Nancy Isenberg: White trash

Så här i presidentvalstider sätts fokus på USA. Det som säkert frapperar mer än en, är dels de djupa motsättningarna som än en gång ligger i öppen dager i det inte bara tu- utan snarare flerdelade USA, dels hur en tölp kan bli president. Mycket av detta får vi svar på i Nancy Isenbergs utmärkta bok ”White trash – The 400-year untold history of class in America”.

Om något negativt ska sägas om ”White trash” är det att boken är lite för lång. Till del beror det på att överraskningarna och det mindre kända avtar allteftersom vi närmar oss nutid. Men fram till FDR och hans ”new deal” är vi säkert några som då och då lyfter lite på ögonbrynen.

Låt oss ta det från början. Historien vi fått lära oss är, att medan drägg och brottslingar skickades till Australien var det bara de bästa som utvandrade till Amerika, och  allt började med pilgrimsfäderna. Nancy Isenbergs väl underbyggda bok – källmaterialet upptar över 100 av bokens 450 sidor – visar att invandringen började långt tidigare, och under mycket lång tid var Amerika en avstjälpningsplats för i England icke önskvärda element. Rent av var det en seriös idé att England genom att skicka iväg sina fattiglappar skulle exportera sig ur de ökande problemen med dagdrivare, uteliggare och andra inte till samhället särskilt bidragande individer.

De här fattiglapparna, vilka var (ö)kända för sin brittiska ”idleness” och ovilja att arbeta, kom att bilda en underklass av ”white trash”, som i USA genom åren puttades allt längre västerut av markägare, som enkelt uttryckt använde drägget för att vinna land som de sedan kunde sälja till bättre bemedlade och mer upplysta individer. Ur detta uppstod också slavsamhället – ett samhälle som styrdes av slavägarna och beboddes av desamma, deras slavar och white trash, som inte sågs förmer än slavarna.

White trash är, förstås, precis som ”trailer parks” ett mer modernt uttryck. Genom åren har de här människorna kallats allt möjligt – crackers, lubbers, clay eaters, scalawags, rubbish, ja självaste Lincoln kallades pga sitt enkla ursprung ”mudsill” (inte bara av söderfolk) – och de har alltid (av andra) setts som ett problem. Under tiden efter inbördeskriget menade flera republikanska anhängare att ”white trash” utgjorde en ”farlig klass” som reproducerade bastarder, prostituerade och kriminella. Detta resonemang ledde så småningom fram till en rasbiologi som på intet vis stod efter den som började spridas i Europa. Och på samma sätt som det experimenterades friskt med sinnesslöa med flera i Europa så skedde så också i USA och program för hur rasen skulle ”säkras” utarbetades, ofta utifrån djuravelns principer. Noterbart är att redan före inbördeskriget var många motståndare till slaveriet därför att de menade att detta hindrade det vita trasproletariatet att lyfta sig ur sitt armod, varför den vita rasen i sig var hotad.

Isenbergs bok ger mängder med exempel på hur den här utvecklingen pågått från sena 1500-talet fram till våra dagar, och ger därmed också en bra förklaring till många av de djupa motsättningar som sedan sekler finns i USA. Det handlar om nord och syd, rika och fattiga, vita och svarta, utbildade och outbildade med mera. Värt att notera är, att USA en gång hade planer på att, så som engelsmännen tidigare exporterat ”waste” till Amerika, sända sina fattiga till Mexico (något som mexikanarna inte var lika pigga på).

De här många ofta sekellånga motsättningarna, som går kors och tvärs genom samhället, har lett fram till dagens motsättningar och partisympatier, där inget är självklart. Att du är fattig och vit eller latino och rik eller vad det nu är, säger inget om vilket parti du kommer att rösta på. Däremot har det i och med Trumps tillträde blivit mer tydligt att Demokraterna(/Biden) är ett parti för ”intellektuella/utbildade” och ”etablerade” medan Trump(/Republikanerna) talar till dem som känner sig utanför, kanske blåsta på sitt arv och det oavsett var de i övrigt hör hemma i samhället.Är då Trump ett unikum i den amerikanska historien? Nej, svarar Isenberg och lyfter, bland annat, fram Andrew Jackson (president 1829-1837) , som hon menar var sin tids Trump. En råbarkad general som gärna gick i strid och slog in huvudet på folk, som förolämpade sina meningsmotståndare å det grövsta, skönmålade sig själv och var som en elefant i en porslinsaffär när han förde sig, eller kanske snarare inte förde sig, i Washington. I likhet med Trump fick Jackson många fiender också i de egna leden och många av hans medarbetare hoppade allteftersom av. Men han blev omvald.

 

2 svar på ”Nancy Isenberg: White trash

  1. Aj, aj. Sista meningen är illavarslande, hoppas verkligen inte att galningen återväljs om några dagar. Och blir det det motsatta resultatet så tar det väl några månader innan en trumpen Trump ger sig!

    • Är beredd att hålla med dig – men vi får hoppas att Trump sansar sig om han förlorar och framförallt att han inte eldar upp galenpannorna mer än han redan gjort.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *