Getingboet

En liten geting är något helt annat än en geting. I det första fallet är det något som inmundigas. I det senare fallet ett flygande fä. Det de har gemensamt är att de kan ställa till med förtret och pinsamheter.

”Att ta sig en geting” har, som tyska Wiktionary pedagogiskt förklarar, inget att göra med en riktig geting, alltså den flygande getingen. ”In dem Ausdruck ta sig en geting ist mit „geting → sv“ natürlich nicht die wirkliche Wespe gemeint… Im Svenska Akademiens Ordbok wird auf den Zusammenhang mit dem Wort „risp → sv“ verwiesen, das ein Synonym zu „geting“ ist… Es kratzt im Hals.” Tyska Wiktionay hjälper också både tysken och andra intresserade att hitta ”Sinnverwandte Wörter” som ”ta sig en bläcka”, ”inte spotta i glaset” och ”ta sig en sup” med flera fyndiga folkliga uttryck för att ta sig en pruttare. Enligt svenska Slangopedia är en geting ”en dryck med alkohol, ofta hemmablandat”.

Så långt spriten. Tittar vi närmare på den flygande getingen eller Vespula vulgaris som den ”vanliga” getingen heter på latin, ser vi snart att det är en gul och svart stekel tillhörande släktet Vespula och familjen Vespidae. Precis som det kan finnas många slags getingar att hälla i sig, finns det en mängd getingtyper där ute i naturen. Till och med en tysk. Vespula germanica eller, på ett mer jordnära språk, tyskgeting heter den.

Någonstans i gränslandet mellan vad som är vad hittar vi bålgetingen (Vespa crabro).

Men nu är det den ”vanliga” getingen vi ska titta närmare på. Vespula vulgaris mäter vanligtvis mellan 11 och 16 mm. Drottningen är störst i samhället, hela 17-20 mm, medan drönarna, alltså hannarna, i vuxen ålder landar in någonstans mellan 13 och 17mm. Ovan nämnda tyskgeting, även den vanlig i Sverige för övrigt, är snarlik Vespula vulgaris. Hart när omöjligt att se skillnad på de två typerna med blotta ögat, i alla fall för den som inte kan det här, och inte hör man skillnad på dem heller, trots att den ena är vanlig och den andra tysk. Sticker gör dock båda två, utrustade med en fasansfull gadd som de är, och de är alltid redo att använda sitt förfärliga vapen. Uttrycket ”arg som ett bi” är olyckligt då det som avses är ”arg som en geting”. Hur de stackars, fredsälskande bina hamnat i det uttrycket kan enbart bero på bristande bildning och ren och skär dumhet hos allmänheten och slarv och lathet hos våra historiska skriftställare.

Men låt oss återgå till getingarna och då titta lite närmare på deras bon: getingboet är en slags dödsstjärna, ett hangarfartyg fyllt av dödsbringande potentiellt rasande gaddförsedda mördardjur. De här rent militära fästningarna byggs under våren och försommaren. Det påstås att byggmaterialet är tuggade träfibrer och saliv, men det ska ingen låta sig luras av. En dödsmaskin är en dödsmaskin även då den byggts i papper. Detta visste om någon den gamle marinministern Winston Churchill och han visste vad han talade om när han som premiärminister ville bygga hangarfartyg av papper under andra världskriget. En fotnot i den här historien är att han inte fick det då mer marinmilitärt och i fysiken, kemin och ingenjörskonsten bevandrade medlemmar av det brittiska krigskabinettet lyckades stoppa denna en av Winstons, enligt många, mindre lyckade idéer. Den som är bevandrade i getingarnas djävulusiska värld vet bättre: Winston hade något på g där.

Hursomhelst, bona är alltså av saliv och tuggade träfibrer, de blir med tiden gigantiska och de är livsfarliga. Detta var något han höll i minne då han upptäckte en väldig boll fylld av surr och omgiven av kringflygande mördarmaskiner, när han öppnade förrådsdörren på landet. Familjen hade anlänt kvällen innan och nu skulle landet öppnas, som det heter. Med andra ord skulle cyklar med tomma däck och leksaker insvepta i spindelväv fram, den vinterdammiga ekan läggas i vatten och den handdrivna gräsklipparen smörjas inför årets första åk. Men. Nu. Hängde. Alltså. Dödsstjärnan. Där. Som ett hån och hot och en föraning om att årets sommarvistelse inte skulle bli som vanligt. Såvida inte far i huset gjorde något åt saken.

Efter en kort stunds funderande skred han så till verket. Gick in i sommarhuset. Samlade familjen kring köksbordet med den gula vaxduken och med de gamla köksstolarna från Ullas barndomshem som tillbehör. Hemskt fula och dessutom rangliga, men vad göra när de hade ett, uppenbarligen, oproportionerligt stort affektionsvärde för Ulla, och ungarna verkade inte misstycka: De gillade rent av det gamla skräpet. Nog av. Där satt nu alltså husfar, Ulla och de två barnen och deras kusin från Vetlanda och såg allvarligt på varandra. Ulla förstod att det här var ett stort ögonblick för husfar och spelade därför med samtidigt som hon visste att detta bara kunde innebära något totalt ointressant, i värsta fall korkat. Hade hon fått en ny chans hade hon definitivt tackat nej till den där dansen och framförallt att följa med hem och ändå mer till den sista getingen och det som därav följde den där natten efter gasken på nationen. Men nu var det som det var. Ungarna var ändå ganska okej, sin arvsmassa till trots och kusinen från Vetlanda väldigt rar.

”Vi har ett problem,” sa husfar och Ulla kunde med nöd och näppe avhålla sig från att sucka. Husfars problem var alltid sökta. Påhittat strunt som i de flesta människors vardag passerar som något man gör i farten. ”Förrådet är infesterat med…” Han gjorde ett uppehåll och tittade på kusinen från Vetlanda. ”… ja, ansatt, hemsökt… av mördarmaskiner! Gulsvarta, flygande giftgaddar. I hundratal! Tusental!!” Kusinen från Vetlanda började gråta. ”Det som gäller nu, familjen, är att ingen, ingen!, lämnar huset förrän det här är åtgärdat. Ni barn går och bäddar ner er i era sängar igen, håll huvudet under täcket, och mamma, ja tant Ulla, följer med och vakar över er och ser till så dörrar och fönster är stängda till dess jag ropar ’Faran över!’. Capice?”

När familjen satts i säkerhet skred husfar vidare i sin trestegsplan. Han hämtade vadarbyxorna och regnrocken, tog på sig dessa, placerade en snusnäsduk framför munnen och knöt denna i nacken innan han satte en sydväst på huvudet. Som pricken över i lät han ett cyklop fylla utrymmet mellan sydvästen och snusnäsduken.  Han gick, så gott det gick att gå i den förmodat gaddsäkra uniformen, till sommarhusets lilla hall och såg sig i spegeln: En stridsfärdig soldat i grön plast, en röd, gul och grön och vackert mönstrad snusnäsduk samt ett blått cyklop. Handskar! Han hade glömt handskar. Hittade bara ett par lovikkavantar. Grå med ett rött och gult mönster och en luten stropp prydd av en boll i rött och gult. De fick duga.

Nu fattades bara vapnet. Medan svetten lackade innanför uniformen stapplade han bort till städskåpet och försåg sig med en sopkvast. Redo!

Livet är fyllt av livsavgörande ögonblick. Ulla klev fel den där gången efter gasken på nationen. Till exempel. Det var ett stort och ödesdigert misstag. Ett liknande felval är att inte investera i ett bra aktieklipp man får tips på, eller att investera i en katastrofal affär man får tips om. Mindre dramatiska val kan vara att servera fel vin till maten eller att ta sig en geting för mycket och snacka en massa goja varpå ens bordssällskap somnar eller blir oerhört upprört och börjar bjäbba emot. Just där framför spegeln visste inte husfar att han inom bara en minut skulle stå inför ett sådant livsavgörande ögonblick; ett ögonblick som kunde förpassa honom till byfånarnas och de för evigt förlöjligade husfädernas ömkliga skara, eller passera utan andra påföljder och effekter än ett litet skav i självbilden. Detta är vad som hände:

Husfar ser sig än en gång i spegeln. Nu utrustad med sopkvasten och redo att slå ner boet. Exakt vad som sedan ska hända har han inte riktigt tänkt igenom, men han antar att han ska avlägsna sig så snabbt rustningen tillåter, ta sig in i huset och se till att hålla dörrar och fönster stängda det kommande dygnet för att nästa morgon försiktigt ta sig ut, iklädd sin uniform, för att, förhoppningsvis, kunna konstatera att getingarna flugit sin kos, för vem vill väl bo kvar i ett raserat hus?

Han går fram till ytterdörren, öppnar den, tar ett försiktigt men bestämt och, tycker han, modigt, steg ut på farstutrappan bara för att där, som i en ond dröm från Helvetet, se grannfolket, Irma och Olle Karlsson, bondfolk, rejäla människor som inte visar med en min om de råkar trampa på en fyrkantad och rostig tretumsspik och få den uppkörd genom foten, stå och glo på getingboet, Irma säger något där hon står i sin blommiga klänning och förkläde som för att understryka att de är på landet och här regerar bondmoramodet, Olle kliar sig i det tunna hårfästet så smäcken åker bak i nacken, och vid sidan om dem Ulla, som med en tydlig gest visar att nu får det vara färdigpratat; hon håller upp en svart sopsäck under getingboet, river med en kratta, en lövkratta, ner det surrande byggverket i tuggad träfiber och saliv så det, Dödsstjärnan, landar i soppåsen, knyter snabbt ihop säcken och… Han vet inte exakt vad som händer sedan, han vaknar upp ur chocken när han står inne i hallen igen och kusinen från Vetlanda tittar storögt på honom och säger ”Får jag också vara med och leka?”.

Musik.

Saltvattenslagrat vin till vrakpris (eller När kejsaren är naken går skam på torra land)

Om vi utgår från att det mesta smakade skämt och unket förr i världen och att matförgiftning och odrickbart vin hörde till vardagen, då kan man fråga sig varför vi ska söka upp arkiverade och i förekommande fall antika smaker i vår mer upplysta och hygieniska tid. Detta hindrar inte somliga från att hoppa ur brallorna av upphetsning över en oxiderad och överdoserad och 100 år gammal champagne.

Nu ska man såklart hoppa ur brallan inför ett 100 år gammalt vin. Kanske särskilt om det lagrats på havets botten sedan 1907. Men därifrån är det långt till att vinet faktiskt också är en njutning. När sedan den som säljer vinet – det är långt ifrån gratis – menar att vinet är extra bra därför att det legat vid konstant temperatur och utan  ljus (och får man förmoda stilla, alltså som i vilken välbyggd vinkällare som helst) och… i saltvatten… är vi kanske några stycken som börjar fundera över om det inte är så att kejsaren är ganska naken.

Läste en artikel i SvD häromdagen (3/4) om vrakletare som hittat och säljer svindyr skumpa världen runt. Tycker de här grabbarna är väl värda att tjäna en hacka på vinerna de bärgar. De arbetar hårt, satsar eget riskkapital och så vidare så vi önskar dem all framgång. Men när det kommer till säljargumenten är det uppenbart att det här riktar sig till nyrikingar som inget kan om vin. Det torde också vara en fördel om kunderna har dålig smak, rent av lider av anosmi, och kanske också är en aning enkla, som det brukar heta när man inte vill tala klarspråk.

Vad saltvattnet beträffar vore det intressant att få veta vad gott det tillför. Såvida säljargumentet inte är att det ger ”vinet en behaglig och smakförhöjande sälta så snart korken börjar läcka det allra minsta”.  Och jo just det: vad kostar det? Tja, enligt artikeln sålde killarna tre flaskor till vrakpris på en bar i Singapore häromåret, reade bort dem för 1,3 mkr flaskan. Grattis säger vi till köparna och framförallt säljarna.

Musik!

Vinbondens vårfasa: frost

Våren har tveklöst sina positiva sidor och är väl för de flesta en härlig tid. För bonden i allmänhet och vinbonden i synnerhet lurar dock alltid frosten om hörnet, och det under flera månader. I mars hoppas de flesta av oss på kalla nätter och inte alltför varma dagar så knopparna fortsatt vilar i sin vinterdvala. Så snart de små liven vaknat är det fara å färde. En natt med några timmars frost kan sätta årets skörd på spel.Exakt hur länge den här faran föreligger varierar på var odlaren befinner sig. En svensk vinbonde kan räkna med frost snart sagt hela växtsäsongen och definitivt in i juni. Nere i södra Frankrike, där jag bland annat arbetar med Domaine de Brescou och särskilt med Domaine Rabiega, brukar risken vara liten från och med april. Men även då kan det smälla till. Det gjorde det 1991, och i fjol. Och i år!Hela Frankrike befinner sig just nu under attack från Kung Bores eftertrupper, och inte ens vi här neråt Medelhavet till kommer undan helt. Som tur är, är årets knoppning sen och när frosten slog till mot Domaine Rabiega natten till idag hade druvor som cabernet sauvignon och sauvignon blanc – som odlas på gårdens svalaste lägen, dessutom i en svacka där den kalla luften samlas – ännu inte ”slagit ut”. Tur det, för på andra delar av gården tog den gamla, fina grenachen stryk och en del av fjolårets planteringar fick sig en smäll de också. Exakt hur illa det är, vet vi först om någon vecka då vi kan göra en mer säker bedömning av läget. Nu håller vi tummarna för att väderleksrapporten, som hittills stämt till punkt och pricka, också stämmer framöver. Enligt den ska det bli strax över nollan i natt, varefter temperaturen de kommande nätterna snabbt lämnar riskzonen.

Men vad kan man som vinbonde göra när det drar ihop sig till frost? Ibland kommer kylan utan förvarning, men ofta har man förvarnats om att en köldknäpp är på gång.  I områden med återkommande frostproblem sätter en del in sprinklersystem som sprayar vatten över stockarna. När vattnet fryser till is runt knoppen skyddas denna genom en fysikens paradox mot frostens köldskador. Andra har kaminer eller gamla ”oljefat” som de fyller med brännbart material och ställer ut i vingårdarna. Åter andra tänder höbalar med vinden i ryggen. När vinden sveper in med den relativt varma röken är det också ett skydd. På vissa håll har vingårdarna utrustats med stora fläktar som drar runt luften så att kylan inte fastnar på marken runt stockarna. Utöver de här mer eller mindre vanliga sätten att bekämpa frosten finns det specialmaskiner av olika slag och den som tycker sig ha råd hyr en helikopter eller två som ligger och hovrar över de små knopparna.Har idag varit i kontakt med några vänner med vingårdar längre norrut. Det är inga trevliga rapporter de kommer med. Clotilde Davenne i Chablis – ett område som drabbas av något elände i stort sett varje år, frost, hagel eller översvämningar – upplevde en skräcknatt i natt med temperaturer runt sju-åtta minusgrader. Hur stora skadorna är vet hon inte än, men de är inte små… Bilden med snö här intill kommer från Clotilde. Fotografierna med de brinnande oljefaten och kaminerna kommer från Amelie Dugue-Couillaud på Château de la Ragotière i Muscadet. Amelie och hennes familj har tillbringat natten ute i vinfälten där de tänt och övervakat sina kaminer och oljefat. Medan vi i södern tror att det värsta är över här, väntar ytterligare en vaknatt fylld av ångest och oro för Amelie och Clotilde. ”Det ska fan vara vinbonde,” eller hur han nu skrev August Blanche.

Grums på korken: vad är det?

Plopp! Korken ur flaskan! Men vad är det där för små stenar och kristaller på korken? Är vinet defekt?

Vanligtvis när det här händer handlar det om en naturlig utfällning av vinsyra och färgämnen som skulle finnas upplöst i vinet om det nu inte vore för det att det fällts ut och satt sig på korken istället. Inget konstigt alltså, och inget som påverkar vinets doft eller smak. Däremot en riktigt bra ursäkt, när man till middagen med inbjudna öppnat ett supervin; att skrynkla ihop pannan, tänka på något så olyckligt att ögonen fylls av tårar och visa upp korken för gästerna och säga ”sorry, vinet är förstört, se bara hur korkjäveln ser ut!”, och därefter plocka fram ett enklare vin åt gästerna medan man själv offrar sig och dricker det förstörda vinet för ”det är ju synd att hälla ut det”.De ovan nämnda kristallerna och småstenarna är ofta blåröda i ett rödvin. Detta kommer sig av att de fått sin färg av så kallade antocyaner. Det är blåröda färgämnen som finns naturligt i allt från rödvin via rödlök till blåbär och hallon. Till och med det röda i de höstfärgade löven är antocyaner, som ”blir synliga” när det gröna klorofyllet försvunnit. Antocyaner har fått eget E-nummer, E163, därför att de kan användas för att färga livsmedel som läsk, sprit, konfektyr och tuggummi. För att nämna något. Däremot är det – obs! obs! i dessa tider då folk fått för sig att a-l-l-t är tillåtet när det kommer till att fuska med vin – INTE tillåtet att tillsätta antocyaner till vin. Kan vara något att tänka på för den som misstror rödvinet och istället äter sega råttor, glass och fiskrom. Men. Det händer också att det där smutset på korkens undersida snarare är gulaktigt, och det kan gälla i såväl vitt som rött vin. Mest udda ser det här kanske ut på korkar som förslutit rödvinsflaskor. Särskilt konstigt är det emellertid inte. Återigen talar vi om färgämnen, men nu handlar det om quercetin, eller kvercetin som det skrevs förr. Detta är en flavonoid och ett gult färgämne. Ser inte så kul ut på korken, men har ingen inverkan på vinets doft eller smak (däremot ska man inte underskatta den hysteri lite grums på korken fullt förståeligt kan ge upphov till hos den i vinsammanhang obildade, då är det ingen hejd på hur illa vinet kan ha doftat eller smakat sedan lite flavonoider eller antocyaner hittats på korken).Vintips: Chiara Condello 2017, nr 91224, 149kr. Varför? 1. Det är ett synnerligen bra vin. 2. Vinet är gjort på druvan sangiovese, som innehåller påfallande mycket quercetin, varför chansen att stöta på det gulaktiga grumset på korken är som störst i samband med sangiovese-konsumtion.

Fotnot: Quercetin anses av många i likhet med andra polyfenoler i vinet ha en välgörande kraft. Det finns till och med quercetin att köpa på burk, då som näringstillskott samt för att bistå kroppens immunförsvar. För vår egen del förstår vi inte idén med pillerburksquercetin när det redan finns quercetin i flytande form på flaska.

Covertime. 

 

Hundvakten (en påskhistoria från norröver)

Det var illa nog när Pia pep iväg ut mot ön till. Etter värre blev det när hon plötsligt tvärvände och rusade tillbaka över isen, förbi den samlade familjen och deras hus med den bolmande skorsten, och vidare över de snötäckta gärdena, och landsvägen!, och försvann in i ”Björnskogen”. En oroväckande utveckling på en dag som annars börjat riktigt bra.

Det var en sådan där gnistrande, kristallklar vinterdag. Redan sena mars men med Kung Bores närvaro lika påtaglig som vore vi kvar i mitten av januari. Fast det var förstås ljusare nu. Lika kallt, med rimfrost och rykande andedräkter, tjocka vantar och flera lager kläder. Men ljusare, mycket ljusare. Hög och klar luft som kändes i lungorna  när man stakade på i skidspåren och som fick den varma chokladen att smaka extra bra till matsäckens tunnbröd med messmör. Skidspåren, hårt packade och väl inkörda, glänste i solen och bjöd på rena drömföret. Glid… Och allt är som inpackat i vadd. Avlägsna ljud, dova och dunkla. Någon hugger ved, en accelererande scooter i fjärran, en gren som knäcks under den tyngande snön: tung trots dagens rekordkyla. Världen mysfryser och gnistrar och glänser i snöstjärnornas och kylans reflekterande våld.

Sommarhuset de köpt – de kallar det för sitt sommarhus trots att de är där lika ofta på vintern som på sommaren – kostade, som husfar sa, ”ingenting”, och det gjorde det kanske inte för en stockholmare, van att betala miljoners miljoner för små skyffen innanför tullarna. Här fick familjen ett stort, ombonat trähus med en väl tilltagen strandtomt och utsikt över sjön och ön mitt i den, och med en hall lika stor som halva deras lägenhet i Stockholm, salong, matsal, massor av rum och en oinredd vind med uppenbar potential även för den fantasilöse. För ”ingenting”. Avfolkningsbygd. Långt från arbetstillfällena och för klent utrustad för att kunna föda en familj med den moderna människans krav på bekvämligheter och service. Perfekt för en storstadstrött storstadsfamilj. Nu när pandemin slagit till och de ändå måste arbeta hemifrån och plugga på distans, har familjen valt att ta sitt pick och pack och göra sommarhuset till sitt högkvarter. Den trånga lägenheten i Stockholm är nu mer som en övernattningslägenhet. Ett nödvändigt ont för affärsresor till hennes och hans respektive arbetsplatser.

När Folkhälsomyndigheten och regionen och skolan och utbildningsministern, eller vem det nu var som bestämde det, ville att barnen fysiskt skulle infinna sig på plats i skolan igen, protesterade föräldrarna högljutt. De argumenterade mer emotionellt än rationellt och utan egentliga argument mot att barnen skulle återgå till den vanliga skolgången. ”Farligt”, ”huvudlöst”, ”skitregering”, ”ingen ordning”, ”de 22 experterna säger”, ”titta på Finland!”… ledde fram till kontentan: ”Vi vägrar!”. Med tanke på situationen fick de som de önskade, ingen ville ta på sitt ansvar att tvinga livrädda människor till allmänna platser i detta pestens år. Då de förstod att de fått sin vilja igenom, att de slapp göra som alla andra, firade de med champagne, som de sa, fast egentligen var det billigt mousserande vin från Italien, prosecco, framställt på mediokra druvor i en storindustriell process – något annat tillät inte det låga priset – och som de beställt hem till lanthandeln, traktens utlämningsställe för varor från Systembolaget. Inte brydde de sig om faran med allmän skolgång. De trivdes bara alltför bra med sitt nya liv, där på vischan norröver. Möjligen hade ungarna en annan syn på saken, men de var, trots allt, bara barn.

Några timmar med nattåget eller bara en timme med flyget och en halvtimme i hyrbilen så var de framme. 250 kvadratmeter i ett rödmålat trähus med två våningar och hel källare. Tvättstuga, matkällare, ett (blivande) hobbyrum. Rum med kakelugnar. Trätiljor på golvet. Vedeldad panna med elpatron – ska snarast ersättas med jordvärme, har det hetat sedan de köpte huset för två år sedan, men hur mycket landet är det?, jordvärme?, och de har råd med el – och linoleummatta i köket, där vitvarorna bytts ut men golvet lämnats orört för att den ”autentiska känslan ska stanna kvar hos oss” (resten av huset är helrenoverat med hjälp av hantverkare hämtade från Stockholm, eller närmare bestämt Krakow).  En tomt på två hektar. Strandtomt (som sagt). Fruktträdgård. Enskildhet. Här behövs inga staket. Närmaste granne bor en kilometer bort. Den före detta djurhållaren Erik Johansson och hans fru Inga, som, måste man anta, tänker husfar ibland, också måste betraktas som en före detta djurhållare, vad skulle hon annars ha sysslat med? Barnuppfödning? Ja, kanske. Men hur intressant är det på en skala?

Huset var verkligen billigt. Vem köper hus häruppe? Dessutom var stället känt som ”Mördarns”. Han visste varför och försökte hålla det hemligt för familjen. Linda och barnen skulle nog inte uppskatta att den förre ägaren tog livet av sin hustru i husets kök med himmelsblå träpanel på väggarna och kopparkittlar hängande i krokar ovanför den effektiva järnspisen HVA no 27 – ingenjörskonst från Huskvarna och ett annat sekel. Mäklaren hade utan omsvep förklarat för honom vad som hänt. ”Du kommer ändå att få höra detta förr eller senare och det är lika bra att jag berättar det med en gång. Andersson, han som säljer, tog livet av sin hustru i husets kök.” ”Verkligen? Ett hus där ett mord skett. Varför?” ”Vaddå?” ”Varför dödade han henne? Och Hur?” ”Nja, han slog väl bara ihjäl henne, jag tror han drog en av kopparkittlarna i huvudet på henne. Ett par gånger. Ordentligt.” ”Verkligen? En av dem som hänger här i köket?” ”Ja. Gör det något?” ”Mig stör det inte. Om folk känner till detta så är det väl en förklaring till det låga priset?” ”Ja, så är det och det är därför du måste få veta, du kunde ju tro att det var något allvarligt, att rör och el måste fixas. Murkna takstolar. Dolda fel.” ”Men det är bara ett mord. Gubben Andersson som slog ihjäl sin kärring?” ”Ja.” ”Varför?” ”Vad för något?” ”Varför dödade han henne?” ”Det är det väl ingen som riktigt vet. Själv sa han bara att hon ’inte höll käften’, så sa han, ’hon höll inte käften’.” ”Var hon pratsam alltså?” ”Pratsam? Ingen är pratsam här. Han slog henne i alla fall. Han brukade slå henne. Särskilt när han drack. På tal om det: om du vill ha hembränt ska du tala med mig, jag har många kontakter.”

Han kände direkt att det här var ett ställe i hans smak, att han skulle kunna bo här för alltid. Visserligen skulle barnen blir mindre bildade och kanske lite dumma, sådär som lantisar är, om man ryckte bort dem från den oas för Sveriges smartaste som Stockholm är. Det hade hon politikern rätt i, hon som vågade säga som det är: Stockholmare är smartare än resten av landets befolkning. Göteborgarna och malmöiterna anstränger sig men de är mest bara patetiska i sina försök att leka storstad, att låtsas som om de minsann också har både det ena och det andra. Det enda de lyckats med är att skapa våld i förorterna, fast det är tveksamt om deras ligor, klaner och kriminella översittare och busar kan mäta sig med dem i Stockholm, nej då är nog till och med Uppsala eller rent av Södertälje mer lyckade i de fallen, tänker han och känner sig nöjd med att han hade vett att lämna Växjö i tid. Direkt efter gymnasiet. Innan småstadsmentaliteten fångade honom och fördummade honom och han blev som sina föräldrar. Lärare båda två. Hade kunnat sluta illa.

Med Linda förhåller det sig annorlunda. Hon är från Kalhäll. Växte upp i en villa där. Välutbildade föräldrar och så långt allt rätt: Kalhäll, nästan Stockholm, och välutbildade föräldrar. Problemet var att mamman var bibliotekarie och pappan journalist, arbetade på DN. Bortkastade utbildningar och meningslösa karriärer. De hade ju kunnat bli något om de bara velat, om de kämpat, om de gjort rätt val. DN-reporter och bibliotekarie, vem bryr sig liksom? Stöttor till det trötta Sverige han inte vill veta av. Det Sverige som förstört sig självt. Och Linda är likadan. Men vad kan man förvänta sig, barn till en bibliotekarie och en journalist… Född med skygglappar till en meningslös karriär. Tur för henne att hon träffat honom. Hamnat i en, låt vara trång men ändå, lägenhet i innerstan med en man som kan föda sin familj. CFO. Fin titel också.

Han misstänker starkt att barnen kommer bli som Linda, kurator, eller hennes föräldrar, journalist eller bibliotekarie, kort sagt utbilda sig till meningslöshet, och det även om de bor kvar i Stockholm. Så starkt är inflytandet från Linda och hennes föräldrar och övriga familj, allihop en slags meningslös medelklass utan stolthet eller ambitioner eller, ja, kämpaglöd!, nöjda med vardagen, att guppa runt mitt i strömmen. Hade han vetat att Lindas tveksamma gener haft sådant genomslag i deras förenade arvsmassa hade han tänkt sig för innan han gifte sig med henne och definitivt innan han skaffade barn med henne. Kanske, funderar han, är det till och med bra för barnen att växa upp på landet så de vänjer sig vid att bo där, för där kommer de ha bättre förutsättningar att inte verka dummare än någon annan, och kanske kommer ingen riktigt heller bry sig om deras pinsamma bakgrund: Växjö, ja, han skäms för det, och medelmåttlighet gödd i den kallhällska myllan.

Om rätt ska vara rätt var det Lindas fel, och för den delen också barnens fel, att de nu stod där och såg grannens prisbelönta hamiltonstövare Pia, känd långt bortom kommungränsen och hela traktens stolthet, försvinna iväg in bland granarna på andra sidan landsvägen, på jakt efter något i Björnskogen. Det var de som svarat ja när grannen frågade om de kunde passa hans hund ett par timmar. Entusiastiskt hade de svarat ja, och han hann inte avstyra det hela förrän grannen var tillbaka med hunden och en lång radda förmaningar: ”låt na’nte gå lös för då spårar hon”, ” håll’na helst inomhus tess ja e tebakks, dä ä bara ett par timmar å ho kan hålla sej”, ”ge’na inget annat än torrfoder å vatten”.Grannen, berättade Linda, hade sagt att han var tvungen att köra sin hustru, han sa ”sin kärring”, alla sa ”kärring” här, till sjukhuset. Inget allvarligt. Rutinkontroll. ”Ho’ lider utå dysmetropsia eller närmare bestämt makropsia, allså den formen utå Alice i Unnerlannets syndrom som gör att ting å djur verkar större än di e”, förklarade grannen. Kort sagt tyckte grannfrun när syndromet gjorde sig påmint, att de kvarvarande djuren på gården i allmänhet och hamiltonstövaren Pia i synnerhet var mycket större än de egentligen var, och så sent som i förra veckan hade hon haft ett kort återfall; grannen hittade henne, livrädd och darrig, bakom en fåtölj i vardagsrummet, där hade hon gömt sig för gårdshunden som utan att grannfrun märkt något vuxit upp till en slags elefantstövare. Lite pillertrillande senare hade hon lugnat ner sig och hunden återtagit sin normala storlek, men grannen ville vara på den säkra sidan. ”Kolla upp kärring’n, korrigera medicinering’n”, så hon inte fick andra dumheter för sig. ”Hursomhelst tar de’bara ett par timmar tur å retur te sjukhuset, där ho’ får bli kvar”.

Och här var de nu alltså, hundvakterna, som redan gett Pia resterna från lunchen och sedan tagit med henne ut på en promenad. Utan koppel. De ser hur hon stannar upp ute på isen, halvvägs till ön och med nosen i vädret och näsborrarna rytmiskt rörande sig medan hon scannar av omgivningen flera kilometer bort. Efter en kort tids scannande och funderande bestämmer sig Pia för att tvärvända och dra iväg på jakt efter det där vad det nu är hon fått väderkorn på. Som en skugga dansar hon med lätta steg fram över skarsnön, över landsvägen, för en kort stund fri från timmerbilar med väldiga signalhorn på taket och som det förefaller hundratals strålkastare och extraljus och en liten blinkande skylt i förarhytten, ”Lelle” eller ”Åke” eller ”Jonte” står det, och lika fri är vägen från Volvo, Kia och Volkswagen med skidboxar på taket och fyllda av nöjeslystna människor från söderöver – folk han redan lärt sig att förakta.

När familjen kämpar sig fram genom snön som inte orkar bära upp deras klumpiga fötter och tunga kroppshyddor, frågar han sig varför i hela fridens namn han gick med på att vakta Johanssons hund. Han vet varför: han vill bli en i gänget. En som liksom alltid funnits där och som blir hejad på, inte glodd på, nere i lanthandeln. En som traktens efterblivna inavel förstå att respektera, inte se ner på. En som Johansson talar väl om när han föreslår att jaktlaget ska utökas med ”Han som köpt Mördarns”. En som får vakta hamiltonstövaren Pia, jaktlagets stolthet. Men nej, det här går inte. ”Fortsätt följa efter henne!” beordrar han familjen. ”Jag hämtar bilen och kör upp i skogen. Ring mig om ni hittar hundfan.”

Han vänder och pulsar tillbaka mot huset. Det ser så fridfullt ut där det står med sin rykande skorsten mitt i all snön och med fruktträden i den gamla trädgården dignande under vit vadd och bärbuskarna hållna i Kung Bores tukt och förmaning av rimfrosten. Riktig vinter. Något att längta efter för en som sett snön försvinna från landets nedersta del. Men allt det där, det fridfulla och vintern, får en också att sänka garden och det går inte för sig i de här trakterna med alla galningar som går lösa här. Vad var det för fel på att mäta lokalbefolkningens skallomfång? Egentligen. Inget ont i det. Egentligen borde alla norr om Märsta, eller åtminstone Gävle, utredas och katalogiseras. Ja, han är lite rädd för folket här.

Han sätter sig i hyrbilen och inser att han måste börja med att köra ner till lanthandeln och tanka innan han ger sig av efter den bortsprungna hunden. Det är illa nog att han inte har en snöscooter, än, och att han måste ge sig ut i skogen med bilen. Tänk att få soppatorsk där bland alla vilddjuren. Faran. Och sedan smäleken när han måste gå till lanthandeln och erkänna att han fått soppatorsk, som en annan skogsamatör och sörlänning. En pinsam gäst i verkligheten. Nej, det får inte ske. Han kör ner till lanthandeln, denna byns samlingsplats och livsnerv. Eller by och by, det är mer en väg, en lång raksträcka mitt i ingenstans, och ett hus och en bensinpump, diesel, eller kanske snarare ett hus med en bensinpump och en väg. Affär på bottenvåningen. Handlarens bostad ovanpå. Här finns allt från huvudvärkstabletter och plåster via frysta piroger och bruna bönor på burk till fiskedrag och skidvantar. I den lilla entrén, mellan ytterdörren och innerdörren, hänger en bild på Icander och minner om en svunnen tid och kanske också som en protest mot tidens gång.Han parkerar framför lanthandels trappa, den som leder upp till det eternittäckta husets entrédörr, en glasdörr med ett stort snett trähandtag och klisterlappar, som förkunnar att butiken också är det lokala postkontoret och utlämningsställe för Systembolaget samt ombud för Tipstjänst. Tipstjänst! Herregud, tänker han, Svenska spel, Svenska spel för helvete, hur långt efter kan en bygd vara utan att gå under, utan att övriga samhället reagerar? Utan att det blir farligt? Ohanterligt?

Han går in i butiken och möts av doften av nymalet kaffe, som vore det fortfarande 1950-tal och färdigmalet kaffe en framtidens påhitt, och surret från charkuteridisken med sin rökta medvurst och tjuvjagat kött och det är nu han slås av insikten att han hyrt en bensindriven hybrid från Korea. Tre fel! Bensin, hybrid, Korea. Det finns inte ens en pump för bensin. Han är lika rökt som medvursten i charkuteridisken! Med gråten i halsen och tårar i ögonen letar han sig fram till frysdisken, låtsas att han letar efter lunch, muttrar ”humhum, lunch, få se”, kommer på att det är efter lunch, låtsas att han letar efter middag, muttrar ”humhum, middag, få se”, börjar plocka på sig piroger och pizzor.

”Vems ä fjollkärr’n därut’?”

Han stelnar till. Känner hur obehaget griper tag i kroppen, letar sig in i blodet och nervsystemet och får kroppen att darra.

”Ä d’n int’ d’n?”

Han fortsätter gräva i frysdisken. ”Humhum, middag, ja, nej, kvällsmat, här äter vi middag och kvällsmat, fjollar äter lunch och middag…”

”Har du int’ lagt i växel? Ell’ dragit handbroms’n?”

Han slutar gräva runt och tittar förvånat upp på rösten, en kraftig karl i scooteroverall, rejäla stövlar och en mössa som ser ut att klara en storm i Antarktis. Ansiktet är fårat, näsan rödblå och ögonbrynen så massiva att de döljer större delen av den låga pannan. Han känner igen gubben. Han har varit på bild i lokaltidningen, den som trycks borta i tätorten tio mil härifrån. Han är en av dem som arbetar på den där gården där de tar emot knarkare och försöker på ordning på dem medelst hårt arbete och Guds ord. En hårding. Van vid att neutralisera abstinensridna vettvillingar och själv en gammal missdådare med långt fängelsestraff på meritlistan. Knark, inbrott, rån, misshandel. Ursprungligen från Karlstad, minns han det stod i artikeln, men hade framförallt gjort karriär i Göteborg. Talade en fullständigt obegriplig dialekt med inslag av det lokala tungomålets avhuggna ord och värmländskans sj-ljud och kryddad med ett uns hurtfrisk göteborgska.

”Vadådå?”

”Ja, bil’n d’n har ju rullat ’n i bensinpump’n.”

”Va?”

Han rusar fram till lanthandelns fönster ut mot vägen och parkeringsplatsen och bensinpumpen. Tillsammans med det tiotalet kunder och andra som befinner sig i butiken därför att de inte har något annat för sig, konstaterar han att den nyss, låt vara lätt bedagade pumpen med Nynäs logga men likväl i denna tassemark, smått ståtliga pumpen nu bara är en demolerad hög plåt, till del liggande på marken under ”Han som köpt Mördarns” fjolliga hyrbil, bensindriven hybrid från Korea. Väl medveten om att traktens befolkning nu måste köra sju-åtta mil för att tanka och väl medveten om att allt han hittills lyckats bygga upp i samförstånd med ortsbefolkningen är borta, föreslår han snabbt en lösning.

”Aj fan, handbromsen måste ha gått sönder, skit från Korea, ett sådant elände, men det är lugnt, jag betalar så klart för en ny pump!”

Hans med en aningen för gäll röst framförda förslag tas emot med grymtningar och nedlåtande stön. Som tur är reagerar lanthandlaren mer välvilligt. Han har redan gjort upp med St1 om att få på plats två nya pumpar, en för diesel och en för diesel för lastbilar, om bara två veckor. Vill ”Han som köpt Mördarns” betala honom för den uttjänta pumpen så inte honom emot.

Han gör upp med lanthandlaren, betalar sina piroger och pizzor och låtsas som att han inte alls har ont om bensin. Sjutusen kronor. Det är mycket pengar men en billig peng för att få tillhöra orten och gänget, eller åtminstone inte bli helt utstött ur den lokala gemenskapen. Och det hade kunnat gå värre. Mycket värre. Allt hade kunnat brinna upp till exempel. Då hade han och familjen inte bara varit körda i trakten och fått flytta därifrån: de hade rent av kunnat fångas in av den lokala mobben och lynchats till döds. För handen på hjärtat: trakten saknade, mitt i allt det bukoliska, inte inslag av verkligt inavel, förvisade brottslingar, tjuvjägare och ociviliserat beteende.

På något vis ändå nöjd med utvecklingen vrider han om startnyckeln samtidigt som han vänder sig om för att se så ingen står i vägen bakom bilen när han ska backa loss från pumpen, den som till del befinner sig under den koreanska hybriden. I samband med att bilens elektriska system aktiveras av startnyckeln eller kanske då metall dras mot metall när han backar, hittar en gnista fram till lättantändlig bensin. Med en rejäl smäll exploderar vad han uppfattar som främre delen av bilen och den där under halvliggande bensinpumpen. När han kastar sig ur bilen noterar han i ögonvrån utöver eldslågorna dels de förvånade minerna i de inifrån lanthandeln hatiskt stirrande ansiktena, djupt liggande ögon i förgrymmade anleten med låga pannben och utstickande hakor, dels de brinnande inte närmare definierbara bitarna från explosionen som med full kraft slår in i lanthandelns smutsiga eternitplattor och fönstret som inte förefaller var mycket till skydd för populasen därinnanför.

Musik. C’est le nooord.

”Noll tolerans”: Systembolaget börjar sälja frukt

När svavelaktivisten Mats-Eric Nilsson i direktsänd TV (Morgonstudion i SVT, september 2020) hävdade att svavel har en berusande effekt, blev det startskottet för en febril aktivitet bland landets helnykterister. Ganska snart tillsattes utredningen ”Noll tolerans” och nu kommer Systembolaget inom ramen för ett samarbete mellan Örebro universitet, Karolinska Institutet och Folkhälsomyndigeten på försök börja sälja frukt som kan innehålla svavel.

–Det är väl belagt att frukter som aprikoser och plommon, särskilt i torkad form, kan innehålla höga halter svavel. Om nu detta stämmer som svavelaktivisten Nilsson framhärdar i, att svavel har en berusande effekt, måste vi som samhälle reagera, säger socialminister Lena Hallengren.

Skulle utredningen visa att Nilssons tes stämmer till fullo, om uttrycket tillåtes, är regeringen beredd att förbjuda försäljningen av frukt och andra svavelbärande varor till ungdomar under 18 år, och då är det lämpligt att Systembolaget tar över all fruktförsäljning, menar Hallengren och får medhåll av Systembolagets VD Magdalena Gerger.

–Vi har redan ett set up som kan hantera detta. Det vi behöver hitta formerna för är exakt hur vi ska hantera frukten. Det är sannolikt så att vi måste bygga om och kanske också ut våra butiker och lager. Dessutom måste våra transporter ske med kylbilar, säger Gerger, som framhåller att det finns en stor entusiasm inom Systembolaget inför detta att också bli en frukthandel.

-I och med att regeringen och riksdagen börjat tala om att narkotikaklassa de viner som innehåller det uppenbarligen überberusande svavlet, kommer vi bara att kunna sälja osvavlade viner, vilket gör att vi räknar med ett kraftigt nedbantad utbud. Här kommer frukten in som manna från himlen och vi räknar inte med att behöva göra några neddragningar i verksamheten utan tvärtom en rejäl ökning då vi tar över landets fruktförsörjning, säger Greger.

Vilken frukt som kommer att säljas, i vilken form och från vilka leverantör återstår att se. Detta tittar Systembolaget på tillsammans med de övriga aktörerna inom ”Noll tolerans”. Grundstrategin är att hantera frukten på samma sätt som övriga varor Systembolaget saluför och att en ny inköpsorganisation kommer byggas upp för ändamålet. Ett alternativ är att vidareutbilda den existerande inköpsorganisationen då den kommer få mindre att göra när de svavlade vinerna försvinner ur sortimentet.

Tappat och klart!

Stor dag på Domaine Rabiega idag. Vi har gjort vår första buteljering av fullt ut eget vin. Buteljeringen i augusti förra året, bara tre veckor efter övertagandet, handlade om vin som redan fanns i gårdens tankar och ekfat. Förvisso blandat av oss och ihopsatt av flera årgångar – men fortfarande inte vårt vin i grunden.

Vinerna vi nu tappat, eller buteljerat som det också heter, har innan vi kommit så här långt: skördats, jästs, lagrats, blandats och i förekommande fall klarnats och/eller filtrerats. Därtill har den administrativa enheten på gården haft att ta fram flaskor, etiketter, korkar, kapsyler, kartonger och, inte att förglömma, etiketter med ean-koder att klistra på kartongerna. Ett arbete producenten gör rätt i att inte ta lätt på. Kvaliteten på ”torrgodset” måste vara av samma nivå som flaskans innehåll. En slarvigt påsatt eller trasig etikett kan skrämma bort konsumenten och en undermålig korkleverans kan stjälpa hela lasset.

Vinerna som idag har tappats är:r Rabiega Blanc 2020, även känd som ”black label”. Ett vitvin på sauvignon blanc, chardonnay och viognier. Tre druvor och inte minst kloner av druvor som planterades 1989-1991 för att passa ihop så till den milda grad att 1+1+1=4. Druvorna till det här vinet plockades i ett huj på skördens första dag 2020, medan vi i vinkällaren desperat försökte få igång alla maskiner så vi kunde ta hand om de snabbt inkommande druvorna (som levererades med hjälp av en livsfarlig traktor utan bromsar, vilket trogna läsare av vinifierat säkert kan dra sig till minnes). De tre druvsorterna blandades och pressades direkt. Efter jäsningen fick vinet ligga några månader på sin jästfällning. Ett smakrikt och runt vin som nu måste vila gissningsvis tre månader för att fullt ut återhämta sig efter de omtumlande upplevelserna i samband med buteljeringen.

r Rabiega Rosé 2020, ytterligare en ”black label”. Ett rosévin på grenche och syrah. Jäst och lagrat en tid på ny ek. Har inte mycket gemensamt med de mer traditionella, blekfisiga rosévinerna från Provence. 500 buteljer, Kommer av självklara skäl kosta skjortan.

r Rabiega ”1920”, japp, ingår också i ”black label-serien”. Som tidigare framgått fick vi ta över en massa vin i samband med att gården köptes. En del av detta var så uselt att vi föredrog att destillera det eller göra vinäger av det. Men en del var helt okej och med rätt blend och viss uppfostran kunde det bli riktigt bra. Det första vinet vi gjorde så heter ”1819” och är en blend på vin från 2018 och 2019. Nu var det dags för ”1920”, alltså ett vin blandat på årgångarna 2019 och 2020. Till skillnad från ”1819” har vi här kunnat göra ett vin under skörden 2020 avsett att sitta ihop med skvätten vi bestämt oss för att spara från 2019. Spännande, tycker alla vinnördar med vettet i behåll och något att se fram emot när vinet släpps ut på marknaden fram på sensommaren eller när det nu kan bli.

Domaine Rabiega 2020. Äntligen, den gamla Domaine Rabiega-etiketten är tillbaka! Och vinet i flaskan är gjort i en stil som för den minnesgille lär påminna om Clos Dière cuvée II 1990-2001 och Domaine Rabiega 2002-2004. Till skillnad från Clos Dière, som ska ligga ytterligare några månader på betongägg och ekfat och sedan lagras länge på flaska, är Domaine Rabiega tänkt som ett mer direkt vin, lättare att ta till sig och lättare att sätta på matbordet samtidigt som konsumenten inte behöver vänta åratal på att vinet ska finna sig självt på de kaprisiösa lagringsvinernas  dunkla vis.

Musik.

Vin & pastörisering

Fick för en tid sedan en fråga om hur ”flash-pastörisering” fungerar. En i högsta grad relevant fråga för många vinintresserade, så låt oss ta det från början.

Pastörisering innebär att ett livsmedel under mycket kort tid hettas upp till vanligen 70-80+ (men det finns också varianter där temperaturen är högre). Syftet är att oskadliggöra bakterier och  mikroorganismer som på kortare eller längre sikt kan förstöra produkten. Processen användes i vinsammanhang redan före Louis Pasteur (1822-1895), men då utan att den som använde den visste hur den egentligen fungerade, bara att den verkade göra nytta. Detta finns bland annat beskrivet av vetenskapsmannen Nicolas Appert (1749 – 1841) i ”L’Art de conserver pendant plusieurs années, toutes les substances animales et végétales” (ungefär ”Konsten att under flera år lagra produkter från djur- och växtrikena”).Pasteur, som fick i uppdrag av Napoleon III att ta reda på varför vin ”surnade” och om det gick att förhindra detta, listade snart ut sambandet mellan skadliga mikroorganismer och vinets förfall. Han kom även fram till att hetta var botemedlet. Ganska snart infördes pastörisering som metod både i vinvärlden och många andra håll, som för mjölk, öl och ost. Mänskligheten fick med detta tillgång till mer hållbara, och renare, livsmedel.En anekdot värd att nämna i sammanhanget är att det också var Louis Pasteur som såg sambandet mellan olika jästsorters inverkan på vinet och slutresultatet. Denna insikt kom att bli startskottet på den moderna vintillverkningen med utvald, neutral jäst med förmåga att jäsa en must utan komplikationer. Något som kraftigt förbättrade kvaliteten på dåtidens viner.  Redan för 100 år sedan dominerades vintillverkningen i Frankrike av odlad ”köpejäst”, som alltså, då som nu, användes för att säkerställa jäsningen och vinets kvalitet, inte för att påverka aromerna på konstlad väg.

Men åter till pastöriseringen. Ursprungligen användes alltså metoden på själva vinet, i syfte att stabilisera det. Mer i modern tid talar vi snarare om ”flash-pastörisering”, en variant av ”lågpastörisering” (ca 70+ under 15 sekunder varefter produkten snabbt kyls ner till 4+) och då som en metod som används på musten. ”Pasteurisation éclair” eller flash-pastörisering går vanligtvis till så att musten under mycket kort tid, högst en halvminut, gärna kortare tid, hettas upp till mellan 60 och 70+. Detta bidrar till att mer effektiv urlaka skalen vid rödvinstillverkning. För egen del finner jag att viner som ”boostats” på det viset snarast uppfattas som korthus, byggen utan substans. Det doftar mer än det gjort utan ”flash” och det är mer färg, men smaken är vid sidan om en ofta ”varm, mörk frukt” ihålig, och de här vinerna tenderar att ganska snart rasa ihop som de fuskbyggen de är. En logiskt följd av detta är att ”flash-pastörisering” framförallt används, om det alls används, vid framställning av enkla viner. På bättre druvmaterial är det snarast kontraproduktivt att ge sig på en ”flash”.

PS ”Flash” kan också användas för att ”nollställa” must som fått sin jäsning avbruten och därför måste startas om.

Musik!

 

”… planterade han på marken…”

På Domaine Rabiega, där jag måhända som bekant är tillbaka, nu som konsulterande vinmakare, har vi precis planterat ett drygt hektar syrah och en liten skvätt mourvèdre – en druva som tidigare inte funnits på gården. Detta inom ramen för ett medvetet och långsiktigt arbete med att få tillbaka gården och dess viner på kvalitetspyramidens topp. Och om nu ambitionen ligger där, att nå toppen på pyramiden, är ingen detalj för liten för att inte vara viktig. Inte minst gäller detta planteringen. Görs denna väl kan bonden glädja sig åt kanske 70-80 år med bra druvmaterial, görs den mindre bra kan det i värsta fall innebär att just den här åkerlappen aldrig kommer leverera på den önskade nivån – kanske måste planteringen till och med göras om efter några år.

Det sistnämnda, att göra om, är en katastrof. I samband med en omplantering måste bonden låta marken ligga i träda mellan fem och tolv år, beroende på jordens beskaffenhet (kan bland annat bedömas utifrån skicket på plantorna som tidigare vuxit på marken). Detta för att på ett naturligt sätt eliminera risken för att nematoder ska sprida virus till rankans rötter. Förr fanns möjligheten att påskynda processen genom att ”tvätta” jorden med en mer eller mindre, oftast mer, giftig produkt. Numer är det träda som gäller till båta för grundvattnet och förhoppningsvis oss alla. Tilläggas ska, att innan bonden kan ta ut full skörd efter planteringen måste hen vänta ytterligare fyra-fem år…

Innan vi nu kommit så långt att vi kunde sätta plantorna i marken hade alltså 1. De gamla stockarna ryckts upp. 2. Marken legat i träda/såtts med annat under flera år. 3. Marken djupplöjts och stenar och gamla rötter plockats bort för hand (ett grannlaga arbete). 4. Jorden snyggats till och fått en jämn yta. Utöver detta hade vi utifrån gårdens målsättning och förutsättningar valt ut en druvsort. I det här fallet alltså syrah. Men det räcker inte med det, för det finns många varianter av merparten druvsorter som används för vintillverkning. Därför måste bonden också välja variant, klon, av sorten hen bestämt sig för. Vi har med utgångspunkt från vår målsättning på Domaine Rabiega – bästa möjliga kvalitet – valt en lågavkastande, högkvalitativ klon. Sådana väljer bara den som är beredd på att arbeta med en liten skörd. Den som är ute efter mer volymbaserade viner som ska säljas till lägre pris gör ett annat val.

När sorten och klonen väl är vald, gäller det att hitta en lämplig rot till denna. Detta då i princip alla vinstockar numer är ”europeiska” sorter, som syrah och chardonnay, ympade på ”amerikanska” rötter, som ruspetris och berlandieri i olika korsningar. Orsaken till detta är den berömda vinlusen som angriper vinrankans rötter och tar död på stocken såvida inte rötterna utgörs av ”amerikansk” vitis, som kan leva i symbios med lusen. Ergo: en rot ska väljas. Denna ska dels fungera med sorten/klonen, dels med jorden och klimatet. Det finns rötter ämnade för nederbördsrika eller torra områden, för hög eller låg avkastning med mera. En vetenskap och ett synnerligen viktigt arbete att gå till grunden med innan plantorna åker i backen. På Domaine Rabiega har vi valt en rot som klarar torka och kalkrik  jord bra och som inte trycker på avkastningen.

Förr planterades alltid rankorna för hand. Numer används vanligen en planteringsmaskin och för att raderna ska bli raka navigerar traktorn med hjälp av en GPS. Planteringsmaskinen är så väl genomtänkt att den till och med ger den nyplanterade rankan en skvätt vatten innan den lämnar sin avkomma väl förankrad i marken. För oss som nu ska ta över ansvaret för den nya stocken gäller att skydda den mot hungriga kaniner och torka. Sedan återstår bara att sätta en pinne/stötta vid varje planta och att därefter placera ut de stolpar och den ståltråd som rankan ska klättra på i framtiden.

Musik.

Påskosande vintips

Vintips i påskens och vårens tecken och med sol, lamm, grillat, hammock, hagel och tagel i minne:

Mousserande: Upptäck den nya tidens sekt: Rings ”Blanc et Noir” Extra Brut 2014, nr 97039, 299kr (stor, inbjudande, nyanserad, fruktig doft och smak med inslag av gula äpplen, citrus, honung, ljust bröd och apelsin; balanserat och friskt; utmärkt aperitif men fungerar också bra med fiskrätter, skaldjur och lättare sallader). Upptäck Clotilde Davennes rosa bubbel: Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne Extra Brut Rosé, nr 70576, 189kr (läckert, läskande, fullödigt rosébubbel; stor, fruktig doft med inslag av röda bär, blodapelsin och persika; stringent och disciplinerat mitt i all sin fruktiga yvighet, perfekt aperitif men också bra till lättare rätter av kyckling, fisk och sallader; pinot noir rakt av bara sådär).Rosé: Upptäck min nya blend (som jag är mycket nöjd med) av Les Lauzeraies Tavel, nr 2724, 129kr (nya årgången 2020 i dagsläget fortsatt lite knuten men redan nu angenämt fruktig och nyanserad; inslag av smultron, jordgubbe och andra röda bär, persika och granatäpple; smakrikt och ganska kraftfullt, rent och snyggt,  klarar både aperitifen, bersån, den grillade fisken, bondsalladen och det ljusa köttet, bara att panga på.)

Rött: Upptäck vilket bra påsklammsvin Les Sorts Selecció 2018, nr 70217, 119kr är (ganska stor och nyanserad och lätt kryddig doft och smak med inslag av väl avvägda fat, mörka körsbär, svartpeppar, björnbär, ceder, skogshallon och vanilj, fin balans och ett snyggt avslut på en för pengen mycket lång eftersmak, allround på matbordet men klarar, som sagt, även påsklammet.). Upptäck varför alla hyllar Chiara Condello 2017, nr 91224, 149kr (sangioveses framtid är nu). Upptäck Domaine Didier Desvignes och förstå varför tidningen Munskänken tokhyllade producenten häromsistens, dagens tips går till Morgon ”Terre de Charmes” 2018, nr 78082, 199kr (underbart fruktigt och gamayigt och beaujolaisigt och morgonigt, kort sagt en oemotståndlig gamäng att njuta i väl tilltagna klunkar till en påsktupp eller en påsksallad eller bara rakt av utan vinvirke). Upptäck varför det inte finns ett påskvinstips utan Muga Reserva 2016, nr 73711, 195kr (kort sagt: det perfekta påsklammsvinet).

Vitt: Upptäck nya årgången av det alldeles för billiga La Désirée Chardonnay 2020, nr 6321, 89kr (läckert friskt och fruktigt med viss elegans och stil och finess och därtill lite päron och lite melon och lite citrus och lite mineral och en hel del lie-karaktär som snyggt rundar av den tilltalande syran; mycket vin för pengen: bra till fisk och skaldjur). Upptäck en cowboystövel rätt i nyllet, drick Girard Chardonnay 2018, nr 74963, 225kr (smack! mitt i nian!).