Svavel & Rosé, Då & Nu

Från ingenstans dök plötsligt att gammalt klipp (augusti 1997) ur den franska tidningen Libération upp, och det visade sig att det kan ha viss bäring på hur det är nu jämfört med då. I alla fall i vinvärlden.

Sammanfattningsvis och fritt översatt tar artikeln ära och heder av rosévinet. Kort sagt är, skriver tidningen, rosé ett vin som ger upphov till migrän, magont och oroliga tarmar. I bästa fall ger vinet ifrån sig en doft av engelska fruktkarameller och krögarna serverar vinet mer än ”kylt” i syfte att dölja de värsta av vinets defekter. Många har säkert glömt och andra, yngre, har kanske aldrig upplevt att den här synen på rosévin var vanlig också i Sverige vid den här tiden.

Men, skriver så tidningen, det finns några som försöker lyfta rosévinet ur sitt elände, och berättar bland annat om er utsände i de skära dryckernas rike och då närmare bestämt arbetet på Domaine Rabiega och Château d’Esclans, där den nyss nämnde var vinmakare vid den här tiden. Beröm ges för det smarta draget att blanda direktpressade druvor med lätt macererad must i syfte att uppnå ett relativt ljust vin med både smak och doft och ryggrad.  Tidningen gillar också det ekologiska arbetet och de låga skördeuttagen och, inte minst, det sparsamma bruket av svavel och att ingen köpejäst tillsätts samt att all filtrering, då det alls förekommer, är snäll.

Bortsett från att det är kul att bli påmind om att arbetet vi gjorde då för snart 25 år sedan fick så stor och positiv uppmärksamhet, är det intressant att påminnas om att det som vanligt inte är något nytt under solen. Inte ens då vi talar ”naturvin” och användandet av svavel och jäst. Då som nu var det i kvalitetsvinskretsar ett plus i kanten för den som lade ner tid och kraft i vingården och arbetade med små skördar i kombination med en ”hands off–”attityd i vinkällaren.

Det som är nytt idag är bortsett från acceptansen av rosa och orange (skalmacererat vitvin) vin i vår vardag, att ”naturvin” i vissa kretsar dominerade av folk utan egna liv kunnat bli ett smått hysterisk och alldeles svartvitt diskussionsämne samt att många häpnadsväckande nog fått för sig att den som inte gör ”naturvin” trycker i 65 tillsatser i sitt vin. Ja, möjligen är vår samtid 2020 aningen mer korkad än samtiden 1997. Men annars är det mesta sig likt.

PS Ett av rosévinerna vi gjorde vid den där tiden var det som blev ursprunget till dagens svindyra Château d’Esclans ”Garus”, alltså ett rosévin jäst och lagrat på ny ek – gjort som en kopia eller möjligen hyllning till Marquez de Murrietas då nedlagda rosévin.

Now and then.

Kalifornien, vinrankan & eld

Kalifornien i allmänhet och de berömda vinområdena med Napa och Sonoma i spetsen har drabbats av de förmodligen mest förödande bränderna någonsin i regionen. Exakt hur illa det är lär vi få veta först om några dagar när bränderna är under kontroll och skadorna kunnat fastställas. Att folk dött och att hem och vinkällare brunnit ner vet vi redan. Återstår att se hur illa det slutar.

Har för egen del stått öga mot högahopphopptornshöga flammor och förödande bränder ett par gånger. Nu är det länge sedan vi drabbades av en riktigt stor brand härnere i sydöstra Frankrike men historiskt har vi fått vår beskärda del. 1990 fick vi evakuera Domaine Rabiega och rent privat fick familjen och jag då också ta vårt pick och pack och fly undan lågorna. Brandkåren var på plats och jagade på, ”vite, vite, il faut partir maintenant!” skrek de medan röken tätnade och sikten försvann och vi funderade på vad av alla affektionsvärdena vi skulle ta med oss. Det slutade med att vi insåg att vi inte hade tid att välja och vraka bland våra minnen så vi tog med ett golfset istället. Så kan det gå. (Nåja, huset klarade sig mirakulöst nog.)

Den torra, heta sommaren 2003 var det Château d’Esclans, vars vingård arrenderades av oss på Rabiega, som drabbades. Att Rabiega, och vårt hus en bit bort, klarade sig 1990 berodde på ren tur: vinden vände. 2003 var det vinfälten som räddade byggnaderna på Château d’Esclans. Vinrankor brinner nämligen inte. Istället utgör de fantastiska brandgator. Visst, de kan torka ut, rent av torka sönder och dö, men de hejdar brandens framfart.

I Kalifornien hade en stor del av skörden bärgats när bränderna bröt ut häromdagen, men det som inte var plockat lär få hänga kvar, för även om stockarna inte brinner så kan dels druvorna torka ut, dels tar de i ett sådant här skede och en sådan här situation smak av askan och röken. (Bilderna visar vingårdrar som klarat sig medan allt runt omkring brunnit upp, från trakterna kring Coulliure, Frankrike.)

För övrigt hoppas jag att alla HR dricker ett vin från Kalifornien i helgen.

Vin på torkad cinsaut

Under Rabiega-tiden fick jag tillfälle att experimentera en hel del. Detta skedde i mindre utsträckning på gården Domaine Rabiega och inte alls inom vinhandelsdelen, Rabiega Vin. Istället bedrevs de rena experimenten framförallt på arrendegården Château d’Escans i La Motte, där vi bland annat gjorde det ekfatslagrade rosévin, Rochêne (ordlek på franska med orden rosé och ek), som idag av gårdens nya ägare utvecklats till ett av världens dyraste roséviner. Ett annat kul vin var Recinsaut – en ordlek med italienskans recioto och druvan cinsaut. Det var ett vin som gjordes på sent skördade cinsaut-druvor som fick ligga och torka några tre månader på en väl ventilerad vind innan de jästes. Drog min sista Recinsaut igår, en 98:a. Ganska ljust i färgen nu, hygglig doftintensitet, mycket russin, volatil; smaken ungefär likadan, russin och tydligt volatil, lite väl tilltagen syra. Ge bort om du har en flaska. Mellandagsmusik.bild