Sommarens bästa rosé

Efter en tid lika lång som tiden då det funnits vin i Sverige fram till för sisådär tio år sedan fanns det knappt några roséviner att tillgå i landet. Rosé d’Anjou, Matteus, René Barbier och Rosé de Tunis rosade kanske inte marknaden, men det var slikt som bjöds populasen som dristade sig till att dricka skärt vin trots vinexpertisens unisona fördömanden. I nådens år 2024 är det annat ljud i skällan. Folk hinkar rodnadsrött, grisskärt och sandgult rosévin som vore det den mest självklara saken i världen och det är ju de facto riktigt kul att det är så. Möjligen invänder någon vän av ordningen tillika besserwisser och nackont, att roséviner är samma skit nu som då. Hm, inte riktigt ändå. det finns betydligt fler spännande roséer idag. Låt vara att det inte är dessa som populasen vräker i sig ohemula mängder av. Men ändå. Och sedan finns det en hel del spännande roséer någonstans där emellan avskrädet och det riktigt fina. Här kommer fem tips på riktigt bra och spännande skärt där emellan.

1.Condé Rosé 2023, nr 92775, 149kr. Släpps 7 juni i tillfälliga sortimentet. Ett krispigt rosévin på sangiovese och från Chiara Condello, som utsetts till Italiens bästa vinmakare under 35 år samt en massa andra fina saker. Här bjuder hon på ett friskt och fruktdrivet, ytterst elegant och väl vinmakat rosévin som inte minst kan avnjutas till en bit mat, kanske en inte alltför skrikig kycklingrätt, dito fiskrätt eller en sallad och, helt säkert, en massa vegetariska rätter ity Chiara är själv vegetarian. Ekologiskt certifierat.

2.Muga Rosé 2023, nr 92242, 129kr. Släpps 7 juni i tillfälliga sortimentet. Går inte att annat än att imponeras av det här vinet som år efter år håller den här höga nivån och det här låga priset. Friskt, bärigt, fruktigt, vackert och välgjort fungerar det utmärkt till fisken, kycklingen och salladen, för att inte tala om vilket utmärkt prat-, balkong- och bersåvin det här är. Garnacha och viura. Odlas och tillverkas enligt ekologiska principer.

3.Mart (Gramona) 2023, nr 65307, 185kr. Det står i skrivande stund årgång 2021 på Systembolagets hemsida, men den som beställer det här ljuvliga vinet ska enligt uppgift få den galet fina årgången 2023. Här talar vi personlighet och ja, som sagt, ljuvlighet. Gramona är den enda spanska producenten som fått 100 poäng av Guìa Piñin, den spanska vinbibeln nummer ett. Detta för ett av sina mousserande viner (”Enoteca”). För några år sedan började de göra stilla viner också och resultatet har inte låtit vänta på sig. Lika gott som det är till en dignande buffé är det här vinet mol allena eller kanske som ackompanjemang till en omgång krocket eller kubb. Druvan är en av de här som uppväckts från de döda: xarel-lo vermell. Bara en sådan sak, självklart gissningsvin när den skitnödige vinexperten kommer på besök. Ekologiskt certifierat – Gramona arbetar efter biodynamiska principer och allt arbete utförs med hjälp av hästar.

4.Les Lauzeraies 2023, nr 2724, 149kr. Ett vin jag är inblandad i, ja bildligt talat alltså, sedan 2011. Årgången 2023 är som den ska vara, rejäl skjuts i frukten och en smak som orkar med betydligt mer än de anemiska kusinerna från de södra delarna av Provence och dess kopior från när och fjärran. En självklarhet när sommarsalladen ska ätas, fisksoppan ställs på bordet och då grillen kommer fram och någon som vet något de andra inte vet skriker efter Tavel men inte vilket Tavel som helst utan det där outtalbara vinet på L och med nummer 2724 i den monopolistiska bokföringen. Görs på en massa olika druvor med grenache i spetsen. Hållbarhetscertifierat.

5.Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne Rosé, nr  70576, 225kr. Alla har väl vid det här laget koll på Clotilde  Davenne och hennes magiska vinmakarfingrar. Missa för allt i världen inte hennes rosa bubbel. Avsevärt mycket dyrare champagner, för att inte tala om billigare bubbelrosé, får se sig slagna med hästlängder när den här friskt och fruktigt bubblande elegansen hälls i glasen och inmundigas i strålande solsken under den fladdrande vimpeln medan måsarna skriar och solbrännan kliar och stramar på ryggen. Om något missat det så stavas Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne Rosé egentligen s-o-m-m-a-r. Druvan är som sig bör pinot noir. Hållbarhetscertifierat.

Rosa musik.

Sommarläsning.

Psilocybin & Ketamin & Herdedikter & Mord

Fåraherdarna utanför Riensac har vetat det hela tiden. Kanske visste beatlarna något om det också och den amerikanska ursprungsbefolkningen. Och Cary Grant. Men det är först nu som psilocybin och ketamin hamnat i envars svamprisotto. I alla fall om man får tro svampprofessorn och sommarprataren Hanna Johannesson och Svenska Dagbladet. Till exempel. För egen del lyssnar jag förvisso gärna på Johannesson och läser Malin Ekmans artikel i Svenskan, men vem har bättre beskrivit de magiska svamparnas värld än författaren till Herdedikter & Mord? En bok som inte bara Johannesson och Ekman bör läsa utan alla som håller ett öga på samtiden. En klart psykedelisk bok av någon som bara äter kantareller, murklor, champinjoner och karljohan. Men lyssnar på Magma. Till exempel.

Mer musik.

Skänkes

Folkilsken och empatistörd plutläppad rysk terrier skänkes till rabiesvaccinerad djurvän med hundvana, stort tålamod och en rustik transportbur. Behöver mycket kärlek och omvårdnad. Finns för avhämtning på Röda Torget 4, Moskva, 3 trappor, ringklockan märkt ”Ryska folket”.

Musik.

Förbud mot datorkonferenser med mat!

I den era av pandemi vi levt de senaste åren har ett flertal tidigare för mänskligheten tämligen obekanta fenomen uppstått. Möten via datorn till exempel. Dessa kan heta saker som zoommöte och teamsmöte. Trots de urfåniga namnen och den totala brist på säkerställande av säkerheten denna mötestyp bär i sitt sköte, har möten via datorn blivit synnerligen populära. Vissa har till och med utvecklat distansmötena till något låtsasintimt och möten-som-om-allt-vore-normalt.

Terrifickollegan till exempel har utvecklat något som kallas ”pytt-möten”. Detta är dagslånga maratonmöten framför datorn, som bara avbryts för tillredandet av en pytt-i-panna, som sedan ska ätas i samkväm framför datorn. Ja, det är precis lika dumt som det låter. Tar man dessutom i beaktande att Terrifickollegan gått något slags matlagningsprogram i Grythyttan och pinsamt nog tycker om att laga mat, inser alla vilken slagsida i vårt umgänge konceptet ”pytt-möte” riskerar innebära.

Således var det med viss bävan er utsände i de orättvisa kockkampernas meningslösa och hysteriskt överskattade värld i morse bänkade sig framför datorn och fylld av ångest genomled en förmiddags konfererande innan det var dags för att vara upp till bevis i köket. Efter dryg halvtimmes pysslande i respektive kokvrå återsågs vi så framför datorerna. Terrifickollegan satt och log hånfullt och lutade liksom av misstag ner sin datorskärmskamera så det var omöjligt för ni vet vem att inte notera hans perfekta och stjärnkrogsupplagda pytt-i-panna, ölglaset och nubben. För egen del vägrade vi visa hur vår mat såg ut, och på Terrifickollegans näsvisa fråga om det där knastret som kom från min dator till hans och min besvärade min och petande i munnen möjligen innebar skalrester i de stekta äggen, svarade vi ”knäckebröd”, vilket fick Terrifickollegans på, som vi uppfattade saken, intet vis sympatiskt leende nuna att utbrista ”aha, missade att du gömde knäckebröd i knät”.

Något knäckebröd fanns förstås inte i knät, desto mer skalrester i de stekta äggen, och vid sidan om dessa äggskalskryddade stekägg svartstekta korvbitar och iskalla inköptpytt-tärningar som inte riktigt värmts upp i stekpannan, som, det ska villigt erkännas så här när eftertankens kranka blekhet satt in, hade mått bra av att skakas och kanske röras runt i under själva stekprocessen. Kort sagt var det ganska äckligt om sanningen ska fram. Men nog av. Var och en förstår hur nedgörande för moralen dylika scener kan vara och att det inte är en dag för tidigt att vi får ett förbud mot datorkonferenser med mat!

Musik.

Institutionaliserad vintertidsbakskruvning nu!

Frågan om sommar- och vintertid blir alltmer infekterad för varje år. Medan européerna dignar under en redan övermäktig börda, där pandemin och Polen bara är toppen på isberget, läggs denna sisyfosdebatt om sommartidens vara eller icke vara som en lök på laxen. För att lätta på denna européens börda, har vi tänkt till och kommit fram till en kompromiss som är så lysande att alla torde kunna ansluta sig till den utan vidare debatt: Vi skippar sommartiden på våren och dess framskruvade klocka OCH institutionaliserar vintertiden och dess bakskruvade klocka i samband med höstdagjämningen! På så vis får alla rätt på något vis, och vi som uppskattar vintertidsinförandets boostande effekt kan njuta dess otium varje år, utan  att, nota bene!, lida sommartidsinförandets alla helvetes kval.

Musik. Musik.

Varudeklaration på ägg nu!

Om VDN (Varudeklarationsnämnden) funnits idag, hade det med intill visshet gränsande sannolikhet varit så, att äggproducenterna och -försäljarna tvingats upplysa den allt som oftast vilseledda konsumenten om vad de egentligen säljer för ägg. Som det är nu säljs allt som ”ägg”. Möjligen påstås äggen vara ekologiska eller från självgående höns eller något liknande, men inget av det, i-n-g-e-t, ger konsumenten minsta information om vad det egentligen är för ägg den köper!Alldeles bortsett från det uppenbara att det kan vara allt från hönsägg via gökägg till sköldpaddsägg, framgår ingenstans, i-n-g-e-n-s-t-a-n-s, huruvida konsumenten, där den så att säga står med ägget i säcken, köpt ett kok-, stek- eller äggröreägg! När er utsände i de våghalsiga testpiloternas farofyllda värld häromdagen gav sig på att steka ägg till en tänkt pytt i panna, slutade det med att stekäggen blev till äggröra! Ett dråpslag mot konsumentens förtroende för förtegna äggbönder och äggförande livsmedelshandlare med en uppenbar fallenhet för att vilseleda konsumenten!vinifierat kräver nu tre saker: 1. Att Riksdagen skyndsamt återupprättar Varudeklarationsnämnden och ger den utökade befogenheter och då inte minst att utdöma och verkställa straff. 2. Att  tvingande varudeklaration på ägg införs per omgående. 3. Att särskilt grymma och utstuderade straff ådöms den livsmedelshandlare eller äggproducent, som inte på ett övertydligt vis märker sina förpackningar så att även en analfabet förstår vad för slags ägg den är på väg att tillreda, varmed, måste vi utgå från, alla kan tillreda sitt ägg utan att drabbats av potentiellt hälsovådliga och, i förekommande fall, förnedrande äggchocker!

Musik.

Antikvariatets tesalong

Nils-Göran Karlsson, Nisse kallad, Kalle kallad, stannade sin gamla pojkcykel och tittade på hyreshuset som låg där Rundvägens kiosk legat. Platsen där han langat knark och beställt hamburgare av greken som inte som inte kunde säga G.

”Hej, vat ska tu ha?”

”En hamburgare i bröd.”

”En hamburkare i pröt, ja tak. Ska tu ha kurka?”

Ibland, när han själv smakat på det malda pulvret i knarkpåsen, kunde han börja skratta så han fick gå därifrån, ”hamburkare”, ”kurka”… Andra gånger höll han ihop det en fras till.

”Ja tack. Majonnäsgurka.”

”Majonnäskurka, ja tak.”

Nej, längre än så kom han inte om han varit på påsen. När han var nykter brukade han kunna klara sig fram till betalningen.

”Och dressing, tack.”

”Och tressink, ja tak, tet blir två och femtio.”

Hamburgarna smakade alltid bra. Oavsett om han var knarkhungrig eller bara hungrig. Såvitt han visste visste varken kreken eller någon annan i personalen på gatuköket att han langade knark där. Då hade de nog portat honom. Men det gjorde han, langade knark där. Eller knark och knark. När han något år senare greps av polisen efter en lång spaningsinsats visade det sig att de berusande växtblandningar han sålde inte var klassade som narkotika. Ärendet gick inte ens till rättegång. ”Det är inte förbjudet att sälja blommor eller andra växter!” sa en irriterad åklagare när saken hamnade på hennes skrivbord.

Fast undan för undan stramade samhället åt det där. Till slut blev hans handel olaglig och han valde att flytta från staden. Och landet. Installerade sig i Amsterdam där han först arbetade på en coffee shop innan han öppnade sin egen. Drev den i trettio i år. Gjorde sig ett namn som Amsterdams pålitligaste leverantör av Grand Cru Cannabis. De fem veckor han varje år stängde sin coffee shop reste han jorden runt för att hitta de där extraordinära produkterna som kom att ge honom världsrykte. Cannabis från Monte Verde i Bolivia (motsvarande kravmärkt och fairtrade, mild att svälja), höghöjdsodlad cannabis från Tupungato i Argentina (”som en frisk fläkt från Anderna”), ekologiskt certifierad vulkan-cannabis från Etna-regionen, Sicilien (lite råare, lite rökigare, särskilt populär bland hippies och hipsters och folk med tatuerade armar), biodynamisk cannabis från franska Vogeserna (det självklara valet för alla ”bobo” eller bourgeois-bohème)… och givetvis ett flertal utvalda växtplatser i Libanon (Bekaadalen!), Turkiet och Marocko och juvelen i kronan: den sällsynta och svårodlade Taklamakanöknen-cannabisen. En vara som kostade tusentals euro per gram och som påstods ge samma kick som en sil heroin utan att vara beroendeframkallande.

Och nu är han tillbaka. Hemma igen. Han hade en idé om att starta upp någon form av coffee shop i det gamla gatuköket. Vända sin framgångsrika och alltmer förutsägbara karriär som cannabis-kung ryggen, och mätt på berömmelse glömma sina miljoner på banken och börja om från början. Inser nu att det inte går. Någon har rivit stället och byggt ett hyreshus istället.

Han funderade en stund och cyklade sedan iväg till Brunnsparken, stadens prunkande stolthet. Parkerade cykeln och låste den ordentligt. Kedjade fast den vid ett träd. Gick sedan runt flera timmar och testade olika blad, örter och grässorter han hittade i parken. Hans plan var att skapa te med narkotisk kraft. Te som gör dig glad och upprymd, te som låter dig stilla landa efter en hektiskt dag, te som får dig att se syner, te som… ”Hallå, är det inte Kalle?! Det var ett tag sedan!” Bertil Berg. ”Bertil! Din gamle spjuver!” säger han och funderar på att starta sin business på stående fot och gör det.

”Jag har börjat med berusande te, ska du ha?”

”Va? Vad menar du?”

”Du var en av mina bästa kunder när jag sålde knark på påse. Nu gör jag berusande te. Samma grej. Ska du ha?”

”Va? Nej, jag sitter i kommunfullmäktige, är rektor, sitter i socialnämnden, familj, va, nej, driver du med mig?”

”Nej, jag ser gärna att mina gamla kunder kommer åter. Vill att ni ska veta att nu är jag här igen.”

”Haha, nej, det där är så länge sedan. Jag är ingen pundare!”

”Vem har sagt att du är en pundare? Berusande te är inte ens olagligt. Jag brygger te på allehanda blad och örter. Saker som jag hittar här i parken!” han slår ut med händerna och snurrar runt. Bertil Berg ser intresserat på honom.

”Men, menar du att, skulle… hm, kan man testa ett av dina teer?”

”Absolut! Jag kan ha en påse klar åt dig i övermorgon, på fredag, lagom till helgen, vad säger du om det?”

”Jaa, jag vet inte, men, du, vad kostar det?”

”Första påsen gratis, du måste ju få testa, och så för gammal vänskaps skull så klart!”

”Hm, jaa, och, och vad har det för effekt, ditt te?”

”Vad vill du att det ska ha för effekt? Jag har samma grundkoncept som förr. Vill du slappna av, skratta, se syner, bli uthållig när du ja du vet…”

”Skratta, definitivt skratta! Var bor du?”

”Jag hyr en tvåa i familjen Lundkvists gamla hus, flera lägenheter i det numer.”

”Jag vet, vilken våning bor du på?”

”Andra.”

”Två fönster ut mot Vasagatan?!”

”Ja!”

”Min gamla lägenhet! Bodde där när jag pluggat färdigt och arbetat ett par år i Göteborg.”

På fredagen fick rektorn tillika kommunpolitikern Bertil Berg sin påse med te och allteftersom tiden gick växte kundkretsen. Ett par månader senare när Nils-Göran Karlsson utvecklat drygt dussinet tesorter öppnade han en tea shop eller snarare en tesalong. Inte nere på Rundvägen som han hoppats på. Å andra sidan var han nöjd med att ha fått ta över det gamla antikvariatet vid Gustav Adolfs Torg. Malmkvist, som drivit antikvariatet så länge Nils-Göran kunde minnas, hade fallit på sin post, över en trave böcker, för några månader sedan och ingen hade riktigt orkat  röja upp efter honom. Släktingarna blev överlyckliga när Nils-Göran erbjöd sig att ta över lokalen som den var med böcker och allt. Han rensade sedan hyllorna bakom bänken med kassaapparaten och ställde ditt sina teer, tesilar och tekannor och andra tetillbehör.  Och i det inre rummet, ”läsrummet”, bytte han ut pinnstolarna mot bekväma skinnfåtöljer som han hittat på en loppis. I övrig lät han allt vara och kallade butiken ”Antikvariatets tesalong”. En plats där kunderna kan dricka en kopp te efter humör och kanske bläddra i några av de allteftersom de bläddras i allt mindre dammiga böckerna.

En måndagsförmiddag kan här sitta skolkande skolbarn och dricka ”Te för dubbelseende” samtidigt som de tittar i en upplaga av Illiaden med Gustave Dorés illustrationer. Tisdagarna är vikta åt Rotary. Medlemmarna kommer till Antikvariatets tesalong för att dricka te efter sin lunch. Om det varit ett bra föredrag, kanske om Sven Hedin i Kina, väljer de flesta ”Te för två”. Om å andra sidan föredraget tröttat ut dem, kanske någon som talat om de nya utmaningarna för ortens verkstadsindustri, faller valet gärna på något i stil med ”Te för att glömma”. De modigaste provar en ”Antikvariatets starka” och måste bäras därifrån.

Onsdagarna tillhör de mer absurda dagarna på Antikvariatets tesalong. Då kommer friidrottsklubben för att dricka te före träningen. ”Te för att flyga” och ”Te för att orka” är de självklara valen. Absurt blir det när höjd-, stav- och längdhopparna inte kan sitta eller stå still efter en kopp eller två och börjar göra små skutt som blir allt värre och till slut får de hoppandes och skuttandes helt sonika lämna lokalen. Och som om det inte räcker med friidrottarna kan Kyrkans manskör och Lailas lärkor dyka upp samtidigt på onsdagarna. Före eller efter repetitionerna. Alla dricker de ”Te för sångare” och stämmer snart upp i okontrollerbara utrop och små melodier utan sammanhang. Nils-Göran noterar att hans gamla klasskamrat, Evert Jonsson, som alltid lidit av Tourettes syndrom, passar på att skrika otidigheter och sjunga valda delar av låtar skrivna av Johnny Bode och Eddie Meduza när stämningen är på topp.

På torsdagsförmiddagarna kommer bokhandlaren från andra sidan torget in. Beställer en ”Te för skärpa” och sätter sig att läsa Petrarca i en av skinnfåtöljerna i läsrummet. Efter en stund kommer han tillbaka med sin tomma kopp, lysten blick och upphetsningens rosor på kinderna. ”Visste du, Kalle, att Petrarcas Laura, hon i hans diktverk, säkert var Laura de Sade? Född de Noves. Gift de Sade. Elva ungar fick hon! Bland annat stamfadern till den senare författaren Markis de Sade. Nå, så fly mig, te-handlare, ditt bästa te för pilskhet och lyss till dagens ottava rima!

Jag flög i höjden av min tekopps brygder

där molntapparna möta mig som så,

de flummigt vilja mig åt dolda dygder

dra, och däruppe dit var skönt att nå.

Jag såg åt solen och dess sköna blygder

som sen Hon vaknat skina i det blå,

jag såg åt Jorden hon var grön och härlig

och Hon var god och bokhandlarn var ärlig.”

Bokhandlaren får sitt ”Te för pilskhet” och går till sin butik och Gud vet vad han gör där. Ortsbefolkningen håller sig borta från hans boklåda om torsdagarna. Däremot händer det att turister och tillresta gör sig ärende dit. Men ingen berättar någonsin vad de upplevt i bokhandeln en torsdag.

Fredagarna befolkas Antikvariatets tesalong av alla som gör vecka. ”Stans bästa AW,” tycker inte bara rektor Berg utan också flera av hans medarbetare och vänner och ovänner i kommunfullmäktige. Fredagarna… både det inre läsrummet och butikslokalen är packade med folk. Några sitter och njuter sitt otium i skinnfåtöljerna, höga som ukrainska skorstenar  efter att ha druckit ett flertal koppar ”Relaxte”, andra pratar maniskt i munnen  på varandra ute i butikslokalen efter att ha fått i sig en kanna ”Speedy Gonzales” och åter andra står och skrattar med poliserna Nilsson och Kobic sedan de druckit sig otörstiga på ”Tea for fun” – ett te som till och med gör den erkänt dödstråkiga allvarsmänniskan och misantropen Samuel Brischus rolig, tycker de övriga, själv är han förvånad över att alls kunna skratta, särskilt åt saker som ”vad är det där på bordet?”, fniss ”vilket?”, fniss ”det där vid sidan om, haha, om, tekopparna!”, gapskratt, ”det är en,” fniss, ”en, en, hahahaha, en tekanna!!!”, hysteriskt gapskratt som aldrig vill ta slut (ibland får Nils-Göran hälla i några av dem, och särskilt Samuel Brischus, ”Te för att landa” så han kan få ut dem ur butiken före midnatt, ett klockslag han håller hårt på att salongen ska vara stängd).

Bästa dagen på veckan, bortsett från söndagen då han sover ruset av sig, är ändå lördag. Så blev det efter ett tag. När affärerna började gå bra bestämde Nils-Göran sig för att bara hålla öppet för vänner en dag i veckan, lördagen, och när han fick klart för sig att den gamle greken på Rundvägens gatukök fortfarande levde och var vid full vigör, erbjöd han honom ohemult bra betalt för att sköta försäljningen på lördagarna. Således kan Nils-Göran själv komma dit som vilken kund som helst och beställa te. Efter en kopp ”Tea for fun” beställer han alltid en kopp ”Grönt te med gurkmeja”.

Musik. Musik. Musik.

Om mina viners hållbarhet

Brukar här mer sällan skriva om de viner jag provar – mer ofta dyker de upp på Twitter. Har nyligen twittrat lite text om Clos Dière ”cuvée I” 2000, Clos Dière 2003 och Clos Dièrre blanc 2004, eftersom dessa häromveckan fanns med på en masterclass härnere i Frankrike. Samtliga var vid god vigör. Har från ett par olika håll fått frågan om hur det kommer sig att de där vinerna från Domaine Rabiega mellan åren 1988 och 2005 (framförallt mellan 1990 och 2004) håller så bra och tar sådan tid på sig att utvecklas. Då ett visst intresse för detta bevisligen finns följer här en inte så liten förklaring och svar på frågan.Målet med Clos Dière-vinerna var att göra eleganta och koncentrerade viner som skulle utvecklas med lagring. Nu kan någon invända att få viner bygger på sig med lagring och att viner som saknar rätt komposition från start omöjligen kan utvecklas på ett bra sätt. Håller med om allt detta. Målet var inte heller att göra viner som ”byggde på sig”, utan viner som utvecklades och hittade fram till sitt optimum under en långsam utvecklingsprocess. När detta konststycke lyckas kommer vinets långa liv på flaskan, dess hållbarhet, som ett brev på posten (vill här gärna skämta om flaskpost, men det här är en allvarlig text så det får vi ta en annan gång).Vad är då hemligheten? Det är ingen hemlighet alls. Det är ABC att enda sättet att åstadkomma det ovan beskrivna kommer via odlingen, och, det ska väl sägas, viss skicklighet eller tur med att sätta vissa moment rätt i tiden.Vingården på Domaine Rabiega odlades ekologiskt och med lågt uttag med start 1990 (även om vi började omställningen redan 1988 – med ny ägare 2006 återgick gården till att odlas konventionellt och uttaget höjdes). En mark som behandlats och götts för hög avkastning behöver tid för att komma ner i varv, det brukar ta fyra-fem år och sker stegvis, ungefär som en avtändning rent allmänt. När vi landat rätt några år in på 90-talet (jag brukade kalla 1993 år 0) och fram till dess gården såldes var den fri från både gödning (bortsett från den naturliga bio-flora som odlades mellan raderna) och bevattning. Uttaget låg <20 Hl/Ha före gallringsbordet och jäsningen, alltså väldigt lågt (oftast landade vi runt 16 Hl/Ha efter gallringen och jäsningen). Gallring i odlingen skedde vid minst tre tillfällen under växtsäsongen och vid två av de tillfällena genomfördes även en noggrann grönskörd.Den stora utmaningen för den ansvarige vinmakaren under skörden är, menar jag, att pricka in vissa givna moment vid dess optimala tidpunkt. Huruvida detta lyckas kan förstås diskuteras. Kanske hade det kunnat gjorts bättre, kanske sämre. Dock brukar det gå att känna på ett vin om hela potentialen finns där och för min del har det definitivt varit så att jag känt när jag kommit fel och när jag trott mig ha prickat bull’s eye (men, som sagt, kanske hade det kunnat gjorts ändå bättre, svårt att veta). De här avgörande momenten är/var om vi talar om röda Clos Dière/rött vin skördetillfället och macerationstiden. Många nöjer sig med att titta på de kemiska analyserna av druvorna, andra smakar på frukten. För min del gällde både och, och, inte minst, hela tiden sätta in de givna värdena i den erfarenhetsbank som undan för undan byggdes upp. Målet var, förstås, att plocka med rätt typ av aromer i topp och med fortsatt balans i frukten. Vissa druvor ger vinbonden tid att bestämma sig, andra måste tas ”nu!” – utrymme för funderande gives icke. Med syrah-druvorna till Clos Dière förhöll det sig så att det var ”nu!” som gällde (däremot inte alls med de vita, som dessutom var tre sorter, vilka kunde balanseras mot varandra och vars exakta komposition varierade från år till år beroende på väder, vind och mognad).Nästa moment är, för det röda, macerationstiden. Den som ”bara” ska göra ett rödtjut behöver inte bry sig. Det fungerar fint att bara följa läroboken i önologi och urlaka så länge jäsningen pågår. Den som vill optimera doft och smak måste däremot prova först musten och sedan, allteftersom jäsningen fortlöper, vinet och avbryta macerationen just då allt sitter på rätt plats – något som inte sällan inträffar vid ”fel” önologiska tidpunkt om vi bara ser till läroboken och tryggheten (det är förenat med risker att göra kvalitetsvin… det gäller att hela tiden ligga på gränsen och ibland, ja, då går det överstyr). Nog av. Macerationstiden är av avgörande betydelse alltså. Den här tidsrymden för urlakningen varierade en hel del mellan åren, som minst tio dagar, mer vanligt cirka tre veckor, men några år snarare fem än fyra veckor.Innan druvorna hamnade i tanken hade de handplockats i korgar och nagelfarits på ett gallringsband. Allt i syfte att bara få in perfekt frukt i källaren. Bortsett från det där med macerationstiden var vinmakeriet på Rabiega synnerligen hands off. Däremot lades vinet efter jäsningen att genomgå malolaktiskt jäsning och lagras på barriquer från Vosges respektive Slavonien (gjorda av tre olika, franska tunnbinderier, med vilka vi över åren utvecklade mycket fint samarbete). Målet med detta var inte att ”smaksätta” utan att via långsam oxidering hjälpa vinet att landa i sig självt och därmed lägga grunden för dess långa liv. Och sedan, ja, då var det inte så mycket mer, gäller förstås att dra vinet av eken vid rätt tidpunkt, alltså då den långsamma oxideringsprocessen känns avslutad och innan vinet riskerar torkas ut (men den frågan, viner som blir uttorkade på eken, beror vanligen mer på att fel typ av ek använts än tiden vinet legat i fatet).Vitvinet då? 2004 fortsatt fräscht. Och det trots väl hög aokoholhalt. Ehuru hög druvmognad satt syran lyckligtvis ändå fint i 2004  – detta till stor del tack vara sauvignon blanc-druvorna, som alltid dominerade i volym, dock ej alltid i doft och smak. Det här vinet var enklare att göra i och med att det var en blend. Odling och skörd på samma vis som för det röda. Jäsning på fat vid cirka 20+. Därefter lagring för malo och omkompositionering. Idag hade jag gjort det vinet på ett lite annorlunda vis, för inledningsvis var det alltid väl ekigt. Efter 15 år har dock eken integrerats på ett bra sätt och det är bara en släng rökighet från de mer välrostade faten som kan störa, om ni frågar mig. Dock uppfattade de som var med på materclassen det där som positivt.När de här viner såldes fick de genomgående fint mottagande och toppnoteringar inte minst i Frankrike (La Revue du Vin de France, Guide Bettane Dessauve, Guide Fleurys mm) och UK (Wine, Vine, Decanter mm) – de två största marknaderna för Clos Dière-vinerna. Dock blev det från slutet av 1990-talet en återkommande fråga framförallt från vinproselyter varför våra viner inte hade mer power (vi satsade, som framgått, på balans och elegans och snarare på koncentration än rå kraft) – detta var alltså när Parker-generationens ynglingar och äldre villbliare började ta sig upp och fram i vinvärlden och det mesta mättes i kraft och ”nya världen” var lika rätt som ”naturvin” 2012. Vi förklarade då att det inte var vår grej, men för att visa att det svåra inte är att skapa kraft utan koncentration utan kraft gjorde vi två årgångar ett vin där vi pangade på med kraften och struntade i elegansen och balansen, ja, vi gav vinet till och med ett tydligt inslag av choklad (valet av ek). Vi kallade det ”American blend” och sålde det till kraftfantasterna, vilka vi sedan hånade i det fördolda.Vad gäller de viner jag sedan genom åren gjort på olika håll i världen – Italien, Spanien, Ukraina, USA, Bulgarien, Argentina…– har mer sällan konsultförhållandet möjliggjort ett sådant där idiotfokus som jag kunde ha på Domaine Rabiega och Château d’Esclans, varför det också varit omöjligt att gå ”all in”. Däremot har flera av de vinerna likväl blivit rejält långlivade. Inte minst gäller detta toppvinerna på Hedges Family Estate, särskilt mellan åren 2005 och 2013 (sålda som ”Limiteds” eller ”Single Vineyards”) – 05:orna är fortsatt synnerligen spänstiga.

Musik.

Karin Boye: Kallocain

Först som sist: Kallocain är en ganska tråkig bok. Å andra sidan är den levande litteraturhistoria och i allra högsta grad ett verk som alla bör läsa och som varje gymnasieklass bör diskutera på djupet. Det är alltså mödan värt att traggla sig igenom det ganska stolpiga språket och berättelsen som säkert griper tag i många men inte mig. Kanske beror det där sista på att boken är 70 år gammal och mycket text och många böcker och filmer och dystopier har runnit under broarna sedan dess. En annan orsak till min något avmätta inställning är månne därtill att jag sällan fångas av dystopier, som förvisso kan kännas viktiga men allt som oftast just blir stolpiga i språket samtidigt som berättelsen blir tämligen slak. Hursomhelst: har du inte läst den här boken, läs den, känner du någon som inte läst den, se till att den läser den, är du medlem i en bokcirkel, se till att ni läser och diskuterar Kallocain på djupet.

Varför detta diskuterande? Jo, därför att just nu lever vi i en valrörelse där partierna tävlar om ta till de mest imposanta brösttonerna och kräva rejält mycket mer pengar till ordningsmakt av olika slag, fler övervakningskameror, mer ordningsmakt, tuffare lagar och hårdare tag i största allmänhet. Förvisso kan säkert sådant i viss mån också behövas, men grunden till den nu upplevda otryggheten med mera är, bortsett från trollens påtagliga inverkan, att fler medborgare än för en tid sedan inte upplever sig omfattas av samhällskontraktet, varför de begår dårskaper som att kasta sten på blåljuspersonal och just det är pudelns kärna: det är knappast högre löner, fler poliser eller hårdare lagar som kommer få de här idioterna att ta sitt förnuft till fånga, snarare måste de få hjälp med att alls få ett förnuft att fånga upp och det måste vara det som är samhällets just nu största utmaning: hur ser vi till att medborgare inte faller utanför samhällskontraktet och ett rimligt förnuft? Man kan för all del sätta upp kameror, men de här samhällsfarorna och dårarna som är redo att kasta sten på ambulanspersonalen försvinner inte för det. Möjligen åker de fast och hamnar i fängelse, där de kan bli medlemmar i ett gäng eller radikaliseras och kosta samhället ändå mer pengar.

Det samhälle Kallocain beskriver är ett där ingen brytt sig om att stanna upp och ta reda på varför folk beter sig dåraktigt. Istället har hårdare lagar, fler övervakningskameror och så vidare införts ända till dess alla slutat vara medborgare med en fri vilja i ett fritt samhälle och blivit lojala och nyttiga idioter i ett övervakningssamhälle utan utrymme för individualism, ett fritt ord, fri rörlighet och fria sinnen. Det gäller att tänka efter i tid och inte flyta med i mainstream-debatten som en ignorant bänknötare i dumskallarnas lag. Kanske kan en fördjupad diskussion om samtiden och utifrån Kallocain bidra till viss eftertanke.

Musik.