Galleristen

”Ja, Madeleene Pyk e’ vel vår fremsta kånstner ida’.” Sa Galleristen på en för en tavelmånglare olämpligt bred stockholmska . Kvinnan lyssnade uppmärksamt, och en aning förnöjt. ”Hon har ju allti’ sina katter me’ i sina tavlor, eller nestan jemt, som tigrar, katterna finns me’ som tigrar, och ju fler tigrar desto mer e’ tavlan verd.” Kvinnan såg nu segerviss ut. ”Titta!” Utropade Galleristen. ”Tre tigrar!”. Kvinnan flämtade till och såg sig omkring. Upprymd. ”Och der! Der e’ ju en tiger till! Den her tavlan kommer å stiga i pris, de’ e’ ja seker på.” Mannen suckade och kved lite men började snart treva efter plånboken.

Musik.

Slamsugarmannen

”Alltså om folk slutade spola med sådan där ekonomispolning så skulle inte rören sätta igen. Men då ska dom spara på vatten – vatten! Det är ju så dumt! Det är bara vatten!” Slamsugarmannen var upprörd, avloppet igensatt; enligt honom skulle det inte vara så om vi i dom-form spolat ordentligt. ”Ja, men vi måste väl också vara försiktiga med vårt vatten? Så det inte blir vattenbrist på riktigt?” Försökte jag. ”Exakt! Men inte ens det klarar dom av, att hushålla med vattnet!” Avslutade slamsugarmannen vårt inte helt konstruktiva samtal.

Musik.

MDLVX 2008

Miguel Merino och jag lärde känna varandra redan 1988. Jag höll då på att utbilda mig till vinmakare och Miguel drömde om att starta en egen bodega. Några år senare var båda sakerna satta på plats. Under åren som följde hände det mer än en gång att Miguel frågade mig om råd och när jag lämnade Vin&Sprit och Domaine Rabiega 2006 undrade han om inte vi skulle göra ett vin ihop. Jag var tveksam och satte som krav att det skulle vara ett rent mazuelo-vin. Det gjorde Miguel tveksam. Endruvsviner var kort sagt ovanligt i Rioja då och mazuelo knappast druvan någon kunde tänka sig att sätta på etiketten.

Nu var det inget hugskott att jag ville arbeta med mazuelo. Dels hade jag redan gjort ett flertal endruvsviner på carignan (mazuelo) i Frankrike, dels ville jag inte göra en traditionell rioja med tanke på hur många bra sådana det redan finns och att flera av dem, med all respekt, är ganska förutsägbara. När Miguel fick koll på en liten vingård i sin hemby, Briones, med bara mazuelo, föll han till föga och i ett slag hade vi bestämt oss för att göra ett rent mazuelo-vin från en enda vingård. Föga anade vi då att vi var med och om inte startade så i vart fall fanns på startlinjen när en ny trend tog fart, eller snarare två trender: endruvsvin på mazuelo och singel vineyard wines från Rioja.

De första åren besökte vi vingården tillsammans och såg till att en ordentlig grönskörd gjordes. På så vis fick vi ner skördeuttaget – det är viktigt att begränsa volymen druvor om man vill göra bra carignan-vin. I nästa steg gjorde jag ett teoretiskt schema för arbetsgången och Miguel genomförde detta i praktiken. Någon gång under lagringen provade vi av faten tillsammans och bestämde vinets framtid. Så där höll vi sedan på flera årgångar innan Miguels son, Miguel Merino Hijo/junior, tog över. Dagens Mazuelo de la Quinta Cruz (MDLVX) är helt och hållet Hijos verk.

Till allas vår lycka har MDLVX såväl i Padres och min som i Hijos version fått fint mottagande både i Spanien och utomlands. För det mesta har dessa bedömningar avsett unga viner. Få har provat och skrivit om mogen MDLVX. Det är synd, för vinet utvecklas fantastiskt med lagring. Inte minst gäller detta från början tuffa årgångar som 2008. När den här årgången släpptes till försäljning var den väldigt ogästvänlig med en ganska lingon-dominerad och rå karaktär och en riktigt tuff syra. Idag – provade vinet häromdagen – har syran rundats av och lingonkaraktären vuxit ihop med ett tilltalande inslag av mörka bär och viol samtidigt som eken sjunkit undan och nu mest finns där som en liten förlängning på smaken (carignan har i sig ofta olaten att hugga av eftersmaken för snabbt). Måste säga att jag förväntade mig att vinet skulle vara bra men inte så här bra. Hoppas några av er har ett par flaskor i källaren – om ni har det måste ni göra som vi gjorde här och höja ett glas och skåla med Miguel där han sitter vid Bacchus högra sida i vinhimlen.

Förbud mot pekande och viftande gubbar på gator och torg samt parkeringsplatser och liknande

Fyllda av förtvivlan inför de allt vanligare gubbarna som går runt och agerar viktigpettrar medels pekande och viftande gester på gator och torg samt parkeringsplatser och liknande, ser vi bilförare, cyklister, mopedister och andra fordonsframförande medborgare oss nödgade att kräva ett omedelbart förbud mot gubbar som går runt och pekar och viftar på gator och torg samt parkeringsplatser och liknande.

Den som  gör nyss nämnda gester mot ett fordon som framförs på en gata eller ett torg eller en parkeringsplats eller liknande, som om den försöker tala om för fordonets förare att ”här får du inte köra” eller ”så där gör vi inte här” eller ”det där, det är fel”, skall per omgående gripas av dåligt utbildade och onödigt brutala ordningsvakter och utan vidare krusiduller, med som enda undantag en på plats genomförd summarisk skenrättegång, dömas till ett års mottagande av meningslösa och opåkallade tillrättavisningar av folk som inte har med saken att göra och än mindre vet något om densamma. I de fall det kriminella element är begåvat med en uppnosig air, skall detta, det kriminella elementet, även hängas ut i sociala medier samt, i de fall sådan finns, lokalpress. Visar det sig att brottslingen utöver en uppnosig air använt ett föremål, som ett paraply, i sitt pekande och viftande, skall den utdömda strafftiden kompletteras med en tre dygn lång, onödig och tröttsam avhyvling utförd av en ökänd och tidigare straffad och inte helt pålitlig gaphals.

Musik.

 

Varmt, varmare, varmast

Det enda som är underligt med klimatförändringarna är att det inte finns internationella regler som stävjar medveten skogskövling, att det inte finns krav på solceller på nya tak i solrika länder och att världens havskuster inte redan är utrustade med avsaltningsanläggningar. Annars är det mesta skåpmat.

För oss lantbrukare är det alltmer extrema vädret en upplevd realitet sedan många år. För kreti och pleti är det kanske först nu i år som de kan börja misstänka att något inte är exakt som det var för 50 år sedan. Ett par rejäla inte helt lätthanterliga värmeböljor på norra halvklotet, häftiga vindar, bränder, torka, slagregn, hagel och annat som hör en mer extrem klimatsituation till, har borgat för det (vad gäller södra halvklotet är det likadant där, fast som mest när det är som minst hos oss i norr).

Äldre vinbönder talar om att de verkliga förändringarna startade i slutet av 1980-talet. 1988, säger de, var den sista normala växtsäsongen. För mig som började göra vin just 1988 är det svårt att ha en åsikt om detta. Och inte heller kan jag påstå att jag kunde dra några slutsatser av de pågående förändringarna under mina första 15 år som vinbonde. Förutsättningarna växlade mellan åren. Torka, regn, kyla, värme, frost… ungefär som man kunde förvänta sig. Idag, drygt ytterligare 15 år senare är förändringarna uppenbara.

Kanske var, med facit på hand, 1999 och 2000 de första åren som jag märkte något. Vi såg då dels en ”galopperande mognad”, d v s allt mognade plötsligt och oförutsett i en rasande fart i augusti. Det hade jag aldrig upplevt tidigare. Idag är den där accelererande mognaden mot slutet av säsongen om inte regel så i vart fall inget ovanligt. 2003 var självklart ett år som inte gick obemärkt förbi. Värmerekord, som innebar nya aromer och förutsättningar för många som var ovana vid att vinifiera i varmt klimat, och även för oss i de varmare klimaten gällde det att hålla tungan rätt i munnen för att inte tappa all fräschör.

Och sedan bara det rullade på: 2006, 2009, 2013, 2015, 2017, 2019, 2020, 2021, 2022… Och med facit på hand och mer inhämtad kunskap, har jag fått lära mig att 1990 också ska räknas in bland dessa historiens varmaste somrar – men trots att året då kvalade in som historiens femte varmaste år, finns idag varken det eller något annat tidigare år med bland de tio varmaste åren i Frankrikes mätbara historia. Alla toppåren kommer efter 2003. Det finns med andra ord inga skäl att tro att vi inte kommer se fler år med exakt samma sak som vi just nu ser i stora delar av  Europa och som Sverige fick känna på 2018 (och kanske lite i år också).

Vid sidan om de här rekordvarma åren som nu radas upp, har många nedslående rekord slagits det senaste decenniet samtidigt som medeltemperaturen sommartid ökat med ett par grader sedan förra mätperioden (1980-2010). Tidernas värmerekord slogs 2019 då departementet Garde nådde 46+ i slutet av juni. Maj 2022 höll samma medeltemperatur som ”normalt” en juni-månad gör och i juni noterades flera lokala värmerekord på över 40+ (bl a 43+ i Landes).

Värmen är en sak att hantera både för oss bönder och alla andra. Väl så påtagligt är de mer extrema väderförhållandena med frost vid tidpunkter som brukade vara frostfria, mer vind, häftiga stormar, ihållande regn med översvämningar som följd, torka med skogsbränder och stora utmaningar för alla som försöker odla något. De här otrevliga capricerna är det svårt att värja sig emot, men det finns saker vi odlare kan göra – och det gör vi också, i allt högre grad, därtill nödda och tvungna.

Den som startar en ny vinodling väljer idag noggrant ut var den ska plantera. Slättland med dränerande jord går bort. Högre höjd/svalare klimat och gärna en lite mer lerrik jord är önskvärt. I nästa steg väljer bonden noga ut druvsorten och klonen av sorten och den rot som ska användas för ympen. Här söker vi efter rötter som letar sig ner på djupet och växer nedåt, inte åt sidorna. Vi vill också ha sorter/kloner som klarar både värme och torka. Vidare binder vi upp grenarna på sätt som ger maximal skugga för klasarna och många funderar på att installera bevattningssystem. Det blir också allt vanligare med gräs/växtlighet mellan raderna med vinstockar. Det här gräset ger svalka åt marken och håll kvar fukt – på så vis sänks temperaturen någon grad i odlingen. För att nu nämna något om vad världens (vin)odlare gör för att möta de nya förutsättningarna. Ytterst handlar det också om att enskilda producenter och rent av hela distrikt  kommer att få tänka om och kanske börja göra viner i en annan stil än de traditionellt gjort.

Musik.

Årets sommarmusik: The Roches! Bonus: The Roches med Robert Fripp.

Ett vin blev till

I dagarna släpps i Frankrike vinet Ego Bibamus till försäljning. I höst kommer ett begränsat antal flaskor till Sverige, där de på grund av den återhållna volymen bara kommer erbjudas ett fåtal vinbarer och krogar. Men vad är det för ett vin?

Skörden 2021 var på Domaine Rabiega som på så många andra håll i Frankrike superkoncentrerad till följd av lågt uttag (frosten) och små druvor (torka). Omöjligt att göra ett riktigt bra rosévin, ansåg jag, och funderade istället i termer av ett lätt rödvin, skulle det kunna gå? Värt ett försök. Med facit på hand vet vi att det fungerade. Ergo Bibamus – rouge, finns ett vitt också – är ett relativt ljust och lätt rödvin med en markant fruktighet, som driver såväl doften som den rena smaken. Vinet är fortsatt lite ungt, men det utvecklas just nu snabbt och blir snart sagt ”större” för varje vecka. Ett vin att avnjuta svalt till en matig sallad, en inte alltför smakrik kycklingrätt eller något annat kökshittepå i den något lättare skolan.

Det som kan vara intressant för nörden, som för övrigt borde ha något bättre för sig än att läsa detta, är hur vinet gjordes. Så här blev det till: 1. Tidig skörd av grenache-druvor (labet som analyserade druvmusten utropade i sin analyskommentar ”Misslyckad skörd! Måste blandas bort!”, det kändes bra). 2. Jäsning i öppna ekfat (vi slog ur sidstyckena för att anpassa ett par demi-muids för jäsning) vid naturlig temperatur (lägre än om vi kört på tank). 3. Drygt halvvägs in i jäsningen av de här grenache-druvorna tömdes andra fat där syrah jäst. Vi lämnade då jäsningsmassan i botten på faten och hällde den jäsande grenachen i de här tunnorna. 4. Vinet fick jäsa klart alkoholiskt, därefter flyttades det till tank där det genomgick den malolaktiska omvandlingen. 5. När vinifieringen var avklarad drogs vinet om och fick en liten dos svavel. 6. Efter ett drygt halvår på tank buteljerades Ergo Bibamus utan vidare krusiduller.

Namnet kommer sig av att det här vinet är väldigt långt från gårdens ”egentliga” vin, Clos Dière – ett lagringsvin som helst ska få tio, gärna fler, år i källaren innan det tas av daga. Kort sagt lirar Ergo i en annan liga och det finns skäl för producenten av visa det, och det gör den genom att ha ett annat namn och en annan stil på etiketten. Ergo Bibamus betyder på ett ungefär ”Alltså: Låt oss dricka!” Det är en god idé förutsatt att ni kommer över en pava.

Musik!

Dryckestips till din bok

I min debutbok från 1986, ”Anakolut/-/mänsklighetens berg- och dalbana och/eller/med intelligenstestet”, kryddas texten med förslag på musik att lyssna på under läsningen. Musiken används för att skapa en stämning som texten högst medvetet inte återger eller för att understryka det texten vill uppnå i sitt försök att påverka läsaren. Det där var och är ett enkelt grepp, ungefär som att kombinera bild och text. Om text, bild och musik kombineras tar vi förmodligen steget över till ett annat medium, och just det vill vi kanske inte uppnå, men hur då stanna kvar i bokens värld samtidigt som vi bygger på läsarens potentiella upplevelse? Ett sätt kan vara att rekommendera när, var och hur boken ska läsas – i en hammock en varm sommardag, på en kall fotbollsläktare under pågående match, i samband med matintag… – eller vilka dofter och vilken musik som ska sväva runt läsaren, och kanske också vilken dryck som är lämplig till varje textstycke.

I samband med att novellsamlingen ”Bränna vass” släpptes höll jag ett antal kombinerade läsningar/provningar i Sverige. Jag läste en novell och till den smuttade åhörarna på ett utvalt vin, ett vin som före eller efter högläsningen presenterades samtidigt som min idé med kombinationen förklarades. En kul övning, som, vet jag med säkerhet, lett till att flera av dem som var med gått vidare med liknande läsningar/provningar; någon väljer text och dryck och presenterar för övriga deltagare. En bokcirkel 2.0.

Inget hindrar att göra tvärtom: prova ett vin/dryck och fundera på lämplig litteratur.

Långsökt? Kanske. Det är mer självklart med bild och musik till en text. Å andra sidan: varför inte?

Har i sommar roat mig med att försöka hitta lämplig dryck till de tio delarna i min senaste roman ”Herdedikter & Mord” och här följer mitt dryckestips till nämnda roman:Del I ”Två försvinnanden”: Kaffe av espresso-typ. Det går också bra med en kopp café au lait och en crosissant alternativt en kopp standard-te och en croissant för den som inte dricker kaffe. Läses med fördel på en bar i södra Frankrike och i brist på det på ett kafé i Sverige.

Del II: ”Kommissarie Maigret”: Röd standard-bordeaux, ex Château Bellevue La Randée 2016, nr 71155, 115kr.

Del III ”Tintin”: Klassisk rosé från södra Rhône/norra Provence, ex Les Lauzeraies 2021, nr 2724, 139kr.

Del IV ”Intermezzo: Oscar Liviticuoso”: Lättsamt rödvin från Piemonte eller Emilia-Romagna, ex Selvaggia Rosso 2021, nr 56405, 135kr.

Del V “Jean-Yves Gentil”: Högklassig bourgogne, vit eller röd, ex Corton Bressandes Grand Cru (Guyon) 2018, nr 73901, 879kr.

Del VI “Polisinspektör Paul Carbone”: Ett litet glas konjak att småsmutta på, ex François Voyer VS Grande Champagne, nr 81815, 425kr.

Del VII “Intermezzo. Chattefleurie”: Udda, upplevelserikt vitvin med viss kraft, ex Les Sorts Blanc 2020, nr 74745, 169kr.

Del VIII “I väntan på Miss Marple”: Absint, ex Pernod Absinthe Supérieure, nr 80422, 559kr.

Del IX ” Miss Marple”: Pastis, ex Ricard, nr 746, 299kr.

Del X ”Slutet gott?”:  En kopp te med den smak som läsaren själv föredrar. Läses med fördel på en lugn plats så läsarens chanser att förstå bokens mysterium maximeras.

Ett vin som matchar hela boken? Självklart har vi ett sådant i tankarna: El Paisano de Tares 2021, nr 52337, 125kr. Bruksanvisning: Intag en skön ställning i favoritfåtöljen, hängmattan eller stolen på balkongen, njut av solen eller lyssna på regnet, ta fram den lätt kylda flaskan El Paisano, häll upp ett litet glas, smutta på det fruktdrivna vinet, öppna boken, läs och njut!

Split 2022

”JAG ÄR SVENSK,” röt jag i så hon skulle förstå den dumma försäljerskan, hon pratade ju inte svenska utlänning som hon var, ”OCH PÅ SVENSKA HETER KALSONG KALSONG OCH KALSONGER KALSONGER”, fortsatte jag förklara för henne, ”OCH CALZEDONIA LÅTER SOM EN KALSONGAFFÄR”, och så kom jag till slutklämmen, själva poängen: ”DÄRFÖR FRÅGAR JAG OM NI SALUFÖR KALSONGER HÄR I BUTIKEN?” Men icke då. Den dumma människan förstod inte ett smack.

Snabbkoll: 2021 på Abdyika

Arbetade med den bulgariska gården Abdyika 2014-15. Har därefter följt verksamheten på håll fram till förra året då producenten åter bad mig komma och hjälpa till. Skörden var redan gjord så det kom mest att handla om att sätta ihop vinerna från 2021. Det där sista innebär att man som konsult ska försöka förstå hur producenten tänkt sig de olika vinerna och att omsätta teorin i praktiken och, i förekommande fall, ge lite goda råd om hur vinerna kanske kan göras bättre, till, exempel ”njae, lägg inte i tank 7 i vinet” eller ”det här skulle nog bli bättre med en skvätt merlot”.Fick för några veckor sedan tillfälle att prova fyra av fjolårets viner sådana de blivit efter buteljeringen – det vi inte provade var toppvinerna, First Selection och Estate Blend. Så här föll det ut:

”2021 Assyrtiko” var fortsatt tillsluten efter buteljeringen (en månad tidigare) men visade ändå ganska tydlig druvkarakteristika, noterbart var att vinet, i likhet med många andra viner från 2021, märkts en del av det torra året (gör lätt vinerna lite trubbiga och klumpiga) dock ej på ett störande vis. Bör ha hittat sig själv fram i juli-augusti.2021 Chenin Blanc var rent och snyggt, fin syra och fräschör (särskilt med tanke på året), uppvisade mer mognad och utveckling (en månad efter buteljering) i doften än i smaken, något som sannolikt kan tillskrivas året. Blir spännande att följa.

2021 Rosé var en månad efter buteljeringen blygt och tillknäppt i en sannolikt även framöver ganska diskret stil, mycket elegant, bra frukt i smaken (kommer komma i doften), liten restsötma; snyggt, bärigt, trevligt.

2021 Retro är ett riktigt kul vin. Tanken med ”Retro” är att göra ett mer gammaldags, lättare vin på den långt ifrån självklara druvan ”broad leaf melnik”. Spännande utmaning och en hygglig uppförsbacke, som har planat ut avsevärt med årgången 2021. Kan säkert planas ut ytterligare något men 2021 uppvisade redan en månad efter buteljeringen en ganska läcker (om än diskret) bärighet – en bärighet som bara kommer öka de kommande månaderna. Ett rent, fruktdrivet , ljust rödvin som med fördel njutes aningen kylt.

Korsika nu i Sverige!

Ända sedan jag hamnade nere i södra Frankrike har Korsika varit ett nära och kärt resmål. En underbart vacker ö med ett trubbigt rykte och en massa spännande viner. Trots det nyss nämnda är nog Korsika för många svenskar ett aningen vagt begrepp. Betydligt mindre öar som Mallorca (3650 km2) är mer kända och omskrivna. Både vad gäller sol och bad och vin.

Korsika är med sina 8600 km2 Medelhavets fjärde största ö. Störst är Sicilien (25000 km2), följt Sardinien (24000 km2) och Cypern (9000 km2). Korsika följs sedan av Euboia och Mallorca. För att ge något att jämföra med så är Gotland med sina knappt 3200 km2 jämförbar med Mallorca, medan en vacker liten pärla som Visingsö blott täcker 25 km2.

Befolkningsmässigt dominerar bjässar som Sicilien (5 milj inv) och Sardinien (1,6 milj inv) men även Mallorca har sett till ytan många invånare (860 000 inv). Detta kan jämföras med i det sammanhanget lilla Korsikas knappt 330 000 inv och Gotlands 60 000 inv (Visingsö? 750 inv).

Sett till vinnäringen är sannolikt idag Sicilien den mest kända av öarna, inte minst sedan Etna-vinerna gjort succé ute i världen, och Mallorca är väl på många vinkännares läppar sedan ett antal år. Korsika är, trots en omfattande produktion, mindre känt. I Sverige är kanske rent av Gotland mer känt som vinproducerande område.

Att Korsika förblivit så okänt som vinområde beror förmodligen på två saker: 1. De inhemska druvorna har knepiga namn och fram till nyss har vi genomlidit en lång period då det egenartade och ursprungliga inte nödvändigtvis premierats. 2. Korsikanerna är inte direkt kända för att vilja välkomna hela världen till sin ö. Kort sagt har vinerna druckits på plats och det har producenterna varit nöjda med.

Idag torde det där sista kvarstå. Med undantag för ett kooperativ och ett fåtal producenter är vingårdarna här små, i största fall medelstora. Det gör att vinerna inte sällan är personliga för att inte säga egensinniga, inte alltid billigast och snarare handlar det om att komma över vinflaskorna än att få dem kastade efter sig.

Med allt det ovan sagda sagt är det frågan om det inte är dags för de korsikanska vinerna att erövra världen (tanken att världen skulle erövra de korsikanska vinerna är otänkbar för den som känner till korsikanernas härliga men ibland lite trubbiga sinnelag). Här finns allt det vi nu, äntligen, vill ha: inhemska druvor, egensinniga vinproducenter och därmed dito viner, ekvilibristisk elegans och sensationella stolpskott.

Korsika, en snabbguide: Ligger snarare söder om den ”italienska rivieran” Riviera dei Fiori i Genua-bukten än söder om Frankrike, del av Frankrike, uppdelat på två departement (Haute-Corse, Corse-du-Sud), huvudstad Ajaccio, ön där Napoleon Bonaparte föddes, kallas även Ile-de-Beauté (Den vackra ön), det sägs att Napoleon under våren och sommaren kunde navigera till ön med hjälp av näsan, språken är franska och korsikanska, fina små städer, lantliga byar, badorter och stränder, berg, vandringsleder och skidåkning, små kringelikrokiga vägar, lösgående tamdjur. Anekdotiskt vetande: Korsika var den första delen av Frankrike som befriades från de nazistiska ockupanterna, detta skedde 1943 och trupperna var de fria franska styrkorna som agerade tillsammans med italienska trupper.

Vinet, en snabbguide: Spännande druvor som niellucciu/nielluccio (har sitt ursprung i sangiovese), sciacarellu/sciacarello (har sitt ursprung i mamolo), vermentino (med sitt eget uttryck/klonavtryck här, särskilt i norr, Cap Corse) samt mer bekanta namn som grenache och carignan. Här finns AOP/AOC-vin sedan 1935. Mest omfattande är appellationen Vins de Corse. Under denna finns sedan mer begränsade områden, som fem ”villages” (Corse Porto-Vecchio, Corse Figiari, Corse Sartène, Corse Calvi och Corse Côteaux du Cap. Till detta kan läggas Muscat du Cap Corse för sött vin och, inte minst, två crun: Patrimonio och Ajaccio.

Fick av mig närstående Terrific Wines redan före pandemin i uppdrag att inventera ön och dess vinbestånd. Här har hänt massor sedan jag kom hit första gången för drygt 30 år sedan. Inte minst de senaste fem åren. Och det fortsätter hända massor. Har tillsammans med terrific-kollegan Terrific-Kollegan efter mycket huvudbry valt ut tre producenter som vi nu tar hem till Sverige och beställningssortimentet. Utmaningen är att alls få något vin från producenterna och mitt tips till den som blir nyfiken är att beställa så snart vi släpper något nytt. Vissa av de här vinerna lär försvinna snabbt.

Vad kan man då förvänta sig? Det går bara att svara på det vin för vin. Framöver släpper vi både rejäla käftsmällar och blekröda och syradrivna torrbollar. Men först ut är ett vin som nog alla kommer tycka om. Comte Peraldi 2019, nr 56610, 239kr. Det här är ett vin dominerat av sciacarello och därmed i en lättare stil. Ursprunget är crun Ajaccio och producenten är en av Korsikas bästa producenter i både modern och halvmodern tid – jag vill nog till och med gå så långt som att säga att Peraldi är bäst på ön. Iallafall om vi söker ett oerhört elegant, fruktdrivet, perfekt balanserat vin i en lättare stil som säkert kan föra tankarna till Bourgogne.

Musik!