Château Calon-Segur 1990

Bordeaux. Namnet är legendariskt i vinvärlden. Jämte Champagne och Bourgogne ett av historiens tre mest influensrika vindistrikt någonsin. Under lång tid dominerade vinerna härifrån, både i kraft av kvalitet och kvantitet. Ingen stjärnkrog utan en diger avdelning för Bordeaux på vinlistan. Inget modernt Kalifornien eller Australien (och alla andra ”nya”) utan Bordeaux, dess druvor och vinifierings- och lagringsmetoder. Men. Hur många dricker Bordeaux idag?

Talar vi om toppvinerna, alltså alla Grand Cru i Medoc och de bästa i de andra delområdena, är vi säkert många som gör det. Här håller Bordeaux ställningarna, och med hänsyn tagen till hur priserna gått genom taket på så många andra håll är det låt vara dyrt men jämförelsevis inte tokdyrt. Dessutom går det fynda.

Tittar vi istället på de enklare vinerna befinner sig Bordeaux idag i ett väldigt utsatt läge. Kort sagt är vinlagren betydligt större än efterfrågan. Detta har lett till att många vinbönder hamnat på obestånd och nu kräver väl tilltagna (statliga) ersättningar för att de ska rycka upp sina vingårdar och ersätta rankorna med annat. Alltså samma medicin som för snart 30 år sedan blev en väckarklocka för jätten lite söder över, Languedoc-Roussillon.

Just Languedoc-Roussillon och uppryckningen där – både av rankor och kvalité – är ett av skälen till att Bordeaux har problem idag. Medan bönderna söderöver tog tag i saken en minut över tolv och genomförde radikala förändringar och förbättringar och snart började göra bättre viner än de lite mer nordliga grannarna, har kollegorna i Bordeaux bara börjat inse att de – till och med de, Bordeaux! –  står inför en utmaning och att de måste göra något åt situationen.

Kort sagt har producenterna av ”bordeaux générique”, små som stora, alltför länge levt på namnet och missat att konsumenterna fått andra preferenser.

Detta är förvisso sorgligt men också något som händer varje gång någon som har något att sälja blir för bekväm. Det gäller att hänga med. Glädjande nog har en del insett vad klockan är slagen och med det följer en mer realistisk syn och därmed för oss konsumenter mer tilltalande priser och stilar. Här talar vi inte längre om lätt uttorkade och smått brett-anstrukna viner, extraherade och emellanåt också ekfatslagrade som saknade vinmakaren inte bara lukt- och smaksinne utan också marknadsinsikt och verklighetsnärvaro. Istället bjuds vi tämligen lättillgängliga och fruktdrivna viner.

Det är bra. Bra är också att vi har alla toppvinerna från Bordeaux för de är, som de alltid varit, så bra så bra. Förhoppningsvis får alla nytillkomna vinnördar chansen att upptäcka detta, att prova låt säga en Château Calon-Segur 1990. Egentligen ett väl varmt och torrt år men oj vilka viner de bästa fick till! Nämnda vin är en favorit från året. Redan som ungt var det galet bra och det är i denna dag alldeles underbart (ja, här tarvas larviga ord och honungslen och tårdrypande sirap!): 110% Bordeaux med alla attribut på rätt plats och, efter 32,5 år, en läskande frukt som sitter precis där den ska för att vinet ska kännas fullt ut levande och varandes vid god vigör och ett utmärkt ackompanjemang till en förstklassig fläskfilé, en dito gratin dauphinois och en dito bea.

Länge leve Bordeaux!

Musik.

Jeff Beck potpurri

Vi gitarrister och gitarrälskare älskar att prata gitarr och gitarrister och inte minst då om hur himla bra så många andra är och ibland kommer det handla om vem som är tidernas bästa på elgura. Märkligt sällan nämns Jeff Beck i sådana resonemang utanför gitarristkretsen. Försiggår samtalet gitarrister emellan är Jeff Becks namn obligatoriskt. Frågan är bara om han är nummer ett, två eller tre. De som har dålig koll kan få för sig att Clapton skulle vara bättre. Andra att Hendrix måste vara det. Eller kanske Page. Eller någon annan. Nåväl, vi som har koll vet att Beck är nummer ett. Sedan är, förstås, framförallt Hendrix och även Page fantastiska de också, låt vara på olika vis. Clapton? Absolut, fantastisk, men inte på den nivån. Hur bra Beck är framgår av det här lilla potpurriet: Loud Hailer;  med Wilkenfield/Rebello/Colaiuta; med Jan Hammer Group,; med Bogert/Appice; med sig själv; med sig själv; med Beth Hart;  Jeff Beck Group; med Rod Stewart; med Johnny Depp; med Roger Waters; rockabillyjeff; med Imelda May; med Imogen Heap; med klassiker; med Les Paul; med Jimi Hendrix; med Beth Hart.

Läs- och vintips!

1.Just nu reas restupplagan av romanen ”Kronos väv” ut på Bokus. Blott 40 kronor! ”… ett färgstarkt och omfattande persongalleri. Historiska personer och händelser och vad som kanske är påhitt går in i vartannat. Världens bästa människoköttskock, diktatorn Idi Amin och rugbyspelaren Jonny Wilkinson är några av dem som dyker upp på marknadsplatsen i den sydfranska staden Draguignan. Där möter de historiska personer som anarkisten Gabrielle Lisette Lamothe, konstnärinnan Jeanette Douney, Napoleon Bonaparte och motståndsmannen George Cisson.”

2.Ny deckare ”Flaubert & Brooke – tio kriminella noveller”. ”Sebastien Flaubert är en piprökande kommissarie som tillsammans med sin assistent Theodore Brooke löser vinrelaterade brott i Parisregionen. I tio noveller jagar de kriminella och stöter på diverse minst sagt udda karaktärer. I ’Boulevard’ har vinkonnässören Hubert Garnier fått för sig att lägenheten är en tickande bomb och gjort vinkällaren till sin permanenta bostad. I ’De försvunna slotten’ påstår Madame Ostranova att ett provensalskt slott, från en dag till en annan, bara gått upp i rök. Det låter helt otroligt, men slottet går helt enkelt inte att finna längre…”

3.”Herdedikter & Mord” – ” En herdepojke försvinner spårlöst från sitt fårafält utanför byn Riensac i Provence. När den lokala polisen går bet på att lösa gåtan infinner sig flera detektiver för att hjälpa till. Bland dessa kommissarie Maigret, Tintin och Miss Marple… En burlesk deckare. Eller kanske en skröna fylld av skrönor. ’Man ska ha kul när man läser den här boken’,” säger författaren. PS OBS! Endast 79kr på Bokus just nu!

4.”Bränna vass” – ” Man vet var och hur de Torstensonska novellerna börjar men aldrig var och hur de slutar. I den till synes fridfulla vingården går en seriemördare lös. På NK i Stockholm blir en man ihjälslagen när han inte kan skilja på gummi och gummi. I fransk teve gör poeten Francois Villon bort sig när han tafsar på programledaren. Från en krypta sänder de döda radio och moraliserande lyrik… Lars Torstensons texter tar ofta avstamp i en vardag vi alla känner igen. Men de slutar lika ofta på högst oväntade sätt. Ibland blir det rent absurt. Precis så som vardagen är om vi förmår att se den genom dess eget raster. Kanske ska det kallas absurd realism, denna blandning av skrattretande absurdism och allvarliga passager i realismens fåra.”

5.Missa inte Krugscher Hof Pinot Noir, 2018, nr 22388, 140kr. Lanserades i juni. ”Kryddig, nyanserad smak med inslag av jordgubbar, choklad, sandelträd, mynta, blåbär, peppar och vanilj. Till fågel, fläsk, buffémat, svamptoast med mera.”

6.Snart kommer en ny årgång av Chiara Condello, nr 91224, 149kr. Passa på att köpa 2018 medan den finns kvar. Nya årgången, 2019, är förvisso minst lika bra om inte bättre, men Chiaras viner vinner på något år i källaren. Det vet om inte annat ni som var framsynta och köpte på er 2017 för ett år sedan. ”Nyanserad, kryddig smak med fatkaraktär, inslag av körsbär, choklad, basilika, pomerans, nötter och kanel. Till lamm, nöt, pasta och mycket annat.”

7.Ny årgång på g av Les Sorts, nr 70217, 119kr. Nya årgången, 2019, har också ”Kryddig, nyanserad smak med fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, svartpeppar, björnbär, ceder, skogshallon och vanilj.”

8.På tal om nya årgångar rullar 2020 av Clotilde Davenne Bourgogne Blanc, nr 5562, 129kr, ut sedan en tid. Mycket bra. Och på tal om Clotilde Davenne: den som ännu inte bekantat sig med hennes Crémant de Bourgogne Extra Brut Rosé, nr 70576, 189kr, har allt att vinna på att snarast göra så.. Ett riktigt bra rosa bubbel helt enkelt.

Musik. Musikbonus.

Egotrippade boktips

I dessa coronatider läser svensken som aldrig förr. Passar därför på med tre boktips som ligger mig varmt om hjärtat.Bränna vass: Min senaste novellsamling med 38 berättelser ur vår gemensamma vardag fyllda av absurd realism. ”Lars Torstensons texter tar ofta avstamp i en vardag vi alla känner igen. Men de slutar lika ofta på högst oväntade sätt. Ibland blir det rent absurt. Precis så som vardagen är om vi förmår att se den genom sitt eget raster. Kanske ska det kallas absurd realism, denna blandning av skrattretande absurdism och allvarliga passager i realismens fåra.”Kronos väv: Min senaste roman, som kom 2016. ”Oavsett om du läser Kronos väv som en allegori eller en vanlig berättelse kommer du mötas av ett färgstarkt och omfattande persongalleri. Historiska personer och händelser och vad som kanske är påhitt går in i vartannat. ”

Vinifiktioner: Bernt Danielssons och min novellsamling från 2011 har getts ut på nytt och finns nu som e-bok och print on demand. 13 noveller som på något vis innehåller vin. Vissa texter är rena deckarnoveller, andra mer flekterande och åter andra bara tokiga.

Musik. Musik.Musik.Musik. Musik.

 

Liber Pater

Liber pater (också en gammal fruktbarhetsgud) är namnet på vad som tydligen är världens just nu dyraste vin. Hittar lite olika prisuppgifter på producentens viner, men någonstans runt 3 500 euro lär den få betala som vill komma över en pava – den som vill ha årgången 2015, gjord på ”forna tiders druvor”, får räkna med att pynta över 30 000 € om upphovsmannen Monsieur Pasquet ska vara redo att öppna vinkällardörren och släppa väg en av årets 550 buteljer. Har egentligen inte brytt mig så mycket om Liber Pater förrän någon postade en artikel på forumet finewines.se och kommenterade detta. Läste artikeln och förvånades än en gång över att kejsarens nya kläder är en never ending-story.

När jag började ta reda på mer fakta om Loïc Pasquet och hans vin visade det sig att han, som så många andra som vill gå från 0 till 1000, siktat in sig på väl bemedlade och vinokunniga konsumenter i Kina och Ryssland, och i någon mån USA. Han har också byggt en hemsida som är så arty att ingen fakta finns att hämta där. Han gör ständiga utfall mot ”Bordeaux”, myndigheter och mest alla som inte tycker som han, och ibland till och med sådana som tycker som han. Ni vet, det där sättet att argumentera som Trump med flera använder sig av med stor framgång idag.

Han är stolt över sina mellanhavanden med Inao, som bland andra, har att tillse att vinproducenterna i Frankrike håller sig till regelverken. Dessa är ibland stela och omoderna, andra gånger utmärkta. Den som ogillar dem kan välja att ställa sig vid sidan om appellationssystemet och därmed skapa sig frihet – dock måste allmänna lagar stiftade av EU och producentlandet ifråga efterlevas och detta oftast till konsumentens båta.

Att han 2016 fälldes för ekonomisk brottslighet och dömdes till böter och villkorlig fängelsedom, tycker han enligt Jane Anson i Decanter, är mindre viktigt. Inget att bry sig om. Ett gupp på vägen. Tillräckligt många tycker att den som pungslår EU och FranceAgrimer på pengar, som 600 000 € för att marknadsföra vin utanför EU, inte gör något fel, och att regelverk rent allmänt väl är till för att brytas mot?

Nåväl, vara hur det vill med det där, men det känns inte som att Monsieur Pasquet och jag spelar på samma planhalva riktigt. Men det behöver förstås inte innebär att han har fel eller kommer ha fel i den där artikeln om dök upp via finewines.se.

”The Man Behind Bordeaux’s Most Expensive Wine“ är publicerad på wine-searcher.com och tar definitivt ställning för Liber Pater och Loïc Pasquet. Uppföljningsfrågor saknas, än mindre tillstymmelser till kritiska frågor. Men låt oss ta en titt på intervjun!

Pasquet gör stor sak av att han gör vin som det ska göras, som det gjordes 1855. Varför just 1855? Nej, den frågan ställs så klart inte, och vi förstår ju att Pasquet valt 1855 eftersom det är en milstolpe i Bordeauxs historia. Om man får tro August Strindberg i ”Bland franska bönder”(1886) raserades den gamla fina vinkvalitén redan på 1830-40-talen i och med att bönderna började göda sin vingårdar. Men nu läser sannolikt inte Pasquet Strindberg.

Pasquet vill göra vin med terroir. Inte druva. Därför har han planterat gamla druvsorter.  Logiken är kanske inte kristallklar där. Däremot är det väl käckt att han vill köra med oympade stockar och låta forna tiders sorter komma till heders. Något han är säker på kommer förändra vinerna. Kanske har han rätt i att det är stor skillnad på oympade och ympade stockar vad gäller förmågan att fånga terroiren (som druvsorten är en del av). Några sådana belägg från tidigare forskning finns dock inte.

Nåväl, vad det handlar om för Pasquet är något så lovvärt som att återskapa Bordeauxs rätta jag. Det förklarar också de skyhöga priserna för hans viner. Till Decanter säger han, på tal om att han begär över 30 000 €/butelj för årgången 2015: ”No price can truly pay justice to Bordeaux’s 150-year history but  my mission is trying to maintain our ancestrors practices and keep the original taste of Bordeaux intact”. Aah, klart 150 år inte är gratis.

Och då är vi tillbaka där, vid 1855. Varför 1855? Varför inte år 0, 1000, 1550, 1800, 1850, 1900, 1950, 2000 eller nu? 1855 hade redan järnvägen dragits till Bordeaux och förändrat sättet att arbeta. Gödning tillhörde vardagen. Till skillnad från vad Pasquet säger till Wine-Searcher användes ekfat, till och med nya (bland annat av Haut-Brion, för att skapa sina ”stora” viner) – Pasquet har för övrigt själv arbetat med fat sedan starten 2006 för att 2018 i tidens tecken istället gå över till amfora. 1855 var stockarna förvisso oympade för phylloxeran låg några år bort. Å andra sidan fanns inte heller de idag ofrånkomliga eländena oidium och mildiou – mjöldagg som 1855 var några år bort, och som idag är en del av terroiren såtillvida att detta nu de facto är en del växtplatsens förutsättningar.

Pasquet talar vidare om de många gamla druvsorter han nu planterat och arbetar med i syfte att återskapa 1855. Någon med mer tid kanske ska kolla upp samtliga sorter, men bara en sådan sak som att castets, en av de druvor han nämner, kom till Gironde först 1870.

Bilden till Wine-Searchers artikel visar hur Pasquet arbetar vid en gallringsmatta, ställd efter en modern egrappoir (detta indikerar en så modern teknik som dubbel tri/gallring). Eldrivna egrapporier i rostfritt och med fulländade korgar och kuggar fanns inte på 1800-talet, då de enkla maskinerna drevs med en vevspak. Gallringsmattor fanns inte heller. Han säger till Wine-Searcher att han arbetar med ”low temperature”. I det begreppet lägger han kanske det faktum att han skördar nattetid – inte heller något som skedde i någon större utsträckning 1855, om alls.

”We managed to find the pre-phylloxeric taste, using ungrafted vines and cultural techniques of that time,” säger Pasquet till Wine-Searcher. Hm. Hur vet han, eller någon överhuvudtaget, det?

Sist men inte minst får den numer så förhatlige Parker skulden för det mesta. Alla har glömt bort Peynauds insatser i området, lika hatad som älskad. Ingen ifrågasätter Pasquet när han påstår att ett typiskt Bordeaux-vin anno 1855 gjordes i amfora med en teknik som är en kopia på dagens mode-vinmakeri. Synd. Liber Pater vore kul att prova någon gång och det är lätt att sympatisera med mycket av det Pasquet säger och vill. Problemet är att han känns som en bluffande snackepelle.

Musik, musik, musik, musik och mer musik (det är ju lördag).

Michel Houellebecq: Sérotonine

Har begått Houellebecq. Någon gång måste det ske. Om inte annat så för imagens skull. Den kräver att en läst Houellebecq. Imagen. Läste honom på franska. För säkerhets skull. Och för imagens skull. Men skulle det gå? Med det rykte han har och den höjd hans piedestal har var sannolikheten stor för att Darrieusecqska formuleringar och Foucaultska tankar och Tourniersk ekvilibrism skulle gå den förbi som läser Houellebecq på franska utan att ha det som modersmål. Men nej. Inte alls så. Faktum är att Houellebecq är en språklig lättviktare och en synnerligen okomplicerad och tämligen reaktionär tänkare. Men hans höga piedestal då och hans jätteupplagor? 300 000 ex i förstaupplagan bara av Sérotonine. Tja, det där med ängslighet och kejsarens nya kläder och så. Nej, Houellebecq är snarast att betrakta som en habil medelmåtta. En medelmåtta som knappast är ansvarig för att andra tappar koncepterna och lyfter honom till skyarna.Dålig bok alltså? Nej. Möjligen förvånande att karlns texter är så yviga och allt annat än stringenta. ”Sérotonine” är en sådan där text som lektörer, förlagsredaktörer och kritiker älskar att kalla yvig. En text som behöver stramas upp. Men klart godkänd i den storsäljande kioskdeckar-klassen. För samtidigt är det ofta ganska kul. Houellebecq har helt klart humor. En många gånger skön humor för oss svartsynta cyniker. Och så är han en misantrop. Däremot är han inte, vilket många annars menar att han är, en provokatör. Rimligtvis kommer pedofili alltid att vara ett otrevligt och i sig provocerande ämne. Men att använda det i en roman, i en utan vidare omständigheter inlagd händelse som inte behövs för något alls förutom att provocera, är inte provokativt 2019. Bara sökt. På liknande vis tar Houellebecq inte sällan genvägar för att driva sin berättelse framåt och andra gånger är det både patetiskt och på gränsen till pekoral.Men, som sagt, det fungerar ändå, för man vill vidare i texten, man vill veta vad som kommer att hända, vart allt detta tar vägen, all denna text med alla kommatecken och pladder och en och annan parentes och enstaka semikolon, och ett tag, mot slutet, verkar det som att slutet faktiskt kommer bli riktigt originellt, men nej, det blir det inte (ber om ursäkt för den spoilern); och mitt i allt detta hinner Houellebecq med att kraftigt kritisera Frankrikes och EU:s jordbrukspolitik, de stora varuhus-kedjornas prispress, nyliberalismen, globaliseringen och han vill ha tillbaka en tid när samhället pyntar för tågen så de får tillräckligt med resurser för att kunna gå i tid igen, och lite till. Jo, och så beklagar han sig, högst sympatiskt, över att erotiken i teve-världen nu dessvärre ersatts av kockar.

Musik.

Kockskolan: Carbonara på Chantilly-vis

Som det är HR:en bekant gör vi stora framsteg i den kulinariska världen. Så sent som idag tog  vi del av ett Facebook-meddelande från en kock som var på väg till en ”kurs i grönt kök” och vi vill gärna sprida informationen om att färgen på köket har betydelse. Dessvärre vet vi inte mer än så för tillfället, men lovar återkomma så snart vi har mer fakta i ärendet. Idag ska vi istället ägna oss åt att tillreda en Carbonara på Chantilly-vis.

Svensken i gemen har säkert klart för sig vad en carbonara är. Mindre känt är kanske vad chantilly är. Rätt svar här är en sötad slags vispgrädde på sprutflaska. Frågan inställer sig då vad poängen är med att tillsätta chantilly istället för till exempel ingenting alls eller äggula eller grädde eller crème fraiche till carbonara? vinifierat kan nu avslöja att det finns ingen poäng alls med det. Den som kanske i sin okunskap och definitivt därför att inget annat gräddliknande föremål kunde uppbringas i huset, tillsätter chantilly till sin i övrigt av pasta och stekta små fläskbitar bestående carbonara, blir snart varse att det dels ser fult ut, dels smakar örn.

viniferat vill därför gå ut med en allmän varning för Carbonara på Chantilly-vis, även känt som Carbonara a la Chantilly; låt er inte tubbas till att tillsätta chantilly till er carbonara! Ja, det är kul med sprutflaskor och ja, det låter som en bra idé, grädde som grädde, men vi som varit med ett tag vet att det inte fungerar.

 

Cream. Big Bopper. Crème de la crème.

Förbud mot förbudsmoratorium – nu!

Med intill visshet gränsande sannolikhet är det så att det händer väldigt lite under de så kallade mellandagarna, och inte minst gäller detta vårt lands mest politiserade och direkt lagstiftande församling. En i sanningen ansvarskännande medborgare kan inte bli annat än upprörd över detta lika ogenomtänkta som upprörande lättjefulla beteende från våra folkvalda i Stockholm!

Som vi ser det är mellandagarna ett utmärkt, ja kanske årets bästa, tillfälle att införa nya förbud, vilka skall börja gälla med omedelbar verkan så snart Krister Henriksson utbrustit ”Ring klocka ring!” i den bistert tidiga januarimorgonen som, tro oss, kommer att infinna sig så snart 2018 tagit sina första skälvande sekunder. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot förbudsmoratorium! Folkvalda som bryter mot förbudet ska vid bevisad mellandagslättja på det lagstiftande området, och då i synnerhet lagstiftningens allra heligaste område, förbudsbalken, kastas ut ur riksdagen, gärna på tjeckiskt vis från ett väl utvalt fönster. Vid upprepad mellandagslättja på nyss nämnda område skall det lata tillika för återfall böjda kriminella elementet med omedelbar verkan helt enkelt förbjudas. Övriga medborgare tillönskas ett riktigt Gott Nytt År!

Musik!

Engelskstukad vinfrossa

Länge sedan vi refererade en vinfrossa och mycket trevligt vin har därför gått HR:en förbi, men nu är det, äntligen!, dags och det är inte vilken vinfrossa som helst utan en engelskstukad vinfrossa vi ska ta oss an.

Vad utmärker då en engelskstukad vinfrossa? Folk pratar engelska. De är lite av vinnekrofiler. Och åtminstone min vän Engelske vinhandlarens vänner har yrken som ger dem insikt i internationella valutaflöden och då säger de saker som ”Det är ingen hemlighet att väldigt mycket svarta affärer leder till Donald Trump”, ”Trump står gärna för saker utåt, hans ego är ju enormt, och på så sätt kan mina, vill jag understryka legala, klienter, äga utan att synas”.

Och Engelske vinmäklaren, en vän till min vän Engelske vinhandlaren, berättar att det i år är oerhört svårt att komma över ”rosé de Provence”. Sacha Lichine på Château d’Esclans bjuder över alla andra när han köper bulkvin till sin ”Whispering Angel”, ”Priset på hans vin är ju så högt att han kan bjuda över alla andra och ändå gå med bra vinst och det där vinet säljer som smör i solen nu”, suckar Engelske vinmäklaren och fortsätter sin klagosång, ”Och när Lichine handlat klart kommer de andra stora uppköparna av bulk, framförallt Château de Bern (’Grande Recolte’) och Château Minuty (’M de Minuty’), och nu har Castel gett sig in i leken också.” Stackarn, och stackars oss, för om han har rätt kommer priset på ”rosé de Provence” gå upp nästa sommar, möjligen med undantag för Whispering Angel då.

Så medan de där fraserna om bulkvin och Trump flyger genom köket och ut i natten där de med få undantag faller platt till marken och undantagen nyss slutade i det här inlägget, sitter vi där och är fokuserade på alla godsaker vi samlat på oss aftonen till ära. Låt oss bara konstatera att min vän den Engelske vinhandlaren inte bara har smak på bra vin, han är också en hejare på bra musik, vilket gör att medan nedanstående viner flödar fritt, flödar också finfin musik ur husets högtalare och skänker ett allmänt välbehag till den församlade lilla skaran. Jeff Beck, bara en sådan sak. Nog av! Vinerna:

Mumm 2006 värmer upp, helt okej, välgjort, lite hög dosage för oss syratroll. Laurent Perrier Rosé, ”Åh, det här är ett slags Englands saft för den som inte begriper bättre,” säger Engelske vinhandlaren och noterar tillsammans med oss andra, att vinet är bra i sin stil och att den lite för höga dosagen sannolikt sitter som hand i handske i ett vin som är hela Englands saft.

Puligny-Montrachet 1er Cru ”Les Folatières” 2010 (Pierre-Yves Colin-Morey), ungt, knutet, ekigt, fint balanserad syra, schysst frukt, klassisk, får lite gula plommon med tid och syre. Chassagne-Montrachet 1er Cru ”Les Vergers” 2002 (Ramonet), stor, mogen doft, fantastisk frukt, saknar lite syra och blir lite för rund i gumpen, fint inslag av ostskalk, himla god, är efter fem timmar ändå bättre än då flaskan öppnades (!), mer gula äpplen och dito plommon.

Dalrymple 2013 Bicheno Single Site, lite tasmansk pinot som smakar massvis, stor ”nya världen-pinot”, väldigt mycket jordgubbe, krut, kraftfull, god. Chambolle-Musigny ”Les Baudes” 2009 (Louis Jadot), stram, ointressant, stolpskottsvarning. Gevrey-Chambertin (Harmand-Geoffroy) 2014, väldigt ung och stram, outvecklad, fin balans, inslag av grape (!), ren, fin eftersmak, oförlöst.

Mouton-Rothschild 1988, i sanningen ursprungstypisk, klassisk, Pauillac, Mouton, kryddig, fin form, ok i sitt slag (sällan Mouton faller mig 100 % på läppen…). Lafitte-Rothschild 1985, elegant, ursprungstypisk, ”Lafitte-elegant”, årgångstypisk, fin frukt och balans, vid god vigör, mycket god. Château Margaux 1955, otroligt välbevarad för sin ålder och det något tveksamma året, fortsatt fint fruktig, imponerande, fräschaste gamla Margaux jag provat (jo, jag har provat en hel drös och lite till, vilket jag naturligtvis hemskt gärna får in i en bisats eller, som här, en parentes, väl medveten om att just det är det viktigaste, ja det enda budskapet i det här inlägget, att jag minsann provat drösvis med gammal Margaux), ren, snygg, utvecklar lite flyktig syra över tid med syre, men fortsatt finfin efter att ha varit öppnad fem timmar.

”Y” 1985, ytterligare ett vin som imponerar och står ut i denna frossa, gyllengult, fint botrytisinslag, krut, ek, frukt (tropisk frukt bl a), honung, bivax, torrt, fylligt, inslaget av botrytis tycks öka med syre, fortsatt fint efter fem timmar. Château d’Yquem 1989, Herregud, engelsmän, självklart ska de ha ”pudding” efter varmrätten, och först därefter stilton, nåja, inget ont utan att det har något gott med sig även då hedniska olater dras fram i dagern, således dök där upp en Yquem till puddingen och som engelsmännen var mer intresserade av sin pudding fick vi icke-engelska barbarer tillfälle att mer noggrant studera vinet i fråga och det var alldeles ypperligt och helt klart värt en pudding, fin frukt (torkad frukt), målarfärg (det är ju Yquem!), aprikoser, härligt söt, schysst syra och fin balans, mycket ananas, självklart en hel del flyktig syra.

Sist men inte minst, och här är engelsmännen såå rätt på det: Port! I det här fallet en Dow’s Vintage 1985 i strålande form, 110% vintage port med allt på rätt plats, lycka.

Musik!

Prowein 2017

Krauker från Polen, bratwurst, pommes och Motzenbäcker Marie serverad i en plastmugg avsedd för 2 cl-snapsar. Utomhus i snålblåsten. Se där årets bästa måltid på den gigantiska vinmässan Prowein. Till succén för den enkla måltiden hör att den är tradition och att den ska avnjutas tillsammans med synnerligen sympatiska vinmakaren Marie Menger-Krug.

Sekt som smäktar

I år hade Marie med anledning av sin nya serie sekt tagit sig för att hyra ett eget stånd på mässan och dit begav vi oss efter måltiden och lät oss imponeras av de rasande rena och uppenbart uttrycksfulla bubblen, ljusår från de industriellt standardiserade stolpskottsvarianterna av tyskarnas eget brusvin som har för ovana att besudla världsmarknaden med sin intetsägande skepnad. Personlighet, renhet, precision, låg eller ingen dosage alls, läskande, snyggt, eviga eftersmaker. I Sverige kan vi sedan något år njuta Maries petnat-variant i form av Menger-Krug Méthode Rurale och snart kompletteras den serien med sekten. Något att se fram emot. (Obs! Endast vissa av Maries viner står som ”ekologiska” på Systembolaget, en förklaring till detta är att avsändaren glömt (!) att trycka den ekologiska loggan på sina etiketter… något som dock sker rutinmässigt sedan en tid.)

Världsnyhet!

Under flera år har det har tisslats och tasslats om vad Andrea och Chris Mullineux och deras Leeu Mullinaux Family Wines har för sig vid sidan om Mullineux. Idag (23 mars) är det officiellt men redan på mässan fick några av oss veta vad hemlighetsmakeriet handlat om: en ny serie viner under namnet Leeu Passant och tillverkade mer bort mot Franschhoek till och för att knyta an till de traditionella vinerna från Sydafrika. Två chardonnayer, väldigt mycket samma andas barn som Mullineux White, och en underbar liten röd pärla, gjord på cab och cinsaut. Förhoppniingsvis i ett BS eller rent av ett TSE nära dig om något år.

Sockerbiten Miguel

Polare. Det finns så många polare på en vinmässa. Alltid lika roligast är att springa på gamle vännen Miguel Merino och att i all hast visa vår gemensamma baby MDLVX för de groupies och hangarounds som ständigt surrar som flugor kring sockerbiten Miguel.

Achim och Jott

Om någon av oss hette Achim Maximilian Ritter und Edler von Oetinger skulle vi eventuellt byta namn till Nilsson eller så men om man nu heter så och är en utmärkt vinmakare gör man istället bra, eleganta och vackra viner under namnet von Oetinger och om ett av dessa sköna viner är gjort till 100 procent på den ringaktade druvan Müller-Thurgau kallar man kanske det vinet för Jott. Hatten av.

Välförtjänt hajp

Rings. Lika hysteriskt i år vid deras bås. Så klart. Bra viner. Unga, trevliga människor. Bara att ge sig in i trängseln och girigt hålla fram ett suktande glas och försöka stjäla lite tid av Simone, Andreas och Steffen. Värt att fajtas för (vill här passa på att be både dig som jag trampade på foten, ja det var medvetet, och dig som jag satte en armbåge i solar plexus på, ja det var också medvetet, om ursäkt).

Game of Thrones goes wine!

Game of Thrones! Varför? Nåja. Nu är det en succé som heter duga. Klart det ska ha ett eget vin. Tyckte i alla fall produktionsbolaget HBO varför det kontaktade Vintage Wine Estates och fick till svar ett par helt okej viner. Visst, någon form av kändisvin är det förstås. Å andra sidan kostar de (gissningsvis, den dagen de kommer till Sverige) 179 SEK eller mer och de är långt från omdöpta och/eller obalanserade, sötade skräpviner som säljs med någon självberikande kändis som ursäkt.

Sympatiskt smilande calvadoscharmör

Mest sympatisk på hela mässan, i konkurrens med tusentals besökare och utställare, var kanske Nicolas Garnier. Femte generationen bakom det hantverksmässigt tillverkade calvados-smycket Calvados Garnier. Självklart gör en så sympatisk person inget annat är synnerligen sympatiska calvor (och lite cider och pommeau de Normandie). Ja, de finns i BS i Sverige. Rusa åstad.

Skolexempel på chardonnay

Domaine Trouillet gör rena, snygga, både ursprungs- och druvtypiska viner i Bourgogne. Tyvärr finns inte deras viner i Sverige. Ännu. Men de är på väg. Även om vi nog får vänta några månader till. Dyker deras Saint-Véran 2015 upp är ett tips till alla som vill försöka lära ut hur druvan chardonnay egentligen doftar och smakar att använda det vinet. Skol- och praktexempel. Hos Trouillet hittar vi också fina exempel på den lilla appellationen Pouilly-Loché och en värsting från Pouilly-Fuisée ”Aux Chailloux”.

Supervin från Chile

Patrick Valette, en gång i tiden Château Pavie, numer Viña Vik, var på plats med Viks chilenska superviner (två av dem släpps i Sverige till hösten) och mer än gärna provade de flesta av oss så klart just de där supervinerna. Inte att missa då de angör Sverige fram i höst.

Gult risvin

Ja, och mycket, mycket, mycket mer, som för att inte göra den här redan alltför långa posten ändå mer alltför lång får sammanfattas med en bild av Zhang Lu och hans gula risvin från Shaoxing Winemaker – en lätt madeira-liknande brygd som upphovsmannen hoppas kunna sälja lite av också i Europa vad det lider.

Sting, jag och 58K till

Sist men inte minst: Prowein 2017 besöktes av över 58000 personer från 130 länder (rekord) och de provade vin och sprit från 6500 utställare och 60 länder. Den mest kände besökaren var, enligt mässans officiella press-utskick, Sting.

Sting får lite hjälp av Jeff Beck (så här låter det med en för sången mer lämpad Rod Stewart).