Spyan

Han är först på kontoret. Ett högst vanligt kontor. Med två ingångar. Den främre med receptionsdisken, och den bakre mer oansenliga, kallad smygvägen, med entrédörr från den andra sidan av trevåningshuset, den ut mot återvändsgatan. Två våningar längre ner. En högst vanlig tisdag. Gråmulen. Fast det syntes inte i vintermorgonens bäcksvarta. Han kände sig lite ruggig när han hastade till bussen just utanför tullarna och, senare, från bussen till kontoret, mitt i stan. Bussen brummade dovt och hemtrevligt med soft belysning. Passagerarna såg trötta ut. På golvet bildades grusiga vattenpölar där snön smälte. Blöta raggsockor i vinterkängor. Nybildade vattendroppar av smältande snöflingor på bussens rutor. Väldiga vindrutetorkare håller sikten fri på framrutan. Han huttrade men kände sig ändå tillfreds i bussens värme och relativa trygghet. Det gjorde han alltid, och hade alltid gjort, ända sedan barndomens skolbuss, från landet in till skolan i stan.

Det händer inte ofta, att han kommer först till kontoret. Före receptionisten Magda. Det luktar oöppnat, heltäckningsmatta, kontorsmaskiner och papper. De vita väggarna är fyllda av priser branschen delar ut till sig själv i syfte att höja sin egen status. Det surrar svagt av maskiner i stand by-läge.

Han har precis hängt av sig ytterkläderna i den för ytterkläder avsedda tamburen och kommit in i hallen med receptionsdisken, när det händer. Han spyr. Oväntat, intensivt och länge. Hela morgonen och gårdagskvällen kommer upp. Det bara forsar ur honom. Han är tvungen att ta stöd mot knäna för att hålla överkroppen under kontroll, för att inte trilla omkull. Men det gör han ändå när han spytt färdigt, trillar omkull.

Han ligger på golvet och kan inte röra sig. Han tittar på sina spya. Väldig, mestadels orange och varm. Det ryker fortfarande lätt om den, kan han se som ligger på så nära håll. Spaghetti med köttfärssås, rödvin, morotsbitar – han hade som vanligt tuggat slarvigt, Ingrid säger åt honom mest varje dag, ”Urban, du måste tugga ordentligt!”, säger hon –, lite knäckebröd?, kanske, något brunt i alla fall, och så frukosten: en slags gegga som måste vara ägg, brödbitar och prickig korv. Det luktar surt, mycket och illa. Fast lite sött också. Kanske från ketchup och tomatsås? Sockret i kaffet?

”Men vad i helvete!”, utbrister Eskil, VD och minoritetsägare när han kommer till kontoret. ”Men oh!”, säger Ove på vaktmästeriet. ”Usch!”, utbrister Linda Jonsson på ekonomi. Så där häller det på ända tills Eskil beordrar Michail Progroff på IT att torka upp spyan. Varför han? Det skulle Michail också bra gärna vilja veta.

Michail Progroff gör ett tappert försök. Förser sig med ett par pappershanddukar från en av kontorets många toaletter och går till attack. Hinner inte mer än känna spyan genom pappershandduken förrän han med sitt bortvända ansikte spyr han också.

Detta får kontorets skräck, den ökände Geir Amundsen på logistik, att protestera.  En gigantisk norrman med ärrat ansikte och ett fasansfullt humör. Ryktet säger att han skrämt sig till sitt jobb. Logistik vet han bevisligen inget om. Nu motsätter sig Geir att någon alls ska behöva torka spyor på jobbet. ”Ingen mennesker skal måtte utsettes for dette – i hvert fall ingen embetsmann!”, säger han och hötter hotfullt med näven under näsan på Eskil.

Väl medveten om Geirs position på kontoret – och hur han fått sitt jobb – bestämmer sig Eskil för att ringa en städfirma.

De båda städarna, som lovat att komma med en gång, dyker upp efter efter par timmar i grå overaller med texten ”S.O.S. STÄD!” i bordauxrött på ryggen och med bröstfickor framtill. De har skurhinkar och borstar och en dammsugare med sig. Eftersom de kommer in via den bakre vägen måste Magda visa dem till den främre ingången, där spyan finns. ”Men här ligger ju en människa!”, utbrister en av städarna, och det är då alla ser AD:n Urban Grangren. ”Va? Har han legat där hela tiden?!”, undrar någon.

Efter en stunds tystnad tittar de alla på Eskil. Receptionisten Magda, Ove på vaktmästeriet, Michail Progroff på IT, Geir Amundsen på logistik, Linda Jonsson på Ekonomi och alla de andra på kontoret: till och med praktikanten Stefan hos copywritern Lucy Pinder.  Städarna ser irriterade ut. De har blivit ditskickade för att ta hand om en spya. Inget annat.

För att inte situationen ska bli ohållbar och för att Geir Amundsen på logistik inte ska tro att han är en tunnis, bestämmer sig Eskil för att visa handlingskraft. ”Spya som spya. Ni får ju betalt. Se bara till att få det rent här. Och Magda, kan du vara snäll att öppna ett par fönster så snart städarna är klara?”

Drömmakaren

Det var en av de där genomskinliga, nordiska nätterna, som vägrar att gå att lägga sig. Bakom ladan och utedasset, just ovanför nässlorna, dansar älvorna, grå och undflyende, och oberörda av vargtimmens råa kyla; synliga blott för den som tror. En ljudlös dans i den gryende dagern; svävande skuggor i morgondiset. Från fähuset hörs de rogivande ljuden från sovande djur. Trots att natten inte varit natt, och dagen aldrig borta, noterar näktergalen en förändring i ljuset, och utan att riktigt veta varför brister han ut i en lovsång till livet.

Uppför den smala stigen från badstenen kommer Drömmakaren gående, genom skogen och mellan hagarna. Sakta, och släpande de onödiga tyngderna efter sig. Det grå håret på ända och pyjamasen genomdränkt efter mötet med Näcken. För en stund stannar han till. Tittar upp mot lövträdens gröna toppar och skyn därovanför. Himlen är fortfarande på hans sida. Men det är bråttom nu. Näcken hade, ännu en gång, förlett honom. Lockat ner honom i Strömmen, som tacksamt tagit emot Drömmakaren och dragit med sig både honom och tyngderna. Det var med nöd och näppe han efter en tids vilt fäktande lyckades ta sig in till åns kant, och släpa sig upp. Släpa sig upp, dra upp tyngderna ur vattnet och samla ihop sig. Fånga in drömmarna, och lägga tillbaka dem i den slitna axelväskan.

Och hela tiden hörde han Näcken spela och hennes nöjda skratt. ”Förbannade Näck!” skrek han åt inget bestämt håll. Från skogen kom snart hans egen röst med svar på tal, ”Näck näck näck näck”. Detta fick Näcken att byta melodi. Ur hennes fiol kom en så lockande ton att Drömmakaren blev stående där vid åns kant. Än vill han hoppa i igen. Än vill han gå vidare. Till slut får en kattuggla nog och gör ett utfall mot Drömmakaren, som duckar och börjar lufsa iväg från ån. ”Midsommar, Drömmakare, midsommar,” undslipper sig kattugglan innan den flyger vidare med ett ilsket flaxande.

Så många drömmar att drömma. Så många drömmar att leverera. Så många drömmar att uppleva. Så många drömmar att glömma.

De förbannade tyngderna. Dem har han fått för sina synders skull.

Han kommer fram till snickarboden. Böjer sig över den berusade drängen.Tar ett djupt andetag. Går vidare. Utsträckt vid sidan om majstången ligger skogshuggaren. Utslagen även han. Drömmakaren går vidare. Muttrar. ”Suputer… så många tomma hål”. I pigkammaren hittar han de båda pigorna. De har blommor under kudden, där de ligger på madrasser de själva stoppat med halm. Drömmakaren vet att de vill drömma om drängen. Det kan han inte gå med på. Istället får de drömma att de är älvor, som bekymmerslöst dansar i natten. Det gör dem lyckliga, och kanske kan det få dem att glömma drängen. Nej, Drömmakaren vet att de inte är nöjda förrän de fått sig varsin oduglig karl. Och de kommer hata Drömmakaren, som fått dem att drömma omöjliga drömmar. Ibland vill han väcka dem och förklara att det inte är hans fel att de drömmer de där drömmarna. Det är människornas fel. Han ansvarar bara för nattdrömmarna.

Drömmakaren hittar bonden och bondmoran i sina sängar. Han låter bondmoran drömma en vacker dröm, där hon sitter på en enkel gunga, upphängd i en kraftig ek. Hon har en blomsterkrans i håret. Blåklint och prästkragar. Gröna blad och gullvivor. Hon är ung igen. Midjan är så otroligt smal. Hon gungar högt och snabbt: klänningen med volanger släpar i marken varje gång gungan når sitt utgångsläge. Hon skrattar och är lycklig. Varför vet hon inte. Drömmakaren ler och böjer sig över bonden. Han sover oroligt. Varför vet inte Drömmakaren. Kanske har han ekonomiska problem. Sådant förstår sig Drömmakaren inte på. Han bestämmer sig för att ge bonden en dröm om ära: Bonden fäller en sextontaggare och hyllas av jaktlaget. Genast slappnar mannen av. Slutar vrida oroligt på sig. Ler.

Mer hinner inte Drömmakaren med. Han vet att han inte har skött sitt jobb i år. Midsommar. Så få drömmar. Men han hinner inte. Näcken väntar på honom och han vet inte hur länge hon orkar vänta.

Musik.

Ny bok: Anakolut 2.0

”Anakolut 2.0” är en nyutgåva av ”Anakolut /-/ mänsklighetens berg- och dalbana och/eller/med intelligenstestet”, som utkom 1986. Version 2.0 har försiktigt utökats med lite fler musikhänvisningar, som nu är kopplade till en spellista på Spotify (se nedan), samt ett förord av litteraturvetaren Erik van Ooijen (Karlstads Universitet).

Skälet till att boken alls kommer ut igen är att van Ooijen för några år sedan stötte på den i sitt forskningsarbete och gjorde ett ”paper” på den för McGill University i Montreal. I sitt förord skriver han bland annat ”Ändå framstår Anakolut, så här 35 år efter sin första materialisering, som ett av 80-talets mest tidstypiska alster – mer postmodern än Stig Larssons ’Autisterna’ (1979) och Lars Gustafssons ’Bernard Foys tredje rockad’ (1986) tillsammans. Det vill säga: ytligare, öppnare, mer ironisk, mer parodisk, mer upplöst i fråga om genre, stil och medium, tydligare emanciperad i gestaltningens och de Stora Berättelsernas betryggande meningskrav, mer textuellt underminerande, med språket satt i friare spel. Kort sagt, mer ’charmigt osammanhängande’, för att tala med Horace Engdahl.”

 

Och han fortsätter ”Torstens* roman excellerar verkligen i åtminstone tre för sammanhanget typiska avseenden: genom att skjuta fokus från textens centrum till dess marginaler, genom att veckla ut sig själv över verkets yttre gränser; och genom att ersätta intrigens sammankopplade enhetsstruktur av början, mitt och slut med ett svåröverskådligt kopplingsschema där läsaren lite på måfå måste gå in och reglera berättelsens många flöden.”

…”Här finns material till en novellsamling med berättelser som pendlar mellan 70-talets engagerade samhällsskildring, 80-talets ironiska pastischestetik och den ömsom kitschiga, ömsom höglitterära våldsgestaltningen som kom att föranleda 90-talets skräckeldebatt”

…”Här närmar vi oss återigen det utmärkande för Torstens poetik. Anakolut präglas, kort sagt, av parergonal och paratextuell estetik där textuella randfenomen görs centrala. Med en proustiansk hänvisning benämner Genette varje fall där paratexten överskrider sin givna funktion och börjar ’spela sin egen roll på textens bekostnad’ för ’Jupieneffekten’. Anakolut kan ses som ett extremt uttryck för denna effekt.”

…”Till Anakoluts paratextuella överflöd hör också ett originellt inslag i form av en lista med ’musikhänvisningar’. Berättelsens episoder förbinds alltså med ett antal musikstycken som ska ackompanjera läsningen.”

…”En löpsedel huvudpersonen går förbi ger exempelvis förevändning för en Frankenstein-variation om en övergiven artificiell intelligens i människogestalt. Utstött, bespottad och oförmögen att passa in i mänsklighetens diskotekskultur utvecklas han till en terrorist som tar gruvlig hämnd på det samhälle som skapat honom. Det är en liten pärla som förtjänar sin plats i svenskans visserligen begränsade science fiction-kanon.”

Länk till bokens spellista: https://open.spotify.com/playlist/5b0s3HYHV9APmcjcvG64qv?si=749a1d14382049b0

*Torstens (Gustaf Torstens), min dåvarande författarpseudonym (Lars Gustaf Torstenson – Larson = Gustaf Torstens)

Peremtorisk: avgjord, fastställd, oföränderlig, orubblig, slutgiltig, oåterkallelig

Schnitzeln skulle vara på riktigt. Kalv. Inte svin. Ute fortsätter stormen att rasa. Den viner runt knutarna och tar med sig allsköns löv, kvistar och damm, som den med ursinnig kraft kastar på den eller det som kommer i dess väg. När de värsta stötarna sätter in, knakar virket i gamla Gasthaus Roter Hahn, och såväl gästerna som serveringspersonalen i bierstuben knäpper sina kavajer, jackor och koftor tätt om sig. Gästgiveriets värmepanna förslår inte långt i stormen. Trappan, den som leder upp till rummen på andra våningen, jämrar sig som ginge där en kraftigt överviktig person långsamt, och med visst besvär, nerför den. Steg för steg.

”Hallå! Herr Ober! Vad är det för skit ni har serverat mig? Jag sade uttryckligen ifrån: schnitzeln ska vara på riktigt! Kalv! Inget annat!” Han bor i rum 5, handelsresanden med svinnacken och den rakade skulten. Personalen vet vad han menar, för han menar alltid samma sak, varje gång han dyker upp. Alltid på kvällen, och alltid när det stormar. ”Han är resande i blixt och dunder,” brukar vaktmästaren Holger Brühm skämta, och Svisko i disken svarar, ”Som en annan asagud!”. När ingen frågar vad han menar, muttrar han något om Tor i mänsklig gestalt. Alla är på sin vakt, och de flesta är rädda för handelsresanden i rum 5. Marlene Pfennigen i städet påstår, att hon sett att handelsresanden i rum 5 har en svans. En lång, strävhårig med en udd längst ut. Grön. ”Jag svär! Jag såg den när jag av misstag öppnade dörren innan han hunnit ge sig av en gång. Där stod han mitt i rummet, spritt språngande naken. Stor, väldig, med en rejäl mage och ändå större bak, armar som trädstammar, hårig, och, jag svär!, en svans!”

Stormen övergår i orkanstyrka. Sliter och drar i taket, som är illa ansatt. Men det står emot. En gisten tall vid sidan om parkeringen faller i sin ensamhet och med ett brak i det piskande regnet. Bilarna klarar sig. Sämre går det för trädgårdsmästarens redskapsbod. Så kommer syndafloden. Den naturliga fördämningen av trädstammar, stenar och grenar, som hållit åns vatten fånget, brister. Vattnet rusar nerför strömfåran. Hänsynslöst. Målmedvetet. Allt som kommer i dess väg dras med.

På hotellet kan syndafloden ännu inte anas. Därtill är stormen alltför högljudd och otyglad. Handelsresanden i rum 5 är högröd i sitt svettiga ansikte. Han skakar lätt i raseri. ”Han är så arg att han svettas medan vi andra skakar av köld,” säger hovmästaren till ingen, ”det är som om värme strålar ut från honom.” Hovmästaren försöker smita ut till köket men handelsresanden i rum 5 ser honom. ”Jag ser er, förbannade ynkedom – kom hit och stå för den oförrätt ni gjort mig!” Hovmästaren bestämmer sig för att låtsas inget höra. Skakande av köld och rädsla slår han upp svängdörrarna till köket, och försvinner. Han fortsätter ut genom en sidodörr bortom disken, och går uppför trappan till andra våningen, där personalens omklädningsrum finns. ”Herr Ober! Jag både ser och hör er!” Handelsresandens i rum 5 röst drabbar hovmästaren som ett åsknedslag. Gertrud Steinigen, Leni Werke och Hans Mettelren i servisen ser honom segna ihop högst upp i den mörka trappan. ”Rör ej!” vrålar handelsresanden i rum 5. Hans Mettelren och den ensamma gästen vid bord 3, gamle doktor Attingen, bryr sig inte om varningen. De rusar uppför trappan men halkar omkull, båda två, i det blod som från ingenstans forsar nerför trappstegen och tar dem med sig. ”Jag sa ju det,” muttrar handelsresanden i rum 5.

Blodet fortsätter att forsa. Sprider sig över bierstubens trägolv. Fortsätter nerför källartrappan i bortre änden av matsalen. Den som går ner till toaletterna, bordellen och spelborden. De som inte hinner upp dränks, när blodet i rask takt fyller källaren. ”Kalvschnitzel för bövelen!” vrålar handelsresanden i rum 5 samtidigt som Herr och Frau Langsweg i rum 7, ger upp försöken med att få liv i rummets daterade teveapparat, och därför, som de första gästerna, hör det annalkande vattnet.

Uppföljning skörden 2022 Domaine de Brescou

Det är inte bara på Domaine Rabiega jag haft näsan i skörden i år. Var nyligen på Domaine de Brescou och kollade upp var vinerna från 2022 nu befinner sig.

Jämfört med Domaine Rabiega och södra Provence har trakten runt Pezenas fått mer nederbörd, och det dessutom vid rätt tillfälle. Till skillnad från många andra områden som fått se sina skördar minska 2022, eller åtminstone vara lika små som i fjol, är Brescou cirka 25% upp i år. Till del beror detta på att man sluppit frosten, till del på den nämnda nederbörden.

Rent karaktärsmässigt uppvisar skörden på Brescou/i den här delen av Languedoc många likheter med Rabiega/södra Provence (och flera andra håll detta torra och varma år). Till exempel är de röda vinerna ibland överraskande ljusa och lätta (se mitt tidigare inlägg om rödvinerna på Domaine Rabiega). Detta innebär nu inte att de här vanligtvis ganska kraftfulla produkterna plötsligt blivit lättviktare, snarare handlar det om att den relativa lättheten överraskar i förhållande till det varma året, som nog många annars förväntar sig ska resultera i viner med närmast övermogna aromer och mycket färg. Det positiva med detta är att det går att göra riktigt eleganta viner med druvorna från 2022.

Förra året avstod vi från att göra rosé på Brescou på grund av de överkoncentrerade druvorna. I år råder snarast det omvända förhållandet: druvorna har varit utmärkta för rosé och vi har fått till ett synnerligen bra ”Fleur d’été” 2022. Släpps våren 2023. Druvorna är grenache och pinot noir.

På vitvinssidan är allt, återigen, relativt lätt. Detta beror till stor del på att vi skördat tidigare. Förvänta er alltså att Brescous vitviner från 2022 är tämligen friska och något lättare än vanligt. Kanske också mer eleganta.

Sist men inte minst gårdens paradgren: rödtjuten. Till vår glädje är de båda toppvinerna, ”Château” och ”Prestige”, oerhört bra. Allt sitter på sin plats. Enda nackdelen är möjligen att de här vinerna kräver många år i källaren innan de hittat sig själva. Viner vi får återkomma till…

Domaine de Brescous fruktdrivna och (numer) grenache-baserade ”Carisma” har också landat in väl, men det mest anmärkningsvärda och glädjande är att vi för första gången fått till en riktigt, riktigt bra mourvèdre på stockarna vi planterade för några år sedan. En del av volymen mourvèdre kommer användas för ”Château rouge” och en del kommer buteljeras druvrent på magnum – ett spännande vin jag hoppas få återkomma till om några år.

Musik med rödvinsanstrykning.

Domaine Rabiega – Framöver

När Domaine Rabiega just före skörden 2020 togs över av den nuvarande ägaren, var gården i ett inte alldeles perfekt skick. Nu ska vi inte överdriva, men sanningen var att det mesta behövde rengöras och rustas upp, bytas ut och kompletteras. Bara som exempel, fungerade två av på papperet sex inköpta pumpar för vinkällaren och i vingården var det mesta eftersatt.

Nu, två år senare, är det mesta åtgärdat och, såvitt är bekant, fungerar saker och ting. Men bäst av allt: vinerna sitter. Med tanke på utgångsläget har det där sista varit långt ifrån givet. Inget av åren 20-21-22 har varit särskilt enkelt. Frost, slagregn, torka och ihållande värmeböljor har varit lök på laxen medan arbetet med att renovera vinodlingen pågått, och själva vinifieringsarbetet har varit tämligen utmanande. Nu ska sägas att det där med utmaningen gjort saken så mycket roligare för somliga av oss (låt vara att den nya ägaren, med rätta, hållit andan mer än en gång).

I skrivande stund finns två färdiga årgångar Clos Dière (20,21) och en tredje (22) som ser lovande ut. Dessutom fungerar idén om ett exklusivt rosévin och nya, lätta Ergo Bibamus tycks ha kommit för att stanna. Det gör att vissa av oss vågar se framtiden an med tillförsikt.

De planteringar som gjorts de senaste åren börjar undan för undan ge skörd och vi har fått igång ett ambitiöst projekt med att utveckla vår egen syrahklon baserad på vårt superfält ”P15C” (visst, vi kan kalla parcellen något sexigare, men det får ankomma på gårdens vinkrämare att göra det, vi i produktionen kommer aldrig att byta ut ”P15C”, därtill är epitetet oss alltför kärt). Samtidigt finns nu en väl fungerande personal, som börjar förstå kvalitetskraven och hur slipstenen ska dras både i odlingen och i källaren.

Så vad önskar vi oss i framtiden? Ett normalt växtår vore inte helt fel.

Rättskaffaren

Den bistra vinterns svarta läderhandskar låg prydlig på bordet vid hans sida, när han tog till orda med sin myndiga stämma. Trots att vinterns kyla gick genom kojans tunna väggar och sipprade in mellan de slarvigt hopfogade planken, och fick de båda missdådarna att skaka och deras läppar att färgas blå, var det den där stämman som värst, som fick blodet att frysa till is i deras ådror.

”Land skall med lag byggas!” slog Rättskaffaren fast med sin myndiga stämma och en knuten näve, som träffade bordet så hårt att läderhandskarna hoppade till, och den ene missdådaren, den lille magre, började gråta av rädsla. Rättskaffaren dröjde sig kvar vid den gråtande mannen med sin stålgrå blick, fnös till och signalerade åt tjänstefolket att hälla upp mer snaps. Så snart den finkelstinkande spriten serverats och klätt glasets utsida i frost, hällde den väldige mannen i sig rusdrycken i ett svep. Han undslapp sig ett belåtet ljud och signalerade med en menande gest att han ville ha en sup till. ”Sprit…” sa han och såg fundersam ut. Det grovhuggna ansiktet slappande för ett ögonblick av och de många fårorna mjuknade i sina bistert karvade banor. ”Sprit… spriten, när du inte kan lita på något annat, på någon annan, då kan du lita på spriten, den gör dig aldrig besviken, en koja, ett hus kan vara otätt; du ser huset på håll i den kylslagna natten hemsökt av storm och yrsnö, det skymtar där någonstans framför dig, på andra sidan drivorna, och du tar dig dit, men när du väl är där, visar sig huset vara otätt, vinden viner i det och snön yr in, och inte finns det någon ved… men om du har sprit, då kan du alltid värma dig, du behöver inget hus.”

När mannen talat lägrade sig åter tystnade över kojan. Vinden hördes på nytt vina och missdådarna hördes hacka tänder och över alla andra ljud, som en disharmoniskt skärande diskant, den lille magres gråt.

Under vad som tycktes vara en evighet satt mannen där i sin vargskinnspäls och stirrade tomt ner i bordet. Så tycktes han komma tillbaka till verkligheten och sitt uppdrag. ”Och där står ni, era jävlar…” säger han och spänner de stålgrå ögonen i missdådarna. ”Ni har mage att komma till Rättskaffarens koja mitt i stormen och tro att ni ska få slå er ner vid en värmande brasa, som om ni inte vore missdådare!”

Ett ljud, svårt att fånga, lite grann som en gnyende hundvalp, men också som en dödsrossling, förebådade att den kraftigare och längre inkräktaren, han den hårige, med striporna långt ner på axlarna och en svart matta på ryggen, han försökte tala. Det svårfångade ljudet försvann ut i tomma intet. En meningslös falsett med ogjort ärende. ”Vad sa han sa han?!” ryter Rättskaffaren så att det skvätter saliv från hans fylliga läppar och så att dubbelhakan kommer att dallra över den stärkta kragen, som gör sitt bästa för att hålla det strävhåriga fläsket fången. Detta fick även denne andre inkräktare att falla i gråt. Han gråter så som många gör när livet på ett uppenbart vis tar slut i förtid. ”Ta dig samma, satans avkomma! Tala ut!” Den olycklige missdådaren, redan hängd och arkebuserad i tanken, faller på knä, som försöker han ducka för den oförlåtande och blodtörstiga tordönsstämman. Han vrider sin nakna kropp som i plågor. En av vakterna fick för sig att inkräktaren försökte få loss de bakbundna händerna och ger därför inkräktaren en hård spark, och när den olycklige landat i fosterställning på det gistna trägolvet fortsätter han slå med sin påk till dess Rättsskaffaren ryter ”Nog!”.

Under en lång stund sa ingen någonting. Rättskaffaren satt försjunken i egna tankar och med snapsglaset i en av sina väldiga labbar. Hans blick tycktes förlorad i fjärran. Sällan hade vakterna sett honom sådan och de började känna sig obekväma och olustiga. De ville avsluta hela affären så snart som möjligt. Det enda som hördes var de gnällande fångarna och den vinande vinden. ”Herre”, kvider så den hårige med sin blodfyllda mun, ”vi är blott olyckliga vagabonder, missförstådda av livet och satta på undantag av vår medmänniskor, vi vill inget ont, vi vill inte ha ert bröd, vi vill inget…” Någon av vakterna fnittrade lite åt ynkedomen och Rättskaffaren tycktes hitta tillbaka från de svåra tankarnas avgrund, ”Hurså? Vad för något?” Rättsskaffaren låter så mild i tonen att vakterna blir oroade. ”Herre, vi trodde kojan var övergiven, vi sökte blott skydd mot snöstormen, den som hotade oss till livet.”

Rättskaffaren ser fundersam ut, trummar med fingrarna i bordet, flyttar på sina handskar, ber om mer snaps. ”Jaså, ja, men då så, då behöver jag ju inte döma er för tjyveri.” Nu såg vakterna lugna ut igen. De känner igen den där lena rösten, den falska melodin, lugnet före stormen. Nu stod det utom allt tvivel att missdådarna skulle dö. ”Alla är oskyldiga till allt, visst är det så? Ja, jag tror er, och därför dömer jag er till döden. Det är en mild dom. Så mild att jag ber er vakter, att inte slå med påkarna mot huvudet eller andra vitala organ förrän det är dags för nådastöten.”

Domaine Rabiega: rosé 2022

Domaine Rabiegas rödviner från 2022 har redan avhandlats, låt vara att de säkert snart kommer dyka upp igen i flödet. Men nu handlar det om den rosa vätskan från den nya årgången.

Förra året gjorde vi ingen rosé på Domaine Rabiega. Min bedömning var att druvorna var alltför koncentrerade och att vi skulle få fel balans i slutprodukten. I år ser det desto bättre ut och vi gör två roséviner. Dels en ny version av den exklusiva lagringsrosén ”r Rabiega rosé” (nr 54454, 1050 sek), dels en nygammal version av ”Domaine Rabiega rosé”.

Det förstnämnda vinet görs som alltid i liten volym, max 500 flaskor, och förmodligen blir det färre buteljer än så. Till skillnad från majoriteten roséviner kan ”r Rabiega rosé” lagras några år. I skrivande stund är första årgången, 2020, bättre än någonsin och vinet fortsätter utvecklas åt rätt håll. Gissningsvis toppar det om ett par år och håller betydligt längre. Merparten av det här vinet har jäst på ny ek, vilket ger en karaktär som avviker från de traditionella rosévinerna.

”Domaine Rabiega rosé” är comeback för ett vin som jag gjorde mellan 1990 (om jag minns rätt) och 2005. Vi var tidiga, först tror jag, att låta en mindre del av vinet jäsa på ek, och att dels jäsa en del av musten utan jäst medan den andra delen tillsattes en jästcocktail. Allt i syfte att skapa ett bättre rosévin, som stod ut och helst också över sina kusiner. Om vi lyckades är svårt att svara på och i den mån jag tror att vi gjorde det förbjuder mig min falska blygsamhet att säga det. Å andra sidan är det många roséviner både i Provence och på annat håll som görs på det viset idag.

Vårt nya ”Domaine Rabiega rosé” består också till (mycket liten) del av must som jäst på ny ek, men vi har inte jobbat med någon jästcocktail, utan snarare ägnat oss åt hands off-ande. Det vill säga, vinet har fått sköta sig självt, med undantag för temperaturen som vi kontrollerat så det blivande vinet mått bra under sin tillblivelse.

Går allt planenligt släpps båda roséviner någon gång fram på senvåren 2023.

”Flaubert& Brooke” – en nu än mer häftig bok

För cirka två år sedan släpptes ”Flaubert & Brooke – 10 kriminella noveller” som e-bok. Då försäljningen gått ganska bra släpptes den idag också som häftad bok.

”Flaubert & Brooke” är en bok Bernt Danielsson och jag skrivit tillsammans. Först skrev vi ”Vinifiktioner” och fick så pass blodad tand att vi ville fortsätta samarbetet. Fortsättningen blev ”Flaubert & Brooke”. Tanken var sedan att följa upp den sistnämnda med fler noveller och romaner i deckarhäradet. Nu blir det inte så eftersom Bernt dessvärre lämnade oss förra året. Men hans konst finns kvar, hans övriga böcker finns kvar och, inte minst, finns ”Vinifiktioner” och ”Flaubert & Brooke” kvar (både som e-bok och tryckt bok).

Så här presenterar förlaget ”Flaubert & Brooke”: ” Sebastien Flaubert är en piprökande kommissarie som tillsammans med sin assistent Theodore Brooke löser vinrelaterade brott i Parisregionen. I tio noveller jagar de kriminella och stöter på diverse minst sagt udda karaktärer. I ”Boulevard” har vinkonnässören Hubert Garnier fått för sig att lägenheten är en tickande bomb och gjort vinkällaren till sin permanenta bostad. I ”De försvunna slotten” påstår Madame Ostranova att ett provensalskt slott, från en dag till en annan, bara gått upp i rök. Det låter helt otroligt, men slottet går helt enkelt inte att finna längre…”

Ja, det låter otroligt, men jag har frivilligt varit med och skrivit den här boken i den för mig annars ganska ointressanta deckargenren – allt tack vare Bernt som var mer välvilligt inställd till genren och absolut tyckte att vi skulle göra det här, och det är jag mycket glad för att vi gjorde. Arbetet med ”Flaubert & Brooke” tog flera år i anspråk och var ett enda stort nöje.

Rapport från Vinpiratrebellernas kongress i Genève

”Kamrater! Jag vill gärna kalla er Kamrater, för det låter revolutionärt och en aning förbjudet. Lite grann som att känna mattan dras undan under fötterna. Kamrater, det är dags att avslöja årets vinnare av ’Årets vinpiratrebell’. Som vanligt var det så många som var värda att vinna, ja vi är alla värda att vinna, men då vi är hårda som sten och piratrebeller allihop så har vi ändå bara utsett tre vinnare, eller egentligen en vinnare, för så hårda är vi, och två andraplatser. På ena andraplatsen hittar vi vår kamrat Philippe Dutronc, ja ge honom en massa applåder och res på dig Philippe så vi kan se dig… Du där på rad sju som inte applåderar, varför applåderar du inte?”

”Därför att jag är en piratrebell.”

”Bravo! Kamrater, där har vi en äkta piratrebell! Nästa år ska vi ha dig i åtanke när vi utser ’Årets vinpiratrebell’. Nåväl, Philippe Dutronc har vi tilldelat ena andraplatsen för hans tuffa uttalande ’Jag filtrerar inte!’. Bravo! Tufft. Vågat. Ett mod som inspirerar oss alla. Men låt oss gå vidare, på den andra andraplatsen hittar vi ingen mindre än Catherine ’Che’ Lebouef, ja, applådera gärna, nähä inte det, är ni alla piratrebeller nu, hehe? Ja, det är ni ju, ja vi. Inga applåder för dig Catherine, men du är i alla fall vår andra andrapristagare, och det för ditt resoluta drag att alltid prova rött före vitt. Bravo! Cool. Rebelliskt. Catherine vann faktiskt vår tävling ifjol, då för den innovativa, revolutionerande och definitivt rebelliska idén att bygga en vinkällare utan elektricitet och rinnande vatten, ’i’, som hon trotsigt förklarade, ’syfte att göra vin som det gjordes förr’. Nästan lika piratrebellisk är årets vinnare, ’Årets vinpiratrebell’, Cliff Barnes! Applådera inte. Cliff, om du hör mig över applådåskorna, Cliff res på dig, och vifta bort flugorna så vi kan se dig ordentligt, Cliff får priset för sitt rebelliska och modiga beslut att sluta tvätta sig för att inte störa naturens gång i vinkällaren. Ett sådant mod! Och en riktig rövspark på Etablissemanget, rakt på chokladkrysset bara! Ett stort grattis till dig Cliff!”

Musik.