För några år sedan inhandlade Hustrun några som hon tyckte spännande viner på en lokal supermarché. Skälet till impulsköpet var att sommelieren, som denna dag befann sig i butiken för att lura på intet ont anande kunder vin, var så fantastiskt trevlig. Bland Hustruns fynd återfanns bland annat ett vin vid namn Grés de Montpellier, tappat på en av vinhistoriens tyngsta och knubbigaste buteljer och med 15% alkohol. Detta vin skulle jag prova, tyckte hon. Jag tyckte att det kunde vara en lämplig produkt för ett av mina långtidstest. Således gömde jag pavan på den i dessa vetenskapliga sammanhang berömda terrassen och lät den stå där ett par år. Fram till för cirka en vecka sedan. Då kom den fram och testades tillsammans med ett gäng gamla trotjänare – utfallet från den provningen har redovisats i en separat rapport; den här lilla rapporten rör endast Hustruns knubbiga femtonprocentare.

Dag 1 (sol, ca 30+, vinet ca 25+): Öppnades flaskan och korken inspekterades. Kort och knubbig som flaskan, dock intakt och med vacker vinsten i sina håligheter. Signalerade lång väg murket kork-inslag i vinet, vilket visade sig stämma då doft och smak skannades av, men först färgen: som fortsatt hade ett litet rött inslag men mest drog åt tegel, doften och smaken så: alkoholinslag (varmt vin med 15% alkohol, hade varit tjänstefel om eländet inte distinkt stinkt alkohol), mogen frukt (mest reminiscenser av mörka bär), integrerad ek, murket korkinslag, rejäl syra.

Dag 2 (sol, ca 30+, vinet ca 30+ (eller mer)): För att verkligen testa vinet ordentligt ställdes i samband med frukosten flaskan dag 2 ut på ett plåtbord i direkt solljus. Då det var över 30+ varmt på dagen och då plåtbordet på plåtbords envisa vis lät sig hettas upp till en inte helt sund temperatur blev vinet rejält varmt under dagen. Efter att det fått svalna lite testades det under aftonens första skälvande minuter. Den stora skillnaden mot dagen innan var att doft och smak nu kompletterats med ett tydligt inslag av potatismos och gammaldags trädgårds-svartavinbär samt en bränd touch, som för övrigt Hustrun tog upp då hon mer eller mindre frivilligt tvingades testa vinet, ”så bränt det är!” sa hon högt och ljudligt och ja, det var det, men den mest frapperande skillnaden mot dagen innan var en ny lååång eftersmak av kartong och bark. Kontentan av testet blev att vinet var i ett oförskämt gott skick, varför det ställdes tillbaka på plåtbordet, där det fick stå en knapp vecka samtidigt som en värmebölja vars hetta och kraft till och med låtit tala om sig på så avlägsna platser som Sverige svepte in regionen i ett värmetäcke och en hetta som hette duga.

Dag 9 (sol, ca35+, vinet ca 30+ (eller mer)): Oroväckande nog är vinet fortsatt vid liv. En stor doft dominerad av oxidtoner slår emot provaren på långt håll. När näsan närmar sig glaset och sätts däri drabbas den av en våg flyktig syra så anmärkningsvärd att såväl en nysning som en fnysning varit på sin plats (men då er utsände i de patinerade och i förekommande fall livsfarliga vinernas dystraste mörkergångar icke låter sig avskräckas av slikt kom inte ett ljud ur hans näsa), i smaken kan nu skönjas en liten restsötma som tidigare legat väl förborgad i diverse vinutsöndringar som nu förflyktigats i värmeböljans förödande framfart, vi noterar också en skarp och spetsig syra sprungen ur den i rask takt ökande flyktiga syran. Samtidigt som vi måste höja på hatten för det här vinet och dess lagringsduglighet tvingas vi med visst vemod hälla ut dess innehåll i närmaste sink på det att ingen av misstag råkar dricka av flaskan.








Och så är det vår/försommar/sommar och rosévinerna kommer till heders. Stående tipset är, förstås,
Under det senaste decenniet har lätta rödviner som på något vis möter Tavel av Cuvée Royale-typen (se ovan) på färg- och smakskalan blivit allt populärare. Ljust röda viner som med fördel avnjutes svala eller rent av kalla, kanske till en paella, ljust kött eller, som det brukar heta, vegetariska rätter (som förstås kan vara snudd på precis vadsomhelst, men ändå…). Här några tips på viner i den stilen:
Sist men inte minst, i år är Bierzo i de mer nordvästliga delarna av Spanien ”Årets vinort” enligt Munskänkarna. Kul. Ett område som är tämligen okänt trots att här gjorts fantastiska viner under lång tid nu. Några tips, först rött:
Och så vitt: