Förbud mot dunkaihuvudethotellbekvämlighetsinrättningar

I dessa moderna tider med byggplaner, bygglov, kontroller och bara lite korruption, måste samhället vara moget att sätta ner foten, och en gång för alla förbjuda bekvämlighetsinrättningar anrättade så, att användaren ofrånkomligen slår huvudet i väggen mitt emot den för bekvämlighetsinrättningens funktion så nödvändiga och, i de här fallen, alltför nära väggen mitt emot placerade stolen, då användaren lyfter från densamma, vilket den nyss nämnda gör om inte förr så efter välförrättat värv, varvid den intet ont anande användaren ofrivilligt och inte sällan under stor häpnad, kommer dunka sitt huvudet i den tidigare i meningen nämnda väggen. Det kan inte nog understrykas vilken nära döden upplevelse det är att dunka i huvudet på det här viset, särskilt då det sker vid ett nattligt besök. Lämpligt är, att lagstiftaren slår fast kännbara straff för alla som är inblandade i att en felkonstruerad bekvämlighetsinrättning uppförs och används, alltså allt från kommunens byggnadsnämnd via byggnadsarbetarna och fastighetsägaren till hotellets personal, där artighetsglada receptionister med kvittrande ursäkter för hotellets dunkaihuvudetbekvämlighetsinrättningar skall straffas särskilt hårt.

 

Gammal carignan igen

”Gammal carignan” såtillvida att vinet i sig har 15 år på nacken, snarare än att stockarna är lastgamla. Vikten av det där sistnämnda betonas inte sällan när frågan kommer på tal om huruvida det är möjligt att göra riktigt bra vin med druvan carignan. Har sedan decennier hävdat att det inte behövs gamla stockar, låt vara att det kan vara en fördel. Däremot är ett begränsat skördeuttag av största vikt. Och, förstås, en lämpliga hantering under och efter skörden.

Att välgjorda carignan-viner är långlivade är ingen nyhet, och ett 15 år gammalt dito är rent åldersmässigt inte mycket att skryta med. Skälet till att jag ändå tänker skryta lite om ett blott 15 år gammalt carignan-vin är att det kommer från Domaine de Brescou utanför Pezenas i Languedoc.

Började arbeta på konsultbasis med gården i samband med skörden 2006. Då var vägen fram till den önskade kvaliteten lång. Inte bara därför att vissa fält var planterade med hopplösa, högavkastande kloner och att det saknades en tradition av kvalitet på Brescou. Där fanns också en och annan olämplig maskin som behövde bytas ut, och den tydliga odlingsfilosofin lös med sin frånvaro. Idag, 17 år senare, är gården en liten juvel, som stoltserar med två certifieringar för hållbart jordbruk och ett för ekologiskt vin, och till det ska läggas att verksamheten är koldioxidneutral. Bäst av allt: en ägare som lagt ribban högt och en oerhört skicklig och motiverad personal. Klart det blivit bra. Det enda som inte hängt med i utvecklingen är priset. (Konsultens betydelse? Absolut. Men inget hade gått att åstadkomma utan den satsande ägaren och den fantastiska personalen.)

Men åter till det inte särskilt gamla carignan-vinet, blott 15 år gammalt. Grejen är, som torde framgått ovan, att Domaine de Brescou ”Carignan” 2008 tillverkades i en tid då långt ifrån allt var satt på plats på gården. Kort sagt haltade det mesta. Likväl kom den här lilla godingen till då. Och det ser jag som ett uttryck för druvans storhet. Ge den bara någorlunda rätt förutsättningar och behandla den med (stor) respekt så kan det gå vägen även om inte allt är som det ska.

Jag brukar under en mer eller mindre lång tid prova viner jag gör. Detta i syfte att bättre förstå vinet i fråga och förhoppningsvis kunna göra det (ändå) bättre nästa gång. Ibland känner jag att någon flaska ska ligga extra länge. Det gällde det aktuella vinet. Här fanns något som signalerade, att trots att så mycket ännu inte var på plats, skulle den här fula ankungen komma att blomma ut som en svan med tiden. Och så blev det! Domaine de Brescou ”Carignan” 2008 är fortsatt vitalt och bjuder på en tilltalande frukt med inslag av både lingon och blåbär och, förstås, mognadsaromer och väl integrerade toner från den ek vinet en gång fick sig till livs. Den påtagliga syra som inte sällan utgör en vattendelare när carignan provas, är här väl avvägd och känns bara livgivande.

Det är en ynnest att ha fått vara (och fortsatt vara) konsulterande vinmakare med erfarenheter från mängder av druvor, odlingsplatser, länder och kontinenter, och kanske är den största ynnesten att ha fått arbeta så mycket med de sydfranska sorterna grenache, carignan och syrah. Höjden och bredden för vad de här tre kan åstadkomma var för sig eller tillsammans är snudd på oändliga.

Musik,

Passkontroll i Hyllie under covid eller Karma Fritzons tillblivelse

”Karma?”

”Ja.”

”Nilsson?”

”Ja.”

”Karma Nilsson?”

”Ja.”

”Vad är det för djävla namn?”

”—”

”Dessutom är du färgad.”

”—”

”Nåja, vi kan inte hjälpa vad våra föräldrar döper oss till.”

”Nej. Vad heter du själv?”

”Na..ba..F…son.”

”Förlåt?”

”Napoleon-Urban Fritzon, sa jag ju!”

”Jaja, du behöver inte skrika, men det är ett djävla namn.”

”—”

”Och du är vit.”

”—”

”Men hur tänkte de, dina föräldrar? Fritzon???!”

”De kan inte hjälpa det. De är skåningar.”

”Ajdå.”

”Ja. Jag slutar efter det här passet. Har du lust att knulla på muggen på stationen?”

”Njaee, vet inte det.”

”Det finns en tom fyllecell också.”

”Okej.”

Musik.

El Rey 2.0

Att vara konsulterande vinmakare innebär, åtminstone i mitt fall, ett synnerligen omväxlande arbete. Uppdragen kan handla om ”totalen”, dvs att hjälpa till med att skapa affärsidén för en gård/producent, och i nästa skede de av affärsidén följande strategierna och planerna och, inte minst, att genomföra detta i praktiken. Eller så är det någon som vill ha hjälp med att sätta en blend eller att få tips på hur den ska förändra sitt arbete för att få till mer rena och fruktdrivna viner eller så vill uppdragsgivaren ha hjälp med att anpassa sin produktportfölj till samtiden.. Till exempel.

Lite speciella är uppdragen jag får inom ramen för den svenska importfirman Terrific Wines, som jag var med och startade för ett drygt decennium sedan (och fortsatt är delägare i). Jobben i sig är som alla andra, men det är kul att efter själva uppdraget kunna följa händelseutvecklingen på nära håll. Hur går lanseringen? Vilken feedback får vi på vinet? Och blir det några återköp? Vilka marknadsåtgärder vidtar mina kollegor?

I dagarna lanseras i Systembolagets beställningssortiment vinet El Rey (Loco) 2022, nr 59616, 99kr. Det är ett lätt och fruktdrivet vin på druvan garnatxa (eller garnacha eller grenache). Den här stilen med lätta och fruktdrivna, ofta ljusa, rödviner, som med fördel kan drickas lite svala, har till mångas lycka, inte minst min, blivit riktigt populär de senaste två-tre åren. Det är nu inte så att stilen inte haft tillskyndare även förr, men på det stora hela har det varit svårt att på en bredare bas få gehör för sådana här lättviktare.

Idén till El Rey (Loco) kom för flera år sedan i samband med att Terrifickollegan och jag var på plats hos Celler Masroig i Montsant och blandade till grunden till Les Sorts (nr 70217, 121kr). I samband med det stötte vi på några tankar med en fantastisk garnatxa. Ren och med skönt sjungande frukt utan falska toner i epilogen. Då bedömde vi att det inte fanns tillräckligt med intresse för stilen, men vi bokförde båda i minnets del för framtida projekt ett tänkt garnatxa-vin, drivet av frukt och inkvalat i en lättare viktklass.

Sedan kom coviden och innan vi hann blinka hade två år försvunnit ut i tomma intet. Det kom att dröja ända till hösten 2022 innan vi var tillbaka för att sätta blenden. Och som den satt (obs! kraftig varning för subjektivitet här… å andra sidan är det dagens sanning): mumsigt, fruktigt och lätt som en fläkt i vårsolen.

Någon kanske känner igen namnet El Rey. Det kan bero på att jag för ett tiotal år sedan gjorde ett vin med det namnet i Campo de Borja. Sedan en spanskägd svensk importkollega gjort en exakt kopia i samma prisklass på det vinet och tryckt in det på Systembolaget, slutade den historien med att båda vinerna avlistades eftersom inget av dem på egen hand uppnådde tillräckligt stor försäljning för att få hänga kvar i monopolets fasta sortiment.

När nu det här nya garnatxa-vinet, med flera gemensamma faktorer med första El Rey, skulle lanseras, tyckte vi på Terrific Wines att det var kul att plocka fram det för oss betydelsefulla namnet. För säkerhets skull har vi för oss själva lagt till ett (Loco) efter själva namnet. Dels för att skilja version 2.0 från version 1.0, dels för att vinet känns, ja, aningen om inte fullständigt galet så i vart fall uppsluppet och, förlåt förlåt, carpe diem.

El Rey Loco som musik.

Vårt ansvar för sanningen

När en anhängare till partiet X korrekt påpekar att företrädare för partiet Y far med osanning, svarar anhängare till partiet Y korrekt med att påpeka att företrädare för partiet X minsann också ljugit. Man försvarar en lögn med en annan lögn. Och gör därmed lögnen legitim. Att den ene har ljugit kan aldrig vara en ursäkt för den andre att ljuga. Kort sagt måste vi, alla, sluta oss samman mot ljugande politiker; vi måste ställa oss upp och gemensamt försvara sanningen, för den är alldeles för värdefull för att ljugande och därmed mot oss väljare och demokratin respektlösa politiker ska få ta den från oss.

Musik.

Jeff Beck potpurri

Vi gitarrister och gitarrälskare älskar att prata gitarr och gitarrister och inte minst då om hur himla bra så många andra är och ibland kommer det handla om vem som är tidernas bästa på elgura. Märkligt sällan nämns Jeff Beck i sådana resonemang utanför gitarristkretsen. Försiggår samtalet gitarrister emellan är Jeff Becks namn obligatoriskt. Frågan är bara om han är nummer ett, två eller tre. De som har dålig koll kan få för sig att Clapton skulle vara bättre. Andra att Hendrix måste vara det. Eller kanske Page. Eller någon annan. Nåväl, vi som har koll vet att Beck är nummer ett. Sedan är, förstås, framförallt Hendrix och även Page fantastiska de också, låt vara på olika vis. Clapton? Absolut, fantastisk, men inte på den nivån. Hur bra Beck är framgår av det här lilla potpurriet: Loud Hailer;  med Wilkenfield/Rebello/Colaiuta; med Jan Hammer Group,; med Bogert/Appice; med sig själv; med sig själv; med Beth Hart;  Jeff Beck Group; med Rod Stewart; med Johnny Depp; med Roger Waters; rockabillyjeff; med Imelda May; med Imogen Heap; med klassiker; med Les Paul; med Jimi Hendrix; med Beth Hart.

Förbud mot offentligt vitlöksstinkande

Vitlök är, i civiliserade mängder, förvisso gott. Samtidigt följer med ett vitlöksintag ett ansvar, och om intaget är av sådan art att det kan kallas missbruk följer ett ansvar som, om det inte tas, kan och bör medföra kraftiga sanktioner och straff utfärdade av rättssamhället.

Nämnda ansvar innebär till exempel att vitlöksmissbrukaren måste hålla sig borta från andra människor under minst 48 timmar efter missbrukstillfället. Den som bryter mot detta, och trots att individen i fråga stinker både ur mun och läckande porer, ger sig ut bland civiliserade människor, kort sagt lämnar sitt bohag, skall snarast möjligt infångas av onödigt brutala ordningsvakter alternativt för ändamålet ansatta kommunala vitlöksjägare, kända för sin brutalitet och dåliga luktsinne, och skickas till närmaste reningsverk, där det kriminella elementet skall tillbringa de närmaste månaderna i nämnda verks fekalieavdelning.

Om vitlöksmissbrukaren visar extra stor hänsynslöshet och om brottet är att betrakta som särdeles grovt – om exempelvis stinkomanen nästlar sig in i en fullsatt och aningen för varm tunnelbanetågsvagn, där den ställer sig att andas med öppen mun – skall en av anhängare till gatans lag hastigt ihopsatt lynchmobb gå skade- och strafflös ur en urspårad situation.

Musik.

2000 Clos Dière ”cuvée II”

Nyårsafton innebär i vissa kretsar vinfrossa, och det händer då och då, att någon tar med sig en antik Clos Dière ”cuvée II” som skaffning på resan mellan välkomstdrinken och det nya året. Eller, det kanske inte händer särskilt ofta. Nyår är det förvisso i normala fall en gång om  året. Däremot inträffar det mer sällan att någon har med sig en 22 år gammal ”tvåa” från Domaine Rabiega. Och om detta sista inträffar är det inte med självklarhet så att den gamla drycken är en positiv upplevelse.

Med andra ord hänger en akut risk för avgrundsdjup besvikelse över de närvarande när korken dras ur flaskan och vinet slås upp i bägarna, nyårsafton 2022.

Men ack! En sådan vacker kork har väl sällan världen skådat i en o-omkorkad tjugoåring till flaska!? Nu kostade förvisso denna exklusiva så kallade fleur-kork – korkarnas värstingkategori – över 1€ redan då, år 2002, när den sattes i den nyfyllda buteljen, två år efter skörden. Men ändå. Den ser ny ut!

Hm, å andra sidan är en finfin kork ingen garanti för ett välbevarat vin.

Vinet slås upp i bägarna och bägarna förs av ivriga händer till nyfikna näsor, vars borrar snart vibrerar av vällust ity detta 22 år gamla vin är inget annat än gott, och det var alltid ”cuvée II:s” raison d’être, att vara gott. Tillgängligt, begriplig och gott. Inte intellektuellt utmanande och jobbigt och långsamt i sin resa mot sin fulla potential som det rena syrah-vinet ”cuvée I”, systervinet som åren 1988-2004 gjordes vid sidan om ”cuvée II”.

Snygg kork och gott, alltså. Vitalt, med en inbjudande och nyansrik doft, vilandes på väl integrerad ek; och så en vital och mumsig smak, som mynnar ut i en ren och möjligen efter alla dessa år lite för kort efterklang. Riktigt kul att prova!

Och då, mitt i denna glädjeyra, undrar någon i nyårsgänget, med en lätt upprymd betoning, om vi gör det här vinet nu också, sedan den nya regimen tog över Domaine Rabiega sommaren 2020, och en vinmakare med nära koppling till den här texten ånyo tog sig an vinmakeriet. Det gör vi dessvärre inte. Skälet är att ägarna mellan 2006-2020 nogsamt ryckt upp all carignan och så gott som all grenache. Nu har iallafall mer grenache planterats och snart kommer den druvan att kunna ingå i vin av lagringsyp – för närvarande används lejonparten (ung) grenache i det friska och lättfotade grenache-vinet Ergo Bibamus.

Samtidigt ska sägas att målet med nygamla vinet ”Domaine Rabiega” är att göra detta i samma anda och stil som gamla ”cuvée II”. Avsaknaden av carignan, och i vissmån grenache, gör det inte alldeles enkelt, men vi ligger ändå ganska nära redan nu. Hade inte åren 2021 och 2022 varit så torra och utmanande hade vi redan varit där. Men skam den som ger sig. Det är högst sannolikt att allt sitter på plats i år, 2023, och då kan vi göra en ny 2020 Clos Dière ”cuvée II”.

Musik.

Svenska Vinakademien 40 år!

För ganska precis 40 år sedan, 1982, bildades Svenska Vinakademien. Initiativtagare var den i den svenska vinhistorien alltför sällan nämnde Nils-Bertil Philipson – mannen som även var med och startade Munskänkarna och under många år drev agenturen Philipson & Söderberg. Syftet med Vinakademien var som med så mycket annat som Nils-Bertil var inblandad i, att främja vinkulturen.

Idag är det lätt att glömma att vi så sent som 1963  drack lika mycket madeira som ”lättvin” i Sverige – dåvarande import- och produktionsmonopolet AB Vin-& Spritcentralen hade en filial på ön Madeira fram till 1963 – och det var först 1977 vi hinkade lika mycket vin som sprit i liter räknat. Ungefär samtidigt som Svenska Vinakademien såg dagens ljus beslutade Riksdagen att stänga Systembolagets butiker på lördagar – det skulle dröja cirka 20 år innan ordningen återställdes och butikerna åter höll öppet på lördagarna – och det var knappast så att samhället som helhet styrde mot en mer sofistikerad alkoholkultur med fokus på vin istället för sprit. Ändå längre bort tycktes tanken ligga att på ett mer kontinentalt och civiliserat vis kombinera mat och vin.

Det var just det där sista Nils-Bertil med flera, som Bror-Eric ”Brickan” Berntson för att nämna en, tog sikte på med sina idoga påverkansoperationer i form av allt annat än sovande celler av Munskänkarna och… Svenska Vinakademien. Då för 40 år sedan var det lite si och så med artiklar om och bedömningar av vin i våra tidningar och matmagasin. Detta började dock ändras i snabb takt under 80-talet. Bland de första att ta plats på vinestraden var smått legendariske Bengt Frithiofsson i SvD och Allt om Mats vinjury med bland andra Svenska Vinakademiens nuvarande preses, Mats Hanzon, som för övrigt är ytterligare en alltför lite omnämnd person när den svenska vinhistorien kommer på tal.

Efter några försök av Restaurangakademien och AB Vin-& Spritcentralen, ivrigt påhejade av Nils-Bertil & co, att utbilda sommelierer tog den verksamheten ordentlig fart under 90-talet, för att idag fullständigt ha exploderat. Snart sagt finns det idag knappt ett svenskt villakvarter utan åtminstone en invånare som genomgått någon form av vinkyparutbildning eller Munskänkarnas tvåbetygskurs.

Vad har då Svenska Vinakademien haft för betydelse för allt det där? Det är svårt att helt rättvist bedöma, särskilt om man som jag är part i målet, ledamot som jag är sedan ett decennium. Helt utan betydelse har Vinakademien knappast varit. Genom sitt ”Stora Pris”, som förr kallades ”Svenska Vinakademiens Stipendium”, har man uppmuntrat många som arbetat för en förbättrad vinkultur och ökad kunskap om vin i Sverige (däribland jag själv – 1997 var året och uppmuntran mycket uppskattad av den då ännu relativt unge vinmakaren). Vidare har akademiens medlemmar var och en verkat för vinkulturens bästa inom sina respektive områden.

I tidernas begynnelser hade vi akademiledamöter som Ernst-Hugo Järegård (teaterkonstens stol), Lennart Jirlow (konstens stol) och Ellen Rasch (dansens stol). En av de ursprungliga medlemmarna finns med även idag: Karl-Otto Bonnier (litteraturens stol). Dagens ledamöter är Mats Hanzon (preses),Karin Mamma Andersson (konstens stol), Birgitta Wistrand (politikens stol), Mischa Billing (måltidens stol), Gert Wingårdh (arkitekturens stol), Pontus Frithiof (gastronomins stol), Kajsa Bergquist (idrottens stol), Maria Schottenius (journalistikens stol), Peter Danowski (juridikens stol), Karl-Otto Bonnier (litteraturens stol), Martin Ingvar (medicinens stol), Anders Hillborg (musikens stol), Lena Endre (teaterkonstens stol), Christina Matsson (visans stol) och Lars Torstenson (oenologins stol) – tre stolar är i skrivande stund vakanta: dansens, filmkonstens och modets. Dock kan här och nu avslöjas att akademien har för avsikt att snarast besätta de tomma stolarna, och möjligen får vi anledning att inom en inte alltför avlägsen framtid  återkomma i ärendet.

Sist men inte minst: ett av Svenska Vinakademiens bästa avtryck i den svenska vinhistorien är ”Vinets Dag” 22 januari – en dag då vi alla uppmanas att dricka ett bättre vin.

PS Vinerna på bilderna är några av de viner som i samband med Svenska Vinakademiens 40-årsjubileum i veckan nagelfors under stort ståhej. De finns med på bild här för att visa att Svenska Vinakademien dels är en seriös sammanslutning, dels en roligare akademi.

Musik: Dagens till ära en snutt med den tidigare ledamoten och smått underbare Janos Solyom

Kockskolan: Pyttipanna & stekt ägg

Steka ägg är ingen lätt sak. Bara det här att tålmodigt vänta vid spisen medan smöret, som ägget ska stekas i, långsamt smälter och blir till en slags stekvänlig, högviskos vätska. Dock kan inte nog understrykas vikten av att tålmodigt vänta. Den som avviker från sin spis riskerar, att finna sig i en situation där smöret förvandlats till en svart förhårdnad i pannans botten, och det, kära kockelever, är ingen bra bas för en framgångsrik stekning av ett ägg. Tro oss. Vi vet.

Dessvärre är det vidare så, att om kocken försöker vara effektiv och, samtidigt som äggstekningen ovan pågår, steker på en påse pyttipanna i en annan panna på spisen och därför förlorar fokus, när ägget som steks på den svarta förhårdnaden plötsligt börjar ryka och i accelererande hastighet antar en allt mörkare färg och snart blir lika hårt som den nyss nämnda förhårdnaden i pannans botten, kan det medföra akut förkolnad av pyttipannan, vilket inte bara ser lite tråkigt ut utan också gör pyttipannan svårtuggad och ganska stereotyp i smakbilden. Tro oss. Vi vet det också.

PS Om Hustrun läser detta ska hon veta att hundarna längtar efter henne och att de är hungriga.

Musik.