1993 Château Beauregard

År 1994 bar det sig inte bättre än att ärevördiga GaultMillau förärade mig titeln ”Vigneron de l’année”. Huvudskälet till detta var förmodligen det fina resultatet mitt första helt egenhändigt makade vin Clos Dière 1990 fått i GaultMillaus vinolympiad för viner gjorda på syrah. Vi kom trea, före storheter som Guigal, Grange, Henscke, Jaboulet m fl, men sannolikt spelade det även in att vi gjorde vin vid sidan om strömmens mittfåra på min dåvarande arbetsplats Domaine Rabiega.

Det där var kul att få berätta, men huvudskälet till att vi måste tydliggöra kopplingen till GaultMillau är att allt det där ledde till att jag då och då under några trevliga år på 90-talet – till dess jag insåg att jag nu gjort det där och faktiskt inte hade tid för det – kom att sitta med i GaultMillaus olika tävlings- och bedömningsjuryar. Mycket kul, och till del lärorikt, men framförallt himla bra kontaktnät: inte minst ledde det till många bra tips från Jacques Dupont och Pierre Crisol och andra som inte gjorde annat än reste runt och försökte hitta fynd åt tidningens och vinguidens läsare.

Ett av de viner som fick både Jacques och Pierre att gå i spinn vara Château Beauregard 1993. De sa (mer eller mindre) ”köp för höge farao!”. Men, alltså, Beauregard, inte dyrast men heller inte topptopp i Pomerol, menade jag. Jo, svarade de, men nu är det så att producenten fått till sitt magiska år här. Med det menade de exakt det: det händer då och då att okej producenter, som normalt aldrig är med där i toppen, ”får till det”. Kort sagt blir vinet exceptionellt bra det året, och just 1993 var ett sådant år med massvis av kraft och struktur som en del klarade av att hantera medan andra sköt vid sidan om femettan.

Som ni förstått satte Beauregard året. Och jag köpte. Kostade ingenting, och det menar jag verkligen, minns ej exakt, men det handlade om 20-30 franc (ungefär lika i kronor då) på primör. Har provat någon flaskan under resans gång men nu, 20 år senare är det dags att njuta: 1993:an är bara så god och (pome)rolig som en pomerol med mognad kan bli!

Sist men inte minst: vad är poängen med det här inlägget? Finns ingen, bortsett från att det förmodligen retar mer än en att jag och inte den själv sitter på det här vinet, och som alla vi vinnördar är oerhört små människor känns just det alltid bra (ja, varför tror ni att vinfolk annars lägger upp totalt ointressanta bilder på vad de just nu dricker eller vad de drack till middagen igår?).

Musik.

Påsparmesanpannkaka

Parmesanost på påse kan förefalla vara en Guds gåva till kocken. Väger lätt och är därför bekväm att bära med hem från affären, och dessutom enkel att strö över vad det nu kan vara. Det som Du som kock dock måste vara medveten om är att om Du använder påsparmesanen i Ditt skapande – låt säga att Du tillsätter den i riklig mängd till Din i pannan fräsande påsrisotto på kyckling och svamp – så kan detta medföra att det Du just steker och fräser i Din panna snabbare än Du hinner mumla ”devasomfan” geggar ihop sig med den redan grötaktiga risotton och limmar fast den vid pannans botten på så vis att Du får en enda stor risottoklump i Din panna. Detta skulle kanske inte göra så mycket om det inte vore för att Din risottoklump är intimt ihopklistrad med Din panna och inte kan fås ur pannan med mindre än att grovt våld och verktyg används. Vi vill på intet vis måla Hin håle på väggen men ber ändå Er som vill nå de högre höjder i kökets  environger att vara försiktiga med påsparmesanen, som, det måste sägas, är ett djävulens påfund och bord förbjudas.

 

Teofils virala vintest

Jag har alltid undrat hur man gör för att bli viral. Eller mer korrekt: jag har försökt att bli viral utan att lyckas, ja, till dess jag fick idén med Teofils vintest.

Först provade jag att lägga ut klipp på youtube och TiTok där jag berättar om den svåra uppväxt jag inte haft och hur svårt det är att hantera det i vår virala samtid. Därefter provade jag att lägga ut klipp som visar hur jag fultatuerar mig själv. Sist men inte minst spred jag aggressiva klipp där jag förbannade allt och alla och bad om pengar till en fond som skulle garantera mitt fortsatta rasande.

Inget av detta blev viralt.

Fick knappt några klick alls, och pengarna till den nämnda fonden stannade vid en enda inbetalning från en trollcentral i Blekryssland. Fyrtiofem kronor. Mot kvitto.

Men så hände något. Grannens bäbis visade sig en dag vara ett och ett halvt år gammal och mot all förmodan bad ungens ensamma mamma just vid den tiden mig att passa den ”bara en timme, högst en timme” för hon ”satt i skiten” och visste inte vad hon skulle ta sig till om ingen kunde hjälpa henne med lille Teofil. I lika grad överrumplad som smickrad svarade jag på stående fot ja och innan jag hunnit fråga vad man förväntas göra med en sådär liten människa var mamman, min granne, borta. Där stod jag i vår gemensamma trappuppgång med en liten parvel i armarna och hörde mammans trippande steg försvinna nerför trapporna och ut genom dörren, som slog igen med ett väldig slamrande, ett slamrande som för övrigt gör att jag är glad att bo tre trappor upp i vår hyreskasern.

Egentligen borde jag sagt nej när kvinnan stod där och var desperat. Min erfarenhet säger mig att det är dumt att hjälpa människor i nöd och dessutom var jag upptagen med att prova vin för dagstidningen som anlitar mig som vinkritiker. Varje lördag förväntas jag tipsa om ett vin och varje gång monopolet gör ett ”släpp”, alltså lanserar ett urval nya produkter i sitt sortiment, gör jag en bedömning av dem och tipsar de villrådiga prenumeranterna – då mina  tips anses särskilt värdefulla ligger de bakom en betalvägg, varför endast prenumeranter kan läsa dem – om vad de med fördel ska sikta in sig på när de besöker den lokala monopolbutiken nästa gång . Jag gör detta eftersom jag är en vinexpert. Sommelierutbildad och medlem i Munskänkarna. Jag kan alltså mina saker. Dessutom prenumererar jag på det tyska vinmagasinet Alles über Wein. Jag pratar förvisso inte tyska men det vittnar ändå på något vis om hur seriöst jag tar på det här med vin.

Där befann jag mig alltså mitt i min seriösa vinprovning för dagstidningen när ungen landade i min famn. Då jag i grund och botten är en handlingens man bestämde jag mig för att helt enkelt låta grannens lilla Teofil vara med på vinprovningen. Kanske kunde han till och med ge mig ett eller annat inspel.

Sagt och gjort. Med ungen i famnen navigerade jag mig in i min konservativt smakfullt inredda fyra, fram till matsalsbordet, där dagens fem viner stod uppdukade, upphällda i varsitt glas. Jag läste noga på etiketten till det första vinet och googlade upp det i min telefon – en ett par år gammal iPhone, som jag, inte utan att känna tillfredsställelse, lyckades bemästra med en hand – och fick på så vis en hint om vad jag skulle tycka om drycken. Lille Teofil glodde storögt och, som jag tyckte, imponerat, när jag satte glaset till näsan och sniffade runt och när han började skratta sniffade jag ändå mer och då flabbade han till slut högljutt. Jag hade fått en vän.

Nästa steg i vår gemensamma provning blev att prova vinet. Således tog jag en klunk, sköljde runt vinet brutalt och högljutt, jag gör så för att det ska verka som att jag har en överlägsen munteknik som låter mig hitta små smakförnimmelser som går andra förbi, och svalde med en belåten klunk. Smakade surt och strävt som alla andra rödviner. Jag hittade därför på att det hade en inbjudande doft av röda och mörka bär och, som jag läst på google att vinet lagrats på ek, ett fint inslag av ek. Och så gav jag Teofil en liten pruttare. Detta fick honom att dra ihop sitt lilla ansikte i en synnerligen komisk grimas och jag fick en idé.

När mamman, min granne, så småningom dök upp för att hämta lille Teofil var vi nog båda lite runda under fötterna, Teofil och jag, men framförallt nöjda och glada. Detta noterade, så klart, mamman och hon sken som en sol när jag sa att jag kunde hjälpa henne att passa lille Teofil närhelst hon behövde hjälp, jag arbetar ju ändå hemifrån och kan må bra av lite sällskap.

Redan nästa dag var Teofil tillbaka. Nu med en barnstol och en väska med vad som måste vara underhållsmateriel för en bäbis. Blöjor och annat som inte kunde komma på fråga. Däremot tackade jag Dionyseus och grannen för barnstolen. Just den rekvisitan som fattats för att jag skulle kunna förverkliga min idé med ”Teofil testar vin”.

Med allt på plats – fem nya viner på bordet och Teofil i sin stol vid sidan om bordet – lät jag Teofil prova vin nummer ett medan jag filmade honom. Först sa jag ”Teofil testar vin” och så vinets namn, så fick lillen ta en klunk och betyget var den påföljande grimasen och det är de här grimaserna som blivit virala. Går som tåget. Miljontals klick både på youtube och TikTok och Teofil, egentligen jag, har blivit en influencer och youtuber och vi får högvis med pengar från alla håll och kanter för att visa produkter vi varken förstår oss på eller använder.

Men, om sanningen ska fram, finns det en baksida på det där myntet. Pengarna rullar förvisso fortsatt in och Teofil och jag var på morgonteve så sent som häromveckan, men det var då grannen, Teofils mamma, fick klart för sig varför Teofil alltid haft blå tänder och varit rund under fötterna när han varit hos mig och hon blev av något oförklarligt skäl arg och polisanmälde mig och nu sitter jag här på Kronobergshäktet i väntan på bättre tider och jag har anmält mig till en förskollärarutbildning, som jag på sikt räknar med kommer kunna mångfaldiga mitt virala genomslag och mina intäkter.

Musik. Mer musik.

Vit 45-åring öppnad & analyserad

Allt är förstås relativt. Om å andra sidan en ”vit 45-åring” likt en ”smålänning” enligt Västgötalagen ”ligge ogill”, varför skulle jag inte nacka den? Måhända lite synd sett ur samlarvinkel: en gång nackad, öppnad och analyserad så är det slut. Och kanske också från en rent moralisk ståndpunkt: varför fick inte den här vita 45-åringen bara vara i fred och fortsätta sitt dagdrivarliv? Vad ont hade den gjort? Och vad ont gjorde den?

Den gjorde inte ont någonstans, kunde vi konstatera då vi öppnade och analyserade den, ja kort sagt slukade den under mycket tjo och tjim och lattjolajbans med klackarna i taket och händerna mot himlen. Nej, ont gjorde den sannerligen inte, tvärtom var den riktigt god och uppvisade en såväl ren som fyllig lekamen: så snart vi öppnat den fylldes våra näsborrar och sinnen av en tämligen väl tilltagen doft som vittnade om viss mognad – vitingen var trots allt 45 år – och därunder ett skönt lager av ungdomlig frukt framförallt i form av vit persika och, förstås, de vanliga attributen för en hyggligt utvecklad men fortsatt i icke föraktlig grad fruktdriven riesling, jaja, så klart petroleum, men inte så mycket faktiskt. Därtill inslag av gamla liggare som väl var comme il faut i Alsace då, 1978. Jämrans fin och frisk syra i smaken! Den satt som en åtdragen spännfjäder på tungans sidor och överallt i övrigt där syra kan göra sig påmind då den stöter på smaksinnets utsända spanare: med ett ryck vaknade de små svampformiga papillerna och drog åt spännfjädrarna så snart vätskan sköljde över dem, och sedan satt de där, krampande och pirriga, till dess att eftersmaken tog över och konstaterade att jaha här har vi förvisso syra men på intet vis kramp- och pirrframkallande syra, bara syra, och lite frukt, och gamla liggare, och mogen riesling.

Med ett undantag, som vi snart ska återkomma till, visade sig denna vita 45-åring från Alsace vara högst vital och ytterligare ett bevis för den lagringspotential som syrarika vitingar kan besitta. Dock finns ett smolk i glädjebägaren – ja, bortsett från att det ur samlarvinkel nu är kört och att vi har lätt dåligt samvete för att ha tagit 45-åringen av daga då den stod mitt i livet: naturkorken hade på naturkorkars vanliga vis satt sitt avtryck i både doft och smak. Många tar de här korkinslagen för mognad – har det visat sig inte minst vid jämförande provningar då samma vin med olika förslutningar provats blint sida vid sida – och inbillar sig att den något dova frukten beror på ålder och sekundäraromer och annat som de kanske inte heller har full koll på. Så är det alltså inte alltid. Snarare är fallet så mer sällan. Rent ut sagt djävlas korkhelvetet med oss och det är skälet till att vi borde göra som vi säger och lagra våra flaskor stående (flaskorna, inte vi…) och gärna med glaskork eller skruvkapsyl. Men det, det kommer aldrig att ske och då kan vi lika gärna lura oss själva med att det fördovande korkinslaget i gamla viner är mognad.

Gammal musik.

Premiär: Maison (Philippe) Renard

Så här: I över 20 år har olika alkoholkapitalister frågat mig om inte jag vill sätta mitt namn på en etikett så de kan tjäna pengar på det. Med tanke på att tanken alltid varit att även jag skulle få en liten dusör är det bara idioter och sådana som tror att de inte är idioter, alltså dubbelidioter, som tackar nej till sådant där. Men det har jag gjort. Dels då på grund av de mentala gåvorna, med vilka fru Fortuna varit mig onådig, ja rent av gniden, dels på grund av att jag inte tror på idén och dessutom tycker att alla kändisviner, och särskilt som i mitt fall D-kändisviner, är fånerier avsedda att beveka människor som känner sig villrådiga och framförallt ynkliga i sitt närmande till rusdrycker som vin.

Bort med mitt namn alltså. Men kan det inte vara bra med en serie viner som ger en viss garanti för konsumenten, som, handen på hjärtat, nästan alltid är lite borttappad? Och kan då inte jag stå som garant för den garantin? Jo, förutsatt att jag får oinskränkt makt avseende urval och annat väsentligt. Det fick och har jag. Bara att köra alltså. Fast det har tagit ett par år från beslutet till lanseringen av serien och de första vinerna i den. Men nu är vi där!

Först namnet: Ja, något ska det ju heta. Och det ska vara ett samlingsnamn för ett halvdussin franska viner, som drivs som vilket annat franskt vinhandelshus (”negociant”) som helst. Himla svårt. Blev till sist Maison (heter ofta negociant-firmor) Philippe (franskt) Renard (visst betyder räv, men i det här fallet talar vi om det gamla navigationsinstrument ”renard”, en kompass som fransoserna behagade segla efter en gång i tiden). Nu struntar vi i namnet för det kan aldrig bli riktigt bra, även om det ändå låter ganska bra: Maison Renard (Philippe används bara ibland, blir lite långt). Uttalas Mäsong Rönar eller Majson Renard, det går också bra.

Så vinerna: Maison Renard arbetar uteslutande med franska viner. Det är en ”bussole du monde du vin Français”, en kompass som hjälper oss att navigera i den franska vindjungeln, fylld av obegripliga och outtalbara ord. Nu lanseras de första vinerna, om en månad kommer ett till och fram i vår ytterligare något. Och så där håller det på. I alla fall till dess ”bas-portföljen” är på plats – den består för övrigt av (högst) sex viner i prisklassen 119-149kr. Ovanpå det kommer vinhuset Renard då och då släppa mer exklusiva viner i små volymer. Det första slika vinet presenteras härunder.

Garantin: Ja, det är som vilken annan meningslös garanti som helst som ni betalar för när ni köper en mobiltelefon eller tar en treårs-försäkring på en konsumtionsvara som kommer paja inom 11 månader på grund av ett fel som inte täcks av garantin, som ni för övrigt måste betala avtalstiden ut. Det är alltså jag som letat upp Maison Renards viner och i förekommande fall blendat, kanske rent av vinmakat, dem. De är med andra ord fullständigt nedkladdade av min vinmakarhand. Och det ska vara en garanti för er… Det är kanske lite tunt men bättre än inget, och jag skulle inte släppa på ett vin om jag själv inte tyckte att det nådde de överdrivet högt ställda kriterierna jag hittat på att Maison Renard måste leva upp till (något som för övrigt försvårat min vardag avsevärt och är något jag ångrar djupt).

Vinstilen: Tanken är att Maison Renard ska arbeta med i första hand franska klassiska vinområden, och att vinerna, på gott och ont, väl ska avspegla sitt ursprung. Och de ska vara rena och hellre strama än flabbiga. Vin för vuxna.

Först ut: Är två viner, beställningsbara på Systembolaget sedan nu.

1.Maison Renard Bordeaux 2022, nr 54496, 119kr. Ett ursprungstypiskt vardagsvin från Bordeaux, förhoppningsvis med både områdets typiska strävhet, stringenta struktur och lätta oginhet parad med ett mer modernt inslag av tillgänglig frukt. Till söndagssteken och varje gång vintarmen skriker Bordeaux samtidigt som plånboken lyser röd av varningslampan som säger att det är långt till lön. OBS! buteljerades sista veckan i november, kan behöva ett par månader för att hitta tillbaka till sig självt efter den omtumlande upplevelsen (för att inte tala om transporten).

2.Maison Renard Bordeaux Malbec 2022, nr 53875, 179kr. Att säga att en ren malbec från Bordeaux är något ursprungstypiskt är kanske att ta i, och det är det som gör Maison Renard så spännande, för vem annars håller vinnördarna med en ren malbec från Bordeaux? Nej, just det. Finns dock ett aber: volymen är begränsad; Maison Renard Bordeaux Malbec är ett av de där vinerna som ovan nämns som bara lanseras då och då och i en mindre volym, ett slags tillfälligt sortiment i vinhandelshuset. Nog av. Maison Renard Bordeaux Malbec bjuder både på ”bordeaux” och renast tänkbara ”malbec”. En tämligen unik företeelse på flaska. Det här är så violmumsigt att det går bra, rent av är svårt att inte, trycka i sig vätskan pronto, men det kommer, förstås, vara ändå bättre till det grillade våren och sommaren 2024. Fast då kommer det vara slutsålt. Sedan länge. För i motsats till vad som ovan kan antydas i övertydligaste laget är inte konsumenten i gemen dum i huvudet.

Musik.

1948 Château Cheval Blanc

Ni vet alla de där gamla vinerna som folk provat och ojar sig högljutt över? Tror ni att de verkligen är så himla bra? Ta de där gamla champagnerna som legat på havets botten. 100 år gamla, visst, men vad säger det om inte vinet är exceptionellt bra från början, och havets botten, jodå, på gott och ont, ganska ont om korken läckt det allra minsta. Dessutom var majoriteten av champagne, särskilt de som gick i österled, på den tiden äckligt söta. Så varför ojar sig den som provat en av de där flaskorna från vraket i Östersjön, varför säger de att det är det bästa av det bästa ever? Jo, framförallt därför att vi andra inte provat vinet i fråga och heller aldrig kommer att få göra det. Är de små människor? Ja. Är de lögnare? Inte nödvändigtvis, men det är antingen det eller så är de vandrande gomzombier. De kan möjligtvis också vara lite dumma i huvudet.

För allvarligt talat, riktigt gamla viner är mer sällan alldeles fantastiska. Sedan finns det förstås undantag. Betoning på undantag. Som gammal sherry, madeira och port. Till exempel. Alltså sött och gött och alkohol och syra. Hållbara aromer. De kan vara fantastiska. Annars, när vi som kommit över ett gammalt vin, ojar oss som värst är det mer därför att vinet alls är drickbart och därför att ni andra inte provat det och heller aldrig kommer att få göra det.

Med det sagt, ska jag nu berätta om ytterligare ett av alla dessa gamla viner jag ständigt åker på att prova: Château Cheval Blanc från 1948. En otroligt bra producent sedan evinnerliga tider, en favorit dessutom. Ett fantastiskt år, som på sin tid och långt därefter sannolikt skulle ha kallats ”seklets årgång” om det inte vore för 1947 och 1949, som båda utropats till ”seklets årgång”. Bra vin från ett bra år alltså, och en flaska som lagrats klokt. Vad säger vi om det?

Till att börja med är axlarna, nivån i buteljen, lite låga, under halsen, lite oroväckande, korken däremot är finfin, håller nästan ihop och ser riktigt bra ut. Väldigt gamla rödviner har oftast mycket lite färg kvar, här hittar vi faktiskt en färgintensitet på (nästan) medelvärdet 5 av 10, inte illa, färgnyansen är orange, inte brun, vilket hade varit oroväckande då det skulle ha skvallrat om zombisk oxidation. Doften, jodå, den är helt okej, riktigt riktigt bra för att vara 75 år. Läckert. Och smaken följer upp. Ibland, ofta, är smaken på urgamla viner mest bara en ram skapad av eken som vinet en gång i tiden lagrades på. Här hittar vi förstås det, men också en hel del frukt i form av torkade frukter som fikon och katrinplommon. Inte illa alls! Jag instagrammar och xtwittrar att det är ett fantastiskt och vitalt vin.

Men det där var ju inte riktigt sant. För sanningen att säga är det mer häpnadsväckande att det 75-åriga vinet är så pass friskt och vitalt, men det är inte så att det är dunderbra. Kort sagt väljer jag ett annat vin till den bastanta köttbiten som snart ska hamna på min tallrik.

Ja, roligare än så var det inte. Men ni har inte druckit det. Och jag är en liten människa.

1992 Château Pichon-Longueville Comtesse de Lalande

Vinfolk på besök. Värsta sortens gäster. Förväntar sig alltid något. Tog en titt i vinkällaren. Något imponerande. Hm. Men också kass. Så det inte känns alltför svårt i snåltarmen. Ah! En Pichon-Comtesse från 92! Underbar producent med en av de mest rent fruktdrivna profilerna i Bordeaux. Och en fruktdriven årgång. Utan lagringspotential. Perfekt. Bör vara stendött. Men ingen kan säga att vi inte försökte.

Vinvännerna på plats. Sitter där med sina dreglande käftar och förväntansfulla blickar som de försöker gömma bakom lismande och falsk klingande monologer om att de verkligen inte förväntar sig något speciellt. Det blir så bra med plonkvinet från Carrefour hehe. Lögnare.

Jag drar fram Pichonen. Säger lite ursäktande att det är ju 30 år gammalt så vi får hoppas på det bästa. Åååh, sitter de och ojar sig. Till sig i trasorna över både vinvalet och åldern på vinet. Har tydligen ingen aning om att 1992 Bordeaux är som 2002 Bordeaux. Frukt och mums över kort tid. Definitivt inte 30 år.

Öppnar flaskan. Tänker ta ett sniff för showens skull och förbereder mitt planerade tal om att oj så bra det ändå håller ihop, en sådan lycka att få dricka ett så fantastiskt vin, så läckert moget, oxiderat?, nää, stendött?, nä vet ni vad, det här är ett moget vin i sin prydno. Äsch, strunt i talet och sniffet, lika bra att servera vinet med en gång. Varför dra ut på plågan?

Skänker i glasen. De snikna girigbukarna hinner sniffa före mig. De tittar saligt på varandra. Helvete! Ett snabbt sniff. Vinet är fullkomligt fantastiskt! Förefaller helt ovetande om att det dels är 30 år, dels en 92:a. Ett av de bästa vinerna på länge. Väldigt länge. All Comtesse-frukt och allt det bästa från 92 sitter där som en smäck och Hustrun ser hur det glittrar av saltvatten i mina ögon och vet vad jag tänker, säger bäst av allt är att det inte alls tagit smak av korken så som många gamla viner gör och någon korkdefekt eller annan defekt är det verkligen inte fråga om… just när hon säger det där sista glor hon hotfullt på mig som om hon läst mina desperata tankar om att ljuga ihop en trovärdig historia om att vinet är defekt och att vi nog gör bäst i att gå på plonkvinet istället. Jag sveper mitt glas och ser mig om efter flaskan för att snabbt fylla det till brädden. Men nej! Hustrun håller på att slå på mer vin åt gästerna som sitter där och slickar sig om munnen och ler så där ondskefullt som bara den kan göra som just lurat till sig ett vin den absolut inte skulle ha.

Musik.

Julvinstips

Med utgångspunkt från att det för många blivit kutym att börja fira jul i augusti och påsk i december, kommer här är ett på tok försent tips på viner att ge bort i jul samt på två viner att dricka när ölen och snapsen börjar få ett drag av slentrian över sig.

Virginie de Valandraud blanc 2020, nr 54289, 449kr: Julklappsviner blir ofta röda och ibland både röda och söta som i port. Detta då många fått för sig att vitt inte duger för lagring och är det något ett julklappsvin helst ska ha så är det lagringspotential. Att det är på det här viset är inte lätt att veta men torde bero på den okunskap som råder på de högsta vinhästarna och de vilda kill- och tjejgissningar som där tas för ovedersäglig sanning. Så en gång för alla: det går utmärkt att lagra vitvin, särskilt om det är ett välgjort, högkvalitativt bordeaux-vin som odlats, vinifierats och lagrats efter konstens alla regler. Ett vin som, särskilt av nekrofiler, i sin ungdom kan uppfattas som väl tufft och som behöver tid för att fullt ut komma till sin rätt. Notera att här talar vi inte om ett par-tre år i vinkällaren utan snarast ett par decennier. Medan de här finfina bordeaux-vitingarna håller lääänge kan de ibland störas av att lagras med naturkork, en förslutning som efter 20-30 år har en förmåga att ge vinet en murken ton som blir mer störande i vitt än i rött. Med andra ord bör ett kanonvin som Virginie de Valandraud helst lagras stående – håll bara koll på korken så den inte torkar ihop, gör den det står flaskans ägare inför valet att dricka upp vinet eller byta ut korken eller försegla med vax.

Le Lucciole 2018, nr 78345, 525kr: Får ofta frågan hur man blir en bra vinkapitalist, det vill säga hur man hittar vinerna som ökar mest i värde. Ogillar skarpt det där. Vin ska älskas, vårdas och drickas, inte kapitaliseras. Å andra sidan är det en skön konst att hitta en producent och dess viner innan de sticker iväg i pris, att se potentialen. Den som följde rådet att tidigt köpa in Chiara Condellos viner, och då särskilt Le Lucciole, kan redan nu konstatera att det var billigare förr. Men grejen är den att det fortfarande finns tid att hoppa på Chiara-tåget, för hennes rykte och därmed priset på hennes viner fortsätter bara öka. I år har Chiara, som var så gott som okänd för fem år sedan, utsetts till Italiens bästa vinmakare under 35 år. Bland annat. Och Le Luccciole har, förstås, förärats Tre Bicchieri. Med mera. Så passa på. Det kommer bli dyrare. Och vinet  mår bra av lagring. Den som vill få lite Chiara utan att hiva upp stora plånboken är förhoppningsvis medveten om att vi i Sverige numer hittar hennes instegsvin Al Calieri 2021, nr 51901, 129kr.

Torre Muga 2019 (magnum), nr 92297, 1400kr: Det är svårt att säga vem som är Riojas bästa vinproducent och vi har alla våra preferenser. Tveklöst tillhör Muga topproducenterna som aspirerar på titeln bäst-i-klassen. Torre Muga är ett högkvalitativt vin som förenar traditionellt och modernt Rioja-vinmakeri och det har en utmärkt förmåga att låta sig lagras och till och med utvecklas över tid. Ett sådant här toppvin på magnum är kanske den perfekta gåvan till vinnörden som måhända drar sig för att punga upp 1400 pix för en flaska vin.

Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne Extra Brut (magnum), nr 77741, 399kr : På tal om magnum och vitt som kan lagras, här har vi både och. I motsats till vad många tror är Clotilde Davennes rena och syradrivna viner som gjorda för att lagras, och det gäller inte minst hennes bubbel. Testa gärna att lagra ett tiotal år. Extra festligt blir det om gåvan kommer som magnum. Och på tal om Clotilde Davenne: om det förbigått någon så finns hennes fina Bourgone Aligoté 2022, nr 51929, 129kr – ett vin som av La Revue du Vin de France utsetts till bäst-i-klassen (129kr är faktiskt snudd på gratis för det vinet) – sedan en tid i välsorterade systembolagsbutiker och det kan beställas till övriga.

De två vinerna  att dricka då, när öl- och snapsslentrianen sätter in? En bra tumregel är att ju fler smaker och bryggor som hamnar på bordet desto enklare vin. Med det ska inte förstås ett enkelt vin i betydelsen dåligt, utan ett välgjort, rent och snyggt vin med en disciplinerad smak- och arombild som inte kräver att få stå i centrum. Två utmärkta viner i den här kameleont-stilen är familjen Couillauds Désirée-viner: La Désirée Chardonnay 2021, nr 6321, 105kr och La Désirée Pinot Noir 2022, nr 54602, 115kr. Medan det förstnämnda finns i de flesta systembolag måste det sista beställas, och ni som gör det, tänkt på att detta är ett ljust, lätt vin som fördel serveras aningen kylt.

Jag gör finbib

Eller, bib som bib – finns det verkligen finbib? Eller finburk eller finpet? Njaee. Kort sagt bjuder inte förpackningarna in till några större åthävor avseende innehållet. Men. Det finns grader i helvetet och så länge man undviker de billigaste skikten och därmed bokstavligen talat genom sitt handlande visar respekt för naturen och dem som varit inblandade i produktionen är det väl okej och ibland till och med rent och gott (låt vara att det sällan inträffar).

Det jag nu hursomhelst gjort är ett försök till någon form av finbib. Med det ska förstås en box med ambitionen att vara ren, snygg, välbalanserad och snarare elegant och sval än högljudd och pimpad och, för den delen, förtjänstfullt i avsaknad av ett hittepånamn som Dunka-dunken eller Falu rödvin, namn som torde diskvalificera den som tycker det är görkul från både rösträtt och fortsatt frigång i samhället utan förmyndare. Kort sagt ett okej och prisresonabelt vardagsvin att smutta på till tisdagspastan och fredagstacosen, eller servera från karaff till lördagskvällens lite mer sofistikerade påhitt. Och ja, den är klart drickbar. (Les Sorts) Serra Catalana, nr 55637, 279kr (3l).

PS Varken socker eller arabiskt gummi eller annat tjafs har använts eller tillsatts, bara friska druvor – vilket är ett bättre fungerande alternativ till fix och trix, som annars inte är ovanligt i viner som siktas mot den stora massan. Utmärkt partner i arbetet har Celler Masroig i Montsant varit – där har jag för övrigt även satt ihop syskonvinet Seleccio (båda med familjenamnet Les Sorts), nr 70217, 125kr.

Musik.