Udda Champagneår, säger Rodolphe

Det är inte jag som påstår att 1997, 1986 och 1981 är udda Champagneår. Det är Rodolphe Peters på Pierre Peters som gör det. Han sa i alla fall det när Twosonkollegan och jag var där hos honom för att dosera Twoson-champagnen. Han slängde fram de tre nämnda åren av familjens toppvin, Les Chetillons, och kallade dem ”udda”: 1997 (riktigt bra, komplex, stor doft och smak, tydlig mognad, lagerblad, kalops, okokta makaroner, bra syra, lite nötig, en karaktär som minner om ett varmt år (jomenvisst), brynt smör, vit choklad, rökig och sist men inte minst en hel del botrytis (tror knappt det är sant att jag skrev så mycket på det vinet, ett ord, möjligen tre, räcker ju egentligen för att beskriva ett vin, eller hur?)), 1986 (ostbågar, stram, petroleum, valnöt, oxidtoner, botrytistouch, det här vinet har, om jag uppfattade saken rätt, aldrig sålts p g a ett misstag då flaskorna beställdes (fel buteljtyp levererades), har endast används ”inom familjen”, vid bröllop och liknande tillställningar), 1981 (nyansrik, mognad, smör, krita, mogen chardonnay, fin utveckling i glaset, komplex, nötig, lite vanilla fudge, bra syra). Vi provade förstås också lite jämna Champagneår (eller vad är annars motsatsen till udda Champagneår?), som 2002, året vi plockat ”vår” Twoson-variant från och jag behöver väl knappast säga att Pierre Peters fått till det ordentligt det året?

Patrick McCabe & Flann O´Brien, Myles na gCopaleen eller Brian O´Nolan

Vissa öar, till exempel Island och Irland, är förmodligen så karga och trista att det enda invånarna har att ta sig för är att fantisera. Hur ska man annars förklara den mängd av utmärkta kulturarbetare, inte minst musiker och författare, som tycks välla ut ur dessa öriken? Nu ska jag åka till Irland för att studera frågan på plats samt undersöka förutsättningarna för vinodling nere i det varma och fuktiga sydvästra hörnet av ön, där Golfströmmen gnider sig mot klippformationerna och skapar ett klimat där till och med palmer växer.

Skandal i Kina!

Det är direkt upprörande, att så fort det kommer fram en vettig ”högt uppsatt chef” så är någon där och ställer till det för honom. När högt uppsatta chefer i till exempel Vattenfall frångår ägarens uppdrag, alternativt inte fått något uppdrag och hittar på själva, får de extra bra betalt och förlängd pension. Vinifierat kräver upprättelse för Lu Guangyu!

Påskäggsinlägg

Larmandier-Bernier 1er cru Blanc de Blancs (hustypisk: elegant, stram, krita, mineral, syra, lie, lagrad två år i min vinkällare, utmärkt), Mumm 2002 (mer årgångs- än hustypisk, har lagrats i rumstemperatur (mitt kök) ett år, bra att dricka nu), Château Cheval Blanc 1981 (njee, kanske fortfarande typisk (jag hade dock inte satt den i en blindprovning, inte ens i närheten), men i min vinmakargom trött och sliten, småtrist, mer Fronsac än St Emilon, har förvisso genomlidit eländestiden i min vinkällare, men ändå…), Le Petit Cheval 1989 (första året Cheval Blanc arbetade med gallringsmatta och de var supernöjda då, andravinet, bra lagrat (av mig, tro det eller ej), är just nu perfekt att dricka, suverän form och med alla inslag av St Emilion, Cheval Blanc och annat som ska vara där, t o m årgångstypiskt, mycket bra), Twoson Washington State Cabernet Franc 2004 magnum (bra att dricka nu om än fortsatt lite ung kanske, strålande (ja, vad trodde ni?), Gewurztraminer Kirchberg de Ribeauvillé Grand Cru 1993 (Faller) (oerhört typiskt för hur Fallers (Robert Faller & Fils, ska kanske tilläggas) viner var vid den här tiden: elegant, tillbakahållen Gewurztraminer, stor, härlig doft med mer frukt och botrytis än krydda och Gewurztraminer, ljuvligt att dricka idag, det inte helt diskreta men välplacerade inslaget av botrytis gör att det känns runt såväl i näsan som i munnen, trots att det i grund och botten är fråga om en ganska frisk Gewurztraminer- variant, snyggt jobb, utmärkt idag, har lagrats väl (av mig, igen!, i vinkällaren som inte översvämmats etc), satt som smäck till färsk grönsparris och lax och någon vit röra som jag måste fråga hustrun vad det var, men som också gick bra till vinet). Varför jag drog alla dessa viner? Jo, barnen kom på besök och de låtsas alltid att de inte dricker vin när jag är med och hustrun hade förstås fullt upp med att, tillsammans med de skenheliga barnen, laga mat till oss alla.

La Chapelle, La Janasse & Champagne & Chartreuse

I vanligt Långfredagsordning infann vi oss hos Vinvännen Göran i Cannes, lystna och med sniktarmarna skrikande. Vi hann knappt säga hej förrän vi kastade oss över Champagne-på-magnum-bordet, som i år bestod av en vällagrad och riktigt bra, rund och mumsig Laurent Perrier Cuvée Rosé. Mer mineralig och stram var en något yngre Ruinart Rosé. Båda mycket bra och med en fin eftersmak av jordgubbe. Utöver de här roséerna fanns också ett par hemmalagrade Pommery, som var okej till någon slags buffé med krabbsallad och gambas och sådant där. Innan vi så gick på den gröna, gula och blå Chartreusen tog vi oss, även detta traditionsenligt, an ett par magnum rödvin som Vinvännen Göran i Cannes behövde hjälp med. För egen tog jag snabbt och effektivt tag i Domaine de la Janasse 2001, varefter jag gömde mig i ett avlägset hörn av Vinvännen Göran i Cannes hus med en magnum La Chapelle 1999. Den förra var fantastiskt god och imponerande till att börja med (power–Grenache med mycket frukt), för att sedan bli lite för mycket med tanke på att det faktiskt är en Châteauneuf-du-Pape och ingen Grenache från Nya Världen, fast bra var den. Den senare, kan jag berätta för alla som var där och inget fick, var precis så mycket Syrah, Hermitage och La Chapelle, som man kunde önska.

Argentinsk Påskuppladdning med djup

En gång i Argentina hamnade Terrifickollegan och jag på favoritkrogen Francis Mallmann i Mendoza. Vår vana trogen bad vi flott sommelieren ta in det bästa av det nya. Till den obligatoriska, grillade köttskanken med tillbehör fick vi ett uppenbarligen (väl)monterat, modernt och för landet rent rödvin. Bra vinmakeri alltså. Vinet visade sig vara Walter Bressias eget, nya vin, sålt under egen etikett och originellt nog kallat Bressia. Redan nästa dag var vi på plats och krävde att Walter skulle sälja vin till Sverige, vilket han med en suck och något uppgivet gick med på, men först sedan vi provat igenom hans fat, vilka återfanns i den kalla, fuktiga källaren till den byggnad som i framtiden skulle bli ”Bodega Bressia”. Inte nog med att vi fördes ner i den svinkalla lokalen mitt i den brinnande Argentinasommaren, Walter försåg oss också med vad som måste vara södra hemisfärens största vinprovarglas och… ingen spottkopp… Vi sökte desperat efter en golvbrunn och var redo att spotta på golvet, som man ofta gör, när Walter utan att säga något spände ögonen i oss och sa, utan att säga något, drick! Ja, sådan är han, Walter, men han är också en bra vinmakare och man kan inte annat än älska familjebygget, där han gör vinet, dottern säljer det och, både rart och tragiskt, den döde sonen finns med som en liten ängel nere i ena hörnet på familjens etiketter. I Sverige kan ni kolla själva om ni köper på er en Bressia Profundo. För egen del laddade jag inför påsken med en Profundo 2004 igår. Det här vinet som var så uppenbart monterat inledningsvis och med mer av skönsjungande frukt och mindre av seriös struktur har med tiden gått den vanliga argentinska vägen mot lite uttorkad frukt (som generellt sett kommer väldigt snabbt i de argentinska vinerna, om ni frågar mig och varför skulle ni inte göra det?) och, vilket inte alltid är fallet, antagit en betydligt mer seriös hållning till omvärlden. (Om någon mot förmodan undrar, finns numer även kontor och mottagningsrum i ”Bodega Bressia”, vilket inte hindrar att Walter fortsatt föredrar att tvinga ner sina besökare in den fuktiga underjorden där jättekuporna väntar.)

Kineser föredrar franskt & RHCP

Enligt winealley.com ökade den kinesiska vinkonsumtionen med 20 % per år under perioden 2006 – 2010. Idag konsumerar kineserna årligen 1,4 miljarder liter vin, vilket, det är min egen räkneövning, gör att kinesen fortfarande konsumerar mindre än 1,5 l per capita. Winealley konstaterar också, att medan Ryssland varit räddningen för många andra länders produktion de senaste åren är det Kina som gällt för fransmännen. När exporten föll med 8,2 % i volym och 18,8 % i värde åren 2008 – 2009, ökade exporten till Kina med 87 % (volym) respektive 54,3 % (värde). Perioden 2009 – 2010 ökade den franska vinexporten generellt, 6,5 % (volym) och 14,6 % (värde). Avseende Kina är motsvarande siffror 57.9 % respektive 53,3 %. Noterbart är också att Kina idag är den största importören av Bordeaux-vin. RHCP.

Resumé av Viggo Cavling

Eftersom jag sedan många år känner Viggo Cavling lovade jag, i samband med att vi som hastigast sågs i Malmö förra sommaren, läsa hans spänningsroman ”Rörmokaren”. Inte för att jag hade en mer seriös avsikt att göra så, men det lät i mina numer franskretoriska öron bra att säga just då. Jag for förvisso med osanning; å andra sidan var alla glada. Dock dök en dag plötsligt min hustru, som faktiskt tycker om spänningsromaner, upp med boken i sin hand kvittrandes ”Titta, Lars! Viggos bok! Nu kan du läsa den!”. Nåja, som man bäddar får man ligga, tänkte jag och satte ögonen i boken efter att ha låtit den ligga och mogna ett par månader på nattygsbordet och, ja, det är både befriande och på något vis bestickande att jag känner Viggo, för det här är den första spänningsromanen jag med glädje läst sedan jag för typ 30 år sedan för alltid ledsnade på Alistair Maclean och Robert Ludlum och det är den första spänningsromanen jag under de senaste 20 åren tagit mig igenom utan att skratta och frusta på kultursnobbens obehagliga vis. Med andra ord: jag kryper till korset och rekommenderar uppriktigt och ångerfullt Viggo Cavlings”Rörmokaren” (Månpocket) å det varmaste. Den är rakt skriven och har en bra story och Viggo undviker välbetänkt att försöka smeta in sin spänningsroman i billiga metamorfoser och annat tjafs som inte hör hemma i en spänningsroman men som ack så många överambitiösa, deckardrivna författare envisas med att använda i syfte att göra konst av underhållningen istället för att stolt se sig själva som goda underhållare.

Vargar vs vildsvin

Sverige ligger några år efter Frankrike avseende vildsvinsexplosionen. Här i sydöstra Frankrike fanns det knappt vildsvin för 15 – 20 år sedan. Idag är de inte bara ett gigantiskt problem för jordbrukarna (vinbruket inräknat) och ett stort trafikproblem (de franska försäkringsbolagen har chockhöjt självrisken för viltolyckor), de förstör också trädgårdar och attackerar tamdjur. För något år sedan höll vår hovawart på att dödas och i år lyckades vildsvinen ta död på vår fyraåriga unghäst (trots elstaket). Sett från min horisont förefaller de några hundra vargarna vara ett smärre problem jämfört med vildsvinseländet som Sverige bara sett början på och det endast nere i söder.