Bluffviner och ond bråd död

Publicerat av
Svara

På den gamla goda tiden, när ingen trixade med vinerna utan bara blandade vin från olika ursprung och tillsatte blyglete och flisor och spån från kampeschträd och sånt, och då de franska lagarna under 1800-talets senare del ändrades så det blev mer fritt fram att pimpla kopiösa mängder vin samtidigt som järnvägar drogs fram snart sagt över hela Frankrike och det i ett slag blev både billigt och möjligt att snabbt frakta vin från söder till norr och vingårdarna drabbades av flera olyckor som först oidium sedan både vinlusen och mildiou, då, just då, infann sig alla incitamenten för en massiv import av vin från Spanien och Algeriet till Frankrike och det ledde fram till ett flertal bråk med dödlig utgång under 1900-talet. Bråk som ännu inte är över.

Languedoc 1907. Den dominerande näringen är vin. Den nya hamnen i Sète, Canal du Midi och järnvägen har jämte ökad kunskap, ändrade arbetssätt och en ökande efterfrågan lagt grunden för detta. En inte ringa andel av det vin som säljs i Paris är rena bluffprodukterna och det i kombination med den snabbt ökande konsumtionen ger upphov till motrörelser, inte minst i form av socialistiska nykterhetsförbund. Medan vinodlingen är på tillbakagång på många håll i Frankrike vid den här tiden ökar den stadig i södern. Vid sekelskiftet svarar ”Languedoc” för hälften av allt fransk vin. Vinhuvudstaden nummer ett för denna lönsamma volymproduktion är Béziers, där stora rikedomar skapas.

Vid sidan om denna låt säga reguljära volymproduktion fortsätter bluffvinerna att säljas. De sätts inte sällan samman av mer giriga än nogräknade vinhandlare bland annat i Bercy, stadsdelen varifrån de väldiga vinmängderna som konsumeras på Paris barer och sunkhak levereras. Enligt uppgift står bluffvinerna för cirka fem procent av marknaden och de är föremål för både producenters, nykteristers och upplysta konsumenters onda ögon. Hittepå-vätskorna består oftast av vatten som tillsats russin och socker, kanske har de också fått en liten färgförstärkning med hjälp av blyglete. Myndigheterna gör inget åt saken och de mer reguljära producenterna ber då myndigheterna förbjuda sockertillsatser med mera. 1893 genomförs demonstrationer i Montpellier som stöds av flera parlamentsledamöter. Men det är fortfarande bara lugnet före stormen.

Efter ett par års dåliga skördar under 1900-talets första år begåvas Frankrike, Spanien och Italien med några år med stora volymer. I ljuset av de rikliga skördarna i kombination med bluffvinerna byggs snabbt vinlagren upp i Languedoc och Roussillon. 1905 uppmanar vinbonden och baristan – och sannolikt också naturvinets rättmätige fader –Marcelin Albert vinbönderna att vägra betala skatt samtidigt som han lanserar uppropet ”Vive le vin naturel! À bas les empoisonneurs!” (typ ”Leve det naturliga vinet! Åt fanders med bluffmakarna!”)

Kort sagt kokade det i Languedoc och vinbönderna krävde att myndigheterna skulle göra något åt saken, till exempel försvåra importen av konkurrerande vin och förbjuda bluffvinerna. Regeringen menade dock att problemet inte var okontrollerad import och falsifierade viner utan överproduktion i Languedoc. Den menade till och med att vin från Algeriet behövdes för att förstärka vinerna från Languedoc.  Med det sagt, vi talar Frankrike, var det upplagt för en konfrontation. Och en sådan skulle det bli. Med dödlig utgång. 1907.

Misären i Languedoc är påtaglig. Lagren av vin omöjliga att sälja av. Inkomsterna sinar. Arbetslösheten ökar. Med start i kommunen Baixas i februari 1907 inleds en växande skattestrejk. Strax därpå författar ovan nämnde Mareclin Albert ett brev till självaste George Clemenceau, som vid den här tiden är konseljpresident. Då inte så mycket förefaller hända trots nämnda brev tar Albert ett par veckor senare ett steg till och inleder en protestmarsch med start i Argeliers och med den relativa storstaden Narbonne som mål. Där, i Narbonne, ska de resonera med en kommission utsänd av parlamentet i Paris. En händelse som i sig inte är av avgörande betydelse men som blir startskottet på återkommande protestmarscher. Varje söndag demonstreras det på olika håll i Languedoc, och antalet demonstranter växer för varje vecka, i snabb takt.

De protesterande är en brokig skara med lite olika mål, men den obestridlige ledaren Marcelin Albert är tydlig med att hans kamp är endast för ”det naturliga vinet”. Snart samlar protesttågen tusentals människor. Enligt tillgängliga uppgifter är de så många som mellan 80 000 och 100 000 människor i Narbonne den femte maj 1907. I samband med detta tar borgmästaren demonstranternas parti samtidigt som röster för ett fritt och självständigt Södern/Languedoc hörs, och detta börjar nu oroa regeringen i Paris på allvar. Men det ska bli värre.

Någon vecka senare intar 150 000 demonstranter Béziers gator. De skanderar saker som ”Seger eller död!”, ”Slutpratat, vi kräver aktion, vi kräver bröd!” och de hotar med att alla regionala borgmästare kommer att avgå och att ingen kommer att betala skatt efter den tionde juni såvida inte regeringen vidtar åtgärder för att rensa upp i vinträsket och för att stötta näringen. Och protesterna fortsätter med uppemot 200 000 demonstranter både i Perpignan, Carcassonne och Nimes under de kommande dagarna. Den nionde juni 1907 trängs över en halv miljon människor på och runt Place de la Comédie i Montpellier. Missnöjet är stort. Det handlar inte bara om vinet, men vinet står i centrum. Många sluter upp, socialister, monarkister, katolska kyrkan, självständighetsivrare, bönder, arbetare, vinhandlare.

Den tionde juni, då ultimatumet löper ut, avgår flera borgmästare och funktionärer. En vecka senare kommer myndigheternas svar. Militären sätts in, över 30 000 man, och polisen börjar gripa företrädare för proteströrelsen. Barrikader byggs, protesterna fortsätter, gevärseld utbyts. Den nittonde juni dödas två personer, bland annat en 14-årig pojke. Prefekturen i Perpignan stormas och sätts i brand. Sammandrabbningarna mellan demonstranterna och ordningsmakten fortsätter och sprids. I Montpellier,  Perpignan… i Narbonne dödas ytterligare fem personer den tjugonde juni.

Ett par dagar senare infinner som Marcelin Albert i Paris, där han förhandlar med Clemenceau som nu lovar att ta tag i saker och ting och få ordning på vinböndernas situation. Detta blir början till slutet på upproret 1907. En lag som skyddar det ”naturliga vinet” och förbjuder hittepå-viner stiftas. Den som saluför ett vin ska också kunna visa varifrån det kommer och ha tillgång till en odling motsvarande vinets volym, och varje års skörd ska tydligt deklareras. Med andra ord början på ett betydligt mer rigoröst regelverk, som undan för undan nu byggs och tar sig den för oss idag bekanta formen av AOP-systemet. De nya reglerna omöjliggör i praktiken bluffvinerna, åtminstone för den som vill hålla sig inom lagens ramar.

Fotnot: Problemet med överproduktionen i södern löstes åtminstone temporärt av Första världskriget, då alla soldater inledningsvis fick en kvarting vin om dagen och allteftersom kriget fortgick ökade tilldelningen för att nå 75 cl före kriget slut. Nu tänker någon att jamen, återkom då inte krisen efter kriget? Jo, det gjorde den och den tog enligt vissa inte slut förrän på 1970-talet (1976 dödades också vin-demonstranter i sammandrabbningar med ordningsmakten) , enligt andra tog den slut först runt millennieskiftet när stora vinarealer ryckts upp i södern och ett ökat kvalitetsfokus blivit vardag dät, men, just som södern börjat få lite balans mellan utbud och efterfrågan hamnade Bordeaux i djup kris och nu när allt färre vill köpa Rosé de Provence sitter även Provence illa till. Fortsättning följer.

Marcelin Albert? Hjälte? Njaee. Snarare tvärtom. I alla fall i hans samtid. Myndigheterna gillade honom inte och efter uppgörelsen med Clemenceau tappade han sin position i vinvärlden och som upprorsledare, han höll rent av på att lynchas som en förrädare och han tvingades fly till Algeriet. Nuförtiden är synen på honom modifierad och det förekommer till och med att han hyllas för sina insatser för ”det naturliga vinet” och söderns vinbönder.

Hur värja sig mot en alltmer changerad debatt?

Publicerat av
Svara

Det är ett faktum att tonen i den svenska politiska debatten under lång tid sakta men säkert changerat så till den milda grad att beskyllningar och påstående som för bara några år sedan skulle ha ansetts vara ociviliserade och i förekommande fall lögnaktiga nu får passera som något tämligen normalt i den politiska debatten. Såväl i sociala medier som IRL. Vill därför påminna om att det finns mer civiliserade länder att ta efter när det kommer till hur man bör hantera förolämpningar och lögner av den här arten.

Vi talar givetvis om Frankrike och mer precist om det ädla och idag alltför bortglömda förfaringssättet att göra upp med gaphalsar och lögnaktiga vederparter genom att duellera. Senast detta hände i kända politiska sammanhang i Frankrike var 1967 då borgmästaren i Marseille, Gaston Defferre, i en debatt bad parlamentsledamoten René Ribière att dämpa sig genom att utbrista ”Taisez-vous, abruti!” vilket på ett ungefär betyder ”men håll så då käft, brutala sälle!”. Detta fick parlamentsledamoten Ribière att utbrista ”Je vous en demanderai réparation!” (ungefär ”jag kräver upprättelse!”). Med andra ord: det här ska vi göra upp om på civiliserade gentlemäns vis.

Sagt och gjort. Nästa morgon infann sig de båda duellanter på angiven plats vid angiven tidpunkt. Under fyra minuter svingade de sina värjor till dess att Ribière som träffats två gånger på armen kastade in handduken och det är det här vi vill se mer av i Sverige och den svenska debatten! Den som tar till stora ord i sociala medier bör vara beredd att stå upp för dessa med värjan i hand och det även så tidigt som vid sjusnåret och den politiker som svingar vilt från pulpeten i samband med en debatt i Riksdagen eller Partiledardebatten ska vara redo att i nästa dags otta följa upp sina utfall med för ändamålet av staten inköpta värjor till riksdagshuset, Sveriges Television, landets kommunhus (särskilt det i Örebro) och andra platser där det understundom hettar till i debatten.

Musik.

Förbud mot mjölköverdrivna hittepåkaffeserveringar!

Publicerat av
Svara

Det bor en hopplöshet i att vara kafeteriakund i Sverige. Kort sagt säljer en majoritet av landets baristar och konditorimänniskor drycker som avviker från det som näringsställets menytavlor ställer i utsikt. Exempel: den intet ont anande kunden beställer en flat white och får ett jätteglas med en ljusbrun dryck som har en lätt anstrykning av kaffe dold i en sjö av mjölk. Exempel: den intet ont anande kunden beställer en caffè macchiato, rättar sig och säger macchiato, som det står på menyn, baristan/konditorimänniskan rättar så kunden, säger ”en espresso macchiato” och skapar en mjölkrik brygd med en anstrykning av kaffe och vanilj. Så där håller det på och om den intet ont anande kunden dristar sig till att fråga hur baristan/konditorimänniskan gör sin cortado kan kunden räkna med en blick och en min som tydligt aviserar att den här personen tycker att det är hög tid att klä kunden i tvångströja och få denne akut inlagd på en för ändamålet lämplig inrättning  och detta måste få ett slut! Vi kräver en omedelbar nedstängning av alla kaffeserveringar vars produkter avviker från vad som utlovas på menyn! I de fall då kaffeserveringens innehavare eller annan person motsätter sig nedstängningen ska bråkstaken exporteras till Plains, Kansas, USA!

Musik. Musik.

 

 

Sainte Anne: en berättelse för unga

Publicerat av
2

Havet, ömsom smaragdgrönt, ömsom azurblått. Sanden, brun där den möter havet, annars vit, och varm, het fram på dagen, spring- och hoppasand, omöjlig att gå i utan något på fötterna. Himlen, blå blå blå, oändlig, oändligt blå. Och så de skvalpande vågorna, som sköljer mot stranden i en sövande och stilla rytm. Stillheten… omöjlig att ta på, den bara är.

Sainte Anne, Guadeloupe. En stad som är ett ålderdomshem. En rummelplats för dem som varit. Drygt tvåtusen invånare. Fem apotek. Tio sjukgymnaster. Healers. Medium. En trots sina väl tilltagna proportioner alltid fullsatt kyrka med hårda träbänkar och en skönsjungande präst och en i än högre grad skönsjungande församling. Det är en lisa för själen att lyssna till mässan i kyrkan i Sainte Anne.

En av Guadeloupes riksvägar plöjer fram genom den lilla orten, delar av stranden och kommersen på strandsidan från resten av staden, den egentliga staden, den med hus i kolonialstil sida vid sida med träruckel och lösgående hönor och, ibland, grisar och getter. Marknadsplatsen, den alltid lika färgglada och animerade marknadsplatsen, ligger på rätt sida om riksvägen, den övre, den med den egentliga staden, den med alla sjukgymnasterna, alla medium och alla healare. Här kan man få hjälp med onda ryggar och nackar och med att bota livsfarliga sjukdomar och med att komma i kontakt med döda livskamrater. De som flyttar till Sainte Anne på ålderns höst tillbringar minst ett par av dagens timmar i den övre delen av staden, med att besöka sin sjukgymnast och kanske också sin healer och ett medium. Pågår verksamhet i kyrkan står den säkert också på programmet. Resten av dagen avnjuts på stranden. Under palmerna. Vid det ömsom smaragdgröna ömsom azurblå havet under den blå blå blå oändliga himmelen. I stillheten. Som bara störs av de smågrupper gamlingar som umgås. Dricker öl och spelar kort. Pokulerar.

Män med uppblåsta magar. Den ena större än den andra. Vissa mjuka och lätt hängande. Eller mycket hängande. Andra uppblåsta. Hårda. Stenhårda ballongmagar. Cementmagar. Hur blir de sådana? Är det bara luft? Hård luft? Luft som pyser ut den dagen de dör eller då någon sticker hål på magen? Eller har magen blivit  till ett förhårdnat skal? Är det ölen? En gammalmansåkomma? En livstids samlade gaser? Styrka – vissa av männen går med magarna i luften som om de stoltserar med dem, varför gör de det om det inte finns något gott, något speciellt, med den uppblåsta, stenhårda magen?

Under den uppblåsta magen, mjuk som hård: spinkiga ben med löst skinn. Skrynkliga spinkiga pinnar.

De flesta bär simbadbyxor. Små. Som täcker deras allt mindre stjärtar och som försvinner in under de hängande magarna (de uppblåsta magarna döljer inte alltid de små badbyxornas övre kant, men de slappa, degiga gör det alltid). Speedo. Arena. Okända märken, köpta i någon av ortens många butiker med allt för den strandorienterade. Butiker med färggranna badkläder. Badlakan, badhattar, kepsar, badskynken, strandväskor, vik- och bärbara solstolar i rött, grönt, gult, blått, lila, turkos, rosa, orange och, undantagsvis, vitt och svart. Butiker som doftar sandelträ och tjära. Varför de gör det kan ingen svara på. De bara gör det.

Eller så har de köpt de där okända märkena på marknaden.

Kvinnorna ser ut som vandrande russin. Tjocka de också. Eller spinkiga. De också. Alltid lite för stora magar, eller jättestora magar. Degiga magar. Nästan alltid spinkiga ben. Skrynkliga spinkiga pinnar. Fast ibland. Tjocka timmerstockar med celluliter.

Alla har de, män som kvinnor, armar som varit och nu mest är hängande skinn. I förekommande fall gäddhäng. Ansiktena är plufsiga, ibland, alltid slappa. Gummifäjs. Spretigt hår, eller tunt hår, eller inget hår, på huvudet. Företrädesvis grått. Precis som de skägg som misspryder ett och annat mansansikte.

De har varit brevbärare, kontorister, hemmafruar, militärer, cykelreparatörer, bagare, tjuvar, snickare, poliser, lärare, bilmekaniker, murare, sekreterare, sjömän, kamrerer, sopåkare, industriarbetare, mattanter, kockar, servitörer, kassörskor, boskapshandlare, tandhygienister, elektriker,  auktionsutropare, stuvaffärsbiträden, målare, sättare, sjuksköterskor, brandsoldater. Ingen är längre.

Några har bränt hemma. Andra har knarkat eller bara tyckt om att ta sig en fylla. Somliga har aldrig rökt eller druckit en droppe alkohol. Några har varit högljudda och bråkstakar, andra mer timida och intellektuellt lagda, sådana som sett kulturprogram på teve och läst nobelpristagare. Flera har varit på musikfestivaler och innediskotek, fotbolls-VM och Formula ett. Kanske har någon arbetat som underhuggare i ett F1-stall, eller deltagit i rally-VM. Om inte som förare eller kartläsare så som mekaniker. Vissa har varit storslagna i vardagen. Vardagshjältar. Sådana som hållit ihop tillvaron. Andra har drivits av lättja. Egoism. Hemmablindhet. Dumhet.

De är vandrande diagnoser. Höga blodtryck, svaga hjärtan, Parkinson, alzheimer. Konstiga diagnoser som ingen hört talas om. Utom läkarna som ställer dessa diagnoser, som en gång hängivna forskare kommit fram till. Många män saknar, som redan framgått, hår på huvudet, några kvinnor också. Cancer. Även äldre drabbas av cancer. Särskilt äldre drabbas av cancer. Förvirring. Yrsel. Stelhet. Ledont. Trötta knän, slutkörda höfter och axlar. Allt finns här på stranden i Sainte Anne. Placerat i hyrda solstolar – så kallade transat – eller medhavda vikbara solstolar eller på färggranna badlakan inhandlade i stadens färgglada butiker som doftar sandelträ och tjära. Eller på marknaden. Från stranden stiger en bouquet av sololja, både sådan som skyddar mot solen och sådan som påskyndar och fördjupar solbrännan.

Vid Carrefour Express, vid sidan om riksvägen, på den övre delen, står en äldre – självklart är han äldre! – man och ser förvirrad ut. Han har precis kommit ut ur affären, ut på den smala trottoaren mellan butiken och stadens genomfartsled. Route National Une. En av öarnas – Guadeloupe består i huvudsak av de sammanlänkade öarna Grande-Terre och Basse-Terre men också flera småöar runt dessa  i sammanhanget bjässar – krokiga riksvägar som går upp och nerför vulkanöarnas många backar. Framför mannen står en kvinna. Vi gissar på hans fru. Hon lägger ömt sin högerhand på mannens vänstra kind och trycker försiktig åt vänster samtidigt som hon pekar med sin vänsterhand och säger ”hitåt ska vi”. Mannen vänder sig fogligt, lägger sin hand i hennes och följer med henne bortåt. En mor och ett barn.

De gamla sitter i klasar under palmerna på den vidsträckta sandstranden. Fallfrukt. De pratar, dricker öl, spelar kort, läser – undantagsvis läser, varför så få läser är oklart – tittar tomt framför sig, vilar ögonen, har trevligt, är ensamma, minns, sörjer, tänker på nära och kära, ler åt tanken på dem som finns kvar och som lever och som ska leva länge till, umgås.

De är hårfrisörskor, före detta barägare, städare, skönhetsalongsinnehavare, grävmaskinister, arkitekter, badmästare, konduktörer, trädgårdsmästare, parkeringsvakter, skollärare, massörer, lokförare, kallskänkor, flygmekaniker, piloter, guider, skådespelare, socionomer, produktchefer, ritare, reklamare, djurskötare, trädgårdsmästare, revisorer, rektorer, sjukgymnaster, tandläkare, tunnelbaneförare, dansare, skogvaktare, jägmästare, läkare, skomakare, bibliotekarier, ordningsvakter, lastbilschaufförer, pizzabagare och psykologer.

Hårt arbetande människor och latfurkar huller om buller.

Unga, omtänksamma pratar med gamlingarna med hög och tydlig röst, artikulerar. Det spelar ingen roll att gamlingen är professor emeritus med både hörsel och hjärna i fullgott skick. Är kroppen förfallen så är den och då kan ingen tro annat än att också de mentala gåvorna befinner sig på ett sluttande plan.

De bäst betalda läkarna och advokaterna och bankirerna och konsulterna och de lyckosamma bedragarna och skattesmitarna håller mestadels till borta i Saint François, ett par mil bort från Sainte Anne. Svaga, diagnosticerade och före detta de också. I alla fall så småningom. Först är de lite friskare och spelar golf och bridge. Och före det att försvagningen får överhanden dyker flera av dem. Dykningen runt Guadeloupe är fantastisk och vattnen runt Saint François är inget undantag. Färgsprakande. Som butikerna med badkläder. Från golfbanan i Saint François stiger en air av pengar, både cash och betalkort.

En generation, två generationer som sett hemmafrun bli hemmaman, doktorn bli kvinna och soldaten och polisen bli kvinna och sjuksköterskan man. Som upplevt kalla kriget, Vietnamkriget, kolonialkrig, mullornas skräckvälde ta Iran och hålla landet i ett auktoritärt och förödande grepp, sett judar och palestinier slåss för sin rätt att få finnas , upplevt att demokratier och mänskliga fri-och rättigheter kommit och gått, sett sjöar och skogar försuras, haven fyllas av plast, djur och natur besprutas med av människan framställda gifter – ja några har rent av bidragit till detta, genom passivitet eller genom att aktivt delta i förödelsen, eller så har de tvärtom försökt mota Olle i grind – sett klimatet ändras och fler galningar och ansvarslösa individer än kanske någonsin sitta i toppen för än det ena än det andra landet. Sett fotbollen korrumperas, och fria invånare smäda den av äldre generationer tillkämpade rätten att fritt få uttrycka sig.

Vandrande russin. Skrynkliga fornlämningar. Som upplevt både det ena och det andra. Och inte kan säga att det nödvändigtvis bara blivit bättre. Varmvatten och inomhustoaletter till trots.

Här finns bildade, obildade och synnerligen bildade. Sofistikerade och allt annat än sofistikerade. Det har inte med åldern att göra. Faktiskt. Det är precis som med ren dumhet. Den är också utan ålder, alltid lika potent.

Några sjunger fortfarande i kör, andra håller tröttsamma monologer som ingen vill höra  om världsläget.

Männens degiga fläskmagar är större eller mindre; de hårt uppspända ballongmagarna förefaller alltid vara stora, de kan rent av anta gigantiska proportioner. Flera av männen med ballongmagarna tycks, som sagt, vara stolta över sina jättebaljor; de går där under palmerna med magen i vädret: ”se på mig, titta vilken vackert uppspänd ballongmage jag har! Har ni någonsin sett något så vackert?”. Tar de sina magar för ersättningsvara för de muskler de inte längre har, eller kanske aldrig hade? Med lite fantasi ser de ut som ånglok med sina uppblåsta magar till vattenreservoarer och de spinkiga föredettingarmarna som pistonger. De här männen klär särskilt väl i keps då den kan påminna om de där hattarna som lokförarna höll sig med förr i tiden. Då, när till och med de här gamlingarna inte fanns, eller i vart fall var mycket unga. Barn. Av sin tid.

Ute i vattnet, det ömsom smaragdgröna ömsom azurblå, just där det är som mest långgrund sitter ett gammalt par tätt intill varandra och blickar ut mot horisonten. De sitter ganska långt ut från stranden så även om det är långgrunt kan vi bara se deras axlar och huvuden, vi kan inte se om de har pinnar till ben, degiga eller uppblåsta magar och försmå badkläder, och de sitter alldeles för långt bort för att vi ska se rynkor och hängande skinn. De ser bara ut som det älskande par de förmodligen är.

Det dyker faktiskt upp en del unga människor i Sainte Anne också. Mestadels par. De är ofta lite degiga till konstitutionen. De kanske kommer till Sainte Anne för att de här får tillfälle att känna sig enormt vältrimmade, och vackra. Åtrådda. Alla gamlingarna skulle tacksamt ta emot deras kroppar.

De har svårt med balansen, gamlingarna, och ibland med att hålla tätt. De behöver läsglasögon och hörapparater. De är vana, eller är på våg att bli vana vid att inte bli sedda, att inte vara, att tas för om inte idioter så i alla fall för någon som inte räknas, som inte kan ha något att tillföra i saken, oavsett vad saken gäller.

Gamlingarna i Sainte Anne är till övervägande delen fransmän. De har lyssnat på och rökt ner sig till Magma, underhållits av och dansat till Claude François, diggat Johnny Halliday, beundrat Françoise Hardy, varit kåta på BB och Alain Delon, försökt vara lika coola som Serge Gainsbourg, lyssnat på Debussy och  Satie, de vet vem Jean-Claude Killy är och Michelle Mouton, de har läst Sartre och Beauvoir och Foucault eller så har de inte läst alls eller kanske med tiden och i rättvisans namn bortglömda dussinförfattare. Nu läser de Leïla Sleimani, Houellebecq, Valérie Perrin, Marc Levy, Annie Ernaux, Amélie Nothcomb eller någon ny snart glömd dussinförfattare vars namn är oviktigt i det stora hela. De ser vin som en måltidsdryck. De älskar att älska mat och de tycker om fåniga filmer och museer och filosofi och att lösa världsproblem, stora som små. De tycker om problem. Särskilt problem som inte är problem. Egentligen. Sådana kan man diskuterar länge och utan att behöva komma fram till något, framförallt inte till en lösning.

Guadeloupe är ett franskt departement. En för européen avlägsen plats där euron är valuta och språket i första hand franska, en del av EU, en plats med ömsom smaragdgrönt ömsom azurblått hav där bilarna har EU-plåtar och vägskyltarna och apoteken och varuhusen och bagerierna ser ut som i vilken fransk stad eller by som helst. Här bor drygt 400 000 människor. Huvudstaden heter Basse-Terre och det ekonomiska centrat, och öarnas största stad, Pointe-à-Pitre.

Det där paret ute i vattnet, när de strosade fram på stranden och gick ut i vattnet, alldeles nyss, hand i hand, kunde den som ville notera, att medan hennes gump antagit en för hennes tonårsjag oföreställbara proportioner har hans stjärt sakta men säkert försvunnit med åren. Det är som om han är två delar som någon satt ihop av misstag. Denna någon har tagit en spinkig nederdel som toppas med en ministjärt och skruvat ihop den med en alltför bred och fläskig överdel. Trots detta sitter de där ute i vattnet, tätt intill varandra, och förefaller tycka om varandra, vara kära. När de utan förvarning avnjuter en gemensam kyss, inte en sådan där kort puss utan en kyss, är det ingen av gamlingarna på stranden som reagerar. Det är som om det är normalt för dem att gamlingar kan vara kära, som om det är normalt att de kan finna nöje och njutning i kroppslig beröring och kyssar, som om det är något som inte upphörde när de blev före detta och oproportionerliga och diagnosticerade.

Sainte Anne, Guadeloupe. En stad som är ett ålderdomshem. En rummelplats för dem som varit. Drygt tvåtusen invånare. Fem apotek. Tio sjukgymnaster. Healers. Medium. En trots sina väl tilltagna proportioner alltid fullsatt kyrka med hårda träbänkar och en skönsjungande präst och en i än högre grad skönsjungande församling. Det är en lisa för själen att lyssna till mässan i kyrkan i Sainte Anne.

Vi hyr varsin transat, liggstol, varsin blå, och delar på ett parasoll, ett av de där gröna och vita med en metallstång, som den hjälpsamma stoluthyraren placerar i den vita, varma sanden, under palmerna, där vi vill ha dem. Det kostar 20 euro för två transat och ett parasoll. Där ligger vi och läser Vuillard, Darrieussecq och Mozzo och hör det ömsom smaragdgröna ömsom azurblå vattnet svepa in mot stranden, där den vita sanden är brun och vi tittar då och då upp och ser den blå blå blå oändliga himlen ovanför palmbladen och vi känner doften av sololja och hör gamlingarna, de som är ändå äldre och skrynkligare och slappare och sjukare, prata med  låga röster som ibland far ut i skratt och små rop och vi hör hur det klingar när de slår ihop sina ölflaskor i en skål för den värmande solen, stillheten som bara är, den blå blå blå oändliga himlen, det ömsom smaragdgröna ömsom azurblå havet, för sin vänskap, för absent friends och för livet.

Sous-bois: undervegetationens navigationsproblem

Publicerat av
2

Fransmännen har i vinsammanhang använt uttrycket ”sous-bois” sedan urminnes tider, och jämte det ”feuilles mortes”. Tämligen väl översatt betyder uttrycken ”undervegetation” respektive ”döda löv”. Rent krasst är undervegetationen, både på franska och svenska, det som växer under lövverket/skogstaket men ovan jorden, alltså utan att nödvändigtvis tränga ner i den. Och döda löv, ja det är döda löv, men på franska och i ursprungligt franskt vinsammanhang med tillägget att feuilles mortes i någon mån också kan omfatta undervegetation och jord. Så hur använder vi det här i vinets värld?

I stora stycken är det med de här uttrycken som med så många andra, att de är ganska subjektiva. Till och med en enkel referens som ”hallon” är de facto subjektiv av det enkla skälet att vi har olika referenser till hallon: skogshallon, tänker den som är född på landet, trädgårdshallon, tänker den som vuxit upp i villa, hallonbåtar, tänker storstadsbon.

Flyttar vi nu näsorna och referenserna till döda löv så är det uppenbart att det är skillnad på döda löv och döda löv. Vad är det för löv? Björk, lönn, platan, lagerblad, eukalyptus…? Var i världen befinner vi oss i vår referens? Umeå, Singapore, Montreal, Alvesta…? Är löven blöta eller torra? Vilken årstid tänker vi oss? Är det så att säga nydöda löv eller kraftigt förmultnade dito? Vilken klimatzon är vi i?

Nu kan någon invända att det finns kurser att gå för att lära sig det där, och det gör det förvisso, problemet är väl att kurserna lär oss olika referenser. Det leder till att de som gått kursen A på orten Y har sin referens till döda löv och hallon medan den som går kursen B på orten X har sin. Någonstans möts de här två, men de kan också skilja sig en del från varandra.

Det ovan sagda innebär inte att vi inte ska fortsätta säga undervegetation, eller ändå hellre sous-bois, eftersom det låter mer sofistikerat och imponerar mer på dem som kan för lite för att känna sig trygga i vinets värld. Däremot kan vi väl understundom fråga oss själva vad vi menar när vi slänger oss med saker som sous-bois och feuilles mortes,. För att nu inte tala om mineral och flyktig syra (förlåt, ska förstås vara volatila syror).

Musik.

Artificiellt intelligenta viner i bikini

Publicerat av
2

Många producenter runt om i världen är alldeles till sig därför att de har drönare och AI till sin hjälp. Allra mest till sig är nog ändå vissa vinskribenter och -nördar som anser att det där är jättespännande. Det är, tycks de alla mena, alla tiders att producenterna nu har koll på varenda planta i odlingen och att de kan vara oerhört precisa i sin användning av gödning, vatten och växtskyddsmedel. Och i vinkällaren vet tekniken exakt vad som ska göras och när det ska göras för att produkten ska passa den mall som marknadsavdelningens AI-verktyg tagit fram i förhoppningen att vinet i fråga ska passa den inte särskilt fundersamma masskonsumentens ögon och gom. Viner i bikini.

Andra kanske tycker att det där låter ganska osexigt. Ointressant. Onödigt förutsägbart. Stereotypt.

Den som redan idag fyndar på priset och är nöjd med att vinet är lättdrucket kan glädja sig åt att AI kommer att göra de ointressanta plonkvinerna än mer förutsägbara, och det är inte helt osannolikt att de kommer att passa den ointresserade gommen synnerligen väl, rent av bättre dån dagens redan väl anpassade plonk. Ungefär som att skvalmusik lika gärna kan komponeras av AI eller att enkla deckare lika gärna kan skrivas av AI.

AI i odlingen kommer säkert att vara till nytta lite här och var och alldeles särskilt för alla dem som inte riktigt kan eller orkar själva, och så kommer tekniknördarna gillat allt det där och den som inte fick en drönare när den var liten kommer såklart glädjas åt att få köra drönare på jobbet. Och den som tänker att AI har bättre precision än en själv kanske också vill ha AI-hjälp i vinkällaren och lär då ta till den hjälpen .

Ointressant och rent av fel och skadligt kan AI vara hos producenter som dels har en hög kunskapsnivå, dels söker personliga och uttrycksfulla viner. Dock är det inte osannolikt att AI kan åstadkomma någon form av AI-genererad personlighet och teoretiskt sammansatt komplexitet, vilket å andra sidan låter lika spännande som att bestämma sig för att en smakkombo är höjden av lycka inte därför att det egna smak- och luktsinnet säger att så är fallet, utan därför att en föreläsare, en bok eller ett AI-verktyg sagt att det är så. Med respekt för allas våra kroppar är det kanske här på sin plats att påminna om att vi alla är vackra, men alla klär inte i bikini..

Storytelling i Tällberg 2026

Publicerat av
Svara
Årets upplaga av Storytelling Tällberg är till ända. Som vanligt en högst märkvärdig tillställning. Bortsett från att vi hann plocka hem VM-guldet i juniorhockey serverades vi en radda fantastiska upplevelser på scenen. Tom Alandhs samtal med Grynet Molvig om hennes nyutkomna ”Alla kallar mig Grynet” och nyss nämnde Alandhs samtal med Jesper Högström om ”Smultronstället”, för att nämna ett par oförglömliga ögonblick.
Själv hade jag nöjet att få samtala med Tom Alandh, Heleen Rebel, Grynet Molvig och Krister Henriksson om dokumentären om Riksteaterns uppsättning av Lång dags färd mot natt, vidare nöjet att moderera Eva Vingård när hon tog ämnet ”ålder” till nya höjder och, sist men inte minst, samspråka med Anna-Lena Laurén, Emma Bouvin och Svante Weyler om hur det är att vara utrikeskorrespondent.
Lägg därtill fina scenprestationer av Magnus Västerbro (Augustpriset 2025), Annika Hälldin Lahger, Håkan Lahger, Paul Hansen (vilka bilder!) och Anneli Fichtelius. Som vanligt fanns arrangören Birgitta Baud på plats med sin pålitliga hjälpreda Åsa Pellasoch Göran Lundell (Lundells Bokhandel) sålde rikliga mängder böcker medan Villa Långbers och systerhotellet Klockargården skötte markservicen, login och kosten med den äran.

En minnesvärd vinresa (för somliga)

Publicerat av
Svara

Någonstans i trakten av Draguignan, Frankrike, någon gång i början av 1990-talet. En vinmakare skriver, slarvigt, nonchalant, ”90 Syrah utan ek”.

Linköping, Sverige, Nyårsafton 2025, en tokfrans har lagrat det ovan nämnda vinet i över 30 år och har nu tagit med sig det till en finare middag i hoppet och tron att det ska vara något extra. Efter 35 år… av vilka cirka 30 i den hoppfulles något för varma vinkällare…

Nåväl, nu var den i inledningen av den här ganska meningslösa texten nämnde vinmakaren faktiskt på plats i Linköping denna Nyårsafton och hans hjärta lät sig beröras av den hoppfulles tokiga och smått patetiska infall – samtidigt var han medveten om att de där 90:orna fortfarande är om inte vid full vigör så närapå, varför han ställde sig upp och röt åt det illustra och oborstade bordssällskapet – som ovan torde ha framgått hände detta i Östergötland – att stilla sig och då det gjort det lät han skrytet flyga fritt och högt. Detta är vad han sade:

”1990 var den första årgången jag gjorde på egen hand. Vi hade arbetat hårt i vingården för att få den i bättre skick. Ändrad beskärning och tuktning, ingen gödning, vendange en vert och effeuillage…” (han förklarade inte vad allt detta innebar, dels då det föreföll som meningslöst, dels då den som eventuellt undrade och inte vågade fråga måste tycka att ”satan i gatan vad han kan, sådana där uttryck skulle jag också vilja slänga mig med”) ”… och dessutom hade vi infört en gallringsmatta och renoverat vinkällaren och hunnit känna oss, hehe alltså jag, för lite grann under 1988 och 1989…” (det han inte nämnde här var att han hade tur med vädret 1990) ”… så förutsättningarna fanns för ett riktigt bra vin 1990 och som vi lyckades med det! Syrah-druvorna blev kort sagt kanoners…” (ett uttryck som förekommer i Östergötland) ”… och det passade väl planerna som vi hade på ett rent syrah-vin. Jag bestämde mig för att gå all in och pangade på med lång skalmaceration och hela baletten och hade lite tur…” (han borde sagt ”ofattbart mycket tur”) ”…när jag bestämde mig för att extrahera försiktigt…” (här hade han redan tappat publiken, som dock artigt, för att vara östgötar, satt kvar och lyssnade, de flesta med öppna ögon och utan att gäspa) ”… och, ja, det blev ett riktigt bra vin av det hela. Min tanke var att uppfostra vinet på ekfat under ett år sisådär. På så vis blev det också och det var det vinet som blev det ’riktiga’ Clos Dière på syrah 1990, kallat Clos Dière cuvée I, alltså vinet som de kommande åren skulle få en hel del uppmärksamhet och utmärkelser. Men. Det var inte det vinet som kom trea i Vinolympiaden i Bordeaux något år efter skörden – före Grange, Jaboulet, Guigal, Henschke och många fler. Det var en oekad version, just den som ni nu har i glaset. Skälet till att den versionen skickades in till olympiaden var att ek-varianten ännu inte var drickbar, och skälet till att det blev en oekad variant var att den dåvarande inköpsdirektören på AB Vin-& Spritcentralen, Mats Jurdahl, uppmuntrade mig att buteljera en oekad version då ’den var så in i helvete bra’ och, tja, ni känner ju att det fortfarande är ett extraordinärt vin vid god hälsa, och inte saknar man eken heller.” Det där sista om extraordinärt och så vidare var sant och till skrytmånsens glädje begrep även östgötarna det varpå alla utbröt i ett gemensamt skålande och skrålande som varade ända till nästa år.

Les Sorts Selecció 2.0 & magnum

Publicerat av
4

Ibland hittar konsumenter ”flaskvariationer”. Alltså skillnader mellan olika flaskor av samma vin från samma årgång. Ibland är detta inbillning, andra gånger stämmer det. Skälen till variationer mellan flaskor kan vara av många slag.

Förslutningen kan spela oss ett spratt. Uppenbar korkdefekt är kanske snarare att hänföra till just korkdefekt än en variation. Däremot kan olika varianter av smygkork, dvs påverkan som med rätta tillskrivs korken utan att vara en uppenbar defekt, ge intrycket av att vara en flaskvariation. Detta då den ena flaskan kanske uppvisar fin frukt och en ren karaktär medan den andra, som påverkats av en smygkork, saknar den där frukten och upplevs som lite avslaget.

Variationer kan också uppstå i samband med buteljeringen, till exempel genom att det kommer med mer syre i enstaka flaskor eller genom att några pannor blir stående på tappningslinan i samband med ett mer eller mindre tillfälligt stopp. Nu kan någon invända att sådant händer väl inte i vår moderna tid. Svaret är alltså att det gör det. Både i små och stora anläggningar.

Hur buteljerna lagrats påverkar. Har flaskorna lagrats på olika platser, vid olika temperatur, olika mycket ljus, liggande eller stående? Kanske har en flaska legat nära ett element medan den andra inte gjort det. Ju längre tid vinet lagrats desto större påverkan har sådana här detaljer.

Till finliret hör att det i samband med tappningen av vinet kan vara skillnad på den övre delen i en tank och den nedre, och… tempot under buteljeringen spelar roll. Kanske kommer den sista slatten i tanken i kontakt med syre på ett vis som lejonparten av volymen inte gjorde.

Något som inte är helt ovanligt, snarare en regel, är att det blir mer eller mindre skillnad mellan olika tappningsdatum. På gott och ont. Ibland till det bättre, andra gånger till det sämre. När det gäller mindre producenter som arbetar med små volymer är det vanligaste att varje vin tappas en och samma dag, men när det gäller viner som görs i större volym, och med det menas här en volym som inte låter sig tappas på en enda dag, delas volymen upp i två eller flera tappningstillfällen. Dessa tappningsdatum kan ligga nära varandra eller åtskiljas av flera månader. Utöver det självklara att vinet som lagts på flaska i låt säga april upplevs på ett något annorlunda vis än det som buteljerats i oktober när de båda jämförs i december, kan upplevelsen förstärkas av att den senare tappningen till exempel fått lite mer tid på ek.

Det där sista kan låta lite mysko, men är inte särskilt dramatiskt. Finns det tillräckligt med tid mellan skörden och det första tappningsdatumet hinner den första tappningen få exakt den tiden på ek som är optimal, men ibland töms lagren fort, kanske efter en liten skörd eller efter att en ny exportmarknad öppnats, och då tvingas producenten kompromissa lite med eken. Resultatet blir att den eller de tidiga tappningarna får en något annorlunda karaktär än de senare buteljeringarna som hunnit få exakt den tiden på ek som producenten menar är optimal.

Och nu är vi framme vid poängen med den här långa drapan. Det är nämligen så att i dagarna byter Les Sorts Selecciò, nr 70217, 129kr,  från sådana där lite tidigare tappningsdatum till ett senare. Vinet i sig är exakt detsamma, det ”sattes ihop” redan efter skörden 2022, det som skiljer är, alltså, att den senaste tappningen dels fått mer tid i tank, dels lite mer tid i ek. Skillnaden mellan den senare tappningen och de tidigare är inte avgrundsdjup på något vis, men den uppmärksamme och kräsne lär kunna notera att vinet blivit mer komplext, fått mer mörk frukt och att eken nu är något mer framträdande.

PS På tal om Les Sorts Selecció så släpps vinet nu också på magnumbutelj (finns i beställningssortimentet, nr 77367, 279kr). Sent tappningsdatum.

Musik!

Luktar en defekt kork korkdefekt?

Publicerat av
5

Har vid ett flertal tillfällen i samband med provningar jag hållit för allmänheten fått frågan om huruvida man kan känna på en korks doft om vinet är korkdefekt. Ibland har jag svarat nej, ibland ja. För så är det.

Det händer att en kork stinker det som vanligtvis betecknas som TCA och korkdefekt lång väg. Ofelbart är då också vinet i den nyss förslutna flaskan korkdefekt i klassisk mening. Så ja, man kan känna korkdefekt redan genom att lukta på korken.

’

Å andra sidan kan vinet uppvisa klassisk korkdefekt trots att korken inte luktar så. Med andra ord är svaret nej, man kan inte (alltid) känna klassisk korkdefekt genom att lukta på korken.

Utöver det ovan sagda, om ”klassisk korkdefekt”, den där uppenbara som alla vinintresserade förr eller senare lär sig att känna igen, finns det andra defekter knutna till korken. Defekter som inte kan uppfattas som klassisk korkdefekt/TCA. Till exempel olika former av ”smygkork”, en elakartad variant som tar loven av vinets frukt och sänker drycken i fråga ett par nivåer under sin egentliga kvalitet, kanske rent av påverkar smak och doft med en murken karaktär (som inte är att förväxla med gamla fat, som, utöver det murkna, brukar ha ett kompletterande doftinslag av smuts och flyktig syra).

Den här typen av defekter är över huvud taget knepiga att känna igen. Är provaren bekant med vinet har hen relativt lätt att känna att något inte är som det ska. Om det är första gången vinet provas är det svårt att avgöra om det är en smygkork eller bara ett inte helt optimalt eller rent av direkt tråkigt vin. Helt klart känner inte provaren smygkorken på korkens doft. Möjligen kan hen ana fara å färde om korken är svampig och till del dränkt i vin, men, dessvärre kan även torra, till det yttre oklanderliga korkar vara upphov till smygkork. Så, kanske kan provaren i de här fallen ana en defekt genom att studera korken. Förmodligen inte. Såvida hen inte är synsk.