Syr, syrah, syrahst

Har på kort tid fått tre enträgna förfrågningar om att tipsa om lite syrah, min gamla paraddruva. Klart en ställer upp på enträgna förfrågningar när de inte handlar om något dummare än något som kan leda till förtäckt marknadsföring av egenintressen. Å andra sidan garanterar er utsände i syrah-druvornas peppriga och animaliska och understundom ihopskrynklade* värld på den heder och samvete han inte har att de följande tipsen verkligen är rejält typiska uttryck för syrah, till och med i så stor utsträckning att han själv vid några obevakade ögonblick lyckats pricka druvan på just de här exemplaren.

Kan inte påstå att vinets Nya värld alltid överraskar med klockrena druvtoner i klassisk stil men när vi talar Mullineux från Sydafrika är det just det som gäller, först ut i syrah-racet är därför Mullineux Syrah 2016, nr 95608, 219 sek (finns i skrivande stund i 37 butiker, skynda fynda).Den som vill ställa klassisk syrah från vinets Nya värld mot klassisk shiraz, som druvan bland annat heter i sitt oftast annorlunda uttryck i Australien, kan duka upp med Mullineux mot den väldigt ursprungstypiska, och därmed också mindre klassiskt syrah- och mer shiraz-typiska, Jacko’s Shiraz 2012, nr 75866, 179 sek. Vinerna från Domaine Combier (Crozes-Hermitage) släpptes för ett par månader sedan i det svenska beställningssortimentet. Det alldeles för billiga Cuvée Laurent (nr 70422, 169 sek) har redan tagit slut, men påstås vara på väg in igen. Nu finns det som tur är ytterligare två fina exempel på Crozes att tillgå från Combier: Clos des Grives 2016, nr 73722, 399 sek och Crozes-Hermitage Domaine Combier 2016, nr 74696, 199 sek. Efter den våghalsiga utflykten till Australien ovan är vi här tryggt tillbaka i ett så klassiskt uttryck för druvan som tänkas kan.Den som möjligen vill bolla in ett kanske något mindre självklart syrah-vin i provningen kan fundera över om inte Sydhang 2015, nr 99430, 199 sek, då är lockavaran att slå till på. Syrah från Dorli Muhr och Österrike (Carnuntum), finns i skrivande stund i tio butiker. Bråttom alltså, men det lär komma in fler årgångar av det här vinet framöver.

På jakt efter syrah.

Va? Ändå fler tips? Mer udda och exklusiva? Okej, kör då Mullineuxs tre ”terroir-syrah” mot varandra, samtliga är  från årgången 2015, kostar 699 sek per panna och går att beställa via Systembolagets hemsida: ”Granite”, nr 95449, ”Iron”, nr 95448, ”Schist”, nr 95451.

Syrahno de Begerac – tidernas bästa syrahdetektor. Ändå mer om den berömde Syrahno. Syrahno-kärlek?

*Ni har väl sett mogen syrah?

Mats-Eric Nilsson: Château Vadå

Inom vinbranschen dissas Mats-Eric Nilssons Château Vadå rejält. Innehållet är gammal skåpmat, sakfelen legio, boken tråkig och han låter som en gammal naturvinsprofet anno 2010. Stämmer det? Ja. Så då är det rätt att dissa boken? Nej, Château Vadå är trots sina brister en viktig bok som bör tas på allvar av alla.Journalistisk text

Saken är den att de insatta vanligtvis vet mer än den som skriver artikeln. Det är skälet till att den sakkunnige eller ”den som var med” hittar sakfel i snart sagt varje journalistiskt skriven text. Ibland går skribenter genvägar för att hålla texten inom ett rimligt omfång och för att inte bli alltför detaljerad. Det gäller alltså att komma ihåg att den här boken är skriven för en mindre vetande allmänhet. Inte experterna. Den ska ses som en journalistisk text, inte en vetenskapligt korrekt avhandling.”Vi och dom”

Problemet med Château Vadå är inte sakfelen och missuppfattningarna – de är irriterande men på det stora hela ointressanta för allmänheten och gör i sig ingen större skillnad – utan att den inte klarar av att se vinvärlden sådan den är. Istället trillar Nilsson i fällan att  se det hela som ett spel mellan ”vi och dom”, där ”vi” är en handfull producenter av naturvin och ”dom” alla andra. Detta gör att den för vissa av oss – mänskligheten till exempel – så viktiga frågan om miljön, arbetsmiljön och det högintensiva jordbruket inte alls finns med i boken. Inte heller förklaras att orsaken till dagens, låt vara cyniskt, massproducerade industriviner i grunden är en bevisad efterfrågan och inte ett påhitt av illasinnade alkoholkapitalister.Bokens förtjänster

Nog av. Ska inte falla i fällan att bara rada upp sakfel och missuppfattningar och beklaga Nilssons oförmåga att höja blicken över vinglasets kant och se helheten. Låt oss istället fokusera på bokens förtjänster. Här har vi en bok som lyfter fram flera viktiga fakta och frågor, och för oss som länge försökt sätta fokus på skräpvinernas fördärvliga inverkan på miljön (och ibland arbetsmiljön) är det ytterst tillfredsställande att en bok riktad till en bredare allmänhet sätter ljuset på de många genvägar och tricks den måste ta till som odlar högintensivt och jagar framgång på massmarknaden. Förhoppningsvis kommer Château Vadå få några konsumenter att ifrågasätta sina vinval och en eller annan vinskribent/skribent att inte längre ”fynda” skräpviner, till exempel i samband med sommarens stora box-race. Det som saknas är, som sagt, kopplingen mellan skräpvinet och dess inverkan på miljön och inte bara på den som frivilligt dricker skräpet; alltså detta tröttsamma och egocentrerade i-landsperspektiv som så många envisas med att anlägga på det här komplicerade problemet.Innehållsförteckning

Sist men inte minst driver Nilsson frågan om en innehållsförteckning hårt. Det är bra. Han tror förvisso att det bara är de stora vinindustrierna som försöker bromsa detta – av självklara skäl då det är de som kommer åka på de långa innehållsförteckningarna – och missar att också många småodlare, även sådana som gör ”naturvin”, är motståndare, de tycker helt enkelt att de redan har tillräckligt med byråkratiska hinder att ta sig över i vardagen (välkommen till verkligheten alla skrivbords-rebeller).Nästan allra sist: Det finns inga rebeller i vinvärlden. Bara ett fåtal förnyare. Och en massa töntar.

Allra sist: Du får inte oxfilé om du betalar korvören.

Musik.

Förbud mot trycksensorspisar!

Vill på väldigt många medmänniskors, och mina egna, vägnar, kräva ett omedelbart förbud mot spisar med trycksensorer istället för rattar! Skälet till detta torde vara uppenbart för alla med en normal femårings intelligens och för alla världens ingenjörer och alla de som vare sig fått igång spishelvetet eller fått stopp på den när den väl satt igång.Innan Hustrun dyker upp och anklagar er utsände bland de ack så nödvändiga och av pöbeln så älskade förbudsivrarnas ordningsamma och tillrättalagda värld för att ha skrivit ett sexistiskt inlägg, vill den nyss nämnde utsände med emfas slå fast, att nej! så är det inte ity emedan möjligen en störd kock kan se något sexigt i en spis är en spis för den breda allmänheten inget annat än en maskin från helvetet och ett konkret hot i vardagen!

Musik.

Byrneing down the Zenith

Alltså Frankrike alltså. Rock-konsert. Agnes Obel som förband. Bara en sådan sak. Och. Vin istället för bira? Sancerre dessutom. Jaa. Och. Det är bara att konstatera. Det är hög klass på stället. Frankrike och Paris är Jordens medelpunkt. Rent kulturellt.

Så här sitter vi och sippar sancerre och låter oss med allt tyngre ögonlock vaggas av Agnes Obel och det är så vackert och… högklassigt, och rätt som det är: Agnes flyger av scenen, fyra gubbar rusar runt i tre minuter och så, Pang!, där kommer David Byrne gåendes i sin grå kostym och så uppenbart barfota att alla håller andan, vinglar till med vinglaset och, men nej, det ligger väl inga häftstift eller annat trams på golvet eller en brusten cellosträng efter Agnes eller… nej, det gör det så klart inte. Vi bara tycker det är kul att han, mannen som skrev Toe Jam,  är barfota och då börjar han sjunga för sig själv och en efter en gör musikerna honom sällskap. Inga fasta positioner. Alla är ambulerande. Tolv pax inalles. Sex slagverkare, som ett statement, ”KC kör med tre jag har sex… ambulerande, hehe”. Och rytmer blir det så klart. Det här är David Byrne!

Med alla tolv väl på plats exploderar Zenith, Paris, i Talking Heads-hits, lite Fatboy Slim, något nyskrivet, en del annat och så en massa David Byrne. Han är måhända inte fullt lika intensivt rörlig under konserterna längre, men han går senior-för fullt konserten igenom och blir inte vid något tillfälle hörbart andfådd eller på annat vis nedsatt. Tvärtom verkar hans närvaro öka ju längre vi kommer i konserten, och då är han ändå högst närvarande redan från start.

Om det är en konsert som du bara måste se? Frågan är varför du ens ställer den frågan. David Byrne, nu som då, är så oändligt mycket mer än bara en artist som ställer sig på scenen och drar igenom sina låtar. Bara en sådan sak som att alla hans medmusikanter går runt med konstanta leenden showen igenom säger en hel del och egentligen allt om hur bra det här är.

Förbud mot stinkande mat!

Att folk stoppar i sig precis vad som helst torde inte var en överraskning för någon. Och det är illa nog, att de stoppar i sig vad som helst. Än värre blir det när dessa folk får för sig att det ingår i samhällskontraktet att de får ta med sig sina stinkande försök till mänsklig föda till allmän plats, och värst av allt: ombord på tåg! Där sitter de sedan och ser ut som om de vore Guds bästa barn och som om det inte alls är något fel på deras medhavda odör i tupperware och andra miljöförstörande plastlådor. Men det är det! Och all medhavd ”mat” som stinker måste bannlysas från allmän plats i allmänhet och instängda allmänna platser som en tågvagn i synnerhet.

Den som bryter mot Förbudet mot stinkande ”mat” på allmän plats, skall straffas på hårdast tänkbara vis och minimistraffet måste, minst, innebära en vecka i isoleringscell tillsammans med de hemskaste aromer världens samlade sensoriker och essensmakare kan uppbåda och just då det kriminella elementet inte tror det kan bli värre och ligger där och håller sig för näsan och ber om nåd då, då ska en högtalare börja spela upp en skrikande bäbis på non stop.

Finns det då ingen mat som kan godkännas för den som vill ha med sig något eget att stoppa i magen under resan? Jodå, självklart gör det det. En enkel grönsallad utan dressing och gröna blad med doft ackompanjerat av ett glas vatten är en fullt acceptabel kompromiss som alla bör kunna acceptera och som torde rymmas inom samhällskontraktet.

Musik!

Jordbrukskammaren i Var kör kalsongtricket

Trots att kulturen kanske är mer närvarande i den franska vardagen än i något annat land, är fransmännen, i likhet med alla andra, synnerligen barnsliga. När således Chambre d’agriculture (50% jordbrukskammare och länslantbruksnämnd, 50% hushållningssällskap) i departementet Var (där för övrigt er utsände i de otroligt fåniga försökens analliknande värld bor) ville på ett både lustigt och listigt vis kolla upp den mikrobiologiska aktiviteten i traktens vingårdar, bestämde den sig för att gräva ner kalsonger mellan vinraderna.

Jovisst. Självklart hade det inte fungerat med till exempel en t-shirt eller en skjorta i bomull, slika klädesplagg försvinner helt om aktiviteten är hög. En kalsong med ingående resår däremot försvinner inte i och med att resår med lätthet kan tänja ut tiden till en liten eon. Samtidigt står det klart att kalsongen inte hade behövts alls då man också grävde ner t-påsar (Lipton Pyramid, grönt te) eftersom det fungerar väl så bra för ett sådant här test. Men det är så klart inte alls på långt när lika roligt när Bollibompa kommer på besök.

Det mest anmärkningsvärda med den första etappen av försöket, där ett drygt dussin utvalda bönder ombads gräva ner tre kalsonger vardera och lika många t-påsar på lite olika platser och 15 cm djupt är, att inga säkra slutsatser kan dras. Annat, förstås, än det man redan visste: att vissa jordar är mer aktiva än andra. Försöken stördes nu bland annat av att jordarna inte bara sköttes olika, det ingick så att säga, utan också av att de var olika beskaffade. Till exempel händer det mer snuskiga saker i en kompakt lerjord än i en dränerad sandjord. I alla fall om vi talar om den horribla tanken att återanvända försökskalsonger som legat nergrävda ett halvår.

Det som inte nämns någonstans vare sig i de mer officiella försökspapperen eller de många artiklar och TV-reportage som skrivits och gjorts (jo, kalsonger är jättekul) är kalsongernas biologiska skick då de grävdes ner. Avslutningsvis konstaterar vi att ett litet kalsongförsök i den egna trädgården på intet vis är otänkbart framöver och vi vill gärna uppmuntra våra HR att tänka i samma banor. Kanske kan vi starta en världsomspännande, låt vara totalt meningslös och fånig, rörelse, där människor världen över gräver ner och upp sina fillingar en gång i halvåret. Kan knappt vänta.

Kachan=kalsong.

Kockskolan: Carbonara på Chantilly-vis

Som det är HR:en bekant gör vi stora framsteg i den kulinariska världen. Så sent som idag tog  vi del av ett Facebook-meddelande från en kock som var på väg till en ”kurs i grönt kök” och vi vill gärna sprida informationen om att färgen på köket har betydelse. Dessvärre vet vi inte mer än så för tillfället, men lovar återkomma så snart vi har mer fakta i ärendet. Idag ska vi istället ägna oss åt att tillreda en Carbonara på Chantilly-vis.

Svensken i gemen har säkert klart för sig vad en carbonara är. Mindre känt är kanske vad chantilly är. Rätt svar här är en sötad slags vispgrädde på sprutflaska. Frågan inställer sig då vad poängen är med att tillsätta chantilly istället för till exempel ingenting alls eller äggula eller grädde eller crème fraiche till carbonara? vinifierat kan nu avslöja att det finns ingen poäng alls med det. Den som kanske i sin okunskap och definitivt därför att inget annat gräddliknande föremål kunde uppbringas i huset, tillsätter chantilly till sin i övrigt av pasta och stekta små fläskbitar bestående carbonara, blir snart varse att det dels ser fult ut, dels smakar örn.

viniferat vill därför gå ut med en allmän varning för Carbonara på Chantilly-vis, även känt som Carbonara a la Chantilly; låt er inte tubbas till att tillsätta chantilly till er carbonara! Ja, det är kul med sprutflaskor och ja, det låter som en bra idé, grädde som grädde, men vi som varit med ett tag vet att det inte fungerar.

 

Cream. Big Bopper. Crème de la crème.

Förbud mot flygande skogsmulleoutfit!

Själva affärsidén med Fjällrävens, Hägglöfs och andra liknande företags ryggsäckar och slitstarka kläder för utomhus-bruk och med många fickor och smarta detaljer och i vattenavstötande material är, såvitt går begripa, att kläderna är avsedda för utomhus-bruk och att de ska klara av regn och rusk och annat som kan dyka upp där på promenaden. Det torde inte vara alltför mycket att be om att samhället ställer krav både på de här företagen och den som återförsäljer deras produkter att de skall informera konsumenten på ett sådant sätt, att det blir klart, solklart, för den som köper sådan här utrustning, att det är skogmulleoutfits och den som ikläder sig slikt hör hemma i skogen, på fjället, i vildmarken, ja var som helst förutom städade salonger, städer och, viktigast av allt, flygplatser och flygplan.

Företag som underlåter att varna för de egna produkterna i enlighet med det ovan sagda skall beläggas med näringsförbud medan flygplatser som släpper in de här vilsekomna individerna som har sin gemenskap i att de hör hemma i skogen och att de helt missuppfattat världen samt, i förekommande fall, måste få hjälp med att lära sig förstå karta och kompass, ska stängas med omedelbar verkan på det att normala resenärer, när de beger sig till sin anvisade flygplats, ska kunna känna sig säkra på att inte hamna mitt i en vilsekommen älgjakt.

Ryggsäcks- och vildmarksoutfittade personer som påkoms med feta ryggsäckar på fel sida säkerhetskontrollen måste  av säkerhetsskäl omhändertas. En individ som befinner sig där på fel sida säkerhetskontrollen, iförd sin skogsmulleoutfit och svängandes runt med sin feta ryggsäck i oförutsägbara och livsfarliga banor, skall, så snart den omhändertagits, föras till närmaste omskolningsläger från vilket det kriminella elementet inte ska släppas ut förrän det dels bevisligen lärt sig orientera, dels förstått att klä sig efter förutsättningarna. Samt, inte minst viktigt, förstått att ryggsäck i fel miljö är ett Djävulens påfund och något som vid upprepad felanvändning ger såväl medresenärer som flygplatsansvariga och i stort sett vem som helst rätt att behandla dessa Djävulens budbärare på lämpligt vis, exakt hur överlåter vi till den i den lynchande mobben som har sjukast fantasi att avgöra.

Musik.

Blir du moraliskt lönsam, lille vän?

Även om vi svenskar nog rent generellt drar åt samma håll är våra moraliska kompasser inte alltid likriktade, och vi sätter olika värde på moralen. Ibland låter vi vår politiska övertygelse överskugga riktningen på kompassen. Så kan det vara när Margot Wallström eller Carl Bildt kritiserar Saudiarabien. Beroende på vår politiska hemvist låter vi kanske partitillhörigheten ta överhanden och kritiserar den som kritiserar bara därför att ”vi brukar ju tycka olika”. När så sker bör vi, åtminstone i efterhand, rannsaka oss själva och fundera över vad vår moral egentligen är värd: behöll vi fattningen eller sa vi emot/höll med Wallström/Bildt bara därför att?

Tydligast ser vi värdet på vår moral när denna ställs mot affärer, särskilt lukrativa sådana. I det nu aktuella fallet med den i Turkiet mördade Khasshoggi, förefaller det som att Donald Trump, i alla fall för dagen, menar att de många lukrativa amerikanska affärerna i Saudiarabien överstiger de moraliska invändningar han och andra kan ha på att en stat förvandlar sina diplomatiska beskickningar till offentliga avrättningsplatser, och varningssignaler, för kritiska röster också i andra länder. Angela Merkel å andra sidan tycks mena, att det som nu skett är oacceptabelt, ett barbariets övergrepp på civilisationen, varmed hon också anser att hennes och tyskarnas och de tyska företagens moral är mer värd än de miljardaffärer landet nu riskerar att förlora.

Oavsett vad vi nu kan tycka om allt detta, om vi är med Wallström, Bildt, Trump eller Merkel, så är nog de flesta överens om att det rent samvetsmässigt och civilisations-ideologiskt känns bäst att hänga med Merkel, vilket om inte annat gör att värdet på vår moral är så mycket högre än den moral som efterlevs av Trump och andra som menar att affärer och politik inte hör ihop. Inte minst gäller det sista om vi drar en inte alltför långsökt parallell till 30-talet och dåtidens eftergiftspolitik, som innebar att ingen stoppade barbariet i tid – att sedan Putin, som i sig har en hel del att vinna på att få in en stor fot i Saudiarabien, snabbt hållit sig framme och sagt sig vara redo att göra affärer när västvärldens moralpredikanter får ömt samvete, är väl bara i sin ordning.

Nu kan någon tycka att moralens värde tydligare avläses i vardagen och vårt agerande där. Självklart. Men det gör inte tankeexemplet ovan värdelöst.

Musik!

Förbud mot toalettpipare aka isistaminutenpinkare

Det är illa nog att småbarn inte har vett att pinka i tid. När vuxna människor sätter sig längst in vid fönstret på flygplanet och sitter där obemärkt fram till dess de två i stolsraden yttre sittande resenärerna köpt på sig mackor, kaffe och vatten av serveringspersonalen, som ännu inte hunnit avlägsna sig från platsen, bara för att då, då de nedvikningsbara borden är fullbelamrade med dryck och mat, pipa ur sig ett ”ja, jag måste gå på toaletten”, när detta sker, då kan det inte finnas en enda lag, en enda mänsklig röst till toalettpiparens försvar! Tvärtom kräver resten av världen ett omedelbart förbud mot slika fasoner och de båda yttre sittande resenärerna skall ha all rätt att neka den inre sittande att gå på toaletten till dess de ätit upp.

Om så nu ändå inte sker, utan toalettpiparen faktiskt får sin vilja igenom, och om det kaos som då uppstår innebär att en resenär, den ytterst sittande, får sin nyserverade, skållheta, kaffekopp i knät, vilket dels gör ont, mycket ont, där det är som känsligast, dels gör att det ser ut som om individen i fråga råkat ut för en olycka som snarare kommer inifrån byxan än utifrån, då ska den drabbade ha rätt att på plats lyncha toalettpiparen. Skulle missdådaren dessutom, just då olyckan skett, pipa ur sig ett lätt glädjefyllt ”jag klarade mig!” ska kabinpersonalen vara skyldig att med omedelbar verkan genom en för ändamålet särskilt avsedd lucka i flygplanskroppens botten avlägsna det miljöförstörande fanskapet från flygmaskinen.

Musik.