karinsmirnoff jagfornertillbror

Jag köpte den här boken. Gick in på hedengrens  och tog den från hyllan. Sedan åkte jag hem och läste den.

Noterade snart att här saknas skiljetecken meningarna bara pågår. Egennamn och annat som eventuellt borde förses med en initial versal får finna sig i att vara gemena. Egennamn skrivs också ihop karinsmirnoff.

Meningarna är korta styckena likaså.

Det fungerar utmärkt snart är läsaren inne i  karinsmirnoffs värld och sätt att berätta.

Glesbygd norrland vinter snö kyla kalla hus som värms med ved familj mörka hemligheter inavel. Då och nu. Eländes elände och original. Som vilken håla som helst fast nu är vi i smalånger.

Bra bok läs den gärna. Jagfornertillbror pekar rakt in i nästa bok och den heter viforuppmedmor.

Gissning kommer vad det lider som serie gjord av svtdrama.

Alla säger det är så kul att åka hölass därför att de aldrig har åkt hölass

Alla säger det är så kul att åka hölass därför att de aldrig har åkt hölass. Legat däruppe, ovanpå all den nyslagna och grönskimrande väldoften och varit livrädd att trilla av. Att slå sig fördärvad mot marken, skrapa upp sår och få grus i dem, att bryta en arm i fallet eller att få ”Tvärilsken” Johansson efter sig, drängen på Lillgården. Normalt skulle han, i likhet med historiens alla andra drängar på Lillgården, kallas ”Lillgårdadrängen”, men saken är den att ”Tvärilsken” Johansson har ett rasande humör. Oss barn brukar han inte slå, bara skrämma eller halvt dra öronen av när vi ibland varit dumma och brutit en arm i fallet från hölasset eller lekt krig med rovor, alltså hoppat runt och kastat rovor och fuktig jord på varandra istället för att lydigt lägga de nyskördade rovorna i de för ändamålet utställda korgarna som guppar runt som lysbojar i farleden på rovfältets väldiga hav.

För de vuxna är det sannolikt etter värre. Nu åker de inte hölass så ofta och brukar veterligt aldrig kasta rovor och fuktig jord på varandra istället för att ägna sig åt skörden, och tur är det för det vete gudarna vad ”Tvärilsken” skulle ta sig till med en vuxen som är oförsiktig nog att trilla av hölasset. Halvt avdragna öron skulle inte förslå långt då. Men jag vill inte tänka på hur illa det skulle kunna gå. Det räcker med att veta att det inte är för inte han kallas ”Tvärilsken” och att han är livsfarlig.

Kort sagt finns det vreda och skräckinjagande och rent av livsfarliga personer, och så finns ”Tvärilsken” Johansson. Redan som liten gjorde han rätt för sitt tillnamn. Hade tiderna varit mer moderna hade han säkert satts på anstalt när han slog flickan Söderström sönder och samman sedan hon lurat i honom nyspulver, som hennes äldre bror köpt på postorder från Hobbex. När flickan Söderström och ”Tvärilsken” började småskolan ett halvår senare, vägrade hon gå till skolan om de båda sattes i samma klass. Detta hörsammade skolledningen, och då det bara fanns en klass med årskurs ett till tre och en med årskurs fyra till sex ledde detta till att ”Tvärilsken” fick hoppa över lågstadiet, vilket i sin tur lett till att han förblivit analfabet. Det enda han var bra på i skolan var att stöta kula och hiva iväg slungbollen, vilket han däremot gjorde med den äran.

Det där som flickan Söderström gjorde då för länge sedan är något som fyller oss alla, också de vuxna, med fasa bara vi tänker på det. Ingen skulle våga sig på något sådant idag, att utsätta ”Tvärilsken” för nyspulver. Ingen har vågat sig på något sådant sedan det hände. Det räcker med att titta på ”Tvärilsken” för att förstå att det inte är läge för skoj och glam och ändå mindre att reta honom.

Potatisnäsan, väldig och färdig att läggas på plåten och bakas i ugnen, sitter intryckt i plytet just ovanför munnens väldiga och runda omfång; ett svart hål med utspridda tänder i gult, beige och brunt var gång han öppnar truten för att svärja över något eller någon som gått honom emot. Ve den som går honom emot. Den låga pannan, knappt skönjbar mellan det orange hårfästet och de buskiga ögonbrynen, som ett par apelsinklyftor ovanför de svarta och elaka ögonen, skrynklas så gott den lilla ytan tillåter ihop till en knottrig del av en månkrater, de håriga och köttiga öronen, röda ända ut i snibbarna, rör sig lika oroväckande som den afrikanska elefantens öronlappar just före attacken och från djupet av hans enorma bröst kommer en illavarslande morrning som kan skrämma ett hungrigt lejon på flykt, den enorma slokmustaschen som endast i ringa omfattning har sitt ursprung i den försumbara överläppen utan snarare i de väldiga näsborrarna vibrerar oroväckande. Så kommer hans händer, dessa gigantiska ramar, farande från ingenstans och slår problemet både med häpnad och kraft, så till den grad att också den störste bland bjässar genast faller till marken och blir liggande med sprängande huvudvärk och ringande öron och i värsta fall spräckt skalle. Så frustar han ur den ugnsbakade potatisen till näsa och grå ånga kommer ur de köttiga öronen och han lyfter en av sina släggor till fötter för att avsluta det ramarna påbörjat och nu gäller det att ta till flykten om livet är en kärt.

Det är lätt att förstå ”Tvärilskens” ilska när barnen ger sig ut på krigsstigen istället för att plocka rovor på höstlovet. Svårare att acceptera hans ilska över den som råkar trilla av hölasset. Kanske är det för att han själv aldrig åkt hölass. Han har aldrig legat däruppe på toppen av lasset, med flera meter ner till marken, och desperat försökt hålla sig fast i det lösa höet som rör sig i takt med vägens håligheter och gupp. Han tror att det är kul att åka hölass och är bitter i sitt innersta för att han aldrig fått uppleva den lyckan och hyser därför ett för omgivningen outgrundligt hat mot både själva hölasset och dess passagerare.

Människan & björkvinet & vad är méthode suédoise?

Där det funnits björkar har människan sedan urminnes tider druckit dess sav. När, var och vem som först jäste saven till vin är osäkert, men det finns flera hundra år gamla recept. Till exempel publicerade ”agronomen” John Wolridges ett känt recept i Vinecum Britannicum 1676. I Sverige finns idag ett flertal aktörer som arbetar med sav som råvara. Vi försöker nedan sammanfatta den fermenterade savens historia och avslöjar den nydanande metoden ”méthode suédoise”!

Vin, hårvatten och sirap

Björkens sav har varhelst den gått att skörda, från Kanada via Skandinavium och Tyskland till Baltikum och Ryssland, utgjort dryck för människan. På många håll har den dessutom utgjort basen för hälsodrycker, mediciner och björksirap. Den sistnämnda har dock haft svårt att hävda sig i konkurrensen med lönnsirapen då det är så mycket enklare och billigare att göra sirap av lönnens sav (mer socker). Historiskt, och ja på sina håll ännu idag, används björkens sav också till hårvatten, öl, mjöd, vin och vinäger.

Savens innehåll

Hur hälsosam saven egentligen är tvistar de lärde om, men visst kan den tillskrivas en hel del som i vart fall inte skadar hälsan. Vatten, kalcium, kalium, magnseium, fosfor, mangan, zink, natrium, järn, socker (xylitol, men även fruktos och glukos), äpplesyra, vinsyra, bärnstenssyra, proteiner, aminosyror och enzymer… ”Eventuellt” antioxidanter. pH 5-6,8, alltså i princip neutral. Den som vill göra vin måste tillsätta lite socker och syra, då råvaran saknar tillräckligt av detta. I övrigt tarvas inget. Naturvin? Hm, det där med socker och syra rimmar väl inte helt med den tanken. Å andra sidan talar vi här verkligen om en råvara som odlas ”helt utan pesticider” så som många vinodlare lögnaktigt påstår att de gör fast det är omöjligt. Så ja, så mycket mer naturligt och pesticidfritt blir det knappast.

Sverige

Historiskt har många utgått från Wolridges gamla recept, där saven bland annat ska kokas före jäsningen. En variant, eventuellt en direkt översättning av det engelska recepetet, nedtecknad i Sverige drygt 100 år senare har utgjort basen för vissa björkvins-försök i Sverige. Men idag hoppar nog de flesta över det där steget med att koka saven och arbetar snarare som med vilket vin som helst (ja, med undantag för att saven i sig saknar tillräckligt med socker för att kunna jäsa till ett anständigt vin).

Vinbacken

Bland de många projekten som finns i Sverige idag har vinifierat tidigare skrivit en del om Vinbackens arbete. Utmärkt i liten husbehovs-skala. Men det finns flera större aktörer också. Till exempel Grythyttevin som gör ett vin som heter Björk. Med mera.

Méthode suédoise

Ett projekt som er utsände bland de bubblande björkarnas bukoliska bygder är inblandad i har för ändamålet skapat en tämligen unik metod för att göra vin på björksav. Idag finns dels stilla vin på sav, dels mousserande. Projektet som den nyss nämnde är inblandad  i arbetar i första hand med ett mousserande vin, men den produkten kommer inte att se marknadens ljus än på ett tag (tar som bekant tid att utveckla och kvalitetssäkra en produkt och i det här fallet dessutom att lägga vinet på magen i och med att den traditionella metoden används). I väntan på att det där mousserande ska bli klart har en del annat testats och det är inom ramen för det som ”méthode suédoise” skapats och vad är nu det?

Unik metod

Till att börja med är det en unik metod. Eller inte. Såvitt är känt är det det. Men osvuret är bäst. Kanske sitter någon annan någonstans i världen och har kommit på samma grej, men kallar det något annat. Hursomhelst: Méthode Suédoise (svenska metoden) är särskilt framtagen för sav, eller annan råvara, med lågt naturligt innehåll av jäsningsbart socker, och enkelt uttryckt är den en blandning av méthode ancestrale (eller rurale) och méthode traditionnel.

Kombinerar två metoder

Det hela går till så att saven först sätts att jäsa i en tank med en liten dos extra socker. Innan den jäsningen är helt avslutad flyttas vinet, som i en méthode ancestrale, till en ”champagne-flaska”, där den får avsluta jäsningsprocessen. I samband med detta tillsätts ytterligare lite socker. Detta innebär att chaptaliseringen inte blir så stor vid respektive tillsättning. Slutprodukten är till skillnad från sitt storasyskon inte tänkt att vara mousserande utan snarare i gränslandet mellan pärlande och mousserande. Exakt var respektive flaska landar varierar – som sagt, bortsett från chaptaliseringen är det en synnerligen naturlig produkt och inga insatser görs för att jäsa ut allt socker eller ens att få varje flaska exakt lik den andra. Ett problem för konsumenten? Tja, för den som vill ha både livrem och hängslen. Kul för andra. Och basen är alltid ett pärlande (eller lite mer), halvtorrt vin. Det första vinet gjort med ”méthode suédoise” ska om planen hålls lanseras före årets slut, både i Sverige och internationellt.

Musik.