Julvinstips!

Varje år ber ni, kära HR:are, om marknadsföring i form av vintips. ”Vad ska vi köpa i år?” och ”Vad ska vi dricka på Nyår?” och ”Snälla! Hjälp oss!” heter det. Som den goda människa er utsände i de förslagna smygreklammakarnas ljusskygga värld är, vill denne självfallet gå HR:en till mötes och det med ett välvilligt och godmodigt leende långt från den lömske hajens gäddlika läppgymnastik som kallas leende i de hala ålarnas vatten.Först tre röda, från det lättaste lätta till det tyngsta tyngsta: La Corte del Pozzo Bardolino 2018, nr 2340, 89 sek (comeback i Sverige för den bäriga lättviktaren från Gardasjöns stränder, fick brons i klassen ”Årets röda nykomling” när ”årets vinare” utsågs häromdagen); Les Sorts 2017, nr 70217, 115 sek (släpptes i början av året, redan nu i ny årgång, allround-vin som de flesta kan gilla, smakrikt och mumsigt); Girard OZV 2016, nr 22337, 215 sek (ovanligt städad och snygg zin, dessutom från Napa Valley, lite svårt förstå att inte fler upptäckt den här uppstramade hästsparken till goding).Sedan tre vita, från det lättare till det smakrikare: La Désirée 2018, nr 6321, 79 sek (alldeles för lågt pris på det här fruktiga och för priset mycket eleganta chardonnay-vinet från Loire-flodens delta), Clotilde Davenne Chablis 2018, nr 6307, 175 sek (precision och elegans från ”Drottningen av Chablis”, snyggt bara förnamnet, klarar alla skaldjuren och fina firren också om det skulle knipa,  finns även på magnum); Godello (Dominio de Tares) 2017, nr 72451, 189 sek (ett vin som finns i BS då och då, brukar snart ta slut, ta reda på varför).Ett rosé: Ja det finns bara en roséstil som sitter som en smäck året runt: Tavel. Och tipset går till… Les Lauzeraies 2018, nr 2724, 129 sek (färg- och smakrikt från rosévinets Mecka (ja, Tavel alltså), silver i ”Årets vinare”, dessförinnan mästare ett flertal gånger, har bara varit utanför pallen en gång sedan lanseringen 2011 – hörde vi någon säga ”pålitlig kvalitet”?).Tre mousserande: Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 149 sek (”Årets musserande” i år igen – ja, här talar vi också om pålitlig kvalitet, friskt och fruktigt och gott); Gramona Pinot Noir Rosé Reserva Brut, nr 77195, 189 sek (i år släpps Gramonas ”Imperial” först i slutet av januari, men till dess kan vi gotta oss det här lilla mästerverket från mästercavaisten i biodynamiska stövlar); Champagne Goutorbe Bouillot ”Cuvée Louise B”, nr 73420, 499 sek (mums, bara mums, från Champagne).Tre juklappsviner (dyrt och zlatan i gatan så bra): Muga Prado Enea 2011, nr 95155, 479 sek; Virginie de Valandraud 2015, nr 77502, 499 sek;   Aloxe-Corton Premier Cru ”Les Moutottes 2016, nr 79437, 529 sek.Och då sittgruppen ovan osökt för tankarna till läsa bok avslutar vi alla de kloka vinråden med ett säkert tips på en bok som alla blir glada över att få i paketet, även de små som ännu inte kan läsa (fråga inte varför, det bara är så enligt Institutet i Schweiz, och den som inte riktigt vill tro på detta får väl köpa en bok och testa själv, vill i det sammanhanget nämna att Institutet i Schweiz genom försök visat att endast köpta exemplar av boken fungerar i sammanhanget): ”Bränna vass”, en utsökt, mångfacetterad och underhållande novellsamling av Lars Torstenson.

Musik. Musik. Musik. Musik. Musik.Musik. Julafton för musiknördar.

 

Marcel Proust: Le mystérieux correspondant

En nyutgiven bok med outgivna noveller av Marcel Proust och med initierade för- och efterord av litteraturprofessorn vid Universitetet i Strasbourg Luc Fraisse – Julafton för den litteraturintresserade! Uuuh, nää. Professor Fraisses kommentarer är förstås synnerligen initierade, ibland så till den milda grad att han inte helt framgångsrikt kokar soppa på en spik. Vad Prousts noveller anbelangar så skrev han dem mestadels på 1890-talet, före det stora romanverket påbörjades. Professor Fraisse menar att så gott som allt handlar om Prousts homosexualitet i allmänhet och homosexuellas situation i det franska 1890-talet i synnerhet.  Det gör det kanske och det är förstås både intressant och viktigt, men som tidsdokument fungerar det så där och för förståelsen av de homosexuellas situation i 1890-talets Frankrike inte alls. Här får vi istället billig melodram och hjärta och smärta och Starlet knappa 100 år före Starlet och möjligen en förklaring till att så många fransmän älskar att frossa i medlidande med sig själv, även då det är den i ens närhet som håller på att dö det är mest synd om. Faktum är att Proust som novellist före det stora romanverket inte är något att hänga i julgranen. Gå vidare, här finns inget att läsa.

Vi lyssnar på musik av Prousts polare Reynaldo Hahn. Och här då, någon som hör lite Abba i den här låter av Hahn?

Årets Vinimportör

Det till er utsände bland de hemtagande vinfreakarnas understundom illustra och nästan alltid av väldoft och målande beskrivningar fyllda värld Terrfic Wines, har av Sveriges vinskribenter och tidningen Allt om Vin hedrats med den ärofyllda titeln Årets Vinimportör 2019. Som alla vakna HR:are insåg i samband med genomläsandet av den föregående meningen, och som övriga förhoppningsvis strax inser – låt vara att de hopplösa aldrig kommer förstå det – innebär det, att Terrific Wines är typ bäst. Vi firar med kopiösa och oansvariga mängder Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 149 sek, samt de likaledes under året synnerligen hyllade och prisbelönta producenterna Chiara Condello och Mullineux Family Wines i form av  Chiara Condello ”Le Lucciole” 2015, nr 78607, 799 sek (magnum) och Mullineux Granite Syrah 2016, nr 91806, 699 sek.

Fotnot: Under Terrific Wines tio-åriga historia var detta den sjätte gången företaget nominerades till Årets Vinimportör.

Musik. Musik. Musik. Musik. Musik.

Terapeuten & pomologen

–Det är en trädgubbe, en man i ett träd, en slags torso invuxen i trädet, mitt emellan grenarna, alltså just där grenarna delar på sig och trädet blir en slags krona, ja jag vet inte vad jag ska säga riktigt, sa jag och tittade bort mot terapeuten i en fåtölj vid namn ”Ägget”, ritad av Arne Jacobsen och av varumärket Fritz Hansen. Värd miljontals kronor. Det hade terapeuten berättat för mig långt innan jag blev hennes klient, på en smokingmiddag för skogsägare i den södra änden av landet; vi kände inte varandra, hade blivit placerade intill varandra, vi åt anka och drack ett förfärligt uselt vin från Bourgogne, ”anka och bourgogne, canard et un rouge de  bourgogne, det är sedan gammalt”, sa värden tämligen intelligensbefriat när han skänkte i våra glas och trodde kanske själv att det gällde all slags anka och all slags bourgogne. Vi slutade tala med varandra vid den där middagen sedan terapeuten iförd en gredelin festblåsa och afrofrilla och glasögon från 1970 berättat om sin fåtölj. Jag tyckte hon var pretentiös och hon tyckte nog att jag var oerhört tråkig i mitt icke-i-behov-av-en-terapeut-tillstånd och mitt orange jag-är-grovarbetare-och-därför-en-rejäl-karl-ställ. Det hade kanske blivit annat ljud i skällan om jag sagt att jag var livrädd för trädgubben.Hennes fåtölj står någon meter snett till vänster från min Berlin, en enkel, stoppad säng, och vid sidan om hennes förvånansvärt enkla skrivbord från Ikea, mest plast och metallrör, står ett urval pinnstolar i färgglada mönster och väggarna, klädda i tapeten ”Terapi”, förmodas kanske invagga mig och andra klienter i en passande stämning, eller om det möjligen är terapeuten som behöver vaggas av tapeterna, hursomhelst består ”Terapi” av väldiga, naiva solrosor i svart på en vit bakgrund och här och där dyker som på måfå små färgklickar upp mellan de svarta strecken. Gröna, orange, gula, lila, olivgröna, grå och beige. En direkt fånig tapet, och det har jag också sagt till terapeuten. ”Tapeten här är hemsk, nej, den är fånig!” sa jag. Hon satt tyst ett tag med benen i kors i Ägget, och ett anteckningsblock och en blyertspenna i knät. ”Skrämmer den dig?” frågade hon sedan.

–Trädgubben ser ut som Freud, sa jag och tittade upp i det vita taket, som en vit öken sedd från hög höjd, det sa jag också och då frågade terapeuten ”Får trädgubben, Freud, dig att tänka på en öken?”. ”Nej,” svarade jag, ”taket ser ut som en vit öken sedd från hög höjd.” Terapeuten satt tyst en stund, med benen i kors i Ägget. ”Vad tycker du om taket?”. Jag funderade en stund. ”Inget. Det är vitt. Som en öken. Sedd från hög höjd. Neutralt och ganska slätt. Det har inget med trädgubben att göra. Eller Freud. Det skrämmer mig inte. Som trädgubben. Och Freud. Jag drömmer aldrig om taket. Har aldrig drömt att jag gått vilse i det, att jag förlorat mig i det, gått ner mig i allt det vita, försvunnit i en sanddriva i ett vitt veck i färgen eller som det kan se ut från hög höjd, från en satellit, en rymdfarkost på väg bort och där sitter jag och tittar ut genom det lilla raketfönstret och ser Jorden försvinna under mig, och där ser jag en öken, en vit öken, fast glaciärerna smälter och isen i Arktis och ja det är skrämmande, men inte så skrämmande som det måste vara för isbjörnarna och inte på långa vägar så skrämmande som trädgubben, tänk dig att ha en trädgubbe i trädgården! Ett träd med en gubbe! En gubbe som är ett träd! Ett träd som är en gubbe!”

–Jag hör ju att du blir upprörd nu, och att det finns en koppling mellan allt det vita, Freud och trädgubben, sa terapeuten och det var då jag såg hur hon sakta förvandlades till  Freud. Blev en man. Och vit. Benigt ansikte med skägg. Och kort hår. Mer grått. Nyss var hon ganska ung och väldigt brun i hyn och hade svart hår, en leverfläck på ena kinden, som en öde ö i en ocean fylld av skeppsbrutna. Jag måste ha sagt det, ”skeppsbrutna”, för plötsligt säger hon ”Skeppsbrutna? Vem är skeppsbruten?”, och jag kommer alldeles av mig och vet inte alls vad jag ska säga.-Det är nog dialektalt, säger jag till slut och ser att det börjar växa ut grenar ur hennes huvud, det låter som att jag säger trägubbe. Men jag säger trädgubbe. För det är en trädgubbe. En gubbe i ett träd, en gubbe som är ett träd.

-Är gubben inte gjord av trä? frågar terapeuten. De knotiga grenarna som emanerar från hennes huvud har vuxit sig stora och starka. Först såg det ut som att hon hade en hjorts väldiga krona på huvudet. Liksom. Nu förbinder grenar stabbiga som stammar henne med taket. Händer inget snart kommer hon växa genom taket. Till lägenheten ovanför. Vad förvånade de ska bli där då, de som bor där. Eller är det också en slags mottagning eller klinik där? En annan terapeut, eller kanske en äktenskapsrådgivning eller en fastighetsmäklare eller ett hemligt rum som säkerhetspolisen använder för avlyssningsändamål?

-Det är väl klart att trädgubben är av trä, han är ju ett träd! svarar jag ilsket för hon börjar gå mig på nerverna den satans terapeuten och hennes byngliga kropp: grenar från huvudet växer upp till fastighetsmäklaren, och hennes armar har nu blivit alldeles odugliga till att skriva med, hon har tappat blocket och sitter där med svajande armar som förlängts med smala grenar som hon med svårighet kan hålla uppe utan stöttor och fötterna har vuxit fast i marken. Dumma människa. Trädgubbe kan hon vara själv. Eller trädkärring iallafall.

-Finns det träd på de skeppsbrutna ö? frågar hon då och det är då jag går ut och hämtar motorsågen och fäller henne, herr domare.

-Återigen: jag är inte domare, inte ens rådman, jag är åklagare och ni står åtalad för att brutalt ha dödat och styckat doktor Stanford, har ni glömt det, Moritzen-Nilsson? säger den som det förefaller oerhört trögfattade domaren.

-Det där är så dumt att jag inte vet vad jag ska säga, säger jag. Om alla som har ihjäl träd skulle dömas i domstol skulle landets rättsinstanser inte ha tid med annat än att döma julgransplantageägare, julgransmånglare och julgranstorskar, för att inte tala om alla skogsbolag som skulle ställas inför rätta! säger jag och får till det riktigt bra, det där kan inte ens den enerverande domaren argumentera mot. Eller, jodå, det kan han visst, där han trampar på i sina ullstrumpor i ett gyttjebad av mörkast tänkbara dumhet:

-Ni hade ihjäl en människa, Moritzen-Nilsson, inte ett träd…

-Det där kan diskuteras, herr domare, såvitt jag vet fällde jag ett byngligt träd, sedan kommer ni plötsligt här och gapar om mord. Mord?! Snälla ni, akta er ni så ni inte begår övergrepp i rättssak och justitiemord, säger jag och det är nu jag ser hur domarens huvud börjar knoppas, och så armarna, som vide på våren, och plötsligt bara allt slår ut, domaren växer i raketfart upp i rättssalens tak och får sina fötter fast förankrade i golvets frodiga parkettmylla.  Som tur är är jag på plats och ser det ske. Någon motorsåg har jag dessvärre inte till hands men jag är stark som ett troll och jag drar mig inte för hårt arbete så fortare än videknoppen brister har jag kastat mig ur mitt bås och börjat slita grenar och armar och öron och annat som härbärgerar de ondskefulla fröna och knopparna ur kroppen på den stackars domaren.

Musik.

Mat, smärta & otacksamma barn

Alla som någon gång skapat storverk i köket vet att det är förenat med smärta, och vi talar då inte bara om skvättande saker från stekpannan med bacon och, i förekommande fall, fläskbitar; vi talar om att lägga hela sin själ i carbonaran och utmattad av det såväl fysiska som psykiska arbetet servera mästerverket till Äldsta dottern som knappt ägnar kreationen en blick, bara frågar ”Var är salladen?”. Salladen?! Här har vi skapat storverk och då tjafsas det om grönsaker!Nåväl, eftersom vi ändå är goda föräldrar och gör allt för våra barn, till och med carbonara, rotar vi därför, medan det svider i hjärtat där otacksamhetens pilar träffat och i skinnet där flottskvättet bränt sig fast, snabbt efter lite grönsaker, hittar tomater, ställer fram ett sådant där plasttråg tomater och säger ett glatt ”Voilà! Des tomates! Salladen är färdig, mademoiselle!”  (Ja, vi talar med fransk brytning som sig bör då vi är en mästerkock) Och! Som pricken över i, som Arkimedes Eureka, som pilen i Bull’s eye, som grädden på moset, ställer vi fram en flaska med någon slags balsamvinäger. Då den otacksamma ungen inte riktigt förstår vilket fint kalas hon hamnat på tvingas vi förklara ”Dressing, unge, dressing!” samtidigt som vi än en gång inser att otack är världens lön.

XTC-kavalkad: 1, 2 , 3.

Förbud mot ovuxet resursmissbruk!

I dagarna har vi kunnat ta del av avslöjanden om hur Academedias rektorer respektive Kyrkans Akademikerförbunds ordförande använder någon annans pengar när de konfererar. Nu måste vän av ordning ta avslöjande Aftonbladet i örat och konstatera, att om det är något som prästernas ombud ska ha så är det beröm. Beröm för att ha visat klass och känsla. För vad har hon gjort? Hon har haft den mycket goda smaken att bjuda på finfin barbaresco (a 1500 pix) till Biff Rydberg och vegetarisk raggmunk (notera särskilt det finstämda valet av munk av detta kyrkans ombud). Förbundsordföranden har dessutom gläntat på dörren till himmelriket och låtit sin gäst se in i det och vem kan klandra henne för att visa vilka varor hon har erbjuda? Nej, här finns verkligen inget att se.Värre är det med Academedias rektorer som dricker som vore de högstadieelever begåendes sin alkoholdebut. Päroncider och Chill Out, det är vad de passar på att trycka i sig när det bjuds gratis! Ja, det är skandal och slikt resursslöseri av andras pengar måste per omgående förbjudas! Vuxna som beter sig som ovuxna är ett gissel lika stort och samhällsonödigt som skrikande barn på flygplan. Vuxna som är ovuxna i sitt dryckesmönster är etter värre och måste förbjudas att överhuvudtaget inta vätska på annat sätt än intravenöst till dess de med Clockwork orange-liknande metoder fåtts att se vidden av sitt beteende och cederat med att tonårsbete sig på konferenser.

Staffanstorp – en hotad idyll!

Ni vet den där uppmärksammade filmen om Staffanstorp? Alla ser ut som inhyrda fotomodeller med botox-läppar och hipsterskägg, rapsen är gul, himlen blå och alla bara går runt och vinkar, och vinkar, ja, ni vet (se annars här). Och värst av allt: de där gamlingarna som står och slänger bouleklot på barnens cykelbana, eller om det är en ligistunge som trampar omkring på pensionärernas boulebana (exakt vilket framgår inte av den annars så informativa filmen). Självklart måste nu vän av ordning slå larm innan Staffanstorp störtas alldeles i fördärvet.

Det är förstås illa nog att alla kvinnor måste botox-operera sina läppar och alla män måste ha yviga skägg som de skrattande går till den lokala och likaledes klämkäckt flinande barberaren och ansar, men det här med att pensionärerna slänger bouleklot efter ungarna (eller möjligen, att de hjuldrivna ligisterna sladdar omkring på de förskrämda pensionärernas boulebana eller, mest sannolikt, både och) är något som absolut måste kvävas i sin linda, innan det hinner sprida sig till grannkommunerna och vidare över landet. vinifierat kräver att regeringen och riksdagen och lokalpolitikerna och GW och förre polischefen per omgående vidtar kraftfulla åtgärder och stoppar såväl botoxmissbruket som de klämkäcka barberarna och de barnjagande pensionärerna och de ligistanstrukna ungarna och de sjukligt vinkande människorna. Allt finns på film och något måste göras nu, annars kommer aldrig någonsin någon att frivilligt flytta till detta helvete på jorden.

Musik. Musik. Dans-bonus: så här grundlades en hel generations moves.

 

JAG skriver in sig i samtiden

Kapitel fyra

JAG vaknade sent. Mådde illa. Kräktes i sängen. På det blommiga påslakanet från Ikea. Gick upp. Tvättade sängkläderna i tvättstugan i fastighetens källare. Det luktar mögel där. JAG var hungrig. Hittade inget annat att äta än en skorpa. Åt den. Kände MIG kåt. Knackade på hos grannen. Konstnären som målar naglarna svarta och fallna änglar. Frågade om vi skulle knulla lite. Det skulle vi.

Bad konstnären sedan göra omslaget till min kommande bok. Det ville konstnären. Tack sa JAG, du är den ende som någonsin brytt sig om MIG. Men vi känner ju knappt varandra sa konstnären. Tänkte på pappa som tog min hund bara för att JAG var allergisk och astmatisk. JAG hade nästan dött av ett anfall sedan JAG sovit med hunden. Men iallafall. Ingen frågade MIG vad JAG ville. Mamma hade inte tid. När pappa gett bort hunden gick vi på bio. JAG fick popcorn. Har inte kunnat äta det sedan dess.

Drack kaffe med grannen och åt ett kokt ägg. Det var grönt i kanterna. Gick ner på centrum. Köpte sprit och tabletter. Tog några tabletter. Gick hem och skrev på boken. Berättade om när mamma inte hörde MIG under hela min uppväxt. Fick ont i magen. Kräktes. Drack lite sprit. Kände MIG kåt. Knackade på hos grannen. Grannen höll på med en målning på canvas. Fallna änglar på en brinnande äng. Fin sa JAG. Ska vi knulla sa konstnären. Så då knullade vi lite. JAG bjöd på sprit. Bästa dagen den här veckan.

Musik. Musik. Musik.

Ali Smith: Public library

Med 1842 års folkskolestadga följde en skyldighet för prästerskapet att uppmuntra inrättandet av sockenbibliotek. Syftet var att upprätthålla i skolan vunnen kunskap samt att främja vidare kunskapsspridning och utvecklingen av den enskilde medborgaren. 1868 fanns 1437 sockenbibliotek i vårt land. Efter första världskriget började så biblioteken på allvar ta plats i samhället, och det med ett uttalat stöd, också ekonomiskt, från samhället och den gemensamma kassan sprungen ur skatteintäkter.Förvisso fanns bibliotek också tidigare men det var då, i början av förra seklet, de tog steget ut till alla. Långt från de otillgängliga boksamlingarna i klostren och patriciervillorna. Nu fanns böckerna och bildningen där för alla. Medborgarna fick tillgång till kunskap på ett tidigare aldrig skådat vis och detta drev på samhällets utveckling och bidrog till grundadet av den nya välfärdsstaten med dess ökade rättvisa och frihet för de allra flesta, och vi såg medelklassen födas.Kort sagt är det få av oss, dagens medborgare, som kunnat ta oss dit vi nu är utan tillgång till goda skolor, bibliotek och annat som hjälpt oss bygga såväl oss själva som vår samtid och vårt samhälle. Obegripligt nog hotas nu allt detta. Biblioteken är utsatta för både nedskärningar och nedläggningar.Vid ett ytligt påseende utgörs hoten av klåfingriga och trångsynta politiker och räknenissar med ett inte helt välavvägt mått begåvning. Satt under luppen handlar det, som alltid, om trångsynta och naiva väljare. Kanske inte om dig och mig, men eventuellt och dessvärre om folk vi kanske känner, eller åtminstone känner till. Bekanta vi kan tala vett med, och politiker vi kan avstå från att rösta på. För vart tar allt det goda våra föräldrar byggde upp vägen om vi börjar montera ner den allmänna kunskapen? Vad händer om vi utlämnar vårt samhälle till den alltmer utbredda byfånementaliteten i de sociala medierna, dokusåporna och, till del, inom politiken?För att nu inte tala om biblioterapi. Alltså terapiformen där läsning av böcker och samtal kring dessa ligger i fokus, eller som terapi för den som ligger sjuk, eller för den som behöver hjälp med att bearbeta ett trauma av något slag. Hur bedriva biblioterapin på våra vårdinrättningar om böckerna inte finns där?Public library (eller ”Bibliotek” som boken heter på svenska) av Ali Smith handlar om bibliotekens betydelse för samhällets och medborgarnas utveckling de senaste cirka hundra åren. Vittnesmål från författare, kritiker och kreti och pleti varvas med noveller av Smith. Flera av vittnesmålen är rasande angrepp på idioterna som spar korvören på bekostnad av vår gemensamma samlade kunskapsmassa och mindre bemedlades möjlighet att förkovra sig i böcker, tidskrifter och allt annat som de moderna biblioteken erbjuder sina besökare.”That’s what public library means: something communal”, säger Kate Atkinsons dotter Helen Clyne och tillägger att det är en plats som är öppen och gratis för alla, och, skulle man kunna tillägga, fylld av upplevelser och kunskap för den som söker detta. Andra berättar om vad det lokala biblioteket, eller i förekommande fall skolbiblioteket, betydde för just dem när de växte upp, åter andra talar om sjukhusbibliotekets vikt. De många novellerna sprider understundom kunskap om författare som Katherine Mansfield och Olive Fraser eller är bara Ali Smith-bra som avslutande ”And so on”. Ja, det är en viktig bok och Ali Smith är alltid bra.

Musik i form av ett potpurri med bonus.

Förbud mot flugor i kaffe!

”Hovmästaren, det är en fluga i min soppa!” Som vi skrattat åt detta. Men nu är det slut med det. För nu har det börjat dyka upp flugor i kaffekoppen. Och då undrar förstås vän av ordning var detta ska sluta? Vi övriga som mycket väl vet var det kan sluta om inte kraftfulla åtgärder vidtages per omgående, kräver ett omedelbart förbud för flugor att vistas i kaffekoppar eller andra behållare för kaffe! Flugor som bryter mot förbudet ska vara att anse som fredlösa. Skulle flugan i fråga  vara så förslagen att den försåtligen och dold i kaffet lyckas nästla sig in i en kaffedrickares mun, ska flugan kunna dömas till lagens hårdaste straff på plats och straffet kunna verkställas per omgående, och av offret självt om det så önskar. Flugor som redan råkat krossas då offret för en nanosekund och innan hjärnan förstått vidden av den mjukare och frasigare konsistens tänderna, tungan och smaklökarna just detekterat, trott var en bit av en kaka och därför kanske redan ankommit de sälla jaktmarkerna i en air av kaffe, ska kunna dömas till evig förbannelse i offrets minnesbank.

OBS! Det här inlägget kan av kräsmagerelaterade problem inte kompletteras med en illustrerande bild.

Musik. Musikbonus: Goodspeed You! Black Emperor.