Patrik Oksanen: Skarpa skärvor

Först som sist: Läs den här boken. Så snart som möjligt. Och se sedan till så alla dina bekanta också läser den.

Patrik Oksanen har en gedigen journalistisk bakgrund från bland annat SVT och TV4. Idag är han politisk redaktör på Hudiksvalls Tidning. Han skriver också ledare och om säkerhetspolitik för flera av Mittmedias tidningar. Och nu har han skrivit en oerhört viktig bok om ”hur informationskrig hotar slå sönder det öppna samhället”.

 

Det är kunnigt, alarmerande och lättläst. Vi får oss till livs information – inte desinformation eller fake news – om människor som hotas, ibland dödas, därför att de berättar en sanning vissa vill dölja, om hur vårt samhälle och vår vardag redan genomsyras av påverkansoperationer, om utländska ytterst medvetna försök att splittra och påverka, om svenska femtekolonnare, om hur vetenskapen efter medvetna kampanjer alltmer får stryka på foten för upprörda känslor och mycket annat. Oavsett hur obehagligt vi kan tycka det är så måste vi alla förhålla oss till samtiden och i den finns troll, rysk underrättelsetjänst, Daesh och många andra som försöker omstöpa och helst riva ner Sverige så som vi känner det och allt det där har Oksanen koll på. Har du?

Musik.

Marco Smedberg: Första världskriget

Vi behöver många välskrivna böcker om allt sådant som människan bör undvika att göra om. Att det sedan är som Hegel, och säkert någon långt före honom sade, att vi inget annat lär av historien än att vi inget lär av den, är en annan sak. Vi måste ändå försöka bilda oss och sprida bildningen till så många som möjligt i hopp om att åtminstone kunna bryta några onda cirklar.

Kanske skulle ett krig som Första världskriget, eller Det stora kriget, vara omöjligt idag. Ett krig där en majoritet av folket behandlas som boskap och slaktas i meningslösa och inkompetenta anfall beordrade av ledare lika avtrubbade som den som spelar krigs-spel med konsolen hemma i vardagsrummets soffa. Militärhistorikern och tidigare pansarofficeren och förre redaktören för Militär historia, Marco Smedberg, gör ett tappert och lyckat försök att på ett rättvisande vis behandla det stora kriget, historiens första världskrig, i sin omfattande bok ”Första världskriget”.

För den som är mindre intresserad av vapen och vapenslag och stridens och krigets taktiska aspekter än Smedberg och undertecknad blir nog de många beskrivningarna av alla slag en aning tröttande. Å andra sidan blandar författaren upp dessa fakta med ögonvittnesskildringar en masse och det ger både texten liv och gör kriget greppbart för läsaren. Dessutom har han lagt in flera öden och personer som intresserar läsaren dels genom den i sig ganska fantastiska delhistorien han berättar, dels därför att vi får höra om vad några av de många frivilliga svenskarna i kriget hade för sig (hur många vet att svenskar på officiellt uppdrag utbildade gendarmeriet i Persien vid den här tiden?). Han åskådliggör också skeendena från (nästan) alla perspektiv, vilket ökar värdet av boken. Snudd på ett standardverk – det jag kan sakna är mer fakta om hela bakgrunden till kriget och inte bara de som brukar anges (skotten i Sarajevo och det där). Dock ska ingen låta sig hindras av det: det här är en utmärkt bok om Första världskriget.

Hans Keilson: Vedersakarens död

Ytterligare en utmärkt bok att läsa för alla, och allra mest alla som nu dras med i de ogenomtänkta missnöjesropen och drömmen om den starke ledaren. Hans Keilson föddes i Tyskland lagom för att se det bruna invadera landet och människornas sinnen. Hur den egentligen destruktiva ideologin föreföll lockande och ofarlig. Inte ens Keilson själv vågade tro att det var så hemskt som det skulle bli.

Själv flydde han till Holland och gick under jorden där. Efter kriget dök han upp igen, började som psykolog så småningom arbeta med traumatiserade barn till dem som dödades i lägren. Före allt hände, 1933, var Keilson den sista judiska debutanten på förlaget S. Fischer med romanen ”Das Leben geht weiter” – något han själv kommenterat med ”precis i tid för att bli förbjuden”. Manuset till ”Vedersakarens död” ska ha legat nedgrävt i en trädgård i Holland mellan 1941 och krigsslutet. När boken gavs ut på engelska 1962 menade Time Magazine att det var en av årets viktigaste böcker. Nu är det Nilssons förlag/Absint som ger ut boken på svenska (här en tidigare recension av Keilsons ”Komedi i moll”).

Vad tycker jag då? Jo, det är, som sagt, en bok alla bör läsa. På gott och ont går texten ibland över i vad som mer liknar en essä och det blir mycket av författarens grubblerier. När Heinrich Detering, professor i litteraturvetenskap, poet och översättare och medlem i Tyska akademien, i ett efterord kommenterar de här passagerna får de nytt liv och betydelse, som tur är. Problemet med de nyss nämnda passagerna är att man skulle vilja bryta ut de viktigaste vittnesmålen om hur det var, hur det var möjligt och hur det kändes och bara göra en skarp, mer lapidarisk text av dessa. En tydlig bild av hur det kunde få ske och hur det var att tillhöra dem som inte längre var önskvärda.

Dramatiska och i boken med viss lättsamhet framställda passager om hur fadern packar en ryggsäck med bland annat tvål och brännvin inför sin avresa med tåget som vi vet ledde till döden, blandas med sådant här (den det handlar om är Hitler, som Keilson hörde tala och som för övrigt aldrig nämns vid namn i boken, inte heller nämns landet, vilket gör att vi lika gärna kan tala om en annan ledare i ett annat land och, inte minst, i en annan tid):

”Nu verkade han säker på sin sak. Därför började han gå till angrepp istället. Med fast övertygelse förkunnade han några sanningar, sanningar av så allmänt slag att var och en måste hålla med, antingen man ville eller inte: Mannen har rätt! Även om ingen där uttalade någon annan sanning eller betvivlade det som just förkunnats, låtsades han som om denne Ingen fanns och var gömd någonstans där i salen. Han hade uppnått sitt mål. De första bifallande ropen skallade. Begynnelsen på hans framgång! Hans mod växte, och han framförde ännu fler, allt modigare sanningar. Detta är sanningar som man först måste fundera över, så befängda tycks de vid första ögonkastet. Men ett korn av sanning finns det nog i dem. De hörde till hans program /…/ Även sättet det framfördes på var djärvt. Återigen gav han sken av att han tog itu med denne Ingen. Han upphöjde honom till vedersakare och inledde en kamp med honom inför allas ögon i salen. Ett fantastiskt påhitt! /…/ Där satt han nu (Ingen). ’Se, där sitter han, hör, vad han säger!’ Och sedan diktade han själv ihop allt som denne Ingen sade/…/ Men han lade alla frågor i munnen på honom, frågor som kom från hans egen hjärna, och då han själv hela tiden hade ordet, även när han enligt utsago lät sin vedersakare komma till tals, lyckades han hålla sina åhörare trollbundna/…/

Han gick till angrepp, kom med anklagelser, förlöjligade, slet sönder, slog till höger och vänster, i blindo, vederlade påståenden som ingen hade påstått och hetsade upp sig något fruktansvärt när han gjorde det. Den andre hade inte längre någon som talade för honom/…/ Han visste bara allt för väl vad han sade och pratade aldrig bredvid mun. När han vrålade, då visste han att han gjorde det. Det hörde till hans program, han hade räknat ut allt i förväg/…/

De övriga gästerna ägnade inte längre talet någon uppmärksamhet. De samtalade och skrattade.”

Theodor Kallifatides: Ännu ett liv

En trivsam bok om hur Theodor Kallifatides går vilse i sig själv och tappar sitt skrivande, bara för att korsa Europa och hitta både sig själv och sitt skrivande i sitt ursprungs Grekland. På vägen från det vilsna till det återfunna filosoferar Kallifatides om både det ena och det andra och till slut har han, bokens begränsade omfång till trots, beskrivit ännu ett liv. För vinnördar kan nämnas att boken är tillägnad förläggaren tillika ledamoten i Svenska Vinakademien Karl-Otto Bonnier.

David Byrne tar oss hem.

Antoine Laurain: Presidentens hatt

Köpte den här boken, Presidentens hatt, därför att den verkade vara en feel good, vilket väl kan vara på sin plats ibland. Och feel good är den. Snäll och trevlig. Och ganska innehållslös. Det hjälper inte att författaren går på krogen och dricker vin ibland och att han plockat in en ”näsa” i texten, som vore det en blinkning till ”Kronos väv”. Berättelsen om hur president Mitterands hatt går från skult till skult och åstadkommer små underverk är ett rekommendabelt tidsfördriv blott för den som har tid och med tanke på det får ni gärna tacka er utsände i de meningslösa böckernas frustrerande bibliotek för att denne tagit av sin dyrbara tid för att upptäcka detta åt er.

Presidentiell musik.

Ian McEwan: Nutshell

Har läst något av den så hyllade McEwan tidigare. Utan att fångas (helt) eller imponeras (helt). Tyckt väldigt bra om, men inte mer. Har nog läst fel grejer. Eller varit mentalt frånvarande. Hans senaste roman, Nutshell, är i ett nötskal fantastisk! Med vissa Hamlet-vibbar ligger ett foster i sin mammas mage och följer hur mamman och farbrodern planerar att mörda barnets fader. Prosa som emellanåt blir så vacker att språket överskuggar den tämligen spännande handlingen och allt det andra som en bra bok ska innehålla (ni vet, lite dråplig humor, gestaltning, miljöer…). Föredömligt kort. Ingen krystad utfyllnad. Rekommenderas.

Finfint nytt från Steven Wilson.

Meg Wolitzer: Hustrun

Hustrun! Jag gick där som vanligt på Pocket-shopen på Arlanda och lät ögonen svepa längs hyllraderna. Mest skräp. Bag-in-Box-pocketar. Svenska deckare och skit. Borde stå i ett snurrställ utanför pressbyrå-kiosken på stan och säljas tillsammans med Big Jim, OSS 117 och Bill och Ben. Eller på bokhandelns ungdomshylla tillsammans med Kitty och Tvillingdetektiverna. Då! Hustrun!

Vem hade haft den dåliga smaken att sno titeln till min bok om Hustrun? Skandal! Var självklart tvungen att köpa eländet och hann knappt hem förrän jag öppnade det och började läsa. Japp, kass. Banala liknelser staplade på varandra som korten i en kortlek. Men. Neej. Vad händer? Texten tar sig. Liknelserna upphör (nästan). Hjälp! Dras in i texten. Tycker den är bra och att hon som skriver är cool och att Hustrun i texten är cool. Detta är en bok jag förbannar! Samtidigt som jag måste rekommendera den till er. Ingen fantastisk intrig, inga överraskningar, däremot underhållande från böckernas och de (mestadels) framgångsrika författarnas innersta värld. Smart. Stulen titel.

Annette PeacockSalisbury. Annette Peacock. July Morning. Annette Peacock.

 

Zadie Smith: Swingtime

Enligt internationella, och därmed också snart svenska, bedömare är Swingtime Zadie Smiths hittills bästa bok och rent av en ”triumf”. Utmärkt. Ju mer Smith hyllas, desto bättre. Men hennes bästa bok? Njaee. För att tycka det måste man ha missat fullträffar som White Teeth och NW.Enligt er utsände i de välskrivna, upplysta och viktiga romanernas fantastiska och viktiga värld landar Swingtime någonstans i höjd – vi talar bara höjd när vi talar Zadie Smith – med On Beauty och The Autograph Man. Med andra ord en förträfflig bok som både lyckas underhålla och berätta en historia och säga något viktigt om vår samtid.Zadie Smith har (nästan) haft som genomgående tema i sina böcker diskussioner kring ras, ursprung, klass, globalisering och alienation – alltså sådant som upptar vår samtid i allra högsta grad. Samtidigt berättar hon märkvärdigt mänskliga historier om människor med fel och brister även då de är alldeles fantastiska. Så och i Swingtime, där hon på ett slugt vis jämför en känd Madonna-lik artists snabba adoption av ett barn i Afrika med Sarah Forbes Bonetta som en engelsk sjökapten (Frederick E. Forbes) tog med som en present till drottning Victoria på den tiden det begav sig. Då flickebarnet Sarah visade sig vara intelligent trots att det var svart bestämde sig drottningen för att upphöja det till guddottter. Men det handlar också om hur artisten med blandad framgång försöker hjälpa till i Gambia, om bokens huvudpersons – under lång tid assistent åt artisten – komplicerade förhållande till barndomsvännen Tracey, om huvudpersonens mors kamp för att som svart i förorten kunna bilda sig och ta plats i parlamentet och mycket annat. Självklart ska ni läsa Swingtime och Zadie Smiths alla andra böcker.Sona Jobarteh. Madonna.

Första reaktionerna på Kronos väv

Den hängivne HR:en vet att er utsändes i de litterära understundom lätt koketterande korridorerna nya roman ”Kronos väv” kommer ut först en bit in i september. Icke desto mindre förty finns den redan nu att inhandla via nätbokhandlare och mer fysiska boklådor som innehas av sådana som är på. Detta har lett till att en del läsarreaktioner och i något fall också kritik kommit oss tillhanda. Tidigare har nämnts Hans Artbergs ord om boken. Här kommer några till, hämtade från spontana reaktioner sända till den först nämnde samt i förkommande fall saxade ur recensioner av för oss okända.Didot”Läste med nöje din senaste bok!! Ett mycket lärorikt politiskt kåseri, som på ett lekfullt sätt beskriver både världshändelser och vardagshändelser. Både Första världskriget och Libyen toppar!! Tack!!” T

”Nu har jag läst din senaste bok. Helt klart underhållande och intressant… Den väcker en viss nyfikenhet att få veta mer. Ibland hade man velat haft en padda bredvid sig för att snabbt googla fram något. Sedan blir en lite intresserad av att åka till Draguignan och den där skumma kannibalbyn…” R

”Sträckläst klart! Så raffinerat! Anade tidigt att det var något lurt med… Att allt och alla på något vis skulle hänga ihop… Människogalleriet! Hur valde du ut alla personer? Intressant mix!…Likheter med Süsskinds Parfymen. Snyggt!” M

”Kronos väv är en spännande bok som känns osvensk på ett positivt sätt. Boken är full av personporträtt som det gäller att hålla ordning på. Slutet är oväntat och något bisarrt. Under resans gång bjuds vi på märkliga händelser och djupdykningar i vår historia. Författaren använder antropofagi som allegori över människans eviga förbannelse att förgripa sig på sig själv.” D

Musik!