Vinakademiens Pris 2019 tilldelas Murre

Svenska Vinakademiens pris 2019 tilldelas Murat ”Murre” Sofrakis. Motiveringen lyder  ”För att med monumental envishet och övertygelse ha gått i bräschen för svensk vinodling i svår snålblåst och i den gärningen stöttat branschkollegor med öppenhet och uppriktigt god vilja”.För er som inte har riktigt koll på vem Murre är ska motiveringen utläsas som att han får priset därför att han var med i vad som var den första seriösa och utskrattade vågen av knäppgökar som trodde sig kunna göra vin i Sverige och han var mer målmedveten än någon annan och utbildade sig och planterade och jäste och misslyckades och lyckades mer än någon annan och när den andra vågen kom var han där och delade med sig av sina kunskaper och bistod den som ville ha hans hjälp. Nu när den svenska vinindustrin går in i sin tredje våg är Murre med där bland de bästa producenterna och han är fortsatt villig att dela med sig och stötta.Att Svenska Vinakademien ger sitt pris till en svensk vinodlare är ett erkännande till den svenska vinindustrin som nu vuxit ur koltåldern och kanske till och med hunnit fram till de tidiga tonåren. Detta innebär att vi idag kan hitta ett och annat bra vin från vårt land och att kvaliteten överlag kraftigt förbättrats. Även om mycket återstår att göra har näringen utvecklats enormt och i mycket snabb takt. Och i detta har Murre haft en avgörande betydelse. Vi gratulerar.

Musik!

Övergivna Hotel Eden – en spökhistoria från Lago Maggiore

Lago Maggiore. Drygt 200 kvadratkilometer vatten samlat i en närmare sju mil lång och över 300 meter djup klyfta i de norditalienska Alperna, och en snutt som sträcker sig in i Schweiz, upp till Locarno och Tenero-Contra. Den kända orten Stresa, på sjöns västra strand, ligger en timmas bilresa nordväst om Milano och en och en halv timma nordost om Torino. Sjön är känd för sin skönhet och friska vatten, och gamla paläer från förrförra seklet eller möjligen början av det förra. Historiskt tjänade dessa ofta som sommarhus åt besuttna familjer i de närliggande storstäderna Milano och Torino och kanske till och med från än mer avlägsna platser. Då, när patriciervillorna byggdes, var restiden mellan Milano och Stresa betydligt längre än nuförtiden. Idag har flera av de här uttrycken för medborgarnas olika förutsättningar byggts om till hotell, inte sällan med prefixet ”lyx”. Medan det går utmärkt att närma sig Lago Maggiore via väl fungerande motorvägar från snart sagt alla håll måste besökaren ta sig tid att köra på små, snirkliga vägar för nå fram till vattnet och de många byarna och utspridda hotellen runt det.

I sjön återfinns de Borromeiska öarna, fyra öar utslängda i vattnet en bit från Pallanza i kommunen Verbania. Som för att understryka att medborgarna också idag lever under olika betingelser ägs öarna sedan 1200-talet av familjen Borromeo, vars palats i pluralis finns lite varstans på familjens vattenomslutna landområden. Den som vill stoltsera med vanligtvis oanvändbar kunskap, eller kanske hoppas få frågan i ett quizz, lär sig att de Borromeiska öarna heter Isola Bella, Isola Madre, Isola di San Giovanni och Isola dei Pescatori. Dieseldrivna och bullriga båtar med vackra oljefläckar i kölvattnet forslar turister och ortsbor mellan sjöns olika tätorter och ut till de många öarna. De mer välbärgade kommer i egna båtar, kanske en Riva eller någon annan typ av exklusiv och nyputsad träbåt med glänsande mässing och en glad styrman i kaptensmössa.

Just utanför Pallanza ligger också den lilla ön som hyser det Övergivna Hotel Eden.

 Grand Hotel majestic

Ett av de där lyxiga hotellen som omgärdar Lago Maggiore är Grand Hotel Majestic i Pallanza. En väldig legokloss i vitt och gräddvitt och på rätt sida om vägen, alltså med egen trädgård och access till sjön. En kilometers promenad från själva Pallanza och med en olympisk simbassäng mellan den egna bryggan och den förfallna på andra sidan, den nedanför Övergivna Hotel Eden, som tragiskt tronar i sin ensamhet på en liten ö som en döende svan i koreografi av Michel Fokine och tonsatt av Saint-Saëns.

När gästen med värdighet gått uppför Majestics entrétrappa och skridit in genom de vackra ekdörrarna med mässingshandtagen, möts den av en imponerande foajé med en takhöjd på flera våningar och, rätt fram, en elegant bar med utgång till en väldig terrass med utsikt över sjön och Övergivna Hotel Eden. Allt andas elegans, klass och tradition. De tjocka mattorna på marmorgolven, plyschen i barstolarna, personalens uniformer, de väldiga kristallkronorna, de överallt väl tilltagna ytorna… De äldre gästernas självklara rätt att vara där och dominera, att uppmärksammas. Att läsa sina papperstidningar, att med ett auktoritärt ryck veckla upp morgontidningen vid frukostbordet och låta dess trycksvärta fylla luften och förvåna de yngsta och få andra att nostalgiskt minnas en tid då nyheterna var pappersburna. De dyra kläderna. Ryskan som talas på hotellets fitness center, och den gnälliga ryska populärmusiken som spelas där, med de lika malplacerade som överstyrda gitarrerna, blåtandad via den motionerande oligarkens mobiltelefon. Störande högt för alla andra. Om detta bryr sig nu inte oligarken medan han överviktigt och nyrikt vilar på sin ena armbåge och försöker tänka på annat än att magen börjat hoppa av ansträngning. När han är klar med sin övning, lämnar han, och musiken, lokalen; han lägger guldkedjan tillrätta, tänder en cigg och går och ställer sig i skuggan vid sidan om sina unga hustru, hon med paljetter på baddräkten, och sin unga dotter, hon med ett äkta diadem.

De äldre gästerna suckar och minns historierna om ryssarna som kom hit före revolutionen, för fyra-fem generationer sedan. Sofistikerade resenärer med klass. Å andra sidan är allt bättre än kineserna, vilka föregås av ett rykte om att vara direkt ohyfsade och rent av äckliga. Rapar och fisar. Utstöter harklande och andra otrevliga ljud vid matbordet. Vet inte vad en kö är. Väsnas. Nej, då är ryssarna rena fjärten i rymden i jämförelse, och någonstans har de väl ändå att brås på.

På kvällarna, efter middagen, samlas vi gäster i baren och på terrassen med utsikten. Vi spelar bridge och dricker gin och tonic, och vi stirrar ut över den alltid skiftande, alltid lika betagande sjön. Som vackrast när fullmånen låter sitt ansikte lysa över den. Väldiga mångator flyter ut i vattnet och söker betraktaren oavsett var den befinner sig.

Från terrassen kan vi också se hur det ibland lyser i fönstren på den ruin som Övergivna Hotel Eden numer är, och vi kan se rök stiga ur skorstenarna och höra de osaliga, deras suckar och stön och klagorop och förbannelser, och vi kan se dem svepa fram som skuggor bland ruinerna och framför det förfallna hotellets fasad. Märkliga skuggor som vid midnatt ses ljudlöst sväva runt byggnaden.

Övergivna Hotel Eden

”Övergivna Hotel Eden” ligger på en liten ö en kort simtur från Grand Hotel Majestic i Pallanza. Mitt emot Pallanza ståtar Stresa, Lago Maggiores vackraste smycke. Sjön är både långsmal och böjd och har en och annan vik. Stresa och Pallanza ligger på var sin sida av en sådan vik. Det gör att Stresa blickar norrut och Pallanza söderut, samtidigt som båda befinner sig på bergssjöns västra strand. Hit, både till Stresa och Pallanza, har de välbärgade åkt sedan sekler, för att andas den klara bergsluften och svalka sig i den ständigt friska Lago Maggiore.

Numer Övergivna Hotel Eden byggdes redan på 1850-talet och var under lång tid det givna resmålet för den som inte hade ett eget palä runt sjön men så gott om pengar att det räckte för att bedriva lyx på områdets finaste och dyraste hotell. Även om paparazzis var ovanligt för 100-150 år sedan, kunde det ändå vara skönt för samtidens största sångare, författare, politiker, industrimagnater och andra kändisar att få tillbringa tid på en plats där de var en i mängden. Och att få vältra sig i en lyx så överdådig att den måste upplevas för att förstås.

För att kunna erbjuda gästerna största möjliga diskretion lät hotellets grundare gräva in en hamn i en kulle vid sidan om hotellet. Det tillät gäster att anlända med båt utan att bli sedd. De kunde också ta sig till hotellet via ett underjordiskt tunnelsystem. De här båtarna som angjorde den ”osynliga hamnen”, som den kallades, inte sällan nattetid, var ett ständigt föremål för skvaller och nyfikenhet band de övriga gästerna.

Trots världskrig och att området de facto bytte nationalitet, det blev italienskt först in på 1860-talet, behöll numer övergivna Hotel Eden sin magiska lyskraft och fortsatte attrahera sin samtids storheter och lyx ända fram till dess sonen till grundaren en dag i maj 1972 avskedade alla anställda, låste dörren och lämnade hotellet. Sedan dess har den redan då mer än överårige mannen inte setts till och hotellet står där på sin ö och förfaller medan naturen bit för bit återerövrar sin kobbe.

Historierna och teorierna om varför ägaren stängde sitt hotell så där tvärt, om varför han inte sålde eller gav bort ön, byggnaden och verksamheten, är legio. Ingen vet, och hotellet omgärdas idag av de mest besynnerliga historier och många är de som försökt gå till botten med vad som egentligen händer på ön nuförtiden och varför mannen bara gick ut genom dörren och lämnade sitt liv bakom sig utan ett ord eller en blick bakåt.

Löprundan

Vädret kan vara bedårande här vid Lago Maggiore. Fast allt som oftast är det molnigt och sjön och de höga bergen inbjuder till meteorologiska capricer. Kanske ger sig joggaren ut att springa i soldis bara för att någon halvtimme senare, långt hemifrån, finna sig fångad i ett oväder av Guds nåde. Kraftig vind och slagregn får löven att lossa från träden och grenar att gå av och kastas runt i luften. Blixten och åskans muller kommer nästan samtidigt och det är inte utan risk att fortsätta springa hemåt. Å andra sidan är det minst lika riskabelt att ta skydd under något träd. Och så kommer haglet. Först små stickande korn, sedan allt större isbitar och till sist de golfbollsstora stenarna som kan slå sönder bilrutor och ha ihjäl folk och fä som är svaga och befinner sig på fel ställe, ett öppet fält till exempel.

Det var ett sådant där hiskeligt oväder som fångade mig den där dagen utanför Pallanza. Jag var där på reportageresa. Frilans. Skulle dels för ett resemagasin skriva om att turista runt Lago Maggiore, dels göra en grej om Övergivna Hotel Eden för podden ”Övernaturligt naturligtvis”. Hade aldrig träffat min uppdragsgivare på resemagasinet. Vi hade bara haft kontakt via mail och telefon. Inget märkvärdigt. Bara business. Omfång, inriktning, ersättning, deadline. Med ”Övernaturligt naturligtvis” förhöll det sig annorlunda. Den drevs av en märklig man, säkert två meter lång och smal som en sticka och med en väldig örnklippa mitt i ansiktet och därunder en liten mun och en väldig haka prydd av ett bockskägg. Öronen var så stora att de fladdrade i vindbyarna och de mörka ögonen låg så djupt i sina hålor att de knappt gick att skönja. Runt flinten stod det sträva håret ut som hade någon putsat skulten med stålull och glömt den när arbetet väl var gjort. Hans fötter var så stora att han fått kapa spetsen på sina 54:or för att få plats och de egentligen tajta byxorna fladdrade runt benen.

Mannen omgavs av en märklig doft; en blandning av svavel och gamla räkskal. När han pratade var det hart när omöjligt att inte vända bort ansiktet eller att få kväljningar. Vi möttes en gång. Han ville ses fler gånger för att ”mer ingående förklara vad han ville ha”. Jag lyckades undvika det och kunde styra över vår konversation till WhatsApp och mail. Jag hade redan en bra utrustning att spela in på och jag förstod att han, såklart, ville få med ljud från Övergivna Hotel Eden, ljud att krydda storyn med. ”Helst osaliga andar”. Märkligt, men inte märkligare än många andra uppdrag, och jag tänkte att om inte annat kan jag väl hitta på några ljud att spela in så han blir nöjd och jag får betalt. Innan jag lämnade Sverige för att ta tåget söderut sa han ”Och se till att komma tillbaka!”. Han hade betalt ett runt förskott för att jag skulle kunna bo på Grand Hotel Majestic i Pallanza och på så vis ”känna av vibbarna och höra ljuden” från numer övergivna Hotel Eden och ville såklart försäkra sig om att han skulle få valuta för pengarna. Likväl blev jag stött. Frilansens arbete och liv bygger på förtroende och jag har aldrig svikit en uppdragsgivare i mitt liv.

Nog av. Min resa till Italien och Pallanza gick utmärkt och Grand Hotel Majestic, ja, det går inte annat än älska. Som torde ha framgått fantastiskt fint och fridfullt. Dessutom utmärkt service och mat. Jag hade haft på känn att det skulle vara traktens bästa mat på hotellet och hade därför bokat med helpension. Bra gjort, tänkte jag var gång jag satte mig till bords och högg in på nyfångad fisk från sjön, hängmörat kött från djur uppvuxna på de grönaste och saftigaste kullarna runt staden, grönsaker från hotellets egen köksträdgård, rött vin från Ghemme och vitt från Roero och som grädde på moset: tidernas bästa hotellfrukost. Serverad av en personal klädd som på den gamla goda tiden och med kopiösa mängder av allt som kunde tänkas. Där fanns till och med rödbetor, saltgurka och crème fraiche för ryssarna. Vi andra tog kanske sikte på den varma buffén med äggröra, stekt potatis, korvar, bacon, insjöfisk och spenat eller den ofantligt stora kalla avdelningen med allsköns ostar, korvar, skinkor och marmelader, onyttigt vitt bröd, nyttigt mörkt bröd, bröd att rosta, bröd att skära upp på en för ändamålet framställd skärbräda, rundstycken, scones, biskvier, färskost, yoghurt, croissanter, muffins, tårtor, laktosfri mjölk, mjölk, åtta sorters juice, vatten, prosecco, ananas, vattenmelon, honungsmelon, kiwi, äpple, banan och mycket mer.

Redan på andra dagen tyckte jag att jag ökat i vikt. Så pass att byxorna satt åt runt magen och blusen kändes trång. Den tredje morgonen kom jag inte längre i skorna. Det bekräftade det som de trånga byxorna från igår och den putande tröjan från i förrgår redan indikerat: jag växte. I rasande fart. Det var uppenbart att jag växte, och kanske också att inte allt stod rätt till.

Det där sista blev jag övertygad om under den joggingrunda jag företog i syfte att motverka den galopperande viktökningen. Mitt under rundan, när jag var som längst bort från hotellet, överraskades jag av en tropisk storm som oväntat drog in över Verbania och hela Lago Maggiore. Jag hade just kommit fram till grönområdet Parco a Lago, några kilometer från Grand Hotel Majestic, när jag såg de mörka molnen torna upp sig över bergen. Mer svarta än grå och mer som bläckplåt än som ull. En himmel som inte bådade gott, och när katterna i Parco a Lago skrämda sökte skydd under ekorna som låg uppdragna på stranden förstod jag att det var bäst att sätta av hemåt. Jag började springa. Först med lätta steg, sedan med ökande besvär allteftersom molnen kom med natten mitt på dagen och regnet började falla.

Halvvägs hem insåg jag att jag börjat suga åt mig vatten, som en tvättsvamp. Det gick långsammare och långsammare och jag började slafsa och klafsa. Till slut tog det stopp. Jag var så uppsvälld och vattenfylld att jag inte kunde röra mig. Jag fick stå där och svälla och drypa medan blixtarna slog ned runt omkring mig och åskan mullrade. När haglet gjorde entré kom det med sylvassa stick som fick min svampkropp att läcka och återbörda en del av allt regn som naturen så frikostigt givit mig. När det till slut upphörde att hagla och regna rann vattnet långsamt ur mig. Vänliga människor kom fram och hjälpte till att klämma så vattnet skulle gå ur mig fortare. Men hur mycket de än klämde så fick de inte ur mig allt vattnet. Jag bad dem då bära mig till Grand Hotel Majestic, vilket de snälla människorna gjorde.

Väl tillbaka vid hotellet hade personalen låst dörren. Vägrade släppa in någon. Jag släpade fram min fortfarande enorma, uppsvällda svamp till kropp och bankade med en slafsig hand på dörren. ”Öppna, öppna, jag är gäst!”. Ett febrilt samtal utbröt där innanför dörrarna mellan receptionisten, vaktmästaren och vad som måste ha varit en servitör. Jag såg servitören springa iväg efter något, som visade sig vara trädgårdsmästaren som bar på en väldig sekatör. Plötsligt öppnade receptionisten dörren och de fyra männen rusade ut och kastade sig över mig. De började slå och trycka så vattnet undan för undan rann ur mig och jag blev allt mindre svamplik. Så började de skrika och peka. ”Jag visste väl det!” vrålade vaktmästaren med uppskärrad blick. Han pekade på min bak, där en lång svans prydd av en trekantig topp hade vuxit ut. Innan jag hann reagera tog trädgårdsmästaren sin sekatör och klippte av svansen. ”Det är en bit kvar! Där finns allt lite djävulskap kvar!”” skrek den fortsatt uppskärrade vaktmästaren, och det var det. En liten kort svans, ungefär som på en kuperad boxer. ”Vi måste ta bort fanskapet! Fort! Ta henne till köket!” beordrade trädgårdsmästaren.

De fyra männen kopplade upp mina armar och ledde mig till köket. Det slafsade fortfarande om mig, kroppen var inte helt tömd på vatten, men jag blev allt torrare. ”Snart torr bakom öronen!” försökte jag skämta.  De fyra männen såg bara allvarligt på mig och när vi kom in i köket fylldes jag av fasa. Varför vet jag inte. Det blänkande rena köket med allt sitt kakel och rostfria grytor och bänkar och knivar skrämde mig. Allra mest skrämde slaktarbänken mig, den som köksmästaren brukar använda för att stycka djuren han varit och valt ut hos bönderna i trakten. Just som jag skulle ropa på hjälp smög någon fram en hand med en bomullstuss med kloroform och tryckte den mot min mun och näsa. ”Upp med henne på bänken!” var det sista jag hörde och jag minns att jag för en kort stund drömde att jag såg en gammal man, en scout tror jag, säkert 80 år, springa runt på spinkiga ben och i  knästrumpor och försöka fånga en fjäril, en sorgmantel med horn.

När jag vaknade var jag tillbaka i min säng. Torr och med min vanliga kropp. När jag kände efter där svansen suttit gick det inte att märka att jag en gång haft svans. Jag steg upp och gick in i det marmorerade badrummet och tittade på mig i spegeln. Inte ett märke. Vaktmästaren eller om det nu var köksmästaren som anslutit för att avsluta svansarbetet kunde sin sak. Jag  gjorde mig redo att gå ner och ta mig an en ny dag på Grand Hotel Majestic.

Kyparen

”Ian McGegan var inte bara far till mig. Han sådde sin vildsäd och spred sin syfilis och gonorré varhelst han kom åt. Efter ett år i trakten hade han satt på det mesta som kom i hans väg och smittat både män och kvinnor och utvalda husdjur med sina åkommor och befruktat så gott som alla fruktbara kvinnor i trakten. Alldeles oavsett hur det var före Ian McGegan ser vi oss alla som en familj efter Ian McGegan.”

Kyparen stod där med sin fågelkropp och stora huvud med de skarpa dragen och malde på. Serverade mig en lektion i hembygdskunskap jag inte bett om. På ett påfallande elegant vis höll han en silverbricka på fingertopparna, vackert målade med rött nagellack, på höger hand. Jag väntade på att han skulle ställa ner min tomatjuice. Bakom honom, bortanför terrassen vi befann oss på, bredde den blå sjön ut sig framför de väldiga bergen i fonden. Himlen var blå och luften fortfarande frisk, om än en aning unken. För att inte säga unken.

”Hm, har ni… är det fel på avloppet eller så?”

Han såg förvånad ut, eller så förvånad hans grova drag tillät honom se ut.

”Nej, hurså?”

”Luktar det inte en aning, hm, unket?”

Han sniffade runt i luften.

”Nej, tycker ni det luktar unket?”

”Ja, en aning.”

”Hm, jamen då bjuder huset på champagne. Här, varsågod, er tomatjuice. Jag går och hämtar champagnen.”

”Tack, men…”

Försent. Han var redan borta. Hade hunnit halta iväg runt hörnet på terrassen. Jag såg mig omkring. Bara jag och ett äldre par satt och njöt av utsikten. Eller om de nu precis som jag satt och funderade över en text om de där ruinerna framför oss. Övergivna Hotel Eden såg lika lugubert ut som alltid. Helt klart höll naturen på att ta tillbaka sin ö. Snart skulle hotellet vara övervuxet av törnen och vildvin och träd, ja träd hade redan börja växa inuti byggnaden och deras kronor stack upp lite här och där bland ruinerna. Så var han tillbaka, kyparen. Fortsatt med sin smokingjacka, den vita skjortan och den eleganta flugan i vinrött och med en svart kjol med ett vitt förkläde framtill, och mönstrade nylonstrumpor och högklackat. Han bar med möda på tre jeroboam-flaskor av något champagnemärke jag aldrig hört talas om. Jag skrattade till, förvånad över alla flaskorna.

”Men oj, här ska drickas champagne, ser jag. Vem ska dricka all den här champagnen?”

”Ni.”

”Haha, ja, då behöver jag nog lite tid på mig, tre flaskor om vardera tre liter, det blir nio liter. Det är lite mer än jag vanligtvis dricker, haha.”

”Ja men vi har något att fira, ni har något att fira.”

”Har jag?”

”Ja. Ian McGegan har aldrig tagit ansvar för en enda av sina många avkommor och nu, ja, ingen vet var i världen han befinner sig… Och ingen tror att han någonsin kommer tillbaka hit, ändå mindre att han ska ta sitt ansvar. Så det gäller att passa på. När någon av oss hittar en lämplig pappa tar vi den personen till pappa och nu har jag bestämt att ni ska få bli min pappa, och det måste såklart firas!”

”Men, haha, nej, vet ni vad, bara en sådan sak som att ni måste vara, ja tjugo, kanske trettio år äldre än jag, det är väl ni som skulle vara min pappa snarare? Och sedan är det väl inte så vanligt att kvinnor är pappor heller?”

”Teknikaliteter skulle mor säga om det där. Och hursomhelst kommer hon också bli nöjd om jag äntligen får en far, och om ni är intresserad kan ni säkert få jobb som vaktmästare eller något här på hotellet, mamma är husfru och har bra kontakter med direktionen.”

Kyparen blinkade i samförstånd och lät korken flyga av den första och andra jätteflaskan i ett huj.

”Men, men, tack för förtroendet, men verkar det inte konstigt om er far är en yngre kvinna och dessutom svart, ni är ju vit.”

”Som sagt: teknikaliteter, hej hopp, ojsan, den korken var det fart i vill jag lova, dra på trissor och dra mig baklänges på en skottkärra när det regnar och krokusen står i blom!”

Medan öppnandet av de båda första flaskorna gått problemfritt for korken ur den tredje jeroboamen så snart kyparen lossat på korkens grimma, och som kyparen stod lutat över flaskan bar det sig inte bättre än att korken for in i hans högra öga och fastnade där.

”Men herregud! Korken sitter i ert öga!”

”Teknikaliteter, Signora, nej, teknikaliteter, far!”

”Men ni måste till sjukhus, ert öga måste vara skadat!”

”Äsch, förut satt där ett öga, nu sitter där en kork, kanske lite korkat, haha, men varför inte? Tycker ni det klär mig? Far?”

”Men man kan inte ha en kork i ögat, eller en kork istället för ett öga!”

”Vad är det jag har då? Klart det går, pappa, oroa dig inte. Svep en av flaskorna nu så går vi och hälsar på mamma!”

Husfrun

”Han kom med sin syfilissmittade stilett som han satte i oss. Kvinnor som män, gamla som unga. Människor som djur. Han var Ian McGegan. Allas vår fader i himlen eller var han nu befinner sig.” Kyparens mor var enorm. Lång som en manlig basketspelare och tjock som en flodhäst på två ben. Såg overklig ut. Kyparen hade tagit med mig till henne sedan jag väl druckit upp all champagnen. Det tog sin tid, ett dygn. Jag började läcka lite på slutet. Kyparen lugnade mig då och hänvisade till att jag trots allt varit en vattenfylld svamp så sent som igår.

”Ian McGegan, hm, Ian McGegan,” sa jag fundersamt. ”Hur såg han ut denne Ian McGegan?”

”Åhåhå, en stilig karl, lång och ståtlig!” utbrast husfrun.

”Jamen säg, hur såg han ut?”

”Åh, säkert två meter lång och smal som en sticka och med en väldig örnklippa mitt i ansiktet och därunder en liten mun och en väldig haka prydd av ett bockskägg. Öronen var så stora att de fladdrade i vindbyarna och de mörka ögonen låg så djupt i sina hålor att de knappt gick att skönja. Runt flinten stod det sträva håret ut som hade någon putsat skulten med stålull och glömt den när arbetet väl var gjort. Hans fötter var så stora att han fått kapa spetsen på sina 54:or för att få plats och de tajta byxorna fladdrade runt benen. Så såg han ut, Ian McGegan.”

”Men, men den mannen känner jag! Det var han som bad mig göra ett reportage om Övergivna Hotel Eden!”

”Haha, vad pratar ni för strunt? Vi är ju på Hotel Eden! Ni måste mena Övergivna Hotel Majestic, där på andra sidan, på landsidan!”

Jag tittade mot hotellet på andra sidan, på ruinerna, som husfrun pekade mot medan hennes son stod och småfnittrade vid sidan om.

”Nej, det stämmer inte, jag är gäst på Grand Hotel Majestic och jag är här för att göra ett reportage om Lago Maggiore och Övergivna Hotel Eden!”

”Haha, så dumt, far är bestämt trög i bollen, lika korkad som mitt högra öga,” gapskrattade nu kyparen och kunde inte sluta trots att hans mor försökte huta åt honom.

”Tyst med dig, Arnold! Du måste ge far tid att vänja sig vid sin nya situation.”

”Att vara far till mig?”

”Ja, i ena stunden är far en kvinna som sitter där och skriver på en artikel och i nästa stund blir hon en tvättsvamp och körs iväg i ambulans och så hamnar hon här, ibland går det undan när haspen inte är på och har en slagit yxan i ekans botten får en ro av bara satan och ja, har en tagit fan i båten får en ro honom i land också, hehe.”

”Ambulans? Jag har inte åkt ambulans och jag förstår inte vad som är så kul!”

”Jodå, ni var ute och sprang som en annan dåre, mitt i den tropiska stormen, precis en sådan som tog gamle Signor Armando av daga så vi kunde begrava honom här i källaren på hotellet, fast alla trodde han sagt upp sig och stängt hotellet, hehe, ja, så tog blixten er också. Åckåck. Men inget ont utan att det har något gott med sig. Nu har ju min lille pojk fått en far. Äntligen! För den där Ian McGegan är inte att lita på.”

Vintips!

Nu ni som efterfrågat lite nya vintips är det dags. Utgår från att alla som gillar ljusa, lätta viner med munnen full av körsbär redan hittat La Corte del Pozzo Bardolino 2018, nr 2340, 89kr. Sprillans nytt är däremot en begränsad volym av talangfulla Chiara Condellos instegsvin ”Chiara Condello” 2016, nr 91224, 149kr. Släpps idag, fredag 6 september. Ett snäpp upp från utmärkta årgången 2015 (Chiaras första årgång av vinet); lite stramare, lite elegantare, lite om möjligt ändå mer mitt i prick. Säkert väl ungt för många idag, varför sex månaders lagring anbefalles för er veklingar som inte klarar ett ännu ej fullgånget vins skönhet (nåja, det här vinet lär, sanningen att säga, utvecklas väl över åtminstone de kommande tre åren).

Idag släpps också en begränsad volym av Weingut Rings ljuvliga ”Blanc et Noir” 2015, nr 97039, 249kr. Förmodligen den bästa sekt ni inte druckit. Kan sammanfattas med ett ord: gott. Som aperitif eller till fisk eller skaldjur.Vid sidan om ovan nämnda nyheter byter en del av vinifierats favoriter årgång i dagarna, och gör det med den äran. Inte minst gäller detta Clotilde Davennes läckra Bourgogne Blanc, som nu tågar in i 2017 (nr 5562, 129kr) – notera att priset ligger kvar på 129kr den svaga kronan till trots. Kanske sortimentets mest prisvärda vin? (Jo, det är det.) ”Drottningen av Chablis” ger i dagarna oss också 2018 års upplaga av Chablis, nr 6307, 175kr, och självklart fortsätter vi tipsa om hennes magnifika bubbel Crémant de Bourgogne, nr 7725, 149kr.Ett annat vin som nu skiftar årgång är Les Sorts Seleccio, nr 70217, 115kr. Nya 2017 är självfallet yngre men också ett snäpp tajtare än 2016, vilket bara gör det bättre. Missa inte att Les Sorts fått ett vitt syskon! Les Sorts Blanc 2018, nr 74745, 169kr. Smakrikt och kraftfullt. Ett annat vitt fyndvin med ny årgång är Domaine Trouillets Saint-Véran 2018, nr 78848, 179kr. Lite tillknäppt i dagsläget, men kanske säkrast att inhandla och lägga i vinhyllan några månader – det här vinet har ju en förmåga att ta slut hela tiden.Och så har Giulia Negris sprillans nya Pian delle Mole Langhe Nebbiolo 2016, nr 77213, 179kr lanserats i Systembolagets beställningssortiment. Bra i Giulias lite lättare, lite ljusare och tämligen fruktdrivna, eleganta stil. Sist men inte minst kommer det snart nytt (i begränsad upplaga, s k TSE) från Sydafrikas stolthet, Mullineux: Mullineux White 2018, nr 96135, 199 kr (25/09) och Mullineux Syrah 2017, nr 90153, 219kr (04/10). Passar i det sammanhanget på att tipsa om Mullineuxs utmärkta projekt Kloof Street. I Sverige finns i beställningssortimentet två viner från den serien: Kloof Street Rouge 2017, nr 75332, 139kr, och Kloof Street Chenin Blanc , nr 73702, 139kr.

Musik.

Marc Levy

Det var där på skrivbordet i den kombinerade receptionen och baren på badhotellet i Diano Marina han låg, Marc Levy. Det var kanske inte det första den nytillkomna gästen såg. Utsikten mot terrassen där frukosten brukade serveras, stranden med alla blåvita parasoller och det azurblå havet där bortanför, var alltför iögonfallande. Kort sagt var det omöjligt att inte stanna upp och bara stå och beundra allt det fröjdefulla, som en förverkligad dröm om Medelhavet och Riviera dei Fiori. Allt det där andra tog sig in i medvetandet allteftersom gästen var redo att ta in det; receptionen och damen med det uppsatta håret och de omoderna glasögonen och hörapparterna, den lilla bardisken med sin Fernet Branca, Aperol och Punt E Mes och den unga bartendern alltid redo att flirta med de vuxna flickebarnen och de unga fruarna, den trånga och skrangliga hissen med sand på golvet och så det där skrivbordet med Marc Levy på.

Sanningen att säga såg jag inte Marc Levy. Det var min fru som glatt ropade till ”Men titta! Marc Levy!” Hon plockade upp boken som låg där tillsammans med turistbroschyrer på italienska, franska och tyska. ”Ha! På franska, perfekt!” sa hon och lade ner pocketboken i sin handväska. ”Men, är du säkert på att det där är en bok som inte tillhör någon?” frågade jag lite tamt, för det är klart att en billig pocketbok i feel good-genren, utlagd på ett skrivbord i de gemensamma utrymmena på ett badortshotell lagts där för att någon annan ska ta över den. Min fru orkade inte svara på min oroliga och onödiga fråga. ”Ja, nej, det är klart den ligger där för att läsas,” muttrade jag och gick bort till damen med det uppsatta håret och de omoderna glasögonen och hörapparaterna och talade om vad vi heter, ”Monsieur et Madame Tronc”, och lade upp våra pass på receptionsdisken.Vi hann med ett kvällsdopp den där första dagen och sedan gick vi ut på stan för att hitta en trattoria, där vi kunde äta bläckfisk och pasta och skaldjur och risotto och det blev en pizza på ett ställe med stolar i metall och plast och en osedvanligt ouppmärksam och otrevlig personal. Klart besvikna släntrade vi hemåt i natten och köpte mjukglass som visade sig vara yoghurtglass. Sådan glass är sur. Kort sagt var vi också ganska sura när vi gick och lade oss och det var inte mycket bättre när vi vaknade nästa morgon. Sängen var stenhård och kudden, en lång rulle, var otymplig och alldeles för varm i vårt rum utan luftkonditionering. Myggorna överföll oss så snart vi öppnade fönstret för att få in någon form av svalka.

Jag försökte med ett gammalt trick, ”Nej du, gumman, det där är ingenting, ingenting, jämfört med när jag gjorde lumpen i Meyenheim, på Régiment de marche du Tchad, då var sömnlösa nätter och lite mygg ingenting, i-n-g-e-n-t-i-n-g”. Min fru bevärdigade mig inte med en blick. Hon bara skakade på huvudet och fick på något vis mig att förstå att hon kunde inte bry sig mindre, att det där hade hon hört till leda, att tiden besudlade mina minnen från den tiden och alldeles oavsett allt annat: efter 50 års äktenskap var hon fullt på det klara med att jag varit skrivbordsmalaj och det närmaste jag kommit ett tält, en marsch eller ens ett vapen var när jag förde in siffrorna över regementets tillgångar i samband med den inventering jag hade turen att få vara med om under mitt år i det militära. Ett mycket viktigt uppdrag som inte vem som helst får om så vore han rent av general. ”Tänker på att du var viktigare än generalerna nu?” frågade min fru. ”Nej, varför tror du det? En så befängd tanke!” Min fru tittade medlidsamt på mig. ”Hm, jag känner dig bättre än du känner dig själv och jag vet allt om din patetiska sida, den som barnen alltid funnit så pinsam. Det var därför du inte fick vara med på deras kalas.”

Frukosten på den magnifika terrassen med utsikt över havet och med morgonens skönt svalkande vindar gjorde oss gott. Cappuccino, caffè latte, krämfyllda croissanter, ägg och bacon, toast, smaklöst vitt bröd, grovt bröd, rundstycken med frön, marmelad, skinka, ost, yoghurt, flingor, korv, hårdkokta ägg, löskokta ägg, motardella, frukt, mer ost, smör, bakverk och mycket annat. ”Det som inte finns framdukat kan vi ordna åt er,” sa servitrisen ämabelt när hon placerat oss vid vårt bord. Runt om oss mestadels landsmän, ett par bord med italienare och så några tyskar eller kanske skandinaver, trodde vi för de var så bleka och fula och knallröda efter gårdagens solande och de pratade med mat i munnen men de visade sig vara ryssar, eller något annat slaviskt efter vad det lät. ”Usch!” sa min fru och jag höll med och visade precis som hon med all önskvärt tydlighet att vi inte alls uppskattade de skandinaviska ryssarna.

Efter frukosten gick vi upp på rummet, där städerskan redan var igång. Vi bad henne irriterat att komma tillbaka senare och att försöka låta bli att städa vårat rum före 11.00. Hon pratade någon rotvälska och nämnde en massa siffror och pekade på sin klocka och till sist bad min fru mig att fösa ut henne, vilket jag med glädje gjorde. En oerhört oförskämd människa som på intet vis visste sin plats eller att det gäller att hålla tiden. Även så här i efterhand blir jag arg när jag tänker på människans uppsyn och pekande på sin klocka.

Hursomhelst svidade vi om till våra strandkläder när den hemska människan försvunnit ur vårt rum. Trots att hon var borta fanns hon kvar som en föga tilltalande doft i vårt rum. Min fru och jag tittade på varandra, rynkade på våra näsor och muttrade missnöjt båda två. Vi som just fått tillbaka vårt goda humör. Då hittade min fru Marc Levy i sin handväska. Hon sken upp. ”Javisst ja! Jag visste väl att det här var en bra dag!” Glad å hennes vägnar lade jag ner ”Probabilités, analyse des données et Statistique » i min strandbag, en stor och tjock bok om statistik som föreföll mig fruktansvärt tungläst och tråkig.Jag hade försökt mig på några sidor hemma, innan vi gav oss iväg till den norditalienska rivieran, boken var så tråkig att jag inte klarade mer än en, högst två sidor åt gången utan att falla i sömn. Vad jag läst hade jag ingen aning om. Omöjligt att fokusera, att hålla koncentrationen uppe inför en sådan fulländad tråkighet. Min fru hade bara tittat på mig när jag med ett knipslugt leende lade ner boken i min väska. ”Det är bara som du tror att någon bryr sig om vad du läser, än mindre blir någon imponerad av att du låtsas läsa världens tjockaste och tråkigaste bok, Armand”. Men jag vet att andra smygtittar på vad du läser och du är vad du läser. Det handlar om respekt.

På hotellets privata strand visade det sig att mannen som också garanterade att vi skulle överleva om vi drunknade, tillfälligt fått hoppa in och hjälpa till med att fördela gästerna på det dryga femtiotalet solstolar och parasoll, som i räta linjer stod utställda på den krattade och tilljämnade sanden. Han hade en röd undertröja med texten ”salvataggio” i vitt och satt mesta hela tiden under ett rött parasoll i strandens bortre ände. Trots undertröjan och att fördelningen av solstolar inte riktigt var hans arbete, gjorde han väl ifrån sig. Vi fick våra stolar och mannen i rött fällde upp parasollet. Vi bredde ut de blå frottéhanddukarna hotellet bett oss använda på stranden. Lade oss till rätta under parasollets skugga. Tog upp våra böcker och började läsa.Jag väcktes av att någon ropade ”Min frus bok!”. Jag tittade upp och såg en ung man stå och peka på Marc Levy. ”Ni har min frus bok!” upprepade han. ”Nej, det har jag verkligen inte!” sa min fru. ”Jo,” sa mannen lätt förvånat. ”Nej,” sa min fru bestämt. Det var tyst en stund. ”Min fru har samma bok, hon lade den på skrivbordet i baren,” sa mannen. ”Jaså, ja, men det här är min bok,” sa min fru. Det var uppenbart att alla visste att min fru läste mannens frus bok. Mannen kontemplerade situationen, fann för gott att slå till reträtt. ”Marc Levy är verkligen bra.” Min fru tog för första gången ögonen från boken. ”Ja, det är han, och han är världsberömd, säljer massor av böcker. Det finns många böcker utgivna och sålda. Över hela världen. Av Marc Levy. Många språk.” ”Hm, ja, och ni läser på franska, precis som min fru.” ”Ja, men det är min bok, jag har köpt den här boken.” ”Ja, alltså, ni ska självfallet läsa er bok, vad jag menade var bara att min fru igår lade en Marc Levy, just en sådan som ni nu läser, på skrivbordet i baren. Och i morse lade hon en Stephen King där.” ”Jaså, jaha,” sa min fru. ”Min fru älskar Marc Levy. Läser en bok om dagen. Är mindre förtjust i King. Skräck.” Min fru tittade med trött blick på mannen som snart ursäktade sig och gick ett par stolar bort till en kvinna som låg och läste ”La Sorcière” av Camilla Läckberg.

Jag smygtittade på mannen och kvinnan och förstod att de pratade om oss, eller rättare sagt om min fru. ”Nej, jag måste gå ett litet ärende,” sa min fru. Hon reste på sig, tog sin strandbag och gick mot hotellet bakom oss. Jag försökte hålla koll på fönstren i baren för att se om hon skulle dyka upp där. Det gjorde hon. Efter en stund var hon tillbaka vid min sida. ”Lade du tillbaka King?” frågade jag. ”Ja,” svarade hon och fortsatt läsa Marc Levy.

Liber Pater

Liber pater (också en gammal fruktbarhetsgud) är namnet på vad som tydligen är världens just nu dyraste vin. Hittar lite olika prisuppgifter på producentens viner, men någonstans runt 3 500 euro lär den få betala som vill komma över en pava – den som vill ha årgången 2015, gjord på ”forna tiders druvor”, får räkna med att pynta över 30 000 € om upphovsmannen Monsieur Pasquet ska vara redo att öppna vinkällardörren och släppa väg en av årets 550 buteljer. Har egentligen inte brytt mig så mycket om Liber Pater förrän någon postade en artikel på forumet finewines.se och kommenterade detta. Läste artikeln och förvånades än en gång över att kejsarens nya kläder är en never ending-story.

När jag började ta reda på mer fakta om Loïc Pasquet och hans vin visade det sig att han, som så många andra som vill gå från 0 till 1000, siktat in sig på väl bemedlade och vinokunniga konsumenter i Kina och Ryssland, och i någon mån USA. Han har också byggt en hemsida som är så arty att ingen fakta finns att hämta där. Han gör ständiga utfall mot ”Bordeaux”, myndigheter och mest alla som inte tycker som han, och ibland till och med sådana som tycker som han. Ni vet, det där sättet att argumentera som Trump med flera använder sig av med stor framgång idag.

Han är stolt över sina mellanhavanden med Inao, som bland andra, har att tillse att vinproducenterna i Frankrike håller sig till regelverken. Dessa är ibland stela och omoderna, andra gånger utmärkta. Den som ogillar dem kan välja att ställa sig vid sidan om appellationssystemet och därmed skapa sig frihet – dock måste allmänna lagar stiftade av EU och producentlandet ifråga efterlevas och detta oftast till konsumentens båta.

Att han 2016 fälldes för ekonomisk brottslighet och dömdes till böter och villkorlig fängelsedom, tycker han enligt Jane Anson i Decanter, är mindre viktigt. Inget att bry sig om. Ett gupp på vägen. Tillräckligt många tycker att den som pungslår EU och FranceAgrimer på pengar, som 600 000 € för att marknadsföra vin utanför EU, inte gör något fel, och att regelverk rent allmänt väl är till för att brytas mot?

Nåväl, vara hur det vill med det där, men det känns inte som att Monsieur Pasquet och jag spelar på samma planhalva riktigt. Men det behöver förstås inte innebär att han har fel eller kommer ha fel i den där artikeln om dök upp via finewines.se.

”The Man Behind Bordeaux’s Most Expensive Wine“ är publicerad på wine-searcher.com och tar definitivt ställning för Liber Pater och Loïc Pasquet. Uppföljningsfrågor saknas, än mindre tillstymmelser till kritiska frågor. Men låt oss ta en titt på intervjun!

Pasquet gör stor sak av att han gör vin som det ska göras, som det gjordes 1855. Varför just 1855? Nej, den frågan ställs så klart inte, och vi förstår ju att Pasquet valt 1855 eftersom det är en milstolpe i Bordeauxs historia. Om man får tro August Strindberg i ”Bland franska bönder”(1886) raserades den gamla fina vinkvalitén redan på 1830-40-talen i och med att bönderna började göda sin vingårdar. Men nu läser sannolikt inte Pasquet Strindberg.

Pasquet vill göra vin med terroir. Inte druva. Därför har han planterat gamla druvsorter.  Logiken är kanske inte kristallklar där. Däremot är det väl käckt att han vill köra med oympade stockar och låta forna tiders sorter komma till heders. Något han är säker på kommer förändra vinerna. Kanske har han rätt i att det är stor skillnad på oympade och ympade stockar vad gäller förmågan att fånga terroiren (som druvsorten är en del av). Några sådana belägg från tidigare forskning finns dock inte.

Nåväl, vad det handlar om för Pasquet är något så lovvärt som att återskapa Bordeauxs rätta jag. Det förklarar också de skyhöga priserna för hans viner. Till Decanter säger han, på tal om att han begär över 30 000 €/butelj för årgången 2015: ”No price can truly pay justice to Bordeaux’s 150-year history but  my mission is trying to maintain our ancestrors practices and keep the original taste of Bordeaux intact”. Aah, klart 150 år inte är gratis.

Och då är vi tillbaka där, vid 1855. Varför 1855? Varför inte år 0, 1000, 1550, 1800, 1850, 1900, 1950, 2000 eller nu? 1855 hade redan järnvägen dragits till Bordeaux och förändrat sättet att arbeta. Gödning tillhörde vardagen. Till skillnad från vad Pasquet säger till Wine-Searcher användes ekfat, till och med nya (bland annat av Haut-Brion, för att skapa sina ”stora” viner) – Pasquet har för övrigt själv arbetat med fat sedan starten 2006 för att 2018 i tidens tecken istället gå över till amfora. 1855 var stockarna förvisso oympade för phylloxeran låg några år bort. Å andra sidan fanns inte heller de idag ofrånkomliga eländena oidium och mildiou – mjöldagg som 1855 var några år bort, och som idag är en del av terroiren såtillvida att detta nu de facto är en del växtplatsens förutsättningar.

Pasquet talar vidare om de många gamla druvsorter han nu planterat och arbetar med i syfte att återskapa 1855. Någon med mer tid kanske ska kolla upp samtliga sorter, men bara en sådan sak som att castets, en av de druvor han nämner, kom till Gironde först 1870.

Bilden till Wine-Searchers artikel visar hur Pasquet arbetar vid en gallringsmatta, ställd efter en modern egrappoir (detta indikerar en så modern teknik som dubbel tri/gallring). Eldrivna egrapporier i rostfritt och med fulländade korgar och kuggar fanns inte på 1800-talet, då de enkla maskinerna drevs med en vevspak. Gallringsmattor fanns inte heller. Han säger till Wine-Searcher att han arbetar med ”low temperature”. I det begreppet lägger han kanske det faktum att han skördar nattetid – inte heller något som skedde i någon större utsträckning 1855, om alls.

”We managed to find the pre-phylloxeric taste, using ungrafted vines and cultural techniques of that time,” säger Pasquet till Wine-Searcher. Hm. Hur vet han, eller någon överhuvudtaget, det?

Sist men inte minst får den numer så förhatlige Parker skulden för det mesta. Alla har glömt bort Peynauds insatser i området, lika hatad som älskad. Ingen ifrågasätter Pasquet när han påstår att ett typiskt Bordeaux-vin anno 1855 gjordes i amfora med en teknik som är en kopia på dagens mode-vinmakeri. Synd. Liber Pater vore kul att prova någon gång och det är lätt att sympatisera med mycket av det Pasquet säger och vill. Problemet är att han känns som en bluffande snackepelle.

Musik, musik, musik, musik och mer musik (det är ju lördag).

Förbud mot bohagsikeapåsslängande passagerare

Det är svårt att avgöra vad som imponerar mest. Att kvinnan lyckats få ner ett helt bohag i en Ikea-påse eller att hon fått med sig påsen ombord på planet. Som det är en flight från Nice till Stockholm med uppenbart hyggligt bemedlade passagerare och knappast några båtflyktingar, är det i sig smått märkvärdigt att kvinnan använder en Ikea-påse som resväska, och kanske än mer märkvärdigt är att hon tryckt ner ett helt bohag i den. När hon sätter sig snett bakom er utsände i de huvud- och smaklösa resenärernas ociviliserade och av handbagage överfulla värld, anar den nyss nämnde det värsta.Mycket riktigt. Knappt har planet hunnit ta mark i Stockholm förrän kvinnan är på benen, ivrig att få stå upp i den trånga kabinkorridoren och knö med andra hysteriska resenärer som också är rädda att planet ska hinna lyfta igen innan de kommit av. Till råga på allt sträcker hon på sig och försöker slita ut sin bohagsfyllda Ikea-påse så att den inte blir kvar på bagagehyllan ifall planet plötsligt skulle lyfta. Då det inte finns plats för påsen och då hon är för svag för att kunna hantera den i luften faller det sig inte bättre än att påshelvetet landar i huvudet på ja ni vet vem, som i väntan på att dörren till kabinen ska öppnas fredlig och lugnt försöker sitta och vara zen i en ociviliserad värld fylld av i panik agerande allmänfarliga element.När den nämnde hjälten vänder sig om för att se hur fanskapet ser ut som just drog en påse i hans huvud möts han av en fånigt leende kvinna och en lika fånigt leende tonåring, som förefaller vara kvinnans dotter. Leendena säger ”oj, så tokigt det här blev då!”. Nej, det är inte tillnärmelsevis lika tokigt som att ni två får gå runt i samhället och rent av på allmänna kommunikationsmedel utan vare sig tvångströjor eller vårdare.

Musik.

Mina böcker & Bombi Bitt & jag

Först som sist: har fått den trevliga frågan vilka av mina böcker som just nu finns att köpa (utöver i antikvariat). Svar: ”Vinifiktioner” (novellsamling 2011, tillsammans med Bernt Danielsson) finns återutgiven (2018) som e-bok och print-on-demand; ”Kronos väv” (roman 2016) finns som e-bok och pappersbok; ”Bränna vass och andra berättelser” (novellsamling 2019) finns som e-bok och pappersbok; dessutom finns den annars slutsålda pappersboken ”Vinprovning – så upplever du vinets alla möjligheter” att inhandla via Vinet & Glaset. Tre vinböcker finns också som talbok via Legimus: ”Vinmakning” (1993), ”Vintillverkningens abc” (2004) och ”Odla och tillverka vin” (2009) 

Nog av. Till saken. En gammal god vän läste min nya novellsamling ”Bränna vass” och fick för sig att jag alltmer blivit som Piraten i mitt sätt att berätta. Särskilt novellen ”Paul och Oscar”, menade hon, var rent Piraten-tugg. Smickrad eftersom Piraten är en legendar och allmänt respekterad tackade jag såklart för jämförelsen. Men sanningen var den att jag aldrig läst Piraten. Han kunde ju vara skit. Kanske anade min vän att det kunde förhålla sig på det viset att jag är illitterat för en dag dök hon upp med en ”Bombi Bitt och jag” i originalutgåva från 1932 (tredje upplagan). Man kan ju bli rörd för mindre. Hursomhelst stod det nu klart att jag helt enkelt måste ta mig an Piraten. Således:

Fritiof Nilsson Piraten: Bombi Bitt och jag

Den legendariske Piraten föddes i djupaste Skåne 1895 och dog 1972 i Malmö. Bland många historier om honom själv är den bevisligen sanna berättelsen om hans gravsten kanske den mest kända. På stenen står ”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972.” En ohängd slyngel under uppväxten med usla skolresultat blev han, sedan han rasat av sig bland annat som lantbruksarbetare och sjöman, jurist och småningom advokat, ett yrke han upprätthöll till dess han inte behövde det längre för sin försörjning. Han bodde under sitt liv på lite olika håll som till exempel Tranås, Göteborg och Kivik och han tycks ha varit en uppskattad sällskapsmänniska. Och han kunde dra en skröna, menar snart sagt alla texter som går att uppbåda om karln. Fast hans böcker kan ju vara skit för det. Så vad tyckte vi?Jo, vi tyckte att ”Bombi Bitt och jag” är en fin samling skrönor. Mycket underhållande. Härliga historier. Men boken har ett fel, tycker er utsände bland de vanligtvis alltför långa tegelstenarnas oavkortade värld: den är för kort. Huggs av mitt i på något vis. Just som läsaren börjar bli ordentligt bekant med Bombi Bitt, Eli, Nils Gallilé, Valackaren, Franskan, Jöns Pumpare och alla de många andra. En bok som klart rekommenderas till er som gillar märkliga historier med utgångspunkt från vår vardag. För att citera Piraten, Saga vävs på sanningens varp” och ”Det finns ingenting som inte har hänt, men mycket som inte har berättats”.Sist men inte minst: Min vän hade till sin gåva lagt till en rad om att ”Du får överse med vissa utflykter i texten. N-ordet till exempel. Det var i en annan tid.” Och ja, rasbiologin och främlingsfientligheten fanns där i öppen dager och ovanan att skämta om n-, j- och z-folk var inte bara accepterad, den var en del av vardagen (skulle påstå att den fanns med i vår vardag iallafall in på 1970-talet, då den förpassades till en mer latent tillvaro, för att sedan åter börja visa sitt fula tryne runt millennieskiftet). Till Piratens försvar ska vi säga att han själv uppmärksammade denna i sin samtid (1940) allt annat än latenta xenofobi i novellen ”Mannen som blev ensam”.

Bonus: ”Förhänget drogs åt sidan och tältöppningen till estraden fylldes av signor Alessandro. Plankorna knakade och gåvo sig under tyngden av detta kötthus och den järnvikt, stor som en mindre kyrkklocka, som han bar på långfingret och som han hanterade som en ordinär handväska. Han var övermåttan hiskelig att skåda. Väl sex och en halv fot lång var han i övrigt dimensionerad som en gödoxe. Nacken liknade en trappa. Buken, spänd som på ett daggklöversprängt nöt, slog ett mäktigt valv över låren. Pannan var så låg att näsroten gick direkt över i mittbenan, de små ögonen sprängdes av blod, läpparna voro cyanotiska. Mustaschen låg smal och tät som en klistrad råttsvans under näsan…” (ur ”Kiviks marknad”, bokens sista novell).

Musik.

Om mina viners hållbarhet

Brukar här mer sällan skriva om de viner jag provar – mer ofta dyker de upp på Twitter. Har nyligen twittrat lite text om Clos Dière ”cuvée I” 2000, Clos Dière 2003 och Clos Dièrre blanc 2004, eftersom dessa häromveckan fanns med på en masterclass härnere i Frankrike. Samtliga var vid god vigör. Har från ett par olika håll fått frågan om hur det kommer sig att de där vinerna från Domaine Rabiega mellan åren 1988 och 2005 (framförallt mellan 1990 och 2004) håller så bra och tar sådan tid på sig att utvecklas. Då ett visst intresse för detta bevisligen finns följer här en inte så liten förklaring och svar på frågan.Målet med Clos Dière-vinerna var att göra eleganta och koncentrerade viner som skulle utvecklas med lagring. Nu kan någon invända att få viner bygger på sig med lagring och att viner som saknar rätt komposition från start omöjligen kan utvecklas på ett bra sätt. Håller med om allt detta. Målet var inte heller att göra viner som ”byggde på sig”, utan viner som utvecklades och hittade fram till sitt optimum under en långsam utvecklingsprocess. När detta konststycke lyckas kommer vinets långa liv på flaskan, dess hållbarhet, som ett brev på posten (vill här gärna skämta om flaskpost, men det här är en allvarlig text så det får vi ta en annan gång).Vad är då hemligheten? Det är ingen hemlighet alls. Det är ABC att enda sättet att åstadkomma det ovan beskrivna kommer via odlingen, och, det ska väl sägas, viss skicklighet eller tur med att sätta vissa moment rätt i tiden.Vingården på Domaine Rabiega odlades ekologiskt och med lågt uttag med start 1990 (även om vi började omställningen redan 1988 – med ny ägare 2006 återgick gården till att odlas konventionellt och uttaget höjdes). En mark som behandlats och götts för hög avkastning behöver tid för att komma ner i varv, det brukar ta fyra-fem år och sker stegvis, ungefär som en avtändning rent allmänt. När vi landat rätt några år in på 90-talet (jag brukade kalla 1993 år 0) och fram till dess gården såldes var den fri från både gödning (bortsett från den naturliga bio-flora som odlades mellan raderna) och bevattning. Uttaget låg <20 Hl/Ha före gallringsbordet och jäsningen, alltså väldigt lågt (oftast landade vi runt 16 Hl/Ha efter gallringen och jäsningen). Gallring i odlingen skedde vid minst tre tillfällen under växtsäsongen och vid två av de tillfällena genomfördes även en noggrann grönskörd.Den stora utmaningen för den ansvarige vinmakaren under skörden är, menar jag, att pricka in vissa givna moment vid dess optimala tidpunkt. Huruvida detta lyckas kan förstås diskuteras. Kanske hade det kunnat gjorts bättre, kanske sämre. Dock brukar det gå att känna på ett vin om hela potentialen finns där och för min del har det definitivt varit så att jag känt när jag kommit fel och när jag trott mig ha prickat bull’s eye (men, som sagt, kanske hade det kunnat gjorts ändå bättre, svårt att veta). De här avgörande momenten är/var om vi talar om röda Clos Dière/rött vin skördetillfället och macerationstiden. Många nöjer sig med att titta på de kemiska analyserna av druvorna, andra smakar på frukten. För min del gällde både och, och, inte minst, hela tiden sätta in de givna värdena i den erfarenhetsbank som undan för undan byggdes upp. Målet var, förstås, att plocka med rätt typ av aromer i topp och med fortsatt balans i frukten. Vissa druvor ger vinbonden tid att bestämma sig, andra måste tas ”nu!” – utrymme för funderande gives icke. Med syrah-druvorna till Clos Dière förhöll det sig så att det var ”nu!” som gällde (däremot inte alls med de vita, som dessutom var tre sorter, vilka kunde balanseras mot varandra och vars exakta komposition varierade från år till år beroende på väder, vind och mognad).Nästa moment är, för det röda, macerationstiden. Den som ”bara” ska göra ett rödtjut behöver inte bry sig. Det fungerar fint att bara följa läroboken i önologi och urlaka så länge jäsningen pågår. Den som vill optimera doft och smak måste däremot prova först musten och sedan, allteftersom jäsningen fortlöper, vinet och avbryta macerationen just då allt sitter på rätt plats – något som inte sällan inträffar vid ”fel” önologiska tidpunkt om vi bara ser till läroboken och tryggheten (det är förenat med risker att göra kvalitetsvin… det gäller att hela tiden ligga på gränsen och ibland, ja, då går det överstyr). Nog av. Macerationstiden är av avgörande betydelse alltså. Den här tidsrymden för urlakningen varierade en hel del mellan åren, som minst tio dagar, mer vanligt cirka tre veckor, men några år snarare fem än fyra veckor.Innan druvorna hamnade i tanken hade de handplockats i korgar och nagelfarits på ett gallringsband. Allt i syfte att bara få in perfekt frukt i källaren. Bortsett från det där med macerationstiden var vinmakeriet på Rabiega synnerligen hands off. Däremot lades vinet efter jäsningen att genomgå malolaktiskt jäsning och lagras på barriquer från Vosges respektive Slavonien (gjorda av tre olika, franska tunnbinderier, med vilka vi över åren utvecklade mycket fint samarbete). Målet med detta var inte att ”smaksätta” utan att via långsam oxidering hjälpa vinet att landa i sig självt och därmed lägga grunden för dess långa liv. Och sedan, ja, då var det inte så mycket mer, gäller förstås att dra vinet av eken vid rätt tidpunkt, alltså då den långsamma oxideringsprocessen känns avslutad och innan vinet riskerar torkas ut (men den frågan, viner som blir uttorkade på eken, beror vanligen mer på att fel typ av ek använts än tiden vinet legat i fatet).Vitvinet då? 2004 fortsatt fräscht. Och det trots väl hög aokoholhalt. Ehuru hög druvmognad satt syran lyckligtvis ändå fint i 2004  – detta till stor del tack vara sauvignon blanc-druvorna, som alltid dominerade i volym, dock ej alltid i doft och smak. Det här vinet var enklare att göra i och med att det var en blend. Odling och skörd på samma vis som för det röda. Jäsning på fat vid cirka 20+. Därefter lagring för malo och omkompositionering. Idag hade jag gjort det vinet på ett lite annorlunda vis, för inledningsvis var det alltid väl ekigt. Efter 15 år har dock eken integrerats på ett bra sätt och det är bara en släng rökighet från de mer välrostade faten som kan störa, om ni frågar mig. Dock uppfattade de som var med på materclassen det där som positivt.När de här viner såldes fick de genomgående fint mottagande och toppnoteringar inte minst i Frankrike (La Revue du Vin de France, Guide Bettane Dessauve, Guide Fleurys mm) och UK (Wine, Vine, Decanter mm) – de två största marknaderna för Clos Dière-vinerna. Dock blev det från slutet av 1990-talet en återkommande fråga framförallt från vinproselyter varför våra viner inte hade mer power (vi satsade, som framgått, på balans och elegans och snarare på koncentration än rå kraft) – detta var alltså när Parker-generationens ynglingar och äldre villbliare började ta sig upp och fram i vinvärlden och det mesta mättes i kraft och ”nya världen” var lika rätt som ”naturvin” 2012. Vi förklarade då att det inte var vår grej, men för att visa att det svåra inte är att skapa kraft utan koncentration utan kraft gjorde vi två årgångar ett vin där vi pangade på med kraften och struntade i elegansen och balansen, ja, vi gav vinet till och med ett tydligt inslag av choklad (valet av ek). Vi kallade det ”American blend” och sålde det till kraftfantasterna, vilka vi sedan hånade i det fördolda.Vad gäller de viner jag sedan genom åren gjort på olika håll i världen – Italien, Spanien, Ukraina, USA, Bulgarien, Argentina…– har mer sällan konsultförhållandet möjliggjort ett sådant där idiotfokus som jag kunde ha på Domaine Rabiega och Château d’Esclans, varför det också varit omöjligt att gå ”all in”. Däremot har flera av de vinerna likväl blivit rejält långlivade. Inte minst gäller detta toppvinerna på Hedges Family Estate, särskilt mellan åren 2005 och 2013 (sålda som ”Limiteds” eller ”Single Vineyards”) – 05:orna är fortsatt synnerligen spänstiga.

Musik.

Vin som en del av totalförsvaret?

Under förutsättning att Riksdagen nu menar allvar med sitt tal om att åter börja satsa på försvaret och stoppa den sedan länge nedåtgående trenden för försvarsanslagen, vilka har bantats av samtliga riksdagar och regeringar under flera decennier och bara sedan 1995 halverats från ca två procent av BNP till ca en procent av BNP, och med hänsyn tagen till den alltmer framgångsrika och ständigt växande vinnäringen i Sverige, är månne Sverige moget att ta ett steg i fransk riktning när det kommer till Försvarsmaktens förhållande till vin?I Frankrike fick vinnäringen, särskilt den i i Sydfrankrike och kolonier och departement som Algeriet, ett rejält uppsving i och med första världskriget, då armén försåg sina kämpar med rikliga mängder vin. Under åren 1914-1918 ökade den dagliga dosen från en kvarting om dagen till en helflaska samt, förstås, ett par extra klunkar inför anfall  och då det tyska artilleriet lät sitt regn falla över de franska linjerna.  Vinet kom att bli en symbol för nationell enighet och seger. Före La Grande Guerre, var inte hela Frankrike ett vinland som idag. I norr dominerade ölen. Kriget ändrade på detta.Den här kärlekshistorien mellan försvaret och vinnäringen har fortsatt genom åren. Idag hittar vi franskt vin varhelst vi hittar franska soldater och flera vingårdar drivs av veteraner och krigsinvalider. Till de mest kända hör Främlingslegionens vingårdar utanför Puyloubier i de sydligare delarna av Provence, inte långt från legionens värvningskontor neråt Marseille till. Runt 200 000 buteljer produceras årligen på de 40 hektar som tillhör l’Institution des invalides de la Légion étrangère (IILE). Arbetet på gården utförs av legionärer som fallit för åldersstrecket (ca 40 år) eller invalidiserats. Till sin hjälp för själva vinifieringen har de kooperativet  Vignerons du Mont Sainte-Victoire. Hälften av produktionen säljs till allmänheten, hälften konsumeras av legionens soldater runt om i världen (legionens kaserner på olika håll i France Métropolitaine men också i Franska Guyana och på Mayotte, samt trupperna som befinner sig på officiella eller hemliga uppdrag i Mali, Libanon, Afghanistan och andra länder). En anekdot och för en vinmakare fin tradition är att alla legionärer den 30 april varje år dricker sitt eget vin i åminnelse av det heroiska Bataille de Camerone 1863, då ett 60-tal legionärer först då ammunitionen tog slut fick ge upp striden mot de 2000 soldater ur den mexikanska armén som attackerat dem. (Bra quizz-fråga: Bland de 600 000 soldater som passerat Främlingslegionen sedan starten 1831, från vilket land har flest rekryter kommit? Svar: klar tysk dominans (följt av betydlig färre italienare, belgare,  fransmän, spanjorer och schweizare – idag kompletterats dessa nationaliteter framförallt av öststatare)).Men det är inte bara Främlingslegionen som gör sitt eget vin. Lite här och där i Frankrike tillverkas vin å försvarets vägnar. Uppe i Alsace odlas till exempel druvorna både till Cuvée des Cobras och ett flertal andra militära viner. Cuvée des Cobras hinkas främst av Régiment de marche du Tchad med bas i Meyenheim; en enklare halvtorr pinot gris dricks av manskapet i första kompaniet och en edelzwicker av dito i tredje kompaniet och en lite ädlare crémant av underofficerarna. Vad de med högre rang får sig till livs i form av vätska är mindre känt såvida inte dessa låter sig nöja med den prestige-pinot gris som görs i Katzenthal å hela regementets vägnar.Nog av. vinifierat vill på intet vis lägga sig i den svenska försvarspolitiska debatten, men känner sig manad att fästa politikernas uppmärksamhet på det faktum att det svenska försvaret i dagsläget saknar eget vin.

Musik (som ska marscheras med 88 steg per minut – övriga fransk militär marscherar med en hastighet av 120 steg i minuten).