Domaine Rabiega – Framöver

När Domaine Rabiega just före skörden 2020 togs över av den nuvarande ägaren, var gården i ett inte alldeles perfekt skick. Nu ska vi inte överdriva, men sanningen var att det mesta behövde rengöras och rustas upp, bytas ut och kompletteras. Bara som exempel, fungerade två av på papperet sex inköpta pumpar för vinkällaren och i vingården var det mesta eftersatt.

Nu, två år senare, är det mesta åtgärdat och, såvitt är bekant, fungerar saker och ting. Men bäst av allt: vinerna sitter. Med tanke på utgångsläget har det där sista varit långt ifrån givet. Inget av åren 20-21-22 har varit särskilt enkelt. Frost, slagregn, torka och ihållande värmeböljor har varit lök på laxen medan arbetet med att renovera vinodlingen pågått, och själva vinifieringsarbetet har varit tämligen utmanande. Nu ska sägas att det där med utmaningen gjort saken så mycket roligare för somliga av oss (låt vara att den nya ägaren, med rätta, hållit andan mer än en gång).

I skrivande stund finns två färdiga årgångar Clos Dière (20,21) och en tredje (22) som ser lovande ut. Dessutom fungerar idén om ett exklusivt rosévin och nya, lätta Ergo Bibamus tycks ha kommit för att stanna. Det gör att vissa av oss vågar se framtiden an med tillförsikt.

De planteringar som gjorts de senaste åren börjar undan för undan ge skörd och vi har fått igång ett ambitiöst projekt med att utveckla vår egen syrahklon baserad på vårt superfält ”P15C” (visst, vi kan kalla parcellen något sexigare, men det får ankomma på gårdens vinkrämare att göra det, vi i produktionen kommer aldrig att byta ut ”P15C”, därtill är epitetet oss alltför kärt). Samtidigt finns nu en väl fungerande personal, som börjar förstå kvalitetskraven och hur slipstenen ska dras både i odlingen och i källaren.

Så vad önskar vi oss i framtiden? Ett normalt växtår vore inte helt fel.

Domaine Rabiega: rosé 2022

Domaine Rabiegas rödviner från 2022 har redan avhandlats, låt vara att de säkert snart kommer dyka upp igen i flödet. Men nu handlar det om den rosa vätskan från den nya årgången.

Förra året gjorde vi ingen rosé på Domaine Rabiega. Min bedömning var att druvorna var alltför koncentrerade och att vi skulle få fel balans i slutprodukten. I år ser det desto bättre ut och vi gör två roséviner. Dels en ny version av den exklusiva lagringsrosén ”r Rabiega rosé” (nr 54454, 1050 sek), dels en nygammal version av ”Domaine Rabiega rosé”.

Det förstnämnda vinet görs som alltid i liten volym, max 500 flaskor, och förmodligen blir det färre buteljer än så. Till skillnad från majoriteten roséviner kan ”r Rabiega rosé” lagras några år. I skrivande stund är första årgången, 2020, bättre än någonsin och vinet fortsätter utvecklas åt rätt håll. Gissningsvis toppar det om ett par år och håller betydligt längre. Merparten av det här vinet har jäst på ny ek, vilket ger en karaktär som avviker från de traditionella rosévinerna.

”Domaine Rabiega rosé” är comeback för ett vin som jag gjorde mellan 1990 (om jag minns rätt) och 2005. Vi var tidiga, först tror jag, att låta en mindre del av vinet jäsa på ek, och att dels jäsa en del av musten utan jäst medan den andra delen tillsattes en jästcocktail. Allt i syfte att skapa ett bättre rosévin, som stod ut och helst också över sina kusiner. Om vi lyckades är svårt att svara på och i den mån jag tror att vi gjorde det förbjuder mig min falska blygsamhet att säga det. Å andra sidan är det många roséviner både i Provence och på annat håll som görs på det viset idag.

Vårt nya ”Domaine Rabiega rosé” består också till (mycket liten) del av must som jäst på ny ek, men vi har inte jobbat med någon jästcocktail, utan snarare ägnat oss åt hands off-ande. Det vill säga, vinet har fått sköta sig självt, med undantag för temperaturen som vi kontrollerat så det blivande vinet mått bra under sin tillblivelse.

Går allt planenligt släpps båda roséviner någon gång fram på senvåren 2023.

Skörden Domaine Rabiega 2021 4.0

Hur länge pågår egentligen skörden? Är det verkligen rätt att skriva om den också snart två månader efter att druvorna höstats? Och om det är det: hur länge till går det att dra ut på den? Svaren följer här:

1.Skörden pågår till dess druvmaterialet buteljerats. 2.Ja. 3.Ända till dess vinet druckits upp, ity så länge vinet är odrucket utvecklas det och därmed också det ursprungliga druvmaterialet.     Riktigheten i det där sista, ”till dess vinet druckits upp”, bekräftas av det i vinkretsar ständigt pågående samtalet om ”årgångar”. Så vad kan vi då så här i det fjärde kapitlet om Skörden Domaine Rabiega 2021 säga om årgången? Jo:

Som den som läst de tidigare inläggen om året vet, utmärks 2021 i stora delar av Europa av besvärligt väder i alla dess former, och som en följd av detta små skördar. Små volymer är ett problem för alla, men allra mest för dem som vanligtvis tar ut onödigt stora skördar i syfte att åstadkomma enkelt vin till lågt pris (stor volym är en förutsättning för lågt pris). Å andra sidan kan små volymer, om orsakerna är ”de rätta”, innebära fin koncentration och goda förutsättningar för den som har för avsikt att åstadkomma storverk.För att lyckas gäller för vinmakaren att pricka skördetillfället, det vill säga plocka druvorna när där finns en balans mellan socker, syra och aromer. Exakt när den balansen infinner sig är inte alltid lätt att avgöra, och särskilt inte udda år som 2021. Här hjälper det med något för ungdomen så trist som erfarenhet. Den som varit med ett tag kan blicka tillbaka på tidigare år som uppfört sig på liknande sätt, och på så vis se förbi lab-analysernas i sammanhanget otillräckliga siffror. Så försökte vi göra på Domaine Rabiega i år och faktum är att det vi valde att göra, även då det stod i motsats till lab-analysen, kändes rätt hela tiden. Så här två månader efter druvhösten känns det om möjligt ändå mer rätt.

Det är rimligtvis få som skördat för tidigt 2021, i alla fall om vi bortser från dem som skördade andra generationens druvor, det vill säga druvor som sköt knopp efter den förödande frosten i april. Däremot är det många som skördat väl sent, som trott att syran var högre än den var och inte räknat med en ansenlig mängd äpplesyra (som när den omvandlas till mjölksyra i samband med den malolaktiska jäsningen blir mildare). En konsekvens av det är att vinet kanske blir väl alkoholstarkt och får väl mogna aromer (den som 2021 fortfarande gör ”Parker-vin” skrattar förstås hela vägen till sina 100 poäng).

Huruvida vi prickade mitt i prick 2021 är, kanske som tur är, omöjligt att svara på, men vi kan inte ligga långt från femettan när det gäller våra syrah-druvor. Resultatet är kanske det bästa syrah-material jag överhuvudtaget haft att arbeta med på Domaine Rabiega, och det ska bli oerhört kul och spännande att följa de här druvorna fram till buteljeringen nästa år och förhoppningsvis därefter under många år. Tyvärr är skörden, som sagt, mycket liten, men den räcker ändå till att precis som 2020 göra en version lagrad på betongägg och en version lagrad på barrique. Återkommer om de här vinerna i senare skörderapporter avseende Skörden Domaine Rabiega 2021…

 

Hundraeurosrosé

Kan ett rosévin vara värt 100 euro? Kan ett vin överhuvudtaget vara värt 100 euro? Svaret på den frågan är huruvida vinet ifråga säljer eller inte, och eftersom det finns så pass många säljande viner för 100 euro, och ibland avsevärt mycket mer än så, är svaret på båda frågorna ovan ja.

Nu kan någon invända ”aldrig på min dag att jag köper ett vin ens för 100 kronor, än mindre 100 euro!” I det fallet är med självklarhet vare sig rosévinet eller vinet överhuvudtaget värt 100 euro. Svårare än så är det inte.

Med det sagt, låt mig presentera R Rabiega Rosé 2020, 106€.Hur gick resonemanget när det här priset sattes, ett pris som just nu inte utan viss framgång testas på marknaden? Ungefär så här: Lars var den som började jäsa och lagra rosé på ny ek i Provence. Vinet han då gjorde på Château d’Esclans, ”Rochêne”, kom att bli ”Garrus” och fick en prislapp på nära 100€. Nu gör samme Lars ett vin på ett likartat vis men med de tidigare erfarenheterna från Château d’Esclans och andra håll som kunskaps- och erfarenhetsbas, bör inte ett sådant vin hamna på samma prisnivå som ”Garrus”? Det svarade alla tillfrågade ja på. Nu återstår det att se vad marknaden säger.

Vad väntar då den som sprätter en hundring på det här vinet? Framförallt ett högst personligt och smakrikt vin, en mix av ek och frukt i både doft och smak, ganska runt och kraftfullt utan att bli klumpigt samt ren och lång eftersmak. Kan med fördel avnjutas till en tomatbaserad fisksoppa, en avokado- och mangotimbal, en kaninterrin, grillade rotfrukter, välavvägda kycklingrätter (kanske med lite apelsin i såsen) och, säger köksmästaren på Domaine Rabiega, kalv.

”Et derrière les montagnes, au fond de la vallée, Eos se réveille…”

 

DR 20 – ett vin med tunnelseende

Vissa viner, viner som görs för att ha en inbyggd utvecklingspotential, alltså inte bara lagringspotential, alltså viner som lever och frodas, sådana viner, går en eller flera gånger in i en tunnel. En självutnämnd lustigkurre och tönt till rubriksättare skulle kunna tala om viner med tunnelseende. Men vad är nu detta? Jo, det innebär att vinet genomgår olika faser i sitt liv. Aromer kommer till och aromer försvinner i en långsamt pågående bildningsroman fast på riktigt och för vin.

Den som föredrar enkla och publikfriande viner behöver inte bry sig. Sådana viner är inte gjorda för att utvecklas och de är alldeles för enkla till sin konstruktion för att ovan nämnda kroniska metamorfoser ska infinna sig. De ska drickas per omgående och utan något yvande och eftertanke. Samma sak gäller de kraftfulla powervinerna; de är inte heller gjorde med någon finess och de saknar den medfödda förmågan till förändring och utveckling. De här vinerna ska bara vara mycket, vilket de vanligtvis också är då det är det som är powervinets raison d’être.

För egen del tycker jag att vinmakeriets essens är att få skapa viner med utvecklingspotential. Till del därför att det är den största utmaningen, till del därför att sådana viner lever med en under så lång tid; de utvecklas ända in i döden, och varje gång man öppnar en pava väntar en ny upplevelse, en ny sida av denna lilla skapelse: är vinet inne i en tidig trotsålder, eller tonåren, har det lagt sig till ro, och är det i så fall bara tillfälligt, en liten kronblomare på kökssoffan… och så plötsligt, ibland, prickar man bull’s eye och inser att det är nu, just nu, som det här i ständig rörelse satta vinet befinner sig på sitt livs höjdpunkt och vilken lycka att då få vara vid dess sida.

Anledningen till ovanstående smått introverta och obehagligt småtöntiga men också högst sanna utgjutelse är, att jag precis provat Domaine Rabiega rouge 2020, cirka två och en halv månad efter buteljeringen. Det här vinet var i samband med tappningen tokdrivet av frukt och hade en knappt skönjbar ryggrad av ekburen stabilitet. Nu är det mitt i en tunnel. Frukten är knappt skönjbar, istället dominerar den där ekburna ryggraden. Är då vinet märkt av fatlagringen? Nej, det är inte så det fungerar. Om ett vin är märkt av eken på det viset kommer det alltid att vara det. I det här fallet är det en påverkan som framförallt märks i… tunnlarna.Mitt råd till den som skaffat en pava eller två av Domaine Rabiega rouge 2020 (nr 52260, 159kr), eller tänker göra det: Öppna inte förrän fram i september. Då kommer vinet vara ute ur tunneln. Men därmed inte sagt att allt är frid och fröjd. Min bedömning är att vinet kommer tunnla ett par gånger till de närmaste två åren. Så den som vill vara hundra på att tunnlandet är över och att vinet befinner sig i en mer förutsägbar och harmonisk fas, ska helst inte börja öppna sina flaskor förrän sommaren, eller rent av hösten, 2023.

PS Kommer det en ny Clos Dière också, på samma nivå som fordom? Har fått frågan från så många håll. Ja, det kommer en ny Clos Dière, gjord av mig på årgången 2020, den som väntar på något gott… återkommer i frågan, kan dock säga att allt ser oförskämt bra ut så här långt.

Musik.

Svavel & Rosé, Då & Nu

Från ingenstans dök plötsligt att gammalt klipp (augusti 1997) ur den franska tidningen Libération upp, och det visade sig att det kan ha viss bäring på hur det är nu jämfört med då. I alla fall i vinvärlden.

Sammanfattningsvis och fritt översatt tar artikeln ära och heder av rosévinet. Kort sagt är, skriver tidningen, rosé ett vin som ger upphov till migrän, magont och oroliga tarmar. I bästa fall ger vinet ifrån sig en doft av engelska fruktkarameller och krögarna serverar vinet mer än ”kylt” i syfte att dölja de värsta av vinets defekter. Många har säkert glömt och andra, yngre, har kanske aldrig upplevt att den här synen på rosévin var vanlig också i Sverige vid den här tiden.

Men, skriver så tidningen, det finns några som försöker lyfta rosévinet ur sitt elände, och berättar bland annat om er utsände i de skära dryckernas rike och då närmare bestämt arbetet på Domaine Rabiega och Château d’Esclans, där den nyss nämnde var vinmakare vid den här tiden. Beröm ges för det smarta draget att blanda direktpressade druvor med lätt macererad must i syfte att uppnå ett relativt ljust vin med både smak och doft och ryggrad.  Tidningen gillar också det ekologiska arbetet och de låga skördeuttagen och, inte minst, det sparsamma bruket av svavel och att ingen köpejäst tillsätts samt att all filtrering, då det alls förekommer, är snäll.

Bortsett från att det är kul att bli påmind om att arbetet vi gjorde då för snart 25 år sedan fick så stor och positiv uppmärksamhet, är det intressant att påminnas om att det som vanligt inte är något nytt under solen. Inte ens då vi talar ”naturvin” och användandet av svavel och jäst. Då som nu var det i kvalitetsvinskretsar ett plus i kanten för den som lade ner tid och kraft i vingården och arbetade med små skördar i kombination med en ”hands off–”attityd i vinkällaren.

Det som är nytt idag är bortsett från acceptansen av rosa och orange (skalmacererat vitvin) vin i vår vardag, att ”naturvin” i vissa kretsar dominerade av folk utan egna liv kunnat bli ett smått hysterisk och alldeles svartvitt diskussionsämne samt att många häpnadsväckande nog fått för sig att den som inte gör ”naturvin” trycker i 65 tillsatser i sitt vin. Ja, möjligen är vår samtid 2020 aningen mer korkad än samtiden 1997. Men annars är det mesta sig likt.

PS Ett av rosévinerna vi gjorde vid den där tiden var det som blev ursprunget till dagens svindyra Château d’Esclans ”Garus”, alltså ett rosévin jäst och lagrat på ny ek – gjort som en kopia eller möjligen hyllning till Marquez de Murrietas då nedlagda rosévin.

Now and then.

Ny bok, nytt vin

Det har väl inte gått någon förbi att min senaste roman nu finns i välsorterade bokhandlar och att beställa från nätbokhandlarna. Har sett att ”Herdedikter & Mord” ofta klassificeras bland ”deckare och kriminalromaner”. Det är inte helt rättvisande. Förvisso försvinner en person i bokens inledning och kända detektiver som Miss Marple dyker upp för att lösa mysteriet, men boken är snarare en burlesk humorbok än något annat.Men det är inte bara ”Herdedikter & Mord” som är en nyhet. För en tid sedan lanserades i beställningssortimentet vinet ”r Rabiega 1819” (nr 70205, 249kr). Det är en blend jag gjort på Domaine Rabiega av viner som fanns i tankarna när den nya ägaren tog över i augusti.

Det är så gott som alltid så att den som köper en vingård tar över innevarande lager. Detta kan vara mer eller mindre bra, beroende på vinernas kvalitet och stil och köparens planer och ambitioner. I det aktuella fallet kunde vi konstatera att inte alla fat och tankar uppvisade den kvalitet eller stil som vi sökte. Följaktligen fick en del vin avyttras som bulkvara. Annat kunde vi göra något med, men bara om vi ”tänkte utanför boxen” (och menar då inte bag-in-boxen.,..) och skapade något nytt. Lösningen blev, efter en grundlig genomgång av lagrets alla beståndsdelar, en blend av en pyts 2018 och en pyts 2019.”r Rabiega 1819” är, som sagt, en mix av två årgångar och därtill en mix av två druvsorter, syrah  (dominant) och cabernet sauvignon. En mycket liten del har fått en touch av ek, men den som känner ek i vinet inbillar sig nog mest. Däremot finns här en hel del fräsch frukt, både röd och mörk, som vilar på en stabil bottenplatta av syra och tannin. Den som uppfattar vinet som aningen ungt och lite spretigt har rätt i det. ”r Rabiega 1819” går för all del att njuta redan nu, särskilt om vinet utsätts för en brutal luftning i god tid före serveringen, men det kommer mogna på sig en hel del snygghet fram i vår och ändå mer till hösten 2021 och därefter.

Skörden: Lugnet efter stormen

Så här vid månadsskiftet oktober-november har skördens efterbörder mer eller mindre klarats av. Ibland kan till exempel den malolaktiska jäsningen ta en evighet. I år gick den som en schottis på Domaine Rabiega, och vi har lagt den till handlingarna sedan länge. Vi har därför också hunnit göra ”grov-blenden”, det vill säga sätta ihop de olika druvfälten, skördetillfällena och tankarna med varandra. Som om det inte räckte med allt det där har vi redan dragit de nyblandade vinerna till de kärl – betongägg, tankar i rostfritt stål och ekfat ­– de nu ska ligga och mogna på.Ute i vingården har vi höstplöjt och avslutat förberedelsearbetet för nästa års plantering. Dessutom har vi hunnit med en kontroll av vår ekologiska verksamhet. Till skillnad mot vad en del tror, kontrolleras vingårdar en hel del, och detta oavsett vilken filosofi producenten bekänner sig till. Den som valt att gå den ekologiska vägen vet att den kontrolleras lite extra. Detta därför att utöver de allmänna reglerna och lagarna för vinproduktion ska det specifika regelverket för ekologisk odling efterlevas. Och allt detta kontrolleras med jämna mellanrum. En kontroll som nu alltså är genomförd. Och med det har lugnet infunnit sig här.Nu vidtar en, låt vara kort men ändå, väntans tid. Vi vill inte beskära vinrankorna förrän löven har fallit och saven dragit sig tillbaka. Detta lär inte ske än på några veckor. I vinkällaren handlar det mest om att då och då smaka av de olika kärlen så inget drar iväg åt ett oönskat håll och att vid behov vidta någon åtgärd. Men på det hela är det lugnt. Lugnet efter stormen. Skördens motpol.För egen del handlar det nu mycket om att kontinuerligt prova vinerna för att se att dofter och aromer utvecklas som i den vision jag har för varje vin. Så fort något avviker från visionen måste jag ändra planen. Det kan handla om att blanda fat och tankar för ett bestämt vin och sedan lägga tillbaka vinet på en annan typ av kärl, kanske flytta allt från ek till betong. Går det riktigt åt helvete kan det handla om att helt tänka om och göra ett  ”Y” fast det var tänkt att bli ett ”X”. Dock är det sista mycket ovanligt och då jag är konsult vill jag understryka att det aldrig, repeterar aldrig, händer med rätt konsult i vinkällaren.

Musik.

Skörden : Avslut?

Avslut på en skörd? Nej, det finns knappast. I alla fall inte för den som gör kvalitetsvin. Så länge vinet lever och utvecklas i flaskan lever skörden. På gott och ont. Det lyckade vinet skänker lycka åt alla som varit inblandade i dess väg från knopp till dryck i glaset. Det misslyckade vinet sprider i lika stor utsträckning smälek och skam. Ve den som är mån om sitt rykte och ändå, på grund av slarv eller inkompetens, buteljerar en sekunda vara och säljer den som kejsarens nya kläder. Historien är sällan barmhärtig mot den som försöker blåsa vinkonsumenten.

Men det är klart att det å andra sidan går att tala om något slags avslut på själva plockandet och jäsandet. Där är vi nu i vår bevakning av skörden på Domaine Rabiega 2020.

Som tidigare framgått såg druvorna genomgående, och särskilt de blå, mycket fina ut, och redan i det läget stod det klart att det skulle vara möjligt att göra bra vin i år. Exakt hur bra, har blivit tydligare allteftersom den alkoholiska och därefter den malolaktiska jäsningen genomförts. Vitt och rosa blir okej men inte exceptionellt bra, såvida inte vinmakaren lyckas med det omöjliga, vilket han just nu är i färd med att försöka sig på. Dock kan något återhållna förhoppningar vara på sin plats här.Med de röda viner förhåller det sig annorlunda. Plockade vid exakt rätt ögonblick för att druvorna skulle kunna leverera både frukt och struktur är de små mästerverk i vardande. Men här finns också plats för ett varningens ord: Att kocken står där med en perfekt fisk, grönsak eller köttbit bäddar för framgång, men, en klåpare och den som har ständig otur i köket kan förstöra också den ädlaste råvara. Detta gäller även i vinmakeriets understundom lika dystra som mystiska och glädjefyllda värld.Det jag säkert kan säga så här långt är att vi sitter på en tank med syrah som är fullt i klass med de bästa årgångarna av det högt prisade (både avseende priset och tilldelade utmärkelser och priser) Clos Dière ”cuvée I”. Någon carignan finns dessvärre inte kvar på gården och knappt heller någon grenache (planteras dock nu och kommer så småningom att återkomma), men det finns desto mer cabernet sauvignon. Den första caben på gården planterades 1989 och då som en understödjande del i en tänkt blend kallad ”cuvée II”. Nu har vi så mycket cab att vi måste tänka i nya banor och, förmodligen, göra en IGP-blend på cab och syrah, och kanske också en aop-blend med syrah och lite cab. Detta vid sidan om det tänkta, nygamla toppvinet på syrah à la ”cuvée I”.Det som hänt sedan sist är att de färdigjästa tankarna till del blendats. Bland annat har en högst medveten mix av cab jäst i öppna ekfat respektive tank blandats och i viss mån har syrah och cab satts ihop. Nu väntar olika lagring i tankar av rostfritt stål, ekfat av olika slag och storlekar samt äggformade betongtankar. Min vana trogen kommer jag säkert mixa om vid ett flertal tillfällen innan vinerna slutligen hamnar på flaska. Detta ”mixande” beror på hur vinerna utvecklas och om jag ser att något går åt fel håll eller upptäcker lägen där 1+1 kan bli 3. Om detta får vi återkomma när buteljeringen närmar sig, sannolikt någon gång i höjd i med skörden 2021…

Första skördedagen: Skärselden

Första skördedagen brukar vara speciell. Sker starten i en nybyggd anläggning eller i nya jäsningskärl, vet man som skördedirigent att det kommer att gå åt helvete. Är å andra sidan anläggningen inte nybyggd och jäsningskärlen redan använda, kommer det också gå åt helvete. Första skördedagen på Domaine Rabiega i år var riskabel framförallt därför att det funnits så lite tid för förberedelserna. Det innebär mer konkret en del ofärdiga maskiner och ett haltande och oerfaret skördegäng.Det här att hitta villiga eller ens frivilliga skördearbetare är inte snutet ur näven. Visst, det finns ett helt Nordeuropa med romantiker som vill skörda, men dessa är till mer skada än nytta, där de snart vimsar runt i vingården och piper över värmen, onda ryggar, lårbaksidor och knän. Alltså måste ett fungerande skördegäng ha en lokal bas, eller åtminstone en bas av erfarna plockare. Ett bra skördegäng trollas nu inte fram ur vinmakarhatten på tre veckor. Å andra sidan ska vi inte klaga. Den lilla grupp vi hunnit få ihop är överlag utmärkt och de där frivilliga nordborna, de är inte bara gnällspikar, de gör lite nytta de också.Nej, problemet första skördedagen var snarare att vi var för få. Detta på grund av återbud i sista stund. Eller, problemet, eller snarare problemen, var följande:

1.Vår ”första-traktor”, som skulle varit servad och åter på gården dagen före skörden blev försenad två dagar. Detta ledde till att vi fick ta fram den knappt fungerande ”andra-traktorn”. Startar gör den, och den går framåt, och ibland är just det problemet för den saknar bromsar. Det där sista gjorde att druvtransporterna kom att gå väldigt långsamt. Dels därför att föraren var mån om livhanken, dels därför att han var instruerad att vänligen inte köra in i något som kunde gå sönder på vägen.2.Just som första druvlasset, långsamt, närmade sig vinkällaren, där vi i ”gallrings-teamet” otåligt väntade, skulle en frivillig skördearbetare hjälpa vår tillfälliga caviste, min gamla parhäst Victor, att fixa ett litet elproblem. Det ledde till en, för att citera Dynamit-Harry, jädra smäll och att en liten blixt slog ut från elskåpet. Finns inget skäl att orda mer om den saken, men låt oss bara konstatera att detta kom att fördröja arbetet vid gallringsmattan och därmed vinkällaren något.

3.När elen väl var igång startades alla maskiner upp. Eller nästan alla, för avstjälkningsmaskinen vägrade gå igång. Efter en del pillande hoppade den ändå igång och vi kunde konstatera att lass nummer två från vingården sakta närmade sig vinkällaren och att vi nu hade smått bråttom med att stöka undan första lasset.4.Efter någon timmes arbete upptäckte en del skördearbetare att det är varmt när solen skiner i södra Provence i augusti, varför extra vatten fick köras ut till alla som inte hörsammat instruktionerna att ta med mycket vatten, dricka mycket, skydda huvudet och att gärna väta det individen använder för att skydda huvudet. Detta pip över värmen kom nu inte att utgöra något större problem, annat än att, förstås, farten på höstandet sänktes ytterligare något.Men nog om det, för hur det nu än var så slutade det hela lyckligt. Traktorn kunde återbördas till garaget okrockad och alla plockare, bärare och källarråttor överlevde och var tämligen nöjda med sin insats, när de på kvällen insåg att de plockat ett par ton druvor under denna skakiga inledning på årets skörd. Dessutom menade skördedirigenten, ja ni vet ju vem, att druvorna rent av var lite lovande.

Marcia Griffiths rundar av skördedagen, The Avderts påminner oss om att skörden långt ifrån är över och Daniel Darc är bara fransk.