Vintips maj-26

Publicerat av
Svara

Toklängesedan vi såg till någon regelrätt reklam här på vinifierat, med andra ord hög tid för slikt. Först som sist Bastien Papleuxs tolkning av vad en frisk och fullt ut ren champagne är för något, kort sagt en härlig blanc de blancs från en stram vinmakares hjärna: Champagne Goutorbe Bouillot ”Champ de Craie”, nr 90408, 400kr (fyndpris!). (För den som inte talar franska men ändå vill försöka imponera med sin kunskap: ”craie” betyder krita och ”champ de craie”  således kritfältet, typ.)Och så är det vår/försommar/sommar och rosévinerna kommer till heders. Stående tipset är, förstås, Les Lauzeraies, nr 2724, 149kr, detta smakrika och vuxna rosévin från rosévinernas egen appellation Tavel (en av de två första appellationerna då när systemet infördes, 1936). I beställningssortimentet finns också syskonet Cuvée Royale, nr 79236, 179kr. Medan Les Lauzeraies har tydligt avtryck av sin uppväxt i den kalkhaltiga delen av Tavel bär Cuvée Royale med stolthet sitt kraftfulla avtryck av de galets (stenar) som dominerar den delen av Tavel där Cuvée Royale växte upp. I beställningssortimentet återfinns även det undersköna rosévinet Mart, nr 56307, 199kr, från biodynamiska superproducenten Gramona, annars mest känd för sina fantastiska bubbel, men de kan göra stilla vin också.Under det senaste decenniet har lätta rödviner som på något vis möter Tavel av Cuvée Royale-typen (se ovan) på färg- och smakskalan blivit allt populärare. Ljust röda viner som med fördel avnjutes svala eller rent av kalla, kanske till en paella, ljust kött eller, som det brukar heta, vegetariska rätter (som förstås kan vara snudd på precis vadsomhelst, men ändå…). Här några tips på viner i den stilen: La Corte del Pozzo Bardolino, nr 23400, 115kr. El Paisano de Tares, nr 52337, 149kr. Selvaggia, nr 56405, 179kr.Sist men inte minst, i år är Bierzo i de mer nordostliga delarna av Spanien ”Årets vinort” enligt Munskänkarna. Kul. Ett område som är tämligen okänt trots att här gjorts fantastiska viner under lång tid nu. Några tips, först rött: Sangarida Mencia, nr 71262, 149kr.  Baltos, nr 79246, 169kr. Sangardia ”Pico Tuerto Mencia”, 73497, 249kr.  Bembibre, nr 70110, 399kr. (Mencia-druvan och Bierzo-området tolkat genom Sangarida Mencia som är ett utmärkt exempel på lite lättare mencia/röd bierzo via ett par fina mellanlägen fram till lagringsvinet Bembibre.)Och så vitt: Sangarida Godello, nr 70768, 179kr. Godello (Dominio de Tares), nr 72451, 259kr. Sangarida ”La Yegua”, nr 74672, 249kr. (Tre x godello, denna urläckra druva som sällan blir annat än en favorit hos den som har lyckan att upptäcka den.)

 

 

Kryonikus

Publicerat av
Svara

Det började med att jag hamnade intill den här personen på den där middagen i Davos. Vi var där för att uppleva en ny upplaga av The World Economic Forum. Inte för att jag hade något att göra där. Eller där att göra. Egentligen. Jag var bara rik och kände att närvaro i Davos var något att slå mina miljardärskompisar i huvudet med när det kom till att vara meste entreprenören, mest tech, rikast och den viktigast av oss alla. Världsledare – Trump! –, företagsledare – Bezos! –, akademiker – vet inte vilka de var, men de hade säkert glasögon och grått hår –, och en massa miljardärskompisar – oligarker, oljeshejker, techarker, rika kineser, Fifa-pampar och rådgivare knutna till sydamerikanska drogkarteller: 3000 viktigpettrar. Och jag en av dem! Temat för mötet var något så meningslöst och dumt som ”A Spirit of Dialogue”. Med andra ord inget som, med möjligt undantag för enstaka akademiker och bevakande press – fake media! med sina sjuka avslöjanden om vad vi som förstår bättre gör så snart det är något som inte är bra för mänskligheten och det allmänna –, någon av oss brydde sig om eller begrep så mycket av. Fruktansvärt tråkiga föredrag och diskussioner. Jag satt mest och spelade spel och kollade porr i mobilen. Då och då applåderade jag. Bytte sittställning för att inte få ont i baken eller bli stel i benen. Kände mig gammal. Fick ont i bröstet av tristess. Tänkte på att håret börjat glesna. Tydliga vikar. Kände att döden var nära och det var i ljuset av detta som jag blev alldeles till mig när jag hamnade intill Susan O. Peterson vid ytterligare en av de här hemska middagarna där vi alla frotterade oss med varandra och låtsades vara ointresserade och framförallt inte imponerade av att ett flertal världsledare deltog i samma middag. Inte Trump tyvärr, men väl Merz, Macron och Bart De Wever (a-l-l-a frågar vem Bart De Wever är! så skönt att ha koll och vara middagskompis med honom).

Susan, visade det sig, var kvinnan bakom start up:en Kryonikus.  Oerhört framgångsrik. Rikare än jag (jobbigt). Personlig vän med Trump (jobbigt). Kryonikus, ett företag som sysslar med kryonik, en teknik som, förklarade Susan för mig och jag förstod, en teknik som gör det möjligt att med hjälp av flytande kväve frysa ner folk till ner emot – 200 grader – ett kvävebad! utbrast jag, Susan log, det var en fin stund – och bevara dem i detta frysta skick tills en dag då man bestämmer sig för att tina upp dem, förhoppningsvis i en tid då forskningen om det eviga livet kommit så långt att döingarna från förr kan återfå livet och återta sina gamla rikedomar och positioner i samhället. Det här lät oemotståndligt! Jag berättade, kanske lite väl upprymd, jag snubblade på orden och gav ifrån mig larviga flämtningar, något jag arbetat bort och lyckats få kontroll över sedan något tiotal år, alltså sedan 20-årsåldern, jag berättade att jag haft känningar i bröstet mest hela dagen, att håret glesnade i allt snabbare takt, snart skulle jag få raka skallen, att jag nog snart skulle dö, att jag är jätterik, att jag hänger här på Davos, varje år, visserligen första gången jag är med i år men det innebär inte att jag inte är en stammis, en framtida stammis, det är alltid en första gång småskrattade jag kanske lite väl fnittrigt, det där fnittret trodde jag faktiskt också att jag lyckats arbeta bort, och ja, jag blev helt enkelt intresserad av att låta mig frysas ner medans tid var och dessutom ville jag vara ung när jag återuppstod till evigt liv, jag tillät mig till och med skämta om hur gammal Trump skulle vara om han lät sig frysas ner nu för att senare återuppstå, Susan log lite snett åt detta och sade att hon också funderade på att frysa ner sig medans tid var, här blev jag ordlös, Susan var faktiskt om sanningen ska fram en gammal kärring på säkert femtio plus år. Snacka om att tåget gått för hennes del.

Hursomhelst och sagt och gjort. Susan och jag gjorde upp affären. Kryonikus skulle frysa ner mig snarast möjligt, innan jag hann dö, och ställa in mig på upptining 200 år senare. Det fungerade. Jag lever igen. 230 år gammal i en drygt 30-årig kropp! Inte illa. Samtidigt, det måste sägas, visade det sig att Kryonikus, Susan & co, sålt de här frysta kropparna till ett annat start up, Recruitment & Enslavement LLC, ett företag specialiserat på framtidens arbetsmarknad. A match in heaven! som Trump skulle sagt. Under de cirka hundra år som Kryonikus existerade hann företaget frysa ner tusentals och åter tusentals levande och döda kroppar jorden runt.  Kropparna lagrades på gudsförgätna platser som norra Kanada, Grönland, Sibirien och Antarktis, och allteftersom AI-humanoiderna tog över världen och därmed slutade använda fossila bränslen, de behövde ju inte resa! , eller värma, för den delen, de behövde bara värme och transportmedel för de mänskliga slavarna, återställdes klimatet och allt blev kallare vilket ledde till att Kryonikus lagringsmöjligheter blev närmast oändliga. Med andra ord finns det ett snudd på outtömligt lager av nedfrysta potentiella slavar att tillgå och AI-humanoiderna är, för att uttrycka det enkelt, på. Själv har jag satts att hålla ordning på och städa familjen Eve och John Rellcs egendom i up state New York. I mina göromål ingår att klippa gräs, kratta gångar, spraya rosenbuskar med bordeauxvätska, städa husen och smörja familjemedlemmarnas fogar och kopplingar samt se till så att vägguttagen för laddning alltid fungerar. Inte riktigt vad jag räknat med när jag lät frysa ner mig, men som Susan, som också arbetar här hos familjen Rellc, säger ”Herregud! Vi lever ju!”.

Musik.

Kockskolan: Konvalescensmatlagring

Publicerat av
Svara

Idag ska vi tala om konvalescensmatlagning, alltså sådan matlagning som er utsände i de patetiska kockarnas ångande environger tvingats till då dennes bättre hälft till följd av en anatomisk uppdatering temporärt måste avstå kökets andliga, mentala och fysiska prövningar och utmaningar. Med andra ord är situationen ytterst prekär för hushållet och er ja-ni-vet-vem har tvingats ta på sig sin skinande rustning och rädda situationen. Detta har dock inte gått helt smärtfritt och det har framkommit en del nya rön som förtjänar att spridas på det att folket på Franzén och Aira och deras likar inte begår onödiga misstag i sitt dagliga värv, och nej, ni behöver inte tacka, tag bara lärdom för allas vårt bästa, och det gäller förstås även alla ni som understundom tvingas till ofrivillig kökstjänst.

Det vi alla lär oss idag är, att om en fryst påse pytt-i-panna värms i en stekpanna ska man inte lockas till vad man tror är förbättrande åtgärder, som, till exempel, att lägga i tärningar av fryst oxfilé i sista stund. Idén som sådan, tärnad oxfilé i en pytt-i-panna, är, om vi själva får säga det, genialisk och naturligtvis något som ni själva kan prova hemma, men!, allt handlar om tajming. Kort sagt: Lägg i tärningarna i god tid! Inte i sista stund. Empirisk forskning har visat att gästen inte, vi repeterar inte, uppskattar vad som, måste vi medge, kan upplevas som, låt oss säga, råstekta isbitar i en i övrigt varm pytt-i-panna.

PS När vi skriver ”en fryst påse pytt-i-panna” menar vi fryst pytt-i-panna som tagits ur sin påse och lagts i en stekpanna (påsen ska läggas i soporna, inte stekas)

Musik.

Paris Aeroport Roissy – Charles de Gaulle ToR

Publicerat av
2

Då, när allting började var jag 163 cm lång och vägde 74 kg och jag var ung och hade svart hår klippt i en page och ganska stora bröst, som en del manliga resenärer fokuserade på istället för att se mig i ögonen  och jag arbetade med säkerhet i terminal 2F på Roissy Charles de Gaulle. En del säger bara Roissy, andra CDG, åter andra Charles de Gaulle eller Aeroport Paris Charles de Gaulle. Saken är den att denna storflygplats ligger i kommunen Roissy och fick tillnamnet Charles de Gaulle eftersom frihetshjälten och presidenten med samma namn dog just som flygplatsen höll på att byggas i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Presidenten dog 1970 närmare bestämt. Han efterträddes av George Pompidou, som var president i Frankrike och furste av Andorra från 1969 till 1974, då även han dog. I princip passerar hela Frankrikes befolkning här varje år, eller det gör den ju inte alls, men det bor nästan 70 miljoner människor i Frankrike och det passerar ungefär 70 miljoner människor på CDG, jag säger CDG, varje år, så tänker jag. 70 miljoner människor, eller mer, det gör att CDG är en av världens största flygplatser och det i sin tur gör det ganska rörigt här och vi ser många sönderstressade resenärer dagligen, vi i säkerhetskontrollen. Kunde inte vara bättre!

Innan jag började i 2 F arbetade jag i den mindre terminalen 2G, den som ligger lite avsides, en bit bort från 2A,B,C,D,E och F och förstås de andra terminalerna, ur-terminalen 1 och charter-terminalen 3. I 2 G var min uppgift att se till så folk skötte sig när de skulle gå in i en av köerna som leder ankommande resenärer från utanför Schengen fram till passkontrollen. Mitt stora nöje på den tiden var att skicka ”priority-resenärer”, alltså dem med guldkort och sådant, ”frequent travelers”, som trodde att de var något för att de reste mycket eller hade råd att åka business, till fel kö. Jag stod där och blockerade dem från att gå in i kön för ”fast track” och skickade istället in dem i en kö för vanligt folk. En del av viparna var så tankspridda eller stressade att de missade min fula manöver, men en del blev, precis som jag hoppades, upprörda. Först sa de lugnt något i stil med ”men jag är platinum/diamant/guld/business/priority/fast track”, då svarade jag med en självgod min ”alla köerna går till samma passkontroll”, detta lät en del nöja sig med, andra orkade inte diskutera, men vissa började tjafsa, säga saker som ”klart det är samma kontroll din idiot, skillnaderna är hur snabbt kön tar dig dit!”. De kunde börja skrika och vara hotfulla. Svettiga och stressade var de redan om de var sena. Kanske skrek de då ”jag kommer missa mitt plan på grund av dig!”. Då kunde jag lugnt peka på en skylt som på franska förkunnade att den som förolämpade flygplatsens personal eller rent allmänt blev gapig och betedde sig skulle omhändertas.  De flesta blev bara ändå mer förbannade då, särskilt om jag knep ihop läpparna, höjde på ögonbrynen och blåste ut luft genom näsan och när de blev ändå mer förbannade kallade jag på flygplatspolisen som kom och omhändertog bråkstakarna.

Det var tider det. Dessvärre blev klagomålen på mig lite för många och dödsstöten blev nog när en släkting till Air Frances vice VD tog en bild av mig innan hon gick och ställde sig i den av mig anvisade kön. Hursomhelst så blev jag omplacerad till terminal 2F, där jag blev satt att sköta pöbelnkön närmast prioritykön vid en av säkerhetskontrollerna. Enligt instruktionerna jag fått skulle jag hålla pöbeln borta från fast track-kön men jag fokuserade istället på att styra och ställa med prioritykön. Till exempel sade jag åt de uppblåsta djävlarna att flytta sig lite åt höger. Eller vänster. Ofta beordrade jag dem att flytta hela kön så den hamnade vid sidan om de stolpar och rep jag ställt ut. Begripligt nog förstod ingen varför och ibland började någon ifrågasätta och ja, det brukade sluta med att jag fick kalla på polisen. Men även detta mitt nya beteende började ifrågasättas och jag blev kallad till ett möte med min chef Florian Bérguer, Monsieur Bérguer.

Monsieur Bérguer var en reslig man med en enorm kulmage, stora öron, tättsittande ögon, hopväxta ögonbryn och en väldigt liten näsa. Jag skriver var men han kanske fortfarande är. Jag vet inte. ”Bérengère”, sa han, ”jag har fått klagomål på dig och det är som du vet inget nytt, samma visa igen, du var stökig med resenärerna på 2G, visade dem till fel kö, de blev arga, och nu bråkar du igen med priority-gästerna och tvingar dem till förnedrande saker bara därför att du mår bra av det därför att de mår dåligt av det och det är så lågt, Bérengère, så lågt, men missförstå mig nu inte, jag gillar det, det är underbart, jag äskar att du trycker till de stroppiga djävlarna, tror att de är något därför att de flugit till sig guldkort eller därför att de har ett jobb som låter dem flyga business som inte ens borde finnas, alla vi i säkerhetskontrollen ser dig, Bérengère, och vi älskar det du gör, du är en hjälte här på Roissy, en legendar, du gör det vi andra bara drömmer om att göra och hittills har jag kunnat rädda dig kvar här trots alla klagomålen, men Bérengère,  du dricker på jobbet och det går inte för sig”, Monsieur plockade här ut tandpetaren han suttit och sugit på och la den på sitt skrivbord intill den gröna musplattan med reklam för Purina hundfoder och jag hann sticka emellan med ”det gör jag inte”. Då tittade Monsieur Bérguer, Florian, lite trött på mig, hans ögonlock såg ut att hänga tyngre än de annars ändå alltid gjorde och de tättsittande ögonen föreföll att komma ändå närmare varandra, ”Bérengère”, sa han, ”du smygsuper till och med av den beslagtagna spriten”.

Först visste jag inte vad jag skulle ta mig till när jag fick sparken från CDG. Det var ett hårt slag. Så mycket glädje de upprörda resenärerna skänkt mig, särskilt när de högljutt protesterande förts iväg av polisen sedan de ifrågasatt mina felaktiga och medvetet provokativa anvisningar. Sedan var det där med mina alkoholproblem, för visst var det så att jag söp, 24/24, 7/7. När lönen och den beslagtagna spriten försvann ur mitt liv hamnade jag snart också i en ekonomiskt knivig situation. Hade lätt kunnat gå åt helvete. Jag hade kunnat mista min tvåa i Seine-Saint-Denis – här kan någon invända att även om det var en tvåa kan väl ingen sörja en lägenhet i den förtappade förorten Seine-Saint-Denis, man jag råkar trivas här – och jag hade kunnat gå ner mig tillsammans med mina missbrukande förortskompisar, sprit, hor och knark dagarna i ända. Uteliggare. Istället tog jag tag i mitt liv. Slutade supa. Började gymma. Gick till arbetsförmedlingen. Fick inget jobb men arbetslöshetsunderstöd som höll mig kvar i lägenheten och redde ut min prekära ekonomiska situation som såg allt bättre ut för var dag nu när jag slutat supa och knappt åt något och inte unnade mig något.

Det var också nu som jag träffade Leon Beque, litteraturagenten. Vi brukade köra spinning och sådant ihop. Av någon anledning var han intresserad av mina historier från CDG. Han hatade CDG och han hatade flyget som sådant. Borde förbjudas, menade han. Han bad mig skriva ner mina berättelser om hur jag med berått mod ställt till det för resenärerna, särskilt finresenärerna, viparna, priorityresenärerna; berättelserna om när proffsresenärerna blev så arga att de fick omhändertas av polisen. Han uppmanade mig att fabulera fram vilka öden som väntade de bortförda. Hur deras viktiga affärsmöten, heta kärlekshistorier, familjehögtider och annat gick dem under händerna. Kanske ledde till tragedier och misär. Hur allt rasade samman för dem. Tillfällen som aldrig kom tillbaka. För evigt förlorade för dem. Jag oroade mig för mitt språk. Kan utan omsvep säga att jag varken kan stava eller hantera grammatiken. Det fixade Leon. Han, som han sa, spökskrev rubbet åt mig. AI, sa han. Och han såg till att få boken utgiven. På Éditions Gallimard. Blev en bästsäljare inte bara i Frankrike utan också i ett flertal andra franskspråkiga länder och de är många, ett trettiotal, flera hundratals miljoner människor pratar franska, visade det sig när boken bara sålde och sålde och jag blev stenrik, och då hade boken inte ens översatts. Vem hade kunnat ana att så många bar på agg mot världens frequent flyers, de som går före i kön och åker räkmacka på världens flygplatser? Inte jag i alla fall. Men det gladde mig. Och jag ställde gärna upp i prat-program världen runt och berättade om hur jag brukade förlöjliga de självgoda viparna.

Jag var fit, jag var 163 cm och vägde 63 kilo, muskler och senor, min page fortsatt lika svart som fordom tack vare lite färgmedel, fixade tänder, lyft barm, nagelmanikyr, dyra märkeskläder och bäst av allt: Platinum-kort på Air France! Priorityköer och flygplatslounger, en ny värld! Jag reste mellan världens länder och pratade om min fantastiska bok och började spåna på en uppföljare. En deckare – Leon har sagt att ”ska man sälja ska man skriva en deckare, behöver inte ens vara bra” –  där en säkerhetsvakt på CDG avslöjar en härva av något slag, massmord kanske. Jag vande mig snart vid det höga tempot. Taxi , flyg, flyg, hotell, panel, taxi, flyg, flyg, taxi, hotell, arbetsmöte, hotell, taxi, flyg… Allt gick som smort till dess jag på väg till Buenos Aires stötte på en sanslöst otrevlig människa i säkerhetskontrollen på terminal 2E på CDG. Jag var bjuden på föreläsningsturné i Argentina i samband med att min bok översatts till spanska och getts ut där. En stor succé, visade det sig, och alla ville träffa mig, hjälten från CDG. Jag var sen ut till flygplatsen och skyndade på så gott jag kunde, som tur var var jag som jag nämnt nu synnerligen fit och jag kunde därför springa fort genom tomrummen mellan terminalens entré och den väntande säkerhetskontrollen.

”Varsågod, kön här”, sa en kärring åt mig när jag kom fram till säkerhetskontrollen, ”men”, sa jag, ”jag är priority, fast track, jag ska in i den andra kön”, då log kärringen, en ful kärring med spretigt, otvättat hår, påsar under ögonen, slängande dubbelhaka och en blåröd näsa, ”alla köer går till samma maskin”, sa hon, ”ja, men nu har jag rätt till fast track och jag har väldigt bråttom, jag får inte missa min flight, folk väntar på mig på andra sidan jordklotet”, när jag sa det där sista passerade som en skugga över kärringens påsiga ögon och hon närmast väste ”det skiter jag i” och pekade på en skylt där det stod att polis tillkallas om vi resenärer inte finner oss i det öde som säkerhetspersonalen valt åt oss. Självklart såg jag ironin i detta och det gjorde mig ändå mer rasande. ”Vet du vem jag är!!!!” skrek jag och då slog kärringen larm utan vidare diskussion och jag tyckte bestämt att hon log när hon gjorde det, satkärringen.

Trump vill ha Chablis

Publicerat av
Svara

I sitt tal till det republikanska partikonventet igår sade president Donald Trump att den franska vinregionen Chablis borde ansluta sig till USA. Om så sker lovade Trump området amerikanskt skydd och en status som ”Over Seas America” (OSA).

Bakgrunden till Trumps uttalande är att ”inget land har gjort så mycket chablis som USA” och att ”det är en skam att Frankrike får kalla det som borde vara amerikanskt för franskt”. Han menade också att den chablis som görs i Chablis i Frankrike bara är en blek kopia av den äkta amerikanska chablisen, men om området lämnar Frankrike och blir amerikanskt lovade han att hjälpa regionen utveckla sin produktion så den når samma höjder som produktionen i USA. Samtidigt pekar presidenten på den säkerhetsmässiga aspekten, då såväl Kina som Ryssland visat stort intresse för regionen och dess produkter.

Reaktionerna i Chablis har inte låtit vänta på sig. ”Dumheter”, säger Françoise Baignoire, ordförande för odlarföreningen Les Piliers Chablisiens, ”alla vet att  amerikanarna talar någon slags engelska, franska begriper de inte, så hela den här idén, som annars hade kunnat vara intressant, är dödfödd.”

Östgötarna – och deras första och största storman

Publicerat av
Svara

Först hette det Folkungaätten,

nu ska det heta Bjälboätten,

dock är de fortsatt från slätten

Deras finaste storman

är, om rullan är helt sann

Folke, en riktigt stor man,

Inte för inte kallades han

Folke den Tjocke, jodå, minsann,

för han var riktigt stor och grann

Sådant är det, slättfolket i öst,

väldigt, rundhylt och med yppigt bröst,

som skänker båd’ gammal och ung tröst

Fotnot: Östgöten Folke den Tjocke är i Saxo Grammaticus omnämnd som Sveticae gentis nobilisimus, med andra ord den mest högborne och därmed finaste mannen i samtidens Sverige. Självklart är östgötarna stolta över detta.

En storslagen idé

Publicerat av
Svara

Idéer kommer till en på olika vis. De dyker väldigt sällan upp när man verkligen letar efter dem, även om det förstås kan hända. Poeten, till exempel, får väl en massa idéer när den sitter och funderar på sina finurligheter och formuleringar, och kanske också författaren, kanske. Fast det är nog mer vanligt att en idé bara infinner sig så där bara. Alltså inte nödvändigtvis när man söker den. Mitt i natten. Eller mitt på dagen. När man minst anar det.

Storslagna idéer föds kanske ur storslagna tankar. Å andra sidan känns det som att storslagna tankar lika gärna kan leda till fördärv. Sedan kan man, förstås, fråga sig vad som är en storslagen tanke eller en storslagen idé. Jag tycker väl att var och en själv får avgöra i vilken mån den kommit på något storslaget. Som belysande exempel kan jag nämna när min barndomsvän Morgan lillgammalt utbrast ”Storslaget!” när han såg en Norsjö Shopper första gången. En röd. Den tillhörde Fru Grankvist, den lytta och halta, som alla i vårt kvarter i Äppelviken sa. Han var nog inte mer än åtta år då, Morgan, så man kan förstå att han tyckte att den trehjuliga mopeden var storslagen. Själv höll jag inte riktigt med. Min storebror hade en packmoped, en treväxlad Crescent med Sachs-motor, en grön, och jag tyckte den var storslagen. Men det där visar bara att ”storslaget” som så mycket annat är något subjektivt. Och när jag nu säger att jag fick en storslagen idé, i alla fall i det lilla, i min ganska gråtrista vardagslunk hemma i lägenheten, var det en storslagen idé för mig!

Intressant i sammanhanget är att idén kom till mig mest bara så där, så som jag menar att idéer bara infinner sig. De kommer vare sig man vill det eller inte. Jag tror knappt att jag märkte att jag fick idén där jag låg hemma i sängen i min blårandiga bomullspyjamas och tittade på Aktuellt. Det var ett inslag om att man kan hyra barnmördare. Inte barnamördare utan barnmördare. Barn som mördar. Det tyckte jag var intressant och jag undrade hur det mer i detalj går till om man vill hyra en barnmördare. Kanske funderade jag redan då på att hyra mig en barnmördare. Hursomhelst så sträckte jag mig efter min laptop, en några år gammal HP med lätt repat lock, och började surfa runt i min jakt på en barnmördare.

Den som söker den finner och saliga äro de som söker och finner, som mor sa. Det visade sig att det där med att skaffa sig en liten barnmördare var lätt som en plätt. Herregud! En sådan värld vi skapat åt oss! tänkte jag och bestämde mig för att testa hur ett sådant här barnmördar-dåd egentligen går till. Ja, jag har alltid varit äventyrligt lagd, som far, och velat gå till botten med saker och ting.

Betydligt svårare än att hitta en barnmördare var att hitta ett offer. Vem skulle ungen taga av daga? Eller, kanske behövde offret inte dö, bara skadskjutas. Jag var ju inte ute efter att ha ihjäl någon, jag ägnade mig åt empirisk, evidensbaserad forskning. Lösningen blev att erbjuda barnmördaren femtusen riksdaler om den dödade offret och tiotusen riksdaler om den bara skadsköt den stackars saten. Ett klassiskt marknadsekonomiskt förslag med lite socker på toppen till den som presterar bäst.

Hursomhelst så upptog frågan om vem som skulle skjutas all min vakna tid under de närmaste veckorna. Jag funderade på det över frukostägget, den rostade brödskivan och tekoppen från Svenskt Tenn medan Morgonstudion malde på teven, jag letade efter en idé, en storslagen tanke, på bussen ut till Djurgården och under min dagliga promenad från Hasselbacken till Valdemars Udde och tillbaka, jag var disträ och inte alls med på noterna när kyparen skulle ta upp min lunchbeställning på Lisa Elmqvist och om sanningen ska fram blev jag ganska illa till mods av det där. Varför kunde inte jag hitta någon att bringa av daga? Så som världen ser ut måste det ju finnas massor av människor att ta livet av!

Jag retade mig oerhört på en busschaufför på SL, men jag visste inget om honom och hade inte sett honom på flera månader så han föll bort, jag drog mig till minnes Per ”Lärkan” Olsson från Lärkstaden, han var alltid elak när vi var små, men han var redan död, och så kom Fröken Petterson för mig, en riktigt elak gammal kärring som hade en tobaksaffär på Sibyllegatan, men vart hon tagit vägen hade jag ingen om och tobaksaffären var sedan länge borta. Nu stod en för mig obekant människa där i det som en gång varit en tobaksaffär och sålde blommor.

Bäst som jag gick där i de där tankarna stötte jag ihop med min granne von Kreutzers. Vi delar trappavsatsen på våning tre i vårt magnifika hus fyllt av bostadsrätter för bättre bemedlade individer. Sådana som von Kreutzers. Och jag. Men von Kreutzers… jag kom på hur intensivt illa jag tycker om hans hund, en ful liten otrevlig trasselsudd som lämnar högar efter sig, högar som von Kreutzers bara plockar upp om någon tittar på honom.  Dessutom har von Kreutzers exter för sig, han gör olustiga rörelser med sin mun och sina läppar; han liksom drar ihop munnen till något slags plutläge, kort och snabbt, tre-fyra gånger i stöten, och sedan drar han ut munnen i ett stort leende utan att sära på läpparna. Ofattbart att ingen fått honom att sluta med det där. Omöjligt att inte reta sig på och han har grått krulligt hår och cylinderhatt och så luktar det så förbannat med stekt lök inne i hans lägenhet. Har man oturen att hamna tillsammans med honom, och hans äckliga hund, ute på trappavsatsen, medan han öppnar eller stänger sin dörr slås man av kväljningar medan von Kreutzers står där i sina lätt slitna alltid svarta kläder och har exter och läpprörelser för sig och undslipper sig ett God Dag eller God Morgon eller God Kväll. Det aset.

Våra lägenheter är två spegelvända fyror. Hur hans luktar har jag förstått men jag vet inget om hur den ser ut, men jag kan tänka mig. Sådan hund, sådan herre. Fy för satan. Men våra lägenheter som sådana är fina. Högt i tak, gästtoalett, badrum, stort vardagsrum med en gigantisk spegel som jag brukar betrakta mig i stort sett dagligen, jag är smärt, tycker jag, och min noggrant ansade mustasch är ett litet mästerverk på en gentleman i storrutig kostym, brun med vinröda inslag, och vinröd fluga, vidare matsal med bibliotek, sovrum, gästrum med kontorsmöjlighet, ljust, stuckaturer och spegeldörrar och min lägenhet är smakfullt möblerad, klass, fantastisk konst på väggarna, kopior av mästerverk som Den döende dandyn och Utsikt över Toledo och sådant där som alla borde ha på sina väggar,  vidare väl tilltagna, eleganta vaser med färska blommor, alltid färska blommor, det är blommorna som gör mannen sade alltid min far, han var en fin man, ståtlig, äkta mattor, persiska, far kände Mohammed Reza Pahlavi, gjorde affärer med honom, gillade inte Mosaddegh, vi kommer av oljepengar, av olja är du kommen olja skall du åter bliva, brukade far säga, han var för härlig, jag är ganska lik honom, vitter och elegant med ett rörligt intellekt och en stor näsa, det sade alltid mor i alla fall och hon skulle aldrig ljuga, ja, kort sagt är möblemanget, konsten och det andra smakfullt och lagom för att visa att jag är en fin och upplyst människa. Och nyfiken, förstås.

Men nu kommer jag från ämnet. Jag fick alltså utan större svårigheter tag i en barnmördare och jag gav denna för mig obekanta person mina instruktioner över nätet. Femtusen om von Kreutzers dör och tiotusen om han överlever. Jag sade inget om hunden. Men jag tillade att om von Kreutzers överlever säger du inget utan bara går därifrån, om å andra sidan du är säker på att han kommer att kola vippen kan du hälsa honom från Johansson, grannen, även känd som ”Olje-Johan”.

Jag brydde mig inte om att ge en bestämt instruktion om datumet för nämnda övning. Dels ville jag se hur sådant där hanterades i praktiken om uppdragsgivaren inte var alltför detaljerad, dels ville jag själv bli överraskad när von Kreutzers blev skjuten omutifallatt polisen skulle få för sig att snoka runt i huset.

Således återgick jag snart till min trista, grå vardag. Mina promenader på Djurgården, eftersom det var senhöst iförd min favoritulster och den bruna bowlern, mitt tevetittande, mitt stillasittande i vardagsrummet med eller utan musik, med eller utan Debussy och Ravel, ibland en stund tillsammans med Erik Axel Karlfeldt och Verner von Heidenstam i fåtöljen från Svenskt Tenn. Jag gick till min läkare på Karlavägen på mitt årliga besök, jag åt lunch på Lisa Elmqvist och så där höll det på några veckor tills jag en dag kom hem vid fyrasnåret efter ett kort besök hos min tandläkare, Rutgersson på Birger Jarlsgatan, han var tvungen att hjälpa mig med en lömsk varbildning bakom en tand, en förfärlig sak, gör ont som satan, hursomhelst så stod där en liten parvel utanför min dörr och såg rådvill ut. Han såg definitivt inte ut att höra hemma på Östermalm. ”Vad gör du här?” frågade jag därför. ”Är du den där von?” frågade han till svar. ”von Kreutzers?” sa jag dumt nog och inte tillräckligt frågande för detta tog ynglingen till intäkt för att jag var von Kreutzers och han sköt mig med ett välriktat skott i blindtarmstrakten: det small till utav bara helvete och så började, nästan med en gång, något varmt rinna, ner till höger i blindtarmstrakten. Reflexmässigt satte jag dit handen och kunde konstatera att den blev kladdig. Jag föll sakta ihop och blev liggande på rygg medan blodet rann och det hettade i blindtarmstrakten. Jag blev också förvirrad. Som tur var lutade sig snart barnet över mig och frågade hur jag mådde. Det fick mig att komma till sans igen. ”Hur jag mår?!”  sa jag med hög och oerhört irriterad röst, ”Hur ser jag ut att må?! Ser du inte att jag ligger här och förblöder?! Jag dör!”. Barnet såg då lite nedslaget ut, som om det sålt smöret och tappat pengarna. ”Jaha, jaja,” suckade det, ”men då ska jag i alla fall hälsa från Johansson, grannen, även känd som Olje-Johan.”

Bluffviner och ond bråd död

Publicerat av
4

På den gamla goda tiden, när ingen trixade med vinerna utan bara blandade vin från olika ursprung och tillsatte blyglete och flisor och spån från kampeschträd och sånt, och då de franska lagarna under 1800-talets senare del ändrades så det blev mer fritt fram att pimpla kopiösa mängder vin samtidigt som järnvägar drogs fram snart sagt över hela Frankrike och det i ett slag blev både billigt och möjligt att snabbt frakta vin från söder till norr och vingårdarna drabbades av flera olyckor som först oidium sedan både vinlusen och mildiou, då, just då, infann sig alla incitamenten för en massiv import av vin från Spanien och Algeriet till Frankrike och det ledde fram till ett flertal bråk med dödlig utgång under 1900-talet. Bråk som ännu inte är över.

Languedoc 1907. Den dominerande näringen är vin. Den nya hamnen i Sète, Canal du Midi och järnvägen har jämte ökad kunskap, ändrade arbetssätt och en ökande efterfrågan lagt grunden för detta. En inte ringa andel av det vin som säljs i Paris är rena bluffprodukterna och det i kombination med den snabbt ökande konsumtionen ger upphov till motrörelser, inte minst i form av socialistiska nykterhetsförbund. Medan vinodlingen är på tillbakagång på många håll i Frankrike vid den här tiden ökar den stadig i södern. Vid sekelskiftet svarar ”Languedoc” för hälften av allt fransk vin. Vinhuvudstaden nummer ett för denna lönsamma volymproduktion är Béziers, där stora rikedomar skapas.

Vid sidan om denna låt säga reguljära volymproduktion fortsätter bluffvinerna att säljas. De sätts inte sällan samman av mer giriga än nogräknade vinhandlare bland annat i Bercy, stadsdelen varifrån de väldiga vinmängderna som konsumeras på Paris barer och sunkhak levereras. Enligt uppgift står bluffvinerna för cirka fem procent av marknaden och de är föremål för både producenters, nykteristers och upplysta konsumenters onda ögon. Hittepå-vätskorna består oftast av vatten som tillsats russin och socker, kanske har de också fått en liten färgförstärkning med hjälp av blyglete. Myndigheterna gör inget åt saken och de mer reguljära producenterna ber då myndigheterna förbjuda sockertillsatser med mera. 1893 genomförs demonstrationer i Montpellier som stöds av flera parlamentsledamöter. Men det är fortfarande bara lugnet före stormen.

Efter ett par års dåliga skördar under 1900-talets första år begåvas Frankrike, Spanien och Italien med några år med stora volymer. I ljuset av de rikliga skördarna i kombination med bluffvinerna byggs snabbt vinlagren upp i Languedoc och Roussillon. 1905 uppmanar vinbonden och baristan – och sannolikt också naturvinets rättmätige fader –Marcelin Albert vinbönderna att vägra betala skatt samtidigt som han lanserar uppropet ”Vive le vin naturel! À bas les empoisonneurs!” (typ ”Leve det naturliga vinet! Åt fanders med bluffmakarna!”)

Kort sagt kokade det i Languedoc och vinbönderna krävde att myndigheterna skulle göra något åt saken, till exempel försvåra importen av konkurrerande vin och förbjuda bluffvinerna. Regeringen menade dock att problemet inte var okontrollerad import och falsifierade viner utan överproduktion i Languedoc. Den menade till och med att vin från Algeriet behövdes för att förstärka vinerna från Languedoc.  Med det sagt, vi talar Frankrike, var det upplagt för en konfrontation. Och en sådan skulle det bli. Med dödlig utgång. 1907.

Misären i Languedoc är påtaglig. Lagren av vin omöjliga att sälja av. Inkomsterna sinar. Arbetslösheten ökar. Med start i kommunen Baixas i februari 1907 inleds en växande skattestrejk. Strax därpå författar ovan nämnde Mareclin Albert ett brev till självaste George Clemenceau, som vid den här tiden är konseljpresident. Då inte så mycket förefaller hända trots nämnda brev tar Albert ett par veckor senare ett steg till och inleder en protestmarsch med start i Argeliers och med den relativa storstaden Narbonne som mål. Där, i Narbonne, ska de resonera med en kommission utsänd av parlamentet i Paris. En händelse som i sig inte är av avgörande betydelse men som blir startskottet på återkommande protestmarscher. Varje söndag demonstreras det på olika håll i Languedoc, och antalet demonstranter växer för varje vecka, i snabb takt.

De protesterande är en brokig skara med lite olika mål, men den obestridlige ledaren Marcelin Albert är tydlig med att hans kamp är endast för ”det naturliga vinet”. Snart samlar protesttågen tusentals människor. Enligt tillgängliga uppgifter är de så många som mellan 80 000 och 100 000 människor i Narbonne den femte maj 1907. I samband med detta tar borgmästaren demonstranternas parti samtidigt som röster för ett fritt och självständigt Södern/Languedoc hörs, och detta börjar nu oroa regeringen i Paris på allvar. Men det ska bli värre.

Någon vecka senare intar 150 000 demonstranter Béziers gator. De skanderar saker som ”Seger eller död!”, ”Slutpratat, vi kräver aktion, vi kräver bröd!” och de hotar med att alla regionala borgmästare kommer att avgå och att ingen kommer att betala skatt efter den tionde juni såvida inte regeringen vidtar åtgärder för att rensa upp i vinträsket och för att stötta näringen. Och protesterna fortsätter med uppemot 200 000 demonstranter både i Perpignan, Carcassonne och Nimes under de kommande dagarna. Den nionde juni 1907 trängs över en halv miljon människor på och runt Place de la Comédie i Montpellier. Missnöjet är stort. Det handlar inte bara om vinet, men vinet står i centrum. Många sluter upp, socialister, monarkister, katolska kyrkan, självständighetsivrare, bönder, arbetare, vinhandlare.

Den tionde juni, då ultimatumet löper ut, avgår flera borgmästare och funktionärer. En vecka senare kommer myndigheternas svar. Militären sätts in, över 30 000 man, och polisen börjar gripa företrädare för proteströrelsen. Barrikader byggs, protesterna fortsätter, gevärseld utbyts. Den nittonde juni dödas två personer, bland annat en 14-årig pojke. Prefekturen i Perpignan stormas och sätts i brand. Sammandrabbningarna mellan demonstranterna och ordningsmakten fortsätter och sprids. I Montpellier,  Perpignan… i Narbonne dödas ytterligare fem personer den tjugonde juni.

Ett par dagar senare infinner som Marcelin Albert i Paris, där han förhandlar med Clemenceau som nu lovar att ta tag i saker och ting och få ordning på vinböndernas situation. Detta blir början till slutet på upproret 1907. En lag som skyddar det ”naturliga vinet” och förbjuder hittepå-viner stiftas. Den som saluför ett vin ska också kunna visa varifrån det kommer och ha tillgång till en odling motsvarande vinets volym, och varje års skörd ska tydligt deklareras. Med andra ord början på ett betydligt mer rigoröst regelverk, som undan för undan nu byggs och tar sig den för oss idag bekanta formen av AOP-systemet. De nya reglerna omöjliggör i praktiken bluffvinerna, åtminstone för den som vill hålla sig inom lagens ramar.

Fotnot: Problemet med överproduktionen i södern löstes åtminstone temporärt av Första världskriget, då alla soldater inledningsvis fick en kvarting vin om dagen och allteftersom kriget fortgick ökade tilldelningen för att nå 75 cl före kriget slut. Nu tänker någon att jamen, återkom då inte krisen efter kriget? Jo, det gjorde den och den tog enligt vissa inte slut förrän på 1970-talet (1976 dödades också vin-demonstranter i sammandrabbningar med ordningsmakten) , enligt andra tog den slut först runt millennieskiftet när stora vinarealer ryckts upp i södern och ett ökat kvalitetsfokus blivit vardag dät, men, just som södern börjat få lite balans mellan utbud och efterfrågan hamnade Bordeaux i djup kris och nu när allt färre vill köpa Rosé de Provence sitter även Provence illa till. Fortsättning följer.

Marcelin Albert? Hjälte? Njaee. Snarare tvärtom. I alla fall i hans samtid. Myndigheterna gillade honom inte och efter uppgörelsen med Clemenceau tappade han sin position i vinvärlden och som upprorsledare, han höll rent av på att lynchas som en förrädare och han tvingades fly till Algeriet. Nuförtiden är synen på honom modifierad och det förekommer till och med att han hyllas för sina insatser för ”det naturliga vinet” och söderns vinbönder.

Hur värja sig mot en alltmer changerad debatt?

Publicerat av
Svara

Det är ett faktum att tonen i den svenska politiska debatten under lång tid sakta men säkert changerat så till den milda grad att beskyllningar och påstående som för bara några år sedan skulle ha ansetts vara ociviliserade och i förekommande fall lögnaktiga nu får passera som något tämligen normalt i den politiska debatten. Såväl i sociala medier som IRL. Vill därför påminna om att det finns mer civiliserade länder att ta efter när det kommer till hur man bör hantera förolämpningar och lögner av den här arten.

Vi talar givetvis om Frankrike och mer precist om det ädla och idag alltför bortglömda förfaringssättet att göra upp med gaphalsar och lögnaktiga vederparter genom att duellera. Senast detta hände i kända politiska sammanhang i Frankrike var 1967 då borgmästaren i Marseille, Gaston Defferre, i en debatt bad parlamentsledamoten René Ribière att dämpa sig genom att utbrista ”Taisez-vous, abruti!” vilket på ett ungefär betyder ”men håll så då käft, brutala sälle!”. Detta fick parlamentsledamoten Ribière att utbrista ”Je vous en demanderai réparation!” (ungefär ”jag kräver upprättelse!”). Med andra ord: det här ska vi göra upp om på civiliserade gentlemäns vis.

Sagt och gjort. Nästa morgon infann sig de båda duellanter på angiven plats vid angiven tidpunkt. Under fyra minuter svingade de sina värjor till dess att Ribière som träffats två gånger på armen kastade in handduken och det är det här vi vill se mer av i Sverige och den svenska debatten! Den som tar till stora ord i sociala medier bör vara beredd att stå upp för dessa med värjan i hand och det även så tidigt som vid sjusnåret och den politiker som svingar vilt från pulpeten i samband med en debatt i Riksdagen eller Partiledardebatten ska vara redo att i nästa dags otta följa upp sina utfall med för ändamålet av staten inköpta värjor till riksdagshuset, Sveriges Television, landets kommunhus (särskilt det i Örebro) och andra platser där det understundom hettar till i debatten.

Musik.

Förbud mot mjölköverdrivna hittepåkaffeserveringar!

Publicerat av
Svara

Det bor en hopplöshet i att vara kafeteriakund i Sverige. Kort sagt säljer en majoritet av landets baristar och konditorimänniskor drycker som avviker från det som näringsställets menytavlor ställer i utsikt. Exempel: den intet ont anande kunden beställer en flat white och får ett jätteglas med en ljusbrun dryck som har en lätt anstrykning av kaffe dold i en sjö av mjölk. Exempel: den intet ont anande kunden beställer en caffè macchiato, rättar sig och säger macchiato, som det står på menyn, baristan/konditorimänniskan rättar så kunden, säger ”en espresso macchiato” och skapar en mjölkrik brygd med en anstrykning av kaffe och vanilj. Så där håller det på och om den intet ont anande kunden dristar sig till att fråga hur baristan/konditorimänniskan gör sin cortado kan kunden räkna med en blick och en min som tydligt aviserar att den här personen tycker att det är hög tid att klä kunden i tvångströja och få denne akut inlagd på en för ändamålet lämplig inrättning  och detta måste få ett slut! Vi kräver en omedelbar nedstängning av alla kaffeserveringar vars produkter avviker från vad som utlovas på menyn! I de fall då kaffeserveringens innehavare eller annan person motsätter sig nedstängningen ska bråkstaken exporteras till Plains, Kansas, USA!

Musik. Musik.