Vinets Dag 2019

”Vinets Dag”, alltid den 22:a januari, instiftades på initiativ av Svenska Vinakademien för mindre än tio år sedan. På rekordtid har initiativet vuxit ut till en smärre folkrörelse. Krogarna och barerna som denna dag serverar extra fint vin till extra fint pris är legio. Folk i största allmänhet avstår boxar och skräpvin och köper något bättre än de vanligtvis gör. Många vinklubbar och Munskänks-sektioner anordnar provningar och middagar. På Nalen i Stockholm arrangeras SM i blindprovning. Med mera.

vinifierat tar tillfället i akt och föreslår följande viner till sina HR: Corton Grand Cru ”Les Grandes Lolières” 2013, nr 71717, 699 sek (utmärkt, snyggt, vackert hantverk i högre skolan signerat Maison Capitain-Gagnerot), Alesia Anderson Valley Pinot Noir (Rhys Vineyards) 2016, nr 72673, 399 sek, (nyinkommet finvin i beställningssortimentet, smakrikt), Brunello di Montalcino ”La Fuga” 2013, nr 12330, 299 sek (alldeles för många har fortfarande inte upptäckt det här välgjorda och, ja, goda, vinet), Muga Reserva 2014, nr 73711, 169 sek (från vad som förmodligen är Riojas bästa bodega, levererar alltid).

Puligny-Montrachet (Domaine Pernot Belicard) 2016, nr 70234, 499 sek (lägg gärna undan till Vinets Dag om ett par år, men begå inte misstaget att inte köpa ett par pannor nu när de finns), Hohenrain Riesling GG (Weingut Achim von Oetinger) 2015, nr 78307, 379 sek (bra, mycket bra, för riesling-nördar), Girard Chardonnay 2015, nr 74963, 215 sek (kraftfull men ändå balanserad Kalifornien-chardonnay), Godello (Dominio de Tares) 2017, nr 72451, 185 sek (fräschör på flaska).

PS Le Lucciole 2015, nr 78345, 379 sek (oerhört gott från underbarnet Chiara Condello.)

Stilla musik (notera sucken efter 1.35). Lite mindre stilla musik. Dansk musik. Lite som när jag går loss på guran här hemma (låt vara att Hustrun påstår att Özgür Baba är bättre).

Gott Nytt År!

Ja, lite sådär i förskott, och därför att några av er vill ha dryckestips inför den stundande nyårshelgen. Tja, så här dags på året vet ni, är det försent att beställa vin och då får ni stå där bland tomma hyllor, missbrukare och hysteriska sistaminutenhandlare och välja mellan just den butikens mest ointressanta produkter. Med andra ord är det ganska svårt att ge bra tips vid den här tidpunkten. Ett skott från höften är att ni ska gå all in på Clotilde Davenne. Ibland finns flera av hennes viner i en och samma butik – bor ni på vischan är ni i vanlig ordning förbisedda och gör nog rätt i att välja öl och snaps också till nyårsmiddagen, därför att enligt Systembolagets statistik dricker ni, rätt eller fel, skräpviner, öl och sprit – och då är det bara att hugga in. Men även om inte flera av hennes viner finns i just din butik brukar hennes finfina bubbel, Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 149 sek, finnas. Fungerar bra som välkomstdrink, till skaldjuren, fisken (om du anpassar receptet efter drycken) och tolvslaget.

Kanske finns också hennes Bourgogne Blanc 2016, nr 5562, 129 sek, i butiken. Fortsatt ett av de av sortimentets viner som levererar mest för pengen, kanske rent av mest. Utmärkt till skaldjuren, bra till fisken. Gott. Vill ni lägga er ett snäpp högre väntar där Clotildes Chablis 2017, nr 6307, 169 sek. Och även om du som ska ut och handla nu inte tänkt till i år kanske du nu kan tänka till inför nästa år och köpa ett par pannor Bourgogne Blanc eller, ändå hellre, Chablis, att lägga undan till nästa nyår.Inget rött? Nja, alltså Clotildes grej är vitt och bubbel. Inte rött. Dessutom finns inget av hennes röda ute i butikerna. Men den som ska peta i sig oxfilé på Nyår kanske kan tänka sig Girard Old Vine Zinfandel 2016, nr 22337, 199 sek. Bra krut i det paketet om man säger så. Men utan att, som så många andra viner på zinfandel, tappa balansen. Finns i ganska många butiker.

Sist men inte minst, Merito Cream, nr 8380, 85 sek, till desserten, särskilt om denna har inslag av choklad eller nötter.

Vi avslutar året med att pusha lite för Arvid Nero: The Magnolia. Mer The Magnolia. Arvid Nero. Mer Arvid Nero. Och så lite Arvid Nero. Bonus: Arvid Nero. Och Arvid Nero.

Sista minuten-tips

Den som tänkt sig att beställa något till jul börjar vara sent ute nu. I floden av klimatförstörande Kina-paket och Postnords omåttliga inkompetens är tiden det enda som rinner fort. Därför två sista minuten-tips!

Le Lucciole

När 3600 flaskor av supervinmakaren Chiara Condellos ”enkla” vin, Chiara Condello, lanserades tidigare i år såldes lagret ut på en vecka. Och när lika många buteljer släpptes i beställningssortimentet för några veckor sedan försvann flaskorna nästan lika snabbt. I skrivande stund påstås cirka 100 buteljer finnas kvar – bli inte förvånade om det är slut när ni försöker beställa (en ny årgång, 2016, lär komma någon gång under 2019). Mindre uppmärksammat är att det nu i december släppts begränsade mängder också av Chiaras toppvin ”Le Lucciole” 2015, nr 78345, 379 sek.

Magnum

Vinet ”Chiara Condello” görs på ett fåtal utvalda plättar på den stora egendomen Condé utanför Forli i Emilia-Romagna. Druvorna till ”Le Lucciole” kommer från den allra bästa plätten, högst belägen på den väldiga romerska teater Condé utgör. I likhet med Chiaras alla andra viner är odlingen ekologisk och vinmakeriets motto ”gör det inte!”. Med andra ord klassiskt finvinmakeri. Resulatet är smått himmelska viner och ni som redan upptäckt ”Chiara Condello” och funderar över om ”Le Lucciole” är värt tre gånger pengarna… det är det. Den som är klok ger bort en 75:a i jul och köper en magnum till sig själv (nr 78607, 799 sek).

Bokfynd

Enär ”Kronos väv” nu funnits på marknaden ett tag har den i likhet med andra böcker med två år på nacken fått ett pocket-anpassat pris. Detta innebär att den är rena superfyndet med Per Billska utropstecken efter. Kanske inte något för de allra minsta och den som är dum i huvudet, men alla ni andra ska absolut inte missa den här romanen. Hade jag inte skrivit den själv hade den fått stående ovationer och stark läsrekommendation här på vinifierat. Så bra är den. Underhållande, ibland tänkvärd och inte minst, till skillnad från allt det där som hamnar i mittenfåran, sig själv. Kan beställas här, här eller här. Blott 84 pix nu!

The Who. Norrbottens Järn.

Helgdryckestips

Traditionsenligt och på någon form av allmän begäran följer här årets tips på dryck att förgylla jul- och nyårshelgerna med. Först som sist det veritabla kanonfyndet Merito Cream, nr 8380, 85 sek (halvflaska). En sherry cream som den är när den är som bäst och fått i sig ohemult mycket koncentrerad PX: söt, nyanserad, russin, nötter, knäck, torkade fikon, choklad och en massa annat gott som gör vinet till ett fint ackompanjemang till julens gotter.

Vitt

Vitt. Blir kanske lite tjatigt med Clotilde Davenne, men såväl hennes Chablis (2017, nr 6307, 169 sek) som hennes Bourgogne Blanc (2016, nr 5562, 129 sek) är så friska, rena och fräscha att de är minst sagt utmärkta när det serveras skaldjur och fisk. Dessutom finns båda numer på magnum (Chablis 2017, nr 6307, 349 sek, Bourgogne Blanc 2016, nr 73214, 279 sek). Den som gärna dricker friskt bubbel till maten har ett utmärkt alternativ i Clotilde Davennes Crémant de Bourgogne, nr 7725, 149 sek (magnum, nr 77741, 325 sek).

Rött

Rött. Château de Brescou 2013, nr 71705, 139 sek – ett vin jag gör som konsult i Languedoc. Grenache kompletterad med syrah, carignan, mourvêdre och counnoise. Allround på bordet. Vinner på lagring men fungerar redan utmärkt. Chiara Condello 2015, nr 95758, 139 sek – oerhört gott från Predappio, sangiovese-druvan i sitt esse, och det till ett högst rimligt pris. Brunello di Montalcino ”La Fuga” 2013, 12330, 299 sek – en stående favorit, gör ingen ledsen, elegant inprickad i bull’s eye bjuder det på en närmast perfekt smakupplevelse som förmår lyfta även misslyckade måltider (har viss erfarenhet av detta och vet vad jag talar om).

Rosé

Rosé. Även om rosé numer också i Sverige av somliga betraktas som ett året runt-vin, dricker vi inte så mycket rosa vintertid här. Men ska vi göra det, bör vi dricka något som smakar och sparkar och sprakar så det känns också då näsan är blå av köld och åkarbrasorna är det enda som håller oss på rätt sida om gränsen för där ens beteende börjar bli oanständigt. Självklart går tipset till den av mig slutblendade Les Lauzeraies Tavel 2017, nr 2724, 119 sek. För tredje året i rad av Sveriges vinskribenter utsedd till landets bästa rosévin, ”Årets rosé”.

Bubbel

Bubbel. Tipsar ovan om Clotilde Davennes Crémant de Bourgogne, för övrigt av våra svenska vinskribenter igår utsedd till ”Årets mousserande”. Vid sidan om det fyndet hittar vi traditionsenligt och i begränsad mängd i december Gramonas Imperial Brut Gran Reserva 2013, nr 97065, 199 sek. Gramona är vinifierats favoritproducent när det kommer till cava och Imperial är ett bra ingångsvin för den som vill dyka djupare i den här biodynamiska cavaproducentens bubbelpool. Sist men inte minst: Inget bubbel utan champagne! Årets champagnetips går till Goutorbe Bouillot ”Cuvée Louise B”, nr 73420, 499 sek – en smakrik och lättgillad skumpa som hela det myndiga sällskapet kan uppskatta.

Musik.

Syr, syrah, syrahst

Har på kort tid fått tre enträgna förfrågningar om att tipsa om lite syrah, min gamla paraddruva. Klart en ställer upp på enträgna förfrågningar när de inte handlar om något dummare än något som kan leda till förtäckt marknadsföring av egenintressen. Å andra sidan garanterar er utsände i syrah-druvornas peppriga och animaliska och understundom ihopskrynklade* värld på den heder och samvete han inte har att de följande tipsen verkligen är rejält typiska uttryck för syrah, till och med i så stor utsträckning att han själv vid några obevakade ögonblick lyckats pricka druvan på just de här exemplaren.

Kan inte påstå att vinets Nya värld alltid överraskar med klockrena druvtoner i klassisk stil men när vi talar Mullineux från Sydafrika är det just det som gäller, först ut i syrah-racet är därför Mullineux Syrah 2016, nr 95608, 219 sek (finns i skrivande stund i 37 butiker, skynda fynda).Den som vill ställa klassisk syrah från vinets Nya värld mot klassisk shiraz, som druvan bland annat heter i sitt oftast annorlunda uttryck i Australien, kan duka upp med Mullineux mot den väldigt ursprungstypiska, och därmed också mindre klassiskt syrah- och mer shiraz-typiska, Jacko’s Shiraz 2012, nr 75866, 179 sek. Vinerna från Domaine Combier (Crozes-Hermitage) släpptes för ett par månader sedan i det svenska beställningssortimentet. Det alldeles för billiga Cuvée Laurent (nr 70422, 169 sek) har redan tagit slut, men påstås vara på väg in igen. Nu finns det som tur är ytterligare två fina exempel på Crozes att tillgå från Combier: Clos des Grives 2016, nr 73722, 399 sek och Crozes-Hermitage Domaine Combier 2016, nr 74696, 199 sek. Efter den våghalsiga utflykten till Australien ovan är vi här tryggt tillbaka i ett så klassiskt uttryck för druvan som tänkas kan.Den som möjligen vill bolla in ett kanske något mindre självklart syrah-vin i provningen kan fundera över om inte Sydhang 2015, nr 99430, 199 sek, då är lockavaran att slå till på. Syrah från Dorli Muhr och Österrike (Carnuntum), finns i skrivande stund i tio butiker. Bråttom alltså, men det lär komma in fler årgångar av det här vinet framöver.

På jakt efter syrah.

Va? Ändå fler tips? Mer udda och exklusiva? Okej, kör då Mullineuxs tre ”terroir-syrah” mot varandra, samtliga är  från årgången 2015, kostar 699 sek per panna och går att beställa via Systembolagets hemsida: ”Granite”, nr 95449, ”Iron”, nr 95448, ”Schist”, nr 95451.

Syrahno de Begerac – tidernas bästa syrahdetektor. Ändå mer om den berömde Syrahno. Syrahno-kärlek?

*Ni har väl sett mogen syrah?

Dricka och bo i Predappio

Idag, fredag 5 oktober, släpps för första gången i Sverige ett vin makat av talangen Chiara Condello. Hon är en av de där få utvalda vinmakarna som har en fingertoppskänsla utöver det vanliga. De flesta önologer och vinmakare går genom livet utan att aldrig få till det i meningen att de prickar Bull’s eye, eller nästintill. Ibland vet de inte att Bulls’s eye finns, kanske vet de det men vet inte hur de prickar det, eller så bryr de sig inte. De gör hablia hantverk och det är bra med det. För vinprovaren som själv inte gör vin, för att inte tala om konsumenten i gemen, är det hart när omöjligt att känna vinets egentliga potential. Det som hade kunnat bli men inte blev.

Gissningsvis tillhör också Chiara de där som på minuten när prickar bästa blend utifrån en given uppgift. Andra kan hålla på en hel dag utan att lyckas bättre. Nog av. Budskapet är tydligt: här har vi en vinmakare värd att följa framöver. Hennes viner är redan exemplariska men vi kan anta att med mer erfarenhet lär de bli ändå bättre.

Chiara är förvisso född med silversked i mun. Hennes pappa, som gjort sig en rejäl hacka i finansvärlden, köpte för många år sedan upp en mängd små vingårdar belägna i ett närmast paradisiskt landskap utanför staden Forli i Emilia-Romagna och omfattad av den coola appellationen Predappio. Här regerar sangiovese-druvan. Den gamla ”Predappio-klonen”, Sangiovese di Predappio, men också nymodigheter som hämtats in det senaste halvseklet eller så. På familjeegendomen, Condé, hittar vi alla de här klonerna och dessutom lite infall från det glada 80-talet då allt skulle vara merlot och annat franskt. Sedan Chiara för några år sedan tog över ansvaret för egendomen råder ingen tvekan om att Condé = sangiovese. Och helst då Sangiovese di Predappio.

Vinerna Chiara gör marknadsförs under två olika namn. Dels det lilla ”Chiara Condello” (5 ha) med toppvinet ”Le Lucciole”, dels övriga egendomen Condé (70 ha) med toppvinet Raggio Brusa. Vid sidan om det sistnämnda finns pappsens stolthet merlot-vinet Massera, ett typiskt powervin i Parkers anda, långt från dotterns subtila vinmakeri. Man behöver inte vara en liten Einstein eller ens Nostradamus för att förutspå att vi inom kort kommer få se fler viner från Chiara Condello och Condé i Sverige.

Men nu är Condé inte bara en vingård anförd av en av Italiens mest spännande vinmakare. Stället är också ett hotell som heter duga. Och ett spa. Och två restauranger, en fin och en rustik. Ett stopp på vägen till Adriatiska havet och badorterna med Rimini i spetsen. Kanske. Eller målet för en romantisk helg. Eller målet för vad som skulle kunna ha varit en romantiskt helg om inte ena parten i paret förlorat sig i vinmakeriets hemligheter och vingårdarnas skönhet istället för sin moatjés företräden och intressen (OBS! Talar inte av egen erfarenhet här!).

Fotnot: Torsdagen den 25 oktober kommer Chiara och hennes likaledes synnerligen begåvade kompis, Giulia Negri, till Vinkällaren Karlberg i Stockholm, och två dagar senare, lördagen den 27 oktober, uppträder de båda tillsammans med sina viner på Villa Långbers i Tällberg. Missa inte det om ni har möjlighet att delta.

Självklart måste vi ha lite lättlallad larvrock’n’roll från Italien på detta!

 

 

Vintips!

Svepte häromdagen igenom någonstans runt hälften av importören Terrific Wines viner och hittade där några fynd jag vill tipsa alla HR särskilt om. Möjligen kan någon sur och högst sannolikt dessutom rälig – detta i och med att sur- och rälighet går hand i hand av det uppenbara skälet att den sure förr eller senare också blir rälig (i förekommande fall kan det vara tvärtom så att den rälige blir en sur fan, men det är inte ödesbundet på samma sätt; bevisligen finns det massvis av räliga människor som på intet vis är sura medan sura människor antingen är räliga eller på väg att bli det) – individ invända ”men, du är ju kopplad till Terrific via dina åtaganden i livet, du du du du ber för din sjuka moster!”, japp så är det och passar inte det så finns det massvis av vinspalter som verkar vara objektiva men som i själva verket är reklam och så finns det i sammanhanget ett ytterst litet fåtal spalter som, tro det eller ej, står så obundna en kritiker nu kan stå i sitt förhållande till omvärlden. Nog av, till saken: tips! Vad tyckte jag stack ut så positivt att jag inte kan avhålla mig från vilseledande konsumentupplysning? Jo, detta:

Château Bellevue La Randée 2015, nr 71155, 109 sek (en ärlig, terroirdriven bordeaux för 109 spänn, är det möjligt? yup, släpps i beställningssortimentet på måndag (1 oktober), god att dricka nu). Mullineux ”Syrah” 2016, nr 95608, 219 sek (att Andrea och Chris Mullineux gör röjarbra viner vet vi sedan en tid, och här har vi en syrah som är så mycket syrah att det bara är en tidsfråga innan Cyril Ramaphosa kommer tilldela Andrea, som är jänkare och därmed kan få priset, Order of the Companions of O.R. Tambo, släpptes i ett begränsad antal i ett begränsat antal butiker för en tid sedan, beställ nu, missa inte, oerhört mycket syrah för i sammanhanget en liten peng – jag vet, jag har kommit trea i Vinolympiaden för syrah-viner och kan det här med syrah, vilket jag skulle påpeka i sammanhanget om jag inte var så ödmjuk).

 

När vi är inne på ämnet syrah, stod sannolikt också för den som inte är lika hårt syrah-skruvad som er utsände i de av såväl morgon- som kvällssol rhônande druvornas egensinniga vingårdar Domaine Combier ut. ”Cuvée Laurent” 2016, nr 70422, 169 sek, Crozes-Hermitage 2016, nr 74696, 199 sek och Clos des Grives 2016, nr 73722, 399 sek (samtliga ok att dricka nu samtidigt som de alla vinner på att lagras, men se upp med syrah-tunneln på Clos des Grives, så välmatade syrah-viner brukar vara utmärkta de första tre åren efter skörden sisådär för att sedan gå in i en tunnel och komma ut som magnifika exemplar när de är någonstans upp emot tio år).

Vidare erbjöd provningen ett utmärkt tillfälle att spana in olika stilar av pinot noir. Jag tipsar om två sinsemellan mycket olika. Först ut är den oerhört mumsiga och lättomtyckta Ponzi Tavola Pinot Noir 2013, nr 74091, 269 sek (börjar få fin mognad nu, den som inte tycker om det här har antingen dålig smak eller fel eller är bara dum), mot den godingen ställer jag dess motsats, en stram, disciplinerad och framförallt nyklassicistisk skönhet från Bourgogne: Ladoix Premier Cru ”La Micaude” 2016, nr 74614, 399 sek (den som inte gillar det här behöver inte ha dålig smak eller vara dum, men den har fel och behöver träna mer, drickbar för nyklassicismens tillskyndare, övriga bör lagra det några år).

På tal om nyklassicistiska viner så har den här tidigare omskrivna champagnen Waris Hubert ”Albescent” Blanc de Blancs Grand Cru, nr 74767, 399 sek, mognat fram lite mer gäddhäng och muskler på den från början vackert skelettliknande konstruktionen och blivit både stilig och elegant, fortsatt inget för klåpare och amatörer, men ack så bra för er som gillar stramhet, syra och studs i stussen, drick nu eller lagra flera år och se den få en liten dubbelhaka och fördubblat midjemått och hyggligt bastanta vader.

Sist men inte minst, från Rheingau, Weingut Achim von Oetinger, kul snubbe, bra viner, väljer två: Jott Alte Reben Trocken 2016, nr 73199, 179 sek (ingen nämnd ingen glömd tror det här är riesling eller så, men det är mestadels… Müller-Thurgau!… bra vin att servera skitnödiga som mår dåligt av att gissa fel, dessutom gott), Hohenrain Riesling Grosse Gewächs 2015, nr 78307, 379 sek (inbjuder inte till analys, därtill är njutningen för stor, drick nu eller låt den växa som mossa i källaren ett par år).

PS Ny årgång av Girard Old Vine Zinfandel 2016, nr 22337, 199 sek (kanske den snyggaste årgången hittills av det här ytterst smakrika och ändå i strama tyglar hållna zin-vinet från Marco di Giulio – få vinmakare klarar som han att balansera på slak lina…).

Musik! Repris.

Kjell Westö: Den svavelgula himlen

Det här är en utmärkt bok för alla er som inte läst Westös tidigare böcker i Helsingfors-miljö. Ni som redan dragit igenom det mesta av den eminente Kjell, kan kanske bli om inte trötta så i alla fall lite, lite besvikna, för vi har på något vis redan läst den här boken. Nu har författaren deklarerat att Den svavelgula himlen är hans sista bok som spinner på samma tråd. Mitt tips är att ni som läst alla Westös tidigare böcker om Helsingfors hoppar den här medan ni som inte riktigt har koll absolut måste läsa Den svavelgula himlen.

Lathund med bok

Sista minuten–bubbeltips inför midsommar och så lite finsk musik (dock utan Westö, som annars hobbylirar i ett band) och så lite mer finsk musik.

Somrigt vintips

Tre sommarviner som jag gör på Domaine de Brescou utanför Pezenas: Domaine de Brescou Chardonnay 2016, nr 71421, 99 sek (ganska smakrikt och tämligen typisk chardonnay för området, skördad i omgångar för att nå fräschör i nivå med fläsket som värmen ger), Domaine de Brescou ”Fleur d’èté” Rosé 2017, nr 70323, 99 sek (fruktig och smakrik rosé på grenache, pinot noir och ett uns viognier, också skördad i omgångar för fräschörens skull), Château de Brescou 2013, nr 71705, 139 sek (medelfylligt, komplext och smakrikt på grenache-druvans vis, allround till maten, grenache kompletterad med syrah, carignan, mourvèdre och counnoise, lagrat ett år på stora fat). För er som fäster vikt vid slikt så är gården sedan länge certifierad för Terra Vitis/hållbart jordbruk och den är CO2-neutral och om ett år får den sin ekologiska certifiering och svavelhalterna är genomgående låga (inte för att göra hysteriska människor glada eller för att kejsaren är naken och ingen vill säga det utan därför att svavel inte behövs i någon större utsträckning i välgjorda viner).

Somrigt boktips!

Sommaren kräver sina viner och sina böcker. Boktipset blir, såklart, i den mån någon HR har mage att ännu inte ha läst romanen: Kronos väv. Finns i välsorterade boklådor och kan beställas från till exempel Bokus och Adlibris. Kronos väv är kort och gott en fantastiskt bra bok med många vindlingar och prång och historier och en hel del historia och spännande avslöjanden, som det om den antropofagi-glada Quadhafa-sekten i Libyen. Ett avslöjande som här presenteras i en för vinifierat anpassad form.

De libyska antropofagerna

Det är kanske därför att jag sedan många år bor i den sydfranska staden Draguignan som jag mer i detalj känner till de libyska antropofagerna. En av vår samtids mest kända Draguignan-bor är nämligen Claude Gay. Även om inte precis alla vet vem hon är, är hon en levande legend bland världens utrikeskorrespondenter. När hon sköts till döds i Syrien häromåret blev det en världsnyhet. Mest känd är hon kanske för sina avslöjande artiklar om Libyens förre ledare Kadaffi eller Quahdhafi som Claude menade var det korrekta sättet att skriva diktatorns namn. Med risk för livet tog hon saken i egna händer då den verkliga historien om Muammar Quahdhafi aldrig verkade bli känd. Det var hon som avslöjade alla de makabra detaljerna som väl de flesta känner till idag men som likväl aldrig hamnat i skolornas läroböcker.

Många vet att Muammar Quahdhafi föddes till sitt namn någon gång i början av 1940-talet nära klanens bas utanför staden Sirt i Libyen. Däremot vet de inte att berätta att han då också föddes till sitt liv. Inte så att det var självklart att just han skulle bli överste i armén och påverkad av de då bland yngre araber, framför allt militären, dominerande strömningarna av arabisk socialism och panarabism. Än mindre självklart var det att just han skulle komma att leda landet Libyen och det dessutom under en så lång tid som över 40 år. En närmast omöjlig tanke 1969 då han de facto grep makten genom att störta den sufiskt lagde kungen Idris 1. Denne hade sitt starkaste fäste runt staden Benghazi och hade kommit till makten 1951 då Libyen blev ett självständigt kungarike. Om man så vill ledde Quahdhafi landet bort från islam och mot socialism. Han ledde också landet bort från Benghazi och sufism och övriga klaner och mot Quahdhafa-stammen och Sirt. I alla fall till att börja med.

Religionen fanns förvisso med som en del i Quahdhafis ”Gröna bok”, men denna dominerades av vad väst skulle kategorisera som anarkism eller i vart fall direktdemokrati i och med att bokens grundtanke är att folket ska styra sig självt genom lokal direktdemokrati. De här tankarna anammades av många nya, unga afrikanska ledare på framförallt det tidiga 1980-talet. Jerry Rawlings i Ghana, Tomas Sankara i Burkino Faso. Den senare gick till och med så långt att han sålde regeringens alla limousiner och försåg sina ministrar med flakbilar av typen pick up så att regeringsmedlemmarna alltid skulle kunna stanna och erbjuda sina apostlahästdrivna landsmän skjuts. Med det sagt är det kanske inte så förvånande att Tomas Sankara ganska snart sköts av sina egna.

Huvudskälet till att ”Gröna bokens” tankar om folkstyre inte gick att genomföra i Libyen var att bokens författare installerade sig själv som hårdför envåldshärskare. Redan från början var hans styre skoningslöst och att påstå att det blev allt mer skoningslöst med tiden är att förvanska historien. Däremot kom han att bli mer öppen och vårdslös med att hemlighålla sitt leverne. Och här är vi tillbaka vid vilket liv han föddes till. Det var alltså inte självklart att lille Muammar skulle bli militär, envåldshärskare och författare. Däremot var det givet att han skulle anamma Quahdhafa-klanens seder och bruk och att han fullt ut skulle omfamna stammens uråldriga syn på andra klaners medlemmar och vad som krävs av en rättrogen Quahdhafa-man för att denne ska kunna anses som en fullvärdig medlem av klanen.

Redan på 1700-talet skriver den franske amiralen Entrecasteaux om stammens bestialiska sedvänjor. Samme Entrecasteaux som seglade till Australien före Cook och som lade ankar vid det som idag heter Entrecasteaux och som inte ligger långt från Perth. ”Engelsmännen föredrog hajarna och de opålitliga grynnorna vid Botany Bay, vi valde de lugna vattnen på rätt sida om kontinenten,” som ingen mindre än Cocteau skrev i sin uppsats ”Entrecasteaux – l´Amirale entre feu et l´eau”.

Amiralen, eller snarare de inte närmare namngivna forskarna som var med på hans skepp, fick på ett bokstavligt sätt lära sig allt om de bestialiska sedvänjorna. Exakt vad som hände vet ingen. Det man säkert vet är att amiralen lät skicka ut ett välutrustat kompani fotsoldater samt en liten kavallerienhet för att söka efter forskarna sedan de och deras tjänare inte kommit tillbaka efter en dryg vecka och då amiralen började bli otålig för hans egentliga uppdrag var inte att utforska Libyen utan att segla till Alexandria för att etablera en fransk handelsutpost där.

Fotsoldaterna under ledning av François Marie de Broglie – som den historiskt bevandrade säkert känner igen: något decennium senare, 1734 för att vara exakt, utsågs han till marskalk av Frankrike – följde i forskarnas spår, och stötte två dagar efter att de lämnat den vid kusten väntande flottenheten på medlemmar ur Quahdhafa-klanen. Dessa uppträdde mycket hotfullt och de Broglie som genom hela sin militära historia var känd för sitt hetlevrade humör och att ”skjuta först och fråga sen” gav sina soldater order om att göra processen kort med de betydligt sämre utrustade männen från öknen.

Samtidigt som de Broglie var känd för sitt avtryckarfinger var han också känd för att i stridens hetta tänka klart och logiskt. Så och i denna strids hetta. Han gav order om att hans soldater skulle spara två av ökenmännens liv. Dessa tvingade han sedan genom regelrätt tortyr av tredje graden – detta enligt de Broglies egen historieskrivning – att visa vägen till klanens läger.

Sin vana trogen väntade inte de Broglie på vare sig en vänlig inbjudan eller en attack från Quahdhafa-klanen: han gick till attack utan förvarning. Ännu idag lever minnet av den massaker som sedan utspelade sig kvar hos alla Quahdhafa-klanens medlemmar och man måste utgå från att även Quahdhafi och hans närmaste omfattades av detta deras klans minne av det folkmord som de i sina egna ögon utsattes för den här vårdagen 1723.

När lägrets alla invånare flytt eller på mer eller mindre brutala vis bragts om livet gjorde de Broglie den upptäckt som för alltid kommit att prägla historikernas syn på Quahdhafa-klanen och inte minst på diktatorn Quahdhafi – även om det nu bara pratats om den bakom lyckta dörrar av samma enkla skäl som man lät diktatorns son Islam Al-Quahdhafi köpa sig en doktorstitel vid London School of Economics: man ville inte ”stöta sig”.

Quahdhafa-klanens läger såg på håll ut som vilket beduinläger som helst. Det låg i en oas. Där fanns tält. Öppna eldar. Getter. Kameler. Och så vidare. Det som skilde det här lägret från andra var att det i dess östra utkant fanns ett stort och välutrustat slakteri med för tidens mått mätt synnerligen avancerad utrustning – det är för övrigt härifrån som den stora kniven som används i de franska slakterierna fått sitt namn, ”coteaux de quahdhafa” eller ”quahdhafakniv”, som den kallas på svenska sedan det franska namnet översattes i mitten av 1800-talet.

Fram till den här dagen hade Quahdhafa-klanens dyrkan av kött, inklusive människokött varit okänd för européerna – snart skulle man upptäcka att den omgivande öknens andra klaner var mer välbekanta med denna dyrkan än de skulle vilja vara; under sekler hade de fått se framförallt sina unga döttrar rövas bort, inte för att bli slavar eller älskarinnor till Quahdhafa-stammens män, utan för att bli till slaktoffer och föda. Man skulle också upptäcka att ingenstans utanför de offerbesatta indianstammarna i Amerika offrade någon så mycket människor som Quahdhafa-stammen. Offrade är för övrigt inte rätt ord då de snarare tjänade som föda.

En parentes är att just den här traditionen av offerriter och antropofagi gjorde att Quahdhafa-klanen aldrig kom att bli särskilt religiösa och de har heller aldrig ansetts som riktigt rumsrena av övriga stammar i området. Den vrede och fruktan man kunde spåra hos upprorsmännen som befriade Libyen från den quahdhafaiske diktatorn förklaras alltså inte bara av regimens förtryckarapparat utan också av sekellång rädsla för den antropofagiska stammens härjningar och övergrepp.

Diktatorn Muammar Quahdhafi, en Quahdhafa-klanens son, utgjorde inget undantag från stammens sedvänjor och traditioner. Han, liksom hela hans familj, var i alla avseenden barn av sitt ursprung. De historier som emellanåt trots allt berättats, bland annat om hur unga flickor fått sina armar avhuggna medan de ännu var vid liv, och hur de undan för undan styckats, allt för att förse den stora härskaren med så färskt kött som möjligt och för att följa de uråldriga traditionerna – i de gamla ökenlägren, långt före svalar och kylars intåg i vardagen, brukade man hålla ”maten” färsk genom att hålla den vid liv, en tradition som Quahdhafi och hans hov hedrade – har på något vis alltid ”kommit bort”, eller om man så vill på ett diplomatiskt skickligt vis trollats bort.

Varför blev inte Quahdhafi-klanens fallenhet för antropofagi känd innan Claude Gay skrev om den? Enligt Claude själv var det därför att alltför många hade alltför mycket att förlora på att hamna på kollisionskurs med regimen i Libyen. Diktatorn och hans familj satt, i likhet med alla andra förtryckarregimer i oljestaterna, som Saudi-Arabien, på gigantiska summor pengar och med pengar kommer man långt. Ända till den franske presidentens hem, ända till London School of Economics och ända till… tystnad. Andra såg, men kunde inte ta in verkligheten och åter andra ansåg säkert att diktatorns uppenbarelse i sig och hans regims stöd till internationell terrorism och förtrycket av den egna befolkningen var mer än vad som behövdes för att man skulle klassificera mannen som en ”galning”.

Vissa undantagsfall vet vi försökte berätta, men de stoppades effektivt av den libyska regimen och omvärlden som valde att titta bort, att inte lyssna på det uppenbara. Det kanske mest kända exemplet på detta är de bulgariska sjuksköterskorna som så sent som för några år sedan fick sitta fängslade under dödshot till dess de dyrt och heligt lovat att inte berätta om vad de sett i diktatorns hem och om vad de tvingats göra. Vi vet nu sedan sjuksköterskorna kunnat berätta sanningen, att diplomater från såväl öst och väst som syd och nord alla gav dem samma råd: håll för guds skull tyst, låtsas att ni inget sett, antingen det eller förlika er med ert öde, ingen kommer att komma till er undsättning. Som sjuksköterskorna var kvinnor och bulgarer visste de alltför väl att det där sista var sant. De valde därför mörkret, att förneka det de en gång försökt sprida ljus över: Muammar Quahdhafi var en antropofag. Och de hade haft den minst sagt makabra uppgiften att hålla den perverse antropofagens föda vid liv så länge som möjligt. Bokstavligen talat slök han sina offer bit för bit.

Det mest sensationella med Claude Gays avslöjande artiklar från Libyen var åtminstone härnere i trakterna av Draguignan det samband hon hittade mellan Quahdhafi-klanens antropofagi och byn Verture. Idag ligger Verture bara någon halvtimme upp i bergen från Draguignan men det var först efter andra världskriget som en farbar väg dit anlades. Under långa tider var byn ”bortglömd” och den kom att bli känd för inavel och antropofagi (den ”upptäcktes” så sent som på 1700-talet av upptäcktsresanden från Académie des sciences i Marseille). Nu visade det sig att i tiden avlägsna släktingar till dagens invånare i byn Verture låtit sig värvas till kejsar Diocletianus nya administration i det som då kom att kallas Nedre Libyen. I samband med den slutliga delningen av det romerska imperiet i slutet av 300-talet kom Nedre Libyen och utvandrarna från Verture att tillhöra den östra delen.

Genom historien finns flera rapporter om antropofagi i det som senare kom att bli känt som Quahdhafi-klanens territorium. Bland annat skrev vandalernas ledare Gaiserik (400-talet) om ”de bestialiska sederna” han fann hos utvandrarna från Verture som han för övrigt kallade ”bergsfolket från den romerska provinsen”.  Även den bysantinske generalen Belisarios nämner kannibalism i samband med återerövringen av Nordafrika. Då vid 500-talets mitt var antropofagin som mest utbredd. När de turkiska osmanerna delade upp landet efter att ha erövrat det på 1500-talet lät de den så kallade Kudaffadynastin bli en autonom provins – den som amiralen Entrecasteaux stötte på ett par hundra år senare. Det Entrecasteaux och hans folk förteg var att Kudaffa-klanen eller Quahdhafi-klanen som den numer kallade sig pratade ett språk som var en blandning av arabiska, turkiska och franska. De rapporterade dock om detta till Académie des sciences, Franska vetenskapsakademien, och de överlämnade några fångar de tagit med till moderlandet för närmare studier.

På Académie des sciences fanns vid den här tiden Pierre-Alain Douney. En av de upptäcktsresande från Geografiska Institutet i Marseille som då nyligen funnit den bortglömda byn Verture i bergen ovanför Draguignan. Han noterade snart att den kroniska hostan, dubbelkönen och de andra typiska tecknen för inavel han funnit hos befolkningen i Verture gick igen hos Kudaffa-klanens medlemmar. Den hänsynslösa och blodiga antropofagin överensstämde också. Detta borde ha varit en världssensation men när den franska revolutionen bröt ut 1789 fick snart alla annat att tänka på och i Pierre-Alains fall gick det rent av så illa att han blev en av de få personer som giljotinerades i Draguignan. Därmed försvann också den levande kunskapen om sambandet mellan Verture och den blodtörstiga klanen i Nordafrika. Det var först när Claude Gay satte igång med ett ordentligt journalistiskt grävande som sambandet och hela historien uppdagades och spreds.