Sara Danius: Husmoderns död & Matilda Gustavsson: Klubben

Kanske är det den naturligaste av mänskliga drifter, detta att vilja tillhöra. Att ha ett sammanhang. Det är det som driver hangarounden till mc-klubben, springpojken i det kriminella förortsgänget och den som vill tillhöra eller åtminstone vara nära kultureliten, synas i den fina kulturscenens ljus.När så ett antal kvinnor anklagar Kulturprofilen för att tafsa, komma med unkna kommentarer och våldta, samlar sig snart de här som tysta stått och tittat på därför att de också vill höra till, till försvar inte av de utsatta kvinnorna utan av det oförsvarbara. Fast det ska sägas, att några inser kvart över tolv att de betett sig ociviliserat, fegt och väldigt lågt då de låtit känslan av att vilja höra till ta överhanden över att göra det rätta, att inte reagera på det som pågick framför näsan på dem. Å tredje sidan finns det också sådana som den mest patetiske bland de självförhärligande kulturpajasarna, han som inte förstår att skilja på det verkliga livet och sin egen och de närmaste vännernas låtsasvärld fylld av omfattande inbördes beundran och kraftig självöverskattning, alltså sådana som denne clown som faktiskt på fullt allvar tror sig tillhöra något som är större än Samtiden och trampandet på uthängda och utnyttjade kvinnor, varför han med emfas försvarar detta oförsvarliga, detta ociviliserade översitteri i den egna samtiden.Det må så vara att någon menar att kvinnorna får skylla sig själva, när de vill höra till, att de borde velat annat, eller åtminstone inte låtit sig utnyttjas och våldtas, framförallt inte borde velat tillhöra så mycket att de lät sig våldföras på en gång till, och den stackars förövaren, Kulturprofilen, honom får man ju förstå, han tog bara vad han kunde och att han kladdade lite här och där, det visste ju alla om. Sådan var han. Och det är just det. Sådan vara han. Och de andra höll tyst för de ville ju också höra till.

Fast det spelar inte någon roll vad alla dessa kvinnor som det tafsades på, ordades om och våldtogs på och i sade och gjorde. Det var inte de som tafsade, ordade och våldtog. Det var inte de som utnyttjade och överskred alla gränser för ett civiliserat samhälle och umgänge, och det var inte de som bröt mot lagen. Det var för övrigt inte heller de som ägnade sig åt jäv och nepotism.Matilda Gustavsson skrev DN-reportaget som fällde Kulturprofilen, petade hans hustru ur Svenska Akademien och fick den ovan nämnde pajasen att gå all in på att fjanta sig ur den historieskrivning han så gärna vill vara en fotnot i. Den som vill få helheten samlad i en bok gör rätt i att läsa Matilda GustavssonsKlubben”, inte så mycket nytt, men en bra sammanfattning.Läste ungefär samtidigt med ”Klubben” Sarah Danius Husmoderns död”. Danius kom ju också att fällas av Matilda Gustavssons artikel, men mest för att hon tog parti mot Kulturprofilen och dennes akademiska fru. Det som fick mig att slå ihop de här två böckerna i en recension är att Danius faktiskt ”särskilt tackar” Kulturprofilen i slutet av sin bok. Flera av de ingående texterna i den något ojämna men klart läsvärda och mycket lärda ”Husmoderns död” var från början föredrag på klubben Forum. Till och med den omvände Brutus levde alltså i symbios med kulturnattens Kladdcaesar. Är det annorlunda idag? Knappast. Därtill är den i egna ögon fina kulturscenen fortsatt alltför fylld av självförhärligande och självöverskattande pajaser av olika kön. Om inte annat så vann ju den fraktionen striden om Svenska Akademien. Där sitter de nu och vakar över något som är större än både dem själva (eller, nåja, nästan större än dem själva) och Samtiden (definitivt större än Samtiden).

Musik.

Birgitta Stenberg: Apelsinmannen

Har, känns det som, i alla tider läst om Birgitta Stenberg, hennes vilda leverne och vänskap med poeten Paul Andersson, närheten till Kejne-affären och mycket annat. Förstår att många anser henne som en viktig kugge i sin Samtids centrum och någon som vågade utmana och därmed utveckla, och så är det förmodligen; att hon bidrog till att göra samtalet i Samtiden mer frispråkigt. Den förmodat ”oförblommerade” (citerar bokens omslag) berättelsen i Apelsinmannen (från 1983 och sig utspelandes några decennier tidigare) är dock mest patetisk. Här har vi några människor i Stockholm som utsett sig själva till Genier och rent av Samtiden. De knarkar och beundrar sig själva och är helt tagna av att känna att de är mitt i inte bara händelsernas centrum utan rent av Alltet. Fast egentligen lever de i ganska sjaskiga kvartar och hänger på ett fåtal utvalda näringsställen med likasinnade där den stora frågan kan vara ”Har Paul varit här?”, vilket han har eller inte har och så är det inte mer med den saken.

Så då ska man inte alls läsa Apelsinmannen? Jo, den är läsvärd, just som ett vittnesmål från en Samtid i Tidens flöde. Den visar också med önskvärd tydlighet att allt är sig likt år ut och år in och särskilt i de cirklar som tror sig vara de som bryter cirkeln.

Musik. Mer musik.

John Le Carré: Agent running field

… fortsättning på ”Olga Tokarczuk: Daghus, natthus”… Okej, så Hustrun hoppar i säng med den där John Le Carré. Bara så där. Var det bara för att jag hade ihop det med Olga?  Oerhört lågt i så fall. Men ändå, det gnager. Efter några kvällar, då Hustrun envisas med att hålla på med den där John, är måttet rågat. ”Lilla gumman, den där John, vad har han som inte jag har?” Hustrun: ”Du har? Hur menar du? Bränna vass? Kronos väv? Vinifiktioner?” Den här historiens hjälte: ”Nejnej, vi behöver inte jämföra oss så där vi killar, vem som har störst och så, jag bara undrar varför inte…” Hustrun: ”Vill du att vi byter? Jag tar Olga en stund och du John? Swingers liksom?” Hjälten: ”Hehe, tja, swingers, ja om inte…” Hustrun: ”Nej, jag är faktiskt precis klar med John, här, ta honom!” Hjälten: ”Åh tack, men inte ska… tack tack.”Lyfter försiktigt över John från Hustruns sida av sängterritoriet och kastar mig hungrigt över honom. Hm, inte illa alls. Vältalig. Snacksalig i sängen. Kan verkligen berätta en historia. Fortfarande. Oerhört vital och spännande att utforska, snart 90 år gammal. Berättar spionhistorier.

Och säger saker som ”’According to Shannon, what he read was clear proof of an Anglo-American covert operation already in the planning stage with the dual aim of undermining the social democratic institutions of the European Union and dismantling our international trading tariffs.’ She takes another deep breath and continues. ’In the post-Brexit era Britain will be desperate for increased trade with America. America will accomodate Britain’s needs, but only on terms. One such term will be a joint covert operation to obtain by persuasion – bribery and blackmail not excluded – officals, parlimentarians and opinionmakers of the European Establishment. Also to disseminate fake news on a large scale in order to aggravate existing differencies between member states of the Union.’”Och “… Point about Trump is, he’s a gang boss, born and bred. Brought up to screw civil society all ways up, not to be part of it… And poor little Vladi Putin never had any democratic potty training at all… Born a spy, still a spy, with Stalin’s paranoia to boot. Wakes up every morning amazed the West hasn’t blown him out of the water with a pre-emptive strike.”

Till dessa klarsynta ord från spionthrillerns mästare med egen erfarenhet av vad han talar om somnar jag sött med John dåsande på mitt bröst medan Hustrun och Olga ser kärleksfullt på oss och undslipper sig en samfälld suck som vittnar om en kärlekskrank och trånande explosion i deras respektive bröst.

Fotnot: Det kan vara så att själva avslutningen – andra halvan på sista meningen – på ovanstående text inte stämmer helt och fullt.

Spionmusik. Mer spionmusik. Klassisk spionmusik. Mer fransk spionmusik.

Olga Tokarczuk: Daghus, natthus

Efter den tradiga upplevelsen med Safran Foer kom lyckan åter till det Torstensonska hemmet, när herrn i huset satte ögonen i Olga Tokarczuk. Hon hade legat där på nattduksbordet en längre tid och försök påkalla någons uppmärksamhet. Hans eller hennes kvittade lika. Bara någon såg henne. Lyckan var därför stor när han så äntligen en majdag sträckte sig efter henne, tog henne i sina händer och smekte upp henne på vid gavel. Så började han läsa. ”Daghus, natthus”. En skröna tryfferad med skrönor.

Herrn i huset blev snabbt förälskad och tog sig därför tid att varsamt smeka sig fram genom Olgas papperskropp, att utforska den och låta sig förföras. Utan att ta någon helst hänsyn till sin egen fru, frun i huset, Hustrun!, sa han: ”Jag är ledsen, eller det är jag inte alls, jag är glad, att jag förälskat mig i Olga Tokarczuk så från och med nu får du finna dig i att inte bara dela mig med Zadie, Ali, Emma, Jennifer och alla de andra utan också Olga.” Hon sa: ”Jag är så glad för din skull, lille gubben, för du är inget trevlig att ha att göra med när du går runt och deppar över att ha blivit fångad i en trôkbok och jag måste säga att när du harvade runt kring sidan 350 i Foers bok och insåg att du bara var halvävgs, alltså då när satt och kved och småhulkade över boken, då var du inget rolig, gubben.” Han sa: ”Så det är lugnt att jag är med Olga då?”. Hon sa: ”Absolut, Nu går jag och lägger mig med John LeCarré.”

Bättre polsk musik än polska.

Jonathan Safran Foer & Zadie Smith

Here I am

Here I am” är ytterligare en tjock roman om en sönderfallande, amerikansk, vit medelklassfamilj. Hyllad å det grövsta. Förstår inte grejen. Storyn har redan skrivits och filmats tretton gånger på dussinet och ”Here I am” utmärker sig inte i klassen. 700 sidor som borde varit 300. Visst, en del snärtig dialog, fördjupade personporträtt intill tråkighetens avgrund, där de flesta trillar över kanten. Kapitel som är obegripligt sega och onödiga. Dialoger som, som sagt, kan vara snärtiga, men varför finns de alls i boken? Barn i förskoleåldern upp till årskurs sju som talar som om de är förlästa ljus i tredje ring.  Vid sidan om familjens sönderfall försöker Foer också skriva om huvudpersonen Jacobs förhållande till sin egen identitet som jude och landet Israel. Det är ett spännande grepp som dessvärre också trasas sönder av eviga dialoger och sömniga textutflykter som hade kunnat vara utmärkta och intressanta om de kapats med minst 50 procent text. Lite omruskad blir man som läsare när Foer låter Mellanöstern slås sönder av en enorm jordbävning följd av ett krig som han en tid hävdar har utplånat Israel innan det visar sig att så ändå inte är fallet (detta är ingen spoiler för ingen som läser detta och är vid sina sinnes fulla bruk kommer läsa boken), men inte ens detta lyckas hålla intresset vid liv då till och med detta grepp förslösas på svamliga mellanakter.

Grand Union

Zadie Smith är en klippa i samtidens litteratur, en riktig favorit med en mängd utmärkta romaner bakom sig. Men romaner är romaner och noveller är något annat och när Smith ger sig på novell-formen blir det inte lika bra. Historierna håller helt enkelt inte. Ibland kan en text mer se ut som en skrivövning än som att hon har något att berätta. Formen blir, som så ofta, viktigare än innehållet. Med det sagt så finns det, förstås, några godbitar också i novellsamlingen ”Grand union”, som ”Kelso Deconstructed”, där Smith skriver om mordet på Kelso Cochrane 1959. En bok att vid tillfälle låna på biblioteket.

Alice Zeniter: Konsten att förlora

Konsten att förlora är ett mästerverk som snarast bör införas som obligatorisk läsning på alla gymnasieskolor samt i Livets hårda skola. Bortsett från irriterande korrekturmissar, som vi ska återkomma till och som på intet vis ska överskugga författarens utmärkta text, är det här en synnerligen välskriven och väl berättad historia och kan läsas som sådan. Därtill berättar den på ett initierat vis om hur det kan komma sig att någon tvingas fly sitt hem och sitt land, att bli flykting. Och den berättar om vad som kanske väntar den som fått ta till flykten, om livet i flyktinglägret. Och vad som väntar nästa generation. Och nästa. Och om hur det är när den där nästnästa generationen tar sig för att återvända till farföräldrarnas forna hemvist.Konsten att förlora berättar också mer konkret om hur någon kunde bli en harki, och hur den stämpeln kom att gälla hela familjen och hur den kan följa med genom generationerna, och den berättar mer konkret harkis historia när de väl kom till Frankrike, om alla lägren, om vad som hände sedan, om hur det kan komma sig att en yngre generation hemfaller till att agera skäggmän och beslöja sig och låta sig förtryckas av skäggmännen, om terrorismens mål, varför att bli hatad är en del av strategin, om…För den som är uppvuxen i Frankrike eller som bott här länge eller är särskilt intresserad av modern fransk eller nordafrikansk historia är mycket igenkänt samtidigt som vissa luckor fylls i och kunskap byggs på. För den som inte riktigt har koll på Algeriets och Frankrikes gemensam historia men gärna vill ha det är boken ett måste.Författaren Alice Zeniter är född 1986 och debuterade redan som sextonåring. Konsten att förlora är hennes fjärde bok och den har bland annat av ansedda Télérama kallats ett mästerverk. Utöver att skriva böcker ägnar Alice Zeniter sig åt att översätta, sätta upp teaterpjäser med mera. I likhet med romanens Naïma är hennes mor fransyska och pappan kabylsk algerier.Trist avrundning om de ovan nämnda korrfelen och det stora förlagets slarv: Det är smått skamligt att ett förlag som Albert Bonniers Förlag kan göra så många missar i ett så betydande nyskrivet verk. Den unga Naïmas farföräldrar omnämns allt som oftast som morföräldrar, och det gör en enorm skillnad för berättelsen eftersom farföräldrarna är algeriska och morföräldrarna franska. Vidare får morföräldrarna vid något tillfälle heta Madeleine och Paul bara för att på nästa sidan heta Pierre och Madeleine. När Naïma är i Algeriet ska hon till flygplatsen och får skjuts dit, men hon lämnar landet per båt. Ja, det här är bara några av alla dessa missar som gjorts av förlaget. Pinsamt och störande i en annars fantastiskt bra bok.

Emma Reyes: Brev från min barndom

Mellan 1969 och 1997 skrev konstnärinnan Emma Reyes (född i Bogotá 1919, död i Bordeaux 2003) brev till sin vän Germán Arciniegas och berättade om sin uppväxt som fattighjon i Colombia. Någon gång under 70-talets början visade Germán Arcienegas breven för Gabriel García Marquez. Denne blev så till sig att han kontaktade Reyes i syfte att få henne att ge ut breven som en bok. Detta gjorde konstnärinnan tillika brevskriverskan så förbannad att hon under flera år slutade skriva till sin vän.Senare lät Arcienegas sin sekreterare renskriva de många breven – ett arbete Reyes själv deltog i – varefter de lades ut till försäljning, men inget förlag i Bogotá nappade. Först sedan både Arcienegas och Reyes gått bort förbarmade sig det lilla förlaget Laguna Libros över manuskriptet och gav ut det 2012. Resten är som det brukar heta historia. Succén var omedelbar, upplagorna lades till varandra och de utländska förläggarna stod snart i kö för att få ge ut ”Brev från min barndom”.För oss som har en viss förkärlek för latinamerikanska författare i allmänhet och García Marquez i synnerhet är den här boken ett måste. Underbar magisk realism. En bok som bara har ett fel: att den är för kort. Och det är bara att instämma i det den engelske översättaren av boken, Daniel Alarcón, säger i sitt förord till den svenska upplagan: ”Min egen introduktion till Emma Reyes var både ovanlig och typisk för en bok med så pass passionerade fans – en främling tryckte bokstavligen boken i min hand på bokmässan i Bogotá 2014. ’Du måste läsa den här,’ sa hon. ’Du bara måste’. Nu uppmanar jag er att göra detsamma.”

Musik!

Sally Rooney: Normala människor

Sally Rooney är en utmärkt iakttagare och lika bra på att analysera som att skriva. Normala människor är en bok om att ha och ändå inte ha och att inte ha och ändå ha, att vara och inte vara, om underkastelse, om att ha makten och vara medveten om det eller inte, om hur grymma folk kan vara utan att inse det själva, om vad som hände efter skolan, om att finna sig själv, om att växa upp, om… en massa saker som finns att se i förhållanden och relationer och strukturer och unga människors vardag. Vi följer Marianne och Connell från gymnasietiden i småstaden  Carricklea till universitetet i Dublin och det är väl berättat och kanske lite tjatigt och till slut förutsägbart och aningen utdraget för oss som tycker om dynamik, men en bok som är läsvärd och mycket prisvärd om den köps som pocket.

Virginie Despentes: Vernon Subutex 1

Virginie Despentes hade ett förflutet som mestadels frilansande skribent för olika porralster, när hon fick en hit med boken Baise-moi vid mitten av 1990-talet. Några år senare kom filmen med samma namn. Tillräckligt provokativ för att en del skulle bli upprörda och ropa på censur (även i Sverige) och så var både filmens och Despentes lycka gjord. Sedan dess har hon utsetts till provokatör i samma skola som Houllebecq (recension här). För vissa andra av oss är hon väl ungefär lika inte alls provocerande men däremot emellanåt sökt som den på piedestal satte H (låt vara att H är mer sökt), och lika rolig och lika tjatig ibland.Har precis avslutat del 1 i Despentes trilogi om Vernon Subutex, och det är nog så att alla tre delarna ska nagelfaras innan ett riktigt omdöme kan avges. Enligt vissa ska det finnas något Balzacskt över detta, Mänskliga komedin  ni vet, fast i modern tappning, en slags bild av dagens Frankrike. Kanske det, men hittills (del 1) bara i de delar och lager det passar Despentes att skriva om, alltså lite lagom porrigt och knarkigt och musikaliskt och subkulturellt och  mycket parisiskt.Så vad tycker jag så här långt? Tja, som sagt, alla tre delarna ska nog läsas innan ett slutgiltig omdöme kan ges. Del 1 är ett väldigt persongalleri, vilket är kul, och så gott som alla är udda varelser, vilket är kul, men, det är inte så kul ändå. Inte heller berörande. Eller provocerande. Lite lagom mjäkigt sådär. Och ibland tjatigt, i alla fall för den som inte upprörs av knark och porr och subkulturer. Å andra sidan, sagt till er som faktiskt upprörs av lagom skribenter som Houllebecq: det här är en bok för er, massvis av provokation!Men ska då vi som inte blir provocerade inte läsa boken? Nej, läs för all del! Min gissning är att de kvarvarande delarna är bättre än del 1 som ändå måste vara en slags startsträcka – sedan tycker jag som HR:en vet, att dagens böcker allt som oftast är för långa med tråkiga transportsträckor och utfyllnadsmaterial som hade kunnat skalas bort, ungefär som alla de där tre timmar långa filmer nuförtiden som borde varit 1.35. Gissar att kontentan av trilogin kommer vara att den borde kortats till en bok.Extra kul är den här boken (och, får vi förmoda, trilogin) för den som har koll på musik och särskilt 80- och 90-talets punk-, postpunk-, new wave-, techno-, pop- och rockmusik. Vernon Subutex hade på den tiden en smått legendarisk skivaffär och kände allt och alla. Något som ger författaren stort utrymme till att skapa feeling genom namndroppande och fylla bokens sidor med både indirekta och direkta resor in i den samtidens musikliv såväl på som bakom och framför scenen.PS Subutex är namnet på ett smärtstillande läkemedel där buprenorfin är den verksamma ingrediensen. Ämnet är smärtstillande och narkotikaklassat (beroendeframkallande opioid).

Musik.

Ali Smith: Spring

Nu är vi komna till den tredje boken i Ali Smiths årscykel, Spring (sv. Vår). De båda tidigare, Autumn och Winter, har vederbörligen hyllats här på vinifierat och ja, Spring är lika bra. Precis som Winter var olik Autumn är nu Spring åter något annat. Ny stil och form. Läckert. Här mer Ali Smith-uppbrutet om uttrycket tillåtes. Mer hopp hit och dit och dit och hit och ytterst handlar det kanske om att vara god och göra rätt. Smiths Wittgenstein-manifest. Men allra mest är boken en ögonblicksbild av samtiden.Under resans gång hinner Smith avhandla det mesta som virvlar runt i vårt Nu: näthatet, trollen och de lössläppta galningarna på Twitter, de som lyckats styra den politiska retoriken från hyfs och balans till det plumpa och infantila, vidare den allt oftare förlorade respekten människor emellan, kommersens nya grepp att kartlägga konsumenterna, dig och mig, in i minsta detalj via appar, Facebook, våra elektroniska spår när vi handlar och reser och på alla de där andra sätten som hade varit otänkbara för bara 25 år sedan, inte som teknisk möjlighet utan som omöjliga ingrepp i vår personliga integritet och frihet.

Smith dyker också djupt i de pågående flyktingströmmarna och hinner med en avslöjande titt på utvecklingen av teve-mediet och mycket annat (nämner bara husguden Charlie Chaplin för ordningens skull). Kort sagt en bild av samtiden, väl genomtänkt och gestaltad och smart förpackad och här och nu rekommenderad särskilt till dem som inte orkar läsa en sådan här bok därför att de genom självömkan, frustration över de egna misslyckandena eller ren och skär ignorans är alltför upptagna med att hota majoritetens fri- och rättigheter och att tillhöra historiens sedda eller osedda huliganer.

Självklar musik. Nästa lika självklar musik. Vår här också.