Påsparmesanpannkaka

Parmesanost på påse kan förefalla vara en Guds gåva till kocken. Väger lätt och är därför bekväm att bära med hem från affären, och dessutom enkel att strö över vad det nu kan vara. Det som Du som kock dock måste vara medveten om är att om Du använder påsparmesanen i Ditt skapande – låt säga att Du tillsätter den i riklig mängd till Din i pannan fräsande påsrisotto på kyckling och svamp – så kan detta medföra att det Du just steker och fräser i Din panna snabbare än Du hinner mumla ”devasomfan” geggar ihop sig med den redan grötaktiga risotton och limmar fast den vid pannans botten på så vis att Du får en enda stor risottoklump i Din panna. Detta skulle kanske inte göra så mycket om det inte vore för att Din risottoklump är intimt ihopklistrad med Din panna och inte kan fås ur pannan med mindre än att grovt våld och verktyg används. Vi vill på intet vis måla Hin håle på väggen men ber ändå Er som vill nå de högre höjder i kökets  environger att vara försiktiga med påsparmesanen, som, det måste sägas, är ett djävulens påfund och bord förbjudas.

 

Gräsänklingskocken tipsar: Prosecco!

Kom hem efter semestern. Huset hade haft gäster. Någon hade lämnat prosecco. Denna näst intill alltid skit- och förhårtpressadedruvor-beska dryck för gombedövade konsumenter. Vad göra? Testade att slå en skvätt i gräsänklings-tortellinin under själva tillredningsfasen, alltså koket. Mycket lyckat! Ergo, gräsänklingskockens tips: Häll proseccon i maten!

Nu finns det en mindre munter uppföljare till den lycksaliga upptäckten ovan, som skänkt också en meningslös dryck som prosecco en plats i vår vardag. Uppmuntrad – intill hybrisens förblindade brist på insikt – av de framgångsrika försöken med proseccon som, tog er utsände i de övergivna männens lugubra kök sig för att uppgradera den femte dagens tortellinikok med något mer uttrycksfullt. Om proseccon fungerade så bra, hur bra skulle inte tortellinin då bli med en skvätt, nej en rejäl skvätt! smakrik chardonnay från Domaine de Brescou?

Sagt och gjort! Vi kokade tortellinin i lite vatten och en flaska chardonnay från Domaine de Brescou, ett rent och fruktdrivet vin från Languedoc. Gick åt helvete. Ja, det finns inget skäl att hymla. Det gick åt helvete. Knappt hade det börja koka förrän hela huset stank som en vinfabrik i full gång med en varmtappning. Absolut outhärdligt. Måste nu sanera huset innan Hustrun kommer hem. Hon kommer inte bli glad över detta.

Musik.

Kockskolan: Vikten av sallad

I syfte att få alla att förstå hur viktig salladen är för en rätts fullbordande, visar vi idag en tallrik med Risotto au poulet à la Marie utan sallad och en med. Inte ens den mest estetiskt obegåvade kan undgå att notera det liv och den lyster salladen skänker rätten. Kort sagt är inte kreationen kreerad förrän salladen hittat sin plats på tallriken. Ergo: studera bilderna, låt insikten om salladens vikt komma till er och låt den sakta sjunka in och servera därefter aldrig mer en rätt utan en sallad på tallriken.

Musik.

Kockskolan: Pyttipanna & stekt ägg

Steka ägg är ingen lätt sak. Bara det här att tålmodigt vänta vid spisen medan smöret, som ägget ska stekas i, långsamt smälter och blir till en slags stekvänlig, högviskos vätska. Dock kan inte nog understrykas vikten av att tålmodigt vänta. Den som avviker från sin spis riskerar, att finna sig i en situation där smöret förvandlats till en svart förhårdnad i pannans botten, och det, kära kockelever, är ingen bra bas för en framgångsrik stekning av ett ägg. Tro oss. Vi vet.

Dessvärre är det vidare så, att om kocken försöker vara effektiv och, samtidigt som äggstekningen ovan pågår, steker på en påse pyttipanna i en annan panna på spisen och därför förlorar fokus, när ägget som steks på den svarta förhårdnaden plötsligt börjar ryka och i accelererande hastighet antar en allt mörkare färg och snart blir lika hårt som den nyss nämnda förhårdnaden i pannans botten, kan det medföra akut förkolnad av pyttipannan, vilket inte bara ser lite tråkigt ut utan också gör pyttipannan svårtuggad och ganska stereotyp i smakbilden. Tro oss. Vi vet det också.

PS Om Hustrun läser detta ska hon veta att hundarna längtar efter henne och att de är hungriga.

Musik.

Varudeklaration på ägg nu!

Om VDN (Varudeklarationsnämnden) funnits idag, hade det med intill visshet gränsande sannolikhet varit så, att äggproducenterna och -försäljarna tvingats upplysa den allt som oftast vilseledda konsumenten om vad de egentligen säljer för ägg. Som det är nu säljs allt som ”ägg”. Möjligen påstås äggen vara ekologiska eller från självgående höns eller något liknande, men inget av det, i-n-g-e-t, ger konsumenten minsta information om vad det egentligen är för ägg den köper!Alldeles bortsett från det uppenbara att det kan vara allt från hönsägg via gökägg till sköldpaddsägg, framgår ingenstans, i-n-g-e-n-s-t-a-n-s, huruvida konsumenten, där den så att säga står med ägget i säcken, köpt ett kok-, stek- eller äggröreägg! När er utsände i de våghalsiga testpiloternas farofyllda värld häromdagen gav sig på att steka ägg till en tänkt pytt i panna, slutade det med att stekäggen blev till äggröra! Ett dråpslag mot konsumentens förtroende för förtegna äggbönder och äggförande livsmedelshandlare med en uppenbar fallenhet för att vilseleda konsumenten!vinifierat kräver nu tre saker: 1. Att Riksdagen skyndsamt återupprättar Varudeklarationsnämnden och ger den utökade befogenheter och då inte minst att utdöma och verkställa straff. 2. Att  tvingande varudeklaration på ägg införs per omgående. 3. Att särskilt grymma och utstuderade straff ådöms den livsmedelshandlare eller äggproducent, som inte på ett övertydligt vis märker sina förpackningar så att även en analfabet förstår vad för slags ägg den är på väg att tillreda, varmed, måste vi utgå från, alla kan tillreda sitt ägg utan att drabbats av potentiellt hälsovådliga och, i förekommande fall, förnedrande äggchocker!

Musik.

Gräsänklingskocken: Nudelförbud nu!

När Hustrun är bortrest en vecka eller så, hör vänner av sig för att fråga hur det står till i den boning för kaos, elände och svält det annars så glädjefyllda huset förvandlats till. Detta är så klart bara ett spel för galleriet. De vet att de inte vill veta. Framförallt vill de inte bli inbjudna till armodets högborg och den undermåliga och, i förekommande fall, hälsovådliga skaffning som bjuds där. Kanske ringer de mest för att se om er utsände i de utmärglade gräsänklingarnas värld fylld av hundvalpar som gör tvåan inomhus, tomma kylskåp och vidbrända försök till middagsmat, alls är vid liv.

Hustrun däremot ringer, trots stor oro för hundarna, mer sällan för att se hur det står till i armodets högborg. Hon vet redan allt om hur illa ställt det är. Hade hon ringt den här  gången – ja, hon är ute och reser – hade hon fått veta hur oklokt det är att köpa tagliatelleliknande nudlar och lägga dem i skåpet där vanligtvis pasta förvaras. Hur gott tror ni det är med vidbränd nudel carbonara?

Emellertid handlar inte detta om Hustruns obetänksamhet utan om att mänskligheten  snarast måste fånga in och lagföra galningen som uppfunnit nudeln – kort sagt en kriminell virrhjärna som begått brott mot mänskligheten. Dessutom måste politikerna i alla länder förena sig och gemensamt bannlysa nudeln. Den som tillverkar eller säljer nudlar ska skickas till Belarus eller annan lika rättssäker stat, för att där skyndsamt och via en skådeprocess dömas till ett straff, som inte får understiga åtta månader på vatten och nudlar med ättikspetsad och osockrad ketchup.

Musik. Mer Camille live.

En dag i gräsänklingens liv

Fylld av farhågor vinkade vi av Hustrun, på väg ut på en av sina affärsresor. Där stod vi, hundarna och er utsände i de övergivna männens desperata och illusionslösa vardag fylld av vidbränd mat och obehagliga överraskningar för den kräsmagade, och vinkade och oroade oss. Å andra sidan fanns det inget annat att göra än att ta tag i vår nu så innehållslösa vardag. Således begav vi oss till köket och stekte bacon till oigenkännlighet och ägg tills de var så hårdstekta att de kunde stå för sig själva, och bäst av allt: vi råstekte potatisskivor så de blev bruna och fina. Sedan åt vi. Lite grann. För det vara ganska oaptitligt det hela. Hundarna föredrog sitt torrfoder och er ovan nämnde utsände tröståt lite nötter och kokosbollar. Sedan var det sängdags.Mitt i den rasande mistralen tyckte sig så Hovawarten höra något som inte borde höras i den annars så ljudliga vinden med allt sitt vinande och sina slående fönsterluckor och knakande tak. Med andra ord gav han sig till att skälla. Detta gjorde han så bra att hela huset vaknade och er utsände hjälte insåg att det enda att göra nu, klockan 04.45, var att släppa ut hundarna så de fick rasa av sig en stund i trädgården. Sagt och gjort.Efter en kvart var de tillbaka och alla kunde gå till sängs igen. Men. Vad var det som luktade? Taxen! Den förbenade Taxen stod där på golvet med svansen gåendes som en propeller på speed… och luktade… vedervärdigt! Kanske hade Hovawarten väckts av ett djur med förmågan att åstadkomma extremt illaluktande exkrementer, och nu hade Taxen glatt rullat sig i det onämnbara. Kanske hade den lille koprofagen till och med mumsat på det där nyss inte närmare nämnda.  Nu kom huvudvärken. Och paniken. In med Taxen i duschen, där han betedde sig på att sådant vis att inte något annat stod till buds än att hoppa in i duschen med honom.Nog av. Efter detta kunde inte så mycket mer hända, tänkte somliga av oss och gick och lade sig igen, medan Taxen trippade ner till köket och tog sats på mattan han brukar pinka på när han är synnerligen upprörd och förorättad av något.

Musik.

Mat, smärta & otacksamma barn

Alla som någon gång skapat storverk i köket vet att det är förenat med smärta, och vi talar då inte bara om skvättande saker från stekpannan med bacon och, i förekommande fall, fläskbitar; vi talar om att lägga hela sin själ i carbonaran och utmattad av det såväl fysiska som psykiska arbetet servera mästerverket till Äldsta dottern som knappt ägnar kreationen en blick, bara frågar ”Var är salladen?”. Salladen?! Här har vi skapat storverk och då tjafsas det om grönsaker!Nåväl, eftersom vi ändå är goda föräldrar och gör allt för våra barn, till och med carbonara, rotar vi därför, medan det svider i hjärtat där otacksamhetens pilar träffat och i skinnet där flottskvättet bränt sig fast, snabbt efter lite grönsaker, hittar tomater, ställer fram ett sådant där plasttråg tomater och säger ett glatt ”Voilà! Des tomates! Salladen är färdig, mademoiselle!”  (Ja, vi talar med fransk brytning som sig bör då vi är en mästerkock) Och! Som pricken över i, som Arkimedes Eureka, som pilen i Bull’s eye, som grädden på moset, ställer vi fram en flaska med någon slags balsamvinäger. Då den otacksamma ungen inte riktigt förstår vilket fint kalas hon hamnat på tvingas vi förklara ”Dressing, unge, dressing!” samtidigt som vi än en gång inser att otack är världens lön.

XTC-kavalkad: 1, 2 , 3.

Gräsänklingskocken: Kött- & nyponbuljong

Fredagen den 14:e juni är en sorgens dag. En Det stora nederlagets dag. Den sanne HR:en och vännen vet hur det är när Hustrun är ute på sina affärsresor. Hemmet rasar ihop. Och allra mest gäller det faktumet kosthållningen. På den tiden barnen bodde hemma var det framförallt de som var utsatta för ja ni vet vems tillkortakommanden i köksenvirongerna. Men sedan de flyttade mot bättre tider och godare mat har utsattheten i första hand gällt er utsände i de övergivna gräsänklingarnas ömkligt kokande grytor själv och hans närmaste vän hovawarten Davidoff.Nu är det så att Hustrun varje morgon stiger upp och gör frukost till hela huset. Ägg och sådant där och så, till hovawarten, en tallrik buljong med lite för de gamla lederna uppfriskande nypon. En buljong som brukar försvinna i ett nafs eller i varje fall på ljudligt smackande och slafsande nolltid. Kort sagt älskar hovawarten sin buljong och ”hur svårt kan det vara att koka buljong?”, som Hustrun smått irriterat uttryckte saken innan hon for häromdagen och lämnade er utsatte att hantera hem och hund.Steg således muntert upp i morse glatt lallandes ”Du ska få min gamla skjorta…” för hundarna (pluralis för Davidoffs kompis Iton, taxen, bor ju här också, men han får ingen buljong för han är för ung och tjock för det, säger Hustrun, som för övrigt inte förklarat varför hon aldrig gör buljong till sin man, som inte är direkt ung), trippade på lätta steg till köket, satte kastrullen på spisen för här skulle kokas buljong som funnes det ingen morgondag för ”hur svårt kan det vara?”. Lade en buljongtärning i en djup tallrik, tillsatte kokande vatten och nyponpulver, rörde om, kylde ner brygden, gav hunden den och… Hunden vägrade äta sin buljong! Har a-l-d-r-i-g hänt. Han brukar sitta ivrigt väntande medan kokkonsterna pågår. Men icke sa Nicke. Nu, kära HR:are är det frågan om inte er utsände kökshjälte gjort sitt i köket. Det här är den största nesan sedan den nu hädangångne, kloke dalmatinern Ripasso vägrade äta husses stekpannevärmda poêlée campagnarde (sv. pytt i panna).

Musik. Musik för Matte. Musik för Husse.