Sedan några år blendar jag varje år den ekologiska varianten av Les Lauzeraies (se här) – ett rosévin från rosévinets Mecka Tavel, mitt i Provence, men just norr om det som i vinsammanhang menas med Provence, och ett stenkast från Châteauneuf-du-Pape (båda de här appellationerna tillhör för övrigt de äldsta i Frankrike: Ch9 för rött och vitt, Tavel för rosé). Les Lauzeraies har sedan vinet lanserades i Sverige 2011 varje år utsetts till ett av landets bästa roséviner när de svenska vinskribenterna röstar fram ”Årets rosévin”. Höga krav och stora förväntningar alltså, så det gäller att ”sätta” vinet varje år.
Men låt oss ta det från början, varför blev jag alls tillfrågad att ta det här uppdraget och därmed ansvaret på mina axlar? Jo, från början var Les Lauzeraies ett konventionellt klassat vin, alltså utan ekologisk certifiering. Allteftersom tiden gick utökade producenten sin andel ekologiska druvor och plötsligt uppstod möjligheten att göra en ekologisk variant av vinet. En stor möjlighet… och utmaning, för vinet skulle, menade producenten, i det närmaste vara identiskt med ”vanliga” Les Lauzeraies, alltså snarlikt i färg, doft och smak. Ingen självklarhet.
Nåväl, jag fick i alla fall uppdraget och har sedan dess åkt till Tavel varje år när vinet jäst klart. På plats har jag provat de olika tankarna och valt bort de som inte känns helt hundra eller som avviker för mycket i stil. När det väl är gjort har jag synat de kvarvarande delarna in i minsta detalj och gjort olika provblend till dess både producenten och jag utbrister ”Eureka!”.
Var på plats i Tavel nyligen och satte ihop 2019 års ekologiska variant av Les Lauzeraies. Måste erkänna att det i år såg ovanligt utmanande ut från start. På bordet med prover stod flera som jag direkt kunde se inte skulle fungera. Fel färg. Nu går det att fixa till färgen, till exempel genom att filtrera hårt. Samtidigt innebär varje sådant ingrepp att annat händer, som i det här fallet att frukt och smak försvinner med färgen. Inget jag brukar ägna mig åt då målet alltid är högsta möjliga kvalitet. Således: bort med de tankarna.
Skred så till mer konkret handling, det vill säga provade doft och smak. Här försvann ytterligare någon tank på grund av att jag uppfattade den som antingen inte helt ren eller i fel stil. Och vad blev då kvar? Jo, några tankar som alla föreföll att passa väldigt bra som Les Lauzeraies. Men bara för att varje enskild tank nu förefaller göra det, är det inte säkert att de fungerar i blenden. Vid den här punkten i arbetet gäller det att hitta beståndsdelarna som gör att ett plus ett blir tre, och att, framförallt, undvika tankarna som gör att ett plus ett blir mindre än två – för så kan det bli trots att allt ser perfekt ut före blendens genomförande.
Nu ska sägas att det där med vad som går och inte går efter 30 år i gebitet känns redan innan provblenden görs. Å andra sidan ska varje möjlig väg testas, om inte annat så för att utesluta att blendern tagit fel. Nog av. När röken lagt sig stod vi där med ett prov som låg så nära ”vanliga” Les Lauzeraies att producenten inte kunde skilja dem åt. Och, bäst att tillägga, vi tyckte alla att det var, ursäkta uttrycket, inihelvetes bra. Det där sista kan förstås bero på bristande självkritik, men vi var fem som tyckte så, och, sist men inte minst, de gånger det inte känns så där vet man att man misslyckats och gjort ett dåligt arbete, varför man, iallafall de gånger ”man” är jag, håller på till dess det känns bra.
PS Tar det där lång tid? Nej, hör och häpna, varje enskilt steg går mycket snabbt, låt vara att det ibland tar tid att sätta den där sista blenden, särskilt när många ska ha en syl i vädret. När blendandet tar lång tid, inte minst då den som leder övningen är för omständlig, är min erfarenhet att det aldrig blir riktigt bra.
(Bilderna är från senaste övningen i Tavel, inklusive lunchhaket, där vi arbetare möts över en plat du jour och i mitt fall en öl.)
Blenda Tavel – När, Var, Hur, Varför?
Svara
Således översköljdes er utsände i de påhittade kramdagarnas fasansfulla timmar fyllda av bortglömda viktigheter och stora skopor skamfylld eftertanke och stunder av att vara föremål för det allmänna åtlöjets tillskyndare av en varm våg av fasa då denne plötsligt upptäckte Hustrun i köket, tillredandes den nyss nämndes favoritmat och bordet dukat med rosor och hest viskandes, med ett varmt leende på de fylliga läpparna, ”Alla hjärtans dag, du slipper grönsakerna, har bara gjort en sallad”, och vid sidan om allt detta biffar av finaste slag. ”Vad står på?” hinner er utsände tänka innan han klokt nog inte hunnit öppna munnen och säga ”Vad står på?”, istället formulerar han med ett ångerfullt stön han gör sitt bästa för att dölja, ”Åh, vad öh bra, älskling, att du lagar precis det jag längtade efter öh var precis uuh på väg till…”, här tar det emot för er utsände, ”…eh.. vinkällaren… för att hämta ett gott uuuh vin dagen till ära eeeh Alla hjärtans dag”, det där sista sagt med en liten frågande höjning och då Hustrun inte reagerade med något i stil med ”Men Lars! Vet du inte vad det är för dag?!” och illvilligt onda blickar, kunde vi sluta oss till att vi prickat rätt på dagen och att goda råd nu var dyra om vi inte skulle hamna vid skampålen det närmaste året.
Vi begav oss därför med gråten i halsen – jo gråten i halsen för denna pinsamma glömska av Alla hjärtans dag kunde endast balanseras med något galet bra och onödigt att dela med någon annan – till vinkällaren och tog plats bland de älskade pannorna. ”Jag är ledsen, men idag stryker en av er med, för husfridens och mitt redan skamfilade ryktes skull,” undslapp vi oss och slet med oss en Cheval Blanc 1992 innan kärleken till flaskorna vann över husfriden, skamryktet och kärleken till Hustrun. För att inte göra en skräckhistoria längre än den behöver vara: Cheval Blanc 1992 visar alla tydliga tecken på det lätta årets attribut och gör det med bravur, varmed menas att den läckra frukten satt sig i förarsätet på bekostnad av det fruktlösa vinmakeriets klåperi som hade gett vid handen och i glaset en mjäkig dryck bortom det anständiga vinmakandets fina salonger; inte den mest potenta årgången ett Cheval Blanc-fan som er utsände provat, men banne sig det mumsigaste! Och tillsammans med 1947 (ha!) den bäst vinmakade på slottet. Perfekt balanserat, grymt snyggt gjort, kort sagt ett imponerande och fläckfritt vinmakeri som fångat årets alla svala attribut på ett överväldigande vis och sist men inte minst: perfekt att njuta nu. Ett vin som förutom att vara gott då det föll på sin post också hjälpte oss att uppnå remi i Allahjärtansdagskampen. Ett hjältevin!
Har precis avslutat 
Så vad tycker jag så här långt? Tja, som sagt, alla tre delarna ska nog läsas innan ett slutgiltig omdöme kan ges. Del 1 är ett väldigt persongalleri, vilket är kul, och så gott som alla är udda varelser, vilket är kul, men, det är inte så kul ändå. Inte heller berörande. Eller provocerande. Lite lagom mjäkigt sådär. Och ibland tjatigt, i alla fall för den som inte upprörs av knark och porr och subkulturer. Å andra sidan, sagt till er som faktiskt upprörs av lagom skribenter som Houllebecq: det här är en bok för er, massvis av provokation!
Men ska då vi som inte blir provocerade inte läsa boken? Nej, läs för all del! Min gissning är att de kvarvarande delarna är bättre än 
Extra kul är den här boken (och, får vi förmoda,
PS Subutex är namnet på ett smärtstillande läkemedel där buprenorfin är den verksamma ingrediensen. Ämnet är smärtstillande och narkotikaklassat (beroendeframkallande opioid).
Mitt i den rasande mistralen tyckte sig så Hovawarten höra något som inte borde höras i den annars så ljudliga vinden med allt sitt vinande och sina slående fönsterluckor och knakande tak. Med andra ord gav han sig till att skälla. Detta gjorde han så bra att hela huset vaknade och er utsände hjälte insåg att det enda att göra nu, klockan 04.45, var att släppa ut hundarna så de fick rasa av sig en stund i trädgården. Sagt och gjort.
Efter en kvart var de tillbaka och alla kunde gå till sängs igen. Men. Vad var det som luktade? Taxen! Den förbenade Taxen stod där på golvet med svansen gåendes som en propeller på speed… och luktade… vedervärdigt! Kanske hade Hovawarten väckts av ett djur med förmågan att åstadkomma extremt illaluktande exkrementer, och nu hade Taxen glatt rullat sig i det onämnbara. Kanske hade den lille koprofagen till och med mumsat på det där nyss inte närmare nämnda. Nu kom huvudvärken. Och paniken. In med Taxen i duschen, där han betedde sig på att sådant vis att inte något annat stod till buds än att hoppa in i duschen med honom.
Har precis kommit hem från mässan Millésime Bio, som sedan många år ordnas i Montpellier så här års. I början var det här en liten, inte särskilt ansedd mässa, ja förutom i vissa kruskaknuttekretsar förstås – jag hade koll på den eftersom vi på Rabiega tidigt började odla ekologiskt snarare än att den hade något kommersiellt värde. Det var då det. Idag är det här den ledande mässan för ekologiska (och liknande certifieringar, som biodynamiska) viner. Kopplat till mässan finns världens största tävling för ekologiska (med mera) viner – en tävling jag för övrigt var ”president” för för några år sedan. Vid sidan om det där ordförandeskapet har jag också besökt mässan som just besökare ett flertal gånger. I år var jag dock med som utställare igen – och hur var då det?
Jotack, det var riktigt kul. Att vara besökare respektive utställare är att se mässan från två håll, och båda är motiverande. Som besökare träffar du massor av intressanta producenter och stöter på mängder av spännande viner (jaja, självfallet inträffar det omvända också för självklart finns det producenter som är såväl inkompetenta som otrevliga och givetvis finns det vin som smakar snusk trots att producenten försäkrar att det du har i glaset är något alldeles magnifikt), och som utställare träffar du massor av intressanta besökare och stöter på mängder med spännande kontakter (jaja, självfallet inträffar det omvända också för självklart finns det besökare som är såväl inkompetenta som otrevliga och givetvis finns det provare som luktar snusk trots att provaren framställer sig själv som någon alldeles magnifik).
I år representerade jag svenska Sav Winery. Det här är ett ungt företag med knappt två år på nacken. Den första produkten, en pétnat, lanserades just före jul i Sverige och det här var första gången vinet visades upp för en mer internationell vinkund (kund i bemärkelsen importör, distributör eller möjligen ”caviste”) och vinskribent. Sav1785 är ett av flera viner på björksav i Sverige. Per Fritzell på Grythyttevin gör ett stilla björkvin som brukar finnas att beställa på Systembolaget och i Östersund finns Savhuset som gjort mousserande björkvin i ett tiotal år. Men nu talar vi alltså om nya Sav Winery och 
Bra tack. Stort intresse och genomgående positivt gensvar. Klart besökarna kan ljuga om vad de tycker, men det brukar märkas när de gör det. Tvärtom haglade lovorden och de som egentligen skötte montern (jag vara bara där i egenskap av vinmakare med uppgift att 
Men detta är ju fruktansvärt! Ett samordnat angrepp på intellektet! Ett angrepp där reklammakarna och tevekockarna ingått en ohelig barnspråksallians! Självklart måste detta stävjas med det omedelbaraste. vinifierat kräver förbud mot infantila ”Häjdå” på teve samt gränsöverskridande samarbeten mellan tevekockar och halstablettsreklammakare!
Under resans gång hinner Smith avhandla det mesta som virvlar runt i vårt Nu: näthatet, trollen och de lössläppta galningarna på Twitter, de som lyckats styra den politiska retoriken från hyfs och balans till det plumpa och infantila, vidare den allt oftare förlorade respekten människor emellan, kommersens nya grepp att kartlägga konsumenterna, dig och mig, in i minsta detalj via appar, Facebook, våra elektroniska spår när vi handlar och reser och på alla de där andra sätten som hade varit otänkbara för bara 25 år sedan, inte som teknisk möjlighet utan som omöjliga ingrepp i vår personliga integritet och frihet.
Så här: Hat mot och kväljning till följd av grannen på sittplatsen intill, som sitter där och utan skrupler eller ens några skammens rodnader på kinderna hostar äckligt, till exempel med öppen mun där tungan far fram mot underläppen medan hostningen pågår och hemska ljud kommer ur hostmonstrets slemmiga inre. Kärlek och lyckorus då den drabbade, stackarsstackars resenären tänker ut finurliga, långtgående och kännbara straff för grannplågan medan hen sitter där och i ögonvrån och fylld av skräck ser den där tungan fara fram i ständiga och bacillfuktiga hostattacker mot underläppen.
Men vad göra när en resa förflyter smärtfritt?! Utan några som helst irriterande medresenärer – jo, idioten som ställde sig upp just som planet angjord hamn och rusade framåt i mittgången, en stolsrad innan det tog stopp, och idioterna som började ta ner sitt bagage från bagagehyllan och ställa det i den redan överfulla mittgången långt innan avstigningen ens påbörjats, ja jo, men allt det där hände mot slutet av resan och hjälpte föga som tankeföda under själva resan – eller idiotiska tillbud? Nej, det går ju inte. Resan blir lång, mycket längre än den behöver vara. Således kräver vi ett omedelbart förbud mot smärtfria resor!
Detta var 2001 och gästspelet i USA, hos familjen Hedges, kom att pågå ända till 2015 och resultera i tämligen omfattande planteringar av syrah och nya tankar kring odlingen och ekhanteringen med mera. Ett kul uppdrag och åtminstone inledningsvis lite spännande då vingården låg och ligger tre timmars bilfärd rakt ut i Ingenstans från kuststaden Seattle, på andra sidan Kaskadbergen, i en ökentrakt och då, 2001, utan någon nämnvärd civilisation in på knutarna – annat är det idag då området på amerikanskt vis och i rekordfart kommit att byggas ut till ett blomstrande turiststråk. 
Om insatsen i västerled kom att dra ut på tiden, blev den avseende 
Fram till dess förflöt det dock, som sagt, synnerligen väl. Allt gjordes enligt regelboken för att skapa stora viner och framgångarna var, också som sagt, stora. Bland annat toppnoterades de tre vinerna från projektet när Jancis Robinson gästade Bulgarien tillsammans med en internationell jury för att utse Bulgariens bästa viner (det var nog det som fick ledningen att vilja sälja vin också från den inte lika bra årgången 2002, vars nektar mestadels betedde sig som ett vattensjukt försök att eka ihjäl ett vin).