En bra bok & en i förfall

Henrik Berggren: Landet utanför (1939-1940)Har tidigare läst historikern med mera Henrik Berggrens biografi över Olof Palme. En utmärkt bok, med massvis av detaljer och tidsdokument som aldrig stod i vägen för berättelsens rytm eller tyngde den med onödigheter. Den här boken, ”Landet utanför (Sverige och kriget 1939-1940)”, är av samma skrot och korn: massvis med fakta och detaljer, men aldrig tungt, pratigt, ointressant eller vid sidan om. Tvärtom känns det här som en bok som borde vara obligatorisk läsning för alla som uttalar sig om Sverige under andra världskriget; utan att ta ställning redogör Berggren för hur samlingsregeringen (samtliga partier utom dåvarande kommunisterna) agerade i de högst påtagliga orostider som rådde 1939-1940 i Sverige och landets närområde, och han förklarar hur regeringen resonerade sig fram till de olika beslut som fattades och varför de fattades. Inget skrivs läsaren på näsan, som själv kan fundera över hur rätt eller fel det blev både i sin samtid och i historiens ljus och, inte minst, hur envar ser på saken idag. Min uppfattning är att det föreligger en tämligen stor okunskap om Sverige 1939-1945, men att många ändå uttalar sig tvärsäkert om både det ena och det andra som hände eller kanske inte ens hände under den här tiden – inte minst gäller detta i denna, vår alltmer polariserade samtid.

Karin Henriksson: Trump

Det känns rimligt att den här pocketboken går sönder innan läsaren kommit halvvägs genom texten. Plötsligt trillar sidorna ur boken. Lika gott det, för den där bakgrunden och förklaringen till fenomenet Trump som åtminstone den här läsaren förväntade sig dyker aldrig upp. Istället matas läsaren av alla de för en normal nyhetskonsument redan kända historierna och skandalerna, och på det ett rejält knippe ”jag tycker inte om Trump”, och ja, vem, förutom vettvillingar och potentiella lipsillar som letar efter den starke ledaren eftersom de inte klarar sig på egen hand, gör det?

Musik. Och musik. Och musik för vuxna. Mer vuxenmusik.Och så något för barnen att lyssna på.

Martina Montelius: Stackars Birger

Storytell Pocket är, om vi rätt uppfattat konceptet, böcker som först getts ut som ljudböcker för att, sedan de på ett för ekonomerna behagfullt vis visat framfötterna, också ges ut som pocket. Detta gäller Martina Montelius ”Stackars Birger”. Denna Montelius som vi tidigare skrivit gillande om här på vinfierat. Och det gör vi nu också. Hon är kul, Montelius. En mix av Sharpe och Paasilinna, som emellanåt går på amfetamin eller annat effektivt uppåttjack. Understundom lite mycket under bältet så det är inget för känsliga personer, men ni andra kommer ha kul. Dessutom ett farsartat lustmord på de här genierna som teatervärlden själv tyckts, och i förekommande fall fortsatt tycker, sig vara fylld av samt det patetiska jamsandet och den vördnadsfulla tystnaden kring dessa. Montelius bör veta, teaterchef (och fd sufflös) som hon också är.

Teatermusik. Mer teatermusik. Halvteatermusik. Teatermusik.

Ester Blenda Nordström: En piga bland pigor

Utgår från att alla läst Fatima Bremmers utmärkta bok ”Ett jävla solsken” och att alla tycker om den lika mycket som jag. En välskriven och väldokumenterad bok om en av alla dessa mer eller mindre bortglömda, stora personligheter i vår gemensamma historia. Ester Blenda Nordström (1891 – 1948) skrev böcker som rimligen inspirerat Astrid Lindgren på många vis, inte minst till figuren Pippi Långstrump (Ester Blenda som liten lär ha varit förebilden till hennes egna böcker om rackarungen Ann-Mari), hon wallraffade innan Wallraff ens var född, reste i Amerika och i Europa, bosatte sig en tid i Sibirien, undervisade samer i Lappland, körde motorcykel och bil, umgicks med Elin Wägner och samtidens kvinnliga spjutspetsar, med mera.Har nu läst en av Ester Blendas böcker från den tiden det begav sig, ”En piga bland pigor” – utgiven 1914 och tryckt i 15 upplagor (!). En bok som också var en uppmärksammad artikelserie i Svenska Dagbladet. Kort sagt utgav sig Ester Blenda för att vara en piga, sökte jobb på en gård i Sörmland, fick jobbet, arbetade en månad som piga och dokumenterade upplevelsen. En bok som fick ett stort genomslag på sin tid och satte fokus på lantarbetarnas och särskilt pigornas situation med arbete mest varje dag, långa arbetspass och usel ersättning.Nåväl, när man läser texten idag framstår den som lite lätt töntigt skriven, men detta var sannolikt en förutsättning för publicering vid den här tiden. Det dokumenterande värdet kan emellertid inte överskattas och möjligen skulle man kunnat ha önskat att Ester Blenda arbetat en månad till eller tagit tjänst på ytterligare en gård och på så vis drygat ut både innehåll och persongalleriet och dokumentationen av denna lantliga samtid. Hursomhelst en även idag klart läsvärt bok.

Michel Houellebecq: Sérotonine

Har begått Houellebecq. Någon gång måste det ske. Om inte annat så för imagens skull. Den kräver att en läst Houellebecq. Imagen. Läste honom på franska. För säkerhets skull. Och för imagens skull. Men skulle det gå? Med det rykte han har och den höjd hans piedestal har var sannolikheten stor för att Darrieusecqska formuleringar och Foucaultska tankar och Tourniersk ekvilibrism skulle gå den förbi som läser Houellebecq på franska utan att ha det som modersmål. Men nej. Inte alls så. Faktum är att Houellebecq är en språklig lättviktare och en synnerligen okomplicerad och tämligen reaktionär tänkare. Men hans höga piedestal då och hans jätteupplagor? 300 000 ex i förstaupplagan bara av Sérotonine. Tja, det där med ängslighet och kejsarens nya kläder och så. Nej, Houellebecq är snarast att betrakta som en habil medelmåtta. En medelmåtta som knappast är ansvarig för att andra tappar koncepterna och lyfter honom till skyarna.Dålig bok alltså? Nej. Möjligen förvånande att karlns texter är så yviga och allt annat än stringenta. ”Sérotonine” är en sådan där text som lektörer, förlagsredaktörer och kritiker älskar att kalla yvig. En text som behöver stramas upp. Men klart godkänd i den storsäljande kioskdeckar-klassen. För samtidigt är det ofta ganska kul. Houellebecq har helt klart humor. En många gånger skön humor för oss svartsynta cyniker. Och så är han en misantrop. Däremot är han inte, vilket många annars menar att han är, en provokatör. Rimligtvis kommer pedofili alltid att vara ett otrevligt och i sig provocerande ämne. Men att använda det i en roman, i en utan vidare omständigheter inlagd händelse som inte behövs för något alls förutom att provocera, är inte provokativt 2019. Bara sökt. På liknande vis tar Houellebecq inte sällan genvägar för att driva sin berättelse framåt och andra gånger är det både patetiskt och på gränsen till pekoral.Men, som sagt, det fungerar ändå, för man vill vidare i texten, man vill veta vad som kommer att hända, vart allt detta tar vägen, all denna text med alla kommatecken och pladder och en och annan parentes och enstaka semikolon, och ett tag, mot slutet, verkar det som att slutet faktiskt kommer bli riktigt originellt, men nej, det blir det inte (ber om ursäkt för den spoilern); och mitt i allt detta hinner Houellebecq med att kraftigt kritisera Frankrikes och EU:s jordbrukspolitik, de stora varuhus-kedjornas prispress, nyliberalismen, globaliseringen och han vill ha tillbaka en tid när samhället pyntar för tågen så de får tillräckligt med resurser för att kunna gå i tid igen, och lite till. Jo, och så beklagar han sig, högst sympatiskt, över att erotiken i teve-världen nu dessvärre ersatts av kockar.

Musik.

Muriel Spark: The Mandelbaum Gate

Kring en, liksom Muriel Spark själv, halvt judisk, till katolicismen konverterad kvinnas tänkta pilgrimsfärd till Israel och Jordanien i början 1960-talet kretsar den här välskrivna romanen. Ja det, och livet rent allmänt och det uppenbarligen ständigt pågående spionerandet i det brittiska mandatets efterdyningar och situationen sådan den var i området innan allt exploderade i Sjudagarskriget 1967.

Vi får, som sagt, följa pilgrimen Barbara Vaughan, men också en rad andra existenser; britter, araber, palestinier och judar. Romanen är inte minst intressant som ett tidsdokument. Så mycket som förefaller sig vara likt och så mycket som inte är det. När Spark låter en romanfigur fundera kring den goda business det innebär för så många att driva flyktingläger och det därför är osannolikt att dessa kommer att försvinna, framför hon en så här cirka 50 år senare intressant tanke. Lägren finns som bekant kvar – och har utökats.En annan spännande tanke i backspegeln är funderingarna kring Storbritannien och EU.  UD-tjänstemannen Freddie Hamilton läser högt ur en tidning om att Australien absolut inte vill att Storbritannien ska gå med i EU. ”What utter nonsense,” utbrister han då, ”Australia should keep her nose out of it. We must have our markets abroad and trade with the foreigners. We always have and always will. What’s the point of having foreigners on your doorstep if you’re going to let them put you out of business.”

Mandelbaum Gate belönades med James Tait Black Memorial Prize 1965 och Anthony Burgess har med den i sin ”Ninety-Nine Novels: The Best in English since 1939 – A Personal Choice”. Ali Smith gillar boken, bara en sådan sak (”Mercurially funny, playful and mischievous”).

Musik.

Hustrun och En debutants dagbok

En debutants dagbok av Wera von Essen är en självömkande och esoteriskt namndroppande bild av hur det är att tycka att den ängsliga stockholmska kulturankdammen är livet på en pinne och hur mycket svält och magsårskänningar och elände det för med sig att bara sitta på en liten, ynka Östermalms-etta och bara ha ett fåtal rika släktingar som kastar pengar på en högst då och då och därför tvingas att försöka få skattebetalarna att via soc betala för knarkande och knullande och navelskådande och kulturellt umgänge och skapande. Ungefär så är det att vara gift med Hustrun.I alla fall avseende svälten. När hon behövs som bäst är hon inte hemma. Rent autofiktivt kan konstateras att hon har åkt på mässa någonstans i vårt fyrkantiga land –  innan någon pilot från SAS eller så nu påpekar att Frankrike knappast är fyrkantigt till ytan: låt oss konstatera att landet än mindre är cirkelformat eller trekantigt – och lämnat er utsände i de författande och vinmakande olycksbarnen i samhällets arma subkultur vind för våg. Detta innebär umbäranden. Dagar av hunger och rättfärdigad självömkan. Av vidbrända pizzor i mikrovågsugnen, svarta lardônger tänkta att ingå i en carbonara som bara blev carbon och irriterade hundar som bara får torrfoder dagarna i ända. Om ändå François-André Danican Philidor ville komma förbi med sitt schackspel eller Jennifer Clement med några uppmuntrande ord eller Tomas Sankara med några tankar om Burkina Faso år 2019 eller Robert Fripp med en förfrågan om lite hjälp med en ny låt eller Tracey Ullman som ber om hjälp med en ny sketch eller, i brist på annat, ett berömt pizzabud som Jesse Eisenberg.

Tracey Ullman och Tracey Ullman.

Muriel Spark: Miss Jean Brodies bästa år

Den här till en slags Kulla-Gulla-käck tonårsbok lätt förklädda romanen handlar om en fascist-anstruken lärarinna som gillar Mussolini men tycker allra bäst om Hitler, om hur hon kommer att domdera och styra och ställa med ett gäng förstaklickare genom åren och allt detta medan läsaren kan förledas att tycka att Miss Jean Brodie, denna kvinna i sina bästa år, det är allt en riktig hedersknyffel det och det är henne vi hejar på när skolans övriga lärare, med undantag för ett fåtal av kvinnan ifråga sexuellt upphetsade element, gör vad de kan för att avlägsna henne och hennes diskutabla inflytande från skolan. En klassiker som är helt okej utan att glänsa; i längden blir käckheten och det oskuldsfulla en aning tröttsamt. Å andra sidan sitter ett varningens rop mot fascismen som en smäck år 2019.Pablo De Giusto & Heitor Villa-Lobos.

Audur Ava Ólafsdóttir: Ärr

Har hittat ytterligare en favoritförfattare och en rackarns bra bok åt er: Audur Ava Ólafsdóttir och boken Ärr. Här avhandlas med en synnerligen sinnrik och tilltalande humor och på ett alltigenom drivet sätt eviga samtidsfrågor som krig och elände och samtida evighetsfrågor som miljöförstöring och klimatförändringar sida vid sida med högst mänskliga frågor på det individuella planet som den ständigt stående frågan om vad det egna jagets essens är och om det jaget lever sitt liv på ett bra sätt, ja här finns till och med lite kärlek och en borrmaskin. En utmärkt bok för både dig och din läsecirkel – rekommenderas.

Musik. Mer musik.

Mats-Eric Nilsson: Château Vadå

Inom vinbranschen dissas Mats-Eric Nilssons Château Vadå rejält. Innehållet är gammal skåpmat, sakfelen legio, boken tråkig och han låter som en gammal naturvinsprofet anno 2010. Stämmer det? Ja. Så då är det rätt att dissa boken? Nej, Château Vadå är trots sina brister en viktig bok som bör tas på allvar av alla.Journalistisk text

Saken är den att de insatta vanligtvis vet mer än den som skriver artikeln. Det är skälet till att den sakkunnige eller ”den som var med” hittar sakfel i snart sagt varje journalistiskt skriven text. Ibland går skribenter genvägar för att hålla texten inom ett rimligt omfång och för att inte bli alltför detaljerad. Det gäller alltså att komma ihåg att den här boken är skriven för en mindre vetande allmänhet. Inte experterna. Den ska ses som en journalistisk text, inte en vetenskapligt korrekt avhandling.”Vi och dom”

Problemet med Château Vadå är inte sakfelen och missuppfattningarna – de är irriterande men på det stora hela ointressanta för allmänheten och gör i sig ingen större skillnad – utan att den inte klarar av att se vinvärlden sådan den är. Istället trillar Nilsson i fällan att  se det hela som ett spel mellan ”vi och dom”, där ”vi” är en handfull producenter av naturvin och ”dom” alla andra. Detta gör att den för vissa av oss – mänskligheten till exempel – så viktiga frågan om miljön, arbetsmiljön och det högintensiva jordbruket inte alls finns med i boken. Inte heller förklaras att orsaken till dagens, låt vara cyniskt, massproducerade industriviner i grunden är en bevisad efterfrågan och inte ett påhitt av illasinnade alkoholkapitalister.Bokens förtjänster

Nog av. Ska inte falla i fällan att bara rada upp sakfel och missuppfattningar och beklaga Nilssons oförmåga att höja blicken över vinglasets kant och se helheten. Låt oss istället fokusera på bokens förtjänster. Här har vi en bok som lyfter fram flera viktiga fakta och frågor, och för oss som länge försökt sätta fokus på skräpvinernas fördärvliga inverkan på miljön (och ibland arbetsmiljön) är det ytterst tillfredsställande att en bok riktad till en bredare allmänhet sätter ljuset på de många genvägar och tricks den måste ta till som odlar högintensivt och jagar framgång på massmarknaden. Förhoppningsvis kommer Château Vadå få några konsumenter att ifrågasätta sina vinval och en eller annan vinskribent/skribent att inte längre ”fynda” skräpviner, till exempel i samband med sommarens stora box-race. Det som saknas är, som sagt, kopplingen mellan skräpvinet och dess inverkan på miljön och inte bara på den som frivilligt dricker skräpet; alltså detta tröttsamma och egocentrerade i-landsperspektiv som så många envisas med att anlägga på det här komplicerade problemet.Innehållsförteckning

Sist men inte minst driver Nilsson frågan om en innehållsförteckning hårt. Det är bra. Han tror förvisso att det bara är de stora vinindustrierna som försöker bromsa detta – av självklara skäl då det är de som kommer åka på de långa innehållsförteckningarna – och missar att också många småodlare, även sådana som gör ”naturvin”, är motståndare, de tycker helt enkelt att de redan har tillräckligt med byråkratiska hinder att ta sig över i vardagen (välkommen till verkligheten alla skrivbords-rebeller).Nästan allra sist: Det finns inga rebeller i vinvärlden. Bara ett fåtal förnyare. Och en massa töntar.

Allra sist: Du får inte oxfilé om du betalar korvören.

Musik.