Rosévin

Rosévin kan göras som ett traditionellt vitvin: druvorna höstas, läggs i pressen och går därifrån in till jäsningstankarna (jaja, för er petimätrar: musten kyls oftast ner så skalrester o d hamnar på botten varefter musten kan separeras från de här under jäsningen mindre önskade artiklarna (kan ge mer eller mindre påtagliga off-effekter under jäsningen)).

Rosévin kan också göras som ett rödvin. Då får musten ligga och dra med skalen några eller flera timmar innan klarningsprocessen tar vid varefter jäsningen startas. Det här kallas ”maceration” (skalurlakning) men ofta säger odlarna, särskilt de äldre, också ”saignée”, vilket rör ihop begreppen för en del…

… för det tredje sättet att göra rosévin är saignée i mer traditionell mening. Då laddas en tank för jäsning av rödvin. Efter bara någon timme tappas en mindre del must av från den tanken. Huvudsyftet brukar vara att ge rödtjutet mer färg och kraft medan rosévinet får bli vad det blir (fast ibland blir det också bra, särskilt om producenten arbetar med förstklassiga druvor). Den här metoden är mindre vanlig 2020 än den var t ex 2010 då en majoritet av de mer bemedlade vinkonsumenterna gärna köpte (röda) power-viner.

Är något sätt bättre än de övriga? Om vi räknar bort slarvig saignée i betydelsen tappa av ljust vin från en rödvinstank är det jämt skägg mellan de båda andra. Ytterst beror det på vilket vin producenten vill göra och vad den tänkta konsumenten är ute efter. Den som vill ha ett ljust och lätt rosé typ Provence vill gärna ha ett direktpressat rosévin, den som vill ha mer kraft och smak ska leta efter rosévin som gjorts via maceration.

Till ovanstående ska läggas att druvorna producenten har att arbeta också spelar roll. En del druvor ger mycket färg, och det fort, andra kan ligga och dra sig i musten flera timmar utan att göra något mer påtagligt färgavtryck (och ja, petimätrar, åren spelar också roll, vissa år är det lätt att laka ur färg, andra inte).  Här följer tips på tre roséviner gjorda på lite olika vis. De två sista har jag varit inblandad i som vinmakarkonsult. (En kul provning kan vara att ställa de tre mot varandra och gärna äta en bit mat – t ex grillad fisk och grillade rotfrukter –för att se vad som då händer med upplevelsen av de tre.)

1. Ésprit de Rosé (Didier Desvignes) 2019, nr 79681, 135kr. Ett direktpressat rosé på den inte särskilt färgrika druvan gamay, skördad före övermognad. Didier Desvignes arbetar med mycket låga svavelhalter, ibland tillsätter han inget svavel alls, vilket är fallet med det här vinet. Det gör att det har en viss ”naturvins-känsla” i den rena skolan, med andra ord en hel del schysst frukt utan defektvarning samtidigt som det kan upplevas som mer nedtonat än de två vinerna nedan. Lättviktare under parasollet.

2. Domaine de Brescou ”Fleur d’été” 2019, nr 70323, 119kr. Jag har alltid tyckt det är intressant att blanda de olika tillverkningssätten och då framförallt direktpress och maceration. Det här vinet är ett sådant exempel. Syftet har varit att ligga kvar i den relativt ljusa färgstilen men ändå få till en större smakrikedom. Det här går att lösa med hjälp av att blanda i mer gröna druvor under skörden (det är generellt tillåtet att blanda blå och gröna druvor, men inte rött och vitt vin för AOP-viner). Här har jag istället alltså blandad de två tillverkningssätten och två druva, grenache och pinot noir. Tanken har varit att låta grenache utgöra ryggraden medan konsumenten i första hand ska hitta pinot i doft och smak. Allround, befinner sig någonstans mellan parasollet och matbordet. (För er som tycker det är viktigt: det här vinet är certifierat både eko och hållbart, det är också CO2-neutral och har låg svavelhalt.)

3. Les Lauzeraies Tavel 2019, nr 2724, 129kr. Det här kraftpaketet är gjort med lång maceration, hela 48 timmar. Skälet till att det inte är rött är att en hel del gröna druvor ingår i blenden. Tavel är för rosé ungefär vad grannen Châteauneuf-du-Pape är för rött: ett mischmasch av druvsorter och med rosévinsdruvan par excellence, grenache, som bas. Tavel som är en av Frankrikes äldsta appellationer tillåter bara rosévin och det måste vara kraftigt färgat. På så vis vet konsumenten vad den har att vänta när den handlar ett vin från området. Utmärkt ”mat-rosé”. (För er som fortsatt är intresserade av eko o d, är producenten här en av få i Frankrike med HVE3, högsta graden av hållbart jordbruk, och vinet är eko.)

Musik.

Birgitta Stenberg: Apelsinmannen

Har, känns det som, i alla tider läst om Birgitta Stenberg, hennes vilda leverne och vänskap med poeten Paul Andersson, närheten till Kejne-affären och mycket annat. Förstår att många anser henne som en viktig kugge i sin Samtids centrum och någon som vågade utmana och därmed utveckla, och så är det förmodligen; att hon bidrog till att göra samtalet i Samtiden mer frispråkigt. Den förmodat ”oförblommerade” (citerar bokens omslag) berättelsen i Apelsinmannen (från 1983 och sig utspelandes några decennier tidigare) är dock mest patetisk. Här har vi några människor i Stockholm som utsett sig själva till Genier och rent av Samtiden. De knarkar och beundrar sig själva och är helt tagna av att känna att de är mitt i inte bara händelsernas centrum utan rent av Alltet. Fast egentligen lever de i ganska sjaskiga kvartar och hänger på ett fåtal utvalda näringsställen med likasinnade där den stora frågan kan vara ”Har Paul varit här?”, vilket han har eller inte har och så är det inte mer med den saken.

Så då ska man inte alls läsa Apelsinmannen? Jo, den är läsvärd, just som ett vittnesmål från en Samtid i Tidens flöde. Den visar också med önskvärd tydlighet att allt är sig likt år ut och år in och särskilt i de cirklar som tror sig vara de som bryter cirkeln.

Musik. Mer musik.

Spola kröken: Drick en liter vin om dagen

I dagarna påminner AAWE (American Association of Wine Economics) om en fransk Spola kröken-kampanj från 1954. Texten uppmanar medborgarna till att inte dricka mer än en liter vin om dagen. Då, 1954, hinkade fransoserna en bit över 140 liter vin/person och år (numer är den siffran nere i 40 liter/person och år).Annat var det under första världskriget. Då kampanjade myndigheterna för att fransmännen, och särskilt soldaterna, skulle dricka mer vin. Citerar vinfierat från den 19 december 2014:

Comique troupier vare en särskild sorts komiker som dök upp under 1800-talets andra hälft i Frankrike. De uppträdde i militäruniform och framförde monologer och sånger av komisk art. Till de ännu idag kända artister som börjat sin bana som comique troupier hör Fernandel och Maurice Chevalier. Nils Poppes soldaten Bom är väl en svensk avläggare i genren.

Under första världskriget, La Grande Guerre, gjorde sig Charles-Joseph Pasquier, eller Bach som var hans a.k.a., sig ett namn som comique troupier. Han var verksam ända in på 1950-talet och hann medverka i filmer och skriva ett flertal sånger, monologer med mera åt både sig själv och andra. Under första världskriget var ett av hans mest populära nummer ”Vive le pinard”. Sången handlar om vinets välgörande kraft och blev populär bland de arma satar som förväntades konstant lida och springa mot döden närhelst en överordnad skrek åt dem att göra det.

 … Le pinard, c’est de la vinasse

Ça réchauffe par oùsque ça passe

Vas-y Bidasse, remplir mon quart

Vive le pinard, vive le pinard

 I senaste numret av La Revue du Vin de France omnämner Sorbonne-professorn Jean-Robert Pitte (tur han inte är svensk) Bach och just den här sången och sätter in den i ett historiskt sammanhang. Fram till kriget drack nordfransoserna framförallt öl, cider och vatten. Efter kriget vin. Ett skäl till detta var att soldaterna dagligen fick en kvarting vin från det kriget startade. Undan för undan ökade ransonen för att 1918 vara 75 cl per dag. Till detta kom extra ransoner för att ingjuta mod före attacker och dylikt. Ett annat skäl var att vin kom att bli en symbol för nationell enighet och seger. Möjligen bidrog också att vinsjöarna i Languedoc och Algeriet, som då var ett franskt departement, ökade i storlek allteftersom vingårdarna återplanterades efter vinlusen och gödning blev allt vanligare och mer omfattande.

Vinet var en av få ljusglimtar i krigets mörker och de käcka sångerna i stil med ”Vive le pinard” blev populära. ”Pinard” är för övrigt slang för ett enkelt, rent av mediokert eller uselt vin. Ordet uppstod i de franska kasernerna, där ”ard” ofta lades till ett ord och bildade ett nytt, exempelvis ”vieillard” (gamling) från ”vieille”. I det här fallet tros basen för det nya ordet ha varit ”pinot” eller möjligen ”pineau”. Pinard är ett vanligt utryck ännu idag.

Vid krigets slut låg vinkonsumtionen i Frankrike på 150 liter per person och år (tre gånger dagens nivå) och ”L’Academie de Médécine” rekommenderade att vinkonsumtionen inte borde överstiga 50 – 75 cl… per måltid. Charles-Joseph Pasquier a.k.a. Bach.

John Le Carré: Agent running field

… fortsättning på ”Olga Tokarczuk: Daghus, natthus”… Okej, så Hustrun hoppar i säng med den där John Le Carré. Bara så där. Var det bara för att jag hade ihop det med Olga?  Oerhört lågt i så fall. Men ändå, det gnager. Efter några kvällar, då Hustrun envisas med att hålla på med den där John, är måttet rågat. ”Lilla gumman, den där John, vad har han som inte jag har?” Hustrun: ”Du har? Hur menar du? Bränna vass? Kronos väv? Vinifiktioner?” Den här historiens hjälte: ”Nejnej, vi behöver inte jämföra oss så där vi killar, vem som har störst och så, jag bara undrar varför inte…” Hustrun: ”Vill du att vi byter? Jag tar Olga en stund och du John? Swingers liksom?” Hjälten: ”Hehe, tja, swingers, ja om inte…” Hustrun: ”Nej, jag är faktiskt precis klar med John, här, ta honom!” Hjälten: ”Åh tack, men inte ska… tack tack.”Lyfter försiktigt över John från Hustruns sida av sängterritoriet och kastar mig hungrigt över honom. Hm, inte illa alls. Vältalig. Snacksalig i sängen. Kan verkligen berätta en historia. Fortfarande. Oerhört vital och spännande att utforska, snart 90 år gammal. Berättar spionhistorier.

Och säger saker som ”’According to Shannon, what he read was clear proof of an Anglo-American covert operation already in the planning stage with the dual aim of undermining the social democratic institutions of the European Union and dismantling our international trading tariffs.’ She takes another deep breath and continues. ’In the post-Brexit era Britain will be desperate for increased trade with America. America will accomodate Britain’s needs, but only on terms. One such term will be a joint covert operation to obtain by persuasion – bribery and blackmail not excluded – officals, parlimentarians and opinionmakers of the European Establishment. Also to disseminate fake news on a large scale in order to aggravate existing differencies between member states of the Union.’”Och “… Point about Trump is, he’s a gang boss, born and bred. Brought up to screw civil society all ways up, not to be part of it… And poor little Vladi Putin never had any democratic potty training at all… Born a spy, still a spy, with Stalin’s paranoia to boot. Wakes up every morning amazed the West hasn’t blown him out of the water with a pre-emptive strike.”

Till dessa klarsynta ord från spionthrillerns mästare med egen erfarenhet av vad han talar om somnar jag sött med John dåsande på mitt bröst medan Hustrun och Olga ser kärleksfullt på oss och undslipper sig en samfälld suck som vittnar om en kärlekskrank och trånande explosion i deras respektive bröst.

Fotnot: Det kan vara så att själva avslutningen – andra halvan på sista meningen – på ovanstående text inte stämmer helt och fullt.

Spionmusik. Mer spionmusik. Klassisk spionmusik. Mer fransk spionmusik.

Omkring uteliggaren i Monte Carlo

När de små regnmolnen kommer krypande över kammarna som bryts där bergen kastar sig handlöst i havet, är de föraningar. Då sträcker palmerna i Monte Carlo dåraktigt på sig för att suga åt sig av den lågt hängande fukten medan rosorna, som är klokare, drar ihop sig så gott de kan. I akvarierna på Oceanografiska muséet simmar fiskarna oroligt omkring och traktens hundar springer planlöst runt som vore de jagade av vattuskräck.

Och så exploderar allt! Blixt och dunder: Mitt på dagen sveps inte bara Monte Carlo utan hela lilla Monaco med alla sina parker och caféer och affärer och gågator in i en blåsvart natt och ett fyrverkeri av Guds nåde; mitt i allt det blåsvarta ljungar blixtarna – oförskräckt som bolsjeviker på speed tar blixten sikte på Hôtel de Paris kupol, missar med en hårsmån och letar sig istället ner i åskledaren på hotellets tak och innan den vet ordet av har den förts ner i underjorden, ner under Hôtel de Paris och den monegaskiske prinsens gigantiska vinkällare med alla konjaksliggarna och spindelväven och dammet på de hundraåriga flaskorna, från Hôtel de Paris till Hôtel Hermitage, där den sakta lägger sig att dö ställd inför sina trots traktens alla rikedomar utsiktslösa framtid – och åskknallarna får fönsterrutorna på Louis XV att skaka så att gästerna i den strömlösa restaurangen förskräckt ryggar tillbaka och kräver mer gåslever och Louis Roederer Cristal i väntan på undergången.På redden utanför Monaco hastar yachterna iväg. Redan väl informerade av France Meteos sjö- och väderrapport har besättningarna inte väntat in cumulusmolnens järtecken fyllda av onda aningar; i god tid har de sett till att samla in alla sina passagerare och att placera dem framför en utsökt buffé och väl valda viner i de flotta salongerna på övre däck. När cumulusmolnen flyktar fram över himlen med sitt fasanfulla budskap flyktar yachterna mot Korsikas södra udde.

Gästerna på sportbaren Stars ’n’ Bars, ett stenkast från hamnen, ser de stora jakterna ge sig av, men det är inte förrän dagen blir natt och blixtarna ljungar och åskan mullrar och vågorna slår långt över kajen och pirerna i hamnen som de börjar oroa sig. Först lite grann och sedan, när kyparen Alberto faller på knä och med tårarna ymnigt flödande nerför de barnrumpelena kinderna och hakans försiktiga försök till skäggstubbskalhygge ber till Madonnan, mycket; nervöst och med hjärtat i halsgropen börjar de skrika åt varandra, flera tar skydd under borden, mammorna och papporna samlar sina barn under sina utbredda armar, någon ur personalen skriker åt dem ”det där tjänar inget till, ni kan inte skydda era barn,  fattar ni inte det?, vi måste ta oss härifrån!”. Några hörsammar den panikslagna personens tokiga uppmaning och rusar ut i den nattsvarta dagen bara för att där slås till marken av ett antediluvianskt regn mänskligheten inte sett maken till sedan Syndafloden, många är de som förs av vattenmassorna till havet som tacksamt slukar allt som kommer till det en dag som denna. En dag då Naturen visar vem som egentligen är herre på täppan på Jorden.När uteliggaren ser stormens förtrupper, de spanande cumulusmolnen, ökar han på stegen; alltmer desperat söker han efter Roger Moores vinröda Rolls. Det finns ingen bil som känns så trygg som den, och det finns ingen bil där smattret mot plåten är lika härligt runt och dovt och tryggt som på bakluckan till Moores Rolls.

Uteliggaren går där med sin vagn alltsedan Monaco Grand Prix 1987. Då var det slicks i vagnen. Nu är det mest gamla påsar, en smutsig filt och lite extra kläder för vintermånaderna. Han vet inte vad som hände. Hur det blev så. Men på något vis blev han bortglömd. Kvarlämnad där nere i Minardis depå.

Han minns att Alessandro, alltså Alessandro Nannini, var synnerligen missnöjd och nedslagen. Först, i kvalet hade allt varit toppen. Han hade rattat sin hopplösa Minardi-Motori Moderni till trettonde startposition. Bara fyra och en halv sekund bakom Nigel Mansell och hans Williams-Honda. Strålande tider för Alessandro. Men i loppet blev allt fel. Den nya stjärnan Ayrton Senna körde ifrån alla i sin egentligen allt annat än segerdugliga Lotus-Honda och Alessandro fick ge upp efter 21 varv då han blivit frånåkt så det visslade om det. På kvällen gjorde därför Alessandro som han brukade när han var deppad: han tvingade killen som drog runt på däcken att gömma sig med honom längst in i depån där de söp sig redlösa på Sambuca medan Alessandro sorgesamt sjöng sorgesamma visor för vagndragarkillen.

Morgonen därpå var det ingen som saknade dem. Iallafall var det ingen som letade efter dem och hursomhelst blev vagndragarkillen kvar där i Monte Carlo med sin däcksvagn. Nannini var det väl någon som plockade upp vid något tillfälle, men ingen saknade en vagn med gamla däck, och ändå mindre saknade någon en vagndragarkille.Även om nog ingen känner till uteliggarens exakta historia vet alla i Monaco vem han är. Att han går runt med en gammal däckvagn tycker de är passande för en uteliggare i Monaco och Prins Albert är så stolt över att också han har en undersåte – eller en slags undersåte för uteliggaren är av självklara skäl vare sig skatt- eller mantalsskriven i furstendömet – som är uteliggare. Ett mycket ovanligt yrke i furstendömet. I samband med festligheterna 2006 till åminnelse av giftermålet mellan Furst Rainer och prinsessan Grace 1956 lät Prins Albert dekorera viktiga medborgare, och slags medborgare, i sitt rike. Folk han tyckte skulle ha en medalj: duktiga kockar och sommelierer, polischefen i Monte Carlo, hans personliga uppassare Nicolas i VIP-loungen på Stade Louis 2, Graham Hills alla levande släktingar och uteliggaren.

Detta var ett sätt att tydligt visa att prinsen och Monaco till skillnad från övriga Europa tar hand om sina uteliggare. Prinsen var mycket nöjd med detta och furstendömets befolkning kunde än en gång skatta sig själv lycklig över att ha en så upplyst despot som statsöverhuvud och ständig regeringsbildare.De mer bemedlade invånarna i furstendömet hade dock redan före medalj-ceremonin tagit uteliggaren till sina hjärtan. Detta så till den milda grad att det var en oskriven lag att Monaco-registrerade bilar, särskilt stora Bentley och Rolls Royce, alltid skulle stå olåsta så att uteliggaren kunde krypa in i dem och sova där om andan föll på eller det piskande regnet tvingade honom att söka tillfälligt skydd. Helst kryper han in i Sir Roger Moores vinröda Rolls och det gjorde han också den här dagen i juni 2010 då himlen tycktes tyngas till marken av blysänken och blixten for fram med ljusets hastighet i underjorden.

Om det inte regnat så hade inte uteliggaren krupit in i Moores Rolls den här dagen, och hade det inte regnat så hade Sir Roger säkert noterat att uteliggaren kopplat fast sin gamla däcksvagnen baktill på Rollsen. Men nu kom Sir Roger springade, hukandes för regnet, och kastade sig in i Rollsen och drog i full fart mot flygplatsen i Nice. Han var sen till planet som skulle ta honom till Ghana på ett nytt Unicef-uppdrag.

Hade Sir Roger inte haft så bråttom hade han kanske sett att bensinen var på väg att ta slut. Nu bar det sig inte bättre än att bilen stannade i höjd med Hotel Negresco, mitt på Promenade des Anglais i Nice. Stressad lämnade Sir Roger bilen där den stod och joggade iväg mot flygplatsen. Hade Rollsen tillhört någon annan hade den säkert bogserats iväg, men alla visste att den vinröda Rollsen var Sir Rogers och att Sir Roger var en gentleman utöver det vanliga. Således fick bilen stå där den stod och mer än så hade det inte behövt vara. Problemet var att det där ovädret, det där som föregicks av de små regnmolnen och snart skrämde slag på rosorna i Monte Carlo, det ovädret kom straxt inmullrandes från Monaco där i öster, bara några bergsvägskrökar bort, och alla de där blixtarna, åskan, de hårda vindarna och det piskande regnet retade havet till vansinne. Snart slog vågorna ursinnigt upp över hela promenaden och tog med sig oaktsamma fotgängare, dödsföraktande mopedister och naiva cyklister i lycra ut i havet, ja, havet slök till och med hela bilar och däribland Sir Rogers vinröda Rolls med den tryggt sovande uteliggaren i kofferten.Fotnot: Ett dykarteam under ledning av Yvonne Lemaire från Musée Océanographique de Monaco återfann Roger Moores vinröda Rolls Royce på 300 meters djup utanför Korsikas kust i höjd med Calvi i juni 2018. Roger Moore misstänktes aldrig för mordet på skelettet i bagageluckan men det var ändå med lättnad hans fanclub mottog beskedet att skelettet tillhört ”Uteliggaren i Monte Carlo”, att denne dött genom drunkning och att identiteten kunnat fastställas med hjälp av DNA, Prins Alberts förtjänstmedalj i 24 karat och med blått band samt den Minardi-keps signerad av Alessandro Nannini uteliggaren alltjämt bar vid sitt försvinnande under den stora stormen i juni 20110.

En hundvalp & ett förbud

Marknadsträning för nya hovawartvalpen på postcoronaåteröppnade marknaden i Salernes. Allt är stort och nytt, men det går som smort till dess en otäck liten unge dyker upp som en bortsprungen mardröm från en parallell Stephen King-dimension. Plötsligt står mardrömsungen där och slår valpen i huvudet och skriker ”En valp, en valp, en valp!”. Som om detta inte var tillräckligt med elände för en marknadsdebutant står mardrömmens föräldrar med Stephen King-fåniga leenden och skräckfilmsrosiga kinder och jollrar med ”Ja, titta en valp”. Just då vi lätt desperata gör oss redo att sänka ungen med en oavsiktlig Markus Rosenberg-armbåge skipar valpen sin egen rättvisa: resolut tar den sina vässade valptänder och låter dem sjunka in i den slående handen. Det gör susen.Men nu är det inte om ungen som fick vad den förtjänade som detta handlar, utan de jollrande föräldrarna. Kort sagt kräver vi ett omedelbart förbud mot Stephen King-leende, äppelkindade och jollrande föräldrar! Det är rent allmänt illa nog med slika föräldrar men det är till syvende og sidst något vi har soc och polisen för, de kan ta hand om sådana där utan att vi behöver orda mer om saken – låt vara att det är uppenbart att vi behöver det där förbudet för att stötta soc och polisen i deras arbete. Dock, pudelns, eller om man så vill hovawartens kärna: Vi behöver hårda straff för föräldrajoller på allmän plats och alldeles särskilt om det sker i samband med valpövergrepp. Överlåter åt lagstiftaren att skriva ihop ett lämpligt straff, som med självklarhet inte kan börja lägre på straffskalan än stupstock och gatlopp.

Musik!

Filmtajm: lufta vin!

Hade idag nöjet att få göra två korta informationsfilmer för youtube-kanalen TerrificWinesTV. Båda handlar om luftning av vin. Film ett heter ”Hur vet jag om vinet ska luftas?” (klicka här för att se filmen). Föga förvånansvärt för de flesta av er handlar den filmen om hur man tar reda på om ett vin vinner på luftning eller inte. Film två heter ”Så här luftar du vinet” (klicka här för att se filmen) och handlar om hur man bäst, håll i er nu!, luftar vinet.

Inside information till er som läser detta: de små pipen i film två, som en del tror kommer från fåglar, har sitt ursprung i hundvalpen Rioja, som upptäckte att husse stod och pratade för sig själv i trädgården och därför sprang dit utom sig av oro inför denna nytillkomna, självpratande stod i hennes revir.

Musik.

Olga Tokarczuk: Daghus, natthus

Efter den tradiga upplevelsen med Safran Foer kom lyckan åter till det Torstensonska hemmet, när herrn i huset satte ögonen i Olga Tokarczuk. Hon hade legat där på nattduksbordet en längre tid och försök påkalla någons uppmärksamhet. Hans eller hennes kvittade lika. Bara någon såg henne. Lyckan var därför stor när han så äntligen en majdag sträckte sig efter henne, tog henne i sina händer och smekte upp henne på vid gavel. Så började han läsa. ”Daghus, natthus”. En skröna tryfferad med skrönor.

Herrn i huset blev snabbt förälskad och tog sig därför tid att varsamt smeka sig fram genom Olgas papperskropp, att utforska den och låta sig förföras. Utan att ta någon helst hänsyn till sin egen fru, frun i huset, Hustrun!, sa han: ”Jag är ledsen, eller det är jag inte alls, jag är glad, att jag förälskat mig i Olga Tokarczuk så från och med nu får du finna dig i att inte bara dela mig med Zadie, Ali, Emma, Jennifer och alla de andra utan också Olga.” Hon sa: ”Jag är så glad för din skull, lille gubben, för du är inget trevlig att ha att göra med när du går runt och deppar över att ha blivit fångad i en trôkbok och jag måste säga att när du harvade runt kring sidan 350 i Foers bok och insåg att du bara var halvävgs, alltså då när satt och kved och småhulkade över boken, då var du inget rolig, gubben.” Han sa: ”Så det är lugnt att jag är med Olga då?”. Hon sa: ”Absolut, Nu går jag och lägger mig med John LeCarré.”

Bättre polsk musik än polska.

Vintips!

1.Idag släpps drygt 6000 flaskor av hett efterfrågade Muga Rosado 2019, nr 92242, 119kr. Fruktigt och bärigt. Svårt att värja sig mot. Det här vinet är det sällan vi får upp till Sverige. Alltför ofta blir det nobben från producenten. Volymerna räcker helt enkelt inte till för att mätta efterfrågan. Kanske blir det nu ändring på det, kanske får vi se vinet återkomma också kommande somrar. Men i väntan på det kan det vara bra att se om sin vinkällare redan idag. Jag menar: Nu!2.På tal om Muga så släpps deras likaledes mycket populära Selección Especial 2015, nr 93047, 299kr, tisdag 2 juni. Även här talar vi om ett ”tillfälligt släpp” och en begränsad volym så sitt inte och sov om du går runt med Muga-cravings. Kraft och elegans i en vacker förening som bär både till glaset per omgående och till vinkällaren för den som vill spara vinet några år.3.För övrigt tarvar sommaren att vi alla har vinkylen full av Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 150kr och Clotilde Davenne Chablis 2018, nr 6307, 359kr (magnum, så klart), samt att vinkällaren bågnar under trycket av alla lådorna med Les Sorts 2017, nr 70217, 115kr och Les Dames de Vergy (Domaine Guyon) 2018, nr 5460, 179kr. Med de fyra vinerna hemma klarar sommarsvensken, och alla andra för den delen, varje form av utmaning på matbordet och även under det. Möjligen behövs det också några flaskor Les Lauzeraies 2019, nr 2724, 129kr, för att sommaren ska passera som en dröm i rosenrött, vitt och rosa.

Musik!

Too little privacy

Vi köpte huset på Slingervägen 7B en regnig dag i oktober. En fyrkantig koloss med slammad fasad och grönt plåttak. ”Gillar vi stället i det här vädret kommer vi älska det när solen skiner, ja till och med när vi måste skotta gången fri från snö,” tänkte vi. ”Gången” är en kanske trettio meter lång grusgång från häcken mot Slingervägen till husets entrédörr på baksidan av huset. Det är inte fel att säga att gången rundar huset och det är rätt att säga att det är bra med en entrédörr på husets baksida. Hur man än vrider och vänder på saken är det på gatan det händer saker. Det är där bilarna åker och buset drar förbi, särskilt lördagskvällar, på väg ner på stan för att supa ändå mer, eller på väg hem efter en blöt kväll på krogen, då vrålar buset och sjunger och ibland är det någon ligist som går lös på vår brevlåda och sliter och drar i den. Då brukar Jarmo, min man, starta CD-skivan med hundskall – det finns att välja på, från pekineserskall till boxer och hovawart; allt från pipigt gläfsande till dovt skräckinjagande muller och fruktansvärda skall som får blodet att isa sig i ådrorna också på de mest förtappade i Guds barnaskara. Det gör susen. De flesta bara vingelspringer sin väg. Någon står kvar och gungar ett tag innan hen tar till benen så gott det går. En gång var det en kille, en ganska stor kille med ovårdat hår och skinnpaj, som inte kom sig för att springa, kanske var han för full, hursomhelst så stod han bara där och gungade vid brevlådan medan en fläck spred sig i skrevet och så började han gråta. Då stängde Jarmo av spelverket och gick ut och la armen om killen. En fin händelse ända tills grabben samlat mod. Då gav han Jarmo en dansk skalle och skrek åt honom att det är förbjudet att hundskalla, han sa så, hundskalla, folk, särskilt hundrädda folk, och så gick han därifrån så gott han kunde med skamfläcken lysande i nattens mörker.

Annars ligger husets fasad precis innanför häcken mot Slingervägen.

Trädgården på baksidan är väl ett par hundra kvadratmeter. Jag är inte så bra på mått och så, men jag vill minnas att ytan höll sig i det häradet när vi köpte huset och den har såvitt jag kunnat bedöma vare sig blivit större eller mindre sedan dess. Jarmo säger att vi fått trädgården för våra synders skull. På våren måste vi kratta bort grannens löv och rensa rabatterna och på sommaren ska gräset klippas. Å andra sidan gillar barnen att komma hit och grilla. De bor i lägenheter nere i centrum, båda två. Vi sitter ofta i trädgården och fikar och grillar och umgås. Ibland dricker vi rosévin. Det hör till, säger Jarmo. Fast mest dricker vi vargtass.

Huset reser sig mellan Slingervägen och trädgården, där vi ibland dricker rosévin. Reser sig känns som rätt ord för byggnaden är, som sagt, närmast fyrkantig och fyra våningar hög. På första våningen bor vi. Ovanför oss bor Ulla och Hjalmar. Vi känner inte dem. De betalar sin hyra. Men vi ligger i fejd med dem. Inte för att de för oväsen eller klagar eller något sådant. Det bara är så. Kan vara feromonerna, säger Jarmo. Hursomhelst så retar jag mig något oerhört på Ulla och Hjalmar ska vi inte tala om.

Under vinden, på tredje våningen finns bara en etta med kokvrå. Den hyr vi ut som Airbnb. Vid sidan om den lägenheten finns en kallvind som cykelhandlaren Robert Knutsson på ”Knuttes cykel & moped” får använda som lager för cykeldelar. Där luktar gummi från de många olika däcken för alla typer av vägar och cyklar och olja från alla välsmorda kedjor och vajrar och kullager till Sachs- och Puch-motorer. Nej, det är inte praktiskt med ett lager på tredje våningen men det är Roberts problem, brukar Jarmo säga där han sitter vid vårt köksbord och tittar ut genom köksfönstret med en eftertänksam blick, så suckar han och tar en slurk till av kaffekasken. Jag älskar min Jarmo. Han tål sprit som få men är i grunden en högst ordinär man. Det gillar jag. På den tiden han arbetade var han brevbärare. Det kanske är därför han har en särskild relation till och med vår brevlåda. Jag menar, vem installerar högtalare och kablar och grejer för att kunna skrämmas med hundskall när någon närmar sig brevlådan om man inte har en särskild relation till sin brevlåda? Man jag tycker också om vår brevlåda och jag älskar Jarmo för att han har så fina känslor för vår brevlåda.

”Gud vet att jag hade tur som träffade min kärring,” brukar Jarmo säga till den som vill höra på och när jag hör honom säga det brukar jag smyga iväg till en spegel och titta på min vältrimmade, eller om man så vill, beniga kropp – ”Min benget,” brukar Jarmo säga och se kärleksfullt på mig – och ansikte och blandfärgade hår, som ett påskris utan fjädrar!, och inse att jaa, jag är allt en riktigt pudding. Jarmo är bra på att sprida glädje och jag är bra på att ta emot. Ibland kliar jag Jarmo i hans sylvassa, grå snagg och säger saker som ”En sådan tur jag haft och så avundsjuka alla är”, då skruvar min man stolt på sig. Det är sådant män behöver höra. Att de är speciella, att vi kvinnor haft tur. Det, och att de är välutrustade. Ja, jag menar inte rent intellektuellt utan, ja ni vet. Det intellektuella är inte särskilt viktigt i männens värld.

Ibland när jag drar handen genom Jarmos snagg får jag stickor. De är svåra att pilla ut ur handen, de där sylvassa hårstråna. Hörde talas om någon som fått en sticka som åkte runt i kroppen tills den kom ut via en tårkanal. Vem vet? Kanske är det ibland ett jarmohår jag fått i ögat när jag tror att jag har något i ögat. Men fast han brukar vara orakad och ha lika sylvass skäggstubb, har det aldrig hänt att jag fått en tagg i handen när jag greppat Jarmos haka och sagt ”En sån liten fin gubbe!” och format munnen till kyssformation någon halvdecimeter från hans mun. Då brukar han antingen, när vi är ensamma och han är smålullig,  le saligt, eller så, när vi har besök, viftar han irriterat bort mig och säger något i stil med ”Men för hilvitte, kärring!”. Ja, han är en riktig man, min Jarmo.

Men nu var det ju de där hyresgästerna uppe i Airbnb-lägenheten jag skulle berätta om.

Klart vi tyckte paret som ville hyra lägenheten högst upp i huset såg lite speciella ut, men vem gör inte det? Dessutom var åtminstone hon väldigt trevlig och ämabel. Stor som ett hus och med ett rött hårsvall som såg ut som hela havet stormar eller möjligen en ödelagd lägenhet dagen efter tidernas röjarparty. En väldig näsa och de fylligaste läppar jag sett. Till det grandiosa intrycket bidrog inte bara fetman utan också de enorma bröst som hon bar med värdighet och som säkert kunde både skrämma livet ur en och annan och inbjuda till syndiga tankar hos en tredje. En bak som med sina gigantiska skinkor såg till att hålla henne i balans: en motvikt till bystens framåtlutande effekt.

Han, mannen, var inte alls sådär öppen och trevlig. Mer sur, och han gick och rynkade på näsan mest hela tiden. Inget tycktes passa honom och vad den  imposanta amazonen såg i denne lille, tanige  man med den alltför stora mustaschen, kanske som ersättning för håret han saknade på skulten, och de fladdrande öronen och den väldiga guldkedjan på det blottlagda, hårlösa bröstet bakom den svarta skjortan med de väldiga kragsnibbarna och hans på tok för korta fladderbyxor, står skrivet i stjärnorna om det nu alls står skrivet någonstans. Låt oss bara konstatera att de var ett udda par, och att de ville hyra lägenheten högst upp. Ettan med kokvrå. I tre dagar. ”Ja, jomenvisst”, sa Jarmo på sin sjungande finlandssvenska – han är född här i Sverige men hans föräldrar var invandrare och han själv valde att behålla deras dialekt därför att han tycker ”dtenn går så praihop med kask”, ett påstående jag bett honom sluta sprida då det inte kan ses som annat än rasism eller åtminstone dialekthån och spridande av falska stereotyper.

Ska man hårdra det såg hon ut som en bordelmamma och han som en hallick.

Paret tittade på huset där de stod i trädgården och pokulerade med oss och så sa de plötsligt i munnen på varandra ”Vi tar det!”. ”Tar vad?” frågade Jarmo. ”Ja, vi hyr lägenheten!” sa kvinnan med sin högljudande röst, som förmodligen hördes ända bort till domkyrkan i centrum. Tänkte inte på det då, men i efterhand har det slagit mig att, tänk om någon stod där, försjunken i egna tankar, och tittade på domkyrkan  och funderade över hur gammal den är och sådana grejer och då bara, genom luften, från ingenstans ”Ja, vi hyr lägenheten!”. Man kan bli religiös för mindre, tror jag. Eller kanske bara vettförskrämd.

Vi noterade datumen paret ville hyra lägenheten och när vi fått betalt i handen gav sig paret iväg in mot stan till, hon rytmisk marscherande med fasta och smått böljande steg och han småhoppande och med benen som små trumvirvlar i hennes släptåg. Jarmo och jag stod vid vår grind och tittade efter dem, där de försvann mot solnedgången.

Sedan dess har vi inte sett dem.

När datumen för det udda parets bokning inföll satt vi i trädgården och grillade med barnen, Jarmo och jag. Putte, som blivit smått överviktig med åren, var som vanligt lite ovårdad – till och med Jarmo undslapp sig ett ”Men för hilvitte pojk, när duschade du senast?” och det hör inte till vanligheterna – men Lilian sken som en rosenknopp i försommarsolen. Kanske var hon lite irriterad på röken från grillen som hon fick i ansiktet. Hon hostade och fäktade med armarna i alla fall.

Jarmo hade just serverat oss vargtass och vi var redo att hugga in på korvarna som precis fått rätt utseende – ”En grillkorv är inte klar förrän skinnet på den korvar sig,” brukar Jarmo skämta – när vi hörde en bil stanna ute på Slingervägen, framför vårt hus. En bildörr slog igen, så en till, en bagagelucka, en bildörr. Mummel. Ett konstigt språk. Åskmuller från grusgången. Jarmo gjorde sig redo att gå in och sätta på CD:n med hundskall. Då dök de upp runt husknuten: två unga damer släpandes på varsin enorm resväska, en rosa och en grön. Damerna var pimpinetta, små och nätta. Kraftigt målade. Korta kjolar. Höga stilettklackar i gruset.

Svenska pratade de inte. Inte finska heller. Men en av dem kunde engelska och hon förklarade för oss vad saken gällde, ”Airbnb?”, sa hon och Jarmo som ju pratar både svenska och finska sa ”Aha! De har hyrt rummet”. ”Men, hur kan det vara?” sa jag. ”Ja, int vet ja, men sjit i de no, di har jo betalt,” sa Jarmo och då sket jag i det och visade damerna till rummet. De hade ett väldigt sjå att släpa sina väskor uppför de många trapporna och jag kan lova att stilettklackarna inte var så bra vare sig i gruset på gången eller i trapporna. Men de var eleganta. Mycket eleganta. Och vackert målade. ”Where buy?” frågade jag och pekade på deras skor. ”Yes! Shoe,” svarade då hon som pratade engelska, hon med rosa väska, och sken upp.

Jag lämnande dem i den trånga hallen till den lilla lägenheten och gick ner till vårt familjesamkväm och tog en välförtjänt klunk vargtass. Ingen gör så bra vargtass som min Jarmo. Jag är inte rasist, men han är egentligen finne.

Efter en stund hörde vi hur det knastrade i gruset och runt hörnet på huset kom en kostymklädd politiker från en grannkommun. Han nickade åt oss och försvann uppför trappan.Vi kände igen honom och tittade förvånat på varandra men hann inte kommentera saken för då kom en gammal tevekock, som iallafall Jarmo kände igen, joggande runt husknuten. ”Den hade allt eld i brallan,” sa Jarmo när vi hörde den förre tevekockens små springsteg uppför trapporna. Ja, så där höll det på ett tag. Det kom väl allt som allt något dussin karlar runt den där husknuten och alla försvann uppför trappan.

Vi satt där en stund och åt våra perfekt grillade korvar i lätt värmda bröd och med ketchup och mild senap och drack vargtass och ja, bara njöt av livet, när plötsligt tre polisbilar kom indundrande på vår grusgång och fler parkerade ute på Slingervägen. Utan ett ord rusade poliserna uppför trapporna, samma väg som alla karlarna, och snart kom de ner med karlarna – några av dem hade bara kalsongerna på sig och den gamle tevekocken var klädd som kom han från Ankeborg i bara en överdel och han sa något om att han krävde att få ringa sitt produktionsbolag och sin krishanterare för det begrep väl alla, till och med snuten, att det var honom det var synd om nu, ”Konstig person, inte alls som på teven bakom sina grytor,” sa Jarmo – och tog dem med sig i sina bilar. När den sista bilen med blåljus och sirener backat ut från vår tomt och försvunnit lägrade sig åter lugnet över trakten och vi kunde slappna av. Ja, inte för att vi hetsat upp oss direkt, och det var först långt senare Lilian läste i Corren att polisen sprängt en bordell här i Linköping och att tolv män åkt dit. Bland de gripna fanns en tevekock och ett par kommunpolitiker av olika valör. Det tyckte vi inte var så konstigt, vi hade ju sett dem allihop. Däremot förvånades vi över att det udda paret som hyrt rummet gripits för koppleri och att båda var poliser. Hon kommissarie på Rikskrim och han inspektör på sedlighetsroteln i Enköping.

Men just då tyckte mest bara det var skönt att det blev tyst igen.

”Untdrar vatdte tdär va? Trottde först tdet plivit förpjutdet krilla korv!” skrattade Jarmo och vi med honom. Jarmo föreslog en skål för polisen och just som vi höjde våra glas hörde vi hur det smattrade, som av stilettklackar, och smällde, som av fallande väskor, inifrån trapphuset, och plötsligt stod de där framför oss, de båda unga damerna. De tittade på oss en stund så sa den ena, hon med den rosa väskan, hon som pratade engelska, ”Too little privacy” och så släpade de sig iväg, de unga damerna, genom grusgången, ut på Slingervägen och ner mot stan.