Gräsänklingskocken: Kött- & nyponbuljong

Fredagen den 14:e juni är en sorgens dag. En Det stora nederlagets dag. Den sanne HR:en och vännen vet hur det är när Hustrun är ute på sina affärsresor. Hemmet rasar ihop. Och allra mest gäller det faktumet kosthållningen. På den tiden barnen bodde hemma var det framförallt de som var utsatta för ja ni vet vems tillkortakommanden i köksenvirongerna. Men sedan de flyttade mot bättre tider och godare mat har utsattheten i första hand gällt er utsände i de övergivna gräsänklingarnas ömkligt kokande grytor själv och hans närmaste vän hovawarten Davidoff.Nu är det så att Hustrun varje morgon stiger upp och gör frukost till hela huset. Ägg och sådant där och så, till hovawarten, en tallrik buljong med lite för de gamla lederna uppfriskande nypon. En buljong som brukar försvinna i ett nafs eller i varje fall på ljudligt smackande och slafsande nolltid. Kort sagt älskar hovawarten sin buljong och ”hur svårt kan det vara att koka buljong?”, som Hustrun smått irriterat uttryckte saken innan hon for häromdagen och lämnade er utsatte att hantera hem och hund.Steg således muntert upp i morse glatt lallandes ”Du ska få min gamla skjorta…” för hundarna (pluralis för Davidoffs kompis Iton, taxen, bor ju här också, men han får ingen buljong för han är för ung och tjock för det, säger Hustrun, som för övrigt inte förklarat varför hon aldrig gör buljong till sin man, som inte är direkt ung), trippade på lätta steg till köket, satte kastrullen på spisen för här skulle kokas buljong som funnes det ingen morgondag för ”hur svårt kan det vara?”. Lade en buljongtärning i en djup tallrik, tillsatte kokande vatten och nyponpulver, rörde om, kylde ner brygden, gav hunden den och… Hunden vägrade äta sin buljong! Har a-l-d-r-i-g hänt. Han brukar sitta ivrigt väntande medan kokkonsterna pågår. Men icke sa Nicke. Nu, kära HR:are är det frågan om inte er utsände kökshjälte gjort sitt i köket. Det här är den största nesan sedan den nu hädangångne, kloke dalmatinern Ripasso vägrade äta husses stekpannevärmda poêlée campagnarde (sv. pytt i panna).

Musik. Musik för Matte. Musik för Husse.

Dvärgtax kass jogginghund

Det är möjligt att det finns någon chow chow-variant eller så som är sämre men tillsvidare får dvärgtaxen dras med titeln världens sämsta jogginghund. Kort sagt är en löprunda med en kopplad dvärgtax både förenad med överhängande snubbel- och stukfara och lika ofrivillig som högintensiv intervallträning.IMG_0010Rent teoretiskt kan man tänka sig att springa med hunden lös vid sin sida, men det gör man bara en gång med en tax, den gången då den fick korn på något och försvann fyra timmar bortåt tjottahejti till. Således är det i praktiken koppel som gäller och man ska då veta att dvärgtaxen oavbrutet varierar sitt tempo mellan stillasittande och full galopp, vanligtvis på så vis att den kommer i en svindlande fart förbi joggaren, tar täten, drar i fem sekunder för att sedan går ner i trav och, slutligen, ungefär då husse är i höjd med hunden, sätta sig ner, eller i vart fall ställa sig att nosa intensivt på en plätt i marken. Och där står den till dess joggaren tvingas göra något mellan en tvärbromsning och ett ryck i kopplet, varpå dvärgtaxen återigen ger sig av i rasande galopp. Och så vidare.IMG_0011Det enda som kan få dvärgtaxen att avbryta det där beteendet är en rejäl uppförsbacke eller om/när den får vittring på någon halvrutten skank ett par hundra meter ut i skogen. Vid det sistnämnda tillfället kan dvärgtaxen låta sig släpas ett hundratal meter innan den ger upp, inser att skanken är förlorad och att det är bättre att sätta av i rasande galopp igen. I händelse av (alltför) kraftigt uppförslut använder sig dvärgtaxen av samma taktik, alltså sätter sig på baken och ser omedgörlig ut, varför joggaren har att välja på att kämpa sig uppför backen med hunden släpandes efter eller så får hen lyfta upp dvärgtaxen i famnen och joggbära den till dess marken planar ut igen. Överflödigt tillägga att det alltid blir som dvärgtaxen vill.IMG_0014The Hounds. Led Zeppelin. Pink Floyd. Bob Hund.

Ögonblicket då hund & människa är som längst ifrån varandra & Hendrix

Onekligen står hund och människa understundom långt ifrån varandra. Inte minst gäller detta för vissa hundar och majoriteten av människor när det kommer till hundens förkärlek för att tugga på kadaver och äta allehanda högar av spillning, även från artfränder, i naturen. Aldrig är avståndet mellan hund och människa så långt som då hunden försöker slicka husse i ansiktet efter en framgångsrik fekalieraid i naturen. Hendrix.bild

Om inte taxen når upp, nå inte ner

Vingårdsvännen dök upp för att ta en bira i den aningen bleka men ändå värmande novembersolen. När vi satt där och hade det som trevligast dyker så, plötsligt, en obekant, yngre herre upp. Senare skulle det visa sig att han ville låna en domkraft enär han fått punka en bit bort. Men just då visste vi inget om detta och det som hände var att två av hundarna, den pyttelilla dvärgtaxen och den jättestora hovawarten sprang honom till mötes. Den lille smågläfsande, den store med rest ragg och ett allmäntTaxen Iton hotfullt uttryck som underströks av ett dovt muller i strupen. När så hovawarten ställde sig på bakbenen och lät sitt muller gå direkt från strupen in i den nu ganska spaka, unga mannens ena öra, ansåg sig er utsände i de vaktande hundarnas blodstörstande värld manad att säga något klokt. Det blev ”Stå still! Ta ner händerna!”. Detta gjorde dessvärre den aningen bleka, unga mannen och därnere väntade dvärgtaxen som påpassligt tog ett rejält tag i ena labben och tryckte till så den förskrämde ynglingen ylade. Om det finns någon sensmoral i detta så är det väl att du inte ska gå in på ett revir där du inte har att göra om där finns en stor och en liten vakthund för hur du än försöker se upp så måste du också se ner, vilket leder till ett omöjligt dubbelseende som lätt slutar med en blödande hand. Vad som skedde sen? Självklart skällde jag ut ynglingen för att han provocerat hundarna, men han fick låna en domkraft trots att han varit dum.

Om varför dvärgtaxar är olämpliga att ta med sig på en joggingtur & Taxen Taxameter

Det finns tre tungt vägande skäl till varför du inte ska ta med dig en dvärgtax när du ger dig ut i joggingspåret. 1. Dvärgtaxen har en ovana att springa om dig så fort du sprungit om den, väl framför dig faller den snart in i ett Itonlångsamt tripptrav och som den håller på så där hela tiden kommer du ägna dig åt en oplanerad intervallträning i Gunde Svan-klass. 2. Dvärgtaxen känner doften av en benknota på hur långt håll som helst och det tar tid för en så liten hund att springa typ en kilometer rakt in i skogen för att plocka upp benknotan och sedan ändå längre tid att komma tillbaka med den. 3. Dvärgtaxen har en osviklig förmåga att hitta vilddjurslort mest överallt och då måste den antingen A. rulla sig i skiten, eller B. äta upp den. Taxen Taxameter.