karinsmirnoff jagfornertillbror

Postat av
2

Jag köpte den här boken. Gick in på hedengrens  och tog den från hyllan. Sedan åkte jag hem och läste den.

Noterade snart att här saknas skiljetecken meningarna bara pågår. Egennamn och annat som eventuellt borde förses med en initial versal får finna sig i att vara gemena. Egennamn skrivs också ihop karinsmirnoff.

Meningarna är korta styckena likaså.

Det fungerar utmärkt snart är läsaren inne i  karinsmirnoffs värld och sätt att berätta.

Glesbygd norrland vinter snö kyla kalla hus som värms med ved familj mörka hemligheter inavel. Då och nu. Eländes elände och original. Som vilken håla som helst fast nu är vi i smalånger.

Bra bok läs den gärna. Jagfornertillbror pekar rakt in i nästa bok och den heter viforuppmedmor.

Gissning kommer vad det lider som serie gjord av svtdrama.

Alla säger det är så kul att åka hölass därför att de aldrig har åkt hölass

Postat av
Svara

Alla säger det är så kul att åka hölass därför att de aldrig har åkt hölass. Legat däruppe, ovanpå all den nyslagna och grönskimrande väldoften och varit livrädd att trilla av. Att slå sig fördärvad mot marken, skrapa upp sår och få grus i dem, att bryta en arm i fallet eller att få ”Tvärilsken” Johansson efter sig, drängen på Lillgården. Normalt skulle han, i likhet med historiens alla andra drängar på Lillgården, kallas ”Lillgårdadrängen”, men saken är den att ”Tvärilsken” Johansson har ett rasande humör. Oss barn brukar han inte slå, bara skrämma eller halvt dra öronen av när vi ibland varit dumma och brutit en arm i fallet från hölasset eller lekt krig med rovor, alltså hoppat runt och kastat rovor och fuktig jord på varandra istället för att lydigt lägga de nyskördade rovorna i de för ändamålet utställda korgarna som guppar runt som lysbojar i farleden på rovfältets väldiga hav.

För de vuxna är det sannolikt etter värre. Nu åker de inte hölass så ofta och brukar veterligt aldrig kasta rovor och fuktig jord på varandra istället för att ägna sig åt skörden, och tur är det för det vete gudarna vad ”Tvärilsken” skulle ta sig till med en vuxen som är oförsiktig nog att trilla av hölasset. Halvt avdragna öron skulle inte förslå långt då. Men jag vill inte tänka på hur illa det skulle kunna gå. Det räcker med att veta att det inte är för inte han kallas ”Tvärilsken” och att han är livsfarlig.

Kort sagt finns det vreda och skräckinjagande och rent av livsfarliga personer, och så finns ”Tvärilsken” Johansson. Redan som liten gjorde han rätt för sitt tillnamn. Hade tiderna varit mer moderna hade han säkert satts på anstalt när han slog flickan Söderström sönder och samman sedan hon lurat i honom nyspulver, som hennes äldre bror köpt på postorder från Hobbex. När flickan Söderström och ”Tvärilsken” började småskolan ett halvår senare, vägrade hon gå till skolan om de båda sattes i samma klass. Detta hörsammade skolledningen, och då det bara fanns en klass med årskurs ett till tre och en med årskurs fyra till sex ledde detta till att ”Tvärilsken” fick hoppa över lågstadiet, vilket i sin tur lett till att han förblivit analfabet. Det enda han var bra på i skolan var att stöta kula och hiva iväg slungbollen, vilket han däremot gjorde med den äran.

Det där som flickan Söderström gjorde då för länge sedan är något som fyller oss alla, också de vuxna, med fasa bara vi tänker på det. Ingen skulle våga sig på något sådant idag, att utsätta ”Tvärilsken” för nyspulver. Ingen har vågat sig på något sådant sedan det hände. Det räcker med att titta på ”Tvärilsken” för att förstå att det inte är läge för skoj och glam och ändå mindre att reta honom.

Potatisnäsan, väldig och färdig att läggas på plåten och bakas i ugnen, sitter intryckt i plytet just ovanför munnens väldiga och runda omfång; ett svart hål med utspridda tänder i gult, beige och brunt var gång han öppnar truten för att svärja över något eller någon som gått honom emot. Ve den som går honom emot. Den låga pannan, knappt skönjbar mellan det orange hårfästet och de buskiga ögonbrynen, som ett par apelsinklyftor ovanför de svarta och elaka ögonen, skrynklas så gott den lilla ytan tillåter ihop till en knottrig del av en månkrater, de håriga och köttiga öronen, röda ända ut i snibbarna, rör sig lika oroväckande som den afrikanska elefantens öronlappar just före attacken och från djupet av hans enorma bröst kommer en illavarslande morrning som kan skrämma ett hungrigt lejon på flykt, den enorma slokmustaschen som endast i ringa omfattning har sitt ursprung i den försumbara överläppen utan snarare i de väldiga näsborrarna vibrerar oroväckande. Så kommer hans händer, dessa gigantiska ramar, farande från ingenstans och slår problemet både med häpnad och kraft, så till den grad att också den störste bland bjässar genast faller till marken och blir liggande med sprängande huvudvärk och ringande öron och i värsta fall spräckt skalle. Så frustar han ur den ugnsbakade potatisen till näsa och grå ånga kommer ur de köttiga öronen och han lyfter en av sina släggor till fötter för att avsluta det ramarna påbörjat och nu gäller det att ta till flykten om livet är en kärt.

Det är lätt att förstå ”Tvärilskens” ilska när barnen ger sig ut på krigsstigen istället för att plocka rovor på höstlovet. Svårare att acceptera hans ilska över den som råkar trilla av hölasset. Kanske är det för att han själv aldrig åkt hölass. Han har aldrig legat däruppe på toppen av lasset, med flera meter ner till marken, och desperat försökt hålla sig fast i det lösa höet som rör sig i takt med vägens håligheter och gupp. Han tror att det är kul att åka hölass och är bitter i sitt innersta för att han aldrig fått uppleva den lyckan och hyser därför ett för omgivningen outgrundligt hat mot både själva hölasset och dess passagerare.

Människan & björkvinet & vad är méthode suédoise?

Postat av
Svara

Där det funnits björkar har människan sedan urminnes tider druckit dess sav. När, var och vem som först jäste saven till vin är osäkert, men det finns flera hundra år gamla recept. Till exempel publicerade ”agronomen” John Wolridges ett känt recept i Vinecum Britannicum 1676. I Sverige finns idag ett flertal aktörer som arbetar med sav som råvara. Vi försöker nedan sammanfatta den fermenterade savens historia och avslöjar den nydanande metoden ”méthode suédoise”!

Vin, hårvatten och sirap

Björkens sav har varhelst den gått att skörda, från Kanada via Skandinavium och Tyskland till Baltikum och Ryssland, utgjort dryck för människan. På många håll har den dessutom utgjort basen för hälsodrycker, mediciner och björksirap. Den sistnämnda har dock haft svårt att hävda sig i konkurrensen med lönnsirapen då det är så mycket enklare och billigare att göra sirap av lönnens sav (mer socker). Historiskt, och ja på sina håll ännu idag, används björkens sav också till hårvatten, öl, mjöd, vin och vinäger.

Savens innehåll

Hur hälsosam saven egentligen är tvistar de lärde om, men visst kan den tillskrivas en hel del som i vart fall inte skadar hälsan. Vatten, kalcium, kalium, magnseium, fosfor, mangan, zink, natrium, järn, socker (xylitol, men även fruktos och glukos), äpplesyra, vinsyra, bärnstenssyra, proteiner, aminosyror och enzymer… ”Eventuellt” antioxidanter. pH 5-6,8, alltså i princip neutral. Den som vill göra vin måste tillsätta lite socker och syra, då råvaran saknar tillräckligt av detta. I övrigt tarvas inget. Naturvin? Hm, det där med socker och syra rimmar väl inte helt med den tanken. Å andra sidan talar vi här verkligen om en råvara som odlas ”helt utan pesticider” så som många vinodlare lögnaktigt påstår att de gör fast det är omöjligt. Så ja, så mycket mer naturligt och pesticidfritt blir det knappast.

Sverige

Historiskt har många utgått från Wolridges gamla recept, där saven bland annat ska kokas före jäsningen. En variant, eventuellt en direkt översättning av det engelska recepetet, nedtecknad i Sverige drygt 100 år senare har utgjort basen för vissa björkvins-försök i Sverige. Men idag hoppar nog de flesta över det där steget med att koka saven och arbetar snarare som med vilket vin som helst (ja, med undantag för att saven i sig saknar tillräckligt med socker för att kunna jäsa till ett anständigt vin).

Vinbacken

Bland de många projekten som finns i Sverige idag har vinifierat tidigare skrivit en del om Vinbackens arbete. Utmärkt i liten husbehovs-skala. Men det finns flera större aktörer också. Till exempel Grythyttevin som gör ett vin som heter Björk. Med mera.

Méthode suédoise

Ett projekt som er utsände bland de bubblande björkarnas bukoliska bygder är inblandad i har för ändamålet skapat en tämligen unik metod för att göra vin på björksav. Idag finns dels stilla vin på sav, dels mousserande. Projektet som den nyss nämnde är inblandad  i arbetar i första hand med ett mousserande vin, men den produkten kommer inte att se marknadens ljus än på ett tag (tar som bekant tid att utveckla och kvalitetssäkra en produkt och i det här fallet dessutom att lägga vinet på magen i och med att den traditionella metoden används). I väntan på att det där mousserande ska bli klart har en del annat testats och det är inom ramen för det som ”méthode suédoise” skapats och vad är nu det?

Unik metod

Till att börja med är det en unik metod. Eller inte. Såvitt är känt är det det. Men osvuret är bäst. Kanske sitter någon annan någonstans i världen och har kommit på samma grej, men kallar det något annat. Hursomhelst: Méthode Suédoise (svenska metoden) är särskilt framtagen för sav, eller annan råvara, med lågt naturligt innehåll av jäsningsbart socker, och enkelt uttryckt är den en blandning av méthode ancestrale (eller rurale) och méthode traditionnel.

Kombinerar två metoder

Det hela går till så att saven först sätts att jäsa i en tank med en liten dos extra socker. Innan den jäsningen är helt avslutad flyttas vinet, som i en méthode ancestrale, till en ”champagne-flaska”, där den får avsluta jäsningsprocessen. I samband med detta tillsätts ytterligare lite socker. Detta innebär att chaptaliseringen inte blir så stor vid respektive tillsättning. Slutprodukten är till skillnad från sitt storasyskon inte tänkt att vara mousserande utan snarare i gränslandet mellan pärlande och mousserande. Exakt var respektive flaska landar varierar – som sagt, bortsett från chaptaliseringen är det en synnerligen naturlig produkt och inga insatser görs för att jäsa ut allt socker eller ens att få varje flaska exakt lik den andra. Ett problem för konsumenten? Tja, för den som vill ha både livrem och hängslen. Kul för andra. Och basen är alltid ett pärlande (eller lite mer), halvtorrt vin. Det första vinet gjort med ”méthode suédoise” ska om planen hålls lanseras före årets slut, både i Sverige och internationellt.

Musik.

Kockskolan: bea

Postat av
4

Nej, kära HR:are, Bea är inte bara ett flicknamn. Det är en sås också. Den säljs i vanliga livsmedelsaffärer och levereras i små plastburkar. Ingenstans, ingenstans, står dock hur såsen ska tillredas och den som ger sig till att värma eländet i en för personen ifråga okänd mikrovågsugn och i samband med det råkar få på maxeffekt i fem minuter ska veta att det är inte rätt väg att gå med en bea. Vad händer då? undrar ni och är glada att någon annan gjort testet åt er så ni slipper göra det här försöket som så uppenbart är något ni inte ska försöka er på hemma. För att göra en lång historia kort förvandlas den från början ganska tjocka såsen till en utspädd vätska med inslag av fett och dragon och, inte minst väsentligt för den som vill göra sig populär genom sina insatser vid köksbänken: detta vill ingen i hushållet äta och!, uppenbarligen, är det få saker som kan sänka sinnesstämningen i en munter grupp lika effektivt som en söndervärmd och intill sörjig blaskighet tillintetgjord bea.

Musik.

Harry Martinson: Nässlorna blomma

Postat av
Svara

En kombination av omognad, ointresse och en inkompetent ciceron till lärare fick den unge läsaren av Harry Martinsons ”Nässlorna blomma” att vända författaren ryggen flera decennier framåt. När boken nyligen dök upp på hyllan i en bokhandel var det äntligen dags att trots visst motstånd ge Martinson en ny chans. Vad tycker den fortsatt omogne men nu mer intresserade flera decennier senare om verket?

Jo, alltså det är en ganska tråkig tillställning. Det beror dels på att handlingen i sig är tragisk, trist och tradig, dels på att Martinsson inte nödvändigtvis är en muntergök. Å andra sidan är den välskrivna texten fullkomligen tryfferad av härliga och pricksäkra liknelser och uttryck (”…såg han framför sig likt ett stomatolborstat hål i luften Syster Malins gapande mun”). Kanske för mycket till och med, för det mesta är ”som någonting” eller ”likt någonting” som funnes det ingen morgondag. Eller nej, så är det inte, texten är underbar och dessutom på sin tids svenska vilket innebär voro och gingo och annat vackert en masse, och dessutom ord som fleno, zittra och bygdetosing. Självklar läsrekommendation.

Påminner i sammanhanget om David Foster Wallaces The Pale King.

Nässlorna blomma utkom 1935, då var bland annat den här musiken populär, och The Pale King utkom 2011 och spelades bland annat det här.

 

Bjäbbförbud på plan!

Postat av
2

En hund kan inte rå för att den har ett fånigt skall. Småhundar i allmänhet och yorkshireterrierar i synnerhet har extremt irriterande och fåniga skall, vilka vanligtvis endast överträffas av deras mattars och hussars  undergivenhet mot sitt husdjur i de fall de nyss nämnda inte har hundvana, det vill säga aldrig ägt en hund större än en tax.

Nu utgör inget av detta något större problem för vårt samhälle. Inte heller kan det sägas hota allmänhetens säkerhet. Annorlunda blir det då en av dessa undergivna hundägare får för sig att ta med sitt djur på ett fortskaffningsmedel där andra resenärer vistas, låt säga ett flygplan. Det som då oåterkalleligen händer är, att det lilla krypet ger sig till att bjäbba redan innan planet hunnit taxa ut och att det sedan fortsätter sitt bjäbbande ända till dess det försvinner utom hörhåll någon gång efter det planet landat på sin destionationsplats. Med andra ord drygt tre timmars terror och tortyr.Medan bjäbbandet skär som knivar genom luften och får medresenärernas trumhinnor och andra örondelar att vibrera och vrida sig av obehag och skräck, sitter hundägaren och känner sig som hemma. Självklart kan vi inte ha det på här viset. vinifierat kräver att politikerna per omgående lyfter in bjäbbande småhundar och, framförallt, menlösa hundägare i debatten om gängkriminaliteten och att allt gängmedlemmarna kommer drabbas av i nya tuffa Sverige, det ska menlösa hundägare drabbas tiofaldigt av.

Det ligger nu nära tillhands för de tuffaste bland de tuffa bland de nytuffa svenska politikerna att skrika efter fotbojor, dödsstraff och annat för landets yorkshireterrierar vare sig dessa är skyldiga eller oskyldiga till bjäbb på allmän plats, men det är inte rätt väg att gå. Med en normal matte eller husse låter sig även yorkshiren uppfostras. Således talar vi avseende vovven inte om straff utan uppfostringsanstalt.Samma sak, uppfostringsanstalt torde komma väl till pass också för den bjäbbande hundens ägare. Det är närmast självklart, och då det är fråga om gratis utbildning som samhället bjuder på, och särskilt då, enligt egen utsago, gamla Scania-chefen Leif Östling, bör utbildningskostnaderna återbetalas så länge det finns något som kan konfiskeras hos hundägaren, och utöver detta skall av självklara skäl även ett straff utgå.

Rimligt förefaller då vara ett tioårigt förbud mot att, med eller utan hund, vistas på offentlig plats. Skulle det vara så att hundägaren i vårt exempel ovan sitter och säger saker som ”men lilla gumman” och försöker peta sin i en löjlig och för ändamålet specialtillverkad väska placerade hund på det ur väskan utstickande huvudet medan hunden mellan sina bjäbb försöker bita sin matte i fingrarna och, värst av allt, om hundägaren ler mot omgivningen som om hennes, som det förefaller, vattuskräckssmittade hund utför något gulligt, bör emellertid samhället för såväl hundens, hundägarens som civilsamhällets skull spärra in hundägaren på obestämd tid.

Musik.

Vinakademiens Pris 2019 tilldelas Murre

Postat av
Svara

Svenska Vinakademiens pris 2019 tilldelas Murat ”Murre” Sofrakis. Motiveringen lyder  ”För att med monumental envishet och övertygelse ha gått i bräschen för svensk vinodling i svår snålblåst och i den gärningen stöttat branschkollegor med öppenhet och uppriktigt god vilja”.För er som inte har riktigt koll på vem Murre är ska motiveringen utläsas som att han får priset därför att han var med i vad som var den första seriösa och utskrattade vågen av knäppgökar som trodde sig kunna göra vin i Sverige och han var mer målmedveten än någon annan och utbildade sig och planterade och jäste och misslyckades och lyckades mer än någon annan och när den andra vågen kom var han där och delade med sig av sina kunskaper och bistod den som ville ha hans hjälp. Nu när den svenska vinindustrin går in i sin tredje våg är Murre med där bland de bästa producenterna och han är fortsatt villig att dela med sig och stötta.Att Svenska Vinakademien ger sitt pris till en svensk vinodlare är ett erkännande till den svenska vinindustrin som nu vuxit ur koltåldern och kanske till och med hunnit fram till de tidiga tonåren. Detta innebär att vi idag kan hitta ett och annat bra vin från vårt land och att kvaliteten överlag kraftigt förbättrats. Även om mycket återstår att göra har näringen utvecklats enormt och i mycket snabb takt. Och i detta har Murre haft en avgörande betydelse. Vi gratulerar.

Musik!

Övergivna Hotel Eden – en spökhistoria från Lago Maggiore

Postat av
2

Lago Maggiore. Drygt 200 kvadratkilometer vatten samlat i en närmare sju mil lång och över 300 meter djup klyfta i de norditalienska Alperna, och en snutt som sträcker sig in i Schweiz, upp till Locarno och Tenero-Contra. Den kända orten Stresa, på sjöns västra strand, ligger en timmas bilresa nordväst om Milano och en och en halv timma nordost om Torino. Sjön är känd för sin skönhet och friska vatten, och gamla paläer från förrförra seklet eller möjligen början av det förra. Historiskt tjänade dessa ofta som sommarhus åt besuttna familjer i de närliggande storstäderna Milano och Torino och kanske till och med från än mer avlägsna platser. Då, när patriciervillorna byggdes, var restiden mellan Milano och Stresa betydligt längre än nuförtiden. Idag har flera av de här uttrycken för medborgarnas olika förutsättningar byggts om till hotell, inte sällan med prefixet ”lyx”. Medan det går utmärkt att närma sig Lago Maggiore via väl fungerande motorvägar från snart sagt alla håll måste besökaren ta sig tid att köra på små, snirkliga vägar för nå fram till vattnet och de många byarna och utspridda hotellen runt det.

I sjön återfinns de Borromeiska öarna, fyra öar utslängda i vattnet en bit från Pallanza i kommunen Verbania. Som för att understryka att medborgarna också idag lever under olika betingelser ägs öarna sedan 1200-talet av familjen Borromeo, vars palats i pluralis finns lite varstans på familjens vattenomslutna landområden. Den som vill stoltsera med vanligtvis oanvändbar kunskap, eller kanske hoppas få frågan i ett quizz, lär sig att de Borromeiska öarna heter Isola Bella, Isola Madre, Isola di San Giovanni och Isola dei Pescatori. Dieseldrivna och bullriga båtar med vackra oljefläckar i kölvattnet forslar turister och ortsbor mellan sjöns olika tätorter och ut till de många öarna. De mer välbärgade kommer i egna båtar, kanske en Riva eller någon annan typ av exklusiv och nyputsad träbåt med glänsande mässing och en glad styrman i kaptensmössa.

Just utanför Pallanza ligger också den lilla ön som hyser det Övergivna Hotel Eden.

 Grand Hotel majestic

Ett av de där lyxiga hotellen som omgärdar Lago Maggiore är Grand Hotel Majestic i Pallanza. En väldig legokloss i vitt och gräddvitt och på rätt sida om vägen, alltså med egen trädgård och access till sjön. En kilometers promenad från själva Pallanza och med en olympisk simbassäng mellan den egna bryggan och den förfallna på andra sidan, den nedanför Övergivna Hotel Eden, som tragiskt tronar i sin ensamhet på en liten ö som en döende svan i koreografi av Michel Fokine och tonsatt av Saint-Saëns.

När gästen med värdighet gått uppför Majestics entrétrappa och skridit in genom de vackra ekdörrarna med mässingshandtagen, möts den av en imponerande foajé med en takhöjd på flera våningar och, rätt fram, en elegant bar med utgång till en väldig terrass med utsikt över sjön och Övergivna Hotel Eden. Allt andas elegans, klass och tradition. De tjocka mattorna på marmorgolven, plyschen i barstolarna, personalens uniformer, de väldiga kristallkronorna, de överallt väl tilltagna ytorna… De äldre gästernas självklara rätt att vara där och dominera, att uppmärksammas. Att läsa sina papperstidningar, att med ett auktoritärt ryck veckla upp morgontidningen vid frukostbordet och låta dess trycksvärta fylla luften och förvåna de yngsta och få andra att nostalgiskt minnas en tid då nyheterna var pappersburna. De dyra kläderna. Ryskan som talas på hotellets fitness center, och den gnälliga ryska populärmusiken som spelas där, med de lika malplacerade som överstyrda gitarrerna, blåtandad via den motionerande oligarkens mobiltelefon. Störande högt för alla andra. Om detta bryr sig nu inte oligarken medan han överviktigt och nyrikt vilar på sin ena armbåge och försöker tänka på annat än att magen börjat hoppa av ansträngning. När han är klar med sin övning, lämnar han, och musiken, lokalen; han lägger guldkedjan tillrätta, tänder en cigg och går och ställer sig i skuggan vid sidan om sina unga hustru, hon med paljetter på baddräkten, och sin unga dotter, hon med ett äkta diadem.

De äldre gästerna suckar och minns historierna om ryssarna som kom hit före revolutionen, för fyra-fem generationer sedan. Sofistikerade resenärer med klass. Å andra sidan är allt bättre än kineserna, vilka föregås av ett rykte om att vara direkt ohyfsade och rent av äckliga. Rapar och fisar. Utstöter harklande och andra otrevliga ljud vid matbordet. Vet inte vad en kö är. Väsnas. Nej, då är ryssarna rena fjärten i rymden i jämförelse, och någonstans har de väl ändå att brås på.

På kvällarna, efter middagen, samlas vi gäster i baren och på terrassen med utsikten. Vi spelar bridge och dricker gin och tonic, och vi stirrar ut över den alltid skiftande, alltid lika betagande sjön. Som vackrast när fullmånen låter sitt ansikte lysa över den. Väldiga mångator flyter ut i vattnet och söker betraktaren oavsett var den befinner sig.

Från terrassen kan vi också se hur det ibland lyser i fönstren på den ruin som Övergivna Hotel Eden numer är, och vi kan se rök stiga ur skorstenarna och höra de osaliga, deras suckar och stön och klagorop och förbannelser, och vi kan se dem svepa fram som skuggor bland ruinerna och framför det förfallna hotellets fasad. Märkliga skuggor som vid midnatt ses ljudlöst sväva runt byggnaden.

Övergivna Hotel Eden

”Övergivna Hotel Eden” ligger på en liten ö en kort simtur från Grand Hotel Majestic i Pallanza. Mitt emot Pallanza ståtar Stresa, Lago Maggiores vackraste smycke. Sjön är både långsmal och böjd och har en och annan vik. Stresa och Pallanza ligger på var sin sida av en sådan vik. Det gör att Stresa blickar norrut och Pallanza söderut, samtidigt som båda befinner sig på bergssjöns västra strand. Hit, både till Stresa och Pallanza, har de välbärgade åkt sedan sekler, för att andas den klara bergsluften och svalka sig i den ständigt friska Lago Maggiore.

Numer Övergivna Hotel Eden byggdes redan på 1850-talet och var under lång tid det givna resmålet för den som inte hade ett eget palä runt sjön men så gott om pengar att det räckte för att bedriva lyx på områdets finaste och dyraste hotell. Även om paparazzis var ovanligt för 100-150 år sedan, kunde det ändå vara skönt för samtidens största sångare, författare, politiker, industrimagnater och andra kändisar att få tillbringa tid på en plats där de var en i mängden. Och att få vältra sig i en lyx så överdådig att den måste upplevas för att förstås.

För att kunna erbjuda gästerna största möjliga diskretion lät hotellets grundare gräva in en hamn i en kulle vid sidan om hotellet. Det tillät gäster att anlända med båt utan att bli sedd. De kunde också ta sig till hotellet via ett underjordiskt tunnelsystem. De här båtarna som angjorde den ”osynliga hamnen”, som den kallades, inte sällan nattetid, var ett ständigt föremål för skvaller och nyfikenhet band de övriga gästerna.

Trots världskrig och att området de facto bytte nationalitet, det blev italienskt först in på 1860-talet, behöll numer övergivna Hotel Eden sin magiska lyskraft och fortsatte attrahera sin samtids storheter och lyx ända fram till dess sonen till grundaren en dag i maj 1972 avskedade alla anställda, låste dörren och lämnade hotellet. Sedan dess har den redan då mer än överårige mannen inte setts till och hotellet står där på sin ö och förfaller medan naturen bit för bit återerövrar sin kobbe.

Historierna och teorierna om varför ägaren stängde sitt hotell så där tvärt, om varför han inte sålde eller gav bort ön, byggnaden och verksamheten, är legio. Ingen vet, och hotellet omgärdas idag av de mest besynnerliga historier och många är de som försökt gå till botten med vad som egentligen händer på ön nuförtiden och varför mannen bara gick ut genom dörren och lämnade sitt liv bakom sig utan ett ord eller en blick bakåt.

Löprundan

Vädret kan vara bedårande här vid Lago Maggiore. Fast allt som oftast är det molnigt och sjön och de höga bergen inbjuder till meteorologiska capricer. Kanske ger sig joggaren ut att springa i soldis bara för att någon halvtimme senare, långt hemifrån, finna sig fångad i ett oväder av Guds nåde. Kraftig vind och slagregn får löven att lossa från träden och grenar att gå av och kastas runt i luften. Blixten och åskans muller kommer nästan samtidigt och det är inte utan risk att fortsätta springa hemåt. Å andra sidan är det minst lika riskabelt att ta skydd under något träd. Och så kommer haglet. Först små stickande korn, sedan allt större isbitar och till sist de golfbollsstora stenarna som kan slå sönder bilrutor och ha ihjäl folk och fä som är svaga och befinner sig på fel ställe, ett öppet fält till exempel.

Det var ett sådant där hiskeligt oväder som fångade mig den där dagen utanför Pallanza. Jag var där på reportageresa. Frilans. Skulle dels för ett resemagasin skriva om att turista runt Lago Maggiore, dels göra en grej om Övergivna Hotel Eden för podden ”Övernaturligt naturligtvis”. Hade aldrig träffat min uppdragsgivare på resemagasinet. Vi hade bara haft kontakt via mail och telefon. Inget märkvärdigt. Bara business. Omfång, inriktning, ersättning, deadline. Med ”Övernaturligt naturligtvis” förhöll det sig annorlunda. Den drevs av en märklig man, säkert två meter lång och smal som en sticka och med en väldig örnklippa mitt i ansiktet och därunder en liten mun och en väldig haka prydd av ett bockskägg. Öronen var så stora att de fladdrade i vindbyarna och de mörka ögonen låg så djupt i sina hålor att de knappt gick att skönja. Runt flinten stod det sträva håret ut som hade någon putsat skulten med stålull och glömt den när arbetet väl var gjort. Hans fötter var så stora att han fått kapa spetsen på sina 54:or för att få plats och de egentligen tajta byxorna fladdrade runt benen.

Mannen omgavs av en märklig doft; en blandning av svavel och gamla räkskal. När han pratade var det hart när omöjligt att inte vända bort ansiktet eller att få kväljningar. Vi möttes en gång. Han ville ses fler gånger för att ”mer ingående förklara vad han ville ha”. Jag lyckades undvika det och kunde styra över vår konversation till WhatsApp och mail. Jag hade redan en bra utrustning att spela in på och jag förstod att han, såklart, ville få med ljud från Övergivna Hotel Eden, ljud att krydda storyn med. ”Helst osaliga andar”. Märkligt, men inte märkligare än många andra uppdrag, och jag tänkte att om inte annat kan jag väl hitta på några ljud att spela in så han blir nöjd och jag får betalt. Innan jag lämnade Sverige för att ta tåget söderut sa han ”Och se till att komma tillbaka!”. Han hade betalt ett runt förskott för att jag skulle kunna bo på Grand Hotel Majestic i Pallanza och på så vis ”känna av vibbarna och höra ljuden” från numer övergivna Hotel Eden och ville såklart försäkra sig om att han skulle få valuta för pengarna. Likväl blev jag stött. Frilansens arbete och liv bygger på förtroende och jag har aldrig svikit en uppdragsgivare i mitt liv.

Nog av. Min resa till Italien och Pallanza gick utmärkt och Grand Hotel Majestic, ja, det går inte annat än älska. Som torde ha framgått fantastiskt fint och fridfullt. Dessutom utmärkt service och mat. Jag hade haft på känn att det skulle vara traktens bästa mat på hotellet och hade därför bokat med helpension. Bra gjort, tänkte jag var gång jag satte mig till bords och högg in på nyfångad fisk från sjön, hängmörat kött från djur uppvuxna på de grönaste och saftigaste kullarna runt staden, grönsaker från hotellets egen köksträdgård, rött vin från Ghemme och vitt från Roero och som grädde på moset: tidernas bästa hotellfrukost. Serverad av en personal klädd som på den gamla goda tiden och med kopiösa mängder av allt som kunde tänkas. Där fanns till och med rödbetor, saltgurka och crème fraiche för ryssarna. Vi andra tog kanske sikte på den varma buffén med äggröra, stekt potatis, korvar, bacon, insjöfisk och spenat eller den ofantligt stora kalla avdelningen med allsköns ostar, korvar, skinkor och marmelader, onyttigt vitt bröd, nyttigt mörkt bröd, bröd att rosta, bröd att skära upp på en för ändamålet framställd skärbräda, rundstycken, scones, biskvier, färskost, yoghurt, croissanter, muffins, tårtor, laktosfri mjölk, mjölk, åtta sorters juice, vatten, prosecco, ananas, vattenmelon, honungsmelon, kiwi, äpple, banan och mycket mer.

Redan på andra dagen tyckte jag att jag ökat i vikt. Så pass att byxorna satt åt runt magen och blusen kändes trång. Den tredje morgonen kom jag inte längre i skorna. Det bekräftade det som de trånga byxorna från igår och den putande tröjan från i förrgår redan indikerat: jag växte. I rasande fart. Det var uppenbart att jag växte, och kanske också att inte allt stod rätt till.

Det där sista blev jag övertygad om under den joggingrunda jag företog i syfte att motverka den galopperande viktökningen. Mitt under rundan, när jag var som längst bort från hotellet, överraskades jag av en tropisk storm som oväntat drog in över Verbania och hela Lago Maggiore. Jag hade just kommit fram till grönområdet Parco a Lago, några kilometer från Grand Hotel Majestic, när jag såg de mörka molnen torna upp sig över bergen. Mer svarta än grå och mer som bläckplåt än som ull. En himmel som inte bådade gott, och när katterna i Parco a Lago skrämda sökte skydd under ekorna som låg uppdragna på stranden förstod jag att det var bäst att sätta av hemåt. Jag började springa. Först med lätta steg, sedan med ökande besvär allteftersom molnen kom med natten mitt på dagen och regnet började falla.

Halvvägs hem insåg jag att jag börjat suga åt mig vatten, som en tvättsvamp. Det gick långsammare och långsammare och jag började slafsa och klafsa. Till slut tog det stopp. Jag var så uppsvälld och vattenfylld att jag inte kunde röra mig. Jag fick stå där och svälla och drypa medan blixtarna slog ned runt omkring mig och åskan mullrade. När haglet gjorde entré kom det med sylvassa stick som fick min svampkropp att läcka och återbörda en del av allt regn som naturen så frikostigt givit mig. När det till slut upphörde att hagla och regna rann vattnet långsamt ur mig. Vänliga människor kom fram och hjälpte till att klämma så vattnet skulle gå ur mig fortare. Men hur mycket de än klämde så fick de inte ur mig allt vattnet. Jag bad dem då bära mig till Grand Hotel Majestic, vilket de snälla människorna gjorde.

Väl tillbaka vid hotellet hade personalen låst dörren. Vägrade släppa in någon. Jag släpade fram min fortfarande enorma, uppsvällda svamp till kropp och bankade med en slafsig hand på dörren. ”Öppna, öppna, jag är gäst!”. Ett febrilt samtal utbröt där innanför dörrarna mellan receptionisten, vaktmästaren och vad som måste ha varit en servitör. Jag såg servitören springa iväg efter något, som visade sig vara trädgårdsmästaren som bar på en väldig sekatör. Plötsligt öppnade receptionisten dörren och de fyra männen rusade ut och kastade sig över mig. De började slå och trycka så vattnet undan för undan rann ur mig och jag blev allt mindre svamplik. Så började de skrika och peka. ”Jag visste väl det!” vrålade vaktmästaren med uppskärrad blick. Han pekade på min bak, där en lång svans prydd av en trekantig topp hade vuxit ut. Innan jag hann reagera tog trädgårdsmästaren sin sekatör och klippte av svansen. ”Det är en bit kvar! Där finns allt lite djävulskap kvar!”” skrek den fortsatt uppskärrade vaktmästaren, och det var det. En liten kort svans, ungefär som på en kuperad boxer. ”Vi måste ta bort fanskapet! Fort! Ta henne till köket!” beordrade trädgårdsmästaren.

De fyra männen kopplade upp mina armar och ledde mig till köket. Det slafsade fortfarande om mig, kroppen var inte helt tömd på vatten, men jag blev allt torrare. ”Snart torr bakom öronen!” försökte jag skämta.  De fyra männen såg bara allvarligt på mig och när vi kom in i köket fylldes jag av fasa. Varför vet jag inte. Det blänkande rena köket med allt sitt kakel och rostfria grytor och bänkar och knivar skrämde mig. Allra mest skrämde slaktarbänken mig, den som köksmästaren brukar använda för att stycka djuren han varit och valt ut hos bönderna i trakten. Just som jag skulle ropa på hjälp smög någon fram en hand med en bomullstuss med kloroform och tryckte den mot min mun och näsa. ”Upp med henne på bänken!” var det sista jag hörde och jag minns att jag för en kort stund drömde att jag såg en gammal man, en scout tror jag, säkert 80 år, springa runt på spinkiga ben och i  knästrumpor och försöka fånga en fjäril, en sorgmantel med horn.

När jag vaknade var jag tillbaka i min säng. Torr och med min vanliga kropp. När jag kände efter där svansen suttit gick det inte att märka att jag en gång haft svans. Jag steg upp och gick in i det marmorerade badrummet och tittade på mig i spegeln. Inte ett märke. Vaktmästaren eller om det nu var köksmästaren som anslutit för att avsluta svansarbetet kunde sin sak. Jag  gjorde mig redo att gå ner och ta mig an en ny dag på Grand Hotel Majestic.

Kyparen

”Ian McGegan var inte bara far till mig. Han sådde sin vildsäd och spred sin syfilis och gonorré varhelst han kom åt. Efter ett år i trakten hade han satt på det mesta som kom i hans väg och smittat både män och kvinnor och utvalda husdjur med sina åkommor och befruktat så gott som alla fruktbara kvinnor i trakten. Alldeles oavsett hur det var före Ian McGegan ser vi oss alla som en familj efter Ian McGegan.”

Kyparen stod där med sin fågelkropp och stora huvud med de skarpa dragen och malde på. Serverade mig en lektion i hembygdskunskap jag inte bett om. På ett påfallande elegant vis höll han en silverbricka på fingertopparna, vackert målade med rött nagellack, på höger hand. Jag väntade på att han skulle ställa ner min tomatjuice. Bakom honom, bortanför terrassen vi befann oss på, bredde den blå sjön ut sig framför de väldiga bergen i fonden. Himlen var blå och luften fortfarande frisk, om än en aning unken. För att inte säga unken.

”Hm, har ni… är det fel på avloppet eller så?”

Han såg förvånad ut, eller så förvånad hans grova drag tillät honom se ut.

”Nej, hurså?”

”Luktar det inte en aning, hm, unket?”

Han sniffade runt i luften.

”Nej, tycker ni det luktar unket?”

”Ja, en aning.”

”Hm, jamen då bjuder huset på champagne. Här, varsågod, er tomatjuice. Jag går och hämtar champagnen.”

”Tack, men…”

Försent. Han var redan borta. Hade hunnit halta iväg runt hörnet på terrassen. Jag såg mig omkring. Bara jag och ett äldre par satt och njöt av utsikten. Eller om de nu precis som jag satt och funderade över en text om de där ruinerna framför oss. Övergivna Hotel Eden såg lika lugubert ut som alltid. Helt klart höll naturen på att ta tillbaka sin ö. Snart skulle hotellet vara övervuxet av törnen och vildvin och träd, ja träd hade redan börja växa inuti byggnaden och deras kronor stack upp lite här och där bland ruinerna. Så var han tillbaka, kyparen. Fortsatt med sin smokingjacka, den vita skjortan och den eleganta flugan i vinrött och med en svart kjol med ett vitt förkläde framtill, och mönstrade nylonstrumpor och högklackat. Han bar med möda på tre jeroboam-flaskor av något champagnemärke jag aldrig hört talas om. Jag skrattade till, förvånad över alla flaskorna.

”Men oj, här ska drickas champagne, ser jag. Vem ska dricka all den här champagnen?”

”Ni.”

”Haha, ja, då behöver jag nog lite tid på mig, tre flaskor om vardera tre liter, det blir nio liter. Det är lite mer än jag vanligtvis dricker, haha.”

”Ja men vi har något att fira, ni har något att fira.”

”Har jag?”

”Ja. Ian McGegan har aldrig tagit ansvar för en enda av sina många avkommor och nu, ja, ingen vet var i världen han befinner sig… Och ingen tror att han någonsin kommer tillbaka hit, ändå mindre att han ska ta sitt ansvar. Så det gäller att passa på. När någon av oss hittar en lämplig pappa tar vi den personen till pappa och nu har jag bestämt att ni ska få bli min pappa, och det måste såklart firas!”

”Men, haha, nej, vet ni vad, bara en sådan sak som att ni måste vara, ja tjugo, kanske trettio år äldre än jag, det är väl ni som skulle vara min pappa snarare? Och sedan är det väl inte så vanligt att kvinnor är pappor heller?”

”Teknikaliteter skulle mor säga om det där. Och hursomhelst kommer hon också bli nöjd om jag äntligen får en far, och om ni är intresserad kan ni säkert få jobb som vaktmästare eller något här på hotellet, mamma är husfru och har bra kontakter med direktionen.”

Kyparen blinkade i samförstånd och lät korken flyga av den första och andra jätteflaskan i ett huj.

”Men, men, tack för förtroendet, men verkar det inte konstigt om er far är en yngre kvinna och dessutom svart, ni är ju vit.”

”Som sagt: teknikaliteter, hej hopp, ojsan, den korken var det fart i vill jag lova, dra på trissor och dra mig baklänges på en skottkärra när det regnar och krokusen står i blom!”

Medan öppnandet av de båda första flaskorna gått problemfritt for korken ur den tredje jeroboamen så snart kyparen lossat på korkens grimma, och som kyparen stod lutat över flaskan bar det sig inte bättre än att korken for in i hans högra öga och fastnade där.

”Men herregud! Korken sitter i ert öga!”

”Teknikaliteter, Signora, nej, teknikaliteter, far!”

”Men ni måste till sjukhus, ert öga måste vara skadat!”

”Äsch, förut satt där ett öga, nu sitter där en kork, kanske lite korkat, haha, men varför inte? Tycker ni det klär mig? Far?”

”Men man kan inte ha en kork i ögat, eller en kork istället för ett öga!”

”Vad är det jag har då? Klart det går, pappa, oroa dig inte. Svep en av flaskorna nu så går vi och hälsar på mamma!”

Husfrun

”Han kom med sin syfilissmittade stilett som han satte i oss. Kvinnor som män, gamla som unga. Människor som djur. Han var Ian McGegan. Allas vår fader i himlen eller var han nu befinner sig.” Kyparens mor var enorm. Lång som en manlig basketspelare och tjock som en flodhäst på två ben. Såg overklig ut. Kyparen hade tagit med mig till henne sedan jag väl druckit upp all champagnen. Det tog sin tid, ett dygn. Jag började läcka lite på slutet. Kyparen lugnade mig då och hänvisade till att jag trots allt varit en vattenfylld svamp så sent som igår.

”Ian McGegan, hm, Ian McGegan,” sa jag fundersamt. ”Hur såg han ut denne Ian McGegan?”

”Åhåhå, en stilig karl, lång och ståtlig!” utbrast husfrun.

”Jamen säg, hur såg han ut?”

”Åh, säkert två meter lång och smal som en sticka och med en väldig örnklippa mitt i ansiktet och därunder en liten mun och en väldig haka prydd av ett bockskägg. Öronen var så stora att de fladdrade i vindbyarna och de mörka ögonen låg så djupt i sina hålor att de knappt gick att skönja. Runt flinten stod det sträva håret ut som hade någon putsat skulten med stålull och glömt den när arbetet väl var gjort. Hans fötter var så stora att han fått kapa spetsen på sina 54:or för att få plats och de tajta byxorna fladdrade runt benen. Så såg han ut, Ian McGegan.”

”Men, men den mannen känner jag! Det var han som bad mig göra ett reportage om Övergivna Hotel Eden!”

”Haha, vad pratar ni för strunt? Vi är ju på Hotel Eden! Ni måste mena Övergivna Hotel Majestic, där på andra sidan, på landsidan!”

Jag tittade mot hotellet på andra sidan, på ruinerna, som husfrun pekade mot medan hennes son stod och småfnittrade vid sidan om.

”Nej, det stämmer inte, jag är gäst på Grand Hotel Majestic och jag är här för att göra ett reportage om Lago Maggiore och Övergivna Hotel Eden!”

”Haha, så dumt, far är bestämt trög i bollen, lika korkad som mitt högra öga,” gapskrattade nu kyparen och kunde inte sluta trots att hans mor försökte huta åt honom.

”Tyst med dig, Arnold! Du måste ge far tid att vänja sig vid sin nya situation.”

”Att vara far till mig?”

”Ja, i ena stunden är far en kvinna som sitter där och skriver på en artikel och i nästa stund blir hon en tvättsvamp och körs iväg i ambulans och så hamnar hon här, ibland går det undan när haspen inte är på och har en slagit yxan i ekans botten får en ro av bara satan och ja, har en tagit fan i båten får en ro honom i land också, hehe.”

”Ambulans? Jag har inte åkt ambulans och jag förstår inte vad som är så kul!”

”Jodå, ni var ute och sprang som en annan dåre, mitt i den tropiska stormen, precis en sådan som tog gamle Signor Armando av daga så vi kunde begrava honom här i källaren på hotellet, fast alla trodde han sagt upp sig och stängt hotellet, hehe, ja, så tog blixten er också. Åckåck. Men inget ont utan att det har något gott med sig. Nu har ju min lille pojk fått en far. Äntligen! För den där Ian McGegan är inte att lita på.”

Vintips!

Postat av
Svara

Nu ni som efterfrågat lite nya vintips är det dags. Utgår från att alla som gillar ljusa, lätta viner med munnen full av körsbär redan hittat La Corte del Pozzo Bardolino 2018, nr 2340, 89kr. Sprillans nytt är däremot en begränsad volym av talangfulla Chiara Condellos instegsvin ”Chiara Condello” 2016, nr 91224, 149kr. Släpps idag, fredag 6 september. Ett snäpp upp från utmärkta årgången 2015 (Chiaras första årgång av vinet); lite stramare, lite elegantare, lite om möjligt ändå mer mitt i prick. Säkert väl ungt för många idag, varför sex månaders lagring anbefalles för er veklingar som inte klarar ett ännu ej fullgånget vins skönhet (nåja, det här vinet lär, sanningen att säga, utvecklas väl över åtminstone de kommande tre åren).

Idag släpps också en begränsad volym av Weingut Rings ljuvliga ”Blanc et Noir” 2015, nr 97039, 249kr. Förmodligen den bästa sekt ni inte druckit. Kan sammanfattas med ett ord: gott. Som aperitif eller till fisk eller skaldjur.Vid sidan om ovan nämnda nyheter byter en del av vinifierats favoriter årgång i dagarna, och gör det med den äran. Inte minst gäller detta Clotilde Davennes läckra Bourgogne Blanc, som nu tågar in i 2017 (nr 5562, 129kr) – notera att priset ligger kvar på 129kr den svaga kronan till trots. Kanske sortimentets mest prisvärda vin? (Jo, det är det.) ”Drottningen av Chablis” ger i dagarna oss också 2018 års upplaga av Chablis, nr 6307, 175kr, och självklart fortsätter vi tipsa om hennes magnifika bubbel Crémant de Bourgogne, nr 7725, 149kr.Ett annat vin som nu skiftar årgång är Les Sorts Seleccio, nr 70217, 115kr. Nya 2017 är självfallet yngre men också ett snäpp tajtare än 2016, vilket bara gör det bättre. Missa inte att Les Sorts fått ett vitt syskon! Les Sorts Blanc 2018, nr 74745, 169kr. Smakrikt och kraftfullt. Ett annat vitt fyndvin med ny årgång är Domaine Trouillets Saint-Véran 2018, nr 78848, 179kr. Lite tillknäppt i dagsläget, men kanske säkrast att inhandla och lägga i vinhyllan några månader – det här vinet har ju en förmåga att ta slut hela tiden.Och så har Giulia Negris sprillans nya Pian delle Mole Langhe Nebbiolo 2016, nr 77213, 179kr lanserats i Systembolagets beställningssortiment. Bra i Giulias lite lättare, lite ljusare och tämligen fruktdrivna, eleganta stil. Sist men inte minst kommer det snart nytt (i begränsad upplaga, s k TSE) från Sydafrikas stolthet, Mullineux: Mullineux White 2018, nr 96135, 199 kr (25/09) och Mullineux Syrah 2017, nr 90153, 219kr (04/10). Passar i det sammanhanget på att tipsa om Mullineuxs utmärkta projekt Kloof Street. I Sverige finns i beställningssortimentet två viner från den serien: Kloof Street Rouge 2017, nr 75332, 139kr, och Kloof Street Chenin Blanc , nr 73702, 139kr.

Musik.

Marc Levy

Postat av
Svara

Det var där på skrivbordet i den kombinerade receptionen och baren på badhotellet i Diano Marina han låg, Marc Levy. Det var kanske inte det första den nytillkomna gästen såg. Utsikten mot terrassen där frukosten brukade serveras, stranden med alla blåvita parasoller och det azurblå havet där bortanför, var alltför iögonfallande. Kort sagt var det omöjligt att inte stanna upp och bara stå och beundra allt det fröjdefulla, som en förverkligad dröm om Medelhavet och Riviera dei Fiori. Allt det där andra tog sig in i medvetandet allteftersom gästen var redo att ta in det; receptionen och damen med det uppsatta håret och de omoderna glasögonen och hörapparterna, den lilla bardisken med sin Fernet Branca, Aperol och Punt E Mes och den unga bartendern alltid redo att flirta med de vuxna flickebarnen och de unga fruarna, den trånga och skrangliga hissen med sand på golvet och så det där skrivbordet med Marc Levy på.

Sanningen att säga såg jag inte Marc Levy. Det var min fru som glatt ropade till ”Men titta! Marc Levy!” Hon plockade upp boken som låg där tillsammans med turistbroschyrer på italienska, franska och tyska. ”Ha! På franska, perfekt!” sa hon och lade ner pocketboken i sin handväska. ”Men, är du säkert på att det där är en bok som inte tillhör någon?” frågade jag lite tamt, för det är klart att en billig pocketbok i feel good-genren, utlagd på ett skrivbord i de gemensamma utrymmena på ett badortshotell lagts där för att någon annan ska ta över den. Min fru orkade inte svara på min oroliga och onödiga fråga. ”Ja, nej, det är klart den ligger där för att läsas,” muttrade jag och gick bort till damen med det uppsatta håret och de omoderna glasögonen och hörapparaterna och talade om vad vi heter, ”Monsieur et Madame Tronc”, och lade upp våra pass på receptionsdisken.Vi hann med ett kvällsdopp den där första dagen och sedan gick vi ut på stan för att hitta en trattoria, där vi kunde äta bläckfisk och pasta och skaldjur och risotto och det blev en pizza på ett ställe med stolar i metall och plast och en osedvanligt ouppmärksam och otrevlig personal. Klart besvikna släntrade vi hemåt i natten och köpte mjukglass som visade sig vara yoghurtglass. Sådan glass är sur. Kort sagt var vi också ganska sura när vi gick och lade oss och det var inte mycket bättre när vi vaknade nästa morgon. Sängen var stenhård och kudden, en lång rulle, var otymplig och alldeles för varm i vårt rum utan luftkonditionering. Myggorna överföll oss så snart vi öppnade fönstret för att få in någon form av svalka.

Jag försökte med ett gammalt trick, ”Nej du, gumman, det där är ingenting, ingenting, jämfört med när jag gjorde lumpen i Meyenheim, på Régiment de marche du Tchad, då var sömnlösa nätter och lite mygg ingenting, i-n-g-e-n-t-i-n-g”. Min fru bevärdigade mig inte med en blick. Hon bara skakade på huvudet och fick på något vis mig att förstå att hon kunde inte bry sig mindre, att det där hade hon hört till leda, att tiden besudlade mina minnen från den tiden och alldeles oavsett allt annat: efter 50 års äktenskap var hon fullt på det klara med att jag varit skrivbordsmalaj och det närmaste jag kommit ett tält, en marsch eller ens ett vapen var när jag förde in siffrorna över regementets tillgångar i samband med den inventering jag hade turen att få vara med om under mitt år i det militära. Ett mycket viktigt uppdrag som inte vem som helst får om så vore han rent av general. ”Tänker på att du var viktigare än generalerna nu?” frågade min fru. ”Nej, varför tror du det? En så befängd tanke!” Min fru tittade medlidsamt på mig. ”Hm, jag känner dig bättre än du känner dig själv och jag vet allt om din patetiska sida, den som barnen alltid funnit så pinsam. Det var därför du inte fick vara med på deras kalas.”

Frukosten på den magnifika terrassen med utsikt över havet och med morgonens skönt svalkande vindar gjorde oss gott. Cappuccino, caffè latte, krämfyllda croissanter, ägg och bacon, toast, smaklöst vitt bröd, grovt bröd, rundstycken med frön, marmelad, skinka, ost, yoghurt, flingor, korv, hårdkokta ägg, löskokta ägg, motardella, frukt, mer ost, smör, bakverk och mycket annat. ”Det som inte finns framdukat kan vi ordna åt er,” sa servitrisen ämabelt när hon placerat oss vid vårt bord. Runt om oss mestadels landsmän, ett par bord med italienare och så några tyskar eller kanske skandinaver, trodde vi för de var så bleka och fula och knallröda efter gårdagens solande och de pratade med mat i munnen men de visade sig vara ryssar, eller något annat slaviskt efter vad det lät. ”Usch!” sa min fru och jag höll med och visade precis som hon med all önskvärt tydlighet att vi inte alls uppskattade de skandinaviska ryssarna.

Efter frukosten gick vi upp på rummet, där städerskan redan var igång. Vi bad henne irriterat att komma tillbaka senare och att försöka låta bli att städa vårat rum före 11.00. Hon pratade någon rotvälska och nämnde en massa siffror och pekade på sin klocka och till sist bad min fru mig att fösa ut henne, vilket jag med glädje gjorde. En oerhört oförskämd människa som på intet vis visste sin plats eller att det gäller att hålla tiden. Även så här i efterhand blir jag arg när jag tänker på människans uppsyn och pekande på sin klocka.

Hursomhelst svidade vi om till våra strandkläder när den hemska människan försvunnit ur vårt rum. Trots att hon var borta fanns hon kvar som en föga tilltalande doft i vårt rum. Min fru och jag tittade på varandra, rynkade på våra näsor och muttrade missnöjt båda två. Vi som just fått tillbaka vårt goda humör. Då hittade min fru Marc Levy i sin handväska. Hon sken upp. ”Javisst ja! Jag visste väl att det här var en bra dag!” Glad å hennes vägnar lade jag ner ”Probabilités, analyse des données et Statistique » i min strandbag, en stor och tjock bok om statistik som föreföll mig fruktansvärt tungläst och tråkig.Jag hade försökt mig på några sidor hemma, innan vi gav oss iväg till den norditalienska rivieran, boken var så tråkig att jag inte klarade mer än en, högst två sidor åt gången utan att falla i sömn. Vad jag läst hade jag ingen aning om. Omöjligt att fokusera, att hålla koncentrationen uppe inför en sådan fulländad tråkighet. Min fru hade bara tittat på mig när jag med ett knipslugt leende lade ner boken i min väska. ”Det är bara som du tror att någon bryr sig om vad du läser, än mindre blir någon imponerad av att du låtsas läsa världens tjockaste och tråkigaste bok, Armand”. Men jag vet att andra smygtittar på vad du läser och du är vad du läser. Det handlar om respekt.

På hotellets privata strand visade det sig att mannen som också garanterade att vi skulle överleva om vi drunknade, tillfälligt fått hoppa in och hjälpa till med att fördela gästerna på det dryga femtiotalet solstolar och parasoll, som i räta linjer stod utställda på den krattade och tilljämnade sanden. Han hade en röd undertröja med texten ”salvataggio” i vitt och satt mesta hela tiden under ett rött parasoll i strandens bortre ände. Trots undertröjan och att fördelningen av solstolar inte riktigt var hans arbete, gjorde han väl ifrån sig. Vi fick våra stolar och mannen i rött fällde upp parasollet. Vi bredde ut de blå frottéhanddukarna hotellet bett oss använda på stranden. Lade oss till rätta under parasollets skugga. Tog upp våra böcker och började läsa.Jag väcktes av att någon ropade ”Min frus bok!”. Jag tittade upp och såg en ung man stå och peka på Marc Levy. ”Ni har min frus bok!” upprepade han. ”Nej, det har jag verkligen inte!” sa min fru. ”Jo,” sa mannen lätt förvånat. ”Nej,” sa min fru bestämt. Det var tyst en stund. ”Min fru har samma bok, hon lade den på skrivbordet i baren,” sa mannen. ”Jaså, ja, men det här är min bok,” sa min fru. Det var uppenbart att alla visste att min fru läste mannens frus bok. Mannen kontemplerade situationen, fann för gott att slå till reträtt. ”Marc Levy är verkligen bra.” Min fru tog för första gången ögonen från boken. ”Ja, det är han, och han är världsberömd, säljer massor av böcker. Det finns många böcker utgivna och sålda. Över hela världen. Av Marc Levy. Många språk.” ”Hm, ja, och ni läser på franska, precis som min fru.” ”Ja, men det är min bok, jag har köpt den här boken.” ”Ja, alltså, ni ska självfallet läsa er bok, vad jag menade var bara att min fru igår lade en Marc Levy, just en sådan som ni nu läser, på skrivbordet i baren. Och i morse lade hon en Stephen King där.” ”Jaså, jaha,” sa min fru. ”Min fru älskar Marc Levy. Läser en bok om dagen. Är mindre förtjust i King. Skräck.” Min fru tittade med trött blick på mannen som snart ursäktade sig och gick ett par stolar bort till en kvinna som låg och läste ”La Sorcière” av Camilla Läckberg.

Jag smygtittade på mannen och kvinnan och förstod att de pratade om oss, eller rättare sagt om min fru. ”Nej, jag måste gå ett litet ärende,” sa min fru. Hon reste på sig, tog sin strandbag och gick mot hotellet bakom oss. Jag försökte hålla koll på fönstren i baren för att se om hon skulle dyka upp där. Det gjorde hon. Efter en stund var hon tillbaka vid min sida. ”Lade du tillbaka King?” frågade jag. ”Ja,” svarade hon och fortsatt läsa Marc Levy.