När tysken vände sig om var jag bara några meter ifrån honom. Han var klädd i Wehrmachts uniform, en menig soldat, i en smutsig och till hälften knäppt uniformsjacka och med en illa sittande hjälm på huvudet. Han såg förvånad ut och hans rädsla och fasa hängde i luften som ett tjockt moln mellan oss och jag var tvungen att ta mig igenom det för att nå honom med min bajonett. När jag insåg att han sett mig rusade jag mot honom med geväret höjt och jag gav upp ett ”hurrah!” precis som fanjunkaren lärt oss under träningen i Brecon.
Det är märkligt hur vissa ögonblick, tiondels sekunder, kan etsa sig fast i ens minne och hur de kan bli så där totalt genomlysta. Varje detalj blir viktig och ihågkommen. Tyskens ansikte var smutsigt och fårat av svett och kanske tårar som runnit nerför pannan och kinderna. Han var ung, lika ung som jag, men han verkade på något vis mer stridsvan än jag, jag som inte varit med regementet i Burma utan anslutit tillsammans med det nyutbildade manskapet som kom till kontinenten månaderna efter Normandie. De flesta i mitt kompani var oerfarna och vi hade lidit stora förluster i Ardennerna och nu i Reichswald verkade det inte gå mycket bättre för oss.
Han hade ett ganska runt ansikte, påsar under de lika runda ögonen och hans näsa liknande mest en potatis där den tronade ovanför de fylliga läpparna och den, ja, behagligt avrundade hakan. Han såg vänlig ut. Jag tänkte under den där tiondelens sekund att han såg ut som en bonde, eller snarare en bondpojke, ein Bauer, en bonde, Bauer ett av de få tyska orden jag kunde. Han borde inte vara här, tänkte jag, han borde vara hemma och göra vad nu bönder gör i mars, vårsådd? Jag vet inte, jag kommer från Splott i Cardiff. Arbetarkvarter. Hade säkert fortsatt arbeta på East Moors Steelworks om inte kriget kommit emellan. Tysk förresten? Han kanske var österrikare? Och trodde att jag var engelsk? Han kanske inte alls förstod de stolta emblemen på min uniform, The Royal Welch Fusiliers? Eller, varför skulle han ens bry sig?
Jag hörde ljudet av skottet samtidigt som jag kände en stöt någon decimeter nedanför hjärtat. Tysken såg om möjligt än mer förvånad ut när skottet brann av, och på något vis såg han skyldig ut också, som om han blivit påkommen med att göra något förbjudet, eller skamligt. Trots stöten och smärtan fortsatte jag framåt, kunde inte stanna, kroppen rörde sig automatiskt framåt. Som den vanlige fotsoldat han var, eller som jag antog att han var, hade han ett Mauser Karabiner 98, den korta modellen, pålitligt, effektivt, precis som mitt Lee Enfield, också den korta modellen, den som fungerar så bra ihop med Pattern 1907, bajonetten jag nu fick förlita mig på eftersom jag inte hunnit ladda om när jag plötsligt hade tysken framför mig, där i gläntan, mellan dungarna, där vi gömt oss på varsin sida, bara några meter ifrån varandra. Att jag glömt ladda om var ett oförlåtligt misstag. Varför tysken inte sköt mer än ett skott vet jag inte. Jag gissar att han hade slut på ammunitionen. Vid den här sena tiden i kriget led tyskarna konstant brist på ammunition och bränsle. Enskilda soldater, plutoner, kompanier, ja hela bataljoner kunde lida sådan brist på ammunition att de bara kunde tillåta sig att skjuta då de var säkra på att träffa en fiende. Spärreld och täckeld var inte att tänka på för dem. Hade jag hunnit ladda om… om jag hade gjort så som vi fick lära oss under utbildningen på infanteriskolan i Brecon då hade jag tagit tysken. Nu sprang jag istället mot honom med mitt Lee Enfield hotfullt höjt och med den brännande smärtan i min vänstersida, genom molnet av rädsla och fasa mellan oss, och medan jag skrek ännu ett ”hurrah!” stötte jag bajonetten i honom, precis så som fanjunkaren lärt oss att vi skulle göra. Bajonetten sjönk förvånansvärt lätt in i tysken. Han var liksom mjuk där jag stötte in min Pattern 1907, nära solar plexus, och jag är säker på att bajonetten gick rakt igenom honom. Jag kunde inte stanna utan fortsatte springa, rakt på honom så vi båda föll till marken, där vi blev liggande mellan dungarna, jag landade med min sårade buk vid sidan om hans huvud och han låg orörlig på rygg med mitt Lee Enfield väl förankrat i sin mage; det stack upp som ett dött träd ur en inte längre fruktbar jordplätt eller kanske som de förkolnade resterna av ett träd efter häftig artilleribeskjutning. Marken var fuktig och vi började nog ganska snart frysa båda två, jag frös i alla fall, allt mer allteftersom solen sjönk borta i horisonten, bortanför vår glänta som bara ett tiotal meter från oss öppnade sig och blev vad som i en annan tid skulle kunna ha varit ett bördig gärde, där bonden, en annan än han som låg och dog vid sidan om mig, kupade potatis eller sådde vete eller odlade vall.
Med den nedgående solen som fond kunde vi båda se det beigebruna gräset sakta vakna till liv efter vinterns kyla och snö. Det rök ur våra munnar och ett kvällsdis drog sakta in över åkern och vår lilla glänta och jag tyckte att tysken kved och gnydde, eller kanske var det jag som gjorde det. Den brännande och svidande smärtan ville inte ge med sig och jag antog att tysken också hade ont där han låg med min bajonett genom kroppen. Han tittade upp i himlen, mot stackmolnen som byggdes upp där samtidigt som mörkret sakta sänkte sig över oss. Själv kunde jag inte heller röra mig och såg därför på tysken från sidan. Han hade tappat hjälmen när han föll och märkligt nog hade lite blod runnit ut ur hans öra.
Jag vet inte hur länge vi låg så där och väntade på att få dö, solen hade i alla fall gått ner när jag, vi, hörde tanken närma sig, en Tiger, helt säkert en Tiger, ingen annan tank har det där vrålande motorljudet, ingen annan tank har en gigantisk 23 liters V12, och ingen annan tank har det där metalliska slamrandet från larvfötterna. Den kom ut ur buskagen på den sidan som tysken kommit ifrån och vi insåg båda två att vagnsbesättningen inte skulle se oss i mörkret och det var då jag hörde tysken hest stöta fram ”Friends?”. Just som larvfötterna nådde fram till oss väste jag med viss möda, halsen var tjock av långsamt koagulerande blod, ”Friends”.

Och så är det vår/försommar/sommar och rosévinerna kommer till heders. Stående tipset är, förstås,
Under det senaste decenniet har lätta rödviner som på något vis möter Tavel av Cuvée Royale-typen (se ovan) på färg- och smakskalan blivit allt populärare. Ljust röda viner som med fördel avnjutes svala eller rent av kalla, kanske till en paella, ljust kött eller, som det brukar heta, vegetariska rätter (som förstås kan vara snudd på precis vadsomhelst, men ändå…). Här några tips på viner i den stilen:
Sist men inte minst, i år är Bierzo i de mer nordvästliga delarna av Spanien ”Årets vinort” enligt Munskänkarna. Kul. Ett område som är tämligen okänt trots att här gjorts fantastiska viner under lång tid nu. Några tips, först rött:
Och så vitt:
