontoret och få ny information i morgon eftermiddag. Då ska regnovädret ha dragit förbi och vi kan göra en mer detaljerad plan för den fortsatt skörden.

Musik.

Skörden Domaine Rabiega 2021 5.0

Skrev i förra inlägget (Skörden Domaine Rabiega 2021 (4.0)) om skörden i allmänhet och gårdens syrah-druvor i synnerhet. Men även om skörden var rekordliten gör vi fler viner än våra två Clos Dière (”L’oeuf” och ”La barrique”). Det här inlägget handlar om dem.Låt oss börja med vinet som inte blev av: rosévinet. Målet är att varje år göra 500 flaskor av det här ytterst exklusiva vinet. Priset, över 100 €, förpliktigar, och det är skälet till att vi inte gjorde något rosévin 2021. Druvorna var helt enkelt alltför koncentrerade. Vi hade för all del med hjälp av aktivt kol kunnat ta bort färg från den superkoncentrerade musten, men det ville vi inte göra. Istället valde vi att inte göra något rosévin 2021 (en annan orsak är att vi hade svårt att pricka det perfekta skördetillfället, alltså den korta tiden då vinet både har kvar sin naturliga fräschör och hunnit få tillräckligt med aromer, inte bara färg, för att bli så där bra som 2020 r Rabiega rosé).Vitvinet 2020 (”r Rabiega blanc 2020”) hann vi inte riktigt förbereda oss för. Gården köptes in bara ett par veckor före skördestarten och allt gick i en rasande fart. Vi är ändå nöjda med resultatet: ett smakrikt vitvin, väl lämpat för mat som piggvar med smörmonterad sås. Glädjande är att 2021, precis som man kan förvänta sig, är ett snäpp upp. Mer fräschör och smak och riktigt snygg balans. En kanske intressant sak är att vi gjort det här vinet (som vi brukar) med mycket lite svavel och utan att (med kasein) tvätta bort orange toner från skal och tillfällig oxidation under debourbage-fasen (klarningen före den alkoholiska jäsningen). Det gör att vårt tämligen friska, fräscha och aromatiska vitvin snarast ser ut som ett orange vin, utan att egentligen smaka som ett sådant. Vi tror att det här kan vara nästa steg för de orange vinerna när smekmånaden, som nu pågått så länge att orange är gårdagens nyhet, är över. Alltså mer fräschör än vad färgen antyder. Det här, färgen vs smaken, är en intressant fråga, för vi seende dricker som vi äter: också med ögonen. Däremot tänker vi inte alltid på att vi gör det. Ska med andra ord bli intressant att se vad vi får för reaktioner på det här vinet när det släpps någon gång under 2022.Sist men inte minst har vi i år gjort ytterligare två rödviner utöver Clos Dière. Dels Domaine Rabiega, som är bra men tyvärr inte mer än runt 700 flaskor, dels ett nytt, lätt grenache-vin, som jag ska be att få återkomma till i något framtida inlägg.

Skörden Domaine Rabiega 3.0

En månad sedan förra skörderapporten. En hel del har hänt sedan dess – vilket inte hindrar att skörden fortsatt inte är klar.

Druvorna bärgades redan i början av september men vissa tankar jäser fortsatt. När man skriver ”jäser” tänker nog de flesta på den alkoholiska jäsningen, då sockret med jästens hjälp omvandlas till alkohol. Rätt så. Det är en jäsning alla viner genomgår – utan jäsning förblir musten… must. Men de flesta viner genomgår också en andra jäsning. Det är en jäsning som egentligen är en bakterie-driven omvandling, där syrlig äpplesyra blir till rundare mjölksyra. Detta sedan en i vinet naturligt förekommande mjölksyrebakterie fått göra sitt.

Den här ”malolaktiska jäsningen”, som omvandlingen kallas, är en opålitlig variabel i vinmakarens värld. När det gäller rött vin görs alltid omvandlingen. I vita och rosa viner kan vinmakaren välja att stoppa mjölksyrebakteriens framfart med hjälp av, till exempel, svavel och kyla. Med andra ord förekommer det vitt och rosa vin där den malolaktiska jäsningen inte skett. När vinmakaren väljer att blockera den sistnämnda är det vanligtvis därför att hen vill behålla maximal friskhet i vinet.

Men. Ibland sätter den malokatiska jäsningen igång medan den alkoholiska pågår, ibland rent av före den alkoholiska. Understundom händer inget speciellt. Vinmakaren kan bara glatt konstatera att både den alkoholiska och malolaktiska jäsningen är avklarad då vinet har analyserats efter jäsningen (det är laboratoriets rapport som ger besked om vinets kemiska status efter jäsningen). Andra gånger går det käpprätt åt skogen.  Till exempel om vinet får för mycket syre samtidigt som mjölksyrebakterien är aktiv och det finns ojäst socker kvar i musten/vinet. Den flyktiga syran skjuter i höjden på nolltid, och, märk väl, detta är framförallt ett problem för koncentrerade viner. Har aldrig varit med om ”galopperande flyktig syra” i tankar med lätt, okoncentrerat vin, men väl med de riktiga hästsparkarna.

Om nu detta gissel, denna mardröm, inträffar mitt i jäsningsarbetet, att en tank skjuter iväg den flyktiga syran, ja, då är det fara å färde och det gäller att agera snabbt. Steg ett är att stoppa aktiviteten i tanken. Det görs med svavel. Är skalen kvar i den falerande tanken ska dessa skiljas från det halvjästa vinet. Därefter görs en ”pied de cuve”. Kort sagt startar vinmakaren en jäsning i liten skala och tillsätter i flera steg detta jäsande vin till tanken som ska sättas igång igen. För det mesta fungerar detta och vinmakaren kan jäsa ut sin tank utan vidare dramatik. Andra gånger vägrar vinet hoppa igång igen, eller så fortsätter den flyktiga syran att skena. Då är det bara att stoppa jäsningen med svavel och kyla och filtrera vinet och… jäsa om det i samband med nästa års skörd – vinet blandas då i andra jäsande tankar och blir dels utjäst, dels återfår det en normal halt flyktig syra.

På Domaine Rabiega är nu det mesta färdigtjäst. Några småpytsar återstår dock och det är först då allt är klart om någon vecka som nästa steg i arbetet kan tas. Då görs en första blend av de olika vinerna. Mer om det i ett kommande inlägg.

Skörden Domaine Rabiega 2021 1.0

Inte ens september och redan är hälften, eller mer, av druvorna skördade på Domaine Rabiega. Tidig mognad, eller snarare normal mognad utifrån den nya skördekalenderns tideräkning. När jag började min första vända på Domaine Rabiega 1988 skördade vi syrah i slutet av september/början av oktober. Nu gäller sena augusti/tidiga september.Året, 2021, har utmärks av eländes elände och massvis av tur. Det förra för alltför många av våra kollegor, det sista för oss. Skörden kommer förvisso bli väldigt liten på grund av den långa torkan i år, men vi får i alla fall en skörd och – paradoxalt nog tack vare torkan – den är galet bra: små druvor med fantastisk koncentration. Faktum är att druvorna är så koncentrerade och laddade att vi bestämt oss för att inte göra något rosévin i år. Enkelt uttryckt har druvorna fel balans och sammansättning för att fungera i målbilden för vårt rosévin.Det eländes elände som drabbat så många började i april – den kallaste aprilmånaden i mannaminne, toppad av flera dygn med kraftig frost. Frost som dels tar knoppar av daga, dels stör mognadsprocessen. På detta följde längre norrut i Frankrike oväder och regnstormar medan vi i södern drabbades av en flera månader lång torka. När vädret så började rätta till sig norröver, drabbades vi i söder, särskilt i de sydöstra delarna av Frankrike, av bränder. Torkan i kombination med hårda vindar är mums för mumma för elden, och när intellektuellt allt annat än överbegåvade individer välvilligt hjälper den på traven genom att kasta fimpar i torrt gräs eller rent av grilla på engångsgrillar i den fria naturen, står det inte länge på förrän tusentals hektar mark har härjats av elden.Vingårdar brinner inte. Tvärtom utgör de väl fungerande brandgator. Men att de inte brinner innebär inte att stockar inte kan torka sönder eller att druvor kan skrumpna ihop eller få sin smak förstörd av rök eller rent av det saltvatten vattenbombarna hämtar i havet. Oräkneliga av våra kollegor har fått årets skörd spolierad på det här viset. Och när alla trodde att nu kan det inte bli värre drog ett oväder fram här i förra veckan och dränkte vissa fält medan andra slogs sönder av hagel.

Nej, det är inget lätt år i år, och för många kommer det att vara det värsta någonsin. För konsumenterna bör det rimligtvis innebär att rosévinerna från Provence kommer gå upp något i pris, alternativ ner i kvalitet. Det sista inte därför att alla sitter med superkoncentrerade druvor utan därför att skörden kommer att bli mycket liten. Massvis av odlingar har förstörts helt eller delvis samtidigt som det är lite vätska i druvorna till följd av torkan.När det ser ut som ovan är den som klarat sig undan med blotta fasan, och en liten skörd, mer än tacksam och medan andra slickar såren kan vi planera för en exceptionellt bra årgång, låt vara med en aning blandade känslor.

Musik. Mer musik. Bonus.

Skörden: Lugnet efter stormen

Så här vid månadsskiftet oktober-november har skördens efterbörder mer eller mindre klarats av. Ibland kan till exempel den malolaktiska jäsningen ta en evighet. I år gick den som en schottis på Domaine Rabiega, och vi har lagt den till handlingarna sedan länge. Vi har därför också hunnit göra ”grov-blenden”, det vill säga sätta ihop de olika druvfälten, skördetillfällena och tankarna med varandra. Som om det inte räckte med allt det där har vi redan dragit de nyblandade vinerna till de kärl – betongägg, tankar i rostfritt stål och ekfat ­– de nu ska ligga och mogna på.Ute i vingården har vi höstplöjt och avslutat förberedelsearbetet för nästa års plantering. Dessutom har vi hunnit med en kontroll av vår ekologiska verksamhet. Till skillnad mot vad en del tror, kontrolleras vingårdar en hel del, och detta oavsett vilken filosofi producenten bekänner sig till. Den som valt att gå den ekologiska vägen vet att den kontrolleras lite extra. Detta därför att utöver de allmänna reglerna och lagarna för vinproduktion ska det specifika regelverket för ekologisk odling efterlevas. Och allt detta kontrolleras med jämna mellanrum. En kontroll som nu alltså är genomförd. Och med det har lugnet infunnit sig här.Nu vidtar en, låt vara kort men ändå, väntans tid. Vi vill inte beskära vinrankorna förrän löven har fallit och saven dragit sig tillbaka. Detta lär inte ske än på några veckor. I vinkällaren handlar det mest om att då och då smaka av de olika kärlen så inget drar iväg åt ett oönskat håll och att vid behov vidta någon åtgärd. Men på det hela är det lugnt. Lugnet efter stormen. Skördens motpol.För egen del handlar det nu mycket om att kontinuerligt prova vinerna för att se att dofter och aromer utvecklas som i den vision jag har för varje vin. Så fort något avviker från visionen måste jag ändra planen. Det kan handla om att blanda fat och tankar för ett bestämt vin och sedan lägga tillbaka vinet på en annan typ av kärl, kanske flytta allt från ek till betong. Går det riktigt åt helvete kan det handla om att helt tänka om och göra ett  ”Y” fast det var tänkt att bli ett ”X”. Dock är det sista mycket ovanligt och då jag är konsult vill jag understryka att det aldrig, repeterar aldrig, händer med rätt konsult i vinkällaren.

Musik.

Skörden : Avslut?

Avslut på en skörd? Nej, det finns knappast. I alla fall inte för den som gör kvalitetsvin. Så länge vinet lever och utvecklas i flaskan lever skörden. På gott och ont. Det lyckade vinet skänker lycka åt alla som varit inblandade i dess väg från knopp till dryck i glaset. Det misslyckade vinet sprider i lika stor utsträckning smälek och skam. Ve den som är mån om sitt rykte och ändå, på grund av slarv eller inkompetens, buteljerar en sekunda vara och säljer den som kejsarens nya kläder. Historien är sällan barmhärtig mot den som försöker blåsa vinkonsumenten.

Men det är klart att det å andra sidan går att tala om något slags avslut på själva plockandet och jäsandet. Där är vi nu i vår bevakning av skörden på Domaine Rabiega 2020.

Som tidigare framgått såg druvorna genomgående, och särskilt de blå, mycket fina ut, och redan i det läget stod det klart att det skulle vara möjligt att göra bra vin i år. Exakt hur bra, har blivit tydligare allteftersom den alkoholiska och därefter den malolaktiska jäsningen genomförts. Vitt och rosa blir okej men inte exceptionellt bra, såvida inte vinmakaren lyckas med det omöjliga, vilket han just nu är i färd med att försöka sig på. Dock kan något återhållna förhoppningar vara på sin plats här.Med de röda viner förhåller det sig annorlunda. Plockade vid exakt rätt ögonblick för att druvorna skulle kunna leverera både frukt och struktur är de små mästerverk i vardande. Men här finns också plats för ett varningens ord: Att kocken står där med en perfekt fisk, grönsak eller köttbit bäddar för framgång, men, en klåpare och den som har ständig otur i köket kan förstöra också den ädlaste råvara. Detta gäller även i vinmakeriets understundom lika dystra som mystiska och glädjefyllda värld.Det jag säkert kan säga så här långt är att vi sitter på en tank med syrah som är fullt i klass med de bästa årgångarna av det högt prisade (både avseende priset och tilldelade utmärkelser och priser) Clos Dière ”cuvée I”. Någon carignan finns dessvärre inte kvar på gården och knappt heller någon grenache (planteras dock nu och kommer så småningom att återkomma), men det finns desto mer cabernet sauvignon. Den första caben på gården planterades 1989 och då som en understödjande del i en tänkt blend kallad ”cuvée II”. Nu har vi så mycket cab att vi måste tänka i nya banor och, förmodligen, göra en IGP-blend på cab och syrah, och kanske också en aop-blend med syrah och lite cab. Detta vid sidan om det tänkta, nygamla toppvinet på syrah à la ”cuvée I”.Det som hänt sedan sist är att de färdigjästa tankarna till del blendats. Bland annat har en högst medveten mix av cab jäst i öppna ekfat respektive tank blandats och i viss mån har syrah och cab satts ihop. Nu väntar olika lagring i tankar av rostfritt stål, ekfat av olika slag och storlekar samt äggformade betongtankar. Min vana trogen kommer jag säkert mixa om vid ett flertal tillfällen innan vinerna slutligen hamnar på flaska. Detta ”mixande” beror på hur vinerna utvecklas och om jag ser att något går åt fel håll eller upptäcker lägen där 1+1 kan bli 3. Om detta får vi återkomma när buteljeringen närmar sig, sannolikt någon gång i höjd i med skörden 2021…

Skörden: Stil, jäsning & skalurlakning

En och annan HR har kommit med inspel på ämnen att skriva om inom ramen för ”Skörden”. Inte minst undrar många över det här med jäsning respektive maceration/skalurlakning och hur vinmakaren kan arbeta mot olika stilar – om den nu alls kan det?Först som sist: Stilen kan påverkas. Det är rent av så att det i grund och botten är just det en medveten vinmakare sysslar med. Och vi talar då inte om billiga skräpviner som kan påverkas med så enkla trick som socker, syra och aromfrämjande jäst. Till skillnad från vad många tror fungerar inget sådant när vi talar kvalitetsviner gjorde på förstklassiga druvor. Kort sagt går tillverkningen av kvalitetsviner hand i hand med filosofin om att låta de naturliga mikroorganismerna göra jobbet utan att människan lägger sig i för mycket. Det kan vara värt att understryka i tider då alltför många, även sådana som borde veta bättre, på fullt allvar tror att alla moderna viner görs i en stor fabrik full av tillsatser och fuffens.Druvmaterialet är avgörande för den som vill ha frihet att styra sitt vin åt ena eller andra hållet. Redan i valet av hur bonden arbetar i vingården har den lagt ut riktningen: Kvalitet eller kvantitet. Sitter jag med druvor av utmärkt kvalitet är det upp till mig att bestämma i vilken riktning, mot vilken stil, vi ska arbeta vidare inom de redan fastslagna kvalitetskriterierna. I fallet med Domaine Rabiega och skörden 2020, har jag valt att dels fokusera på ”fruktdrivet”, dels ”struktur”. I samband med att druvorna passerat gallringsmattan har jag bestämt vilka druvor som ska bli vad. Det som ska bli mer fruktdrivet har hamnat i tankar där vi pumpat runt musten mer och/eller tryckt ner jäsningsmassan i syfte att extrahera, och detta under mycket kort tid. I det andra fallet, där vi söker mer struktur, har vi lämnat skalen att dra med musten under lång tid istället.Effekterna av de båda ovan nämnda tillvägagångssätten kan sedan förstärkas eller förminskas med saker som temperaturen, jäsningskärlets material och huruvida klasarna är hela eller mosade då de går in i tanken (generellt främjar det förra frukt, det senare struktur), och i förlängningen bör det här tidiga valet följas upp med relevanta insatser i lagringsskedet. Kanske får vinet ligga kvar i en rostfri tank, kanske går det till en amfora (om det inte redan finns i en sådan), kanske flyttas det till ekfat. Både avseende amforor och ekfat är valet av kärl av stor vikt. Olika leror och temperaturen då amforan brändes påverkar lagringens utfall. Ek från olika växtplatser, hur träet torkats, hur fatet rostats styr vinet åt olika håll.  Om detta får vi kanske anledning att återkomma.

Musik.