Den bästa dagen i Sten Bomans liv

Dagen som skulle bli den bästa i Sten Bomans liv började flera veckor före själva dagen, och det var inte så muntert då. Snarare stod Sten Boman vid en avgrund som han med tårfyllda ögon och en tom själ blickade ner i. En bottenlös brunn fylld av ingenting, och långt därnere, i avgrundens djup, såg han sig själv falla på väg mot den botten som inte fanns. Armarna och benen var utsträckta, håret fladdrade så gott det kunde, snaggat som det var; det unga ansiktet med sina begynnande fåror i pannan, de små kråksparkarna kring ögonen, den lätt överdimensionerade näsan och de ständigt höjda ögonbrynen var uttryckslöst; det hade accepterat att det var slut nu, och oavsett hur botten därnere såg ut och vad den bestod av, skulle hans sista sekunder i livet hinna förflyta utan att han hann fatta vad som hände.

Rummet var lugubert. Det var ordet som kom för Sten Boman, där han satt i dubbelsängen med täcket halvvägs uppdraget. Dystert på ett franskt vis. Gyllene liljor på väggarnas beige tapeter, en avlägsen doft av croissanter. Lampetter på väggarna! Stuckatur i taket.

Kanske hade rummet en gång faktiskt dekorerats och inretts av en frankofil. En hemvändande bohem, som provat på konstnärslivet i Paris och kommit tillbaka till fäderneslandet i ett eländigt skick, eller en gammal au pair, som ville återskapa lite av sitt livs äventyr hemmavid. Det skulle Sten Boman aldrig få veta. Särskilt intresserad var han inte heller. Ordet luguber bara smög sig på honom, ungefär som den alltmer påträngande doften av croissant som svepte in genom det halvöppna fönstret, placerat just ovanför bageriets entrédörr, en stående inbjudan till gatulivets slammer och dofter och sensommarens värme.

Bageriet, la boulangerie!, slog det Sten Boman, kanske allt har sitt ursprung där: en fransk bagare träffar en svensk au pair och flyttar till Borås och öppnar ett bageri! Och på den tiden, då för kanske fyrtio år sedan, bor au pairen och fransosen i lägenheten ovanpå bageriet. Den lilla, lugubert franskinspirerade ettan. Insvepta i ett nostalgiskt doftminne fyllt av lika delar trygghet och melankoli. Redan då.

Men nej, korkmattan på golvet säger något annat. Rummet måste ha dekorerats för länge sedan. På 1960-talet kanske. 1950-talet snarare. En brunbeige korkmatta, beige tapeter med gyllene medaljonger och liljor, ett tak som behöver målas om och säkert bidrar till den där doften bakom croissanten: cigarettrök och smuts. Ofräscht. Lampan i taket kan vara från samma tid och var med sina spretiga armar säkert omodern redan då. För att nu inte tala om lampetterna! Vem har lampetter nuförtiden? Vem med smak hade det ens då? Lampetternas ovala skärmar är solkiga. En av dem ser dessutom bränd ut, som om en glödlampa med alltför hög effekt fått brinna alltför länge och till slut har skärmen varit på vippen att ta eld. Hela huset hade kunnat brinna ner. Den som bodde i rummet då kanske låg och sov och skulle dödas av de giftiga gaserna och bristen på syre, eller så satt han, för det var väl en han på den tiden, och spelade poker med polarna och ingen märkte något förrän det  var försent, när rummet redan stod i lågor. Eller var det en hon? Syjunta. Det hade man, eller hon, väl på den tiden? Damerna satt där och sydde med varsin kopp kokkaffe och grädde och sju sorters kakor och bullar och sockerkaka. Grovdoppat först. Och så, plötsligt!, skriker en av damerna, ”det brinner!”, lågorna har redan fått fatt i gardinerna vid rummets fönster och slickar sig nu uppåt mot taket, får fäste i färgen, ja i färgen, som nästan hänger där, för målaren har slarvat och använt en alltför utspädd takfärg och nu blir den brännbar och…

Han tittar ömsom rakt ut i tomma luften, ömsom tillsynes ner på sitt nakna och vältränade bröst, nyrakat dagen till ära, men egentligen tittar han ner på det som finns under täcket, det täcke han blivit så förtjust i då han såg det. Ett gammaldags täcke, ett täcke som matchade rummets bedagade skönhet, dess känsla av ett närvarande förgånget och en behagfull… dysterhet.  De flesta stoppar väl in sina täcken i påslakan nuförtiden, men inte här, här har täcket bäddats på gammaldags vis med ett underlakan, som lyser vitt under täckets gulbruna kaos, som kanske ska föreställa en djungel, kanske ingenting, bara en massa färg huller om buller.

Han suckar och får syn på nattduksbordet vid sidan om den gamla eksängen han halvligger i. Ett matchande nattduksbord. I mörk ek och med en marmorplatta upptill. En dörr med ett sirlig lås i mässing; ett skåp som en gång i tiden hyst nattkärlet. En gång i tiden, när det bara fanns utedass. Innan garderoben i hallen gjordes om till en trång toalett med en dusch, som skvätter ner allt i utrymmet och som tvingar fullvuxna att sitta på toalettstolens lock om de vill röra armarna samtidigt som vattnet spolar.

Bortsett från gatans ljud och klockornas tickande är det dova ljudet från toaletten det enda som hörs. Ljudet av någon som uträttar toalettbestyr. Skval från duschen. Hon är snart klar. Äggklockan på nattduksbordet visar att han förbrukat 18 av sina 20 minuter. Om två minuter, exakt klockan 16.00 säger den batteridrivna väckarklockan vid sidan om äggklockan, är hans tid ute och hans erfarenheter säger honom att hon i samma ögonblick som äggklockan ringer kommer vara trött på honom. Outsägligt trött. Hon kommer vilja att han genast stiger upp ur sängen, tar på sig sina kläder och lämnar rummet. Att han inte använt tiden till det som han betalat för är inte hennes problem, kommer hon förklara. Otåligt. Utan medkänsla. Och varför skulle hon ha medkänsla? Han borde ha medkänsla med henne. Men han har bara utrymme för självömkan. Det fungerade inte den här gången heller.

Han är 32 år och vältränad, 179 centimeter lång, väger 72 kilo. Har ett sixpack på magen. Rakar hela kroppen. Är slängd i käften. Står inte ut med långsamma människor och sådana som ser dumma ut. Exakt vad det där sista innebär har han inte riktigt klart för sig, och han kan inte förklara vad han menar när han säger ”jag står fan inte ut med folk som ser ut att vara dumma i huvudet”. När han gick i skolan brukade han spöa alla som såg dumma ut. Det förtjänade de. Det enda de behövt göra för att slippa stryk var att sluta se dumma ut. Samma sak med kollegorna på jobbet. På banken. Satan i gatan vad en del kan se ut dumma ut. Han har sådan lust att spöa skiten ur flera av sina kollegor. Men det går såklart inte för sig. Fast vissa kan få se ut att vara dumma i huvudet. Prostituerade till exempel. De finns där i samhället ungefär som det finns ogräs.  Med den skillnaden att ogräs är av ondo och prostituerade av godo. Fast de borde vara gratis. Hur mycket pengar har han inte lagt ut på horor utan att ha något för det?

Kanske ska han söka vård en dag. Nu. För nu får det vara nog. Han är för ung för att betala för horor som inte kan ge honom något. Men han gillar inte vårdapparaten. Litar inte på doktorer och sjuksköterskor. Hans mest bestående minne, hans enda bestående minne från när han var liten, tiden innan han började i skolan, är hur Ollepollepallsketsådetsmall sätter en mistlur mot hans öra och trycker av och hur han sedan hamnar hos en doktor som vet precis hur man ska behandla en knatte som fått en trumhinna bortblåst och blivit döv på örat på köpet: man spräcker helt enkelt den andra trumhinnan så att balans skapas mellan öronen. ”På så vis har gossen inga problem med balansen, slipper yrsel och ni behöver inte torka upp hans spyor,” sa doktorn och såg nöjd ut på det där viset som bara den som vet att den är en Guds gåva till mänskligheten kan se ut. ”Tack doktorn!” sa hans mamma.

Doktorns mottagning luktade eter och det stod ett skelett i ett hörn och i ett skåp med glasdörrar kunde han se burkar med små foster och inälvor som han då inte kunde identifiera – han var liten och obildad. På en vägg hängde en gigantisk bild över en människokropp och doktorn hade en konstig, rund metallgrej i pannan och ett stetoskop runt halsen. Innan han spräckte gossens trumhinna tryckte doktorn det kalla stetoskopet mot först den lilles bröstkorg, sedan ryggen. ”Hosta”, sa han och gossen hostade och grät. ”Räck ut tungan”, sa doktorn och gossen räckte ut tungan så doktorn kunde sticka in en träpinne och se ner i svalget. ”Hm”, sa doktorn och lyste gossen i örat och stack hål på den hela trumhinnan.

Sedan den dagen har han inte satt sin fot på ett sjukhus. Han undviker till och med att se åt en sjukhusbyggnad om han passerar en. I skolan lyckades han smita undan alla besök hos skoldoktorn och alla de obligatoriska vaccinen. Om han skulle råka ut för en olycka eller av annat skäl behöver uppsöka sjukhusvård, dör han hellre än gör det, även om åkomman är aldrig så bagatellartad. Doktorn som behandlade den trasiga trumhinnan är bara en av flera orsaker till Sten Bomans övertygelse att läkare och sjuksköterskor, ja hela vårdapparaten, inte är att lita på.

När hans pappa åkte in till sjukhus kved han ”nej, neej mamma, skicka honom inte till sjukhuset, han kommer att dö där”. ”Snälla du, om han inte kommer till sjukhuset kommer han att dö”, sa hans mamma. Sedan den dagen hatar han sin mamma. En oansenlig och om sanningen ska fram ganska ful kvinna. Hans pappa kom aldrig hem från sjukhuset. Det är åtta år sedan. Han kommer aldrig att förlåta sin mamma. Både ful och dum. Ful som stryk ska ha stryk, tänker han varje gång hans mamma dyker upp i minnesbanken. Han har inte sett henne på åtta år och vill aldrig mer se henne.

Men han behöver inte gå till doktorn för att söka vård, för att få hjälp. Han har hört talas om en ny tjänst på nätet. Nätet är hans vän. Där finns ett liv, flera liv, han kan leva vid sidan om livet och dess banala vardag, besvikelser och tillkortakommanden. Att aldrig räcka till.

Han hoppar upp ur sängen, börjar klä sig, äggklockan ringer samtidigt som horan kommer ut från toaletten, nyduschad och fräsch, redo för en ny kund, fast hon hade inte behövt duscha, han har inte rört henne, bara suttit där, naken, och stirrat på sig själv, först hoppfullt, sedan, med en suck, uppgivet. Hon hade visat honom ett visst intresse till att börja med. Ganska snart hade hon satt sig med sin mobil och surfat runt på den medan hon tuggade tuggummi och blåste bubblor, små skära som svällde och till slut sprack med ett, tyckte han, uppgivet ”popp”. Hon såg inte dum ut trots att hon var det, noterade han. Hon luktade nyduschat. Rent och lavendel. En doft som blandade sig med rummets aromer av smuts, croissanter och gatuliv. Hans egen armsvett. ”Tiden är ute, hejdå”, säger hon. ”Far åt helvete, horjävel”, tänker han, säger ”Jag beklagar, det har aldrig hänt förut”. Hon skrattar avmätt. Han slänger ilsket igen dörren efter sig. Han måste göra något åt detta. Han kan inte vara underlägsen horor. Mindre värd än ogräs.

På nätet finns allt att läsa om hans dilemma, hans problem. Vad det kan bero på, vad han kan göra. Han är beredd att göra allt. Utom att gå till doktorn, att åka till ett sjukhus. Han hittar medicin på nätet. ”Priapos superereto”. Han går in på Flashback. Där finns massvis med information om ”Priapos superereto”. Massvis med nöjda kunder. ”Ständigt stånd”, till och med ”större snorre”. Om det funnes en Tripadvisor för knark – vad är mer trip än knark, tänker han – och mediciner skulle ”Piroapos superereto” få högsta betyget. Rekommendationer en masse. Han sitter hemma i sin moderna trea med balkong, fri från smuts och dofter och ljud från gatan utanför. Nyproduktion. Inga skavanker. Stort badrum. Duschkabin. Tvättmaskin och tumlare. Schweiziskt porslin. Utrymme. Påkostat kök med ö och rejäl kyl och frys. Gigantisk platteve inköpt för sportevenemang och actionfilmer. Ett vinskåp med belysning och temperaturzoner. Riedelglas. Parkettgolv. Ett sovrum med en stor säng utan stålfjädrar och knarr. Täcket instoppat i ett påslakan från Ikea. Nystädat. Precis som det ska vara. Det perfekta i presens, futurum och perfektum och han mitt i det, ett nav som allt det perfekta snurrar kring i en oupphörlig, stillastående, framåt- och bakåtblickande cirkelrörelse fast i sin egen navel. Han läser på förpackningen. Det är lämpligt att börja med ett piller i taget. Ytterst sällan krävs ett andra piller. Om möjligt ska tabletten sväljas med ett glas vatten. Han drar slutsatsen att ett piller, kanske två, krävs för en akt och ett stånd. Han vill kunna få stånd närhelst det behagar honom. Han tömmer burken tillsammans med en flaska ekologisk apelsinjuice.

Den här dagen, då han sväljer innehållet i burken med ”Priapaos superereto” inträffar två veckor efter det misslyckade besöket hos kvinnan ovanpå bageriet i Borås, och han är ännu inte framme vid den bästa dagen i sitt liv. Dock har han tagit ytterligare ett steg mot den. Fast till att börja innebär det ständiga stånd som överdoseringen av ”Pirapos superereto” bara elände. Precis som det stått på Flashback är ståndet ständigt och snorren är också större och det är omöjligt för honom att dölja de omständigheter han nu är i. När han inte kan komma med en tidsplan för när han åter ska bli normal och då han vägrar att gå till doktorn, ser sig banken nödgad att entlediga honom. Han ringer facket. Det är ett misstag. Den fule, överårige mannen där skrattar åt honom och säger ”Gå till doktorn eller sök ett nytt jobb, sjuka människa”. Det där sista var onödigt, tycker han. Å andra sidan var det fackliga ombudet inte bara ful, han såg dessutom ovanligt dum ut, vilket Sten Boman lade på minnet ifall den dagen skulle komma då han kan kunna göra upp med alla som behandlat honom illa eller sett dumma ut. Folk ska dingla i lyktstolparna den dagen, det är ett som är säkert.

Inget jobb. Ingen hjälp av facket. Omöjligt att söka nya jobb med den där ständiga utbuktningen som tvingar honom att gå lätt framåtböjd, som en gammal gubbe med ryggont (skulle han i offentlig miljö få för sig att sätta handen i ryggslutet och räta på sig skulle han förmodligen gripas för osedlighet och störande av allmän ordning, i värsta fall misstänkas för pedofili om någon unge råkar befinna sig i närheten då den upprättande rörelsen av kroppen utförs).

Efter någon månad, fylld av ensamhet och en avtagande upprymdhet över det praktfulla ståndet, faller så hans ögon på en annons i den papperstidning eller snarare reklamblad han en gång i veckan får nedstoppad i sitt brevinkast. Tolv sidor annonser och ett par korta texter om vad som händer i stadsdelen. Extrapris på fläskfilé, erbjudanden på elcyklar, nyinkomna skidkläder och  någon som söker statister och modeller, även sådana som har iögonfallande kroppsdelar och uttryck och nu är hans livs bästa dag snart här.

Kvinnan som intervjuar honom på modellagenturen är medelålders, oerhört sminkad och parant, välsvarvad, lila nagellack som matchar läppstiftet och ögonskuggan, allt annat än dum tydligen, mamman han aldrig hade. Rummet är ljust och spartanskt inrett, ett skrivbord, två fåtöljer för besökare. Enkla litografier på väggarna, höstmotiv. Det luktar vagt av citrus. Hon kastar åt honom ett par trikåer. ”Sätt på de här”, säger hon.

”Trikåer?”

”Ja?”

”Det går inte.”

”Hurså?”

”Jag kan inte ha trikåer.”

”Inte ha trikåer? Klart ni kan ha trikåer. Konstiga människa.”

”Nej, ni förstår inte…”

”Jag förstår mycket väl att ni är en sådan där som konstrar.”

”Nej, det är jag inte…”

”Så ni är en viktigpetter?”

”Nej, inte alls, jag har ätit ’Priapos superereto’”

”Ja?”

”Vet ni vad det är?”

”Nej, borde jag det?”

”Kanske inte, men saken är den att den ger en vad det verkar obotlig form av priapism.”

”Piramism?”

”Priapism, från Priapos, han hade en ständig, ja, priapism, Pirapos.”

”Sluta tala i gåtor! Vad är det för fel på er?”

”Jag har kronisk ribba!”

”Kronisk ribba? Vad är det för något?”

”Kronisk ståfräs, erektion, fjång, ansvällning, styvnad, bånge, resning, kort sagt ståkuk.”

”Men herregud, sådana ord ni tar i er mun, ut härifrån, hemska människa! Sjuk! Sjuk! Ni är sjuk!”

Förfärad över kvinnans förvandling, hennes totala oförstående, småspringer han, framåtlutad och med gråten i halsen, mot dörren och just då, just då, är hans lycka gjord och hans bästa dag i livet är kommen, starten på ett nytt, bättre liv. En man som tydligen funnits i rummet hela tiden ställer sig i hans väg. Han håller upp en hand, ler och säger ”Herr Boman! Herr Boman! Snälla ni, gå inte. Jag vill tala med er. Bry er inte om min kollega här, hon är besatt av vältränade män i trikåer och bryr sig mer om sitt eget fotoalbum än att ordna jobb åt alla ni förhoppningsfulla som lockas hit av våra annonser i de lokala reklambladen. Ett sätt att suga upp förhoppningsfulla utan hopp. Hm, ja, hursomhelst: såvida ni inte har något emot att fotograferas i trikåer och kalsonger, ja utan att ert huvud syns på bilderna, har jag ett jobb åt er. Ett mycket välbetalt jobb.” Mannen luktar dyr eau-de-cologne och bär kläder så artistiska och utstickande att Sten Boman hade kunnat ta honom för dum om han inte haft ett så bländade leende och ett så välansat skägg och en så konstig frisyr i neongrönt och rosa. För att inte tala om de alltför stora glasögonen och det glittrande örhänget i höger öra: det sprider takarmaturens ljus i regnbågens alla färger och bländar Sten Bomans ögon.

”Ja, men ni hörde ju vad jag sa, jag lider av priapism, en priapism som är omöjlig att dölja, ni ser ju själv!”

”Ja tack, jag ser kanske mer än jag skulle vilja se, men det är inte det som är poängen…”

”Poängen, vad är poängen?”

”Att ni med ert sixpack och er priapism passar som hand i handske för jobbet som modell för Calvin Kleins kalsonger.”

Förbud mot felserverad chokladpudding!

Det är illa nog med alla dessa kopior av Ekströms chokladpudding som av förnumstiga och mytomananstrukna charlataner serveras på vårt lands näringsinrättningar utan att de nyss nämnda med en min, än mindre ett ord, krediterar originalet. Istället för det sista i den nyss avslutade meningen tar de sig friheten, och dumheten!, att kalla sin kriminella stöld för chokladmousse! Något så vedervärdigt har väl den moderna människan inte hört talas om sedan… ja, någonsin. Ett direkt ohederligt sätt att hantera denna vår nationalrätt utan en tanke på upphovsmannarätten (ja, trots våra upprörda känslor tillåter vi oss att vara lite lustiga där).Men det räcker inte med detta! Det har nämligen kommit till vår kännedom, att det finns missdådare och förtappade själar, som nedlåter sig till, att servera sin chokladpudding… med mjölk! Det vänder sig i magen på er utsände i de heders- och smaklösas helvetesliknande himmel när denne skriver det nyss skrivna, ja, det svartnar också för hans ögon, och det är endast tack vare en imponerande viljeansträngning han övervinner sin fasa och sitt missmod och samlar ihop nog med krafter för att genast kräva ett förbud mot chokladdesserter på krogen andra än originalet Ekströms chokladpudding och, än viktigare!, ett förbud, såväl på EU- som nationell nivå, mot felserverad chokladpudding!

Musik!

Skörden Domaine Rabiega 3.0

En månad sedan förra skörderapporten. En hel del har hänt sedan dess – vilket inte hindrar att skörden fortsatt inte är klar.

Druvorna bärgades redan i början av september men vissa tankar jäser fortsatt. När man skriver ”jäser” tänker nog de flesta på den alkoholiska jäsningen, då sockret med jästens hjälp omvandlas till alkohol. Rätt så. Det är en jäsning alla viner genomgår – utan jäsning förblir musten… must. Men de flesta viner genomgår också en andra jäsning. Det är en jäsning som egentligen är en bakterie-driven omvandling, där syrlig äpplesyra blir till rundare mjölksyra. Detta sedan en i vinet naturligt förekommande mjölksyrebakterie fått göra sitt.

Den här ”malolaktiska jäsningen”, som omvandlingen kallas, är en opålitlig variabel i vinmakarens värld. När det gäller rött vin görs alltid omvandlingen. I vita och rosa viner kan vinmakaren välja att stoppa mjölksyrebakteriens framfart med hjälp av, till exempel, svavel och kyla. Med andra ord förekommer det vitt och rosa vin där den malolaktiska jäsningen inte skett. När vinmakaren väljer att blockera den sistnämnda är det vanligtvis därför att hen vill behålla maximal friskhet i vinet.

Men. Ibland sätter den malokatiska jäsningen igång medan den alkoholiska pågår, ibland rent av före den alkoholiska. Understundom händer inget speciellt. Vinmakaren kan bara glatt konstatera att både den alkoholiska och malolaktiska jäsningen är avklarad då vinet har analyserats efter jäsningen (det är laboratoriets rapport som ger besked om vinets kemiska status efter jäsningen). Andra gånger går det käpprätt åt skogen.  Till exempel om vinet får för mycket syre samtidigt som mjölksyrebakterien är aktiv och det finns ojäst socker kvar i musten/vinet. Den flyktiga syran skjuter i höjden på nolltid, och, märk väl, detta är framförallt ett problem för koncentrerade viner. Har aldrig varit med om ”galopperande flyktig syra” i tankar med lätt, okoncentrerat vin, men väl med de riktiga hästsparkarna.

Om nu detta gissel, denna mardröm, inträffar mitt i jäsningsarbetet, att en tank skjuter iväg den flyktiga syran, ja, då är det fara å färde och det gäller att agera snabbt. Steg ett är att stoppa aktiviteten i tanken. Det görs med svavel. Är skalen kvar i den falerande tanken ska dessa skiljas från det halvjästa vinet. Därefter görs en ”pied de cuve”. Kort sagt startar vinmakaren en jäsning i liten skala och tillsätter i flera steg detta jäsande vin till tanken som ska sättas igång igen. För det mesta fungerar detta och vinmakaren kan jäsa ut sin tank utan vidare dramatik. Andra gånger vägrar vinet hoppa igång igen, eller så fortsätter den flyktiga syran att skena. Då är det bara att stoppa jäsningen med svavel och kyla och filtrera vinet och… jäsa om det i samband med nästa års skörd – vinet blandas då i andra jäsande tankar och blir dels utjäst, dels återfår det en normal halt flyktig syra.

På Domaine Rabiega är nu det mesta färdigtjäst. Några småpytsar återstår dock och det är först då allt är klart om någon vecka som nästa steg i arbetet kan tas. Då görs en första blend av de olika vinerna. Mer om det i ett kommande inlägg.

Förbud mot bräkvräkiga ungstockholmare!

Knappt har de ynkliga restriktionerna i Sverige hävts förrän den stockholmska Stureplans näringsställen svämmar över av bräkvräkiga ungstockholmare. Gaphalsiga fridsstörare imponerade av sig själva och de ljudresurser de inte tycks ha varit medvetna om att de hade då de var restriktade. Bristen på civilisation, stil och stoicism kring stureplanssvampen har aldrig varit så stor som nu. Något måste alltså göras innan den för det svenska världsryktet så viktiga platsen dras ner i smutsen alldeles av denna skammens decibelstinna oljudshär som Östermalms, samt i förekommande fall tillrest, kreti och pleti utgör.Vi kräver därför ett omedelbart förbud mot bräkvräkiga ungstockholmare! För att hålla otyget borta från gator och torg och andra för civiliserade och lågmälda människor  avsedda platser, måste Stockholm snarast införa människofångare med uppgift att fånga in och  bortföra den som är högljudd på vad som kan anses vara allmän plats! Exakt vad som händer med den som förs bort är inget som lagstiftaren behöver ta hänsyn till bara det blir tyst. Då det även då det brådskar understundom kan ta tid för lagstiftaren att formulera också enkla lagar som den nyss nämnda, kräver vi vidare att Folkhälsomyndigheten och regeringen i väntan på en ny lag återinför alla de pandemi-restriktioner som nu hävts

Musik.

Vintips!

Många ber mig återkommande om vintips. Har det kommit något nytt man ska prova, kanske ett nytt vin eller en ny årgång, har ett vin legat till sig som ”hyllvärmare” och nu blivit färdigt att dricka? De mest vakna av er har redan – kanske tog de till och med hjälp av rubriken – listat ut att det nu följer några heta vintips, varsågoda!

I somras släpptes en ljuvlig liten pinot noir från skickliga Marie Menger-Krug och hennes Krugscher Hof i Rheinhessen. Kanske har flera av er sedan tidigare koll på systervinet, Krugscher Hof Riesling Trocken Kabinett 2018, nr 72449, 119kr. Ett friskt och lättsmält vitvin i en tilltalande prisklass. Klarar såväl räkan, som fisken och salladen. Men det var ju pinot noiren jag skulle tipsa om: Krugscher Hof Pinot Noir 2018, nr 22388, 140kr. Det här är ett riktigt fynd för er som gillar pinot noir i allmänhet och tysk sådan i synnerhet. Oerhört läckert och med all frukt och alla jordgubbsassociationerna på rätt plats i smakbilden. Provade nyss den kommande årgången 2019 och den är minst lika bra som 2018 och definitivt än mer druvtypisk.På tal om pinot noir är en annan frisk nyhet Laetitia Estate Pinot Noir 2019, nr 2192, 179kr. ”Stor och nyanserad doft och smak med fatkaraktär, inslag av jordgubbar, körsbär, nougat, örter, skogshallon, körsbär och kanel. Snygg balans, där syran träder in just där den ska för att hålla allt på rätt köl. Till fågel, fläsk, lamm, matiga sallader, svamp, risotto…”Ändå mer pinot noir: Upptäck Domaine Guyon! Det är ett välkänt faktum i vinvärlden att producenter har sina ups and downs över åren. Domaine Guyon genomlever just nu en revival som heter duga och det är bara för oss konsumenter att tacka och ta emot och hinka så mycket som möjligt innan priserna skjuter i höjden. Tre tips: Bourgogne Hautes Côtes de Nuits 2018, nr 73306, 199kr (vit). Bourgogne Hautes Côtes de Nuits ”Les Dames de Vergy” 2018, nr 5460, 179kr (röd). Volnay 1er Cru ”Clos des Chênes” 2017, nr 78763, 579kr. Ni som redan upptäckt ”La Fuga” och ni som inte gjort ska veta att en ny årgång nu finns att komplettera vinkällaren med (eller, för den delen, servera på närmast kommande finmiddag): Brunello di Montalcino ”La Fuga” 2016, nr 12330, 325kr. ”Ett komplett vin med en stor och komplex doft och smak med rejält djup och bredd, relativt utvecklad doft och smak med väl avvägd fatkaraktär och inslag av körsbär, choklad, vanilj, pomerans, nougat, tobak, ceder och kanel.”Sist men inte minst har det röda husvinet Les Sorts kommit i en ny, finfin årgång: Les Sorts 2019, nr 70217, 119kr.

Musik.

Vinimportör i Sverige

När det gamla importmonopolet Vin&Sprit AB föll 1995, sadlade så gott som alla de existerande ”agenterna” om till att bli importörer. Det var inget litet steg. Tidigare hade de haft provision på allt som såldes i utbyte mot ”marknadsföring” – så gott det nu gick med de många restriktioner som var på plats vid den här tiden (till exempel, för er som inte är torra bakom öronen, var det förbjudet att annonsera i media). Varorna de representerade köptes in och transporterades av eller via importmonopolets försorg. Kort sagt var de ekonomiska riskerna närmast obefintliga och möjlighet att tjäna grova pengar stor. Då Vin& Sprits tre monopol föll 1995 – produktion, import och distribution; endast Systembolagets detaljhandelsmonopol blev kvar – var agenterna plötsligt tvungna att själva ombesörja allt det där, med alla de ekonomiska risker detta innebär (tänk om en vara blir ”hyllvärmare” eller inte alls säljer, tänk om den levereras med en defekt, tänk om…). Därtill var de tvungna att skaka fram kapital för att hålla egna lager, anställa personal som kunde hantera logistikfrågor och mycket mer. Mer än en agent tvekade inför steget, men de flesta tog det – och har klarat sig bra. På den tiden var det, faktiskt, ganska enkelt att ”få in” en produkt på Systembolaget. Dels var konkurrensen inte så hård, dels tog Systembolaget tacksamt emot tips från de nya importörerna. Kort sagt hade vissa importörer lekstuga under några år innan saker och ting förändrades.

En stor förändring kom i samband med mutskandalen. Systembolaget sade sig ha varit ovetandes om problemet att vissa butikschefer och utvalda personer på huvudkontoret hade väl vänskapliga band till vissa importörer. Företagets ledning sade sig också ha varit ovetandes om att flera importörer talade om ”gröna” respektive ”röda” butiker. Alltså Systembolag där butikschefen var mottaglig för tips och uppmuntran och sådana där chefen inte var det – alltså lite grann som vilka ICA-handlare som helst. Detta var dock något som, bevisligen, bland annat Vin&Sprits dåvarande VD, Egon Jacobsson, påtalat både muntligen och skriftligen till Systembolagets högsta ledning. Svaret var och förblev att det behövdes konkreta bevis.

När skiten träffade fläkten kom bevisen, och en och annan butikschef och en och annan anställd på en eller annan importör dömdes för mutbrott. På det stora hela taget klarade sig de flesta undan med, gissningsvis, någon form av skräckblandad förtjusning. Dock ändrades spelplanen. Det fåtal aktörer som haft mer öppna dörrar till Systembolaget än andra fick det lite svårare, efter några år mycket svårare, och de kommande åren exploderade mängden importörer i Sverige.

De nya var allt från slipade affärsmän och -kvinnor, rent av börsbolag och stora internationella aktörer, till ”småskuttar”, alltså vinälskare som bara ville ta hem sitt favoritvin. Vid sidan om dessa fanns och finns, förstås, också en lång rad lycksökare som vid något tillfälle fått kontakt med en stor producent i, låt säga Spanien, och som skickar in ett vin till en offertförfrågan och vinner den, eller inte. I det första fallet kommer ”småskutten” tjäna stora pengar (om det är fråga om en box som säljs i stor volym), i det andra fallet var det förhoppningsvis en kul grej att vara med på (och ett störande inslag i de mer långsiktigt och hårt satsande importörernas vardag).Idag domineras den svenska vinimporten av ett fåtal stora, mycket starka aktörer med finansiella muskler som heter duga. De har i egenskap av detta ofta även kunnat knyta till sig andra stora aktörer i produktionsledet, aktörer som också är beredda att satsa hårt för att vinna de stora upphandlingarna, eller rent av ”trycka in” en väl utvald produkt. Det här är, ska understrykas, inget konstigt eller på grund av att Sverige är en monopolmarknad. Så här fungerar det på de flesta marknader. Det som är unikt för Sverige är – bortsett från att Sverige är en enda marknad (andra länder brukar kunna delas upp i flera regionala marknader) –  Systembolagets sätt att beskriva produkterna det vill köpa in. Det är sällan eller aldrig ”bästa möjliga vin från det här området för det här priset” eller ett visst varumärke/vin utan ett i detalj beskrivit vin, alltså ett designat vin med en bestämd smakprofil, något som kan innebära att det ”bästa vinet” eller det av konsumenten önskade vinet inte köps in, utan snarare det som passar bäst in på inköpsorganisationens idé om hur ett vin i kategorin ska beskrivas.

Vid sidan om de nyss nämnda typerna av importörer finns så de mindre, ofta mer av vinintresse drivna importörerna, och småskuttarna. De sistnämnda är, som torde framgått ovan, glada amatörer som, måste sägas, inte sällan, är ganska störande inslag för mer seriösa importörerna och framförallt för producenterna, som kanske lockas att satsa på en ”importör” som de facto varken har för avsikt, än mindre förmåga, att på allvar agera för producentens bästa på den svenska marknaden.Ser vi till de mindre, eventuellt medelstora (de flesta medelstora ägs i sin tur av någon av de stora grupperna som dominerar marknaden),  aktörerna med vinintresset i centrum, har de i huvudsak tre vägar att gå när de drar upp strategierna för sin låda: 1. Försöka sälja via Systembolaget. 2. Sälja via nätet. 3. Satsa på krogar.

1.Sälja via Systembolaget. Med undantag för beställningssortimentet är det svårt att få in viner på Systembolaget. Chansen ökar dock för den som arbetar på lång sikt och gör sitt jobb, alltså lägger ner tid och möda på att hitta duktiga producenter som är tillräckligt bra för att kunna vinna offertupphandlingar i Sverige, alternativt är så bra att Systembolaget kommer köpa in produkten i sitt ”tillfälliga sortiment” – ett sortiment öppet för mindre volymer av dyrare kvalitetsviner.

2.Sälja via krogen. Den som vill göra detta i större skala står inför utmaningen att skaffa sig en mer eller mindre omfattande, och kostsam, kår av säljare samt att konkurrera med stora aktörerna i importledet och inte minst de väl etablerade bryggerierna med sina många säljare, väl fungerande distributionslösningar och möjlighet att på ett eller annat vis stötta stora kunder.

3.Sälja via nätet. Den här lösningen har av självklara skäl kommit att öka i betydelse de senaste åren. Här hittar vi dels sådana som erbjuder ungefär detsamma som Systembolaget, ofta till lite högre pris, och som tilltalar framförallt sådana som inte vill handla på bolaget av principiella skäl (trots att SB egentligen säljer inte ”sina” viner utan importörernas och producenternas produkter) och sådana som tror att de upptäckt något nytt och bättre eller rent av att de handlar billigare, dels hittar vi här några av de ovan nämnda vinintresserade nördarna, som gör detta mest därför att de vill och kan och i mindre utsträckning för att tjäna pengar, och som kanske hittat nischer som leverantörer av högkvalitativa viner till särskilt vinintresserade grupper.

Med tanke på min inblandning i Terrific Wines och mitt vinintresse är det väl överflödigt att säga att det är hos de små och seriösa mer vin- än vinstdrivna importörerna mitt hjärta hör hemma – vill samtidigt förtydliga att jag med glädje ser kollegor, både i producent- och importledet, tjäna en hacka: alla de hårt, seriöst arbetande aktörerna är värda framgång. De andra, tja, de kan dra åt fanders.

Grammatik

En trakt, flera traktor
Ett fakta, flera faktor
Ett k, fler kor
Ett i, flera ior
Ett konto, flera kontor

En dansk, flera danskor
Ett b, flera bor

Ett mot, flera motor

En vikt, flera Viktor

Ett r, flera ror

En, flera myror

En fick, flera fickor

En mus, flera musor

Ett hus, flera husor

En min, flera minor

Ett f, flera for

Ett spring, flera springor

Ett stick, flera stickor

Ett m, flera mor

Ett or, flera oror

En hyr, flera hyror

Ett ostor, flera ostoror

En vind, flera vindor

En norsk, flera norskor

En sipp, flera sippor

En kopp, flera koppor

Ett rep, flera repor

En tik, flera tikor

Ett flor, flera floror

Ett hopp, flera hoppor

En skock, flera skockor

Ett kök, flera kökor

En huv, flera huvor

En fransk, flera franskor

Ett lopp, flera loppor

En kock, flera kockor

En tysk, flera tyskor

En sopp, flera soppor

En gul, flera gulor

En fink, flera finkor

En burk, flera burkor

En far, flera faror

En for, flera foror

En skar, flera skaror

En syr, flera syror

Ett skrev, flera skrevor

En skrev, flera skrevor

En grammatik, flera grammatikor

Skörden Domaine Rabiega 2021 2.0

”Ni är väl snart klara med skörden?” har mer än en frågat de senaste dagarna och visst, vi har bara ett dagsverke kvar innan alla druvorna är bärgade. Men faktum är att varje nystartad jäsningstank innebär minst en månads, ofta två månaders arbete.Med andra ord: Om vi kör in de sista (cabernet-)druvorna i slutet av den här veckan, är vi ”klara” med skörden en bit in i november. Å andra sidan är det förstås nu, då druvorna ska bärgas, det är som mest arbetsintensivt. Höll på att lägga till ”oroligt” i slutet på förra meningen, men så enkelt är det inte. Oro för regn och hagel är en del av skörden, och det är oro för avbruten jäsning, galopperande flyktig syra med mera också. Det är inte förrän vinet ligger där i tanken, efter väl genomförd alkoholisk och malolaktisk jäsning, som vinbonden kan andas ut. Alltså om två månader.Just nu har vi ett flertal kärl som jäser. Tankar i rostfritt stål, öppna ekfat och betongägg. De första druvorna som kom in för snart tre veckor sedan jäser just nu alkoholiskt (de gröna/vita druvorna) eller malolaktiskt (de röda/blå druvorna). Källarråttorna – så kallas personalen i vinkällaren – springer mellan jäsningskärlen och mäter temperaturen och densiteten så vi vet att utveckling pågår – densiteten minskar allteftersom sockret jäser till alkohol –  och för att vi ska vara säkra på att utvecklingen går åt rätt håll provar de nyss nämnda och vinmakaren all must och alla viner varje dag.Min egen roll är dels, som nämnts ovan, att prova för att säkerställa att allt går som det ska, dels att  sätta ihop de många olika pytsarna vin så 1 + 1 alltid blir minst 3. Det arbetet börjar, åtminstone i mitt fall, redan ute i vingården, där jag försöker få en bild av varje fält och druvorna där. Denna bild brukar sedan klarna något när jag står vid gallringsmattan och går igenom druvorna allteftersom de anländer till vinkällaren.Det är utifrån den nyss nämnda bilden jag sedan fattar beslut om hur druvorna ska jäsas, och allteftersom den jäsningen pågår, alternativt då den är över, bestämmer jag hur vi går vidare, alltså vilka pytsar som ska slås ihop och, i förlängningen, hur de ska lagras de närmaste månaderna eller rent av åren. För att vara säker på att jag inte missat något eller omutifallatt någon blend drar iväg åt ett håll jag missat att förutse, måste korrigeringar göras allteftersom under lagringens gång. Faktum är att det är det där sista som är det roligaste med att göra vin i detalj och med högsta möjliga kvalitet som enda mål: Att det oförutsedda hela tiden inträffar och det gäller då att vara lyhörd för det och snabbt tänka om och fatta nya beslut utifrån de nya förutsättningarna. Detta sker allt som oftast mitt under pågående druvplockning och det händer också då vinet (eventuellt) är redo att buteljeras.

Musik. Musik. Skördebonus.

Boman bäst-i-test

Skrev för några år sedan om Göran Bomans bok om vinerna i Provence. Sedan dess har en engelsk version kommit och, hör och häpna, nu har ärevördiga La Revue du Vin de France recenserat och utsett den engelska (!) versionen till ”månadens bok”. Rätt cool ändå…