Ljus rosé

”Ljus rosé är det enda jag dricker. Röd rosé är söt.” Det var alldeles uppenbart att tanten var tokig, men jag försökte ändå. ”Färgen har inget med vinets sockerhalt att göra.” Då fick hon spelet. ”Såg du inte det där teve-programmet om hur de tillsätter en massa essenser till vin?” ”Jo”, sa jag, ”men det är olagligt att tillsätta essenser till vin.” ”Dumheter”, sa hon och sippade på sitt surt blekfisiga och på det stora hela taget smaklösa rosévin med den lilla grapefruktstonen i den avslutande och rysningsframkallande beskan, ”jag säger ju att jag såg det på teve.”

Musik.

W.A.Mozart

W.A.Mozart, den glade gamängen och klassiske kompositören, sägs ha lidit av Tourettes syndrom. Kort sagt tryfferade han sina brev och andra texter med snusk. Nuförtiden  tror alla att Far lider av Tourettes syndrom. Att han tvångsmässigt skriver in snusk i sina texter. Som Mozart. Far skriver många insändare till lokaltidningen. Det kan stå ”Nu får det vara nog! Vi ortsbor orkar inte med nattbuset längre! Musik, skrik, bilar med tjutande däck – stopp säger vi!”. Undertecknat ”Vän av ordning”. Men det som kommer tidningen tillhanda är ”Nu får det vara pitt! Vi ortsbor knullar inte med nattbuset längre! Musik, skrik, bilar med tjutande däck – erektion säger vi!”. Undertecknat ”Vän av pungkula”. Far skriver också många debattinlägg åt sitt parti på det kommunala planet. Det kan stå ”därför hemställer vi” och ”åberopande paragraf elva”. Men det som kommer partiets kansli tillhanda är snarare ”därför kopulerar vi ” och ”åberopande paragraf vulva”. Men det gör han inte. Lider av Tourettes syndrom. Far. Det är jag som i största hemlighet lägger till snusket i Fars insändare och politiska texter innan de går iväg till lokaltidningen respektive partiets lokalavdelning.

Musik.

Paris

Paris är en fantastisk stad. Eiffeltornet, paradgator, kaféer, floden Seine. Stjärnkrogar med kockar med höga kockmössor, bagerier, pampiga hus, Mona Lisa, löv på marken, champagne och ostron. Men det är jobbigt med alla utlänningarna. Till att börja med går det an. En och annan rotvälska, en och annan obegriplig typ. Liksom. Men snart står det en upp i halsen.  Man säger åt dem att ”så här är det” och ”nu ska du göra så här” och ”fly mig en bulle”. Fattar de det? Inte då. Senast jag var i Paris fick jag nog och gick därför till Svenska Institutet. Det är inrymt i ett gammalt 1500-talspalats på Rue Payenne i de så kallade Marais-kvarteren. Ja, ni hör ju! Hursomhelst gick jag dit för att få tala med någon som begrep vad man sa. Hittade en tanta där och förklarade för henne att Paris är fullt av utlänningar. Omöjliga att kommunicera med. Och nu hade jag fått nog. ”Jamen,” sa tanta, ”i Paris och Frankrike bor det fransmän och de talar franska. Det är deras språk. Det är bara i Sverige vi talar svenska”. Ja, ni hör ju. Lika dum i huvudet som utlänningarna på Paris gator. ”Tror du jag är dum i huvudet, eller?” sa jag till tanta och gick därifrån med bestämda steg. Jag vet hur man går med bestämda steg.

Paris.

Kronos väv till vrakpris!

Bara fyra år sedan romanen ”Kronos väv” kom ut, men redan nu reas restupplagan ut till det direkt löjliga priset av 40 kronor boken (fyrtio kronor!). Ja, det är skandalöst. Å andra sidan kan världens litteraturälskare, särskilt de som talar svenska, glädjas. Så gör det ni det bara. Köp boken för ingenting. För att råda bot på min upprördhet över det löjliga priset ska jag köpa ett par ex (genom att klicka här) själv så att även jag gör en bra affär. Rea, suck!

 

Premiär för kommissarie Flaubert!

Idag, fredag 16 juli, intar kommissarie Flaubert och hans trogna assistent Theo Brooke med ett historiskt steg deckarscenen, eller för att vara tydligt: Nu går det bra att köpa på sig ett eller helst flera exemplar av ”Flaubert & Brooke – tio kriminella noveller” (läs mer här).

Herr Rummel – en sommarföljetong i en del

Det var en morgon som andra när herr Rummel böjde sig ner på ett ergonomiskt korrekt och ja, närmast ortopediskt vis, alltså genom att böja på knäna för att på så sätt komma närmare golvet med händerna utan att böja på ryggen, i syfte att plocka upp en fallen hatt till en tandkrämstub, som han gick i lås. Jo, han gick i lås: han fastande i sittande kråkställning.

Skälet till herr Rummels ergonortopediska övning var att han var strakryggad sedan en olycka för många år sedan; han arbetade som hantlangare på ett bygge och for hormonstinn och överenergisk runt på en byggnadsställning med diverse verktyg och hinkar till dess ställningen en dag gav vika. Till skillnad från de andra byggnadsarbetarna som befunnit sig på ställningen, överlevde till uppdragsgivarens stora förfäran herr Rummel. Vare sig anställningskontrakt eller försäkring fanns. Herr Rummel hade inte ens rätt att befinna sig i landet, än mindre att arbeta där. Till slut bestämde sig förmannen för att spjälka herr Rummels rygg och skicka hem honom med en kompis som körde tradare söderöver. Väl hemma konstaterade läkarvetenskapen att förmannen spjälkat herr Rummels rygg så väl att den läkt ihop och att den, bortsett från att den inte gick att böja, var i utmärkt skick.

Och nu satt han där, i kråkställning, mitt på det rutiga badrumsgolvet med de spruckna kakelplattorna och lyssnade till vattenkranen med den bristfälliga packningen och det hälsovådliga vatten som med jämna mellanrum trillade ner i det smutsiga handfatet, och stirrade tomt på tandkrämstubens hatt. Till att börja med, då och då under det första dygnet, försökte han komma upp ur sin sittande ställning. Detta ledde bara till visst gnissel i knälederna och ett litet gung som gjorde varken till eller från. Någon gång försökte han ropa på hjälp. Givetvis utan framgång. Folk i trappuppgången ropade på hjälp mest varje dag, men inte brydde sig någon om det, så varför skulle någon hörsamma just hans rop?

När grannarna efter ett par veckor tvingade vicevärden att gå in i herr Rummels lägenhet – snart sagt hela trappuppgången stod runt den flintskallige och orakade

vicevärden när denne iförd en solkig brynja och med en passepartout öppnade dörren till herr Rummels tvåa på fjärde våningen – följde de med händer och näsdukar för näsan efter vicevärden in i det sunkiga tjället. Jakten på ursprunget till den alltmer påtagliga odör som fått verksamheten i trappuppgången att upphöra de senaste dagarna – kort sagt gjorde inte folk annat än talade om den stank, den olycka som drabbat dem, de slutade att gräla och skrika åt varandra och allteftersom stanken blev värre upphörde till och med männen att misshandla sina hustrur och sambos – ledde den snart den samlade grannsämjan till den lilla lägenhetens badrum.

Där låg herr Rummel, eller iallafall det som var kvar av honom, på sidan och i fosterställning menade fru Bliik och fick medhåll av de upprymda grannarna innan de efter en snabb och  nyfiken titt i lägenheten rusade ut mot friskare dofter. Vi vet emellertid att herr Rummel inte låg i fosterställning: han låg så där sedan han i sin låsta kråkställning efter några dygn utan att kunna göra annat än att sitta still, sakta tippade över på sidan och blev liggande som han suttit.

”Kataton låsning och stupor”, förkunnade doktor Brahma Puttra när hon kom till platsen, ditkallad av den orolige vicevärden, som dels inte tyckte om lik i lasten, dels inte ville ställa till med en historia: kort sagt ville han inte att hans hus skulle hamna i  lokaltidningen på grund av ett ruttet lik.

Doktor Puttra hette förstås inte Puttra och att denna lurendrejare tagit namnet Brahma Puttra och försett sina förfalskade diplom från den medicinska fakulteten i Agra med det namnet, var inte bara häpnadsväckande utan också häpnadsväckande korkat och skälet till att hon, Olga Karlova, så småningom kom att avslöjas som den skurk hon var (sedan hon avtjänat sitt fängelsestraff dök hon upp som helaren, vaccinmotståndaren, domedagsprofeten och foliehatten Leena Kappillainen och ställde i sin nya skepnad till med stor oreda och olycka innan hon en ruggig dag i mars klev rakt ut framför en vildsint framförd biznizmansaudiqåtta i Sofia, där hon befann sig på ett seminarium om Jordens rätta form, en händelse som lugnade ner henne betydligt). Men någon kataton låsning eller stupor hade herr Rummel som vi vet inte råkat ut för. Han hade, vilket framgått om en regelrätt obduktion utförts av en riktig obducent, drabbats av akut kråksittning, och annat var inte att vänta då herr Rummel på ett närmast missbrukande vis och under lång tid ägnat sig åt frossande i kråkor. Det började med att han inte hade råd att äta ordentligt sedan han i samband med sin olycka gått i förtidspension, och kråkorna fanns där utanför fönstret, en masse, och de fanns i stadens parker, en masse, och ju fler han åt desto godare tyckte herr Rummel att de smakade, med eller utan senap och serverade på den spruckna tallriken med ett motiv av Musse Pigg i ett flygplan – som han älskat att äta på den tallriken som barn!

Ambulanspersonalen vägrade ta sig an den sega och kletiga fosterställning som den blivit ombedd att köra till sjukhuset. ”Den där e dö”, konstaterade sjukskötaren, en drygt trettioårig man med mycket ljus hy och slapp kropp berikad med osedvanliga mängder svart hår, och hans kollega, chauffören, en medelålders kvinna på knappt en och femtio och med en ökänd gaspedalsfot och en intill psykopati gränsande brist på empati, pep, ”De där får ni ringa städbolaget om eller ta hann-om själva” (ja, det ingick i hennes sysslor att hålla ambulansen ren, vilket lett till ett flertal reprimander från högsta ambulansledningen sedan hon vägrat ta med sig knivskurna, yxhuggna eller på annat vis skadade personer med kraftig blödning som mest framträdande symptom). Så fick det bli. Vicevärden ringde städbolaget som kom med skyfflar, hinkar, skurborstar och Klorin original och städade upp efter den av stadens kråkor innerligt hatade herr  Rummel.

Kråksång.

Deckardebut!

När fan blir gammal blir han religiös, sägs det och även om det med all säkerhet på grund av många skäl inte stämmer, är det ett bra talesätt och det kan sägas stämma väl på den som inte missar ett tillfälle att baktala deckargenren bara för att, plötsligt!, en dag!, skiva en… deckare. Ja, ni förstår hur illa det är: Jag har skrivit en deckare.

Skäms förstås, men delar skammen med kollegan Bernt Danielsson, med vilken jag tidigare tandemskrivit novellsamlingen ”Vinifiktioner” (Saga Egmont 2011 och 2019). I den boken dök kommissarie Flaubert och dennes assistent Theodore Brooke upp i en novell, som gav blodad deckartand, varför Bernt och jag fortsatte fabulera kring vårt deckarpar och, huxflux!, satt vi där med en massa deckarnoveller. Som Saga Egmont nu ger ut, men, OBS!, först 16 juli. Dock kan den som är nyfiken redan nu läsa lite mer om boken här på Storytel.Vilka är då Flaubert och Brooke? Tja, de är mer kommissarie Maigret och miss Marple än nutidens makabra seriemördarjägare och de vidunderliga mysterier de ställs inför, som försvunna slott och döda stormästare i schack, är inte konstigare än de bisarra historier och nödlösningar som alltsomoftast och alltförofta förekommer i deckare så, absolut!, läs ”Flaubert & Brooke – tio kriminella noveller”. Finns i handeln 16 juli. En bättre deckare.