Kockskolan: Carbonara på Chantilly-vis

Som det är HR:en bekant gör vi stora framsteg i den kulinariska världen. Så sent som idag tog  vi del av ett Facebook-meddelande från en kock som var på väg till en ”kurs i grönt kök” och vi vill gärna sprida informationen om att färgen på köket har betydelse. Dessvärre vet vi inte mer än så för tillfället, men lovar återkomma så snart vi har mer fakta i ärendet. Idag ska vi istället ägna oss åt att tillreda en Carbonara på Chantilly-vis.

Svensken i gemen har säkert klart för sig vad en carbonara är. Mindre känt är kanske vad chantilly är. Rätt svar här är en sötad slags vispgrädde på sprutflaska. Frågan inställer sig då vad poängen är med att tillsätta chantilly istället för till exempel ingenting alls eller äggula eller grädde eller crème fraiche till carbonara? vinifierat kan nu avslöja att det finns ingen poäng alls med det. Den som kanske i sin okunskap och definitivt därför att inget annat gräddliknande föremål kunde uppbringas i huset, tillsätter chantilly till sin i övrigt av pasta och stekta små fläskbitar bestående carbonara, blir snart varse att det dels ser fult ut, dels smakar örn.

viniferat vill därför gå ut med en allmän varning för Carbonara på Chantilly-vis, även känt som Carbonara a la Chantilly; låt er inte tubbas till att tillsätta chantilly till er carbonara! Ja, det är kul med sprutflaskor och ja, det låter som en bra idé, grädde som grädde, men vi som varit med ett tag vet att det inte fungerar.

 

Cream. Big Bopper. Crème de la crème.

Vardagens sannaste hjältar!

Lite till kvinns och mans frågar sig understundom såväl filosofen som den vanliga människan vilka vardagens sannaste hjältar är. Är det månne brandsoldaterna? Eller kanske vårdpersonalen? Eller vinmakarna? Eller polisen? Eller lärarna? Nej, inte alls. Inte ens nära. vinifierat kan, efter att idag ha kommit vardagen onödigt nära in på livet, slå fast att vardagens sannaste hjältar är slamsugarna och nu kräver vinifierat att kungen i Sverige och presidenten i Frankrike och alla andra statschefer per omgående utdelar medaljer, ordnar och tacksamhetsbonusar till dessa oförvägna fekaliesoldater, dessa intill dumdristighet tappra exkrementbetvingare, som utan minsta tvekan och med dödsföraktet lysande i de till följd av allt elände de sett rödsprängda ögonen och näsborrarna okontrollerat vibrerande, rent av fladdrande, av de angrepp de ständigt utsätts för och utan att ens fundera på att vomera kastar sig rakt in i de dödliga doftångor och mystiska gaser och det bruna stinkkladd som ofelbart väntar den som angriper en full septitank eller ett igensatt avlopp. Från djupet av vårt hjärtat: Tack!

Lämningar på slagfältet efter en fekaliebatalj

Musik!