Gott Nytt År & om twistskålandets ädla konst

Människorna vinifierat plägar fira Nyår med inleder traditionsenligt supén med en twistskål och som detta är ett synnerligen civiliserat sätt att sparka igång en tillställning vilken som, allt från en Nobelfest till enThore & Lill-Babs klassisk fredagsfylla, publicerar vinifierat alldeles straxt instruktionerna för en lyckad twistskål. Gör så här: 1. Servera alla ett glas champagne. 2. Be deltagarna inta en lämplig twistpose. 3. Sätt på en muntert twistig låt, till exempel Pop opp i topp med Lill-Babs och Thore. 4. Starta musiken. 5. Börja twista. 6. När den utsedda skålledaren säger ”Skål!” säger alla andra ”Skål!” och tar sig en liten slurk ur glaset, utan att sluta twista. 7. Ju mindre individen har i glaset, desto mer inlevelsefullt kan den twista. 8.Twistskålen fortgår till dess alla tömt sina glas och den muntra sången klingat ut. Gott Nytt År!

Morberg Collection Cabernet Sauvignon 2012

Ett rimligt antagande är att den som köper ett kändisvin gör det därför att den tycker om kändisen ifråga och det den står för. Hur produkten smakar torde vara av mindre vikt. Oavsett pris. Ett bevis för det sistnämnda är Morberg Collection Cabernet Sauvignon. ”Prisvärt” (99 sek) kommer inte på fråga, knappast ens ”drickbart”. Kort sagt är det härMorberg vinet så uselt att det är direkt underhållande: ett monument över det mediokra med sin svavelstörda näsa och dess inslag av blomkålstioler och kryddiga – ja, det står faktiskt på etiketten att vinet ska vara kryddigt så till den milda grad att till och med tanninerna är kryddiga – svavelväten, högljutt skrikig syra som inte står vinägerflaskans efter och en obalans som får hysterikern att verka som Lugnet självt och en atonal disharmoni att låta lättrallad Svensktopp. Varifrån vinet kommer vet vi egentligen inte. Enligt Systembolagets sajt ligger en chilensk producent bakom. Enligt flaskans etikett framgår bara att det är importerat och buteljerat av ett företag i Tyskland samtidigt som det sägs komma från Chile. Den som nu medvetet betalar för det mediokra gör det rimligtvis antingen därför att den inte förstår bättre eller därför att den vill tillhöra en flock – i det här fallet Morbergs – eller, möjligen, därför att den är så uppfylld av kändisen ifråga och vill vara som den eller rent av dens. Det sistnämnda stämmer i största allmänhet till eftertanke och kanske i synnerhet då vi talar Morberg för vad söker den som vill tillhöra denne? Såvitt vinifierat känner till är Morberg känd för att gå runt på TV och se arg ut medan folk lagar mat och kan därför inte dra någon annan slutsats än att 2012 Morberg Collection Cabernet Sauvignon är ett substitut för att bli argt betittat av ett gäng gubbar i köket och det känns med all respekt en aning kinky.

Château Gruaud Larose 1999

Sladdade in hos Svågerns just före Julafton. Han hade förberett ankomsten genom att servera lite rödtjut, som stod och väntade på oss. Övertygad om att detta måste vara något jag helst inte dricker, gick jag och gjorde lite annat innan jag provade glaset och upptäckte ett, även för ett blindprovarstolpskott som er utsände i blindprovningarnas förrädiskaGruaud-Larose träskmarker, oerhört ursprungstypiskt Bordeaux-vänstra-stranden-vin av så gott som högsta klass. Kanske inte ett Premier Grand Cru, men snudd på, och, med tanke på stramheten och den återhållna elegansen som, som sig bör, lämnar något över till fantasin, förmodligen ett av mina favoritår, kanske 1999 och, ta mig tusan! om det inte var en Gruaud Larose i högform, en 99:a! I den stunden jublar hela jag. Och. Hör, som i ett töcken, Svågern säga ”Synd du gick iväg för nu är vinet redan slut”. Nejmen, hallå! Från den stunden gick all min energi åt till att komma på en lämplig hämnd. När så Svågern plockade fram en ganska medioker och dumextraherad tillika fruktlös Chambolle-Musigny från skräpåret 2003 såg jag min chans och jublade ”Oh min Bacchus, ett sådant vin!”, vilket, planenligt, fick Svågern och de andra att överfylla sina glas. När de gjort det slet jag fram en medhavd Angelica Zapata Malbec 2002 – ett av Svågerns absoluta favoritviner. Hittade ett absurt stort vinglas i ett skåp, fyllde det till brädden och satte mig att, samtidigt som jag njöt av de övrigas, om Chambollen, ”nejmen det här var väl inte så bra”, oja mig å det grövsta samtidigt som glaset sveptes i stora klunkar och strax fylldes på nytt. Njuter fortfarande av Svågerns i den stunden likbleka ansikte. Hur Zapatan var? Ganska tråkekad och med mer effekt av ny fransk ek och oxygenation än frukt.Var den god i stora klunkar? Inte särskilt. Var det värt besväret? Absolut!Julbild - tannebarum, Drei Kronen

God Jul!

vinifierat passar, förhoppningsvis lägligt, på, att, så här års, önska alla trogna, och otrogna, HR:are och alla andra en Fröjdefull Jul! Vi lyssnar till Orphei Drängars klassiska tolkning av Jul Jul Strålande Jul och vi förväntar oss att alla, ungdjävlar och andra, tindrar med ögonen ity det är, alldeles straxt,, som alla vakna HR räknat ut, Jul.Jul i stallet

Ponzi has landed!

Äntligen har vi fått de första Ponzi-vinerna till Sverige. Som jag varit med och smörat för Luisa och Maria Ponzi för att få det dithän. Tre år av förödmjukelse och stövelslickande togPonzi Pinot Noir Reserve det innan de ens började fundera på saken. Men det där är nu glömt för sedan någon dag finns inte mindre än tre Ponzi-viner i Systembolagets beställningssortiment och vinifierat rekommenderar å det varmaste alla tre. Utmärkande för Luisa Ponzis vinmakeri är tydlighet, balans och tillgänglighet. En snudd på omöjlig kombination. Dessutom är vinerna oerhört rena och, med tanke på hur många av deras kusiner från Oregon är, ”oextraherade”. Hatten av. Alla mycket goda, bra att dricka nu eller om några år. Vinerna: Ponzi Pinot Noir 2011 varunummer 7189 pris 279 sek, Ponzi Anniversary Pinot Noir Reserve 2010 varunummer 74967 450 sek, Ponzi Vineyards Riesling 2011 varunummer 72886 pris 179 sek. Musik som bor i Portland.

Extremism: en studie i att inte tänka själv

Mycket fokus på extremism i Sverige nu. Bra. Det märkliga är inte att vi ser all denna dumhet frodas i Nuet. Det märkliga är att den alltid funnits. Förr var det enkelt såtillvida att allt var orättvist och förutbestämt. En liten härskande klass lyckades förtrycka majoriteten och så var det bra med det. Viss extremism behövdes för att ändra på det – å andra sidan var översitteriet och orättvisorna inget annat än extremism och terrorism i sig, varför det var ganska svårt att göra något åt saken. Ungefär som i dagens Nordkorea. För det var knappast bättre här Då, än det är där Nu. Senare, under 1900-talet såg vi flera ideologier och ismer, ibland aldrig så vackra i teorin, förfelas, eller kanske förtydligas, och dess anhängare försvinna in i skuggorna. Så vad med dagens galenpannor? Som sagt: inget nytt under solen. Det märkliga är dagens extremister bekänner sig till prövade och bevisligen misslyckade idéer och utopier, som stalinism och nazism för att nämna två övertydliga exempel. Eller alla stackare som gått i, eller kan tänka sig att gå i döden, för en religion. Min första roman, ”Anakolut”, utkom i mitten av 1980-talet och handlade till inte ringa del om den smygande extremismen, framförallt den från höger, samt om den under ytan uppenbara intoleranta hållningen mot bland annat invandrare och homosexuella. Den andra, ”(Stadd i)Statisk rörelse”, var till viss del en fortsättning på ”Anakolut” och tänktes visa ”informationssamhällets” tillkortakommanden med att lyfta fram de egentliga nyheterna och den, sett i ett historiskt ljus, väsentliga informationen och den skulle leda fram till en trilogis sista del, som skulle presentera en ny ”realistisk utopi för människan”. Ödmjukast, men, hm, alldeles opretentiöst. Den tredje delen står, kanske inte helt förvånande, fortfarande på tillväxt. Även om många goda idéer lever vidare har de gamla utopierna gått i graven, eller borde ha gjort det, men det är lättare sagt än gjort att ta fram en ny, hållbar, fungerande utopi och skälet är framförallt den med åren allt tydligare insikten att människan inte alls bara är av godo, att den inte bara vill vara självständig eller att den ens alltid tänker själv. Det som är bättre idag än 1985 är att många av de extremister som då smög i skuggorna nu syns. Däremot är det sorgligt att se hur klumpigt de bemöts: när motståndaren är välrustad och har sin strategi klar måste du själv ha en tydlig strategi – det duger inte att säga ”Fy!” och inte skaka hand –  och framförallt skaffa dig en kunskap om varför din motståndare agerar som den gör. Och det sista gäller såväl rent politiskt orienterade extremister som dito religiösa. Vad är det då som fått extremisterna att lämna skuggvärlden? Beroende på om det handlar om politisk eller religiös extremism varierar svaret. En gemensam orsak är de sociala medierna. Här har galenpannorna plötsligt fått en scen där de kan agera under pseudonymens fega förklädnad och mötas av de likasinnades förutsebara applåder och ömkliga hejarop. Till och med på vinsajterna släpps anonyma skitkastare fram som om det vore allas rätt att säga och göra vad som helst utan att moraliskt behöva stå för det. En del svarar, att ”ja men ordet är fritt” och ”jag är för allas rätt att uttrycka sig”. Hm, visst, ett öppet, fritt samhälle, det är det vi slåss för och vill ha. Är definitivt med på det.  Men jag styr, till exempel, över min egen blogg och jag tar mig friheten att begränsa utrymmet för galenpannorna och jag ser inte heller något skäl för en, låt säga oberoende liberal tidning, att inte göra det samma. Lite musik på det.

Pesticider i skräpvin & Amr Diab

Årets flopp inom, eller snarare för, Vinvärlden i Sverige är Kalla Faktas bortslarvade tillfälle att slå ett verksamt slag mot övergrepp på naturen och människor samt undermåligt vin. Kort sagt att få folk att dricka mindre och bättre och därmed också hjälpa utsatta människor och miljöer. Istället blev det ett sensationsjagandeVingård, Cori bomskott, som på intet vis tydliggjorde att det är skillnad på vin och vin eller vilka de egentliga problemen är inom vinets värld. Uppföljningen i Nyhetsmorgon gjorde inte saken bättre. Där fick en privatperson representerande sitt eget företag framträda som vore han en representant för något objektivt och mannen med lösningen på problemet. Kan för övrigt inte låta bli att undra vilka parametrar Kalla Fakta lät kolla i samband med att relationen pesticider-vin skulle slås fast. Att bara 40 % av de bästsäljande boxarna i Sverige skulle innehålla rester av växtskyddsmedel verkar osannolikt. Mer rimligt är 100 %. Gissningsvis kommer Systembolagets och Alkos pågående kontroll visa detta. Och hur kan det vara på annat vis? Minns ni det här inlägget från 2009?: 96 % av alla vattendrag och 61 % av allt grundvatten i Frankrike innehåller rester av minst ett växtskyddsmedel. Antagligen är det lättare att dricka sig pesticidsjuk på vatten än vin med tanke på att det inte är helt otänkbart att den som dricker litervis med vin dag ut och dag in drar på sig en skrumplever eller alkoholförgiftning och alldeles oavsett det hinner dö innanMontagny - vingårdar pesticidresterna gjort sitt. Kalla Fakta var ett dövande slag mot den debatt som, trots allt, på allvar drog igång efter ett här på vinfierat tidigare refererat debattinlägg på SvD Brännpunkt för ett drygt år sedan. Ett debattinlägg som i sin förlängning etablerade en bredare insikt om skillnaden på vin och vin och vikten av att undvika de billigaste produkterna på grund av att de de facto inte är billiga för någon annan än konsumenten. Alltfler verkar inse vikten av att vid vininköpet tänka på samma moraliska vis som när hen köper sandaler, skinnjackor, bananer eller kött. Nu kan man med rätta invända att det inte är Kalla Faktas ansvar att ta moralisk ställning, utan att i första hand jaga rubriker. I det avseendet var det likväl ett bra reportage och av de kommentarer som i sociala medier framförts av diverse nykterhetsivrare är dessa mer än nöjda. Att programmet jämställer skräpvin med pesticidrester och ochratoxin och odlat med hjälp av utnyttjad arbetskraft och överdriven besprutning och bevattning med småskaliga, högkvalitativa, ekologiskt odlade produkter tillverkade av inga andra än bonden själv, spelar, uppenbarligen, ingen roll. Suck, fanatiker… Vi muntrar upp oss med Amr Diab.

Första SM i blindprovning! & Relevance Lost Noah

Hugade ska veta att Munskänkarna arrangerar historiens första SM i blindprovning i samband med Vinets Dag 2014 (22 januari för er som har pinsam nollkoll). Tävlingen är öppen för fyrmannalag (men det är tillåtet av vara två eller tre också, men ni måste, om vinifierat förstått saken rätt, vara ett lag). Bland de tävlande lagen lär vi hitta representanter för Munskänkarna, Sommeliererna, Sommelierutbildningarna, Vinskribenterna, BierzoVinbloggarna, Vinnördarna och förhoppningsvis flera andra. Tävlingen hålls 22/01 i Stockholm, kl 18:00-19:30, lokal bestäms och meddelas senare. Tävlingsform: Varje lag ska gemensamt bedöma sammanlagt 8 viner och ange: Huvuddruva (10 p), ursprungsland (5 p), vindistrikt (5 p), producent (3 p), årgång (2 p). Vinerna är 4 vita och 4 röda och serveras ett i taget med ca 10 minuters intervall, varje lag har tillgång till 4 glas. Vinerna är för deltagarna okända och kan vara av typen rödvin, vitvin, mousserande vin samt starkvin. Anmälan sker till Munskänkarnas kansli. Go for it my friends! Dagens musik kommer på inrådan av musikern, vinkännaren m m Bergs Lars Hansson, som upptäckt att hans kirurg är en fena på gitarr och, ja, det kan vi väl hålla med om så nu lyssnar vi på Relevance Lost Noah.