Elon Musk

Om Elon var ett vin: Muskadet

Om Elon var en vindruva: Muskat

Om Elon var en krydda: Muskot

Om Elon var en nöt: Muskot

Glad Elon: Muskler

Om Elon var en film: From Musk till Dawn

Om Elon var parfymerare: Elon Mysk

Om Elon var en elektronikkedja: Elon

Om Elon var ett socker: Muskovadosocker

Om Elon var nobelpristagare i litteratur: Camusk

Elon som surgubbe: Lackmusk

Bästa sättet att mäta Elons surhetsgrad: Lackmuskpapper

Flytande Elon: Äpplemusk

Här görs Elon flytande: Muskeri

Om Elon var en bisonråtta: Muskrat

Om Elon var en parfym: Musk de Cartier

Om Elon var en ö: Muskö.

Frågesport om Elon: Muskquizz

Om Bengt Sändh och Finn  Zetterholm gjort sin LP idag: Snusk, Musk och brännvin

Om Elon var animerad: Rymdmusken

När Elon köpt Mellon: Ellon

När Elon ser problem: Elonde

Om Elon var ett mårddjur: Tessla

Om Elon var en balkangratäng: Musskaka

Om Elon var ett korvtillbehör: Potatismusk

När Elon köpt Moderna: Moderna Muskeet

När Elon köpt Damaskus: Damuskus

Om Elon var en polarhund: Musky

Om Elon var mörkare: Svartmuskig

Elon som Åsa-Nisse: Muskis

Elons urin: Muskiss

Om Elon var en fisk: Musky

Om Elon var en hållplats: Musskur

Om Elon var en armatur: Muskulatur

Mys med Elon: Muskväll

När Elon köpt Moskva: Muskva

Om Elon var en tjur: Muskoxe

När Elon köpt Thessaloniki: Teslaoniki

Om Elon var ett svenskt vattendrag: Muskån

Om Elon var en svensk sjö: Muskan

Om Elon var ett vapen: Musköt

Om Elon hade två vänner och var en roman: De tre musketörerna

Om Elon var ett skotillbehör: Damusk

Om Elon var ett kräldjur: Daggmusk

När Elon köpt Hedvig Eleonora Kyrka: Hedvig Elonora Kyrka

Om Elon var en uppslagsbok: Teslaurus

När Elon behöver ekonomiskt bistånd: Muskhjälpen

Om Elon var musiker: Elon John

Kokavin: All colors urmoder

Gissningsvis har inte så många koll på Coca Mariani. För att göra en lång historia kort är Coca Mariani alla colors urmoder och dessutom misstänkt uppiggande med tanke på att priset för 50 cl Coca Mariani kan vara så högt som 1058€. Ja, det här är en sann historia som alla från vinentusiaster via narkotikapoliser och gängkriminella till läskedryckstillverkare bör känna till.

Låt oss ta det från början. År 1863 satte den i sammanhanget smått genialiske korsikanen Angelo Mariani ihop en brygd han kallade Coca Mariani. Detta skedde i ett laboratorium i Paris – på 10-12 rue  de Chartres i Neuilly-sur-Seine för att vara exakt – där han kryddade vitt vin med vad han tyckte var lagom mängder kokain. Brygden blev en omedelbar framgång och brukades, och i förekommande fall även rekommenderades, av diverse framstående individer vid den här tiden, som påven Leo XIII, Jules Verne, drottning Victoria, Ulysses S. Grant, Henrik Ibsen, Colette, Thomas Edison och Émile Zola för att nämna några fans. Läkare rekommenderade drycken till sina patienter på tämligen bred front och den användes framförallt i uppiggande syfte – både mot vanlig trötthet och mer påtaglig utmattning  men också mot mer eller mindre djup depression. Särskilt bra skulle elixiret också vara mot influensa och impotens.

Men säg den glädje som varar för evigt. Med det nya seklet kom nya rön om kokainets fördärvliga verkan och olika regelverk dök upp på flera håll i världen. Detta ledde till att såväl originalet Coca Mariani som dess efterföljare som Coca Cola fick sluta med den mest uppiggande substansen i drycken och i USA kom så småningom och i samband med förbudstiden dessutom krav på att alla drycker skulle vara alkoholfria, något som drabbade Coca Mariani. Vissa produkter överlevde, andra gick under. Somliga, som Coca Cola, rönte enorm framgång även utan kokain, medan en del, som Coca Mariani, gick under.

Men! Nu är Coca Mariani här igen! Receptet är detsamma som förut med den skillnaden att det vita vinet från Korsika kryddats med kokainblad som ”avkokainiserats”. Möjligen kan priset på Coca Marianis ”Bouteille collector”, 1058€, få en och annan att misstänka, eller möjligen hoppas på, att avkokainiseringsprocessen slagit fel. I sammanhanget ska nämnas att en ordinär flaska ”Vin Tonique Mariani”, som produkten numer formellt heter, kostar cirka 33€.

Möjligen tänker någon, att så där var ju Coca Cola också: en dryck med kokain. Det stämmer och korrekt är att Coca Mariani var först. Efter en rättslig tvist i modern tvist ska enligt uppgift Coca Cola nu har erkänt att Coca Mariani var först.

Fotnot: När Coca Mariani var som störst hade Angelo Mariani kontor inte bara i Paris utan också i London och New York. Som ovan nämnts stod frtamstående personligheter på rad för att hylla Monsieur Mariani och det skapades inte mindre än 14 seriealbum med tidsenliga illustrationer till hans ära.

PS För dig som vill läsa mer Coca Erythroxylon ,  Portraits From Album Mariani.

Vinets Dag 2025

En höstdag i Stockholm och omslutna av en air av kanel, kickade för cirka ett decennium sedan Svenska Vinakademien igång dagens möte. Möjligen var den i gänget nya ledamot – som kan ha varit jag –  som strax tog till orda en aning påverkad av ett kanelrus i kombination med ungdomligt (nåja) oförstånd (absolut, om än ej i just där och då). Alldeles oavsett detta undslapp han sig ett ”Kanelbullens dag idag, varför firar inte vi Vinets dag i Sverige?”. Detta oförstånd möttes med gillande grymtningar och fick den dåvarande ledamoten Bengt af Klintberg att stämma upp i ett ”Vi bör verkligen fira Vinets dag i Sverige och det ska vi göra den 22:a januari, på Sankt Vincent, alltså vinodlarnas skyddshelgons dag”.  På den vägen är det. Strax tog preses Mats Hanzon kontakt med Munskänkarna, som visade sig positiva till idén och som sedan dess varit de som framförallt sett till så att Vinets Dag verkligen blivit något som vi firar i Sverige . Till sin hjälp har de haft vinintresserade i allmänhet och vinskribenter, krogar och barer med stort vinintresse i synnerhet.

Men, måste vi i skenet av eftertankens kranka blekhets ljus fråga oss: Vad var och är tanken med en Vinets Dag? Svaret är lika enkelt som självklart: Vi ska visa vinet uppmärksamhet och respekt en dag som denna. Kanske fundera över dess kulturhistoriska betydelse. Dess ekonomiska betydelse genom seklerna. Själva odlandet, bondens arbete och vardag. Kanske rent av fundera lite kring vår gemensamma natur och miljö, där vinrankan inte har en obetydlig plats ute i den stora världen, och numer börjar ta en allt större plats till och med i Sverige.

Och framförallt ska vi visa vår respekt genom att öppna något extra bra och gott, något som ligger snäppet över det vi normalt unnar oss. Den som vanligtvis hänger sig till att pimpla vin i påse och box tar steget till en flaska strax över hundralappen, den som redan befinner sig där på flaskstadiet strax över hundralappen dubblar insatsen och den som inte drar sig för att förslösa sina surt förvärva stålar på vin hämtar något extra fint från källaren. Allt i enlighet med vad som snudd på blivit Svenska Vinakademiens devis: Drick mindre, drick bättre. (Egentligen borde Svenska Vinakademien, Sveriges bästa akademi, ha ”Snille och smak” som payoff, men då detta redan är inmutat av den bångstyriga och skandalomsusade och mindre sofistikerade och definitivt mindre belevade Svenska Akademien får det stå för dem).

Vintips inför Vinets Dag? Självklart, och kom ihåg att beställa i tid, det vill säga typ nu.

Vintips för den som lyfter sig ur boxträsket: Les Sorts Selecció 2022, nr 70217, 125kr (rött från Montsant i nordöstra Spanien, smakrikt och välbalanserat, 22 riktigt bra, nysläppt årgång). Clotilde Davenne Bourgogne Aligoté 2022, nr 51929, 125kr (vitt från Bourgogne, mycket snyggt och välgjort för sin prisklass).

Vintips för den som vill ha mer än 120kr-klassens viner: Chiara Condello 2018, nr 91224, 209kr (rött från Predappio, synnerligen välgjort och välbalanserat, en juvel i sin prisklass). Château Soucherie ”Blanc Ivoire” 2020, nr 54222, 209kr (vitt från Anjou, en ren och vibrerande chenin blanc med alla attributen på rätt plats).

Vintips för den som låter allt hänga ut: Prado Enea 2016, nr 93282, 699kr (rött från Rioja och mästarna på Bodegas Muga, klassiker). Chateau Montelena Chardonnay 2020, nr 71649, 775kr (vitt från Napa Valley, snygg och ändå typiskt amerikansk chard, klassiker).

 

Bubbel? Clotilde Davenne Extra Brut Crémant de Bourgogne ”Blanc de Blancs”, nr 70549, 229kr (för er som annars dricker Clotilde Davenne Extra Brut Crémant de Bourgogne, nr 7725, 175kr). Taittinger Comte de Champagne 2013, nr 90598, 2197kr (för er som normalt dricker mer standardbetonad champagne och särskilt för er som tror att billig champagne är bra bara för att ni tycker det är lättdrucket).

Musik!

Förbud mot Lingongrova!

I landets speceri- och liknande affärer saluförs ett slags bröd under namnet ”Lingongrova”. Vi vill å det bestämdaste avråda från inköp och i än högre grad uppvärmning och intag av varan i fråga, och, inte minst, kräva av våra folkvalda ett omedelbart förbud mot tillverkning, langning och beredning av detta klavertramp i vår gemensamma och annars så oskyldiga vardag.

Varför? undrar den naive och den oerfarna. Helt enkelt därför att detta så kallade bröd är ett rent djävulskap förpackat i plastpåse och salufört av ondskefulla handlare. Om den intet ont anande goda människan tar en påse Lingongrova ur sin frys, plockar fram en så kallad brödbit och på ett omfattande vis värmer den i mikrovågsugnen och sedan placerar densamma på köksbordet och breder smör och ost på dess ovansida och därefter försöker förflytta den numer påläggsklädda så kallade brödbiten så visar det sig att fanskapet sitter fast i bordet på det att den så kallade brödbitens mittsektion blir kvar som en ondskefull ö i köksbordets hav medan den stackars goda människan står där med en osammanhängande tingest i handen och nu så gott det går får sikta in sig på att inmundiga den bit- för att inte säga smulvis.

Fotnot: vi hade gärna illustrerat det här uppropet, detta den lilla människan rop på hjälp i en kall, hård och ond värld, men det gör helt enkelt för ont, så det blir ingen bild.

Sorgesam musik.

Reklampaus

Hög tid att beställa årets julböcker! På bokus.com finns just nu flera av mina böcker till sympatiska priser. Till exempel Bränna vass (69kr), Herdedikter & mord (69kr) och Anakolut 12.0 (105kr). I tur och ordning en disparat novellsamling, en burlesk slags deckare i svamp-, herdedikts- och provencemiljö samt en postmodern roman i nyutgåva.

2022 Les Sorts Selecció

Vissa årgångar är generellt lättare att rent blendningsmässigt få till än andra. Enkelt uttryck är de olika batcharna oftare kompatibla med varandra och ett plus ett blir om inte alltid två så i alla fall ett och ett halvt. Samtidigt är skvättarna med svårintegrerade element – det kan till exempel handla om ovanligt rustika eller mindre rena volymer – färre än vanligt. Att just 2022 är så lätt att arbeta med och genomgående så ofta ger rakt av goda och kommunikativa viner är till del höljt i dunkel, men i grund och botten beror det, såklart, på växtåret 2022 och i någon mån 2021. Samtidigt ska sägas att även om vi här talar generellt om 2022 och vad som är utmärkande för årgången så finns det undantag, både över större ytor/regioner och avseende individuella producenter/gårdar.

Nog av. Det här handlar framförallt om Les Sorts Selecció, ett vin jag sedan ett antal år har äran och nöjet att blenda hos Celler Masroig i D.O. Montsant, som återfinns i bergen väster om Tarragona. Närmsta granne är betydligt mer kända och dyrare Priorat. Att det blivit så stor skillnad i kändisskap och pris mellan områdena – som båda ligger på hög höjd, har likartade geologiska förutsättningar och använder samma druvbas (grenache, carignan, syrah)  – beror framförallt på att det var till Priorat som ett gäng unga önologer med Alvaro Palacios i spetsen kom för cirka 35 år sedan och bestämde sig för att göra läckra powerviner där. Något de gjorde med råge och den äran och snart omnämndes Priorat som ett av inte bara Spaniens utan också världens mest spännande vindistrikt. Idag är det mindre hajp och här görs inte bara viner i powerskolan, men det goda ryktet, och priserna, består.

Medan Priorat seglade iväg mot stjärnorna blev Montsant kvar där som kusinen från landet och det ska vi vara glada för. Här görs idag mängder av pris- och upptäcktsvärda viner. När det blev aktuellt att jag skulle hjälpa till att sätta ihop ett rödvin för den svenska marknaden, då för flera år sedan, var det en uppgift som verkligen lockade, och det blev inte sämre av att teamet på Celler Masroig visade sig bestå av ett ungt, sympatiskt och synnerligen framåtlutat gäng vinentusiaster, och det oavsett om vi talar om den tekniska sidan eller personalen på sälj och marknad.

Tror vi alla var nöjda med den första årgången samtidigt som vi tyckt att vi nog fått till det ändå lite bättre för varje år. En sådan effekt, att det blir lite bättre varje år (i alla fall över överskådlig tid), är något som jag som konsult ofta ser. Det tar inte sällan ett eller ett par år innan staben som ska stå ut med mina ändringar och beslut får förtroende och går ”all in”. Att sedan just årgången 2022 av Les Sorts Selecció, som precis släppts i Sverige, blivit så bra som den är, outstanding skulle jag vilja säga, beror dock inte bara på att jag med tiden fått allt fler batchar att arbeta med och rent allmänt känner ett större förtroende från uppdragsgivaren. Här spelar också den i mina ögon smått unika årgången 2022 in.

PS En sak som också är tämligen unik med 2022 är att så många viner med naturlighet låter sig drickas unga samtidigt som de utan vidare klarar år i källaren.

En mycket otrevlig tågresa till Gävle

På ett försenat snabbtåg med åksjukeframkallande krängningar och högljudda telefonsamtal – en småländska som utan att kunna säga r som en normal person berättar för hela vagnen att hon blir lite sen och att de ska ställa i ordning stolarna, en ovårdad norrlänning som höhö-skrattar och säger saker som ”nää”, ”joo” och ”jaså” och många andra med en hänsynslös och smått debil uppfattning om vad medresenärer ska behöva stå ut med – och skolösa och illaluktande fötter utsläppta i det fria som vore de en gåva till medresenärerna: här på tåget i en överfull vagn med antingen korkade eller irriterade människor, oftast både och, sitter en unge och kvider och låter. En äldre dam i en hatt som inte varit på modet under hennes livstid lutar sig försiktigt fram mot föräldrarna till det kvidande och låtande barnet, en man och en kvinna i 35-årsåldern och lössittande kläder, sådana som sådana som sällan reser långt tar på sig när de ska resa långt. ”Det var förfärligt vad er unge kvider och låter, går det att få tyst på den?” säger damen med ett leende som hon inte har något för. Modern får en förgrymmad min i ansiktet och hon lutar sin tunna överkropp aggressivt framåt och fräser ”Ungen, det är vårt barn du talar om!, har faktiskt covid!” och fadern är inte sen att hänga på med samma förgrymmade min och en nästan lika tunn kropp ”Jag skulle vilja se hur du skulle låta om du hade covid, kärringjävel!”.

Detta får den gamla damen att fundera en stund. För hon förstår inte. Hur skulle han kunna se hur hon skulle låta om hon hade covid? Det går inte ihop. Hon säger det. ”Det där går inte ihop, ni kan väl inte se hur jag skulle låta om jag hade covid?”

Detta gör fadern så rasande att han reser sig upp från sitt säte och går ut i mittgången och vänd mot damen som sitter på andra sidan gången höjer han handen i akt och mening att ge henne vad hon tål så hon nog fan ska få se på att kvida, kärringjäveln, och ja, en misstanke infinner sig hos en del medresenärer att allt inte står rätt till med den här mannen, att han kanske är en missbrukare med aggressionsproblem. Någon orre hinner han emellertid inte att utdela förrän en bastant herre med platt näsa, blomkålsöron och enorma händer sänker honom med en rak vänster. ”Hur i hela halländska helvetet kan man ge sig till att sätta sig på ett tåg med ett covidsjukt barn utan att ha med sig en spritklut att söva ungen med?!” säger han inte helt vänligt och spänner ögonen i modern, som slår ner blicken och drar det covidsjuka och kvidande barnet närmare sig. ”Byt hatt!” uppmanar han den gamla damen och går och sätter sig muttrandes ”Här luktar för övrigt fan och hans otvättade moster”.

Den återstående kvarten av resan till Gävle sker under tystnad. Modern har stoppat en näsduk i munnen på det covidsjuka barnet, den gamla damen har tagit av sig sin hatt och de hänsynslösa och debila har tagit på sig sina skodon. Det enda som hörs är vindens sus och faderns ynkliga kvidanden där han omtöcknad ligger i mittgången.

Falska grossister lurar vinbönder

Det är inte bara inkompetenta vinnördar med mer pengar än vett som blir lurade i vinvärlden. Även små och lite större vinproducenter utsätts för brott. Vitisphere.com berättar om ett nu pågående lurendrejeri, där falska grossister kontaktar vinbönder och lovar lysande utsikter och frestar med stora affärer.

För att allt ska se rätt och riktigt ut hör bedragarna av sig i mail och förklarar sitt intresse för producentens viner och ber om en mängd upplysningar av samma art som stora grossister brukar be om. Obetänksamma stackare svarar på frågorna och dras in i nätet. Missar de att kolla upp köparen åker de dit, och det kan handla om stora volymer och därmed summor som sätter bonden på pottkanten.

En av de identiteter bedragarna iklätt sig är en lokal butik i kedjan Super U (Super U, Colombelles).  Enligt den vinansvarige för hela Super U är det här något som pågått under många år, det vill säga att just Super U i Colombelles används som täckmantel. Den som svarar på förfrågan och levererar vin till den uppgivna adressen kommer snart upptäcka att Super U i Colombelles vare sig beställt eller mottagit något vin, och någon betalning får den inte.

Det hände sig en afton i Baden-Baden

I kurorten Baden-Baden bor närmare 60 000 människor. Dessa kan glädjas åt att de bor i en stad som gett namn åt en fällbar sol- eller kanske snarare vilstol, utrustad med en sinnrik låsanordning som gör att ryggstödet inte glider utan sitter fast ordentligt, vilket gör att ryggstödet enkelt kan lutas bakåt samtidigt som stolens nedre del höjs så den sittandes fötter hamnar i en tämligen rät vinkel, och lika enkelt kan ryggstödet återföras till sitt utgångsläge så fötterna åter sänks ner mot marken och den sittande rätas upp i en sittställning som är mer sittande än liggande. Utöver stolen, som var sann Baden-Baden-bo är stolt över och därför aldrig missar ett tillfälle att säga ”Jag kommer från Baden-Baden, precis som stolen!”, sträcker den magnifika Schwarzwald ut sig med början i stadens utkanter och den som är så lagd kan ge sig till att titta ut över den natursköna Rhendalen medan andra kanske hellre tar in på ett av stadens många spa – måhända rent av Caracalla-Therme, som fått sitt namn av den badande kejsaren Caracalla aka Marcus Aurelius Severus Antonius Augustus – eller utmanar ödet i stadens kasino. Den som står efter ett nöjesutbud som endast en större stad kan erbjuda, har inte mer än några mil på autobahn eller snirkliga cykelvägar till Karlsruhe.

Staden Baden-Baden ser dyr ut. Patriciervillorna avlöser varandra, där de ligger grönt inpackade mellan lummiga kurortsparker och ståtliga alléer vars vägbanor är pedantiskt lagd gatsten. Konditorierna kallas för patisserier och erbjuder avancerade och emellanåt väl väl tilltagna bakelser och andra bakverk i kulörta färger och inte sällan med grädde som en ofrånkomlig ingrediens. Här sitter gammal och ung, mest gammal, och snaskar under parasoller eller inträngda i bakelseinrättningarnas inre när vädret inte tillåter utomhussnaskande. I de många gränderna i gamla stan vittnar de exklusiva affärerna om ett exklusivt klientel och de många antikvariaten hänger på där och viskar dessutom om ett kulturellt bevandrat och civiliserat klientel. Hit, till Baden-Baden, kom vi bilande en afton i april för vi ville äta schnitzel och finna husrum för en natt. Paren vi reste med, Agnes och Kurt och Bengan och Kurt, var överens med oss om den saken.

Dessvärre hade vårt sökande efter ett hotell på nätet inte resulterat i någon reservation. En del hotell hade inte hunnit öppna för säsongen, andra var fullbokade på grund av  ”läkarkongressen, ni vet”. Vi bestämde oss för att utmana ödet och köra in i Baden-Badens kärna och leta på plats. Medan eftermiddagshimlen mörkande över våra huvuden och åskan började mullra bortåt Schwarzwald till, rullade vi långsamt fram i vår hyrda Mercedes-buss, genom de trånga gatorna och i gränderna i Gamla stan. ”Usch! Hoppas vi inte behöver vända,” upprepade Agnes med en dåres envishet och jag som körde fann till slut ingen annan råd än att be henne hålla käften; insikten att vi kört alldeles för långt i på alldeles för trånga och nu regnhala gatstensgator och gränder för att kunna vända och att samtliga med undantag för min fru Pinglan suttit och druckit öl hela vägen från Frankfurts flygplats där vi hämtade ut hyrbilen och nu var tämligen berusade, gav mig onda aningar och en smygande panik för hur jag skulle kunna hantera situationen om det plötsligt tog stopp, om vägen tog slut eller om vi plötsligt befann oss i en gränd som omslöt bilen så vi inte kunde öppna dörrarna än mindre vända om eller ens backa. Mitt utbrott på Agnes gjorde att stämningen, som varit på topp innan vi körde in i Baden-Baden med käcka bussånger som ”Du ska få min gamla skjorta när jag dör” och ”En busschaufför” och ”Min hatt den har tre kanter” endast avbrutna av rapar eller ett par klunkar öl för att rassla loss rosslet i rören, sjönk avsevärt. Kurt, alltså Agnes Kurt var rent av förgrymmad, tyckte inte att jag skulle tala så till hans fru och för att visa hur fel det var röt han åt Pinglan som inget sagt att hålla käften och det fick mig att bli förgrymmad. Då ingrep Bengts Kurt, ”men håll käften allihop nu, jävla idioter”, sa han och då blev alla utom Bengt irriterade på honom. ”Hallå! Hallå!” sluddrade Bengt och Agnes Kurt gjorde sig redo att lappa till honom, själv tänkte jag snabbt ut en plan att tvärbromsa så alla kastades framåt i sina säkerhetsbälten och då skulle jag vända mig om och ge Bengt, som satt bakom mig i bussens mittensäte, en rak vänster, mitt i plytet, så blodvite uppstod och ögonen tårades och han fick annat att tänka på än att sitta och skrika ”Hallå! Hallå!” och annat störande i bussen. En busschaufför måste få sköta sitt jobb utan att bli påhoppad så där. Nu hann jag inte tvärbromsa förrän Bengt fortsatte ”Öhööhöh, hotell för helvete!” och visst hade han rätt i det: där, mitt framför våra ögon, tornade den grå stenjätten ”Am Caracallahof” upp sig med tinnar och torn och en låt vara inte alltför storslagen entré men likväl en entré, dessutom försedd med en skylt ”Zimmer frei”. ”Öhööhöh zimmer frei för helvete!” fortsatte Bengt och då la jag faktiskt till honom. Vet inte riktigt varför, men sinnet rann. ”Det där var väl bra onödigt!”, sa Bengts Kurt och såg lömsk ut där han satt i mellansätet vid sin man så jag försökte lappa till honom också men armarna räckte inte till. För korta. Så jag bad Pinglan i det andra framsätet att ge Bengts Kurt en hurril. Men det var försent. Pinglan hade redan hoppat ur bussen och gått in på hotellet för att fråga om där möjligen fanns tre dubbelrum och en restaurang.

”Ni kan få ett dubbelrum och ett familjerum,” upplyste receptionisten, högst sannolikt tillika hotellets ägare och direktör, Pinglan.

”Då tar vi det!” sa Pinglan utan att tveka och rusade ut till bussen och hämtade vår resväska och bar den raskt till dubbelrummet, ”Vårt zimmer!” sa hon så de andra fick låta sig inkvarteras i familjerummet. Det vi alla noterade och sa till Pinglan var, att det var så förbannat varmt i hotellet. I korridorerna med grön filt på väggarna och vad som nog varit röda heltäckningsmattor på golvet, i trapphusen med de solkiga tapeterna med fågelmotiv i brunt och gult, i den gamla skraltiga hissen med knarrande dragdörr som högst motvilligt fällde ut sig när resenärer, som vi, tryckte på våning tre. Knirr, knarr, knak, lätt skak, kvidande linor som drar hissen. ”Helvete vad varmt det är!” sa Bengt fullständigt i onödan och om det varit varmt i de gemensamma utrymmena var det inget mot hur varmt det var på rummen. Vi slängde in våra väskor och tog av oss i bar överkropp, Pinglan behöll sin bysthållare och Agnes sin korsett dock, och Bengt och Kurt tog på sig kortbyxorna de förutseende packat ner före avresan från Landvetter för vad som kändes som evighet sedan fast det var imorse. Själv fick jag kämpa vidare med mina jeans som jag å andra sidan älskar, inte minst för att de bär upp magen på ett så effektiv sätt.

”Mat!” röt jag så åt receptionisten alias hotelldirektören när vi alla krånglat oss ner till hotellets lobby igen. Hotelldirektören tittade på oss. Sex välvuxna svenskar med ölmosiga och torsdagsfylleröda ansikten med vattniga ögon och kraftiga ögonbryn – nåja, sanningen är att Pinglan inte har några ögonbryn alls och Agnes ansar också sina ögonbryn så de är inte så värst buskiga, särskilt inte det vänstra där hon kommit åt bättre med hyveln. Tror nog han imponerades en hel del.

”Äter ni gris?” frågade direktören och då såg jag att han faktiskt såg ut som en gris den djäveln, runt klothuvud och en trynliknande näsa.

”Vad är det för en fråga? Klart vi inte äter gris!” sa jag.

”Va? Är ni judar?” frågade direktören misstänksamt.

”Judar?! Nej, bevare mig!” svarade jag och såg förnärmat på honom.

”Muslimer?” nu såg han än mer misstänksam ut och jag tyckte att det ryckte i hans tryne och att det kom en liten grymtning därifrån.

”Muslimer?! Nej, bevare mig!”

”Aha, så då är ni indier? Vegetarianer? Veganer!?” det där sista skrek direktören så det ekade och de immiga fönstren skallrade så åskan och spöregnet därutanför dränktes för en stund.

”Indier? Vegtarianer? Veganer”… här gjorde jag en min av avsmak… ”Nej, bevare mig!”

”Men varför äter ni då inte gris?!” skrek direktören så saliven stänkte.

”Därför att vi ska ha schnitzel, kalvschnitzel!” vrålade jag tillbaka, rättade till kaggen ovanför livremmen och hängde ner den igen och stirrade direktören stint i ögonen.

”Bra! Deal! Då är vi överens! Kalvschnitzel! Sex sycken? Gemüse? Pilsner? Batatan maqliatan? Haha, nej, jag skämtar”… här veknade vi alla inför den grisaktige direktören, för han var ju en riktigt hedersknyffel full av påhitt och djävulskap, batatan maqliatan, var fick han det ifrån? arabiska? en sådan spjuver … ”Bratkartoffeln? Schnapps? ”

”Jajajaja, allt det där!” skrek vi i munnen på varandra och tog tacksamt emot de risknippen direktören trollade fram från under sin receptionsdisk, ”här, risbastu, här är ju varmt som i helvetet” sa han och det hade han rätt i så jag gav Bengts Kurt ett rejält rapp över fejan för jag hade inte glömt det där i bussen. Han fick ett rött streck mellan där hans hårfäste borde finnas och hans övre haka. Såg inte bra ut alls. Kanske var det det som triggade Kurts Bengt att gå lös på mig med sitt risknippe vilket i sin tur fick Pinglan att gå lös på Kurts Bengt och snart var alla med i slagsmålet.

”Ordnung! Ordnung!” vrålade direktören och höll upp sina armar i vad som skulle vara en lugnande gest men när vi såg att han hade klövar istället för händer gav vi oss alla på honom. Det skulle vi inte ha gjort för snabbt som ögat höjde han värmen ytterligare ett tjugotal grader på en gigantisk, gammal och synnerligen effektiv järnradiator, som fanns applicerad på väggen där, bakom receptionsdisken. Det klånkade, susade och mullrade i rör och element snart sagt överallt i det gamla huset när han drog upp värmen och det stod inte länge på förrän vi började koka. Jo, faktiskt, koka. Nu insåg vi alla, även Kurts Bengt, Agnes och Agnes Kurt, som alla var rejält fulla, att vi måste sjappa, att vi gått in på fel hotell, på hotellet vi inte skulle gå in på, än mindre ta in på, undra på att direktören såg ut som en gris och att det varmt som i helvetet, jag tog tag i Pinglans hand och drog med mig henne ut genom den oansenliga hotellentrén, efter kom Bengts Kurt och Agnes, de andra blev kvar, ”Jag såg min Kurt smälta, fettet rann av honom som glass smälter i julisolen”, sa Agnes och visade upp en poetisk ådra som ingen av oss anat att hon hade, ”och”, fortsatte hon, ”Kurts Bengt började liksom bubbla och ögonen hoppade ur sina hålor, utjagade av varm ånga som stod som tornadoar ur ögonhålorna på honom, hemskt”. ”Såg du vad hotelldirektören gjorde?” frågade jag samtidigt som jag febrilt sökte efter vår Mercedes-buss och tvingades inse att ovädret fört den med sig och att det var ganska kallt att stå i bar överkropp i regnet och blåsten och jag hörde Agnes säga det jag redan visste, ”han satte sig att äta kalte platte, leberknödeln, sauerkraut och schweineaxe och dricka kopiösa mängder pilsner”. Jag visste det! Den djävulen!

Musik!

Ni kan lita på oss

Med detta upprop vill Elon Musk, Vladimir Putin, Xi, den iranska staten, SD:s trollfabrik och vi i ”Vi tänker vi!” understryka att det finns massvis av forskning som tydligt visar att ett plus ett inte är två, vilket annars förefaller vara en vedertagen villfarelse i den moderna västerländska och demokratianstrukna skolundervisningen och rent allmänt i  det västerländska samhället. Snarare handlar det om slumpen när ett plus ett blir två. Rent krasst har genom historien ett plus ett mer ofta inte blivit två än två. Omfattande forskning har visat på detta. Ändå har missuppfattningen att ett plus ett alltid blir två bitit sig fast och indoktrinerat mänskligheten. Men det finns inga hållbara bevis för att ett plus ett blir två, tvärtom kan ett plus ett lika gärna bli tre eller 175,64, vilket entydig forskning visar. Sist men inte minst vill vi påminna om att människan klarade sig bra också då den ännu inte lärt sig räkna, och, som forskningen visat, att det inte går att lita på matematiken. Det  finns alltså inte något hållbart skäl för människan att fortsätta ägna sig åt matematik eller för den delen någon annan relativ vetenskap. Vårt upprop är i första hand ett krav på ett  p för slöseriet med matematikundervisning i skolan och i andra hand, och på sikt, ett p för all annan meningslös undervisning och forskning. Ju mindre vi vet, desto lättare är det att förstå världen.

Musik.