Ibland tänker han på hur livet blivit om
han blivit jurist som Mormor ville
han haft syskon
han inte slutat växa när han var 180 cm
han varit en siamesisk tvilling
han fötts till grek under antiken
han varit svag och haft svårt att gå
han varit en siamesisk katt
*
Han vaknar klockan 07.00, som varje morgon. Rummet är fortfarande höljt i dunkel. Vid sidorna av den mörka rullgardinen kan strimmor av ljus anas, bakom gardinerna som ramar in fönstrets rektangel. Det lilla ljus som sipprar in och långsamt tränger undan rummets mörker skapar skuggor på väggarna och i taket. Den årliga julstjärnan – han köper en ny runt första advent varje år, på snabbköpet inne i stan, en som sedan får stå till nästa års advent, då den varsamt placeras på komposten längst ner i trädgården, mellan de stora alarna, alldeles invid bäcken – återspeglas både i sängens täcke och i taket, och den gamla bordslampan, arvegodset med den solkiga skärmen, träder långsamt fram ur skuggorna och antar sin dagskepnad. Han vänder sig på magen och borrar ner ansiktet i dunbolstret. Sanningshalten i tvättmedelspaketets löften om friska fläktar av citrus blir påtaglig.
Natten är långt gången
Dagen står för dörren
Låt oss därför kasta
Mörkrets dystra kläde
Och låt oss strax ta på
Ljusets vita pansar
Vårdagsjämningen är passerad. Det under vintern så efterlängtade ljuset tillbaka, och det med sådan kraft att han varje morgon under den här första intensiva perioden, innan ögonen och hjärnan ställt om till den ljusa årstiden, funderar på att låta montera fönsterluckor på sitt lilla hus. Så som de gör längre söderöver, nere på kontinenten. Två saker får honom att avstå. Grannarna, vad skulle de säga, ingen har fönsterluckor här. Kostnaden, det känns väldigt onödigt att lägga pengar på ett par fönsterluckor, så besvärande är inte ljuset, och fram i maj, i slutet på maj, när han åter vant sig vid ljuset är det inget problem; att lägga pengar på fönsterluckor som han bara behöver någon månad om året är uteslutet. Han är inte snål, och han har nog råd, beroende på vad ett par fönsterluckor kan tänkas kosta, inklusive montering, men nej, känns rent av som rena dumheterna vid närmare eftertanke.
Versen han tänker på där han ligger och trynar i dunbolstret är hämtad ur Bibeln. Vet han. Romarbrevet 13:12. Hans egen översättning, från engelskan. På gott och ont. Poesi, hämtad var den nu hämtats, Bibeln eller något annat, eller hans eget huvud, hör morgonen till, och så här års hör han också musik i sitt huvud, till att börja med, när han väl stiger upp sätter han på musiken: från hans mobiltelefon strömmar musiken vidare till ljudanläggningen han låtit installera i husets kombinerade kök och vardagsrum. Han skulle kunna ligga i sängen, här i husets sovrum, och lyssna, det gäller bara att dra på lite volym, men han vill ha det tyst i sovrummet, och i badrummet; i sovrummet ska musiken finnas i hans huvud och i badrummet ska den strömma ur hans mun: han sjunger i duschen, precis som han alltid sjunger när han arbetar ute i trädgården, så som man alltid sjöng förr medan man arbetade. Snuttar av uppsnappade folkvisor, schlager, pop, en och annan aria som han tar sig an med friskt mod och strax lämnar i havererat skick i tomma intet. På morgonen i sängen hör han alltid Vivaldi. Just nu hör han Våren. Fantastisk musik att långsamt vakna till, och att vänja ögonen vid ljuset till. Ställa om hjärnan till. Fast helst lyssnar han inte på sitt moderna ljudsystem, det enda moderna i huset, tillsammans med klockradion, det han bidragit med, utan på transistorradion i köket. På P1 och P2 och ibland P4. Nyheterna, vädret och klassisk musik. Melodikrysset på lördagarna och Svensktoppen på söndagarna.
Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning. Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund.
Han sträcker ut högerarmen, han sover i en kortärmad t-shirt och kylan i rummet blir påtaglig när den nakna armen kryper ut ur sitt ide, tar tag i klockradion och ställer den upp så de blå digitala siffrorna blir synliga. 07.05, och rummet blir i ett slag ändå ljusare. Gryningen har intagit Utanför och klockradion dränker nattduksbordet i blått. Den senaste tidens nattlektyr, Vägen till Klockrike, blir synlig; där ligger alla vagabonderna, ute i det fria, eller fortsatt på cigarrfabriken eller i en tunnel, varm eller kall, eller i farstun med mössan i hand, och badar i blått, ja till och med bylingarna och emigranterna på amerikabåten ligger där och badar i blått och till tonerna av Vivaldi. Boken har hårda pärmar, arvegods precis som det mesta i huset, det är praktiskt för en orolig själ som ägnat större delen av sitt liv åt att gå vidare, att rusa framåt, det är praktiskt för en sådan själ att få ett hus med ett sovrum, badrum och kombinerat vardagsrum och kök, möblerat och fullt utrustat och med en stor trädgård med en porlande bäck och väldiga alar och almar. Arvegods. Mor. Fast egentligen Mormor och Morfar. Så kan det gå. Doften dröjer sig kvar. Av Mormor och Morfar. Kanske också av Mor och Far. Nej inte Far. Knappast heller Mor. Men av Mormor och Morfar, och barndomen. Tvålen i det då nygjorda badrummet, som förvandlade utedasset till ett tillfälligt hönshus på den tiden det gick an att ha höns i någorlunda tätbebyggt område, matoset från alla grytor på kyckling och mer vanligt höna eller tupp och kalops och dillkött och fläsk och löksås och grönsakssoppa och kålsoppa och lever med brunsås, potatis och hemgjord lingonsylt. Allt var hemgjort. Brödet, leverpastejen, marmeladen, sylten, saften, till och med levern och fläsket; en eller ett par gånger per år köpte Mormor och Morfar en hel gris eller ett stycke nöt eller vad de kom över i livsmedelsväg, sedan förädlade de produkten. Ute i den egna trädgården växte inte bara dahlior och ringblommor utan också ärtor, sallad, rädisor, potatis, rödbetor och morötter. Träden gav äpplen och körsbär och buskarna rikligt med vinbär, svarta och röda, och krusbär. Trots det håriga skalet hade krusbären varit hans favorit. ”Märkligt”, tyckte Mormor medan Morfar var mer förvånad över att han föredrog svarta vinbär framför röda vinbär. Fast Morfar kunde nog egentligen inte bry sig mindre; han tog däremot gärna med barnbarnet till slipstenen, där den lille fick hjälpa till att dra slipstenen medan Morfar slipade yxorna och knivarna och lien.
När alla försvinner
och inget finns kvar,
och minnet fått förhinder
och livet är allt du har
Då har allt som var värt nåt
mist sitt värde och sin halt,
Livets gång har gått…
och det var nog allt
Utöver sängen med den låga trägaveln, nattduksbordet i massiv ek och byrån med bordslampan står två stolar i sovrummet. På den ena hänger sängens överkast, ett slags lapptäcke i regnbågens alla färger, arvegods, skapat av Mormor, och på den andra hänger hans kläder, blåkläder med hängslen, lite solkiga och lämpade för trädgårdsarbete, kalsonger som tillsammans med strumporna borde gå i tvätten idag (men han tänker använda dem en dag till, ikväll ska han lägga dem i tvättmaskinen, arvegods, i badrummet och köra dem i sextio grader medan han själv tar en välbehövlig dusch), en t-shirt med reklam för en läskedryck, en flanellskjorta och en stickad tröja, arvegods, har varit Morfars, hans favorittröja, stickad av Mormor, en julklapp en jul då för länge sedan, en jul han fortfarande mindes, doften av revbensspjäll, julskinka, risgrynsgröt med socker och kanel, glögg och dopp i grytan, och lutfisk på juldagen, dofter som etsat sig fast och Morfars oförställda glädje över den grova tröjan som lovade mycket värme även då nordan friskade i. Granen, alltid lika gles och ljusgrön, med glitter och flaggor och kulor och ljus och i toppen en lysande stjärna i plast. Knäck. Mormors knäck, ischoklad och kola. Fikon och dadlar. De vuxna drack alltid glögg dagen före julafton och snaps och julöl och svagdricka på julaftonen. Inte mycket men så pass att Mormor blev röd i ansiktet, fast det blev hon nästan bara genom att lukta på snapsen. Och Utanför: snö, sakta fallande flingor på väg att lägga sig som ett tunt bolster över de nyskottade gångarna på husets framsida, bort till lidret och det lilla garaget där Volvon, PV:n, tog upp all plats så morfar knappt kunde ta sig i och ur bilen eller för den delen köra in och ut ur garaget utan att skrapa i med backspeglarna.
Fylla och bråk var inget som hemsökte hans barndom. Tvärtom var minnena ljusa och dofterna behagliga.
Tiden flyger högt över
svunna tider, svunna rum
Flyger genom det skira,
återser det som har glömts
Stävar i det som trampats
av dem det som en gång var
Svävar genom oss dig mig,
våra livsandar, livsluft
En färd genom upptrampade
landskap, genombrutna av
minnen
En färd,
en smärtsam flykt från Alltet,
en rasande flykt från sig själv
Tiden sprider ljus mörker;
genomlyser det dunkla
En transparent förflyttning
inom oss och utom oss
Ett snabbt flyktande mörker,
en dörr till ett nytt dunkel
Tiden flyger högt över
svunna tider, svunna rum
Han vet att han nu har ett slags gatlopp framför sig: från det han kastar av sig täcket kommer han att frysa. Han värmer aldrig sovrummet och som huset har välisolerade väggar dröjer sig vinterns kyla kvar långt in på försommaren (precis som sommaren hänger med långt in på hösten). Huset värms nu som då av en vedeldad panna och gamla element, fyllda av vatten. Det han har att göra varje kall morgon är, att rusa till ytterdörren, öppna den, ta av åt höger och springa nerför trappan till den lilla källaren med pannrummet och den minimala snickarverkstaden, Morfars domäner, och kasta in vedklabbar i pannan, vedklabbar han ägnar en stor del av sommaren och hösten åt att såga och hugga till och sedan stapla i pannrummet: när vintern kommer är pannrummets väggar täckta av ved, från golv till tak, ved som ska räcka till nästa sommar, hittills har det aldrig hänt att veden inte räckt till nästa sommar. Mestadels björk, men även gran och undantagsvis ek. Pannrummet luktar nu som då av rök, en underbar doft tycker han, och ved, trä, också en underbar doft tycker han, och damm och aska. I taket sitter en rejäl, gammal lampa, den hänger ner som en droppe som aldrig lossnar från taket, en glödlampa omgärdad av en glaskupa. Lampan styrs med en grov kontakt precis till höger om dörren till pannrummet, och strömmen leds av kulo så gammal att ingen vet när den drogs från kontakten till lampan. Men fungerar gör den.
På morgonen brukar det bara glöda i vedpannan och värmen i elementen har klingat av betänkligt. Vintertid händer det allt som oftast att han vaknar med ångande andedräkt och såväl fönstret i sovrummet som husets övriga fönster är täckta av rimfrost. Morfar oroade sig alltid för att rören skulle frysa, men det har de aldrig gjort. Det är bara människorna som frusit.
Det finns en vedspis i huset. En gammal AGA. Gustaf Dahléns sista stora uppfinning, påstås det, tror han sig veta. Gjord för att elda med koks, ved, gas, olja eller driva med el. En tung pjäs. Effektiv som tusan. Värmer, bakar bröd, steker fläsk och kokar soppa. Den utgjorde en gång i tiden husets enda värmekälla, och det fungerade. Egentligen, sa Morfar flera gånger, var det ett misstag av Mormor och Morfar att införa en sådan nymodighet som vattenburen centralvärme och en vedeldad panna. Mormor höll inte med. Nu fungerar inte vedspisen, därför att de slutade elda i den när de fick centralvärme och ungefär samtidigt installerade de en elektrisk spis, en Elektro-Helios med tre plattor och rejäla rattar på spisens framsida, och en modern ugn som mer eller mindre lydde mormors temperaturangivelser. Kanske blev inte brödet lika gott längre, menade Mormor (det höll övriga vuxna, Morfar och vänner som hälsade på, med om) men oj så enkelt och bekvämt det var (fick de övriga instämma i trots att de aldrig bakade).
Golvet i sovrummet består av breda trätiljor, slitna och väl ingångna av minst tre generationer, säkert fler tror han, när vinden tar i Utanför drar det från springorna. I det kombinerade vardagsrummet och köket dominerar laminat, grå och vita plattor i köksdelen, en brun matta med något slags diffusa liljor i vardagsrummet. Badrummets golv täcks av en beige plastmatta som han satte in för ett par decennier sedan, när Mormor och Morfar båda gått bort inom loppet av ett halvår. De träffades som barn, Mormor och Morfar, gick i samma folkskola borta i byn, blev ett par när de läste inför konfirmationen, gifte sig så snart Morfar gjort sina år vid norska gränsen under kriget, tre års värnplikt i Snörike på vintern och Myggrike på sommaren, han rökte pipa för att hålla myggen stången när det var som värst i juni, berättade Morfar, och han kunde fortfarande minnas Morfars pipa, en lång, rak laddad med greve Hamilton. Han tyckte att han fortfarande kunde känna doften av den gamle greven bland medaljongerna på tapeten i vardagsrummet: söt, fuktig tobak med ett lätt kryddigt inslag och ett uns obestämbar frukt. Smakrik, mogen Virginia-tobak. En blandning skapad av Greven och soldaten Gilbert Hamilton under första världskriget då han var i tysk tjänst och som det var ont om tobak under kriget fick han nödpaket med tobak från Sverige, tobak som han sedan själv blandade så smaken passade honom. Efter kriget återvände Hamilton till Sverige och receptet och produktionen av hans blandning övertogs så småningom av Tobaksmonopolet och blev så med tiden Sveriges mest sålda tobak och nu satt alltså både den och greven i vardagsrummets väggar, inpyrd bland tapetens medaljonger och dinglande i de lianliknande växtarmarna som sträcker sig runt och omkring medaljongerna; han, greven, luktar inte lika gott nu som då, när han var påtänd, eller ändå hellre innan han antändes, då när han låg strimlad och fuktig i sitt paket och hans dunster utgjorde en stark lockelse också på ett barn.
Kanske sitter Hamilton i möblerna också. Den gamla tresitssoffan i grön, numer kraftigt blekt grön, plysch och med rejäla karmar, prydd med ett flertal sidenkuddar i matchande, lika blekta, färger; det lätt anfrätta teakbordet, still standing trots åratal av misshandel med utspillt kaffe, te och kakao – de sa kakao, inte choklad –, barns, detta inkluderar honom själv, brutala attacker med blyertspennor, pastellkritor och skruvmejslar med träskaft ”lånade” från Morfars verktygslåda i garderoben under trappan till sovloftet på övervåningen, tillräckligt högt i tak för att barnen skulle kunna trivas där, hopplös takhöjd för en vuxen; Morfars teve-fåtölj vid sidan om bordet, stolt ditställd en gång i tiden då teven var ny i huset, en praktisk fåtölj där Morfar kunde se nyheterna och framförallt vädret medan Mormor förmanade barnen, han och grannens ungar, att vara tysta och andaktsfulla medan Morfar lät sig uppfyllas av teve-mediets evangelium; två enkla karmstolar att använda vid behov, som Mormors kafferep och syjuntor och Morfars kortspel med kompisarna, för övrigt ett tillfälle då utspillda groggar på armagnac och vichyvatten bidrog till de där obestämbara fläckarna som sedan länge förvandlat bordets yta till en spännande atlas.
Hans favoritmöbel är den kanelpuff som någon vid något tillfälle, sannolikt efter en resa till Marocko eller möjligen Spanien, tagit med sig och gett till Mormor och Morfar eller om puffen möjligen hamnat där genom arv. Numer sliten till oigenkännlighet och halvt hopsjunken, eftersom ingen fyllt på den med papper eller annan stoppning på åratal, ligger den för sig själv på en trasmatta framför det robusta elementet under vardagsrummets gavelfönster. Helt säkert luktar puffen Hamilton. Helt säkert luktar trasmattan Hamilton, för han har varken vädrat eller piskat den på åratal. Helt säkert aldrig rengjort den.
Mindre säkert är att hötorgstavlorna luktar Hamilton. Det är frestande att tro, och på något vis tillfredsställande tycker han, att tänka sig att den jylländske fiskaren med sydväst och pipa skulle lukta Hamilton, särskilt gubbens skumpipa.
*
Han ligger och drar sig några minuter i sängen. Njuter av lakanens och täckets mjukhet och värme. Lyssnar på Vivaldi och morgonens ljud. Stiger upp. Går med försiktiga steg genom köket och dess kalla golv till badrummet. Slänger en blick mot vardagsrummet. Konstaterar att allt är som vanligt. Gör morgontoalett. Går tillbaka till sovrummet. Tar av sig t-shirten och pyjamasbyxorna i bomull. Sätter på sig blåstället och arbetsskjortan. Går till köket. Sätter på kaffebryggaren. Kokar två ägg. Tar fram den inlagda sillen, gjord efter Mormors gamla recept. Lägger de löskokta äggen på en tallrik. Mosar dem. Fiskar upp några sillbitar ur sillburken. Lägger dem på tallriken. Breder en smörgås, limpa, med smör och ost, vällagrad hushållsost med små hål och mycket smak. Tar med sig tallriken och en kopp kaffe, svart, till vardagsrummet. Slår sig ner i en av de enkla karmstolarna. Sätter på Morfars gamla transistorradio. Den han helst lyssnar på. En Luxor. Med en rejäl ratt att ställa in rätt station med och numer placerad på det anfrätta teakbordet – när Morfar levde stod apparaten ovanpå den bastanta kylen i köket. Lyssnar på de lokala nyheterna 07.30. Inget nytt under solen. Eller jo, våren är här, förkunnade en lokalreporter med koll, och strax bekräftade en meteorolog att så var det. Han tittar än en gång ut genom gavelfönstret och konstaterar att, jo, våren är nog här, och han minns hur Morfar brukade sitta i samma karmstol och titta på Utanför och trädgården, hur Morfar brukade sitta här och humma för sig själv en hemsnickrad version av något som vagt påminde om barnvisan Imse Vimse Spindel med små atonala utflykter och snedskär. Ibland log Morfar där han satt och tittade på trädgårdens överdåd av astrar, prästkragar och dahlior sommartid och de många småfåglarna som uppsökte fågelbordet vintertid. Precis som Morfar tycker han att domherrarna är de vackraste småfåglarna.
*
Ibland funderar han på hur livet blivit
om Mor funnits längre i hans liv
om Louis Pasteur inte levt
om krig inte funnits
om Michael Faraday inte levt
om ingen europé seglat till Amerika
om Bertha von Suttner tagits på allvar
om Morfar inte bevakat norska gränsen
*
Trädgården. När han avslutat frukosten och ställt disken i diskhon tar han på sig sin keps, sin arbetarmössa som Morfar sa, med reklam för en lokal rörfirma som upphörde för ett par decennier sedan. En en gång gul mössa med röd symbol och reklamtext och en genomskinlig skärm i grönt, en skärm som går att vika upp för den som föredrar att göra så. Han ser sig om så allt är som det ska i huset. Går ut.
Mörkret flyktar i hast
Ljuset, dagen hägrar
Tid för bot och bättring
För rättvisa, Livet självt
För det anständiga
För Alla, För våra liv
Är det också Romarbrevet? Nej,inte väl?
Natten är långt gången
Dagen står för dörren
Låt oss därför kasta
Mörkrets dystra kläde
Och iträda oss strax
Ljusets vita pansar
Mörkret flyktar i hast
Ljuset, dagen hägrar
Tid för bot och bättring
För rättvisa, Livet självt
För det anständiga
För Alla, För våra liv
Nej, det är det då rakt inte! Nej, sådär låter inte Romarbrevet alls, även om den första delen kan tänkas vara någon form av övergrepp på upphovsrättens lagstadgade regler. Definitivt mot vad som kan anses vara anständigt när det kommer till att låna och sno av andra. Men morgon är det och ljuset har infunnit sig, en ny dag, nya möjligheter, som varje dag, som alltid när ljuset infinner sig. Han funderar över detta medan han går till redskapsboden i bortre änden av trädgården, på gränsen till grannens trädgård; här avbryts det en dryg meter höga metallstängslet med sina romber och metallstolpar av ett åtta kvadratmeter stort skjul fördelat på fyra kvadratmeter på hans sida om gränsen och fyra på grannens sida. De båda delarna är åtskilda av en vägg i plywood just där gränsen går; de, han och grannen, lät uppföra skjulet i samband med att de satte upp staketet någon gång för ett trettiotal år sedan, strax efter att Mormor och Morfar gått bort och han tagit över huset. Ett bra staket som fortsatt är fullt intakt och ett bra skjul vars enkla väggar måst målats om några gångar men det är allt: taket i eternit – om detta, att det är av eternit talar vi tyst, vi väcker inte den björn som sover, om detta är de överens, han och grannen – har under årens lopp stått pall för stormar, hagel, slagregn och smältande snödrivor.
Genom av vintern uttorkat gräs,
mitt i det jorddoftande diket och
uppmuntrad av återkomstens fågelsång
och den värmande solens strålar,
guppar vårbäcken fram mellan
grå stenar och avbrutna grenar
Han tar fram en spade med ett spetsigt och lätt skålat blad, Morfars favoritspade, sliten men fortsatt fullt duglig, tillverkad av Bjärnums Redskapsfabrik. En klassisk bästsäljare av bästa kvalitet. Stävar i det som trampats av dem det som en gång var Svävar genom oss dig mig, våra livsandar, livsluft. Med den har Morfar grävt land och diken, hjälpt grannen att dra in vatten från den egna brunnen. En effektiv spade även då marken är omedgörlig; är den som här mest mjuk lera, är det gamla Bjärnums-verktygets effektivitet smått imponerande. Det tyckte i alla fall Morfar, ”smått imponerande”. Det luktar lite unket och mögligt i redskapsskjulet, men mest jord och damm. I taket hänger spindelväv.
*
Ibland funderar han på hur livet blivit
om Alexander Fleming inte levt
om Bibelns berättelser inte skrivits ner
om religioner inte funnits
om han haft sex med någon
om Annie Ernaux inte skrivit Åren
om han vågat dansa
om Mormor inte blivit en annan
*
Idag ska han gräva upp alla landen, eller det han hinner med, han har runt ett hektar land att gräva upp, land som ska planteras med grönsaker och blommor; ärtor, rädisor, potatis, rödbetor, morötter och blommorna som måste sättas nya varje år, de som inte alltid finns där. Det är ett tag sedan tjälen gick ur marken och jorden har precis hunnit torka upp så där lagom att det är lätt att gräva men inte alltför torrt för den som vill få lite hjälp med att ge det nyplanterade lite fart. Det luktar vår, av kringvirvlande löv och spirande grönska. En avlägsen doft av eld och rök, brinnande grenar. Någon eldar upp sitt ris.
Vid husknutarna och i dikeskanten:
nymornade snödroppar och tussilago,
krokus och snart påskliljor och mer vår,
och vips så är vi mitt i försommaren,
och snart sommaren, humlor och surr,
blommor och bin, ett biologiskt eldorado
Nu har han definitivt lämnat Romarbrevet, men vad är det här för något? Var har han snott det? Från vem? Är det en hemsnickrad variant av något storstilat eller är det någon annans vårsång han snott rakt av? Men knappast från Bibeln, nej inte Bibeln, men var då då? Det är en skön vårdag med en värmande marssol och fjäderlätta moln som ilar över himlen. Han blir varm av sitt grävande. Uppskattar den fläktande vårvinden. Tittar gillande på jorden som först kletar fast vid hans stövlar bara för att ganska snart torka och ge stövlarna ett uttryck av eget liv, av att ha varit med, och det har de ju, de deltar i årets planterande av sommarens och hösten och kanske också vinterns grönsaker och rotfrukter: de deltar i livets cirkel.
Pånyttfödelse, jordens högtid, solståndet,
vattenplask, magplask och pladask
och sex laxar i en laxask, spända segel,
skota hem, dyk från klippan, solbränna,
se upp för maneter, cykla på grusvägar,
plocka smörblommor, skrapa knäna
Känns som att tankarna, texten, lämnar våren bakom sig och tar sig in i sommaren och det är han egentligen inte redo att göra. Han tycker inte om att gå saker i förväg. Och han har inte rusat fram genom livet. Egentligen. Det är bara det att livet är kort när det varit med ett tag och det som sker det sker och gör det nu, det är det enda man vet, det som sker nu, det som skett har förstås skett, men helt säker kan man inte vara, tänker han, för minnet är en opålitlig källa, en källa med en fallenhet att förvanska det som skedde, det går att lita på att Morfar rökte Greve Hamilton för greven sitter i väggarna och möblerna, men rökte han också pipa, och Hamilton, däruppe i norr under kriget? Förmodligen. Men helt säker kan man inte vara. Det händer ju till och med att han glömmer vad han gjorde igår. Eller var han lagt nycklarna till Morfars gamla Volvo.
*
Runt tolvslaget kurrar det i hans mage; det kurrar alltid i hans mage när han blir hungrig, ljudligt, verkligen kurrar. Han har arbetat hårt. Grävt upp flera av landen. Burit fram gödsel han fått av bonden borta i backen, Erik, lika gammal som han själv, också med en Morfar som tillbringade ett par år vid norska gränsen, kanske rökte han Greve Hamilton också, det har han aldrig frågat. De pratar inte så mycket, han och Erik, men trivs i varandras sällskap, eller kanske snarare tolererar de varandra. Två ensamvargar. Var de det redan i skolan? Han tror det. Inte för att det spelar någon roll. De flesta var nog en slags ensamvargar. Där på landet. Innan allt blev ett litet samhälle. Några var mer framåt än andra. Sökte sig nya vägar. Lämnade hemmet. Provade sina vingar. Som hans mamma. Kvar blev ensamvargarna. Å andra sidan hade han inte mycket att välja på när Mor försvann och han blev kvar hos Mormor och Morfar. En oäkting. Inte för att det spelade någon roll, att han var en oäkting, men somliga tyckte det, och det bidrog nog också till att han blev den han blev, att han slöt in sig i sig själv. Inte för att han mått dåligt av det. Tvärtom. Det är sällan han tänker på hur det ska bli om han inte klarar sig själv, som Morfar på slutet, då när det bara var han och Morfar och han inte kunde hjälpa Morfar när han blev riktigt sjuk och behövde läkarvård. Besöken hos Morfar på sjukhuset i stan hade varit en plåga för honom. Han led med Morfar som låg där i en sjukhussäng med dropp och den tickande väckarklockan han tagit med sig hemifrån, och han led därför att han kände ett stort obehag inför varje stadsresa och varje besök i staden, det var nog mer staden än sjukhuset som fyllde honom med obehag, alla dessa människor och ljud.
Rasslande cyklar på vingelmingel,
sockerdricka och nybakad sockerkaka,
pick och pack och påt och pick och nick,
det gröna sköna och en blå himmel
fri från moln, såväl cumulus som stack,
en mygga, en geting: stekelstegling
Hans uppväxt hade varit tyst. Särskilt sedan hans mamma lämnade dem. han var inte mer än några år när hon försvann för alltid. Ingen vet vart, eller om hon lever, om hon haft ett bra liv, om hon fann det hon sökte. Han bryr sig inte. Han hade det bra med Mormor och Morfar och Greve Hamilton och transistorradion och arbetet på sågen, där han alternerade mellan ställverket och hyvleriet. Han sa inte mycket där heller, ändå mindre än i skolan, han behövde inget säga, alla tycktes veta vem han var och accepterade att han inte hade något att säga. Han kan fortfarande känna doften av timmer, sågen, hyvleriet, de nygjorda paketen med plank, frontlastarna och svarven och det fyller honom med ett behagligt lugn. När han är i stan försöker han drömma sig bort till sågen, eller hem till tapeterna där Greve Hamilton hänger och dinglar.
Hallonsaft, jordgubbsaft, saftig rabatt,
sommarrea, badbollar och drakar,
klippor, sandstränder och granbarr:
hortensian håller ut och regnet håller upp,
rabatten prunkar och solen strålar,
flötet ger ringar på vattnet, inget nytt under solen
Nej, det är då rakt inte Bibeln, det där. Han kan Bibeln. Alla förmiddagarna i söndagsskolan borta i församlingshemmet intill den gamla bykyrkan. Han älskade söndagsskolan. Historierna i Bibeln. Äventyr. Hjältar. En Gud som var allsmäktig. Det gillade han. Allsmäktig. Men han vet fortfarande inte vad det betyder. Att Gud är allsmäktig.
*
Ibland funderar han på
hur många uppfinningar, medicinska metoder och framsteg som inte blivit av för att det var kvinnor som kom på dem
hur många gånger han bara stått där utan att våga och vad som hade hänt om han vågat hur hade livet blivit då
hur många goda böcker som skrivits och hur många goda tankar som tänkts utan att nå någon därför att det var kvinnor som skrev och tänkte
och han funderar på all skön konst, all musik och litteratur, alla kloka tankar som går honom och så många andra människor förbi bara därför att
*
Han tar fram en djup tallrik ur ett skåp. Häller upp cornflakes och röd mjölk. Lyssnar på transistorradion. P1. Tittar ut genom fönstret på trädgården. Arbete pågår. På väggen, ovanför köksdörren, tickar köksklockan, vit och röd med svarta visare, rund. Morfar ville ha med den också till sjukhuset. Morfar var nog besatt av tiden, tror han, men han fick inte ta med köksklockan. Det fick räcka med väckarklockan, och till slut fick Morfar inte dra upp den mer på sjukhuset eftersom tickandet störde den närmaste sänggrannen och ringsignalen klockan 05.30 varje morgon väckte alla i rummet. När Morfar vägrade att inte sätta klockan på ringning förbjöd personalen honom att dra upp den. Ett hårt slag för Morfar, som dog bara ett par dagar efter förbudet. En sjuksköterska eller om det var en doktor eller någon annan i sjukhuskläder sa till honom att Morfar dött därför att hans kropp var slut, inte därför att ingen drog upp väckarklockan, men han misstänkte ändå att det där hade med klockan att göra. Klockan och Morfars besatthet av tiden. Att ha koll på tiden, att kontrollera tiden, att sitta i förarsätet.
En stilla stig, Livets vandring
Från vaggan till evigheten.
Rusar – och så: ingenting;
Mörkt, stilla, tyst – en tom natt.
På kylskåpet står ett fotografi av Mormor, Morfar och Mor. Mormor och Morfar är unga, Mor ett barn. Det är så han minns sin mamma. Som ett barn.
En rasande resa kanske,
Men ändå är den Livets stig.
Var född är en kastad handske,
Livet en duell med givet slut
Ibland tänker han på hur det ska gå om han inte längre klarar sig själv. Om han kommer att dö i sin ensamhet, och någon hittar honom efter en månad, liggande i köket i en svärm av flugor, kroppen i förruttnelse. Är det bonden Erik som hittar honom? Kommer för att fråga om han behöver lite gödsel. Ingen öppnar när han knackar på, så han känner på dörren som, som alltid, är upplåst, han går in, och där ligger han, Erik sätter handen för näsan och snubblar ut, ringer polisen, eller ambulans? Vem ringer man när man hittar en stinkande döing? Eller är det brevbäraren som kommer med brev från en myndighet, vad nu det skulle vara, och han behöver en underskrift, en signatur, han knackar på dörren, ingen öppnar, då känner han på dörrhandtaget, dörren är öppen, han går in, och där ligger han i flugsvärmen. Och om ingen av de där dyker upp… vem skulle annars dyka upp?… då kanske det tar ett år innan någon hittar honom. Som en hög med ben på köksgolvet. Kanske lika bra det. Så slipper Erik och brevbäraren stanken och flugsvärmen. Mörkt, stilla, tyst – en tom natt.
Han tar den lilla skvätten som finns kvar i kaffebryggaren sedan frukosten. Sveper det kalla kaffet stående vid diskbänken. Känner sig nöjd, och redo för en ny dust med trädgården.
*
Ibland funderar han på hur livet blivit om
han sett sig om i världen
han lärt sig spela ett instrument
han var ensam i världen
han kunnat flyga
han inte lärt sig att läsa
han kunnat tala med djuren
han haft en far
*
Ute ställer han sig att njuta av livet en stund. Lugnet. Våren. Solen. Doften av jord, och gödsel. Arbetet som redan blivit gjort. Texterna han mints under förmiddagen och lunchen. Bibeln eller inte. Det är bra att ha texter i huvudet, tycker han.
Det vackra, att i trädkronorna se
sommaren gå i dvala, och hösten
träda in som en föraning om det
nya som komma skall: iskyla och
mörker, men också snö som lyser upp,
och så strax: våren! Cirkeln sluts, livet,
och vi, går vidare.
Så går eftermiddagen. Han gräver. Han planterar. Han sår. Han tänker. Minns texter. Gnolar på melodier som inte finns. Han funderar på om det är idag han ska cykla till Ica, eller lanthandeln som han säger eller Vivo eller Johanssons som Mormor och Morfar sa, om han ska cykla dit och handla vad det nu är han behöver den här veckan? Bruna bönor? Fläsk? Soldatens ärtsoppa? Bongs köttsoppa? Fiskbullar? Fiskpinnar? Smör? Ost? Bröd? Sill? Ägg? Limpa? Vad har han i frysen? Han klarar sig nog en dag till. Slipper cykla till Ica idag. Slipper slå ner blicken när folk tittar på honom och i värsta fall säger ”hej” eller ”tjenare” eller, värst av allt, ”tjenare Arvid”, glatt som om de var vänner bara för att de arbetat ihop på sågen eller gått i skolan tillsammans. Var född en kastad handske, Livet en duell med ett givet slut.
*
Han tycker om att cykla. Rasslande cyklar på vingelmingel. Men inte till affären. Han kanske bara tar en tur. Njuter av omgivningen. Landskapet. Det gröna sköna och en blå himmel. De smala asfaltsvägarna, tussilagon i dikeskanten, den porlande vårbäcken, vårsolen, Eriks kor som kanske är ute i hagen, kylan när den kommer smygande när solen går ner, allt det där.
Tiden rusar fram genom
livets lappade landskap
Det är få förunnat att
hinna förstå något alls
Men alla ser och hör och
tror sig förstå något, en
tid, sedan vet de att de
inte förstått något alls
Den grymma paradoxen,
eller den barmhärtiga
paradoxen, kanske, att
äntligen fatta när resan
nått sitt ofrånkomliga mål
Han har två cyklar. En 26-tummare han fick när han fyllde 13 och Morfars 28-tummare som han fick ta över när Morfar gick bort. En DBS och en Monark. Att DBS:en fortfarande fungerar är ett litet under. Samma vecka som han fick den råkade Eriks pappa Sven backa på den med ett traktorsläp, ett tvåhjuligt, fyllt med lådor med potatis, just hemkommen från fältet, där Arvid arbetade tillsammans med Morfar med att plocka potatis. Både Morfar och Arvid hade ställt sina cyklar på gårdsplanen på Svens gård. Det var med nöd och näppe Morfars cykel klarade sig undan, men Arvids cykel såg inte ut att vara mycket för världen sedan Sven backat över den. Arvid grät när han såg den. Ett stilla, bittert hulkande med en sorg som inte bara handlade om cykeln. Eriks pappa Sven var utom sig och bad tusen och åter tusen gånger om ursäkt och lovade att ersätta Arvid. Det gjorde han aldrig, men Morfar som var en allkonstnär lyckades få cykeln i ett fungerande skick igen.
Just idag fastnar han i trädgården. Det är så mycket som ska göras och vädret är perfekt. Inbjuder till trädgårdsarbete. Trädgårdsliv. Han längtar till sommaren, då ska han dricka hallonsaft och jordgubbssaft i bersån, sitta där med saftglas med klingande is i, de gamla höga glasen med ett slipat mönster, de som Morfar drack grogg ur och han drack saft ur. Mormors hallonsaft och Mormors jordgubbssaft. Nu är det han som gör saften. På trädgårdens bär och efter Mormors recept. Högtidsstunder i bersån.
Hallonsaft, jordgubbsaft, saftig rabatt,
sommarrea, badbollar och drakar,
klippor, sandstränder och granbarr:
hortensian håller ut och regnet håller upp,
rabatten prunkar och solen strålar,
flötet ger ringar på vattnet, inget nytt under solen
Texten kommer tillbaka till honom. Så där var saften, och badbollen och draken, det var sådant som Morfar kom med till honom. Han minns draken högt upp i luften och doften av plastbollen och hur den rörde sig långsamt, på ett sätt som gjorde att han kunde misstänkas ha bollkänsla: med badbollen kunde han göra nästan allt det han försökte men inte kunde göra med fotbollen i skolan. Klippor och stränder och granbarr, jo, det var ju när de tog bilen, Volvon, PV:n, han och Mormor och Morfar, och åkte till Rundsjön med den fina sandstranden och granarna som man kunde slå läger under, och flötet och fisket, det var alla gånger han och Morfar cyklat till storbäcken och metat, dragit upp mört och abborre, mört till katten, abborre till middag. Och hortensian, Mormors favoritblomma, som hon tjatade om sina hortensior!
Sommaren. Han och Morfar på utflykt. Med sockerdricka och sockerkaka. Mormors sockerkaka. Sockerdricka och nybakad sockerkaka, pick och pack och påt och pick och nick. Fast dök från en klippa gjorde han aldrig, så som den där texten som kom till honom nämnde, dyk från klippan, maneter har han aldrig sett heller, se upp för maneter, han har inte varit vid havet, slipper maneterna, och seglen, skota hem. Men allt det där med naturen som dör, allt som dör, allt som kommer igen, det är sådant han tänker på.
Det vackra, att i trädkronorna se
sommaren gå i dvala, och hösten
träda in som en föraning om det
nya som komma skall: iskyla och
mörker, men också snö som lyser upp,
och så strax: våren! Cirkeln sluts, livet,
och vi, går vidare.
Det har han gjort ända sedan söndagsskolan, och när Mormor och Morfar först förklarade att hans pappa var död och sedan också hans mamma och så dog katten och Mormor, som redan varit borta ett tag, När alla försvinner/och inget finns kvar,/och minnet fått förhinder/och livet är allt du har/Då har allt som var värt nåt/mist sitt värde och sin halt,/Livets gång har gått…/och det var nog allt, och till sist Morfar. Ingen av dem har kommit tillbaka. Som gräset och blommorna och rabarbern i trädgården. Allt blir återfött. Men ändå inte alltid. Han tycker om trädgården där allt , nästan allt, blir återfött, precis som i psalmen de lärde sig när de läste för prästen. Så gott som hela klassen gick och läste, konfirmerade sig, lärde sig budorden, läste ur Bibeln, lärde sig psalmer utantill. Han älskade det. Som söndagsskolan, fast kanske lite bättre, han som inte var särskilt förtjust i skolan fann sig väl tillrätta hos prästen och lärde sig psalmerna och de andra texterna utan problem. Minns dem än idag. Fast ibland rör det ihop sig. Är det hans egna tankar? Bibeln? Psalmer? Lyrik han läst? Eller något som Mormor läste för honom när han vara liten? Han kan inte minnas att Mormor någonsin läste en barnbok för honom. Men han minns lyriken. Tiden flyger högt över svunna tider, svunna rum.
*
När solen börjar gå ner, och kylan kommer smygande bestämmer han sig för att ställa tillbaka spaden. Merparten av rabatterna är uppgrävda, planterade och gödslade. Imorgon ska han göra resten, om det inte blir regn, blir det regn är det bara bra, bra för det nysådda. Han har glömt vad de sa om vädret på radion i morse. Ska kanske lyssna ikväll igen. Å andra sidan spelar det inte så stor roll vad de säger på radion. Ibland blir det som de sagt, ibland inte. Det är ändå vädret sådant det är när han stigit upp och ätit sin sill och de mosade äggen som bestämmer hur dagen ska bli. Vad han ska göra.
*
Ibland funderar han på hur livet blivit om
Albert Camus inte levt
matematik inte funnits
Dmitri Sjostakovitj inte levt
ingen förmedlade nyheter
han själv inte levt
det aldrig slutade regna
han själv levt
*
Han tycker om att läsa, han tycker om böcker. Det började redan med söndagsskolan och Bibeln och fortsatte med skolbiblioteket och Barnen Hedenhös och Astrid Lindgren. Det djupare intresset kom med mognaden och Johnson och Martinsson. Han läser alla nobelpristagare. Det är genom nobelpriset han upptäckt författare som Annie Ernaux, Olga Tokarczuk, Elias Canetti och Seamus Heaney. Berättelserna tar honom med på resor, ut i världen och in i människors inre. Att läsa är hans sätt att resa. Han lånar sina böcker på Bokbussen, äger ett fåtal, dem han älskar mest, som Vägen till Klockrike.
*
Han gillar ljudet av kokande potatis. Han finner det rofyllt. Nästan lika rofyllt som det dova ljudet av en avlägsen motorsåg, dämpat av snön och vinterns stillhet.
*
Han tänker ofta på hösten. Skördens tid. Solen går ner, mörkret sänker sig, natten gör sitt intåg, omfamnar världen, omfamnar dig, lämnar dig utan drömmar.
*
Ikväll, bestämmer han sig för, ska han äta fiskbullar och egenodlad potatis. Han älskar både sina potatisar och fiskbullarna på burk: burken med vit sås och den med den färgade såsen. Han ska lyssna på transistorn medan han lagar maten och medan han äter den. Han ska dricka röd mjölk till. Kanske ska han se på nyheterna halvåtta och sedan sitta och titta ut genom fönstret på den allt mörkare trädgården och till slut rakt ut i ingenting. En stilla stig/ Livets vandring/Från vaggan till evigheten./Rusar – och så: ingenting;/Mörkt, stilla, tyst – en tom natt.
