Förbud mot offentligt anrättade inrättningar

Publicerat av
Svara

Månne finns det ett behov hos en spillra av människosläktet att offentligt utföra sysslor som en förkrossande majoritet helst gör i ensamhet, bakom lukt- och ljudsäkrade väggar och dörrar. Något måste hursomhelst ligga bakom vissa hotells, särskilt så kallade boutiquehotells, oturliga tanke att inte väl försluta dessa intima utrymmen. I vissa fall har någon sjuk arkitekt rent av fått leka rommen av sig så till den milda grad att det installerade huvudnumret, alltså den så kallade stolen, placerats på en central plats i rummet så att såväl eventuella rumskamrater som folk inbjudna på en nattfösare kan ta del av  det annars så innerligt hett eftertraktade privata ögonblicket. Vi kräver ett omedelbart stopp för offentligt anrättade inrättningar! Må det hotell eller annan rumsuthyrares fastighet som fortsätter med nämnda ofog efter det att förbudet trätt i laga krav rivas utan prut och pardon, och må den hotellägare, arkitekt eller annan som haft med saken att göra slås i bojor och sättas att försmäkta i Londons kloaker till dess att de lovar bot och bättring, och nota bene! tiden då de försmäktar får inte underskrida en av domstolen i varje enskilt fall fastställd tid baserad på brottets omfattning, det vill säga hur pass offentligt anrättad inrättningen i fråga är.

 

Lipsillar & mörkermän

Publicerat av
Svara

Precis som i alla andra länder har det alltid funnit saker som kan göras bättre i Sverige.  Det som dock i sammanhanget är utmärkande för Sverige, och andra framgångsrika länder, är den historiska samarbetsviljan och det gemensamma målet att göra bättre. När anomalier har upptäckts har de fixats utan att någon gått i taket och utan att samhället behövt stängas av. Normalläget i Sverige har varit och är att en stor majoritet vill göra bättre i ett öppet och demokratiskt samhälle. Gnällspikar, domedagsprofeter och femtekolonnare har förstås alltid funnits. Då som nu. De här som i stället för att fortsätta det gemensamma samhällsbygget faller in i ofta av illasinnade krafter orkestrerade kampanjer som vill få oss att säga och skriva saker som att Sverige är en bananrepublik och för den bananrepubliken är det kört. Undergången är här, Halleluja! Det här är människor som kanske haft klara tankar en gång i tiden och som undan för undan, kanske utan att märka det själva, förfallit till patetiska gnällspikar ovärdiga ett öppet och demokratiskt samhälle, alltså den typen av samhälle de tror sig värna när de i själva verket i sitter i knät på mörkermän som Putin och Khamenei.

Kusin Eivor

Publicerat av
Svara

Det finns mycket som är fantastiskt med den nya tekniken. Sociala medier. När lunarstormen blåste som värst anade inte många då inte så gamla men ändå inte så unga att de skulle fastna i senare efterföljare som Facebook. Men det gjorde de. De, vi, sögs in i den digitala gemenskapen vare sig vi ville det eller inte. Några ville, andra ville ändå mer, åter andra ville marknadsföra sig själva eller något, tjäna pengar, bli någon, och en del ville inte alls men alldeles oavsett den enskildes intentioner har få kunnat stå emot locktonerna och de flesta som hamnat i denna digitala feromonfälla gillar att vara här.

För egen del finner jag särskilt nöje i ”Gamla bilder från Bergåsa”. Det är en sida, en grupp, för oss som kommer från Bergåsa. Här hittar vi bilder av staden sådan den såg ut när vi var unga och vi hittar bilder av varandra sådana vi såg ut när vi var unga, så som vi minns oss och allt och alla. Varje besök på ”Gamla bilder från Bergåsa” är att återse gamla drömmar, vänner och ovänner. Här går gamla lärare och ekivoka äventyr och kompisar och handlare och original runt tillsammans med bekanta ansikten, massor av bekanta ansikten, så välkända och ändå inte nödvändigtvis egentligen kända av oss.

Mitt medlemskap i gruppen ”Gamla bilder från Bergåsa” och besöken på gruppens Facebook-sida fick mig att oväntat börja längta efter allt och alla. Det flydda, och jag ville se det i nuet. Detta sista visade sig vara ett gigantiskt misstag från min sida.

I akt och mening att ha tid att flanera i staden, att sitta på dess blomsterprydda torg och i dess lummiga parker och följa livet, se alla de bekanta ansiktena och insupa barndomens dofter och larm, bokade jag två nätter på Krokvägens pensionat, ett enkelt B&B drivet av min äldre kusin Eivor, som jag inte sett på åratal och jag fick inte se henne nu heller för hon var död sedan 20 år. Däremot levde hennes i förtid åldrade dotter Gunvor, som inte visade någon större entusiasm över att jag var hennes mors kusin. Inte ens att jag påpekade att vi båda bar släktens särdrag och var rödlätta, hade fräknar, stora fötter och ölmagar imponerade på henne. Hon gav mig nyckeln till mitt rum och sa lite avmätt och med tydligt ointresse ”Kul för dig, rummet ligger på andra våningen, frukosten serveras mellan sju och nio”. Jag tittade ner i pensionatets slitna receptionsdisk där någon ristat in diverse könsord och tanken slog mig att det nog var jag som hade gjort det och jag kom ihåg att kusin Eivor alltid tyckt illa om mig och den där leende kvinnan på bilderna i ”Gamla bilder från Bergåsa” var en annan kusin Eivor än min kusin Eivor. Det låg en doft av brunsås över pensionatet, nu som då och trots att pensionatet bara serverade frukost. Jag var tvungen att fråga ”Det luktar mat här, serverar ni mat?”. Kusinbarnet Gunvor tittade på mig en stund innan hon sa ”Nej. Rummet ligger på andra våningen. Frukosten serveras mellan sju och nio”.

(Pensionatet har gått i släkten sedan mitten av 1800-talet. Mina föräldrar var alltid avundsjuka på kusin Eivor som de menade manipulerat till sig pensionatet. Detta gjorde dem bedrövade och bittra och att de hade periodvisa problem med spriten och jag, deras förstfödde och enda barn, fick därför tillbringa mycket tid på pensionatet, med kusin Eivor. Något kusinbarn, som Gunvor, kunde jag inte minnas, men hon måste ha funnits, Gunvor, i alla fall under de sista åren jag tillbringade på pensionatet, de två åren då jag arbetade i receptionen där, efter nian precis. När mina föräldrar dog tätt in på varandra tog jag min Mats ur skolan och sökte mig ut i världen för att aldrig mer återse Bergåsa. Trodde jag.)

Det var tidig eftermiddag så jag lämnade det gula och vita pensionaten i trä och med dubbla skorstenar och många fönster bakom mig och vandrade in mot centrum, där årets första snö precis gjort sig påmind, och det var då allt började. Först kom en fullständigt obekant människa fram till mig och sa ”Men Olle, vad kul att se dig, vi har nog inte setts sedan vi slutade skolan? Hur många år är det nu? Säkert…” ”Men, vem är du?” utbrast jag närmast i chock över detta överfall av vad som inte kunde vara något annat än en lastgammal och onödig anekdot på livets stig. ”Jamen, det ser du väl? Det är ju jag!” Jag blev alldeles förskräckt och sprang min väg bara för att stöta på än den ena än den andra gamla fula människan som påstod sig känna mig.

För att värja mig mot de många påhoppen tog jag det säkra före det osäkra och stirrade med farliga ögon på alla som kom i min närhet och den som stannade upp och tittade på mig, log rent av!, kanske gjorde en åtbörd att säga något, alla dessa lögnare, dessa utomjordingar, dessa demoner som påstod sig vara mitt förflutna, de måste stoppas innan de förgjorde mig och då hjälpte inte de farliga ögonen långt: jag var tvungen att ta till mina mest hotfulla fräsanden, sådana som jag inte använt sedan småskolan, samtidigt som jag höll upp händerna och formade dem som klor och om någon trots detta tog ett steg framåt och försökte dupera mig med honungslena lögner – ”Men Olle, det är ju jag…”  – gjorde jag fasansfulla utfall mot dessa humbugar som påstod att mitt förflutna inte fanns kvar trots att jag under flera år sett dagliga bevis för detta på ”Gamla bilder från Bergåsa”! Alla dessa som varit någon hade blivit något! Ingen var längre någon och ingen hade blivit någon, alla hade blivit något! Ställd inför denna nedslående insikt, inför dessa tidsdemoner, resignerade jag och gick tillbaka till pensionatet, där jag, i protest mot att alla andra låtit tiden fara illa med dem och därmed förstört mitt liv och min verklighetsuppfattning, ristade in ett könsord i receptionsdisken och gick till mitt rum och dängde igen dörren med så stor kraft att kusin Eivor måste komma och prata allvar med mig.

Vinakademiens pristagare 2026: Per Styregård

Publicerat av
Svara

Idag delade Svenska Vinakademien, eller Vinakademien i Sverige som den fina sammanslutningen formellt heter, ut sitt hederspris till Per Styregård. Per har under de senaste cirka 30 åren ägnat sig åt att skriva och folkbilda om vin, dryck, matkultur, svenskt mathantverk och hållbarhet, bland annat i Dagens Industrin och som flitigt anlitad föreläsare.

För att lägga ribban på rätt nivå bjöd akademien tidigare pristagare – bland dessa sågs undertecknad, Ulf Sjödin (Sveriges första MW), Andreas Larsson (världsbäst på sommeleri), Richard Juhlin (världsbäst på champagne) och många, många fler – och akademiledamöter – (undertecknad, preses Mischa Billing, Christina Mattsson, Kajsa Bergqvist, Behnaz Aram, Karl-Otto Bonnier, Gert Wingårdh, Maria Schottenius, Anders Hillborg, Birgitta Wistrand och så kan jag ha glömt någon av de närvarande ledamöterna vilket jag ber om ursäkt för här och nu – på Clotilde Davennes jubileumsbubbel Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne Extra Brut Grande Millésime 2020 (med fem år på magnummagen) och Chateau Montelenas unika jubileumsvin med anledning av att det i år är 50 år sedan gårdens chardonnay-vin vann vitvinsklassen i den berömda provningen/tävlingen Judgement of Paris, där några av Frankrikes bättre viner ställdes mot några av USA:s bättre viner. Vinerna var goda, maten på Pontus La Tour lika god och sällskapet var vid gott mod och det gällde inte minst pristagare Styregård.

PS  Svenska Vinakademien 

instiftades den 17 maj 1982 på initiativ av juristen och vinhandlaren Nils-Bertil Philipson, som även bildade Munskänkarna 1958.

Akademiens ändamål är att främja kunskapen om och intresset för vin i bred bemärkelse, med särskild tonvikt på kultur. Akademiens motto är Vin: Kvalitet och Kultur!  Varje år delas akademiens hedersutmärkelse ut.

Vinakademiens ledamöter 2026 är:

Mischa Billing, praeses, Kajsa Bergqvist, Peter Danowsky, Lena Endre, Pontus Frithiof, Gert Wingårdh, Karin Mamma Andersson, Karl Otto Bonnier, Anders Hillborg, Maria Schottenius, Martin Ingvar, Christina Mattsson, Birgitta Wistrand, Lars Torstensson, Behnaz Aram, Mats Hanzon.

Musik. Och musik av akademiledamoten Hillborg.

Test: Beaujolais Nouveau 1987

Publicerat av
Svara

Vad vore vinvärlden utan vinifierat.se? Frågan är förstås retorisk för ingen annan tar på sig vad som närmast måste betraktas som självmordsuppdrag. För vinifierat är dock de här uppdragen självklarheter. Står man på mänsklighetens sida i striden mot historiens gång så gör man, trots att mänskligheten gör sitt bästa för att få slut på historiens gång. Man är inte mer än människa ju. Men det var nu inte det det skulle handla om utan ett test av en Beaujolais Nouveau från 1987. För om det är något vi lite till kvinns och mans går runt och funderar på så är det väl just hur ett snart 40 år gammal primörvin smakar. Vi har svaret:

Bah, inget vidare. Men vi överlevde testet. Vinet var mycket ljust i färgen; doften, och smaken, hade ett tydlig inslag av kork, alltså smak av korken – flaskan har lagrats liggande hela tiden och som vinet inte var dyrt från start kan vi utgå från att naturkorken inte var av bästa sort – inte korkdefekt, en fin anstrykning av madeira och barkis i doften, mycket lätt i smaken, som för övrigt var ungefär som doften men ett kryddigt och påtagligt anslag av lukten från Vin&Sprits Falkenbergsfabriks beredningsavdelning, ja, ni som vet hur det luktade där vet nu precis, ni andra svävar i okunskap, men det gjorde ni å andra sidan innan ni började läsa också, så ingen större skada skedd, sist men inte minst en mycket kort eftersmak med inslag av jäst.

Slutsats: Vi kan inte rekommendera våra HR att lagra sina Beaujolais Nouveau i 40 år.

Bonustest: I samband med ovanstående självmordsuppdrag testades även en Barolo från 1982 – fråga inte varför, kan bero på att vi gillar att leva farligt. När vinet såldes bedyrade dåtidens vinskribenter och försäljare, att bara man sparade vinet i 30 år eller helst mer skulle den där bittra nebbiolo-strävheten och det sura bottensanslaget ge med sig. Det gjorde det inte. Det enda som hänt på drygt 40 år är att vinet fått ett tydligt inslag av nylagt gips, och det har inte gjort saken bättre.

Slutsats: Vin som är surt, dumsträvt och fruktlöst från start är det i än högre grad 40 år senare.

Musik!

Dryckestips till dina frukostflingor

Publicerat av
Svara

När novellsamlingen ”Bränna vass” släpptes för några år sedan roade jag mig med att göra dryckesförslag till berättelserna. Förslagen utsattes för flera hårda test i samband med läsningar/provningar med vinklubbar respektive läsecirklar på lite olika håll i Sverige. En kul övning som gav mersmak och i några fall även utökades med utvald musik och mat till novellerna. Dryck, musik, mat, text. Blev riktigt bra, eller åtminstone kul, ibland. Andra gånger blev det, tja, mer långsökt. Hursomhelst är det en kul tanke det där med att kombinera texterna med dryck och här kommer ett förslag på just det till min senaste bok, ”Frukostflingor (vi ska ändå snart dö)”.  Boken är uppdelad i åtta delar, där varje del behandlar en mer eller mindre existentiell fråga, och så här lyder dryckestipsen:

  • ”Ouverture”: Smakrik champagne dominerad av pinot noir.
  • ”Information”: Friskt vitvin typ vinho verde.
  • ”Moder Jord”: Hälsojuice med ingefära.
  • ”Intermezzo”: Doppa tungan i bävergäll eller svep ett shot Bäverhojt.
  • ”Ålder”: Tre årgångar av samma högkvalitativa vin, som dricks i ordningen yngst först och äldst sist.
  • ”Krig”: Extremt rökig whisky eller annan onödig dryck.
  • ”Död”: Vintage port av god kvalitet.8.0 ”Hopp”: Frisk champagne blanc de blancs med zero dosage.

Musik.

 

Förbud mot fötter under egna sätet!

Publicerat av
2

Det är möjligt att det genom medicinering och terapi går att få fason på de individer som fått för sig att det är i sin ordning att i ett civiliserat samhälle sätta sina fötter under det egna sätet på plan, tåg och dylikt, med följd att bakomvarande passagerare tvingas veckla ihop sina ben, vilket, åtminstone avseende längre personer, icke kan ske utan smärta och obehag, men för att vara på den säkra sidan föredrar vi ett  förbud i lagboken lika tydligt som den påföljd den ska tilldömas som sätter sina fötter under den egna stolen på ett plan, ett tåg eller något dylikt innebärande att den bakomvarande passageraren inte kan sträcka ut sina ben under den framförvarande stolen, vilket måste anses vara en del av ett civiliserat samhälles grundläggande fri- och rättigheter. Som lämpliga straff för den som trycker in sina fötter under den egna stolen ser vi gärna mobblynchning medels lyktstolpe, förslagsvis under okontrollerade former och utförd av en samling depraverade och våldsbenägna huliganer som uteslutits ur Black Army, som på detta vis äntligen bidrar med något positivt till samhället, och en skampromenad nedför den göteborgska Avenyn en fredagskväll just då fyllona väller ut från näringsställena efter väl förrättad happy hour.

Musik.