Alice Zeniter: Konsten att förlora

Konsten att förlora är ett mästerverk som snarast bör införas som obligatorisk läsning på alla gymnasieskolor samt i Livets hårda skola. Bortsett från irriterande korrekturmissar, som vi ska återkomma till och som på intet vis ska överskugga författarens utmärkta text, är det här en synnerligen välskriven och väl berättad historia och kan läsas som sådan. Därtill berättar den på ett initierat vis om hur det kan komma sig att någon tvingas fly sitt hem och sitt land, att bli flykting. Och den berättar om vad som kanske väntar den som fått ta till flykten, om livet i flyktinglägret. Och vad som väntar nästa generation. Och nästa. Och om hur det är när den där nästnästa generationen tar sig för att återvända till farföräldrarnas forna hemvist.Konsten att förlora berättar också mer konkret om hur någon kunde bli en harki, och hur den stämpeln kom att gälla hela familjen och hur den kan följa med genom generationerna, och den berättar mer konkret harkis historia när de väl kom till Frankrike, om alla lägren, om vad som hände sedan, om hur det kan komma sig att en yngre generation hemfaller till att agera skäggmän och beslöja sig och låta sig förtryckas av skäggmännen, om terrorismens mål, varför att bli hatad är en del av strategin, om…För den som är uppvuxen i Frankrike eller som bott här länge eller är särskilt intresserad av modern fransk eller nordafrikansk historia är mycket igenkänt samtidigt som vissa luckor fylls i och kunskap byggs på. För den som inte riktigt har koll på Algeriets och Frankrikes gemensam historia men gärna vill ha det är boken ett måste.Författaren Alice Zeniter är född 1986 och debuterade redan som sextonåring. Konsten att förlora är hennes fjärde bok och den har bland annat av ansedda Télérama kallats ett mästerverk. Utöver att skriva böcker ägnar Alice Zeniter sig åt att översätta, sätta upp teaterpjäser med mera. I likhet med romanens Naïma är hennes mor fransyska och pappan kabylsk algerier.Trist avrundning om de ovan nämnda korrfelen och det stora förlagets slarv: Det är smått skamligt att ett förlag som Albert Bonniers Förlag kan göra så många missar i ett så betydande nyskrivet verk. Den unga Naïmas farföräldrar omnämns allt som oftast som morföräldrar, och det gör en enorm skillnad för berättelsen eftersom farföräldrarna är algeriska och morföräldrarna franska. Vidare får morföräldrarna vid något tillfälle heta Madeleine och Paul bara för att på nästa sidan heta Pierre och Madeleine. När Naïma är i Algeriet ska hon till flygplatsen och får skjuts dit, men hon lämnar landet per båt. Ja, det här är bara några av alla dessa missar som gjorts av förlaget. Pinsamt och störande i en annars fantastiskt bra bok.

Emma Reyes: Brev från min barndom

Mellan 1969 och 1997 skrev konstnärinnan Emma Reyes (född i Bogotá 1919, död i Bordeaux 2003) brev till sin vän Germán Arciniegas och berättade om sin uppväxt som fattighjon i Colombia. Någon gång under 70-talets början visade Germán Arcienegas breven för Gabriel García Marquez. Denne blev så till sig att han kontaktade Reyes i syfte att få henne att ge ut breven som en bok. Detta gjorde konstnärinnan tillika brevskriverskan så förbannad att hon under flera år slutade skriva till sin vän.Senare lät Arcienegas sin sekreterare renskriva de många breven – ett arbete Reyes själv deltog i – varefter de lades ut till försäljning, men inget förlag i Bogotá nappade. Först sedan både Arcienegas och Reyes gått bort förbarmade sig det lilla förlaget Laguna Libros över manuskriptet och gav ut det 2012. Resten är som det brukar heta historia. Succén var omedelbar, upplagorna lades till varandra och de utländska förläggarna stod snart i kö för att få ge ut ”Brev från min barndom”.För oss som har en viss förkärlek för latinamerikanska författare i allmänhet och García Marquez i synnerhet är den här boken ett måste. Underbar magisk realism. En bok som bara har ett fel: att den är för kort. Och det är bara att instämma i det den engelske översättaren av boken, Daniel Alarcón, säger i sitt förord till den svenska upplagan: ”Min egen introduktion till Emma Reyes var både ovanlig och typisk för en bok med så pass passionerade fans – en främling tryckte bokstavligen boken i min hand på bokmässan i Bogotá 2014. ’Du måste läsa den här,’ sa hon. ’Du bara måste’. Nu uppmanar jag er att göra detsamma.”

Musik!

Sally Rooney: Normala människor

Sally Rooney är en utmärkt iakttagare och lika bra på att analysera som att skriva. Normala människor är en bok om att ha och ändå inte ha och att inte ha och ändå ha, att vara och inte vara, om underkastelse, om att ha makten och vara medveten om det eller inte, om hur grymma folk kan vara utan att inse det själva, om vad som hände efter skolan, om att finna sig själv, om att växa upp, om… en massa saker som finns att se i förhållanden och relationer och strukturer och unga människors vardag. Vi följer Marianne och Connell från gymnasietiden i småstaden  Carricklea till universitetet i Dublin och det är väl berättat och kanske lite tjatigt och till slut förutsägbart och aningen utdraget för oss som tycker om dynamik, men en bok som är läsvärd och mycket prisvärd om den köps som pocket.

Virginie Despentes: Vernon Subutex 1

Virginie Despentes hade ett förflutet som mestadels frilansande skribent för olika porralster, när hon fick en hit med boken Baise-moi vid mitten av 1990-talet. Några år senare kom filmen med samma namn. Tillräckligt provokativ för att en del skulle bli upprörda och ropa på censur (även i Sverige) och så var både filmens och Despentes lycka gjord. Sedan dess har hon utsetts till provokatör i samma skola som Houllebecq (recension här). För vissa andra av oss är hon väl ungefär lika inte alls provocerande men däremot emellanåt sökt som den på piedestal satte H (låt vara att H är mer sökt), och lika rolig och lika tjatig ibland.Har precis avslutat del 1 i Despentes trilogi om Vernon Subutex, och det är nog så att alla tre delarna ska nagelfaras innan ett riktigt omdöme kan avges. Enligt vissa ska det finnas något Balzacskt över detta, Mänskliga komedin  ni vet, fast i modern tappning, en slags bild av dagens Frankrike. Kanske det, men hittills (del 1) bara i de delar och lager det passar Despentes att skriva om, alltså lite lagom porrigt och knarkigt och musikaliskt och subkulturellt och  mycket parisiskt.Så vad tycker jag så här långt? Tja, som sagt, alla tre delarna ska nog läsas innan ett slutgiltig omdöme kan ges. Del 1 är ett väldigt persongalleri, vilket är kul, och så gott som alla är udda varelser, vilket är kul, men, det är inte så kul ändå. Inte heller berörande. Eller provocerande. Lite lagom mjäkigt sådär. Och ibland tjatigt, i alla fall för den som inte upprörs av knark och porr och subkulturer. Å andra sidan, sagt till er som faktiskt upprörs av lagom skribenter som Houllebecq: det här är en bok för er, massvis av provokation!Men ska då vi som inte blir provocerade inte läsa boken? Nej, läs för all del! Min gissning är att de kvarvarande delarna är bättre än del 1 som ändå måste vara en slags startsträcka – sedan tycker jag som HR:en vet, att dagens böcker allt som oftast är för långa med tråkiga transportsträckor och utfyllnadsmaterial som hade kunnat skalas bort, ungefär som alla de där tre timmar långa filmer nuförtiden som borde varit 1.35. Gissar att kontentan av trilogin kommer vara att den borde kortats till en bok.Extra kul är den här boken (och, får vi förmoda, trilogin) för den som har koll på musik och särskilt 80- och 90-talets punk-, postpunk-, new wave-, techno-, pop- och rockmusik. Vernon Subutex hade på den tiden en smått legendarisk skivaffär och kände allt och alla. Något som ger författaren stort utrymme till att skapa feeling genom namndroppande och fylla bokens sidor med både indirekta och direkta resor in i den samtidens musikliv såväl på som bakom och framför scenen.PS Subutex är namnet på ett smärtstillande läkemedel där buprenorfin är den verksamma ingrediensen. Ämnet är smärtstillande och narkotikaklassat (beroendeframkallande opioid).

Musik.

Ali Smith: Spring

Nu är vi komna till den tredje boken i Ali Smiths årscykel, Spring (sv. Vår). De båda tidigare, Autumn och Winter, har vederbörligen hyllats här på vinifierat och ja, Spring är lika bra. Precis som Winter var olik Autumn är nu Spring åter något annat. Ny stil och form. Läckert. Här mer Ali Smith-uppbrutet om uttrycket tillåtes. Mer hopp hit och dit och dit och hit och ytterst handlar det kanske om att vara god och göra rätt. Smiths Wittgenstein-manifest. Men allra mest är boken en ögonblicksbild av samtiden.Under resans gång hinner Smith avhandla det mesta som virvlar runt i vårt Nu: näthatet, trollen och de lössläppta galningarna på Twitter, de som lyckats styra den politiska retoriken från hyfs och balans till det plumpa och infantila, vidare den allt oftare förlorade respekten människor emellan, kommersens nya grepp att kartlägga konsumenterna, dig och mig, in i minsta detalj via appar, Facebook, våra elektroniska spår när vi handlar och reser och på alla de där andra sätten som hade varit otänkbara för bara 25 år sedan, inte som teknisk möjlighet utan som omöjliga ingrepp i vår personliga integritet och frihet.

Smith dyker också djupt i de pågående flyktingströmmarna och hinner med en avslöjande titt på utvecklingen av teve-mediet och mycket annat (nämner bara husguden Charlie Chaplin för ordningens skull). Kort sagt en bild av samtiden, väl genomtänkt och gestaltad och smart förpackad och här och nu rekommenderad särskilt till dem som inte orkar läsa en sådan här bok därför att de genom självömkan, frustration över de egna misslyckandena eller ren och skär ignorans är alltför upptagna med att hota majoritetens fri- och rättigheter och att tillhöra historiens sedda eller osedda huliganer.

Självklar musik. Nästa lika självklar musik. Vår här också.

Karinsmirnoff viforuppmedmor

Jana och bror for upp med mor. Det är fortsättningen på jagfornertillbror. Obligatorisk för den som läst första boken. Den som sig i leken ger. Allt är sig likt som i en långkörare på teve. Som hemtillgården eller hemtillbyn.Mer incest inavel hustrumisshandel och alkoholmissbruk. Komplicerade och känslostympade relationer. Och allt avslutas med en bokstavlig cliffhanger. Rekommenderas.

Musik.

Claire-Louise Bennett: Damm

Lyckligtvis läste jag en munter  recension av Claire-Louise Bennets ”Damm” och hittade på så vis fram till boken. Hade jag bara läst den inbundna upplagans omslag, hade jag aldrig köpt boken. Hör bara: ”Thoreau hade sitt Walden; berättaren i den här boken framlever sina dagar i avskildhet, i ett litet hus med halmtak. Genom en vindlande monolog framträder en kvinna som brutit upp från något och försöker börja om: ett medvetande i rörelse. Sinnesintrycken är fysiska och påtagliga, världen full av liv, former, skeenden. Hennes envisa uppmärksamhet på krypen, korna, päronen och häckandet sträcker ut och böjer tiden, och något nytt framträder.” Ja, skitnödigt är bara förnamnet och ordet ”boooring” kan ersätta hela den krystade harangen.Desto bättre sammanfattar The New York Times Book Review: ”En skarp, rolig och excentrisk debut…” och Los Angeles Review of Books: ”Det här är en samling för de bitska och knäppa, en katedral av märkliga meningar… Damm skimrar av begåvade meningar… en underbar bok.” Just så. Varken mer eller mindre. En vimsig Lauras hjärna utan spärrar och då blir texten precis så här underhållande. Bitvis tröttsamt svamlande men mestadels mycket underhållande och, som sagt, meningarna är understundom briljanta, som (inledningen av kapitlet ”Strax före sju”): ”Det första jag gjorde den morgonen var att göra rent i öppna spisen, och när jag vinklade askspaden nedåt så att askan föll ner i hinken stördes jag plötsligt av en iakttagelse som på det hela taget var lustig, men samtidigt djupt oroande: jag känner sällan något intresse för det motsatta könet när jag inte är full.”.

Musik.

Marcel Proust: Le mystérieux correspondant

En nyutgiven bok med outgivna noveller av Marcel Proust och med initierade för- och efterord av litteraturprofessorn vid Universitetet i Strasbourg Luc Fraisse – Julafton för den litteraturintresserade! Uuuh, nää. Professor Fraisses kommentarer är förstås synnerligen initierade, ibland så till den milda grad att han inte helt framgångsrikt kokar soppa på en spik. Vad Prousts noveller anbelangar så skrev han dem mestadels på 1890-talet, före det stora romanverket påbörjades. Professor Fraisse menar att så gott som allt handlar om Prousts homosexualitet i allmänhet och homosexuellas situation i det franska 1890-talet i synnerhet.  Det gör det kanske och det är förstås både intressant och viktigt, men som tidsdokument fungerar det så där och för förståelsen av de homosexuellas situation i 1890-talets Frankrike inte alls. Här får vi istället billig melodram och hjärta och smärta och Starlet knappa 100 år före Starlet och möjligen en förklaring till att så många fransmän älskar att frossa i medlidande med sig själv, även då det är den i ens närhet som håller på att dö det är mest synd om. Faktum är att Proust som novellist före det stora romanverket inte är något att hänga i julgranen. Gå vidare, här finns inget att läsa.

Vi lyssnar på musik av Prousts polare Reynaldo Hahn. Och här då, någon som hör lite Abba i den här låter av Hahn?

Han Kang: The White Book

Han Kang är geniförklarad av många, bland annat Lisa McInerney, och The Guardian tycker att The White Book är ”brilliant” och som grädde på moset var nämnda verk nominerat till Man Booker International 2018 – ett pris författaren redan vunnit med The Vegetarian. Allt borde alltså vara frid och fröjd och skönhet när du slår upp den här vackra boken och börjar läsa Han Kangs korta betraktelser över ett barn som bara lever i två timmar, ett syskon (hon själv), modern, liv och livet och en hel del annat och det kan, som bokens omslag föreslår, ses som ”a stunning investigation of the fragility, beauty and strangness of life”.Nåväl. Vissa betraktelser är verkligen så där briljanta. Annat ligger farligt nära pekoralen. Ska införskaffa The Vegetarian och ge författaren en ny chans med den. The White Book känns inte som en nödvändighet för någon av er, med undantag för den som har en väldigt massa tid över och gärna vill använda den tiden till att sjunka in i sig själv och tystnadens djup, där mitt i Livsgåtan.

Musik. Mer musik.

karinsmirnoff jagfornertillbror

Jag köpte den här boken. Gick in på hedengrens  och tog den från hyllan. Sedan åkte jag hem och läste den.

Noterade snart att här saknas skiljetecken meningarna bara pågår. Egennamn och annat som eventuellt borde förses med en initial versal får finna sig i att vara gemena. Egennamn skrivs också ihop karinsmirnoff.

Meningarna är korta styckena likaså.

Det fungerar utmärkt snart är läsaren inne i  karinsmirnoffs värld och sätt att berätta.

Glesbygd norrland vinter snö kyla kalla hus som värms med ved familj mörka hemligheter inavel. Då och nu. Eländes elände och original. Som vilken håla som helst fast nu är vi i smalånger.

Bra bok läs den gärna. Jagfornertillbror pekar rakt in i nästa bok och den heter viforuppmedmor.

Gissning kommer vad det lider som serie gjord av svtdrama.