Det finns mycket som är fantastiskt med den nya tekniken. Sociala medier. När lunarstormen blåste som värst anade inte många då inte så gamla men ändå inte så unga att de skulle fastna i senare efterföljare som Facebook. Men det gjorde de. De, vi, sögs in i den digitala gemenskapen vare sig vi ville det eller inte. Några ville, andra ville ändå mer, åter andra ville marknadsföra sig själva eller något, tjäna pengar, bli någon, och en del ville inte alls men alldeles oavsett den enskildes intentioner har få kunnat stå emot locktonerna och de flesta som hamnat i denna digitala feromonfälla gillar att vara här.

För egen del finner jag särskilt nöje i ”Gamla bilder från Bergåsa”. Det är en sida, en grupp, för oss som kommer från Bergåsa. Här hittar vi bilder av staden sådan den såg ut när vi var unga och vi hittar bilder av varandra sådana vi såg ut när vi var unga, så som vi minns oss och allt och alla. Varje besök på ”Gamla bilder från Bergåsa” är att återse gamla drömmar, vänner och ovänner. Här går gamla lärare och ekivoka äventyr och kompisar och handlare och original runt tillsammans med bekanta ansikten, massor av bekanta ansikten, så välkända och ändå inte nödvändigtvis egentligen kända av oss.

Mitt medlemskap i gruppen ”Gamla bilder från Bergåsa” och besöken på gruppens Facebook-sida fick mig att oväntat börja längta efter allt och alla. Det flydda, och jag ville se det i nuet. Detta sista visade sig vara ett gigantiskt misstag från min sida.

I akt och mening att ha tid att flanera i staden, att sitta på dess blomsterprydda torg och i dess lummiga parker och följa livet, se alla de bekanta ansiktena och insupa barndomens dofter och larm, bokade jag två nätter på Krokvägens pensionat, ett enkelt B&B drivet av min äldre kusin Eivor, som jag inte sett på åratal och jag fick inte se henne nu heller för hon var död sedan 20 år. Däremot levde hennes i förtid åldrade dotter Gunvor, som inte visade någon större entusiasm över att jag var hennes mors kusin. Inte ens att jag påpekade att vi båda bar släktens särdrag och var rödlätta, hade fräknar, stora fötter och ölmagar imponerade på henne. Hon gav mig nyckeln till mitt rum och sa lite avmätt och med tydligt ointresse ”Kul för dig, rummet ligger på andra våningen, frukosten serveras mellan sju och nio”. Jag tittade ner i pensionatets slitna receptionsdisk där någon ristat in diverse könsord och tanken slog mig att det nog var jag som hade gjort det och jag kom ihåg att kusin Eivor alltid tyckt illa om mig och den där leende kvinnan på bilderna i ”Gamla bilder från Bergåsa” var en annan kusin Eivor än min kusin Eivor. Det låg en doft av brunsås över pensionatet, nu som då och trots att pensionatet bara serverade frukost. Jag var tvungen att fråga ”Det luktar mat här, serverar ni mat?”. Kusinbarnet Gunvor tittade på mig en stund innan hon sa ”Nej. Rummet ligger på andra våningen. Frukosten serveras mellan sju och nio”.

(Pensionatet har gått i släkten sedan mitten av 1800-talet. Mina föräldrar var alltid avundsjuka på kusin Eivor som de menade manipulerat till sig pensionatet. Detta gjorde dem bedrövade och bittra och att de hade periodvisa problem med spriten och jag, deras förstfödde och enda barn, fick därför tillbringa mycket tid på pensionatet, med kusin Eivor. Något kusinbarn, som Gunvor, kunde jag inte minnas, men hon måste ha funnits, Gunvor, i alla fall under de sista åren jag tillbringade på pensionatet, de två åren då jag arbetade i receptionen där, efter nian precis. När mina föräldrar dog tätt in på varandra tog jag min Mats ur skolan och sökte mig ut i världen för att aldrig mer återse Bergåsa. Trodde jag.)

Det var tidig eftermiddag så jag lämnade det gula och vita pensionaten i trä och med dubbla skorstenar och många fönster bakom mig och vandrade in mot centrum, där årets första snö precis gjort sig påmind, och det var då allt började. Först kom en fullständigt obekant människa fram till mig och sa ”Men Olle, vad kul att se dig, vi har nog inte setts sedan vi slutade skolan? Hur många år är det nu? Säkert…” ”Men, vem är du?” utbrast jag närmast i chock över detta överfall av vad som inte kunde vara något annat än en lastgammal och onödig anekdot på livets stig. ”Jamen, det ser du väl? Det är ju jag!” Jag blev alldeles förskräckt och sprang min väg bara för att stöta på än den ena än den andra gamla fula människan som påstod sig känna mig.

För att värja mig mot de många påhoppen tog jag det säkra före det osäkra och stirrade med farliga ögon på alla som kom i min närhet och den som stannade upp och tittade på mig, log rent av!, kanske gjorde en åtbörd att säga något, alla dessa lögnare, dessa utomjordingar, dessa demoner som påstod sig vara mitt förflutna, de måste stoppas innan de förgjorde mig och då hjälpte inte de farliga ögonen långt: jag var tvungen att ta till mina mest hotfulla fräsanden, sådana som jag inte använt sedan småskolan, samtidigt som jag höll upp händerna och formade dem som klor och om någon trots detta tog ett steg framåt och försökte dupera mig med honungslena lögner – ”Men Olle, det är ju jag…”  – gjorde jag fasansfulla utfall mot dessa humbugar som påstod att mitt förflutna inte fanns kvar trots att jag under flera år sett dagliga bevis för detta på ”Gamla bilder från Bergåsa”! Alla dessa som varit någon hade blivit något! Ingen var längre någon och ingen hade blivit någon, alla hade blivit något! Ställd inför denna nedslående insikt, inför dessa tidsdemoner, resignerade jag och gick tillbaka till pensionatet, där jag, i protest mot att alla andra låtit tiden fara illa med dem och därmed förstört mitt liv och min verklighetsuppfattning, ristade in ett könsord i receptionsdisken och gick till mitt rum och dängde igen dörren med så stor kraft att kusin Eivor måste komma och prata allvar med mig.