Rapport från Vinpiratrebellernas kongress i Genève

”Kamrater! Jag vill gärna kalla er Kamrater, för det låter revolutionärt och en aning förbjudet. Lite grann som att känna mattan dras undan under fötterna. Kamrater, det är dags att avslöja årets vinnare av ’Årets vinpiratrebell’. Som vanligt var det så många som var värda att vinna, ja vi är alla värda att vinna, men då vi är hårda som sten och piratrebeller allihop så har vi ändå bara utsett tre vinnare, eller egentligen en vinnare, för så hårda är vi, och två andraplatser. På ena andraplatsen hittar vi vår kamrat Philippe Dutronc, ja ge honom en massa applåder och res på dig Philippe så vi kan se dig… Du där på rad sju som inte applåderar, varför applåderar du inte?”

”Därför att jag är en piratrebell.”

”Bravo! Kamrater, där har vi en äkta piratrebell! Nästa år ska vi ha dig i åtanke när vi utser ’Årets vinpiratrebell’. Nåväl, Philippe Dutronc har vi tilldelat ena andraplatsen för hans tuffa uttalande ’Jag filtrerar inte!’. Bravo! Tufft. Vågat. Ett mod som inspirerar oss alla. Men låt oss gå vidare, på den andra andraplatsen hittar vi ingen mindre än Catherine ’Che’ Lebouef, ja, applådera gärna, nähä inte det, är ni alla piratrebeller nu, hehe? Ja, det är ni ju, ja vi. Inga applåder för dig Catherine, men du är i alla fall vår andra andrapristagare, och det för ditt resoluta drag att alltid prova rött före vitt. Bravo! Cool. Rebelliskt. Catherine vann faktiskt vår tävling ifjol, då för den innovativa, revolutionerande och definitivt rebelliska idén att bygga en vinkällare utan elektricitet och rinnande vatten, ’i’, som hon trotsigt förklarade, ’syfte att göra vin som det gjordes förr’. Nästan lika piratrebellisk är årets vinnare, ’Årets vinpiratrebell’, Cliff Barnes! Applådera inte. Cliff, om du hör mig över applådåskorna, Cliff res på dig, och vifta bort flugorna så vi kan se dig ordentligt, Cliff får priset för sitt rebelliska och modiga beslut att sluta tvätta sig för att inte störa naturens gång i vinkällaren. Ett sådant mod! Och en riktig rövspark på Etablissemanget, rakt på chokladkrysset bara! Ett stort grattis till dig Cliff!”

Musik.

 

Mars i vingården

På södra halvklotet innebär månaden mars skörd i vingården. Här i norra hemisfären är bilden av det som sker mer splittrad och beror dels på var odlingen befinner sig, dels hur vädret varit. Om jag utgår från Domaine Rabiega i de sydligaste delarna av Provence, har vintern – och det som åtminstone i Sverige skulle kallas våren – varit perfekt såtillvida att vi haft fantastiska dagar med mycket sol och uppehåll, som gjort att vi kunnat arbeta utomhus mest hela tiden, samtidigt som nätterna bjudit på frost och låga temperaturer så knoppningen inte tagit fart. Fördelen med det fina vädret är inte att vi inte skulle ha kunnat arbeta även om regnet stänkte lite utan att mycket regn gör vingården och dess tämligen lerhaltiga jord svårframkomlig till fots och, särskilt, för våra små traktorer.Nackdelen med de uteblivna vinterregnen är att vi inleder den här växtsäsongen lika torrt som vi gjort de senaste åren. Med andra ord kommer vi, såvida vi inte får stora mängder nederbörd under våren, få problem med vatten i sommar – och den minnesgille har i färskt minne den lilla skörden 2021, som åtminstone här i söder främst berodde på torkan. Nu är vi medvetna om den här utmaningen och har redan planerat för hur vi ska kunna tillföra rankorna vatten om det skulle behövas. (Någon kanske invänder att det i Frankrike är förbjudet att vattna vingårdar, men så är inte nödvändigtvis fallet och blir det problem med torkan samtidigt som det finns vatten att tillgå, är rutinen att bonden som måste vattna, i de fall vattningsförbud föreligger, får dispens för att göra det.)

Nåväl, vad har vi då för oss i mars månad? I vinkällaren är vi just i färd med att förbereda merparten av vinerna för buteljeringen, som sker om en vecka. Bland det som nu går på flaska kan nämnas Clos Dière ”L’Oeuf” 2021 – ett vin som kommer börja säljas om kanske ett år eller två – och Ergo Bibamus, två nya viner, ett vitt och ett rött, som jag kommer återkomma till, men i korthet är det ett rött, fruktdrivet, ganska lätt grenache-vin och ett vitvin som samtidigt som det är gyllengult bjuder på en smak, och syra, som kanske kommer överraska den som stirrat sig blind på färgen.I vingården pågår arbetet för högtryck. Beskärningen avslutas och de avklippta grenarna rullas av, läggs på marken, krossas och plöjs ner i jorden. Fjolårets plantering av gräs och blommor mellan raderna hyfsas till med hjälp av ett klippaggregat, kompletterande rankor planteras där vinstockar dött (gäller särskilt nyplanteringarna från 2019, 2020 och 2021; man får alltid räkna med att mellan fem och 15 procent av de nya rankorna dör, ibland blir det mer, till exempel till följd av torka, frost eller slarvig plantering), stenar som tryckts upp ur jorden plockas bort, arbetet med att laga ståltrådar som gått av och byta ut stöttor som blivit dåliga avslutas och, sist men inte minst, fjolårets plantering förses med stöttor och ståltråd. Lägg därtill diverse underhåll och saker jag nu glömt nämna så förstår alla att det är bråda tider nu i mars.

Musik.

Veckoresumerande söndagstankar med viss självinsikt

Minns för ett antal år sedan, när striden stod som hetast mellan dem som skrek ”naturvin!” och dem som skrek ”absolut inte naturvin!”, och jag blev ombedd att kommentera denna ickefråga i Allt om Vin. Hamnade då i en i sammanhanget något märklig mitt-emellan-icke-position. Skönt. Hade varit pinsamt att så här när röken lagt sig inse att jag stått på den ena eller andra barrikaden i detta meningslösa ordutbyte mellan folk som borde veta bättre.Låt vara att tonen är lite mer vårdad nu, men förvånansvärt nog förekommer trots allt vin som runnit i struparna sedan ”naturvin” var en het fråga fortfarande två läger, för och emot, som om det inte handlar om vad som är gott och bra. Som att läsa en bok bara för att alla andra läser den. Eller bara lyssna på en sorts musik. Äta en sorts mat.Vilket osökt för in tankarna på det här med om det finns coola vinsnubbar – ett tag togs ju i vissa kretsar naturvinstillhörighet som en intäkt för att vara cool, trots att den som anslöt sig bara flöt med mitt i strömmen. Har förvisso tidigare skrivit om detta, men det upphör inte att förvåna att folk på fullt allvar tror att en alls kan vara cool om en håller på med vin. Men det hjälper inte hur tokigt en klär sig eller hur mycket en tatuerar sig eller hur galen en ser ut på fotografier eller låter skägget bli ovårdat eller hur mycket rebell en än kallar sig eller hur ung och snygg en än är eller hur många rätt fel saker en lär sig att säga och anamma eller hur krystat elegant en än försöker vara… Vinsnubbar, av alla kön och alla inkluderade från vingårdsarbetaren via sommelieren till munskänken och den som mässar vin vid middagsbordet, är inte coolare än kompisarna i filatelistklubben. Hade vi varit det hade vi inte varit vinnördar.

Musik.Musik.Musik. Musik. Musik.

Liber Pater

Liber pater (också en gammal fruktbarhetsgud) är namnet på vad som tydligen är världens just nu dyraste vin. Hittar lite olika prisuppgifter på producentens viner, men någonstans runt 3 500 euro lär den få betala som vill komma över en pava – den som vill ha årgången 2015, gjord på ”forna tiders druvor”, får räkna med att pynta över 30 000 € om upphovsmannen Monsieur Pasquet ska vara redo att öppna vinkällardörren och släppa väg en av årets 550 buteljer. Har egentligen inte brytt mig så mycket om Liber Pater förrän någon postade en artikel på forumet finewines.se och kommenterade detta. Läste artikeln och förvånades än en gång över att kejsarens nya kläder är en never ending-story.

När jag började ta reda på mer fakta om Loïc Pasquet och hans vin visade det sig att han, som så många andra som vill gå från 0 till 1000, siktat in sig på väl bemedlade och vinokunniga konsumenter i Kina och Ryssland, och i någon mån USA. Han har också byggt en hemsida som är så arty att ingen fakta finns att hämta där. Han gör ständiga utfall mot ”Bordeaux”, myndigheter och mest alla som inte tycker som han, och ibland till och med sådana som tycker som han. Ni vet, det där sättet att argumentera som Trump med flera använder sig av med stor framgång idag.

Han är stolt över sina mellanhavanden med Inao, som bland andra, har att tillse att vinproducenterna i Frankrike håller sig till regelverken. Dessa är ibland stela och omoderna, andra gånger utmärkta. Den som ogillar dem kan välja att ställa sig vid sidan om appellationssystemet och därmed skapa sig frihet – dock måste allmänna lagar stiftade av EU och producentlandet ifråga efterlevas och detta oftast till konsumentens båta.

Att han 2016 fälldes för ekonomisk brottslighet och dömdes till böter och villkorlig fängelsedom, tycker han enligt Jane Anson i Decanter, är mindre viktigt. Inget att bry sig om. Ett gupp på vägen. Tillräckligt många tycker att den som pungslår EU och FranceAgrimer på pengar, som 600 000 € för att marknadsföra vin utanför EU, inte gör något fel, och att regelverk rent allmänt väl är till för att brytas mot?

Nåväl, vara hur det vill med det där, men det känns inte som att Monsieur Pasquet och jag spelar på samma planhalva riktigt. Men det behöver förstås inte innebär att han har fel eller kommer ha fel i den där artikeln om dök upp via finewines.se.

”The Man Behind Bordeaux’s Most Expensive Wine“ är publicerad på wine-searcher.com och tar definitivt ställning för Liber Pater och Loïc Pasquet. Uppföljningsfrågor saknas, än mindre tillstymmelser till kritiska frågor. Men låt oss ta en titt på intervjun!

Pasquet gör stor sak av att han gör vin som det ska göras, som det gjordes 1855. Varför just 1855? Nej, den frågan ställs så klart inte, och vi förstår ju att Pasquet valt 1855 eftersom det är en milstolpe i Bordeauxs historia. Om man får tro August Strindberg i ”Bland franska bönder”(1886) raserades den gamla fina vinkvalitén redan på 1830-40-talen i och med att bönderna började göda sin vingårdar. Men nu läser sannolikt inte Pasquet Strindberg.

Pasquet vill göra vin med terroir. Inte druva. Därför har han planterat gamla druvsorter.  Logiken är kanske inte kristallklar där. Däremot är det väl käckt att han vill köra med oympade stockar och låta forna tiders sorter komma till heders. Något han är säker på kommer förändra vinerna. Kanske har han rätt i att det är stor skillnad på oympade och ympade stockar vad gäller förmågan att fånga terroiren (som druvsorten är en del av). Några sådana belägg från tidigare forskning finns dock inte.

Nåväl, vad det handlar om för Pasquet är något så lovvärt som att återskapa Bordeauxs rätta jag. Det förklarar också de skyhöga priserna för hans viner. Till Decanter säger han, på tal om att han begär över 30 000 €/butelj för årgången 2015: ”No price can truly pay justice to Bordeaux’s 150-year history but  my mission is trying to maintain our ancestrors practices and keep the original taste of Bordeaux intact”. Aah, klart 150 år inte är gratis.

Och då är vi tillbaka där, vid 1855. Varför 1855? Varför inte år 0, 1000, 1550, 1800, 1850, 1900, 1950, 2000 eller nu? 1855 hade redan järnvägen dragits till Bordeaux och förändrat sättet att arbeta. Gödning tillhörde vardagen. Till skillnad från vad Pasquet säger till Wine-Searcher användes ekfat, till och med nya (bland annat av Haut-Brion, för att skapa sina ”stora” viner) – Pasquet har för övrigt själv arbetat med fat sedan starten 2006 för att 2018 i tidens tecken istället gå över till amfora. 1855 var stockarna förvisso oympade för phylloxeran låg några år bort. Å andra sidan fanns inte heller de idag ofrånkomliga eländena oidium och mildiou – mjöldagg som 1855 var några år bort, och som idag är en del av terroiren såtillvida att detta nu de facto är en del växtplatsens förutsättningar.

Pasquet talar vidare om de många gamla druvsorter han nu planterat och arbetar med i syfte att återskapa 1855. Någon med mer tid kanske ska kolla upp samtliga sorter, men bara en sådan sak som att castets, en av de druvor han nämner, kom till Gironde först 1870.

Bilden till Wine-Searchers artikel visar hur Pasquet arbetar vid en gallringsmatta, ställd efter en modern egrappoir (detta indikerar en så modern teknik som dubbel tri/gallring). Eldrivna egrapporier i rostfritt och med fulländade korgar och kuggar fanns inte på 1800-talet, då de enkla maskinerna drevs med en vevspak. Gallringsmattor fanns inte heller. Han säger till Wine-Searcher att han arbetar med ”low temperature”. I det begreppet lägger han kanske det faktum att han skördar nattetid – inte heller något som skedde i någon större utsträckning 1855, om alls.

”We managed to find the pre-phylloxeric taste, using ungrafted vines and cultural techniques of that time,” säger Pasquet till Wine-Searcher. Hm. Hur vet han, eller någon överhuvudtaget, det?

Sist men inte minst får den numer så förhatlige Parker skulden för det mesta. Alla har glömt bort Peynauds insatser i området, lika hatad som älskad. Ingen ifrågasätter Pasquet när han påstår att ett typiskt Bordeaux-vin anno 1855 gjordes i amfora med en teknik som är en kopia på dagens mode-vinmakeri. Synd. Liber Pater vore kul att prova någon gång och det är lätt att sympatisera med mycket av det Pasquet säger och vill. Problemet är att han känns som en bluffande snackepelle.

Musik, musik, musik, musik och mer musik (det är ju lördag).

Kultur som julklapp?

På Villa Långbers i Tällberg arrangeras under Trettonhelgen 2019, alltså 4-6 januari, ”Storytelling i Trettonhelgen”. För tredje året i rad. Det kan kanske vara en lite speciell julklapp om nu någon av er, kära HR:are, inte försett er med lämpligt paketgods i tid?  Enligt uppgift finns det några platser kvar för den som kontaktar Villa Långbers inom en någorlunda snar framtid. Bland årets deltagare hittar vi bland andra författarna Audur Ava Ólafsdóttir, Kjell Westö och Fatima Bremmer, regissören Eva Dahlman och skådespelaren Johan Rabaeus. Er utsände på den dala-kulturella världens ambitiösa och oförutsägbara mötesplatser finns också med på ett hörn. Dels talar den nyss nämnde om björksavens nordiska historia, dels modererar han ett och annat scenframträdande så inte de högkulturella personerna får för sig att gå i spinn eller något ännu värre när folk har betalt för att höra och se på dem.Passar också på att tipsa om ”Hjältar”, David Bowie på svenska, premiär på Palladium i Alingsås 19 januari 2019. Bortsett från att kompisar är inblandade låter det bra.

Bowie på svenska.

Vin på inköpta druvor

När Clotilde Davenne nyligen gästade Sverige förvånades hon över att hon, för första gången någonsin, fick frågor om huruvida hon inte måste köpa in druvor för att klara att leverera de volymer hon säljer. Clotilde förvånades dels över att de här frågorna dök upp från ingenstans, dels över att de alls ställdes med tanke på att hennes verksamhet fortsatt är i sammanhanget liten och att Bourgognes vara eller icke vara i likhet med andra områden med svindyr mark, som Champagne, bygger på att det finns odlare som säljer druvor till varumärkesägarna. Hur okunniga kan folk vara, var nog en tanke som for genom hennes huvud samtidigt som hon sannolikt med gott fog kan misstänka att en avundsjuk kollega försöker få det att låta som något negativt att handla med druvor.

Men hur är det nu med det här med att göra vin av inköpta druvor? Kan det bli lika bra? Visst kan det det. Till att börja med ska ett vin bedömas utifrån sig självt och inte etiketten –  är det bra så är det bra (förlåt denna oerhörda självklarhet, som trots sin övertydlighet tycks gå somliga förbi). Vad gäller köpe-druvor kan vi lugnt utgå från att kvalitetsproducenter bara köper in kvalitetsdruvor – de kanske till och med i detalj styr underleverantörernas sätt att arbeta. Omvänt kan vi förvänta oss att den som är ute efter billigast möjliga druvor köper in dåliga druvor.

Nämner ovan Bourgogne och Champagne som två områden där det görs mycket vin på köpedruvor. Ett annat är Provence. De stora rosé-märkena är nästan uteslutande gjorda på inköpta druvor/vin. Mest känt kanske ”Whispering Angel” från Château d’Esclans är. Enligt Göran Bomans nyutkomna bok ”Provence – Vita, röda och även roséviner” säljs nu 4,7 miljoner flaskor av vinet varje år medan gårdens odlade areal är 48 ha – andra välsäljande viner med köpe-druvor är Jolie-Pitts Miraval, ”M de Minuty” och ”GR” från Château de Berne. Inget konstigt med detta. Så länge vinerna är bra.

När jag arbetade med Hedges i USA, 2001-2015, både vi köpte och sålde druvor varje år. Det kunde vara så att vi ett år fick mer av vår egen merlot än vi behövde. Då det var dyr frukt från Red Mountain kunde vi sälja den dyrt och använda pengarna till att köpa billigare merlot från den enklare appellationen Columbia Valley avsedd att ingå i vårt ”entry level-vin” med just Columbia Valley som appellation. Under Rabiega-tiden var Domaine Rabiega med toppvinet Clos Dière basen för verksamheten medan arrendegården Château d’Esclans gav ett behövligt volymtillskott, men den stora verksamheten låg i det som hette ”Rabiega Negociant” (i Besse-sur-Issole) och som till största delen arbetade med inköpta duvor/vin. Det vi gjorde i det sistnämnda fallet var att göra ett noggrant urval, köpa in och blenda så att ett plus ett inte blev två utan två och en halv, vilket gav utrymme för en liten marginal som sett till volymen ändå gav ett hyggligt resultat.

Hursomhelst, kontentan av ovanstående är att köpedruvor på intet vis i sig är något negativt. Det är bara usla producenter och usla viner som i sig är något negativt.

Hög tid för T Rex på den här jämrans bloggen! T Rex. T Rex. T Rex. Lady Stardust (a song for Marc).

Ny syn på rosé?

I La Vigne ”Vitisphere” häromveckan ställdes frågan om vi kommer få se mer lagringsdugliga roséviner framöver. Skälet är inte, som man kanske skulle kunna tro/hoppas, att man tänker sig en förbättrad kvalitet utan den brist på rosévin som väntar om hörnet.

Lavinartad ökning

Sedan några år ökar rosévinerna lavinartat världen över. Mycket fokus har hamnat på Provence, som inte minst med hjälp av en mycket skicklig marknadsföring som startade redan på 1990-talet kommit att bli en referens i den rosa vinvärlden. Bara under 2016 och 2017 ökade exporten varje år med över 30 procent, och uppgången spås fortsätta i oförminskad takt. Problemet är bara det att skörden 2017 är mycket liten och redan före årsskiftet 17-18, skriver Vitisphere, klagade flera vinagenter/brokers, över att det inte fanns tillräckligt med vin, och framförallt inte i en vettig prisnivå. Kort sagt räknar de med att vinet kommer vara slut innan ”kampanjen 17-18” är över.

Två år

Vissa producenter som arbetar med både egna varumärken och försäljning av bulkvin kommer fokusera på sina egna varumärken och klarar då biffen, andra räknar kallt med att gå torrt. Inte minst gäller det sista varumärken som görs på inköpt bulkvin, alltså majoriteten av de provensalska storsäljarna. Vad är då lösningen? Röster höjs för att man måste få konsumenten att tänka om när det gäller rosévin. Istället för att betrakta de lätta vinerna som något som ska konsumeras året efter skörden ska rosévin ses som en vintyp som håller över två år. På så vis kan producenterna hantera fluktuationerna mellan årgångarna.

Problem

Nu finns det ett par problem med detta. Till att börja med har många producenter och områden, bland annat Provence, medvetet marknadsfört sina viner som ”ungt, friskt, fruktigt, drick året efter skörden”, något som de betraktat som om inte en USP så i vart fall något att bita sig fast vid i marknadsbearbetningen. Så fel har nu inte detta varit, särskilt inte med tanke på att majoriteten roséviner görs för snar konsumtion. Med andra ord är det uppförsbacke för producenter som tidigare hävdat att deras viner ska konsumeras inom ett år men nu menar att nejdå, de håller två år, lätt.

Kvalitet

Det största problemet torde dock vara något jag känner igen alltför väl från producent-kretsar som inte är riktigt där de borde vara i sitt kvalitetsarbete: istället för att göra något åt saken ändrar de sin kommunikation och ökar användningen av ordet ”kvalitet” i sina utsagor. Nu, menar någon som intervjuas i Vitispheres artikel, är utmaningen att få konsumenten att se roséviner som två års-projekt, på så vis kan, som nämnts ovan, producenterna med enkelhet hantera fluktuationerna mellan årgångarna. Märk väl, det sägs inget om att producenterna då också kanske måste fundera över hur de gör sina viner.

Högre pris

Så vad kommer att hända? Vi kan nog, som tidigare förutspåtts här på vinifierat, räkna med högre priser i vissa regioner, bland annat Provence, och/eller försämrad kvalitet (den som inte är beredd att följa med i prisuppgången för druv- och vinmaterialet lär få finna sig i att istället gå ner i kvalitet), kanske kommer till och med en del varumärken – många av vinerna vi talar om är som bekant ”negociant-viner”, alltså blandade av inköpt bulkvin – ta slut en kort period. Förhoppningsvis blir resultatet av ”två-års-tänket” att en del producenter faktiskt också bygger sina viner för ett något längre liv, samtidigt som detta tar bort ett viktigt argument för Provence-roséerna (och ställer högre krav på druvmaterialet och därmed arbetet i vingården). Å andra sidan är de här vinerna idag så väl positionerade på marknaden att de kan våga sig på att bredda sin image – låt vara att det inte görs i en handvändning.

Languedoc

Vitisphere menar också att andra områden, inte minst Langudeoc där stora mängder rosé numer görs och då ofta på samma druvbas som i Provence, idag ser sin chans att förbättra sina positioner på den globala rosémarknaden. En del av de här områdena gör redan vad som betecknas som ”mat-rosé”, alltså lite kraftfullare viner med en något högre lagringspotential – något de kommer kunna dra nytta av om/när Provence börjar kommunicera att rosé inte måste drickas året efter skörden utan kanske rent av vinner på att lagras. Tilläggas kan att nyss nämnda kommunikation lär glädja områden som Tavel (och övriga Rhône) och Bordeaux i än högre grad.

Rosa musik. Mer rosa musik. Musik med roses. Rosie girl.

Vinvärldens små stora hjältar

I affärer är det vanligtvis betydligt enklare att vara stor än liten, och det är lättare att smyga runt i en stor organisation än att vara fullt synlig i en liten. Måhända bjuder dessa sanningar understundom in till vissa modifikationer, men bara understundom. Tveklöst är det lättare att verka i en miljö som har en stabil ekonomisk uppbackning. När det gäller vinvärlden är det i allra högsta grad på sin plats att hylla de små. De där som sliter med sina verksamheter utan att bli särskilt feta på det; kanske riskerar de rent av sin personliga ekonomi för att får syssla med sin passion. Och de siktar inte in sig på de stora volymerna av skräpviner utan försöker förgylla både sin egen och konsumenternas vardag med produkter som är moraliskt hållbara och avsedda för medvetna vinälskare, med andra ord varorna som inte leder raka vägen till toppen på inkomstlistan i hemlänet.

I Sverige är vi begåvade med en otalig mängd importörer och några näthandlare. Bland dessa finns, såväl bland importörerna som näthandlarna, stora företag med stabil ekonomi, rent av väl tilltagna pekuniära muskler och juridiska avtal till höger och vänster, och där finns något mindre företag som stöttas av riskvilliga och täta investerare*. Vidare finns där sådana som bara sysslar med sin importverksamhet på semestern och då de skickar vidare Systembolagets offertförfrågningar på ren chansning. Inga av dessa kan påstås tillhöra vinvärldens hjältar, inte ens då de företräder producenter och viner vi hemskt gärna vill se mycket av i Sverige. De gör sitt, och de gör det utan att behöva förta sig och än mindre riskera sin personliga ekonomi.

Vid det här laget har den vakne följaren insett det som de riktigt klipska insåg redan då rubriken skummades, nämligen att vinvärldens stora hjältar är de små, de som lever sin passion och som fyllda av mod i barmen ger sig ut på vinimportens underbara men farliga farvatten fyllda av grynnor, fluktuerande valutakurser och den ständigt närvarande risken för en svidande avlistning. Det nyss sagda om vilka vinvärldens hjältar är kan låta såväl självklart som överdrivet samt, inte minst, som en slags bön för en sjuk moster. Må så vara ity alldeles oavsett dessa fjuttiga och lågvattensmärkta invändningar förtjänar alla de här risktagande och av passion drivna, små aktörerna ett lyft på hatten. Tack för att ni lever farligt så vi kan leva gott!

Heroes.

*I den mån Systembolagets idé är att hämma tillgången på alkohol torde idén fungera, i den mån ett raison d’être också skulle vara att stuka alkohol-kapitalet fungerar det inte. Idag är det en affärsidé i sig att via en fet budget, vanligtvis runt 500 000 sek, trycka in framöver lukrativa produkter i de mest lukrativa segmenten via kanaler som leder till garanterade konsumentinköp av de produkter som framhålls (detta kan ske såväl via nya som gamla medier), vilket i sin tur så småningom ger produkten en plats i monopolets fasta sortiment. Detta är säkert något som irriterar både en och annan på Systembolaget, dels den som är mån om kvalitén, dels den som vill stuka alkohol-kapitalet, men som gläder den som tycker att monopolmarknaden ska vara så lik en fri marknad som möjligt så att konsumenten får det den vill ha eller i vart fall tror sig vilja ha.

Trollkonton för dummies

Ett trollkonto är ett hittepå-konto, som drivs av enskilda individer, intresseorganisationer, underrättelsetjänster eller stater. De får enfaldiga människor att skrika i kör och vandra i flock och tycka att seriös nyhetsbevakning är lögn och att vi absolut måste göra inskränkningar i de fri- och rättigheter våra förfäder kämpat för, ibland så till den grad att de dött på kuppen. Framförallt får de medborgare i de rikaste länderna att på fullt allvar tro att domedagen är nära och att dessa rika länder inte alls tillhör världens ledande toppskikt utan dess avskrap, någonstans i nivå med Venezuela och Kongo. De som tror på och låter sig ledas av dessa trollkonton är utöver enfaldiga vanligtvis också bittra och i egna ögon i stort behov av åtminstone en gnutta respekt från omgivningen innan de går i graven, och detta tror de att de kan få bara vi alla ger upp vår frihet och rätt att tänka själva och bara vi får fler politiker av Putins, Xi Jinpings, Erdogans, Farages och Trumps kaliber.

The Idiot.

Vinets Dag: töntvinrebellförbud!

Som varandes vinmakare, och en gång i tiden en ung sådan med viss framgång, måste er utsände i de narcissistiska kretsarna av de mer töntiga än självinsiktsfulla vinmakarna få säga att det är oerhört töntigt med unga vinmakare i synnerhet och vinfolk i allmänhet som försöker vara coola, och det gäller unga som gamla.

Mindre töntig

Det finns överhuvudtaget inget cool över en vinmakare, en vinbonde, en sommelier eller en vinhandlare. Det ligger i sakens natur att vi är töntiga. Allihop. Gudskelov är jag författare också, det är på en skala i helvetet lite mindre töntigt; det gör mig lite mindre töntig än alla andra i vinvärlden, med undantag för annat vinfolk med vettiga bisysslor (och vi talar då inte om att skriva vinspalter, -bloggar eller -böcker: att skriva vinböcker och -bloggar är det enda som är töntigare än att vara ”winegeek”).

Handuppräckning

Alltså, de försöker med tatueringarna, coola poser och vad de måste uppfatta som tuffa namn på sina intresseföreningar som ”Outsiders” och ”Grenachistas” och de talar om ”revolution” och ”rebeller” och är hur töntiga och välartade och välanpassade som helst. Om revolutionen kommer en dag så lär det inte vara vinmakarna som går i främsta ledet och vinnördarna som står på barrikaderna, och det är ytterst sällan sommeliergillena går samman för att ge sig ut på stan för att slåss om nätterna, och vinhandlarna, ja, de satt nog allihop längst fram i klassrummet och räckte upp handen så snart läraren tittade på dem.

Förbud!

Här har vi för en gångs skull ett förbud som hela världen, med undantag för ett gäng töntar och deras ändå töntigare följare, skriver under på: Förbud mot töntcoola vinrebeller i allmänhet och töntrebellvinmakare i synnerhet. I sammanhanget vore det dessutom en välgärning om vinbloggar förbjöds utan prut och pardon. Det är ju mest trams i alla fall.

Rebeller & revolution!