Stora Vinpriset till Béatrice Becher!

Svenska Vinakademiens Stora Pris går i år till Béatrice Becher. Motiveringen lyder ” För en passionerad, intensiv och föredömlig vingärning med seriöst och uthålligt fokus på sommelieryrket och branschens bästa; Ett imponerande vinmästerskap som fört henne högst upp på flertalet prispallar i vinets värld.” (På översta bilden med Vinakademiens preses, Mats Hanzon, på bilden längst ner med vice preses, Mischa Billing.)

Jo, Béatrice har ju vunnit multum, varit vinexpert på teve, poddat och drivit egen vinbar med mera. För närvarande kan vi till exempel höra henne i Vinpratarna eller svepa ett glas med henne på utmärkta vinbaren Folii på Erstagatan i Stockholm (tidigare omtipsad här på vinifierat). vinifierat sällar sig till hyllningskören: Grattis Béatrice!

Dagen till ära passade Vinakademien traditionsenligt på att slå klackarna i taket och korkarna ur flaskorna. Bland annat kontrolltestade de närvarande akademiledamöter – som, det förtjänar att understrykas, varken grälade, lockade med mutor eller, i alla fall såvitt är känt, tafsade på varandra – och tidigare pristagarna (vissa är både och, men det vore förmätet att nämna vem, men den som gissar på en vinifierat närstående redaktör är inte helt fel ute) följande viner:

Marguet GC Ambonnay-Bouzy 1996 (gräddig som bara den, fantastiskt superfin syra (syran var bra alltså), mitt-i-prick-vinmakeri), Billecart-Salmon Blanc de Blancs 1996 (lite för väloxiderad för somliga av oss, fin syra annars), Legras & Haas 2011 Magnum (ung och å det värsta och bästa Chouilly-stukad chardonnay), Legras & Haas Blanc de Blancs 2008 (mer mognad, såklart, och rondör, god, måhända lite mindre chouillyig, hyggligt år får man väl ändå säga), Twoson Nuits St Georges 1er Cru ”Aux Champs Perdrix” (Domaine Alain Michelot) 2009 (strålande, perfekt balans, begynnande mognad, mycket bra, kunde inte gjort det bättre själv),

Côte-Rôtie ”Les Jumelles” (Paul Jaboulet) 1985 (”vällustigt dekadent” sade en tidigare pristagare och det kunde vi andra bara applådera, i den mån nu vi syrah-nördar kunde applådera där vi satt med tårar i ögonen och en närmast perfekt syrah i glaset, fantastiskt bra och den långa, rena eftersmaken stalkar somliga av oss än i denna dag), Château Giscours 1975 (gammaldags/klassiskt mogen, till min förvåning riktigt bra!), Château Palmer 1982 (äntligen ett vin att klanka ner på, har aldrig riktigt förstått tjusningen med Palmer 82 som var felekat och -skördat redan från start (hade i och för sig varit smått sensationellt om det blivit låt säga felskördat i efterhand, efter buteljeringen till exempel), är ok och ”ursprungstypiskt” men snipigt och torkat, någon plockade här för övrigt fram det utmärkta men numer närmast övergivna bedömningsordet ”jordigt”, för det är precis vad det är och inget ont i just det),

Château Leoville Barton 1982 (tillbaka i vinhimlen, där Bacchus aka Dionysus sitter och ler gott åt all finfin Bordeaux som understundom stiger ner på Jorden, rinner genom våra halsar och tar både oss och vätskan upp till ja ni läste ju början av parentesen och bör då ha förstått vart, men nog om det, ska bara tillägga att Leoville-Barton 82 är fantastiskt bra med sin mognad i all sin prydno, sin mumsighet och läckra syra och det är bara att instämma med den gamla pristagare som spontant utbrast ”så här skulle jag vilja se ut”), Beaune-Teurons (Domaines du Château de Beaune) 1976 (moget, nekrofiligränsfall, torkad, drickbar för romantiker, ungdomar och tondöva, men absolut drickbar), Gerhard Betrand Rivesaltes ”Ambrée” 1985 (säger ju alltid det, ”det här skulle man dricka mer av”, men det där med dessertvin, det blir liksom inte av, tyvärr, himla gott, och pinsamt billigt med tanke på produktionskostnaden med fat eller, i det här fallet, glasdamejeanner  utomhus och allt det där),  Henriot 2002 (tillställningens första eftersläckare, gyllengul, god, en del OLW ostbåge, lite hög dosage för en de osockrade vinernas man, dock mycket bra, drick nu ni som har den på lager), Pol Roger Blanc de Blancs 1999 (sist men inte minst, friskt, fräscht, fruktigt, långt, rent, gott). Klart slut.

Laurie Anderson! Och titta här, här gömmer sig lille Hiawatha och Laurie under pseudonymen L.A.!

Naturvin i industriell skala?

Har ännu inte hunnit läsa Mats-Eric Nilssons nya bok Château Vadå (återkommer med en recension), men det som skrivs om boken och utdragen ur den verkar ge vid handen en bra bok som dock, som så många andra , faller i fällan att vinvärlden är svart och vit och blott naturvinerna något att ha. Ytterst vittnar det om en okunskap om vad man egentligen, i likhet med vilket vin som helst, kan göra med ett naturvin. Om man vill.

Idag är det lätt att få för sig att vin utan svavel och för den delen vin jäst och lagrat i amfora är något nytt. Så är det inte. Kanske är detta de ursprungligaste av metoder att göra vin och de har använts oavbrutet sedan Hedenhös. Det som hänt de senaste femton åren sisådär är att ”naturvin” blivit ett fenomen och att fler som kan marknadsföring arbetar enligt de här gamla traditionerna, som blivit om inte high tech så i alla fall deep knowledge i sig.

Plötsligt talar vinmakare och vinälskare om vilken typ av amforor som använts, varifrån de kommer, ursprungslerans varudeklaration och behållarnas form. Och firmorna som förser världens vinmakare med jäst, svavel, enzymer och annat har fångat upp vindriktningen och börjat lansera produkter som kan ersätta svavlet i vinet. Målet är att hålla nere den totala svavelhalten samtidigt som de aromer som vanligtvis kräver lite svavel uppnås och vinets terroir/genuinitet framhävs. Och än mer tydligt: de större vinproducenterna har hittat ett nytt marknadssegment och funderar nu på hur det ska exploateras på bästa sätt, alltså hur göra ”naturvin” i industriell skala?

I grunden är detta enkelt, i alla fall i teorin. Det gäller bara att ha förstklassiga druvor som skördas varsamt och hanteras på ett i alla avseenden hygieniskt vis i vinkällaren. Den som arbetar så behöver vare sig mycket svavel eller några ersättningsprodukter. Det är väl så här den som hyllar naturvinerna ser produktionen framför sig och det är så seriösa producenter arbetar. Men den som nu vill ersätta svavlet utan att fullt ut arbeta så och som kanske rent av står i begrepp att lansera ett nytt varumärke för den stora dryckeskoncernens ”naturvin”, vad kan den göra?

Gamla, kända ersättningsprodukter är, bortsett från gasskyddade tankar och tidig skörd med lågt pH, askorbinsyra och sorbinsyra. De behöver förmodligen ingen närmare presentation. Fettsyror, Velcorin (DMDC), enzymer, pastörisering, sterilfiltrering, centrifugering, UV-strålning och elektrolys är annat som kan användas för att eliminera oönskade förekomster i musten/vinet utan att svavel behöver tillgripas. Då inget av detta behöver deklareras på etiketten går det i princip att använda rubbet på ett ”naturvin” så länge svavelhalten är minimal och producenten antingen de facto inte använt tillsatt jäst eller gjort det men säger sig inte ha gjort det (vem tror ni kan kolla det utan rejält med resurser?). För övrigt går det också att dränka en jäsningslokal och dess utrustning i en utvald jäst under ett par år, upphöra med det och hänvisa till att man arbetar utan tillsatt jäst samtidigt som den nyss nämnda, i vinkällaren dominerande jästen kommer sköta jäsningen.

Idag kommer också nya produkter, anpassade för de här mer industriellt framställda ”naturvinerna”. Nymodigheterna görs inte bara för att tillmötesgå producenter med en för en moraldriven betraktare diskutabel agenda, för samtidigt som alltmer vin skördas vid allt högre pH och därmed ändrar förutsättningarna för svavlet och samtidigt som det dyker upp svavelresistenta stammar av till exempel Brettanomyces, öppnas nya affärsmöjligheter för leverantörerna av de önologiska produkterna..

De stora laboratorierna som tar fram de önologiska preparaten talar om ”bio-protection”, biologiskt skydd. Enkelt uttryckt handlar det om att tillföra utvalda (framodlade) mikroorganismer, bakterier och jästsvampar med olika egenskaper. Det finns numer till och med neutral jäst som inte producerar svavel överhuvudtaget (normalt produceras lite svavel under jäsningen). Med de här nya produkterna klokt använda ska producenten kunna framställa viner med en smakprofil nära den som massmarknaden efterfrågar samtidigt som det är ett ”naturvin” såtillvida att svavelhalten är låg, eller nästintill obefintlig och ingen odlad, arompåverkande jäst använts. Noterbart är att vissa av de metoder som ovan beskrivs tillåter vinfabriken att göra lågsvavlat vin också då högintensivt odlade och från miljösynpunkt högst diskutabla och långt från förstklassiga druvor används, vilket öppnar dörren till massmarknaden där de manipulerade och konsumentanpassade lågprisvinerna trängs inte bara i Sverige utan i hela världen.

Sist men inte minst är ett gemensamt kännetecken för massegmentet på en marknad, vilken som, att det är vulgärt och oftast inte har så mycket att göra med finliret på samma marknad, vare det sedan musik, vin, litteratur, mat eller något annat. Det viktigaste för den som vill göra ett kvalitetsvin är att arbeta rätt i vingården – vingårdsarbetet är oändligt mycket viktigare (och dyrare) än arbetet i vinkällaren, och: påminner om att det farligaste i vinsammanhang är, utöver giftet alkohol (för konsumenten), de gifter som många producenter sprutar ut i naturen (för vingårdsarbetaren, den som bor nära fältet som besprutas och miljön rent allmänt).

Långtidstestat naturvin & nöt-crème samt Hustrun & vi viker ner oss

Nöt-crème, den gamla klassikern ni vet, den har vinifierat återfunnit i en husgästs gottepåse, snott och nu testat. Smakar den nu som förr? Och hur smakade den då? Egentligen? Hustrun vet precis hur den smakade.

Hustruns svek

Jag: Nu, lilla gumman ska vi testa nöt-crème! Hustrun: Nej det ska vi inte. Det smakar apa. Det vet vi redan. Jag: Jamen, vi ska testa det till de osvavlade vinerna på… Hustrun: Va?! Finns de där skitvinerna kvar i huset? Vad har jag sagt om det?! Jag: Du har sagt att de ska ut och de är ute. Jag har gömt dem utomhus. Men det viktiga nu -tänk Vetenskap gumman – är att fokusera på testet och den förestående provningen. Hustrun: Det där är så dumt att till och med du borde vara oförmögen att tänka ut en så totalt meningslös övning. Jag vägrar!

Själv bäste dräng

Således har vi fått begå den här ytterst intressanta provningen på egen hand. Först nöt-crèmen, som smakade precis som den alltid gjort eller i alla fall som vi inbillar oss att den alltid gjort. Inte särskilt gott. Men konsistent i smaken.

Hemlis

Vinerna så. Senast de provades var något mer än ett år sedan. Då hade de stått öppnade i 34 månader. Således är vi nu uppe i runt 47 månader i öppet tillstånd. Lagrade i skymundan på en icke närmare definierad plats (Hustrun kan läsa detta). Är de alls drickbara efter så lång tid – en tidsrymd som de facto kan ta livet av också oöppnade viner?

Oklart alkoholrustikt

Vitvinet, denna osvavlade chardonnay från Languedoc och 2013, är i högsta grad oklar att titta på och har antagit en slags orangevit (vit, inte genomskinlig) färg, doften är minst sagt stor och slår emot en redan då vinet hälls i glaset, oxidtoner finns där men också ett inslag av äpplekompott, smaken är besk och alkohol-rustik (obalanserad), eftersmaken vibrerar av russin, nötter och alkohol. Fortsatt drickbart. Dock oerhört äckligt tillsammans med nöt-crème.

Urin och tuggmotstånd

Rödvinet, detta osvavlade tjut från Languedoc och 2013, är, precis som för ett år sedan, svåruthärdligt. Den flyktiga syran slår emot en och lämnar inget i övrigt att önska för den som gillar att sniffa lim; vid sidan om denna högst genomträngande doft kan där skönjas ett inslag av urin som torkat in i bomull eller annat kalsongmaterial. Som vinet är fullt av flagor och kristaller får man i nästan lika stor utsträckning som dricka det tugga i sig det. Då er utsände i de eventuellt hälsovådliga dryckernas förlorade värld inte är alldeles dum i huvudet vägrade han svälja skiten, varför vi inte vet om en brygd av det här slaget är väl ämnad att ackompanjera nöt-crème. Den nyss nämnde och hela redaktionen på vinifierat.se ber sina HR om ursäkt för denna veka undfallenhet för omsorgen om det egna välbefinnandet när, egentligen, vetenskapen, kräver annat. Förlåt.

I beg your pardon.

PS: Viktoria!

PS Hustrun (sedan hon, dessvärre, läst ovanstående): Va?! Så det var du som snott X:s nöt-crème?! Och dina så hjälpsamt framförda teorier om att det kunde vara hundarna eller damen som tog betalt i Pressbyrån på Arlanda som tjuvat till sig nöt-crèmen var bara rökridåer? Rökridåer utlagda av en simpel tjuv! Jag: Vetenskapen, älskling, Vetenskapen kräver detta av oss. Ingen kallar Galilei eller Einstein för tjuvar idag, eller hur? Hustrun: Mig veterligt har de heller aldrig stulit, särskilt inte nöt-crème från sina vänner. Jag: Nej, men du kan heller inte bevisa att de inte gjort det, eller hur? Ha! Hustrun: Jag ger upp.

Förbud mot lortsökande skor

Tidigare har här påtalats det ansvarslösa sätt på vilket skamlösa skotillverkare och förfärliga försäljare pådyvlar intet ont anande joggare oinkörda och därmed opålitliga skor. Av självklara skäl har vinifierat, denna den lilla människans bästa vän, både uppmanat riksdagen att snarast införa ett förbud och, utan att kräva vare sig kungamedalj eller konsultarvode, utarbetat ett förslag på lämpliga straff för den som bryter mot det nya förbudet. Tyvärr måste vi idag också kräva förbud mot lortsökande skor.

Kort sagt: skor som lurar den ouppmärksamme löparen att tro att hundlort är röksvamp och drar med sin sirensång den nyss nämnde mot lorten och får denne att med barnslig förtjusning och i ett fåfängt försök att återuppleva en kort stund barndom trampa på lorten i tron att det är en röksvamp, sådana skor ska bara förbjudas!

Nu kan någon invända att inget av det där kan vara skornas fel. Snarare sitter det i löparens omogna hjärna. Detta går inte att förneka, varför straffet för att trampa i en hundlort i den outsägligt fåniga och omogna tron att det är en röksvamp snarare ska drabba löparen själv. Då, å andra sidan, det torde vara straff nog med den olust som ligger i att inse att röksvampen är en gigantisk hundlort och den skam som kommer av att springa omkring med rejält nedlortade, nyinköpta skor, ska inte ytterligare påföljder utdömas.

Paul och Oscar

 

Det går inte en lördag eller söndag utan att Paul Cassemure och Oscar Liviticiuoso intar sina platser i de båda rottingstolarna vid det runda bordet framför barens entré. Därifrån kan de se allt som händer på den lilla byns öppna plats och det halvdussin caféer och restauranger som kantar platsen.

Byn i sig ligger på toppen av en gammal vulkan som bångstyrigt reser sig mitt i den platta landsbygden norr om Draguignan i sydöstra Frankrike. Utsikten från kyrkan, på toppen av toppen, är oändlig. I söder skymtar Medelhavet, i väster Aix-en-Provence och i norr Mont Ventoux, på andra sidan Avignon, flera mil bort. Den som vänder sig mot öster kan blicka ut över den gamla kyrkogården med sitt kaos av pampiga familjegravar, spruckna gravstenar med oläslig skrift, gulnade fotografier, duvor, kors och färska blommor. Det är många år sedan någon tyckte det var värt att lägga pengar på att hålla grusgångarna rena från ogräs.

Snett ner till vänster om kyrkogården går gatan som leder till den öppna platsen med caféerna och restaurangerna och bortanför den ligger själva byn: ett gytter av gamla stenhus från medeltiden och framåt, härbärgerande knappt 500 året runt-boende och lika många semesterboende. Strax utanför resterna av den gamla stadsmuren ligger det väldiga hotellet ”Des Ormeaux”, precis som den öppna platsen och flera av näringsställena uppkallat efter de väldiga almar som en gång i tiden sägs ha dominerat byn – märkligt, kan en och annan tycka idag, då det inte finns ett spår efter några almar, däremot desto fler plataner och kastanjer.

Flera av semesterboendena hyrs ut året runt och tillsammans med det stora hotellet fyller de ständigt på med nya turister som söker sig ner till caféerna i byns centrum, där de sätter sig för att ta en kopp espresso, en öl eller rent av en pastis när de vill känna sig lokala – i platanerna lät förre borgmästaren, Roger Brèsch, installera dolda högtalare där Georges Brassens och André Chiron gör sitt till för att turisterna ska känna att de får mycket Provence och därmed valuta för pengarna i byn. De modigaste av utbölingarna stegar bort till männen som spelar petanque och ber att få vara med. Det får de inte. Ingen turist har någonsin fått spela med byns män.

Som i alla andra byar i södra Provence finns där flera brunnar. Utan vatten, ingen bosättning. Störst är brunnen i bortre änden av den öppna platsen. En pampig sak dominerad av en lilja huggen i sten och lika rostiga som sirliga armar i järn, som sträcker sig ut från stenliljan mot brunnens kanter. Vattnet kommer direkt från en djupt liggande källa och är alltid friskt. Algerna på brunnens insida och mossan på stenornamentet har såvitt någon kan minns alltid funnits där. Under båda världskrigen på 1900-talet hjälptes byborna åt att skörda algerna en gång om året – allt som avvek från den stående menyn med kanin och kålrötter stod högt i kurs.

Den stora brunnen har kommit att bli en naturlig rondell för de få bilar, mopeder och cyklar som passerar genom byn, rätt över den öppna platsen, istället för att ta den nedre, snabbare vägen förbi bergstoppen och bosättningen där. Nu som förr står alltid några barn och lekar med små barkbåtar eller bara plaskar med händerna i brunnen med sitt ständigt rinnande vatten.

Baren där Paul Cassemure och Oscar Liviticiuoso huserar är byns äldsta. Den har hetat ”Les Platanes” ända sedan den öppnade 1867. Inuti består den mest bara av en lång bardisk och den som vill ta sig ett glas när mistralen tar i eller vinterns nordanvind sveper in från Alperna får göra det stående vid baren. Större delen av årets dagar fungerar uteserveringen – sommartid skänker de stora platanerna skugga och skyddar mot den dallrande hettan och på vintern släpper de kala och glesa grenarna igenom den värmande solens strålar.  Med undantag för bordet vid entrén står barens möblemang utspritt över en ansenlig del av den öppna platsens. Genom åren har de olika näringsidkarna både slagits, ljugit och mutat varandra för att kunna utvidga sin egen verksamhet. Nu råder sedan flera år status quo. Till vinnarna hör ”Les Platanes”.

För turisterna är Paul och Oscar två original som hör till deras semesterbild och som skänker dem känslan av att byn är genuin. Paul med sitt grå hår och ovårdade skägg och väderbitna ansikte med de ilskna ögonen och hans alltid lika smutsiga händer som håller i en Gauloise. Som taget ur en bok med fördomsfulla bilder. För att fullända den bilden är Oscar lika ovårdad med sitt på samma gång tunna och toviga hår, de vattniga, sorgsna, trötta och gamla ögonen, de otvättade kakibyxorna med alla fickorna och de grova kängorna och han har alltid ett pastisglas vid sin sida. Turisterna är övertygade om att båda är gamla som gatan och att de alltid har suttit där vid det runda bordet framför entrén till ”Les Platanes”. Byborna vet att Oscar suttit där mest hela tiden de senaste 40 åren, halva hans liv, medan Paul sitter där till och från sedan ett 30-tal år. Men för tillfället är det bara på helgerna de sitter där tillsammans.

Under veckans övriga dagar sitter Oscar ensam vid det lilla bordet. Paul Cassemure håller sig hemma måndag till fredag då han dömts till husarrest av tribunalen i Draguignan. Detta sedan han än en gång fått ett raseriutbrott. Annars hade han hållit sig någorlunda i skinnet sedan den gången han för ett par år sedan blev så förbannad på ungdomarna i grannlägenheten i det gamla, förfallna hyreshuset han bodde i i byns utkant, att han tog en slägga och slog ner väggen som separerade de båda tvåorna från varandra, gick in till de förvånade ungdomarna som hade inflyttningsfest, sökte och hittade varifrån oljudet kom, slog sönder högtalarna och gick därifrån. Just det raseriutbrottet förpassade honom till fängelset i Grasse i ett år.

Då han höll sina grannar ansvariga för den uppkomna situationen och sin nya belägenhet hade han lovat ungdomarna att ”slå dem sönder och samman” så snart han släpptes. När han samma dag som han muckat upptäckte att grannarna flytt sin kos och att han dessutom var vräkt, sökte han upp sin hyresvärd och såg med en hammares hjälp till så han fick tillbaka sin gamla lägenhet. Det raseri han kände över att ungdomarna kommit undan hanterade han genom att slå sönder sina nya grannars bil, en begagnad Renault Scenic. Alla visste att han var skyldig men det fanns inga bevis och ingen, allra minst de drabbade, vågade ens antyda att han skulle ha förstört sina nya grannars bil.

Skälet till att Paul nu var dömd till husarrest – han gick omkring i sin tvåa med en inte särskilt väl fungerande fotboja och hälsade glatt, så glatt en dysterkvist nu kan hälsa, på de båda kommunala poliser som varje dag under veckan kom för att kontrollera att han höll sig hemma – var att han fått ett utbrott på Charles Pocherin, den galne poeten i byn. Någonstans visste väl alla att Pocherin inte var alldeles galen, han var trots allt en uppburen och världsberömd diktare, men att allt inte stod rätt till hos honom, det var alla överens om. Så länge nu inte detta gick ut över någon annan fick den vimsige Pocherin hållas.

Kanske kan man nu få för sig att diktaren skulle vara till besvär för de övriga byborna. Så är inte fallet. Han är en ytterst timid, liten man med både en kropp och ett ansikte som påminner om en sparv. På huvudet bär han alltid en svart basker och oavsett om han har på sig sin grå kostym eller jeansen och fiskartröjan från Bretagne, den vita med de blå ränderna, är kläderna för stora. I ett samtal mellan fyra ögon undslapp sig vinbonden Roger Brèsch, som då var borgmästare i byn, till en reporter från ”Le Poète”, på plats för att göra ett reportage om Pocherin, att ”det spelar ingen roll vad fanskapet tar på sig, han ser ändå ut som en fågelskrämma, hehe”. Reportern uppskattade inte detta och skrev en tårdrypande text om hur utsatt den stackars Pocherin måste vara och vilket mirakel det är att han alls kan skriva, sinnebilden av den plågade poeten. (Brèsch förlorade nästa val, inte därför att byborna inte delade hans uppfattning, tvärtom tyckte de att han hade varit riktigt rolig när han sa det där om fågelskrämman, men de var måna om att dra turister till byn och ville inte att hugade resenärer skulle få intrycket att de inte var utbildade och sofistikerade i byn, precis som Pocherin.)

Nåväl, nu bar det sig inte bättre än att Pocherin i sin vimsighet råkat parkera sin gamla VéloSoleX, cykel med hjälpmotor, utanför dörren till trappuppgången där Paul Cassemure bor. Exakt varför han redan var så arg den dagen kunde inte Cassemure komma ihåg, men arg var han och när Pocherins gamla halvmoped stod där i hans väg blev han alldeles rasande. Först slog han sönder åkdonet och därefter gav han sig ut på jakt efter Pocherin. Som tur var fick den kommunala polisen tag i honom innan något mer hann hända. Redan veckan därpå dömdes Cassemure till en månads husarrest och för att undvika att polisen ska komma på honom smiter han bara ut på helgerna då byns båda poliser inte är i tjänst (ibland tar de till och med ett glas med Cassemure nere på baren efter att mässan är slut på söndagen).

Vid tre tillfällen har samhället försökt ta reda på varför Paul Cassemure är så arg och varje gång har psykologerna kommit fram till samma sak: Paul Cassemure är arg därför att han inte vet vem hans pappa är och för att hans mor aldrig berättade vem hans pappa är.

Paula Cassemure var barnlös tills hon som, om man får tro henne själv, genom ett mirakel blev befruktad och så småningom födde sin son, Paul. Då var hon redan närmare 50 år. En minst sagt ansenlig ålder för en förstföderska i början av 1950-talet. Trots ivriga påstötningar från såväl de lokala som de regionala myndigheterna envisades hon med att hävda att det var ett mirakel och ingen man hade varit inblandad. Med detta fick omvärlden låta sig nöja och med detta gick hon i graven 1999.

Pauls vän Oscar Liviticiuoso visste i likhet med övriga byn däremot mycket väl vilka hans föräldrar var. Reginald Liviticiuoso kom till Frankrike som en av General Haigs uppassare under första världskriget. Haig blev känd under epitetet ”Slaktaren” eftersom han hade en fallenhet för att beordra fram nya trupper och anfall även när det var uppenbart att det enda det skulle föra med sig var ändå större förluster. Då menige Liviticiuoso dels hade ett för Haig outtalbart namn, dels talade lite franska som han lärt sig hemma i Bristol inspirerad av de ”franska kort” han och hans jämnåriga vänner brukade titta på och som övertygade unge Reginald om att några fraser franska skulle kunna komma till pass någon gång, tog Haig genast chansen att skicka över sin passopp till Marskalk Fochs stab, när denne blev överbefälhavare för de allierade styrkorna och det tarvades språkkunniga hjälpredor på den allierade staben.

Genom sin nya post blev Reginald god vän med Patrice Brèsch, far till den senare borgmästaren Roger Brèsch. Patrice led svårt av hemlängtan och målade upp sin hemby i så lockande färger att Reginald bestämde sig för att stanna kvar i Frankrike efter kriget och följa med till den lilla byn i södra Provence. Väl där upptäckte han att allt Patrice berättat var sant. Eller nästan. Och hans, och Patrices och ytterligare tre mäns lycka, berodde på att alla andra män över 16 år dött under perioden 1914 – 1918. Så småningom, allteftersom pojkarna under 16 blev äldre, lugnade Reginald ner sig och slog sig med tiden ihop med Patrice syster Emilie Brèsch. I mitten av 1930-talet föddes så deras son Oscar.

Eller det är så det brukar heta. Sanningen är emellertid en annan – och det vet alla i byn, men av hänsyn till Oscar och byns anseende talar man tyst om detta. Reginald var egentligen tysk och passopp hos Erich von Falkenhayn och hette Wilhelm Schultze (Wilhelm efter kejsaren). Han deserterade redan 1916 i samband med slaget vid Verdun, gav sig till fransmännen och internerades i södra Frankrike. När kriget var över och han släpptes fri valde han att stanna kvar i det klimat och den trakt han funnit sig så väl tillrätta i. Efter att en period ha arbetat som hallick åt byns enda hora – Anaïs Beausejour, en dyster affär då det inte längre fanns några kunder – anställdes Wilhelm/Reginald som vingårdsarbetare hos familjen Brèsch och fick så småningom ihop det med Emilie Brèsch. Patrice, familjens nya överhuvud, var nöjd med att hans syster funnit en man och han tyckte om den samvetsgranne Wilhelm/Reginald, men han krävde av alla att hans version av vem Emilie gift sig med, alltså Reginald, skulle gälla. Och så är det än idag.

Det stod tidigt klart att lille Oscar hade ett problem. Han var sjukligt prokrastinerande. Han var absolut inte lat och han ville göra rätt för sig. Problemet var att så snart han tänkt eller sagt ”I morgon ska jag……”, trodde han att allt var klart. Han kände det i varje del av kroppen och han var oerhört tillfreds med sig själv, när han för sitt inre såg hur huset stod där färdigmålat eller skörden var bärgad. Detta ledde till att han gjorde mer och mer ”i morgon” och ”senare” ända tills han blev intaget på mentalsjukhuset i Pierrefeu. Där kunde man nu inte göra så mycket. De lyckades mildra symptomen en tid, men efter hans tredje period på sjukhuset insåg alla att Oscar han är som han är.

Det finns perioder då Oscar faktiskt får ett och annat gjort. Han stiger upp på morgonen, klär på sig, äter frukost, går ut i vingården utanför den gamla arbetarbostad han fått göra till sin på sitt kusinbarns Albert Brèsch vingård, deltar i arbetet som om han gjorde det varje dag, beskär på vintern, buteljerar på våren, gallrar i vinstockarna på sommaren, skördar på hösten och emellanåt kan han till och med hjälpa till att gräva ett dike, smörja en traktor eller byta ut trasiga stöttor i vingården. Efter arbetet går han så till sitt bord på ”Les Platanes” och tar ett glas pastis eller två.

Från de där aktiva skoven går han långsamt tillbaka till sitt normaltillstånd, som är att göra mest ingenting, men det händer att han blir riktigt illa däran emellanåt. När det är så illa ställt vaknar han och tänker att nu ska han gå upp och borsta tänderna och ta på sig och gå och ta en café au lait med en croissant på ”Les Platanes”, sedan ska han skynda sig tillbaka till gården och göra ett bra dagsverke. Problemet är att han inte får något av det där gjort. Så snart han tänkt det och sett det för sitt inre, känner han att han gjort det. I varje del av kroppen känner han att han gjort det. Han får träningsvärk av det hårda arbetet, njuter av croissanten och kaffet och tycker att skinnet spänner där han fått för mycket sol under dagen. När det blir så illa måste den lokala hemtjänsten komma hem till honom ett par gånger om dagen och ge honom näring intravenöst och tömma honom med en kateter. Under de perioderna står hans stol tom på ”Les Platanes”.

Ibland händer det att Oscar bara blir sittande i sin stol framför caféts entré. I sin egen lilla värld har han redan beställt en pastis och druckit den och nu sitter han bara och mår bra. När Paul försöker återkalla Oscar till verkligheten svarar denne oftast med ett leende och med att säga ”Jamenvisst, käre Paul, jag tar gärna en pastis till”, men när Paul beställer in ett glas åt sin vän så blir det stående där, för såvitt Oscar vet har han redan druckit upp det.

Oscar har haft flera jobb i sitt liv. Ingen arbetsgivare har behållit längre än en vecka.

Vreden, raseriet, ligger ständigt och pyr och puttrar i Paul. Han är som en vandrande vulkan i väntan på nästa utbrott, då raseriets varma lava kommer dra fram genom hans kropp och för en stund befria honom från det där tryckande, odefinierbara som tynger honom i varje vaket ögonblick. Att han med ett ständigt närvarande missmod och en så stor ilska inombords skulle bli någon form av missbrukare stod tidigt klart för alla i byn. Ett gemensamt bekymmer, men de menade att det är ju som det är med den saken och vi får göra det bästa av situationen, han är ju en av oss.

Paul kom att bli en våldsmissbrukare. Våld och raseriutbrott är det enda som kan få trycket i honom att lätta, iallafall för en stund. Det varma raseriet skrämmer honom för han vet vad det kan föra med sig. Samtidigt älskar han det. Den där känslan när raseriets lava strömmar ut i kroppen, ut i varje cell. Den ende i byn, de sommarboende inkluderade, som ännu inte fått känna på hans verbala eller fysiskt utövade vrede är Oscar.

För såväl byborna som turisterna är Paul och Oscar en del av byns identitet, där de sitter i sina stolar framför caféet ”Les Platanes”. De har fotograferats i smyg, de har fotograferats öppet (Paul har vid flera tillfällen fått raseriutbrott på folk som dykt upp i hans synfält med en kamera eller en mobiltelefon riktad åt hans håll), de har tilltalats artigt av sommarboende och turister som frågat var caféets toilette finns (Oscar har då vanligtvis inget svarat eftersom han känt att han redan gett behövliga instruktioner medan Paul skällt ut personen ifråga), de har porträtterats av såväl byns stora konstnär Yvonne Lambic som hötorgskluddar  utan vare sig självkritik eller självinsikt och de har synts världen över i flera filmer och TV-inslag från Provence.

Just idag sitter Paul som vanligt och spottar ur sig förbannelser över de för byns överlevnad nödvändiga sommargästerna och turisterna som börjat strömma till och den femton år äldre Oscar har äntligen bestämt sig för att berätta att han är far till sin nästan jämnårige vän och bordsgranne. I morgon.

Musik.

Twoson Barbaresco Starderi 2005 (La Spinetta)

Tänk Dig att Du får gå in i La Spinettas källare och prova alla fat med Barbaresco, Barbera och Barolo. Och. Att Du får plocka ut vad du vill ha. Vilket eller vilka fat som helst. Varefter La Spinetta hanterar och buteljerar efter Dina instruktioner.

Just det fick Twoson-kollegan och jag göra 2006. Vi valde ut tre fat Barbaresco, från de smått mytomspunna gårdarna Starderi, Valeirano och Gallina samt ett fat Barolo och ett fat Barbera. Vart och ett av faten bad vi Giorgio Rivetti på La Spinetta buteljera snarast. På magnum. Det blev mellan 123 och 130 magnum per fat. Vinerna, samtliga unika såtillvida att de bara tillverkats i upplagor om < 130 magnum, har under årens lopp levererats till medlemmarna i vinklubben ”Twoson – The Torstenson Hanzon Collection”. En vinklubb som tidigare flera gånger nämnts här på vinifierat och där medlemmarna serveras minst sagt speciella viner (om jag får tycka så själv).

Ibland har vi varit synnerligen inblandade i vinets tillblivelse och till och med varit med och påverkat före skörden, andra gånger har vi kunnat välja ut och blanda fat efter eget bevåg, åter andra gånger har vi köpt in hela lagret magnumbuteljer av ett visst vin. Bland producenterna som samarbetat med oss kan nämnas Laurent Ponsot, Domaine Weinbach, Bodegas Muga, Château Latour-Martillac och Chateau Montelena.

Ett av vinerna vi ”gjort” är, som framgått ovan, en barrique Barbaresco från La Spinettas vingård Starderi. Skälet till den här texten är att jag provade en av de där magnumbuteljerna igår, alltså då vinet hunnit bli 13 år, och att det helt enkelt bara var underbart. Fantastiskt. En fullödig, modern oerhört nyansrik Barbaresco med allt vad som därtill hör och dessutom, bäst av allt för en sådan som jag, det gick att spåra ursprungsfatet både i doft och smak. Inte så att vinet på något vis upplevdes som hårt ekat (eken var fullt ut integrerad i den harmoniska helhetsupplevelsen), det var snarare så att det gick att hitta den där touchen av söt och spänstig vanilj (ja, jag vet att det låter dumt, men det är mitt vinmakarigenkänningstecken på den här typen av fat) som bara en perfekt tillverkad, mellanrostad barrique från Taransaud kan ge förutsatt att vinet klarar en duvning med det ytterst potenta fatet.

Sist men inte minst måste tilläggas att när Giorgio Rivetti själv var med på en Twoson-lunch för några år sedan, i samband med att medlemmarna fick just det här vinet, Twoson Barbaresco Starderi 2005 från La Spinetta, sa han, ärligt eller oärligt (han påstod allvarligt att han var ärlig) att han tyckte att den här Twoson-vairanten av hans Barbaresco Starderi var bättre än hans egen. Så här, efter att ha inmundigat en ganska utvecklad magnum av vinet är jag beredd att hålla med honom. Och då tycker jag ändå att hans version är sjukt bra…

Musik!

Patrik Oksanen: Skarpa skärvor

Först som sist: Läs den här boken. Så snart som möjligt. Och se sedan till så alla dina bekanta också läser den.

Patrik Oksanen har en gedigen journalistisk bakgrund från bland annat SVT och TV4. Idag är han politisk redaktör på Hudiksvalls Tidning. Han skriver också ledare och om säkerhetspolitik för flera av Mittmedias tidningar. Och nu har han skrivit en oerhört viktig bok om ”hur informationskrig hotar slå sönder det öppna samhället”.

 

Det är kunnigt, alarmerande och lättläst. Vi får oss till livs information – inte desinformation eller fake news – om människor som hotas, ibland dödas, därför att de berättar en sanning vissa vill dölja, om hur vårt samhälle och vår vardag redan genomsyras av påverkansoperationer, om utländska ytterst medvetna försök att splittra och påverka, om svenska femtekolonnare, om hur vetenskapen efter medvetna kampanjer alltmer får stryka på foten för upprörda känslor och mycket annat. Oavsett hur obehagligt vi kan tycka det är så måste vi alla förhålla oss till samtiden och i den finns troll, rysk underrättelsetjänst, Daesh och många andra som försöker omstöpa och helst riva ner Sverige så som vi känner det och allt det där har Oksanen koll på. Har du?

Musik.

Förbud & ny lag – nu!

Till och med de lömska utsläppsbedragarna på världens biltillverkare har haft vett att se till så deras motorer är inkörda innan de når konsumenten, som slipper, som förr, köra in motorn. Detta innebär att konsumenten redan på vägen hem från återförsäljaren kan ge järnet och dra iväg på högsta tänkbara varv. Av detta har skotillverkarna mycket att lära. De envisas nämligen med att sälja oinsprungna löparskor varpå oskyldiga och intet ont anandes konsumenter kan få sig den ena överraskningen värre än den andra då den i ett saligt lyckorus drar iväg i full fart över stock och sten med sina nyinköpta skor.

Ja, det har hänt igen. Er utsände i den i skogen intet ont anandes framrusande och nyskoddas skara har än en gång fått på sig sprillans nya pjuck, dragit iväg i full fart och fått upp en sådan hög fart att de oerfarna skorna inte kunde hålla honom kvar i balans. Nu återstår inget annat än att kräva förbud mot försäljning av oinsprungna löparskor! Dessutom bör snarast en paragraf läggas till i köpelagen, där det tydligt framgår att ett företag som säljer skor som får löparen på fall ska kunna ådömas att till dikesköraren utbetala ett skadestånd på högst 1000 och minst 100 basbelopp.

Vad gäller straffet för den som återförsäljer oinsprungna skor ska expediten som sålt skon dömas till tio minuter i en för ändamålet uppfunnen skadegörarmaskin, där bedragaren ska få sina handflator skrapade mot ett underlag av smågrus samtidigt som dens ena armbåge gnids mot en plastmatta med utmärkt friktion. Skulle expediten, eller reklam från skotillverkaren, ha påstått saker i stil med ”det här är rätt sko för dig” och ”ja men då ska du ha en sådan här sko” ska tidsrymden i skadegörarmaskinen kunna utökas till det dubbla.

Musik!

Fri press vs Erdogansvenskarna

I det rådande samhällsklimatet där en lång rad regeringar och riksdagar undan för undan monterat ner inte bara det militära och civila försvaret i Sverige utan också det psykologiska och därmed den mentala medvetenheten – den aningslösa Transportstyrelsens IT-upphandling räcker som exempel – och där utländska intressen framförallt via sociala medier underblåser motsättningar och förstärker åsiktsyttringar och där flera inhemska aktörer gör sitt för att få det att storma och där bland många måltavlor ”journalisterna” och det fria ordet utsätts för angrepp, gäller det att komma ihåg några saker (utöver det faktum att pöbeln som ropar på inskränkningar i demokratin a la Turkiet – alltså bannlysning av utvalda media, förföljelse av oliktänkande och tillsättande av medlöpare och åsiktstrogna på viktiga poster till exempel inom polisväsendet – är en minoritet).

”Journalisterna” och ”medierna” är allt från DN och Samhällsnytt och Flamman via Amalia och Ekot och Dagen till Rapport och Etc och Veckans Affärer – för att nu inte nämna tillgången till utländska medier, böcker, bloggar och podar. Talet om en ”åsiktskorridor” med alla dessa hundratals, tusentals, informationskanaler kan bara handla om individen själv, som i så fall låter sig placeras i en åsiktskorridor genom att envist blunda för de många perspektiven som finns där för den som orkar ta till sig dem. Glöm inte heller att ett drev, låt vara rättfärdigt eller orättfärdigt, bara går så länge det får näring i form av fler läsare och kommentarer från den som vill kasta sten på den utsatte.

Musik!

Pinot noir från Languedoc

Mitt idag äldsta konsultuppdrag är det för Domaine de Brescou utanför Pezenas, nära Montpellier i Languedoc. Undan för undan har gården blivit alltmer certifierad; CO2-neutral och Terra Vitis, och nästa år är konversionen till ekologiskt jordbruk klar. Vid sidan om detta har ett ambitiöst om- och nyplanteringsprogram genomförts. Alltså sådant som tar lång tid och kräver stort tålamod. 2006 då jag började arbeta med Domaine de Brescou var en alltför stor del av de då cirka 30 hektaren planterade med halvtaskiga eller rent av dåliga, högproduktiva kloner och ytliga rotsystem. Det där är nu historia och om vi talar om druvsorterna har 80-talets modedruvor från Bordeaux fått styrka på foten för mer traditionella sorter. Säkert känner en del också till att gården sedan länge sätter ut totala svavelinnehållet, och numer också sockerhalten, på sina etiketter. Lätt att göra då såväl svavel som socker alltid hålls på en låg nivå (vinet texten handlar om höll en svavelhalt på < 50 mg/l)…

Det lär finnas anledning att återkomma till vinerna vi nu gör på gården, och då inte minst det ambitiösa projektet med ett från grunden, dvs planteringen, nyskapat vitt respektive rött ”Château de Brescou”. Anledningen till den här texten är istället att jag precis provat ett vin gjort på den för området udda druvan pinot noir. Vi gjorde en röd PN 2006 – 2013. Därefter tvingades vi sluta då all pinot behövdes för det över en natt superpopulära rosévinet från gården, ett av de första lite ljusare och lättare från Languedoc: för ägaren gäller att räkna hem verksamheten och om rosévinet säljer bäst så gör det det.

Nåväl, detta pinot-vin… Som vi slet med det, som vi försökte pricka rätt i skördetillfället (oerhört viktigt, visade det sig föga förvånansvärt), vinifieringen (se tidigare parantes) och ektypen för lagringen (se tidigare parentes). Många parametrar med i sig enorma valmöjligheter och grynnor att hantera. Sista året, 2013, fick vi till, om jag får tycka så själv, ett riktigt bra vin. Tydlig pinot-karaktär, medelfylligt med perfekt balans och, till skillnad från flera av de tidigare försöken, len frukt och stark pinot-känsla rakt igenom och ända ut i den långa, rena eftersmaken. Dock såldes de flesta buteljerna, och konsumerades, alldeles för tidigt. Detta visste vi, men, som sagt, det gäller också att få in pengarna till driften.

Flaskan jag nu provat, min nästsista (och på gården tror jag lagret består av 0 flaska!), var bättre än någon av de jag provat tidigare, från buteljeringen 2014 fram till nu. Sitter någon av er på en Domaine de Brescou Pinot Noir 2013 så vårda den ömt och drick den nu eller någon gång under de kommande tre-fyra åren.

Musik!