Vin, litteratur & film i Malmö

I veckan var er utsände i de sippande skribenternas understundom väldokumenterade environger och världsdelar på ett intensivt kort-besök i Malmö. Till det minst intressanta från visiten hör de utsvävningar av mer privat art som utspelade sig. Om dessa finns det egentligen inget att säga. Ja, förutom att ett fullständigt unikt vin inmundigades av ett glatt och om stundens storhet fullt införstådda vinvänner och det vill vi förstås gärna berätta om. Inte för att vara retlig eller irriterande eller för att få någon att sukta, nej inte alls. Vi gör det av ren människokärlek; vi som fick uppleva detta, vi upprepar, extremt unika vin, känner oss förpliktiga att dela med oss av hur fullständigt sanslöst bra det här unikt unika vinet var.

Vinet var en Twoson Barbaresco Starderi 2005 på magnum från ett unikt, på plats och för tio år sedan utvalt (Taransaud-)fat, ett fat som buteljerades enkom för Twoson Club The Torstenson Hanzon Collection. Ja, det är lika exklusivt som det låter. Av de knappt 130 magnum som gjordes torde mindre än hälften finnas kvar. I hela världen. Och Giorgio Rivetti, Signore La Spinetta alltså, tycker själv att den här versionen är bättre än den egna. Och han vet vad han talar om. Ville bara säga det.

Vin

I övrigt då? Jo, en dags föreläsning på Gustibus Sommelierskola. Gör detta en gång om året sedan tio år. Vad skolan och eleverna egentligen tycker om detta är svårt att mer exakt veta, men för den i den första meningen på det här inlägget nämnde har detta blivit en kär tradition, där frågvisa studenter vill veta mer och därmed får föreläsaren att tala om sådant som inte ingår i vanliga föreläsningar.

Vin & Litteratur

En premiär var det emellertid att tala om Litteratur & Vin, och mer explicit romanen Kronos väv respektive ”Ekologiskt och annat vin”, på WG Film i Malmö. Ett drygt femtiotal entusiaster infann sig för att få höra om alla kannibaler och alternativa sanningar som förekommer i Kronos väv och för att prova ett knippe viner och få sig serverade sanningar en masse om ekologiska och andra viner och få diverse fördomar komna på skam, fördomar som lätt uppkommer då vinets värld är fylld av om inte charlataner så i vart fall folk som mer än gärna uttalar sig om sådant de egentligen inte vet tillräckligt för att uttala sig och det gör de för sådana som kan för lite för att förstå att de inte borde lyssna på personen i fråga. Ungefär som att tycka någon spelar piano bra för att den kan spela Kalle Johansson aka Fröken Johansson. Vinerna som provades var Les Lauzeraies Tavel 2015, nr 2724, 115 sek (ekologiskt), Château de Brescou 2013, nr 71705, 139 sek (hållbart/Terra Vitis), ”Le Comptoir” (Brescou) 2013, säljs inte i Sverige (hållbart/Terra Vitis, natur), Robert Sinskey Vineyards (RSV) Pinot Noir 2011, nr 78814, 299 sek (biodynamiskt).

Film

Som vi var på med rätta framgångsrika WG Film passade de vakna filmmakarna där på att visa en trailer för ”Dead donkeys fear no hyenas” och berätta att de i veckan startar en Kickstarter för att dra in pengar för att kunna sprida den här viktiga filmen i världen. Ett lovansvärt initiativ, som vinifierat på alla sätt och vis vill stötta varför alla HR:are med ett perspektiv bara aningen längre än den egna näsan uppmanas att bistå med en liten slant – alla bidrag mottages enligt uppgift tacksamt, låt vara att 100 sek är bättre än 1 sek. Dead donkeys fear no hyeans (trailer här) är enligt WG Film tillsammans med uppmärksammade Bananas* den farligaste film bolaget gjort. Folk har fått leva under jorden för att kunna göra den, andra med koppling till filmen har hamnat i fängelse. Och så vidare, som det brukar vara när någon upptäckt något orätt som den som gör orätt tjänar stora pengar på och därför för nästan allt i världen vill mörka. Nej, hörni, de här dokumentärfilmarna, som är så långt från alternativa fakta och kändisreportage vi kan komma, de inte bara förtjänar att stöttas, de ska stöttas (gör du här), det är en demokrati-fråga och ett viktigt slag för det fria ordet i civilisationens kamp mot den avgrundsdjupa ignorans som dväljs i trollskogen.

Eftermäle Kalla Fakta om vin, jubileum & bonus

Hade igår ett litet tweetsamtal med Kalla Faktas reporter Per Hermanrud. Han menade bland annat, att ”hur det är (med tillsatser o d) för varje enskilt vin vet ingen eftersom vinindustrin har ett undantag från ingredienlistning”. Sant för slutkunden. Å andra sidan ärVingård, Cori vinproducenten tvungen att föra loggbok över allt hen gör i vinkällaren. Varje behandling och tillsats måste bokföras. Dessutom måste hen ha sådan ordning på sina tankar, sin skörd och sina fält att innehållet i varje flaska kan spåras hela vägen tillbaka till fältet och det som där skett. Detta kan kontrolleras närsomhelst och är inte allt i ordning utfärdas straff enligt fastställd skala. På de gårdar jag arbetat på i Frankrike har kontroller vanligtvis skett minst en gång per år. Detta hindrar nu inte den som massproducerar att slarva och skarva, lika lite som lagar och förordningar hindrar undermåligt producerat kött. Det som verkligen har effekt är om du och jag väljer bort de omoraliska varorna. Tyvärr svider detta oftast i plånboken, men om inte vi har råd att handla moraliskt, vem ska då ha det? I skenet av detta är Aftonbladets artikel häromdagen, där just de omoraliska skräpvinerna hyllas, ett slag i ansiktet på alla som verkar för miljöns bästa och solidaritet med utsatta Fender Stratavingårdsarbetare. Kalla Faktas ”konsument i rika landet”- vinklade inslag igår bör ha det goda med sig att det breddar debatten – förhoppningsvis även bortom populistiska och i tiden tillrättalagda uttalanden från en uppsjö politiker som dök upp som gubben/gumman i lådan över en natt samt de vinets dödgrävare som tror att ett okritiskt hyllande av ”naturviner” skulle vara en framkomlig väg. Återigen: Ytterst är det konsumentens ansvar att välja bort omoraliska produkter. Det är bra om media, äntligen, tar upp skräpvinerna – som verkligen odlas illa och ofta dumprepareras för skräpvinsmassan – och det eländiga träsk de klafsar runt i, men det är i bästa fall naivt, i värsta fall korkat och definitivt onödigt och fel att dra alla viner och producenter över en kam. Precis som du kan välja rätt banan, kan du välja rätt vin. 50 år med Fender. Bonus: Unsustainable.

Skadliga bekämpningsmedel ökar

I juni skrev bland annat Le Monde om den internationella rapport, som, under ledning av L´institut national de la santé et de la reserche médicale (Inserm), offentliggjordes 13:e juni och som bland annat slår fast, att trots kemiföretagens försäkringar om att deras produkter är ofarliga så är så inte fallet. Tvärtom leds här i bevis, att insekticider, herbicider och fungicider av olika slag, en masse, orsakar cancer, blodsjukdomar och mycket annat. Och detta gäller, som tidigare bevisats av andra, inte bara den som arbetar direkt med produkten utan också den som konsumerar den eller bor nära ett jordbruk där den härLe Monde typen av penetrerande, systemiska växtskyddsmedel används. Katastrofen i Indien idag verkar osannolik, men uppgifterna verkar helt eller delvis kunna stämma och det ligger i så fall i linje med det som rapporten också slår fast, nämligen att användandet av, och nonchalansen inför, pesticider i motsats till vad man kanske skulle kunna tro och önska ökar. Allra mest sprutar man, beräknat på kg bekämpningsmedel och antal odlade ha i landet, i Japan, 12 kg/ha, därefter följer Europa 3kg/ha, USA 2,5 kg/ha och Indien 0,5 kg/ha. Enligt Le Monde omsatte handeln med växtskyddsmedel 33 miljarder euro 2011, en ökning med 13,6 % jämfört med 2010. 27,7 % av omsättningen skedde i Europa, följt av Asien och Latinamerika. Räknar man bara till omsättningen i pengar per land är USA världens största förbrukare, följt av Indien, Frankrike och Tyskland. Vad kan vi som konsumenter göra? Tja, ta reda på lite mer om vem som står bakom produkten vi köper och hur den producenten arbetar. Vi kan också undvika kända fulprodukter som Doles bananer och de billigaste vinerna som omöjligen kan produceras i samklang med naturen och människan och på ett sätt som är i linje med hur du vill att det du stoppar i dig ska vara gjort.

Big Boys Gone Bananas Gone To Cinema

Så är det dags: ikväll går Fredrik Gerttens ”Big Boys Gone Bananas” upp på de svenska biograferna. I morse kunde ni se honom berätta om sin film på TV4 Nyhetsmorgon, vad han inte förtäljde är att det fria ordet fortsatt behöver vårt stöd. Hursomhelst är det tillfredsställande att se den uppmärksamhet Fredrik och hans gedigna, journalistiska arbete äntligen får. Historisk bakgrund. Här kan man stödja det fria ordet. Här kan man hålla sig ajour. Big Boys Gone Bananas i Riksdagen. Bra klipp från SVT, att se före 23 mars 2012. Fritt ord den 29 februari.

På bio, ikväll.

Big Boys Gone Bananas & det fria ordet

Det är cool med polare som är med på Sundance Film Festival och man kan, tveklöst, sola sig i deras glans och själv känna sig en aning cool av bara farten, men för en gångs skull är inte huvudsyftet med det här inlägget att än en gång mellan raderna säga, att jag är nog ganska cool jag också. Det här inläggets syfte är istället att förbehållslöst stötta Fredrik Gertten & co i deras kamp för det fria ordet och, för den delen, mot de skygglappade stollarna på Dole. Här kan man läsa mer om den nya filmen, Big Boys Gone Bananas, som går upp på Sundance Film Festival idag, och här kan man läsa om hur man stödjer det fria ordet. Känner ni att ni föredrar det fria ordet framför motsatsen, men ändå är tveksamma till att stödja det, eller rent av för lata, kan ni alltid roa er med att läsa den här i NY Times nyligen publicerade artikeln och sedan skämmas en skvätt. Tips på ett vin som jag vet att Fredrik tycker om.

 

Parakvat & kavat prat om framtiden

För er som tycker att bananer och ananas och växtodling är hippt och oemotståndligt spännande eller åtminstone en fråga som har med människosläktets fortlevnad att göra tipsar jag om följande länk till SvD. Läs nu inte bara den aktuella artikeln utan även tidigare inlägg. Hippt, oemotståndligt intressant och en fråga som har med människosläktets fortlevnad att göra. Och vinets, vinodlarnas och vindrickarnas framtida väl och ve. Och så får ni veta vad parakvat är om ni slår upp länken.

Tips på Krav-odlat, kavat prat- och matvin att skölja ner parakvat och beska sanningar med.

Kahurangi Pinot noir 2006

Fråga mig inte varför, men jag fick för mig att jag skulle tillaga middagen med anledning av att hustrun fyllde år. Vi vet båda att den bästa presenten hon kan få är att jag inte lagar mat. När hon utbrast ”Men en sån överraskning!” syntes det lång väg att hon inte menade det i positiv bemärkelse. Övertygad om att hon nog skulle få se på annat bestämde jag mig för att inte göra påstortellini utan något så innovativt, utmanande och nytt som en variant på Flygande Jacob.

I snabbköpet visste de att visa mig på Uncle Ben-avdelningen när jag förklarade vad jag hade i tankarna och mycket riktigt fanns där såväl påsris som sötsur sås på burk. Jag visste att det var något som fattades och efter ytterligare några förfrågningar hade jag också inhandlat kycklingfiléer, noix de cajou (kasju- eller cashewnöt på svenska) och bananer (inte från Dole).

Väl hemma, entusiastiskt arbetande vid spisen blev jag så uppsökt av min hustru som på det mest oskyldiga vis visade vinet hon valt ut för kvällen: en gammal Ornellaia. Jodå, visst, det är ett av mina trick att rycka riktigt bra vin till min vedervärdiga mat, men inte den här gången! Inte för att jag gjort mig till – jag hade inga förhoppningar om att det skulle smaka bättre än påstortellini – utan för att jag hade ett annat vin i tankarna: Kahurangi Pinot noir 2006.

Efter tidningens Allt om Vin stora Pinot noir – provning häromåret hörde en av provarna av sig och sa till mig att köpa Kahurangi PN 06 i stora lass och lättledd som jag är gjorde jag det och det har jag inte ångrat. Om jag inte missminner mig kostade det runt 130 sek pannan i Sverige och för det fick man mycket NZ-PN. Nog av, nu hade jag bestämt att det var det vinet som skulle få äran att ackompanjera min Flygande Jacob Façon Maison.

Hur det smakade? Hm, en rispåse gick sönder och rann ut i vasken när jag skulle hälla av vattnet från risgrytan så det blev kanske inte så mycket ris som den rikliga mängden sötsur sås – för övrigt av misstag förstärkt med en rejäl slatt årgångscalvados som jag i hastigheten och nervositeten tagit för en Marsala – krävde och kycklingbitarna var väl inte direkt perfekt stekta om man säger så, men, nötterna var goda och bananerna, som jag skivat på ett närmast japanskt vis, var utsökta. Och vinet, tja, det var lika gott och lika mycket NZ-PN som någonsin och det skar sig något alldeles förskräckligt med den rikligt tilltagna sötsura såsen.

Löjligt komplicerad Flygande Jacob med k

Beaujolais Nouveau 2009

Enligt ett ganska välspritt, franskt e-nyhetsbrev är 2009 seklets årgång. Skälet är, enligt skribenten, att det är en årgång som slutar på 9 och det finns så många legendariska 9-årgångar tidigare, till exempel champagne från 1899, menar samme skribent.

Jag skulle vilja påstå att Fronsac 1539 var ännu bättre. För att nu inte tala om de fantastiska rosévinerna som gjordes i Galliléen år 9.

Om vi nu tar en titt på 2009 kan vi konstatera att Beaujolais Nouveau är här. Jag har provat två olika och det som utmärker dessa är att de inte har ett inslag av banan. Med andra ord har de här producenterna inte använt sig av en ”primörjäst” som B71 i år. Istället påminde båda vinerna om Beaujolais Nouveau före primörjästernas ankomst till det kuperade landskapet norr om Lyon (alltså före 1987 ungefär). Med andra ord dök en gammal klassisk beskrivning upp innehållande ord som lätt, fruktigt, inslag av hallon, röda bär och jäst. Det går alltså att anta att den för något år sedan påbörjade trenden bort från primörjäst som adderar banan till vinets doft fortsätter i Beaujolais.

För övrigt kan man säga att årets Beaujolais Nouveau är av exakt samma kvalitet som alla andra års Beaujolais Nouveau.