Förbud mot obruksanvisad potatisgratäng!

Hälsar på barn. Säger till yngste måg-villbliaren ”Jag lagar mat ikväll.” Han: ”Du?”. Jag: ”Ja?” Han: ”Lagar mat.” Jag: ”Ja!?!” Han: ”Jag menar, vad, öh, hm, vad, ja, vad spännande!” Jag: ”Ja, jag vet. Jag går till butiken och hittar på något nu.”Vad som sedan flög i er utsände i de vidbrända grytornas och sönderstekta köttbitarnas förtappade köksenvironger står skrivet i Michelin-stjärnorna ity, plötsligt!, på plats i fina butiken, köpte denne de finaste köttbitarna och en bytta potatisgratäng. Hem. Steker köttbitarna med oväntad framgång. De blir så lyckade att de på sina håll är välstekta, mycket välstekta rent av, för den som gillar det, medan de på andra håll mer är att betrakta som blodiga eller åtminstone råa. Med andra ord något för alla, och det gäller varenda en av köttbitarna. Paul Bocuse hade inte gjort det bättre. Framgång! Lycka!Men så var det det där med potatisgratängen. Tror ni inte att den förbannade fina affären packat sitt halvfabrikat i någon slags aiuminiumlåda utan vidare instruktioner. Låt det sjunka in… Utan instruktioner. Vad göra när köttbitarna  håller på att krympa ihop i det fräsande smöret i stekpannan och det är hög tid att rädda dem om det alls ska bli kött till middag??? Inspirerad av en kär, gammal kollega tog man vad man hade och lade upp de mosaik-stekta köttbitarna på tallriken och kletade på lite potatisgratäng vid sidan om.Det stod ganska snart klart att måltiden inte var en succé. Yngsta dottern: ”Pappa, det är jättegott, men vanligtvis äter man potatisgratängen varm eller åtminstone lite ljummen. Inte kall. Tror du tänkt på potatissallad.” Nederlag. Misslyckande. vinifierat kräver ett omedelbart och till hårda straff knutet förbud mot försäljning av potatisgratäng utan bruksanvisning eller annan handhavandemanual!  

Musik.

Tignanello 2010: Det perfekta matlagningsvinet

Hustrun ställer ut. En vecka. I Cagnes-sur-Mer. En knapp timme bort. Pendlar. Kommer hem sent. Ergo: Ni vet vem som får träda in och stå för matlagningen. Och trots att det är outhärdligt för alla inblandade håller de masken. Dock: Efter en veckas lidande och maskhållande är det dags för Le Grand Finale! Veckan är avklarad och den sista måltiden ska tillredas. Äntligen!

Kocken tänker ut en plan. Först maten. Karboniserad Carbonara, Påstortellini eller Sönderstekta ägg och bränt bacon? Det finns grader i helvetet. Det blir Carbonara. Och till den Tignanello 2010. Som plåster på såren. Ett alldeles fantastiskt vin och bara såå gott idag.Hustrun, som redan vet att maten i bästa fall går att äta, blir också glatt överraskad av den tilltalande flaskan på bordet då hon intar sin plats och väntar på att bli serverad. Häller upp lite vin i väntan på maten. Blir sittande med flaskan i handen och ser fundersam ut. ”Lars, varför är det så lite vin i flaskan?”. Kocken funderar lite och säger ”Matlagningsvin, vet du, lilla gumman.” Hustrun: ”Va? Har du hällt Tignanello i maten?!” Kocken: ”Nej, i kocken.”

Musik.

Förbud och varning för ensidig kost!

Den bedrövade och övergivne men också tappre gräsänklingen  scannar av livsmedelsaffärens hyllor. Rader av obegripliga produkter som förefaller ha det gemensamt att de borde vara förbjudna eller åtminstone belagda med åldersgräns och att de bara skulle få saluföras i särskilda statsfinansierade butiker med begränsade öppettider och tydliga varningssignaler till desperata gräsänklingar. Varningssignaler och -skyltar som skriker ut ”Varning för ensidig kost!” och liknande.

Nog av. Den utlämnade men tappre går där mellan raderna av produkter och blir alltmer alienerad ända tills, Gud vare tack!, det i frysdisken dyker upp ett paket ”Brandade de morue parmentier” från Tipiak! En tydlig och lättbegriplig tillredningsinstruktion medföljer på kartongen. Inte helt enkel att genomföra, tillredningsinstruktionen, men er utsände i de ömkansvärdas ynkliga och lugubra köksenvironger lyckas efter visst funderade göra som det står. En med bravur genomförd handlingskedja som HR:en inte ska tröttas med då den är tämligen omfattande och bland annat innefattar handhavande av ugn samt äggklocka. Samtidigt.

Brandade tillreds alltså, och det med sådan framgång att den blir stående klassiker för hela gräsänklingsveckan. Efter den första kartongen köps flera in, läggs på lager och tillreds allteftersom klockan slår lunch och middag. I den bästa av världar skulle vi här kunna lämna gräsänklingen lycklig i sitt hus med sin brandade och sina vänner hundarna, som håller honom sällskap när världen övergivit honom. Men nej! Efter bara några dagar händer det som inte får hända! Magen! Och allt, visar det sig efter ett samtal till Hustrun, på grund av ensidig kost. Förbannade vare livsmedelsaffärerna som inte tar ansvar för sina produkter och sina kunder. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot ensidig kost och livsmedelsaffärer som inte tar sitt ansvar!

Musik.

Förbud mot trycksensorspisar!

Vill på väldigt många medmänniskors, och mina egna, vägnar, kräva ett omedelbart förbud mot spisar med trycksensorer istället för rattar! Skälet till detta torde vara uppenbart för alla med en normal femårings intelligens och för alla världens ingenjörer och alla de som vare sig fått igång spishelvetet eller fått stopp på den när den väl satt igång.Innan Hustrun dyker upp och anklagar er utsände bland de ack så nödvändiga och av pöbeln så älskade förbudsivrarnas ordningsamma och tillrättalagda värld för att ha skrivit ett sexistiskt inlägg, vill den nyss nämnde utsände med emfas slå fast, att nej! så är det inte ity emedan möjligen en störd kock kan se något sexigt i en spis är en spis för den breda allmänheten inget annat än en maskin från helvetet och ett konkret hot i vardagen!

Musik.

Kockskolan: Carbonara på Chantilly-vis

Som det är HR:en bekant gör vi stora framsteg i den kulinariska världen. Så sent som idag tog  vi del av ett Facebook-meddelande från en kock som var på väg till en ”kurs i grönt kök” och vi vill gärna sprida informationen om att färgen på köket har betydelse. Dessvärre vet vi inte mer än så för tillfället, men lovar återkomma så snart vi har mer fakta i ärendet. Idag ska vi istället ägna oss åt att tillreda en Carbonara på Chantilly-vis.

Svensken i gemen har säkert klart för sig vad en carbonara är. Mindre känt är kanske vad chantilly är. Rätt svar här är en sötad slags vispgrädde på sprutflaska. Frågan inställer sig då vad poängen är med att tillsätta chantilly istället för till exempel ingenting alls eller äggula eller grädde eller crème fraiche till carbonara? vinifierat kan nu avslöja att det finns ingen poäng alls med det. Den som kanske i sin okunskap och definitivt därför att inget annat gräddliknande föremål kunde uppbringas i huset, tillsätter chantilly till sin i övrigt av pasta och stekta små fläskbitar bestående carbonara, blir snart varse att det dels ser fult ut, dels smakar örn.

viniferat vill därför gå ut med en allmän varning för Carbonara på Chantilly-vis, även känt som Carbonara a la Chantilly; låt er inte tubbas till att tillsätta chantilly till er carbonara! Ja, det är kul med sprutflaskor och ja, det låter som en bra idé, grädde som grädde, men vi som varit med ett tag vet att det inte fungerar.

 

Cream. Big Bopper. Crème de la crème.

TV-kockskolan: Minestrone

VÄLKOMNA VÄLKOMNA! OM NI UNDRAR VARFÖR JAG SKRIKER SÅ BEROR DET PÅ ATT JAG INGET HAR ATT SÄGA OCH DET JAG ÄNDÅ SÄGER ÄR SÅ TRÅKIGT ATT JAG MÅSTE SKRIKA FÖR ATT LURA ER ATT TRO ATT DET HÄNDER NÅGOT HÄR, ATT NI ÄR  I HÄNDELSERNAS CENTRUM, NU NÄR JAG LAGAR MAT I TV! IDAG SKA VI LAGA EN HÄRLIG MINESTRONE SOM FARMOR BRUKADE LAGA DEN!

SÅ! Nu kan jag lugna ner mig lite för nu släpper vi på matporrmuzaken i bakgrunden och börjar visa matbilder och då händer något låt vara totalt ointressant i rutan. Först zoomar vi in på påsen med Minestrone-basen.

Nästa steg är att koka upp vatten i en gryta. Det gör vi genom att ta en kastrull, fylla den med vatten, sätta den på en platta och starta värmekällan och sedan rör vi ner påsens innehåll med en visp. (Bild)

För att sätta piff på Minestronen tillsätter vi olivolja, basilika, skinka och portvin! (Bild)

Blir det gott? Nej, det blir det inte, det vet jag, jag har provat, och jag vill verkligen varna er för att försöka er på det här hemma. (Bild)

Musik!

Manual för TV-kocksformat

  1. Inled med hurtfrisk musik så tittaren luras tro att nu kommer snart något fart- och lustfyllt äga rum.
  2. Då det är uppenbart att tittaren kommer stöna och sucka ”shit, inte en kockjävel till” när kocken kommer i bild gäller det att snabbt lura kvar tittaren, detta sker genom att kocken beter sig som en mix av en månglare på marknaden och en högljudd narr.
  3. Nu kan inte ens den mest gladlynte kock behålla tittaren hur länge som helst med sina utrop om ”Idag ska vi göra ugnspannkaka eller tjockpannkaka som min mormor i den blekingska skärgården brukade säga, hej på er, häng med!”, varför det gäller att snabbt släppa på mer gladlynt musik som får ligga och porrporla bakom de för en majoritet av tittarna outsägligt trista bilderna som visar en tjockpannkaka i vardande.
  4. Ovanstående får ta högst en och en halv minut sedan måste kocken skrika ”Färdig! Oh, så gott! Mmm! Servera med lite äpplemos eller lite sylt eller lite vad ni vill, mormor i Blekinge serverade alltid med lingonsylt, eller som mormor sa ”krösamos”! Hehe! Hej på er!”

Frukostmusik!

Bonusmusik 31/08. Och lite mer av Hansson & Karlsson. Klassiker med K/Carlsson.

Varning för köttets grå skyar!

Kanske var det hybris efter den genomlidna matlagningskursen härförleden, kanske var det ett slags Bror Duktig-anfall baserat på en Hustrun-kommer-bli-stolt-över-mig-tanke. Kanske var det ren och skär dumhet. Alldeles oavsett vilket var det inte bra.

Så här: Hustrun bortrest. Jag hungrig. Får för mig att en köttbit vore gott. Åker och handlar. Inser vid köttdisken att jag inte har en aning om vad jag ska köpa för kött. Ber damen bakom disken om det dyraste. Får en hygglig bit av det (säger det är till ”drygt två” – ja, tanten tittade lite frågande, jag såg neutral ut, vad kan man annars göra? – fast bara jag ska äta). Den för några veckor sedan med fasa genomförda dietveckan drev mig mot frysdisken i jakt på grönsaker (istället för de saftigare och godare potatiskroketterna). Hittade en lämplig påse. Åkte hem. Letade efter en stekpanna. Hittade fyra. Obegripligt. Vad ska man med fyra stekpannor till? Tog en med ett slags upphöjningar på. Inbillade mig att det skulle göra så det blev fina ränder på köttbiten. Satte järnet på spisen och spisen på järnet för jag ville minnas att nötkött ska stekas på hög värme. Letade efter smör att smöra stekpannan med. Hittade bara smörgåsmargarin. Tog det. Klickade i. Slogs av eftertankens kranka blekhet ”Tänk om flottet inte räcker och allt bränner fast, har hänt förr!”. Hällde på en större mäng olivolja. Ungefär då började det bubbla och fräsa i pannan. I med köttet. Då! Varning, varning, kära kock-villbliare! Exakt vad som var fel i allt det där lär en framtida vetenskap då människan är så mycket klokare än idag kunna klargöra. Idag vet vi bara att det började ryka utav bara fan. Hela köket blev till ett Lützen där jag försökte rida ut stormen i sadeln på min tappre Streiff. Trots svårigheten att se något annat än rök och trots de andningssvårigheter som infinner sig i överdriven tjocka lyckades jag, efter att först ha fått retirera med bortvänt ansikte, kämpa mig tillbaka till spisen och vända på köttbiten. Då rök det ta mig tusan ändå mer! Fick panik. Tog pannan av spisen och slängde allt i vasken. Och då. Då rök det om möjligen ändå mer än ändå mer nyss. Som om naturens alla element gjorde sitt yttersta för att med gemensamma krafter kasta mig ur sadeln och fälla den tappre Streiff till marken!

En kamp var det! Men Streiff och jag gick segrande ur striden! När pannan väl var slängd i vasken och efter en stund sansat sig och jag vacklat till ett fönster och öppnat det och kommit på att det här förmodligen är ett tillfälle då man ska använda köksfläkten och därför satt på den, då låg den där, möjligen en aning onödigt svart och skorvig men ändå så fin så fin, Streiffs och min lilla köttbit. Men vi var inte klara! Slet pannan ur vasken och satte den på spisen igen. Tänkte att här gällde det att smida medan järnet bokstavligen var varmt och pannan full av flott. Snabbt till frysen. Hämtade påsen med grönsaker. Hällde dem i pannan. Visst rök det nu också, men inte som med köttbiten, varför vi drar slutsatsen att det i första hand är köttbitar man ska passa sig för i köket. Lät det ryka och puttra ett par minuter. Hade förstås kunna läsa påsens instruktioner men det kändes onödigt. Hällde upp grönsakerna vid sidan om köttbiten som redan räddats till en tallrik. Skar av en knaprig bit kött till Streiff alias hunden Davidoff och en mindre men lika knaprig bit till lilla taxen som vi glömde bort i dimman då han var och är för liten för att synas under sådana omständigheter, och så, äntligen! satte vi oss till bords köttbiten och jag. Gott? Jag har ätit bättre kött men det knaperstekta var bara på utsidan av köttbiten, inuti var den knallröd, och grönsakerna var det ungefär likadan med, lite flottigt goda på utsidan och uppfriskande kalla inuti. Om jag längtar efter Hustrun? Lite.

The Equals.

Förbud mot matlagningskurser och krångelrisotto!

Nyligen bjöds er utsände i dagdrivarnas meningslösa och nonsensfyllda vardag in till en matlagningskurs för folk utan eget liv. Ganska snart visade det sig att hela tillställningen, som väntat, var ett lurendrejeri. En liten grupp naiva människor, er utsände inräknad, placerades ut vid ett antal köksbänkar och där förväntades de göra en risotto. Något som visade sig ta timmar och vara oerhört tillkrånglat. Då den ovan nämnde utsände är en god människa och en hjälpare i nöden tog han sig för att upplysa den uppenbarligen i skriande behov av utbildning varande kockslyngeln tillika ”kursledaren” om att det finns någon som heter Uncle Ben och att han säljer påsar som det bara tar minuter att göra risotto av. Det fick tyst på den självgode charlatanen.

Vill passa på att kräva förbud mot matlagningskurser, detta ett det moderna samhällets gissel och värsta sortens lurendrejeri fullt i klass med irländska asfaltskokare.

Köksjazz. Freak Kitchen.