Vin på inköpta druvor

När Clotilde Davenne nyligen gästade Sverige förvånades hon över att hon, för första gången någonsin, fick frågor om huruvida hon inte måste köpa in druvor för att klara att leverera de volymer hon säljer. Clotilde förvånades dels över att de här frågorna dök upp från ingenstans, dels över att de alls ställdes med tanke på att hennes verksamhet fortsatt är i sammanhanget liten och att Bourgognes vara eller icke vara i likhet med andra områden med svindyr mark, som Champagne, bygger på att det finns odlare som säljer druvor till varumärkesägarna. Hur okunniga kan folk vara, var nog en tanke som for genom hennes huvud samtidigt som hon sannolikt med gott fog kan misstänka att en avundsjuk kollega försöker få det att låta som något negativt att handla med druvor.

Men hur är det nu med det här med att göra vin av inköpta druvor? Kan det bli lika bra? Visst kan det det. Till att börja med ska ett vin bedömas utifrån sig självt och inte etiketten –  är det bra så är det bra (förlåt denna oerhörda självklarhet, som trots sin övertydlighet tycks gå somliga förbi). Vad gäller köpe-druvor kan vi lugnt utgå från att kvalitetsproducenter bara köper in kvalitetsdruvor – de kanske till och med i detalj styr underleverantörernas sätt att arbeta. Omvänt kan vi förvänta oss att den som är ute efter billigast möjliga druvor köper in dåliga druvor.

Nämner ovan Bourgogne och Champagne som två områden där det görs mycket vin på köpedruvor. Ett annat är Provence. De stora rosé-märkena är nästan uteslutande gjorda på inköpta druvor/vin. Mest känt kanske ”Whispering Angel” från Château d’Esclans är. Enligt Göran Bomans nyutkomna bok ”Provence – Vita, röda och även roséviner” säljs nu 4,7 miljoner flaskor av vinet varje år medan gårdens odlade areal är 48 ha – andra välsäljande viner med köpe-druvor är Jolie-Pitts Miraval, ”M de Minuty” och ”GR” från Château de Berne. Inget konstigt med detta. Så länge vinerna är bra.

När jag arbetade med Hedges i USA, 2001-2015, både vi köpte och sålde druvor varje år. Det kunde vara så att vi ett år fick mer av vår egen merlot än vi behövde. Då det var dyr frukt från Red Mountain kunde vi sälja den dyrt och använda pengarna till att köpa billigare merlot från den enklare appellationen Columbia Valley avsedd att ingå i vårt ”entry level-vin” med just Columbia Valley som appellation. Under Rabiega-tiden var Domaine Rabiega med toppvinet Clos Dière basen för verksamheten medan arrendegården Château d’Esclans gav ett behövligt volymtillskott, men den stora verksamheten låg i det som hette ”Rabiega Negociant” (i Besse-sur-Issole) och som till största delen arbetade med inköpta duvor/vin. Det vi gjorde i det sistnämnda fallet var att göra ett noggrant urval, köpa in och blenda så att ett plus ett inte blev två utan två och en halv, vilket gav utrymme för en liten marginal som sett till volymen ändå gav ett hyggligt resultat.

Hursomhelst, kontentan av ovanstående är att köpedruvor på intet vis i sig är något negativt. Det är bara usla producenter och usla viner som i sig är något negativt.

Hög tid för T Rex på den här jämrans bloggen! T Rex. T Rex. T Rex. Lady Stardust (a song for Marc).

Ny syn på rosé?

I La Vigne ”Vitisphere” häromveckan ställdes frågan om vi kommer få se mer lagringsdugliga roséviner framöver. Skälet är inte, som man kanske skulle kunna tro/hoppas, att man tänker sig en förbättrad kvalitet utan den brist på rosévin som väntar om hörnet.

Lavinartad ökning

Sedan några år ökar rosévinerna lavinartat världen över. Mycket fokus har hamnat på Provence, som inte minst med hjälp av en mycket skicklig marknadsföring som startade redan på 1990-talet kommit att bli en referens i den rosa vinvärlden. Bara under 2016 och 2017 ökade exporten varje år med över 30 procent, och uppgången spås fortsätta i oförminskad takt. Problemet är bara det att skörden 2017 är mycket liten och redan före årsskiftet 17-18, skriver Vitisphere, klagade flera vinagenter/brokers, över att det inte fanns tillräckligt med vin, och framförallt inte i en vettig prisnivå. Kort sagt räknar de med att vinet kommer vara slut innan ”kampanjen 17-18” är över.

Två år

Vissa producenter som arbetar med både egna varumärken och försäljning av bulkvin kommer fokusera på sina egna varumärken och klarar då biffen, andra räknar kallt med att gå torrt. Inte minst gäller det sista varumärken som görs på inköpt bulkvin, alltså majoriteten av de provensalska storsäljarna. Vad är då lösningen? Röster höjs för att man måste få konsumenten att tänka om när det gäller rosévin. Istället för att betrakta de lätta vinerna som något som ska konsumeras året efter skörden ska rosévin ses som en vintyp som håller över två år. På så vis kan producenterna hantera fluktuationerna mellan årgångarna.

Problem

Nu finns det ett par problem med detta. Till att börja med har många producenter och områden, bland annat Provence, medvetet marknadsfört sina viner som ”ungt, friskt, fruktigt, drick året efter skörden”, något som de betraktat som om inte en USP så i vart fall något att bita sig fast vid i marknadsbearbetningen. Så fel har nu inte detta varit, särskilt inte med tanke på att majoriteten roséviner görs för snar konsumtion. Med andra ord är det uppförsbacke för producenter som tidigare hävdat att deras viner ska konsumeras inom ett år men nu menar att nejdå, de håller två år, lätt.

Kvalitet

Det största problemet torde dock vara något jag känner igen alltför väl från producent-kretsar som inte är riktigt där de borde vara i sitt kvalitetsarbete: istället för att göra något åt saken ändrar de sin kommunikation och ökar användningen av ordet ”kvalitet” i sina utsagor. Nu, menar någon som intervjuas i Vitispheres artikel, är utmaningen att få konsumenten att se roséviner som två års-projekt, på så vis kan, som nämnts ovan, producenterna med enkelhet hantera fluktuationerna mellan årgångarna. Märk väl, det sägs inget om att producenterna då också kanske måste fundera över hur de gör sina viner.

Högre pris

Så vad kommer att hända? Vi kan nog, som tidigare förutspåtts här på vinifierat, räkna med högre priser i vissa regioner, bland annat Provence, och/eller försämrad kvalitet (den som inte är beredd att följa med i prisuppgången för druv- och vinmaterialet lär få finna sig i att istället gå ner i kvalitet), kanske kommer till och med en del varumärken – många av vinerna vi talar om är som bekant ”negociant-viner”, alltså blandade av inköpt bulkvin – ta slut en kort period. Förhoppningsvis blir resultatet av ”två-års-tänket” att en del producenter faktiskt också bygger sina viner för ett något längre liv, samtidigt som detta tar bort ett viktigt argument för Provence-roséerna (och ställer högre krav på druvmaterialet och därmed arbetet i vingården). Å andra sidan är de här vinerna idag så väl positionerade på marknaden att de kan våga sig på att bredda sin image – låt vara att det inte görs i en handvändning.

Languedoc

Vitisphere menar också att andra områden, inte minst Langudeoc där stora mängder rosé numer görs och då ofta på samma druvbas som i Provence, idag ser sin chans att förbättra sina positioner på den globala rosémarknaden. En del av de här områdena gör redan vad som betecknas som ”mat-rosé”, alltså lite kraftfullare viner med en något högre lagringspotential – något de kommer kunna dra nytta av om/när Provence börjar kommunicera att rosé inte måste drickas året efter skörden utan kanske rent av vinner på att lagras. Tilläggas kan att nyss nämnda kommunikation lär glädja områden som Tavel (och övriga Rhône) och Bordeaux i än högre grad.

Rosa musik. Mer rosa musik. Musik med roses. Rosie girl.

Vinvärldens små stora hjältar

I affärer är det vanligtvis betydligt enklare att vara stor än liten, och det är lättare att smyga runt i en stor organisation än att vara fullt synlig i en liten. Måhända bjuder dessa sanningar understundom in till vissa modifikationer, men bara understundom. Tveklöst är det lättare att verka i en miljö som har en stabil ekonomisk uppbackning. När det gäller vinvärlden är det i allra högsta grad på sin plats att hylla de små. De där som sliter med sina verksamheter utan att bli särskilt feta på det; kanske riskerar de rent av sin personliga ekonomi för att får syssla med sin passion. Och de siktar inte in sig på de stora volymerna av skräpviner utan försöker förgylla både sin egen och konsumenternas vardag med produkter som är moraliskt hållbara och avsedda för medvetna vinälskare, med andra ord varorna som inte leder raka vägen till toppen på inkomstlistan i hemlänet.

I Sverige är vi begåvade med en otalig mängd importörer och några näthandlare. Bland dessa finns, såväl bland importörerna som näthandlarna, stora företag med stabil ekonomi, rent av väl tilltagna pekuniära muskler och juridiska avtal till höger och vänster, och där finns något mindre företag som stöttas av riskvilliga och täta investerare*. Vidare finns där sådana som bara sysslar med sin importverksamhet på semestern och då de skickar vidare Systembolagets offertförfrågningar på ren chansning. Inga av dessa kan påstås tillhöra vinvärldens hjältar, inte ens då de företräder producenter och viner vi hemskt gärna vill se mycket av i Sverige. De gör sitt, och de gör det utan att behöva förta sig och än mindre riskera sin personliga ekonomi.

Vid det här laget har den vakne följaren insett det som de riktigt klipska insåg redan då rubriken skummades, nämligen att vinvärldens stora hjältar är de små, de som lever sin passion och som fyllda av mod i barmen ger sig ut på vinimportens underbara men farliga farvatten fyllda av grynnor, fluktuerande valutakurser och den ständigt närvarande risken för en svidande avlistning. Det nyss sagda om vilka vinvärldens hjältar är kan låta såväl självklart som överdrivet samt, inte minst, som en slags bön för en sjuk moster. Må så vara ity alldeles oavsett dessa fjuttiga och lågvattensmärkta invändningar förtjänar alla de här risktagande och av passion drivna, små aktörerna ett lyft på hatten. Tack för att ni lever farligt så vi kan leva gott!

Heroes.

*I den mån Systembolagets idé är att hämma tillgången på alkohol torde idén fungera, i den mån ett raison d’être också skulle vara att stuka alkohol-kapitalet fungerar det inte. Idag är det en affärsidé i sig att via en fet budget, vanligtvis runt 500 000 sek, trycka in framöver lukrativa produkter i de mest lukrativa segmenten via kanaler som leder till garanterade konsumentinköp av de produkter som framhålls (detta kan ske såväl via nya som gamla medier), vilket i sin tur så småningom ger produkten en plats i monopolets fasta sortiment. Detta är säkert något som irriterar både en och annan på Systembolaget, dels den som är mån om kvalitén, dels den som vill stuka alkohol-kapitalet, men som gläder den som tycker att monopolmarknaden ska vara så lik en fri marknad som möjligt så att konsumenten får det den vill ha eller i vart fall tror sig vilja ha.

Trollkonton för dummies

Ett trollkonto är ett hittepå-konto, som drivs av enskilda individer, intresseorganisationer, underrättelsetjänster eller stater. De får enfaldiga människor att skrika i kör och vandra i flock och tycka att seriös nyhetsbevakning är lögn och att vi absolut måste göra inskränkningar i de fri- och rättigheter våra förfäder kämpat för, ibland så till den grad att de dött på kuppen. Framförallt får de medborgare i de rikaste länderna att på fullt allvar tro att domedagen är nära och att dessa rika länder inte alls tillhör världens ledande toppskikt utan dess avskrap, någonstans i nivå med Venezuela och Kongo. De som tror på och låter sig ledas av dessa trollkonton är utöver enfaldiga vanligtvis också bittra och i egna ögon i stort behov av åtminstone en gnutta respekt från omgivningen innan de går i graven, och detta tror de att de kan få bara vi alla ger upp vår frihet och rätt att tänka själva och bara vi får fler politiker av Putins, Xi Jinpings, Erdogans, Farages och Trumps kaliber.

The Idiot.

Vinets Dag: töntvinrebellförbud!

Som varandes vinmakare, och en gång i tiden en ung sådan med viss framgång, måste er utsände i de narcissistiska kretsarna av de mer töntiga än självinsiktsfulla vinmakarna få säga att det är oerhört töntigt med unga vinmakare i synnerhet och vinfolk i allmänhet som försöker vara coola, och det gäller unga som gamla.

Mindre töntig

Det finns överhuvudtaget inget cool över en vinmakare, en vinbonde, en sommelier eller en vinhandlare. Det ligger i sakens natur att vi är töntiga. Allihop. Gudskelov är jag författare också, det är på en skala i helvetet lite mindre töntigt; det gör mig lite mindre töntig än alla andra i vinvärlden, med undantag för annat vinfolk med vettiga bisysslor (och vi talar då inte om att skriva vinspalter, -bloggar eller -böcker: att skriva vinböcker och -bloggar är det enda som är töntigare än att vara ”winegeek”).

Handuppräckning

Alltså, de försöker med tatueringarna, coola poser och vad de måste uppfatta som tuffa namn på sina intresseföreningar som ”Outsiders” och ”Grenachistas” och de talar om ”revolution” och ”rebeller” och är hur töntiga och välartade och välanpassade som helst. Om revolutionen kommer en dag så lär det inte vara vinmakarna som går i främsta ledet och vinnördarna som står på barrikaderna, och det är ytterst sällan sommeliergillena går samman för att ge sig ut på stan för att slåss om nätterna, och vinhandlarna, ja, de satt nog allihop längst fram i klassrummet och räckte upp handen så snart läraren tittade på dem.

Förbud!

Här har vi för en gångs skull ett förbud som hela världen, med undantag för ett gäng töntar och deras ändå töntigare följare, skriver under på: Förbud mot töntcoola vinrebeller i allmänhet och töntrebellvinmakare i synnerhet. I sammanhanget vore det dessutom en välgärning om vinbloggar förbjöds utan prut och pardon. Det är ju mest trams i alla fall.

Rebeller & revolution!

Januari-viner & Vinets Dag

Januari påstås vara årets avseende ekonomiska tillgångar och övervikt mest svårbemästrade månad. Övervikten är lätt åtgärdad med hjälp av lite förbiseende, glömska och självbedrägeri. Värre är det med den sinade kassan. En smått vildsint idé, som också skulle kunna vara lite busig om det inte vore för att den är så urbota dum, är att avstå från gott vin under årets magraste månad. Nej, det går ju inte. Å andra sidan är det inte en komplett omöjlighet att gå ner i pris. Dagens utmaning 1: Hur hitta billigt vin som är okej?

Lösning 1A: Glöm inte bort av er utsände i de smart sammansatta brygdernas väldoftande värld blandade El Rey Old Vine Garnacha 2012, nr 2260, 79 sek. Det här vinet ligger och skvalpar, lätt bortglömt, i Systembolagets beställningssortiment. Idag börjar det få en tilltalande mognad som gör vinet mer uttrycksfullt än någonsin. Provade i samband med ”Kulturhelg i Tällberg” – där er utsände i de navelskådande och koketterande litteratursalongerna bland annat talade om ”hur man gestaltar vin skönlitterärt” (kommer möjligen mer om det senare) – El Rey till hjortinnanlår med klassiskt ackompanjemang och det fungerade faktiskt riktigt bra. Ett gott betyg till vinet, tycker i alla fall de båda ovanstående sändebuden. (Funkar, som bekant, också till tapas av alla de slag och former.)

Lösning 1B: I samband med kulturhelgen avsmakades också Krug’scher Hof Riesling Trocken Kabinett 2015, nr 72449, 119 sek, och det till en fullödig röding med smörspäckad sås och en massa annat godis och det fungerade utmärkt. Ett gott allroundvin som egentligen är alldeles för gott för sitt pris och den som obetänksamt förslösat sin vinbudget på julskinka, julgransbelysningar och julklappar. (På bilden ovan, vinmakaren Marie Menger-Krug.)

Och så är det ju det där med Vinets Dag den 22:a januari! Dagen då hela Sverige vägrar box och då vi alla går upp ett snäpp i vin-kvalitet. Om vi så ska vara vita till den 22:a ska vi se till att gå upp i kvalitet den dagen, så som herren Bacchus säger åt oss att göra, eller hur? Dagens utmaning 2: Hur hitta riktigt bra vin utan att tvingas råna en juvelerarbutik med en lastmaskin?

Lösning 2A: MDLVX (Mazuelo De La Quinta Cruz) 2011, nr 79054, 199 sek. En gammal bekanting, som er utsände i de konsulterande vinmakarnas aldrig rådlösa vingård gör tillsammans med charmtrollet Miguel Merino. Börjar få en finfin mognad nu och kan till exempel exemplariskt ackompanjera en lammskank eller ett fat pata negra eller två. Den som vill gå upp lite till i pris denna ekonomiska skammånad kan med fördel slå till på i beställningssortimentet nytillkomna Chianti Classico ”Nozzole La Forra” 2013, nr 70026, 249 sek. Urtypen för sitt ursprung och något för er som letar klassiker som till och med en munskänk som fuskat sig till betyg ett kan sätta i en blindprovning med lite tur. (På bilden ovan ser vi min vän, charmknutten från Rioja, Miguel Merino, ta sig an en svensk hotellfrukost.)

Lösning 2B: Rings Ungsteiner Nussriegel 2015, nr 79224, 225 sek. Fullödig riesling för ingenting. Nästan. Eller lägg till en hundring och få riesling från Alsace: Louis Sipp Riesling Grand Cru Kischberg de Ribeauvillé 2013, nr 74414, 349 sek. (Bilden ovan visar vinmakare Rings sedan denne stött näsan i ett glas, eller något.)

Och ni som hanterat julen på ett klokt och framåtblickande vis ni beställer pronto Vosne-Romanée ”Aux reas” (J Féry & Fils) 2015, nr 79979, 655 sek och lägger undan den till Vinets Dag om fem år, då ni dricker den och med tårar i ögonen minns vem den gode herden var som gav er tipset. (På bilden ovan ser vi den tämligen medellöse Diogenes mysa tillsammans med några hundar och, får man förmoda, i solen, utan att Alexander den Store eller någon annan skymmande person stör.)

Gamla fina låtar, gammaldags musik. Och så ny konstmusik av bästa märke.

 

Ukrainska vittofflor nu på Brescou!

Döm om er utsändes i de ukrainska vittofflornas vitkalkade och osolkade och ljust vitt lysande värld när denne vid sin senaste konsultresa i västerled steg in i köket på Domaine de Brescou och tog gårdsägaren på bar gärning då denne muntert nynnandes lallade runt i nyss nämnda environg med ett fat buloter, eller valthornsnäckor som de eventuellt heter på svenska, i ena handen och ett gäng lammkotletter i den andra och ett stort, förnöjsamt leende i fejan, som tydligt indikerade att han var nöjd med kvällens måltid redan nu, och som pricken över i och grädde på moset ett par ukrainska vittofflor på fossingarna! Och där dansade han runt, ägaren, med sina vita fotsmycken som vore det den mest naturliga saken i världen. Djupt imponerade av mannens eventuellt goda smak och definitivt stora mod ställde vi oss handfallna att med stora ögon studera den vita köksdansen innan vi fick ur oss ett ”Får jag prova?” men se det fick vi inte och även om vi fått det var det fel storlek på de legendariska pjucksen så där vi fick stå och sukta och drömma som vore vi en styvsyster och ägaren Askungen.

Lemmy går fel. Och DJ Marky går fel. Elvis Costello går också fel. Till och med Bowie går fel. Men Emmylou går rätt.

Crémant de Bourgogne

I senaste Decanter skriver den förträfflige Andrew Jeffords om Crémant de Bourgogne. Han citerar Pierre du Couëdic på UPECB (står för Union des Producteurs Elaborateurs de Crémant de Bourgogne, och det betyder, typ, Föreningen för bubbel-producenter i Bourgogne) när denne påstår att varenda by i Bourgogne odlar druvor för crémant-framställning. Även Vosne-Romanée? frågar sig då Jeffords och svarar snabbt sig själv som den lilla upptågsmakare han är ”tydligen” och tar oss sedan med på en lång resa genom historien, av vilken det framgår att, visst, man har hållit på med bubbel i de här trakterna sedan Hedenhös eller i alla fall långt före Napoleon III. På tal om Nappe III så fick han i samband med ett besök 1860 bland annat en flaska Romanée Mousseux 1846 i gåva. Sedär, bra att vara kejsare ibland.Drygt hundra år senare, 1975 närmare bestämt, lanserades eller kanske snarare stadfästes begreppet ”Crémant de Bourgogne” för vitt och rosa bubbel från Bourgogne. Regler sattes upp och produktionen satte fart. På tal om regelverket påstås att just Crémant de Bourgogne omgärdas av de tuffaste reglerna i vinvärlden. Bland annat måste odlarna redan i mars deklarera om hen ska använda sina druvor för bubbel – ett sätt att se till att råvaran håller en hygglig nivå (det finns förstås en rad regler utöver detta högst rimliga krav). Cirka 2500 ha används idag för mousserande i Bourgogne och produktionen har ökat i rasande takt de senaste åren. Från en årlig produktion om cirka 65 000 hl 2001 till dagens drygt 150 000 hl. Störst är Veuve Ambal, Bailly Lapierre och Louis Boillot. Bäst är betydligt mindre Clotilde Davenne med sin disciplinerande och superrena stil – ett bubbel för den som har intakta smaklökar och god smak.

Idag kommer mycket av råvaran från de mer sydligt belägna delarna av Bourgogne, inte minst Mâcon. Historiskt låg tillverkningen framförallt i trakterna av Chablis och Auxerre, alltså där till exempel Clotilde Davenne huserar och även idag sourcar druvor (Chablis var för övrigt en stor druvleverantör till Champagne ända fram till 1900-talets början).En anekdot är möjligen att de nordligaste delarna av Bourgogne nästan kolliderar med de sydligaste avläggarna till Champagne, så nära varandra är de båda områdenas yttre gränser.

Sedan första juni finns Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 149 kr, i betydligt fler butiker än tidigare så kanske finns vinet på hyllan i var HR:s butik. Ett vin som dock måste beställas är Clotildes rosa variant (Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne Rosé, nr 70576, 185 kr), som finns i Sverige sedan några veckor. Båda vinerna är gjorda i Clotildes husstil, alltså med oerhörd skärpa och elegans, bra skjuts i syran och inbjudande fräschör. Druvorna är pinot noir och chardonnay och båda gör Clotilde för att, enligt uppgift, göra sig själv glad (!).

Let’s Dance.

David Bowie: Blackstar

Det har tagit emot att lyssna på den här skivan, Bowies sista, men nu är det gjort, och visst är det bra, riktigt bra. Det går inte komma ifrån att många nog skrivit upp ”Blackstar” Bowie - Blackstareftersom det är Bowies sista. För den inbitne står det dock klart att detta det sista (?) eposet visar på en utveckling intill slutet samtidigt som upphovsmannens förmåga att vara viktig fortsatte till det sista musikaliska penseldraget. Blackstar är i likhet med många av Bowies verk inget för den som inte vill utmanas (vissa av hans skivor o d är idag föga utmanande, men det betyder inte att de, eller han, inte var det då de släpptes), men för den som gärna tar sig an en musikalisk utmaning är den mumma. Bortsett från ett steg framåt och åt sidan, på känt manér, har Bowie, högst medvetet måste vi förmoda, bakat in tongångar från hela den gigantiska, 50 år långa karriären.

Smakprov.

Rosé öppet en månad

Öppnade för en månad sedan ett nyblendat så kallat tankprov av Les Lauzeraies Tavel 2015 – ett vin som släpps till försäljning i Sverige i maj (just nu säljs likaledes fina 2014). Att det är ett ”tankprov” innebär att vinet inte är riktigt färdigt och fortfarande inte tappat på flaska. Fördelen med sådana prov är att de tagna direkt från tanken ofta är bättre än den första månaden efter buteljeringen. Nackdelen är att de inte alltid är fullt balanserade och att de lätt oxiderar. Således var det synnerligen intressant för en nörd att kolla vad som hände med ovan nämnda tankprov om det fick stå öppet i kylen en vecka eller en månad – visst intresse har detta också för den som ibland öppnar en flaska, dricker ett glas och ställer tillbaka flaskan; vissa buteljer klarar att stå öppnade i en eller flera veckor, andra blir gamla på ett dygn.IMG_1112Tankprovet av Les Lauzeraies 2015 efter en vecka finns tidigare omskrivet här på vinifierat (mer precist här). Efter en månad hänger vinet trots sin status som öppnat tankprov fortsatt ihop. Frukten på näsan har fått sig en smäll men dominerar fortsatt de oxidativa aromerna och eventuella ”off flavors”, den flyktiga syran har byggt på sig något men inte till en störig nivå: på det hela taget hänger vinet fortsatt väl ihop och går att uppskatta. Med andra ord behöver den inte oroa sig som köper på sig en Les Lauzeraies Tavel 2015, öppnar den och ställer tillbaka en halvfull butelj i kylen. Vinet håller med lätthet en vecka för den som vill konsumera lugnt och sansat.IMG_2138

April månad ut är det, som sagt, årgången 2014 som säljs av Les Lauzeriaes Tavel, varunr 2724, 109 sek. I maj fylls butikerna undan för undan på med årgången 2015. vinifierats tips är att den som vill ha lite mer utveckling och ”mineralitet” i sitt rosévin ska passa på att köpa 2014 innan den försvinner ur butikerna. Ett bra rosévin med lagringsegenskaper är en annan typ av upplevelse än de unga, kraftigt fruktdominerade syskonen. Det sista är utmärkt, men bara en del av den rosa världens helhet. Den som är inte så lite nördig köper några pavor 2014 nu och dito 2015 om någon vecka och jämför sedan de båda årgångarna i en, vågar vi lova, ganska intressant provning.

Heroes. Rock ‘n Roll Hall of Fame.