Det är möjligt att det genom medicinering och terapi går att få fason på de individer som fått för sig att det är i sin ordning att i ett civiliserat samhälle sätta sina fötter under det egna sätet på plan, tåg och dylikt, med följd att bakomvarande passagerare tvingas veckla ihop sina ben, vilket, åtminstone avseende längre personer, icke kan ske utan smärta och obehag, men för att vara på den säkra sidan föredrar vi ett förbud i lagboken lika tydligt som den påföljd den ska tilldömas som sätter sina fötter under den egna stolen på ett plan, ett tåg eller något dylikt innebärande att den bakomvarande passageraren inte kan sträcka ut sina ben under den framförvarande stolen, vilket måste anses vara en del av ett civiliserat samhälles grundläggande fri- och rättigheter. Som lämpliga straff för den som trycker in sina fötter under den egna stolen ser vi gärna mobblynchning medels lyktstolpe, förslagsvis under okontrollerade former och utförd av en samling depraverade och våldsbenägna huliganer som uteslutits ur Black Army, som på detta vis äntligen bidrar med något positivt till samhället, och en skampromenad nedför den göteborgska Avenyn en fredagskväll just då fyllona väller ut från näringsställena efter väl förrättad happy hour.
Långtidstest: hetta och sol
För några år sedan inhandlade Hustrun några som hon tyckte spännande viner på en lokal supermarché. Skälet till impulsköpet var att sommelieren, som denna dag befann sig i butiken för att lura på intet ont anande kunder vin, var så fantastiskt trevlig. Bland Hustruns fynd återfanns bland annat ett vin vid namn Grés de Montpellier, tappat på en av vinhistoriens tyngsta och knubbigaste buteljer och med 15% alkohol. Detta vin skulle jag prova, tyckte hon. Jag tyckte att det kunde vara en lämplig produkt för ett av mina långtidstest. Således gömde jag pavan på den i dessa vetenskapliga sammanhang berömda terrassen och lät den stå där ett par år. Fram till för cirka en vecka sedan. Då kom den fram och testades tillsammans med ett gäng gamla trotjänare – utfallet från den provningen har redovisats i en separat rapport; den här lilla rapporten rör endast Hustruns knubbiga femtonprocentare.

Dag 1 (sol, ca 30+, vinet ca 25+): Öppnades flaskan och korken inspekterades. Kort och knubbig som flaskan, dock intakt och med vacker vinsten i sina håligheter. Signalerade lång väg murket kork-inslag i vinet, vilket visade sig stämma då doft och smak skannades av, men först färgen: som fortsatt hade ett litet rött inslag men mest drog åt tegel, doften och smaken så: alkoholinslag (varmt vin med 15% alkohol, hade varit tjänstefel om eländet inte distinkt stinkt alkohol), mogen frukt (mest reminiscenser av mörka bär), integrerad ek, murket korkinslag, rejäl syra.

Dag 2 (sol, ca 30+, vinet ca 30+ (eller mer)): För att verkligen testa vinet ordentligt ställdes i samband med frukosten flaskan dag 2 ut på ett plåtbord i direkt solljus. Då det var över 30+ varmt på dagen och då plåtbordet på plåtbords envisa vis lät sig hettas upp till en inte helt sund temperatur blev vinet rejält varmt under dagen. Efter att det fått svalna lite testades det under aftonens första skälvande minuter. Den stora skillnaden mot dagen innan var att doft och smak nu kompletterats med ett tydligt inslag av potatismos och gammaldags trädgårds-svartavinbär samt en bränd touch, som för övrigt Hustrun tog upp då hon mer eller mindre frivilligt tvingades testa vinet, ”så bränt det är!” sa hon högt och ljudligt och ja, det var det, men den mest frapperande skillnaden mot dagen innan var en ny lååång eftersmak av kartong och bark. Kontentan av testet blev att vinet var i ett oförskämt gott skick, varför det ställdes tillbaka på plåtbordet, där det fick stå en knapp vecka samtidigt som en värmebölja vars hetta och kraft till och med låtit tala om sig på så avlägsna platser som Sverige svepte in regionen i ett värmetäcke och en hetta som hette duga.

Dag 9 (sol, ca35+, vinet ca 30+ (eller mer)): Oroväckande nog är vinet fortsatt vid liv. En stor doft dominerad av oxidtoner slår emot provaren på långt håll. När näsan närmar sig glaset och sätts däri drabbas den av en våg flyktig syra så anmärkningsvärd att såväl en nysning som en fnysning varit på sin plats (men då er utsände i de patinerade och i förekommande fall livsfarliga vinernas dystraste mörkergångar icke låter sig avskräckas av slikt kom inte ett ljud ur hans näsa), i smaken kan nu skönjas en liten restsötma som tidigare legat väl förborgad i diverse vinutsöndringar som nu förflyktigats i värmeböljans förödande framfart, vi noterar också en skarp och spetsig syra sprungen ur den i rask takt ökande flyktiga syran. Samtidigt som vi måste höja på hatten för det här vinet och dess lagringsduglighet tvingas vi med visst vemod hälla ut dess innehåll i närmaste sink på det att ingen av misstag råkar dricka av flaskan.

Långtidstest: Taverna öppen sedan 2015 m m
I ett världsunikt test har vi – trots Hustruns ivriga försök att få oss att göra oss av med studieobjekten vilka, enligt densamma, är en skammens avkomma på vår terrass – bokstavligen lyckats gå till botten med hur länge en öppnad butelj egentligen håller. Samtidigt skall, i ärlighetens namn, sägas, att Hustrun mest var så där avogt inställd under de första fem-sex åren av studien. Under andra halvan av projektet har hon accepterat sakernas tillstånd och att de öppnade flaskorna på vår terrass varit en del av huset, oss och vår familj. Nog av. Idag testade er utsände i de dödsföraktande följarnas i Pasteur spår bottenskylarna i studieobjekten samt, som bonus, ett osvavlat vin från 2013.

Bakgrund (mer finns att läsa på vinifierat.se ”långtidstest” – det går att följa det vetenskapliga arbetet genom rapporter som undan för undan presenterats på vinifierat): Hösten 2015 öppnades ett antal vinflaskor av olika slag och våren 2020 öppnades ytterligare ett antal diton. De provades och dokumenterades. Efter testet korkades de igen och ställdes på familjens terrass, där de sedan dess genomlevt och uthärdat provencalska somrar med topptemperaturer på 40+, frostfyllda vinternätter och Hustruns förolämpningar. Då volymerna i samtliga flaskor, med ett undantag, nu var så små är det med sorg och saknad vi måste meddela världen att nu, efter drygt tio år, är det slut på försöket.
Förutsättningar för dagens test: testet sker på terrassen då Hustrun är rädd för vad som skulle kunna hända om studieobjekten tas in i huset, på terrassen luktar det starkt av jasmin och en närstående lind, det kommer också små duster oleander från trädgården. Det är 30+ i skuggan.

Studieobjekt ett: Okänt rödvin från Languedoc, öppet sedan mars 2020. Vid tidigare test har kunnat konstateras att det här vinet är etanal-skadat. Vinet har nu tappat färgen, som övergått till att vara tegelanstruken, ljus rosévinsfärg med föga aptitretande röd-bruna flagor, vinet är ganska varmt och inte perfekt att prova just därför, å andra sidan uppvisar det en oxidation som hursomhelst inte är att leka med samt, obs! mycket intressant då effekten tillkommit under de senaste åren då flaskan lagrats stående: korkdefekt (TCA-typen) i doften. Sammanfattande omdöme: superäckligt.

Studieobjekt två: Sherry Oloroso (Victoria Regina Reserva), öppet sedan mars 2020. Vacker bärnstensfärg med brun kant, värmen stör vinet något och understryker ett besvärande inslag av gasbinda och påbörjade gipsning av spräckt knäskål, brutal smak av hälsorisk. Besk livsfara i eftersmaken.

Studieobjekt tre: (I princip) osvavlat vitvin (endast 2 g vid buteljeringen) gjort på chardonnay i Languedoc 2013, har lagrats i försluten form på terrassen sedan 2015. Fin gyllengul färg, ganska ok, mognad, lider av den varma serveringstemperaturen, ganska kraftfullt och en del frukt med dragning åt det tropiska och inte minst ananas, runt och kraftfullt i smaken, mognadssötma och svavelpåminnelse genom ett nu bränt inslag (då snarare krut).

Studieobjekt fyra: Den gamla, ständigt underskattade, parkbänksklassikern Taverna, öppnad 2015. Hårt sittande skruvkapsyl, som satt sig till följd av att sött vin nästlat sig in i gängorna vid tidigare testtillfällen. Ljus bärnstensfärg, mogna ej helt oangenäma oxidtoner, alkoholgenomslag (värmen), bra smak (!) med sötma, nötter och mognad. Störs dock av en rejäl beska i eftersmaken. Provningens solklara vinnare!

Dela “Långtidstest: Taverna öppen sedan 2015 m m” på Twitter
Reichswald mars 1945
När tysken vände sig om var jag bara några meter ifrån honom. Han var klädd i Wehrmachts uniform, en menig soldat, i en smutsig och till hälften knäppt uniformsjacka och med en illa sittande hjälm på huvudet. Han såg förvånad ut och hans rädsla och fasa hängde i luften som ett tjockt moln mellan oss och jag var tvungen att ta mig igenom det för att nå honom med min bajonett. När jag insåg att han sett mig rusade jag mot honom med geväret höjt och jag gav upp ett ”hurrah!” precis som fanjunkaren lärt oss under träningen i Brecon.

Bild: Pär Strömberg
Det är märkligt hur vissa ögonblick, tiondels sekunder, kan etsa sig fast i ens minne och hur de kan bli så där totalt genomlysta. Varje detalj blir viktig och ihågkommen. Tyskens ansikte var smutsigt och fårat av svett och kanske tårar som runnit nerför pannan och kinderna. Han var ung, lika ung som jag, men han verkade på något vis mer stridsvan än jag, jag som inte varit med regementet i Burma utan anslutit tillsammans med det nyutbildade manskapet som kom till kontinenten månaderna efter Normandie. De flesta i mitt kompani var oerfarna och vi hade lidit stora förluster i Ardennerna och nu i Reichswald verkade det inte gå mycket bättre för oss.
Han hade ett ganska runt ansikte, påsar under de lika runda ögonen och hans näsa liknande mest en potatis där den tronade ovanför de fylliga läpparna och den, ja, behagligt avrundade hakan. Han såg vänlig ut. Jag tänkte under den där tiondelens sekund att han såg ut som en bonde, eller snarare en bondpojke, ein Bauer, en bonde, Bauer ett av de få tyska orden jag kunde. Han borde inte vara här, tänkte jag, han borde vara hemma och göra vad nu bönder gör i mars, vårsådd? Jag vet inte, jag kommer från Splott i Cardiff. Arbetarkvarter. Hade säkert fortsatt arbeta på East Moors Steelworks om inte kriget kommit emellan. Tysk förresten? Han kanske var österrikare? Och trodde att jag var engelsk? Han kanske inte alls förstod de stolta emblemen på min uniform, The Royal Welch Fusiliers? Eller, varför skulle han ens bry sig?
Jag hörde ljudet av skottet samtidigt som jag kände en stöt någon decimeter nedanför hjärtat. Tysken såg om möjligt än mer förvånad ut när skottet brann av, och på något vis såg han skyldig ut också, som om han blivit påkommen med att göra något förbjudet, eller skamligt. Trots stöten och smärtan fortsatte jag framåt, kunde inte stanna, kroppen rörde sig automatiskt framåt. Som den vanlige fotsoldat han var, eller som jag antog att han var, hade han ett Mauser Karabiner 98, den korta modellen, pålitligt, effektivt, precis som mitt Lee Enfield, också den korta modellen, den som fungerar så bra ihop med Pattern 1907, bajonetten jag nu fick förlita mig på eftersom jag inte hunnit ladda om när jag plötsligt hade tysken framför mig, där i gläntan, mellan dungarna, där vi gömt oss på varsin sida, bara några meter ifrån varandra. Att jag glömt ladda om var ett oförlåtligt misstag. Varför tysken inte sköt mer än ett skott vet jag inte. Jag gissar att han hade slut på ammunitionen. Vid den här sena tiden i kriget led tyskarna konstant brist på ammunition och bränsle. Enskilda soldater, plutoner, kompanier, ja hela bataljoner kunde lida sådan brist på ammunition att de bara kunde tillåta sig att skjuta då de var säkra på att träffa en fiende. Spärreld och täckeld var inte att tänka på för dem. Hade jag hunnit ladda om… om jag hade gjort så som vi fick lära oss under utbildningen på infanteriskolan i Brecon då hade jag tagit tysken. Nu sprang jag istället mot honom med mitt Lee Enfield hotfullt höjt och med den brännande smärtan i min vänstersida, genom molnet av rädsla och fasa mellan oss, och medan jag skrek ännu ett ”hurrah!” stötte jag bajonetten i honom, precis så som fanjunkaren lärt oss att vi skulle göra. Bajonetten sjönk förvånansvärt lätt in i tysken. Han var liksom mjuk där jag stötte in min Pattern 1907, nära solar plexus, och jag är säker på att bajonetten gick rakt igenom honom. Jag kunde inte stanna utan fortsatte springa, rakt på honom så vi båda föll till marken, där vi blev liggande mellan dungarna, jag landade med min sårade buk vid sidan om hans huvud och han låg orörlig på rygg med mitt Lee Enfield väl förankrat i sin mage; det stack upp som ett dött träd ur en inte längre fruktbar jordplätt eller kanske som de förkolnade resterna av ett träd efter häftig artilleribeskjutning. Marken var fuktig och vi började nog ganska snart frysa båda två, jag frös i alla fall, allt mer allteftersom solen sjönk borta i horisonten, bortanför vår glänta som bara ett tiotal meter från oss öppnade sig och blev vad som i en annan tid skulle kunna ha varit ett bördig gärde, där bonden, en annan än han som låg och dog vid sidan om mig, kupade potatis eller sådde vete eller odlade vall.
Med den nedgående solen som fond kunde vi båda se det beigebruna gräset sakta vakna till liv efter vinterns kyla och snö. Det rök ur våra munnar och ett kvällsdis drog sakta in över åkern och vår lilla glänta och jag tyckte att tysken kved och gnydde, eller kanske var det jag som gjorde det. Den brännande och svidande smärtan ville inte ge med sig och jag antog att tysken också hade ont där han låg med min bajonett genom kroppen. Han tittade upp i himlen, mot stackmolnen som byggdes upp där samtidigt som mörkret sakta sänkte sig över oss. Själv kunde jag inte heller röra mig och såg därför på tysken från sidan. Han hade tappat hjälmen när han föll och märkligt nog hade lite blod runnit ut ur hans öra.
Jag vet inte hur länge vi låg så där och väntade på att få dö, solen hade i alla fall gått ner när jag, vi, hörde tanken närma sig, en Tiger, helt säkert en Tiger, ingen annan tank har det där vrålande motorljudet, ingen annan tank har en gigantisk 23 liters V12, och ingen annan tank har det där metalliska slamrandet från larvfötterna. Den kom ut ur buskagen på den sidan som tysken kommit ifrån och vi insåg båda två att vagnsbesättningen inte skulle se oss i mörkret och det var då jag hörde tysken hest stöta fram ”Friends?”. Just som larvfötterna nådde fram till oss väste jag med viss möda, halsen var tjock av långsamt koagulerande blod, ”Friends”.
Godnattsaga
Det är mitt i natten
Jag tror mig höra katten
Höra den jama
Men nej, det är Dalai Lama
Så jag säger: Dalai Lama?
Var det dig jag hörde jama?
Jag? Skulle jag jama?
Jag är faktiskt Dalai Lama!
Det förefaller vara rim och reson
Du är de facto en upphöjd person
Inte någon som i natten jamar
Snarare någon som ger varma kramar
Och sprider billiga klichéer
Och vackert fridfulla idéer
Och du står upp för din sak
Men hallå! Vad var det där för brak?
Usch här luktar skunk!
Var det du som sket, usla munk?
Jag är Dalai Lama! Det är inte jag som pruttar!
Nähänä, men nu är det du som härifrån skuttar!
Det är mitt i natten
Här ligger jag med katten
Den där doften som var så unken
Försvann inte med munken
Nej, det är något annat som luktar
Och om jag ut i mörkret fluktar
Ser jag blott katten och min ena fot
Och ja, men nej, fan tro’t
Det måste vara katten som osar
Där den ligger och myser och gosar
Jag kastar ut den genom närmaste dörr
Men nej, det luktar ändå som förr
Är detta en förbannelse från Dalai
Att allt här i huset nu luktar baj?
Nej det vill jag ändå inte tro
För han kändes som en äkta bro’
En hemsk tanke slår mig nu!
Är det jag som stinker? Hu!
Ja, då får jag sova på balkongen
Trots att jag sover i kalsongen
Det är mitt i natten
Här ligger jag med katten
Vi sover på balkongen
Katten näck, jag i kalsongen
Här är luften frisk och ren
Och min unkna kroppsodör mycket klen
Det blåser och viner
Och luktar inte som där solen inte skiner
Huvudvärken har släppt
Näsan är inte längre täppt
Dalai Lama är borta
Där kom jag allt till korta
Att förolämpa honom så
När stanken kom från min egen tå
Ja, jag skäms
Men han är också en sådan som skräms
Komma smygande mitt i natten
Som något som släpats in av katten
Ja, man kan hålla sig för skratt
Men nu säger vi god natt
SFI
En bil, flera bilar (i sten)
En besk, flera beskar (trädgården)
En haj, flera hajar (inget)
Ett rusk, flera ruskar (om)
Ett ord, flera order (har givits)
En fil, flera filar (i kylen)
Ett hack, flera hackar (bort isen)
En bank, flera bankar (skiten ur någon)
En stamp, flera stampar (takten)
En lag, flera lagar (taket)
En finka, flera finkar (i trädet)
Ett träd, flera träder (in i salen)
En sump, flera sumpar (chansen)
En ål, flera ålar (fram)
En repa, flera repar (i lokalen)
En hulk, flera hulkar (av rörelse)
En snopp, flera snoppar (av)
En kopp, flera koppar(kittlar)
Ett städ, flera städer (med gator)
En topp, flera toppar (upp)
En sten, flera stenar (en stackare)
Ett skott, flera skottar (i Skottland)
En kusk, flera kuskar (runt)
En sko, flera skor (sig)
Ett hopp, flera hoppar (rep)
En fika, flera fikar (efter beröm)
Ett bord, flera bordar (planet)
En häl, flera hälar (stöldgods)
Ett sköte, flera sköter (affären)
En kut, flera kutar (fort)
En bild, flera bildar (sig)
Ett ben, flera benar (ut frågan)
Ett tåg, flera tågar (över berget)
En list, flera listar (ut saker)
En back, flera backar (att gå uppför)
Ett skott, flera skottar (vägen)
En bok, flera bokar (plats)
En tropp, flera troppar (av)
En pung, flera pungar (ut)
En kvist, flera kvistar (över till Jonsons)
Ett mål, flera målar (väggen)
En tanke, flera tankar (bilen)
Ett kap, flera kapar (träbiten)
En våg, flera vågar (försöka)
En resa, flera resar (i backlinjen)
En frukt, flera fruktar (det värsta)
Mot Klacken!
Kom! Vi åker nu!
Bara vi, jag och du!
Jag har en och annan tablettask,
jag har faktiskt massor av snask
sega råttor, klubbor och choklad
och hörrödu, vet du vad?
Nu åker vi till Centralen, vi tar en Bolt
som har en stol för en kolt
Vi borde egentligen åka som kollektiv
det är bättre för Jordens liv,
men nej, nu ska vi dra
och då funkar Bolten bra!
Ohoj, voj voj, o’boy o’boy
vilken sjusärdeles hoj!
Engelska flottan har siktats vid vinga
om vi ska med tåget, får vi springa
Skynda, skynda, ila, ila
ingen tid att vänta vid vår mila
vi ska ju till kontinentens alla hörn!
Va? Vafalls? Har du glömt din lilla björn?
Det har vi inte tid med nu förstår du
vi ska ju med nästa tåg ju!
Godis har vi, men inte tid
för nu tar den stora resan vid
Här, kolla in min rygga!
Godis som håller oss trygga,
det är sant, inget båg,
ifall vi blir fast på vårt tåg
Alltså vår Bolt, ett sådant åk!
Jag vet, ingen hoj, men inget bråk!
Det är ett motordrivet fordon, går på diesel
och luktar doftgran för vår trivsel
Chaffisen har ingen chaffissvid
och bilen är nog en laddhybrid
inte alls bara driven av diesel
och även det för vår trivsel
ja, att bilen kan laddas med el,
och det behöver inte alls vara fel,
många bilar går på el nuförtiden
och historia är den nog nu, chaffissviden
Bilen, Bolten är vit och grå,
passar stora och passar små,
sådana som du och jag
i denna dagens dag idag
Sätena klädda med plysch i rött
och jag blir så himla trött:
plysch!? Skulle väl vara fuskläder
som matchar våra kläder?
Chauffören, borde vara tjock och stor
men han är inte alls som vi tror
han är liten och spinkig
men jag är inte kinkig
kör i vinn, säger jag
för denna dag idag
är dagen då vi drar,
när vi till kontinenten far!
Åh! Centralen! En hamn!
En hamn att ta i sin famn!
En hamn som är vägen ut,
ut på en seglats utan slut!
Resenärer, resenärer, överallt resenärer
med väskor, hattar och necessärer
Avgående tåg, ankommande tåg minsann,
en sån tur att jag dig i parken fann
Ja, en sån tur att jag dig i parken såg!
Och nu: dags att borda vårt tåg!
Ett sånt fint tåg ändå detta är
och nu iväg det snart bär
Kom nu, häng med lilla påg
nu har vi bara godis och resa i vår håg
Sköna säten, gott om plats,
vi har ur skolan tagit vår Mats
Vi har lämnat allt bakom oss
ingen är längre vår boss
vi är ett härligt par
som bara roligt har
Ut på kontinenten bär det av
på tåg, ingen går, inget skav,
vi behöver inte som Rasmus luffa
men vi måste nog vara ganska tuffa
Hoho, min rygga är proppfull
av godisvärldens gull!
Friska Fläktar, Tutti Frutti och Zoo,
jodå, de också må du tro!
Vad vi ska ha till mat?
Klubbor, choklad och nougat!
Sött, salt och surt, mjukt och hårt,
det behöver verkligen inte vara så svårt
Daim, Center, kolor och Japp
kan vi äta ikapp
och vi kan äta ända tills det tar stopp,
tills vi inte får i oss ens en liten Plopp
Självklart har jag med kokosbollar,
dem kan vi äta som några andra stollar!
Och vi åker inte tillbaka hem
förrän vi ätit upp varenda kolarem!
Så går vår resa via Malmö och Köpenhamn,
ner på kontinenten som öppnar sin famn,
låter oss resa vidare till Hamburg, München,
är det något mer vi kan oss wünchen?
Jag kan tyska hör du det? Flyter som vatten!
Zeller Schwarze Katzen!
Nu vidare mot Basel… va? fel håll?
Som om vi inte har koll!?
Vi ska ta Basel och sen ner mot Klacken,
där maffian finns med ögon i nacken,
men det skrämmer inte oss
för vi är vår alldeles egen boss!
Men vad med schweizarna, dessa osthål?
Vi ska nog ge dem vad de tål!
Hallå, släpp oss, låt oss gå!
Annars ska ni andra bullar få!
Kom! Vi åker nu!
Bara vi, jag och du!
Jag har en och annan tablettask
jag har faktiskt massor av snask
sega råttor, klubbor och choklad
och hörrödu, vet du vad?
Vi åker hem till Centralen, där tar vi en Bolt
som har en stol för en kolt
(TT) Det uppmärksammade fallet med barnet som kidnappades av en medelålders man i Tessinparken har fått sin upplösning. Mannen flydde med tåg genom Europa och har gripits i Basel, på väg mot Alessandria i Italien. Det var i tisdags mannen lockade med sig en två-årig pojke och lyckades ta sig ut ur landet samtidigt som polisen finkammade Östermalm. Detta ledde snart till en intensiv polisjakt genom Europa, som alltså slutade i Basel sent igår kväll. Bortsett från akut sockerchock uppges barnet må bra. Mannen säger sig vara ångerfull och att han inte förstod att han inte bara kunde locka med sig en resekompis utan att be föräldrarna om lov.
Vintips maj-26
Toklängesedan vi såg till någon regelrätt reklam här på vinifierat, med andra ord hög tid för slikt. Först som sist Bastien Papleuxs tolkning av vad en frisk och fullt ut ren champagne är för något, kort sagt en härlig blanc de blancs från en stram vinmakares hjärna: Champagne Goutorbe Bouillot ”Champ de Craie”, nr 90408, 400kr (fyndpris!). (För den som inte talar franska men ändå vill försöka imponera med sin kunskap: ”craie” betyder krita och ”champ de craie” således kritfältet, typ.)
Och så är det vår/försommar/sommar och rosévinerna kommer till heders. Stående tipset är, förstås, Les Lauzeraies, nr 2724, 149kr, detta smakrika och vuxna rosévin från rosévinernas egen appellation Tavel (en av de två första appellationerna då när systemet infördes, 1936). I beställningssortimentet finns också syskonet Cuvée Royale, nr 79236, 179kr. Medan Les Lauzeraies har tydligt avtryck av sin uppväxt i den kalkhaltiga delen av Tavel bär Cuvée Royale med stolthet sitt kraftfulla avtryck av de galets (stenar) som dominerar den delen av Tavel där Cuvée Royale växte upp. I beställningssortimentet återfinns även det undersköna rosévinet Mart, nr 56307, 199kr, från biodynamiska superproducenten Gramona, annars mest känd för sina fantastiska bubbel, men de kan göra stilla vin också.
Under det senaste decenniet har lätta rödviner som på något vis möter Tavel av Cuvée Royale-typen (se ovan) på färg- och smakskalan blivit allt populärare. Ljust röda viner som med fördel avnjutes svala eller rent av kalla, kanske till en paella, ljust kött eller, som det brukar heta, vegetariska rätter (som förstås kan vara snudd på precis vadsomhelst, men ändå…). Här några tips på viner i den stilen: La Corte del Pozzo Bardolino, nr 23400, 115kr. El Paisano de Tares, nr 52337, 149kr. Selvaggia, nr 56405, 179kr.
Sist men inte minst, i år är Bierzo i de mer nordvästliga delarna av Spanien ”Årets vinort” enligt Munskänkarna. Kul. Ett område som är tämligen okänt trots att här gjorts fantastiska viner under lång tid nu. Några tips, först rött: Sangarida Mencia, nr 71262, 149kr. Baltos, nr 79246, 169kr. Sangardia ”Pico Tuerto Mencia”, 73497, 249kr. Bembibre, nr 70110, 399kr. (Mencia-druvan och Bierzo-området tolkat genom Sangarida Mencia som är ett utmärkt exempel på lite lättare mencia/röd bierzo via ett par fina mellanlägen fram till lagringsvinet Bembibre.)
Och så vitt: Sangarida Godello, nr 70768, 179kr. Godello (Dominio de Tares), nr 72451, 259kr. Sangarida ”La Yegua”, nr 74672, 249kr. (Tre x godello, denna urläckra druva som sällan blir annat än en favorit hos den som har lyckan att upptäcka den.)
Kryonikus
Det började med att jag hamnade intill den här personen på den där middagen i Davos. Vi var där för att uppleva en ny upplaga av The World Economic Forum. Inte för att jag hade något att göra där. Eller där att göra. Egentligen. Jag var bara rik och kände att närvaro i Davos var något att slå mina miljardärskompisar i huvudet med när det kom till att vara meste entreprenören, mest tech, rikast och den viktigast av oss alla. Världsledare – Trump! –, företagsledare – Bezos! –, akademiker – vet inte vilka de var, men de hade säkert glasögon och grått hår –, och en massa miljardärskompisar – oligarker, oljeshejker, techarker, rika kineser, Fifa-pampar och rådgivare knutna till sydamerikanska drogkarteller: 3000 viktigpettrar. Och jag en av dem! Temat för mötet var något så meningslöst och dumt som ”A Spirit of Dialogue”. Med andra ord inget som, med möjligt undantag för enstaka akademiker och bevakande press – fake media! med sina sjuka avslöjanden om vad vi som förstår bättre gör så snart det är något som inte är bra för mänskligheten och det allmänna –, någon av oss brydde sig om eller begrep så mycket av. Fruktansvärt tråkiga föredrag och diskussioner. Jag satt mest och spelade spel och kollade porr i mobilen. Då och då applåderade jag. Bytte sittställning för att inte få ont i baken eller bli stel i benen. Kände mig gammal. Fick ont i bröstet av tristess. Tänkte på att håret börjat glesna. Tydliga vikar. Kände att döden var nära och det var i ljuset av detta som jag blev alldeles till mig när jag hamnade intill Susan O. Peterson vid ytterligare en av de här hemska middagarna där vi alla frotterade oss med varandra och låtsades vara ointresserade och framförallt inte imponerade av att ett flertal världsledare deltog i samma middag. Inte Trump tyvärr, men väl Merz, Macron och Bart De Wever (a-l-l-a frågar vem Bart De Wever är! så skönt att ha koll och vara middagskompis med honom).
Susan, visade det sig, var kvinnan bakom start up:en Kryonikus. Oerhört framgångsrik. Rikare än jag (jobbigt). Personlig vän med Trump (jobbigt). Kryonikus, ett företag som sysslar med kryonik, en teknik som, förklarade Susan för mig och jag förstod, en teknik som gör det möjligt att med hjälp av flytande kväve frysa ner folk till ner emot – 200 grader – ett kvävebad! utbrast jag, Susan log, det var en fin stund – och bevara dem i detta frysta skick tills en dag då man bestämmer sig för att tina upp dem, förhoppningsvis i en tid då forskningen om det eviga livet kommit så långt att döingarna från förr kan återfå livet och återta sina gamla rikedomar och positioner i samhället. Det här lät oemotståndligt! Jag berättade, kanske lite väl upprymd, jag snubblade på orden och gav ifrån mig larviga flämtningar, något jag arbetat bort och lyckats få kontroll över sedan något tiotal år, alltså sedan 20-årsåldern, jag berättade att jag haft känningar i bröstet mest hela dagen, att håret glesnade i allt snabbare takt, snart skulle jag få raka skallen, att jag nog snart skulle dö, att jag är jätterik, att jag hänger här på Davos, varje år, visserligen första gången jag är med i år men det innebär inte att jag inte är en stammis, en framtida stammis, det är alltid en första gång småskrattade jag kanske lite väl fnittrigt, det där fnittret trodde jag faktiskt också att jag lyckats arbeta bort, och ja, jag blev helt enkelt intresserad av att låta mig frysas ner medans tid var och dessutom ville jag vara ung när jag återuppstod till evigt liv, jag tillät mig till och med skämta om hur gammal Trump skulle vara om han lät sig frysas ner nu för att senare återuppstå, Susan log lite snett åt detta och sade att hon också funderade på att frysa ner sig medans tid var, här blev jag ordlös, Susan var faktiskt om sanningen ska fram en gammal kärring på säkert femtio plus år. Snacka om att tåget gått för hennes del.
Hursomhelst och sagt och gjort. Susan och jag gjorde upp affären. Kryonikus skulle frysa ner mig snarast möjligt, innan jag hann dö, och ställa in mig på upptining 200 år senare. Det fungerade. Jag lever igen. 230 år gammal i en drygt 30-årig kropp! Inte illa. Samtidigt, det måste sägas, visade det sig att Kryonikus, Susan & co, sålt de här frysta kropparna till ett annat start up, Recruitment & Enslavement LLC, ett företag specialiserat på framtidens arbetsmarknad. A match in heaven! som Trump skulle sagt. Under de cirka hundra år som Kryonikus existerade hann företaget frysa ner tusentals och åter tusentals levande och döda kroppar jorden runt. Kropparna lagrades på gudsförgätna platser som norra Kanada, Grönland, Sibirien och Antarktis, och allteftersom AI-humanoiderna tog över världen och därmed slutade använda fossila bränslen, de behövde ju inte resa! , eller värma, för den delen, de behövde bara värme och transportmedel för de mänskliga slavarna, återställdes klimatet och allt blev kallare vilket ledde till att Kryonikus lagringsmöjligheter blev närmast oändliga. Med andra ord finns det ett snudd på outtömligt lager av nedfrysta potentiella slavar att tillgå och AI-humanoiderna är, för att uttrycka det enkelt, på. Själv har jag satts att hålla ordning på och städa familjen Eve och John Rellcs egendom i up state New York. I mina göromål ingår att klippa gräs, kratta gångar, spraya rosenbuskar med bordeauxvätska, städa husen och smörja familjemedlemmarnas fogar och kopplingar samt se till så att vägguttagen för laddning alltid fungerar. Inte riktigt vad jag räknat med när jag lät frysa ner mig, men som Susan, som också arbetar här hos familjen Rellc, säger ”Herregud! Vi lever ju!”.
Kockskolan: Konvalescensmatlagring
Idag ska vi tala om konvalescensmatlagning, alltså sådan matlagning som er utsände i de patetiska kockarnas ångande environger tvingats till då dennes bättre hälft till följd av en anatomisk uppdatering temporärt måste avstå kökets andliga, mentala och fysiska prövningar och utmaningar. Med andra ord är situationen ytterst prekär för hushållet och er ja-ni-vet-vem har tvingats ta på sig sin skinande rustning och rädda situationen. Detta har dock inte gått helt smärtfritt och det har framkommit en del nya rön som förtjänar att spridas på det att folket på Franzén och Aira och deras likar inte begår onödiga misstag i sitt dagliga värv, och nej, ni behöver inte tacka, tag bara lärdom för allas vårt bästa, och det gäller förstås även alla ni som understundom tvingas till ofrivillig kökstjänst.

Det vi alla lär oss idag är, att om en fryst påse pytt-i-panna värms i en stekpanna ska man inte lockas till vad man tror är förbättrande åtgärder, som, till exempel, att lägga i tärningar av fryst oxfilé i sista stund. Idén som sådan, tärnad oxfilé i en pytt-i-panna, är, om vi själva får säga det, genialisk och naturligtvis något som ni själva kan prova hemma, men!, allt handlar om tajming. Kort sagt: Lägg i tärningarna i god tid! Inte i sista stund. Empirisk forskning har visat att gästen inte, vi repeterar inte, uppskattar vad som, måste vi medge, kan upplevas som, låt oss säga, råstekta isbitar i en i övrigt varm pytt-i-panna.
PS När vi skriver ”en fryst påse pytt-i-panna” menar vi fryst pytt-i-panna som tagits ur sin påse och lagts i en stekpanna (påsen ska läggas i soporna, inte stekas)
