Efter slutsignalen

Postat av
Svara

Byn Riensac, denna håla strax öster om Aix-en-Provence, denna skymf mot god smak mitt i allt det bukoliska, denna inavlade dröm för fryntliga nordbor och andra tillresta gäster, mitt i högsommarens tryckande hetta som får byn att dallra och stiga mot sin skapare i små pustar som för den mindre uppmärksamme kan misstas för ånga, mitt i allt detta stiger mot himlen ett förfärligt skri; de sovande fåglarna i platanerna framför bybaren Le Relais de Petanque, en lika rektangulär som förvuxen institution på huvudgatan, vaknar och flaxar förskräckt först uppåt sedan bortåt, åt vilket håll som helst, bara de lämnar oljudet och Riensac bakom sig (det sägs att forskare vid Ornitologiska Institutet i Marseille via de sändare de i syfte att förstå de olika fågelarternas rutter applicerat på utvalda djur kunnat konstatera, att vissa fåglar inte stannade förrän de nådde Maltas sydkust medan andra flygfän fann för gott att ta hyra på trålarna i La Seyne och följa med dem till havs; Medelhavets stormar om höstarna och vintrarna, vårarnas oförutsägbara nycker och somrarnas hetta när havet ligger spegelblankt och det blir så kvavt och fuktigt att både djur och människor får svårt att andas, inget av detta tycktes dem värre än de oljud som nu hemsökte deras snart forna hemvist), brandlarm löser ut i såväl bebodda som obebodda byhus och lägenheter och Hesa Fredrik börjar tjuta för full hals och mitt i allt detta vuvuzelor, mobila biltutor, smällare och fyrverkeripjäser och i fontänen, Riensacs nav, halva byn mer eller mindre näck och med krigsmålningar i blått, vitt och rött vrålandes La Marseillaise…

Allons, enfants de la Patrie,
Le jour de gloire est arrivé !
Contre nous de la tyrannie
L’étendard sanglant est levé,
Entendez-vous dans les campagnes
Mugir ces féroces soldats ?
Ils viennent jusque dans vos bras
Égorger vos fils, vos compagnes !

 Aux armes, citoyens,
Formez vos bataillons,
Marchons, marchons !
Qu’un sang impur
Abreuve nos sillons !

 …, då just då, nu, kommer en skara skrålande herrar (med brynjan och den putande, nej hängande magen som gemensam nämnare) ut ur Le Relais de Petanque, på sina armar bär de en uppenbart påverkad man, orakad, okammad och med bruna tandrester i munnen och smutsiga och stinkande kläder (på huvudet har han en slags hatt som slutade vara hatt mer på riktigt redan på hans pappas tid och i grenen breder en skamfläck ut sig), mannen ser road ut och verkar tycka att det är helt i sin ordning att just han behandlas som en hjälte i dessa tider då ingen, vilket inkluderar honom själv, gjort annat än gnällt över landslaget, dess tränare, hudfärgen på spelarna, bytena som gjorts och, framförallt, bytena som inte gjorts och de har hånat den som gjort en miss och den som grimaserat fel när den blivit nedsparkad bakifrån, men nu är de alla hjältar för de har vunnit, tillsammans har de gjort detta, nej, det är mer än så: trots alla idioter och staten och tränaren och presidenten och invandrarna och FN och samtiden och turisterna och grannbyn och allt annat som är fel har de gjort detta! – och nu skanderar de i kör ”En dikt! En dikt! En dikt!” och de ställer ner mannen och hans hatt och hans skamfläck i grenen på ett bord framför fontänen och allt blir tyst och mannen öppnar sin brunngaddade mun och tar till orda…

 

Sköna musa stäm upp i sång i detta nu!

Sjung för oss, Paradisiska oskuld och Fru!

Hjälp oss fylla våra lungor med kraft och mod!

Låt oss följa de tappra dit där slaget stod!

 

Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva!

 

Oh, inget alls Arkadiens sköna ängder är

Utan den väldige Akilles fallna här

Och inget är vår moder vackra Marianne

Utan fägringen som kom, vann, sågs och försvann!

 

Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva!

 

Låt Arkadiens alla klockor oss varna

Låt svampen nu de muntra sinnena klarna!

Den eviga kampen, mellan gott och allt ont

Oh Skogs-gudinna led då rätt vår tappre dront!

 

Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva!

 

Där, öster ut, hägrar Putins fagra kullar

Där ska de andra få se på andra bullar,

När vår tappra härförare store Grizou

Fienden inte ger en endaste en sou!

 

Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva!

 

Också i Arkadien, ja också just där

Kan ett och annat nödrim passa in just här,

Och hör vad hon nu säger, Segerns gudinna:

Det viktigaste av allt är att allt vinna!

 

Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva!

 

Skriena har upphört. En stund av eftertänksamhet infinner sig. Den gamle mannen med sin rullator, den lilla flickan med de ojämna flätorna och den för stora klänningen, den lille gossen med de fula kortbyxorna, blöta efter ett ofrivilligt dopp i fontänen, de elaka tonåringarna, halvnakna, krigsmålade, nöjda med att slängt den lille gossen i fontänen, byhoran med sina tatuerade ben och byns torskar som inte kan ta ögonen från benen ens i denna stund av reflektion, handlaren som står med ett baseballträ och vaktar sin lilla Proxi-butik ett hundratal meter bort, bilreparatören Serge som ligger avkranad bland platanernas nedfallna och torkade löv under ett bord på barens terrass (han undgår med en hårsmån att rulla in i en elakt luktande hundlort när han vaknar och förvirrat ser sig omkring), byfånen som för en stund slutar lalla och därför i ett nu förefaller lika korkad som alla andra, ja till och med borgmästaren, alla!, stannar de upp och med undantag för byns torskar tittar de ner i marken eller bort i fjärran och försjunker i sig själva och självaste livet och de stora frågorna om varför, varför inte och döden och Livets all orättvisa som drabbat just dem så hårt och så vrålar herdediktaren, den store François Villon, ”Vid Napoleon och hans bredbrättade hatt, gratis svamp till alla på baren, nu!!!” och skriena och allt larmet tar fart med förnyad kraft och på Seismologen på universitetet i Lyon registrerar mätapparaturen 5,0 på Richterskalan på exakt den plats där den gudsförgätna byhålan Riensac fördunklar den annars behagliga tillvaron för medarbetarna på regionen Provence-Alpes-Côte d’Azurs turistråd.

Musik!

François Villon

Postat av
4

Fåraherden och diktaren Francçois Villon växte upp i en koja utanför den gudsförgätna byn Riensac – en håla utslängd som av misstag i det karga landskapet strax öster om Aix-en-Provence. Fontänen vid den lilla platsen framför det påfallande spartanska borgmästeriet, la mairie, var ortens enda vattenkälla långt in på 1960-talet och elektriciteten var inte fullt utbyggd förrän ett tiotal år senare. Ännu idag händer det vid häftiga åskoväder att elen slås ut under flera veckor. Den smällkalla vintern 2009 var Riensac mörklagd mellan femte januari och trettonde februari. En människa, uteliggaren Alain, frös ihjäl och de tre invånarna på ålderdomshemmet, La Chanteclaire, fick flytta ihop i husets salong som kunde värmas upp med fotogendrivna kaminer och den öppna spisen.

Byns samlingsplats är den i sammanhanget gigantiska baren Le Relais de Petanque. I stort sett ett rektangulärt rum med rutigt golv, en bardisk i ena änden och ett flertal enkla stolar och bord utplacerade lite på måfå. Ena långsidans vägg täcks av en hylla med pokaler och fotografier från det senaste seklets petanque-uppgörelser i byn och väggen mitt emot, den ut mot gatan, stoltserar med fler fönster än borgmästeriet och skolan tillsammans och mitt emellan dem, kronan på verket!, två glasdörrar som kan öppnas ut mot uteserveringen framför baren. Just där är trottoaren onödigt bred med tanke på byns storlek och ett dussin plataner trängs där som för att säga att ”vi i Riensac vi kan vi också!”.

Det var här på Le Relais de Petanque François först lät höra tala om sig. Med sjuårig folkskola och ett arbete han hatade – han hade fått ta över faderns fårrörelse och fördrev dagarna tillsammans med sin fårskock – hade han sökt efter en mening i livet. Det han fann var svamp. Magiska svampar fyllda av psilocybin och andra hallucinogener. Han insåg snart att de här svamparna som hjälpte honom genom dagen också ingöt i honom en lust han aldrig förr känt: lusten att få uttrycka sig i skift. Dessa svampar skulle kunna rädda honom från det liv han då levde!

Metodiskt byggde han upp en allt större kundkrets för sina magiska svampar. Varje lördag infann han sig på Le Relais de Petanque med påsar med svamp för varje sinnesstämning: lugnande, upplivande, skräckinjagande och så vidare. Hans rykte eller snarare hans svampars rykte spreds snabbt och som det låg i gränslandet till vad lagens långa arm kunde ingripa mot och då det av samhället uppfattades som mindre skadligt än fentanyl, kokain och andra populära droger fick han hållas (dessutom, påstods det, var byns polis, Yves Roberto, själv en av Villons stamkunder). Folk började vallfärda från både Aix-en-Provence och Saint Tropez och lördagsmarknaden i Riensac växte på några år ut till en av södra Provence största och viktigaste.

Det nyvunna självförtroende François fått genom sina framgångar som svamphandlare manade honom att förverkliga en dröm han haft ända sedan han som liten pojke hörde talas om de stora herdediktarna och Arkadien: den att bli heredediktare. Tolvstaviga berättelser från det fagra Arkadien. Inte sällan blandade han ihop trånaden efter kvinnlig fägring och älskog med längtan efter ett fint svamprus och han skrev smått ekivoka och drogförhärligande herdedikter som…

Oh, till Arkadien

 Oh, till Arkadien nu, genast och på stört,

Där får vi se under kvinnornas dunkla skört.

Diana själv, för oss kärleksfullt in i dansen,

Låter oss som hunden vifta glatt med svansen!

 

Men se där, där borta bort mot horisonten,

Där vädrar den stolt sin röst, den svunna dronten.

Ett mirakel i fruktbarhetens magiska trädgård,

En dront mitt i vinterns tid med kyla så hård!

 

Dronten bär löfte om rikedomar och kärlek,

Ett slut på förbannelser, oro och smälek.

Medan Skogs-Gudinnan ler åt vår nyfunna mö,

Värmer hjärtat upp vår längtans tomma sjö.

… och när förlaget Flamarion gav ut ”Tjocka Margareta och andra berättelser från det fagra Arkadien – en samling herdedikter” och den blev en oväntad framgång sedan ett gäng studenter vid Sorbonne på skämt köpt upp hela förstaupplagan och satt i svang ett rykte om att historiens störste herdediktare upptäckts i en sydfransk by annars mest känd för sin inavel, och sedan de suttit på kaféerna i Quartier Latin och sett svåra ut och pratat om herdediktningen som räddningen för den alltmer förflackade samtidslitteraturen och på så vis fått en och annan osäker person att i ett senare skede göra sig märkvärdig genom att säga samma sak, när allt det hänt så var François det hetaste heta i den litterära världen och han reste världen runt för att låta sig intervjuas i radio, TV, podar och andra medier, och han reciterade sina egna dikter på författaraftnar och skrivarkurser.

François insåg snart att kändisskapet öppnade ett otal tidigare för honom stängda dörrar och han började i det tysta bygga ett rykte om sig som missbrukare och festprisse. Förlagsfolket på Flamarion som i François hade en guldgruva insåg att den image deras guldkalv höll på att skaffa sig inte var till fördel för en herdediktare, vars styrka snarare var den enkla kojan och erfarenheterna som herde. De ville se fler reportage gjorda direkt på fältet, bland fåren utanför Riensac. François å sin sida hade inga planer på att ge upp sitt nya liv.

Lösningen, som förlaget och François hittade fram till tillsammans, blev att skapa ett alias åt François: lebemannen Georges Cluny. En rödhårig peruk, en yvig mustasch, en guldtand, tjockbågade glasögon och extravaganta skjorta i blommigt mönster blev en perfekt förklädnad och plötsligt såg den fyrtioårige och aningen slitne diktaren tio år yngre ut. Lägg till det en stram, nordfransk accent istället för François Villons breda provencalska med de klingande n-ljuden. Som Georges kunde François festa runt bäst han ville och förlagets enda krav på honom var att han då och då skrev en ny dikt och, framförallt, att han ställde upp så snart media kallade.

 

Arkadiens öppna grav

Jag sjunger om branden, som plågar och förleder,

Då Lucifer lockat oss från goda seder.

Jag sjunger om längtan; branden i våra vener,

Som lockar oss mer än pastorala scener.

 

I det fagra Arkadien, ja också där,

Där tappre Akilles föll med sin stora här,

Invid den öppna graven och dess välsignade dy,

Långt, långt bort från närmaste, levande by,

Ja också där, mitt i allt det bukoliskt sköna,

Förvränger Djävulen tuppen med en höna,

Och herden, den lojalaste bland djurens vänner,

Plötsligt en svårbemästrad, usel smärta känner:

Ack, varför gör Du, Du Onde, detta emot mig?

Har jag inte alltid vandrat de sedligas stig?

 

Och samtidigt, denna brännande smärtas vällust,

Som lockar och drar farkosten mot kvinnlig kust!

Diana! Guda-krafter, hjälp en vilsen fårvakt,

En som tycks vara på väg mot sin egen slakt!

Ack, kvinnliga, lustfyllda, lockande hägring,

Du drar och oroar med din undersköna fägring!

Vad ska en stackars fåraherde då göra,

Kommer Skogs-Gudinnan honom snart höra?

Hur länge måste han svårt plågas och stångas,

Innan hans heta känslor löses och förångas?

 

Oh, hänryckningens svåra och ljusmörka tid,

Lös mig från mina kval och giv mig gudomlig frid!

Lägg mig i Arkadiens mystiska och öppna grav,

Det är ert arma vallhjons enda och sista krav!

 

Det ohämmade festandet påverkade undan för undan François i allt högre grad och han kom att pendla mellan den utlevande Georges och den mer inåtvände svamp-ätande François. Någonstans mitt allt det hektiska bestämde han sig för att inte bara skriva tolvtaktare utan också sextaktare och han började arbeta på sitt livs poem, ett lapidariskt och ytterst koncentrerat stycke som sammanfattade hans tankar kring byn Riensacs trauma ”La Grande Guerre”, första världskriget, då sjuttiofem procent av byns män gick åt på den stillastående fronten långt uppe i norr, i en annan värld och i ett krig som de inte visste något om och som inte hade med dem att göra.

Mellan rusen och perioderna som Georges, filade François på sin sextaktare och när han blev inbjuden till det populära underhållningsprogrammet ”C’est Samedi!” på TF1 bestämde han sig för att göra en kupp och läsa upp sitt lilla mästerverk istället för, som avtalat, en ny herdedikt. Allt gick som planerat ända tills det blev François tur. Han presenterades och gjorde storslagen entré, ”Mannen som gett oss herdedikten tillbaka! Mannen som förnyat den samtida litteraturen! Mannen som inte bara skriver böcker utan också samtida litteraturhistoria!”. Programledaren tog hans hand och publiken applåderade och gav ifrån sig fula men förmodat uppskattande tjut, allt på uppmaning av den för tittarna osynlige studiomannen. Och det var nu som François blev nervös. Ändå hade han tuggat lite blandad svamp just före sändningen. Men istället för att känna sig på samma gång lugn och upprymd så som han borde, kände han sig nervös och yr och plötsligt steg han över i sitt andra jag, Georges Cluny, och som sådan var han, som alltid, otidig och vulgär och innan någon visste ordet av tog han programledaren på brösten samtidigt som han log ett snett leende mot kameran och undslapp sig ett ”Hehe!”.

Programledaren blev perplex och kom av sig vilket ledde till att François/Georges stod där och klämde ett bra tag innan hon undslapp sig ett ”Men, Monsieur!” och rusade därifrån. Det passade François/Georges bra. Han tittade in i kameran, slog ut med armarna och skrek ”Bonsoir, La Fraaaance!!!” I kontrollrummet höll bildproducenten, som var van vid att arbeta med dokusåpor, på att gå upp i limningen, så till sig var hon och hon skrek ideligen ”Lägg ut! Lägg ut! Lägg ut!” Andra inblandade insåg att det hela spårat ur och efter en stund, just som François/George skulle börja läsa sin ”nya, fantastiska sextaktare, en ny rytm i min poesi, en ny rymd för mitt tänkande, en ny värld för mina fans och en sammanfattning av 1900-talets franska arketyp, den enda vi har gemensam”, rusade fyra vakter in och lyfte upp den skanderande poeten. Och det var på det viset, vågrätt hängande på sidan, i starka armar och på väg ut från scenen i ett av Frankrikes populäraste TV-program, som François för första och enda gången skrek ut sin sextaktare till sina franska fans…

Där vallmon växer

 Där soldaten föll, är

nu fullt med röd vallmo

En inkarnation av

den stupades fasa,

som i efterskriften

sägs vara hjältemod.

 

Theodor Kallifatides: Ännu ett liv

Postat av
Svara

En trivsam bok om hur Theodor Kallifatides går vilse i sig själv och tappar sitt skrivande, bara för att korsa Europa och hitta både sig själv och sitt skrivande i sitt ursprungs Grekland. På vägen från det vilsna till det återfunna filosoferar Kallifatides om både det ena och det andra och till slut har han, bokens begränsade omfång till trots, beskrivit ännu ett liv. För vinnördar kan nämnas att boken är tillägnad förläggaren tillika ledamoten i Svenska Vinakademien Karl-Otto Bonnier.

David Byrne tar oss hem.

Julian Barnes: The noise of time

Postat av
4

När jag köpte den här boken kände jag inte till att den faktiskt handlar om en figur som verkligen funnits, dessutom en känd figur. Fram till dess, en hygglig bit in i texten, det stod klart vem allt handlade om och att texten var tämligen dokumentär, hade det varit en smått klaustrofobisk bok om en stackars människa som dels fått se sin värld rasa samman, dels insett att Makten bestämt sig för att skicka den till Gulag eller i bästa fall avliva den.

 

En bra bok om Diktaturen och den paranoida Maktens rädsla för allt, inte minst sig själv. Med andra ord en bok som behövs i tider då en skrämmande stor andel medmänniskor i fria demokratier på fullt allvar fått för sig att en ensam stark ledare är vad de helst av allt vill ha. Å andra sidan ser de alla sig inte som den stackars personen som ska till Gulag eller exekutionspatrullen utan som någon som får högre lön och mer respekt i samhället därför att Makten förstår att uppskatta dem, ja kanske ser de sig rent av som en av bödlarna i exekutionspatrullen som får nöjet att mörda konstnärerna, de politiska motståndarna, lärarna som predikar annat än Maktens ord, regnbågsmänniskorna, grannarna, de intellektuella, köpmannen på gatan, musikanterna som spelar dekadent musik, de med annan hudfärg och kultur och de som anmäls till Makten tillsammans med en önskning om snar likvidation därför att någon fått för sig att anmäla dem för något de inte gjort fel annat än att de en haft ful uppsyn eller trampat någon på tårna i kön till bussen.

När det så står klart att det handlar om en känd person och läsaren allteftersom får detta faktiska människoöde presenterat för sig, och kanske till och med känner igen valda delar och inser att den uppfattat saken rätt eller, för den delen, fel, då den tidigare läst om det ena eller det andra i personens liv, blir allt om möjligt ändå viktigare läsning år 2018. Nu är väl chansen ganska liten att de som behöver läsa den här uppgörelsen med Makten och Diktaturen – i det här fallet Sovjetunion, framförallt under Stalin, men också efter honom och, faktiskt, ända fram till Putin, som inte dragit sig för att dekorera Stalinkramare – kommer göra det, men ändå…

Musik!

Påssav: Slutklämmen, bokstavligen

Postat av
2

Den minnesgille har råkoll på att björksaven i påsen som inköptes i Lorgues för ett vetenskapligt experiment enligt försäljaren i hälsokostbutiken borde konsumeras inom tre veckor efter öppnandet, annars skulle den kunna börja smaka örn, eller något liknande.  Således genomfördes test två av saven just efter tre veckor, och resultat gav saven fullt godkänt, doften av kokt ris hade försvunnit och filmjölksinslaget var inte oangenämt för den som gillar filmjölk. Så vad har nu hänt tre veckor efter tre veckor?

Påsen har förvarats i kyl sedan den öppnades för sex veckor sedan. Den har inte provats på snart två veckor. Idag var det dags att klämma de sista dropparna ur påsen.

Noterbart är att saven är mindre klar nu. Snarare lätt grå än genomskinlig som vatten. Dessutom kan en del fällning noteras. Doften är ungefär som för tre veckor sedan, möjligen är filmjölksinslaget starkare. Samma sak gäller smaken: som för tre veckor sedan med ett något förstärkt inslag av filmjölk samt en något förhöjd upplevelse av syra.  Huruvida försökskaninen, alltså er utsände i de dödsföraktande testpiloternas av faror och mer faror och ändå mer hjältemod fyllda värld, mått bättre av att hinka sav dagligen – minns försäljarens välsmorda munläder som  lovade om inte guld och gröna skogar så i vart fall någon form av detox och uppåtgående livskurva – är svårt att sia om, klart är dock att inga påtagliga tecken på att försäljaren inte är en lögnare kunnat skönjas. Däremot ska till protokollet föras, att försökskaninen snabbt vant sig vid saven och nu, efter sex veckor, kan tänka sig att köpa en ny, svindyr påse bara för att det är gott – en ytterst oväntad vändning på det här experimentet.

Dropkick Murphys. Gogol Bordello & Regina Spektor. Gitte Henning.

Förbud mot flamländska!

Postat av
2

Ungefär fram till klockan 22 fredagen den 6 juli 2018 hade alla flamländare vett att viska sig fram genom tillvaron, men så, plötsligt, så snart Brasilien eliminerats ur fotbolls-VM steg mot himlen i snart sagt varje stad med en flamländare ett förfärligt oljud och det fortplantade sig med en förfärande fart in i övriga mänsklighetens vardag och mardrömmar. Som en snorloska som satt sig på tvären och inte går att få ut, ett oljud som får den mest hårdhudade och omusikaliske att falla till marken och be om nåd, om lindring, om ett slut på tortyren.

Brott & straff

Det finns nu bara ett sätt att stoppa den flamländska farsoten och det är att per omgående och helt sonika förbjuda flamländskan och ådöma den som blir påkommen med att uttrycka sig i halsen på det där skeva viset med en tunghäfta som ska vara till dess det kriminella elementet faller till föga och gör avbön och antar ett nytt tungomål – ett som inte sitter i halsen.

Västgötska & kärleksbombning

I de fall språkförbrytaren inte bara faller till föga utan också antar ett vackert klingande tungomål som den intill tårar vackra västgötskan, ska den till det bättre vända medmänniskan tillika före detta tungomålsförbrytaren utsättas för en kärleksbombning i klass med den som KRIS fått uppleva efter sina humanintellektuella insatser i civilisationens kamp mot barbariet på Gotland i samband med den i övrigt tämligen smått patetiska Almedalsveckan.

Musik?

Calvados Garnier

Postat av
2

Calvados är bra gott. Men frågan är hur en calvados ska smaka. Är det fruktigt, äppligt, eller mer lagrat och kanske lite vanilj, toast, rök och, inte minst, gamla fat? En smaksak, men, alltså, merparten gammal konjak, calva och liknande doftar framförallt gamla fat. Att det sedan omskrivs på de mest fascinerande vis är förvisso intressant men döljer på intet vis aromernas ursprung. En del föredrar de där lagrade aromerna och det djup och den komplexitet det kan ge, andra går all in på ungdomlig frukt, oavsett om det är druva eller äpple vi talar om.

Autentisk äpplesprit

Med tanke på att calvadosen i likhet med (traditionell) armagnac destilleras en gång kanske idén är att en autentisk äpplesprit från Normandie ska vara lite kantig, och då ligger det nära tillhands att den ska drickas i sin mer olagrade form, den där ursprunget spelar förstafiolen (nu invänder kanske någon petimäter som tror att er utsände i den av ångor och missuppfattningar fyllda destillerade världen missat att AOP Pays d’Auge, alltså hjärttrakten av området Calvados, destilleras två gånger, men så är, som synes, inte fallet, och vad Pays d’Auge anbelangar menar gamla normandiska vänner att det är en förvrängd version av ”the real thing” – låt vara att de snarare säger ”le vrais calvados”–, alltså den som har en lite råare apparans). Nåväl, vara hur det vill med den saken. För Nicolas Garnier, som sedan ett par år axlar ansvaret för den lilla, traditionella producenten Garnier, är det hela enkelt: för mycket lagring dödar calvadosen. Han ser gärna att hans calva inte får mer än tre, högst sex års lagring på fat.

Håll era hästar!

Men vänta nu! Håll era hästar! Calvados Garnier, vad är det? Jo, det är en synnerligen traditionell producent i de södra delarna av Calvados, som försöker övertyga oss om att vi ska uppskatta ung calvados. Inte för att de inte har gammalt i faten – i Sverige hittar vi till och från deras trettioåriga variant – men de, särskilt Nicolas, är övertygade om att calvan bäst kommer till sin rätt när frukten får sjunga. Men det förutsätter en massa saker. Till exempel förstklassig frukt (enligt Nicolas alla 30 äpplesorterna – 25 om vi talar Pays d’Auge – och inga päron) som skördas vid rätt tillfälle och som sorteras och tvättas ordentligt före pressningen. Något som de stora, industriella producenterna inte riktigt har möjlighet att göra. Här görs det. Ja, Nicolas är till och med så besatt av frukten att han destillerar vid olika tider på året i syfte att nå fram till olika resultat och stilar.

Forskning

Stil ett, den med all den ungdomliga frukten, destilleras mer eller mindre direkt efter jäsningen, på hösten. Den andra, mer traditionella destilleringen sker först några månader senare, när den jästa äpplemusten fått ligga till sig lite. Skälet är att forskning entydigt visar att den som destillerar direkt efter jäsningen uppnår en mer fruktig brygd. Den som destillerar först på vintern eller våren åstadkommer snarare en mer lagringsbar produkt. Genom att destillera vid två olika tidpunkter kan Nicolas både ha kakan och äta den, om ni förstår vad jag menar (ja, jag vet att alla HR fattar, men övriga?). Den som vill få en uppfattning om vad Nicolas vill uppnå kan med fördel prova hans treåriga calva som finns att beställa på Systembolaget (Calvadaos Garnier ”3 ans d’age”, nr 86489, 269 sek (50cl). Äpplig och fruktig så det står härliga till – och inte ointressant att ställa mot Garniers 30-åriga (nr 86154, 874 sek (70cl)), som är en helt annan historia, dominerad av lagringen på de stora, urgamla faten som döljer sig i Garniers källare.

Källaren

Garniers källare ja. Stället ser inte mycket ut för världen och precis så som en ödmjuk, liten producent i de här delarna av Calvados ska se ut. Den som blir insläppt i de många lagringsutrymmena som döljer sig på den lilla egendomen, inser snart att vi verkligen talar om ”le vrais calvados”. Urgamla fat slåss om utrymmet med mörker, spindelväv och gårdens hjärta: den gamla destillationsapparaten från 1923. ”Farfarsfar stred i skyttergravarna 1914-1918, med undantag för då han var skadad, när han kom hem var både han och familjen utblottad, det tog honom fem år att tjäna ihop till vår panna,” säger Nicolas och visar gårdens stolthet. ”Det är omöjligt att hitta reservdelar till den, det förklarar svetsaggregatet och att ’pannrummet’ också fått bli vår verkstad.”

Rätt temperatur

”Det är enormt viktigt att ligga rätt i temperatur under destillationen. Fram till nyligen sov den ansvarige bredvid pannan under hela destillations-perioden, men när mamma klagade alltför högljutt installerade pappa, som är utbildad elektriker, en övervakningskamera riktad mot en tavla med alla mätvärden och som man kan följa från en monitor i sovrummet. Man måste vakna en gång i timmen för att se att allt är okej, men man behöver inte sova i källaren,” säger Nicolas med ett belåtet leende.

Modern press

Det enda som utöver övervakningskameran ovan är nytt på Calvados Garnier är pressen. Den installerades 2003 och tillåter en rigorös sortering och rengöring av frukten, allt för att få fram den där sjungande äpple-karaktären Nicolas (och pappa Patrick) är besatt av. Nytt är förresten också att Nicolas till skillnad från de flesta andra som gör calvados är utbildad önolog, dessutom med mångårig erfarenhet från Champagne, där han bland annat arbetat för Charles Heidsick.

Andra världskriget

Saker som numer kan förekomma i calvados som sockerkulör och ekchips är portförbjudna hos Calvados Garnier. ”Det där är intressant för den som söker en mjukare och rundare produkt, det är inte riktigt vår grej,” säger Nicolas, som också kan berätta att gården förvisso utblottades en andra gång under andra världskriget då farfarsfar vägrade ha något med ockupationsmakten att göra. ”Men vi hade tur, gården klarade sig när så mycket annat förstördes 1944, familjen låg gömd under bro några hundra meter bort medan striderna passerade här.”

”Le vrai calvados”

Nog av. Alla har förstått att den som vill ha lite av ”le vrai calvados” och den som vill se den gyllene drycken i glaset förvandlas till först äpplemust, sedan äpplemos som långsamt strömmar ur glaset och sprider sig i rummet och dränker personerna i det såvida nu inte den ansvariga glashållaren ser till att eliminera drycken i tid, den har allt att vinna på att snarast införskaffa lite calva från Calvados Garnier.

PS

PS Den som mot förmodan vid något tillfälle i livet kommer befinna sig i närheten av de sydligare delarna av Calvados kan med fördel ta sig till den urgamla storbyn Tinchebray och därifrån till Calvados Garnier ett par kilometer från Tinchebray. Nicolas och familjen Garnier ­ – att vara sympatisk tycks vara ett familjedrag – tar gärna emot besökare i detta bukoliska landskap.

Monica Zetterlund!

 

 

Göran Boman: Provence – Vita, röda och även roséviner

Postat av
Svara

Det ligger i sakens natur att den som blir mer än lovligt intresserad av någonting, det kan vara frimärken, fjärilar, klädnypor eller vin, blir besatt och den som blir besatt blir förblindad och kör i tre mach rakt in i vetandets mörkaste hål, där det finns så mycket att lära att det aldrig tar slut. Kort sagt är en sådan resenär i vetandets värld förlorad och en slik stackare är Göran Boman. På ytan en vanlig man, som till och med klär sig som en vanlig man och går på stadens gator, låt vara utan att dricka mjölk, snarare vin. Men, som HR:en redan förstått, skenet bedrar: Göran Boman är en av de förtappade som förlorat sig själv i vinvetandets mörka hål.

Under lång tid sågs för övrigt Boman inte ens till på stadens gator. Han satt där i sitt svarta hål och filade och filade på en trebetygsuppsats för Munskänkarna och när den efter många om och men var färdig bestämde sig karln för att göra en bok av uppsatsen, varför han försvann djupt in i hålet en gång till. Han dök faktiskt upp först för några månader sedan och då med sin nytryckta nördbok ”Provence – Vita, röda och även roséviner”.

Det här är sannerligen inget för den som låtsas vara intresserad, eller den som vill skryta med en bok på hyllan i köket eller på kaffebordet, den här boken går all in. Detaljer, siffror, berggrunder, druvor, klimatzoner… allt avhandlas och med det i tankarna samt det faktum att en i ämnet Provence-vin så väl insatt expert som ni vet vem intervjuas gör att ”Provence – Vita, röda och även roséviner” måste klassificeras som ett svenskt referensverk* över den provencalska vinvärlden.

*Många vingårdar presenteras bland all betydligt viktigare fakta, men kanske någon ändå tycker att ”varför är inte den gården med eller den…” Tja, det blir snudd på en annan bok om alla producenterna ska med och för egen del saknar jag inte den totala uppräkningen bara för att den ska vara med, dock ger envisa rykten vid handen att Göran Boman eventuellt är på väg in i sitt svarta hål igen och att han inte tänker komma tillbaka förrän han har den där mer kompletta producentlistan med sig.

Musik!

Champagne Goutorbe Bouillot

Postat av
2

Det är klart att det finns tröttmössor och motbättrevetandebättrevetande (ja, det är en ytterligare försvenskning av besserwisser) i vinvärlden. Och det finns snobbar och fjantar och andra som inte hör hemma i städade rum och så finns det massor av trevliga, härliga, ödmjuka människor. Till de sistnämnda hör tveklöst Bastien Papleux. Tillsammans med sina föräldrar (som båda heter Dominique Papleux för övrigt) driver han idag den gamla familjegården i Damery på åtta hektar. Inte så lite om man befinner sig i Champagne, åtta hektar.

Sedan länge stoltserar gården med ett HVE-certifikat, alltså certifierat hållbart jordbruk – något som ofta går längre i sitt regelverk än till exempel de ekologiska certifieringarna. Nu är detta kanske inte så unikt 2018. Mer speciellt är måhända att Champagne Goutorbe Bouillot sedan 1980 uteslutande arbetar med ett solera-system för sitt bubbel. Utifrån grundidéerna ”jorden i centrum” och ”mer solera åt folket” blandar – pedantiskt och omständligt – Bastien och Dominique gårdens viner varje år. I Sverige hittar vi sedan en tid ”Champ de Craie” en ren chardonnay som finns både som Brut och Extra Brut,  båda varianterna utmärkts av det som namnet antyder (craie = krita). Varianten vi hittar i Sverige är, som sig bör, Extra Brut och vi bjuds på ett disciplinerat och vältuktat vin med syror, frukt och ”mineralitet” stramt utplacerade på respektive rätt plats på gommens spelplan. Beställningsnumret är 73380 och priset 425 sek. I framtiden kommer vi eventuellt att få bekanta oss också med ”Louise B” (och kanske ytterligare något vin från gården), men det får bli en senare historia.

Låt oss istället tala nörderi. Gården arbetar, som sagt, efter HVE. I samband med skörden plockas druvorna och landar efter sortering och inom en timme i pressen. Musten dras till åtta tankar, där varje parcell jäses för sig – men först klaras musten på naturlig väg under ett par dagar. Jäsningen sker vid 18-19 grader och pågår mellan fem dagar och tre veckor, beroende på året och parcellen. Den grova jästbädden plockas så bort innan det färdiga basvinet läggs att vila på finjästen och den malolaktiska jäsningen blockeras. Efter sex månader sätter Bastien och Dominique igång med sitt blendande och på tal om det: den versionen av ”Champ de Craie” som nu finns i Sverige är en solera-blend av åren 2000 – 2013 och den fick 36 månader på mage före degorgeringen. Så få som 1000 buteljer producerades och dosagen var, och är såvitt är bekant, så låg som 2 g/l.

Dean Martin!

Förbud mot skämskuddetraditioner!

Postat av
Svara

De flesta svenskar ser världen von oben, och när de reser är de inte sena med att skryta med sitt fädernesland, det där med all öppenhet, Avicii, upplysningen, ABBA, Zlatan, den enorma effektiviteten, skiftnyckeln, Absolut, renheten, Carl von Linné, separatorn, bättre ordning och reda än i snart sagt varje annat land diktaturer inräknade, Icona Pop, den höga levnadsstandarden, Spotify, Michelin-stjärnor, Nobelpriset, mjölken, Stenson, den relativt sett höga utbildningsnivån, Tre Kronor, jämlikheten (vi säger du till varandra, bara en sådan sak), Readly Express, Volvo, Ikea och så vidare. Men allt har en baksidan, och den svenska medaljens baksida stinker. För vem vill, när en står där och gottar sig som bäst i vår egen förträfflighet, bli påmind om alla de skämskuddeframkallande traditioner och fånerier som är intill pinsamhet vanliga i vårt annars förträffliga rike?

Midsommar är tillsammans med andra begivenheter som kräftskivor, jul, påsk, barnkalas, after work och jämna födelsedagar – ja kort sagt alla dessa tillfällen då vi får för oss att släppa loss – ett av dessa tillfällen då svensken står där med sin medalj felvänd och inte tycks vara medveten om detta och än mindre medveten om att det den, svensken, just då ägnar sig åt, avviker från allt sunt förnuft på ett högst påtagligt vis och att det gott och väl räcker till för att övriga världen ska kunna klassificera hela Sverige som en no go-zon.

Låt oss ta detta med midsommarlekarna. Hoppa säck (jag menar… hoppa… säck! – att en felkonstruerad hjärna ur funktion kunnat tänka ut detta är möjligen begripligt, shit happens, men hur i hela fridens namn kan en hel nation ta idén till sitt hjärta och låta sig iföras en säck som den sedan hoppar runt i med byfånens leende på läpparna?), sätta strumpbyxor med bollar i fötterna på huvudet (ja, ni fattar vad som står där, gör er inte dummare än ni är) och sedan försöka välta plastmuggar som står på marken med bollarna i fötterna (se tidigare parentes, det som sägs där gäller också här), springa med ägg hållna i skedar satta i munnen och så vidare. Visst, ”barnen” tycker det är kul, säger vi… Och sedan all denna fuldans kring en majad stång. ”Små grodorna”… ”Vi äro musikanter”… Det är verkligen inte konstigt att barn som ser vuxna berusa sig och fuldansa senare blir mottagliga för andra kulturers tyngre droger,  Party Mix 2018 och rave partyn. Just sayin’. Ett förbud mot skämskuddetraditioner är inte bara ett hygienkrav och en fråga om nationell stolthet, det är också en fråga om att rädda kommande generationer från förtappelsens bottenlösa sankmarker.