Historien om Clos Dière blanc

Lade upp en grej om Clos Dière blanc 2004 på Facebook. Har därefter fått frågan från fler än några personer om att också säga något här på bloggen. Detta eftersom flera HR inte bevärdigar Fb med sin närvaro. Således här något om Clos Dière blanc.

Clos Dière blanc planerades redan 1988 (mitt första år vid rodret på Domaine Rabiega) och planterades 1989. Vid den här tiden fanns ugni blanc och clairette på gården. Två ganska neutrala volymdruvor, som vid tidpunkten var iskalla. Vinvärldens blickar var riktade åt ett enda håll (när det gällde vitt): chardonnay. Och möjligen också: sauvignon blanc. Märk väl att spridning av de här idag tretton på dussinet-druvorna då bara var i sin linda – bortsett från Australien och Kalifornien, där framförallt chardonnay redan satt sig i förarsätet, och det rejält.

Världens vinpreferenser styrdes också i icke ringa utsträckning av den eller snarare de stilar som skapades i de här områdena, och särskilt Kalifornien, under 1980-talet. Grunden till detta var det exploderande vinintresset i USA – en marknad som fortsatt, nu 35 år senare, växer så det knakar och sedan några år är världens största vinmarknad. Självklart hade den amerikanska preferensen stort inflytande i vinvärlden perioden 1985 – 2010 (med 2010 avses inte att den amerikanska smaken inte är mycket viktigt idag, bara att den powerdrivna amerikanska smakpreferensen minskat i betydelse, i alla fall tillfälligt).Nåväl. Vi planterade sauvignon blanc och chardonnay. Inget konstigt. Lite mer originellt var att vi planterade för att blenda de två. I efterhand har jag förstått att Hamilton Russell i Sydafrika och Hedges i USA gjorde detta vid ungefär samma tidpunkt (särskilt kul att notera med tanke på att jag sedan kom att konsulta för Hedges 2001-2015). Men de lät båda chardonnay-druvan dominera. Vi gjorde tvärtom. För att lyckas med det –  a-l-l-a plantskolor och andra förståsigpåare varnade och sa att ”det går inte” blenda chardonnay och sauvignon blanc, men ingen kunde säga varför och ingen, visade det sig, hade heller provat – studerade vi/jag de vid tiden allt vanligare klonerna ordentligt. Detta i syfte att hitta en kraftfull sauvignon blanc och en vekare chardonnay.Vårt skördearbete skedde sedan i enlighet med de där ”ingångsvärdena”. Chardonnay-druvorna skördades alltid tidigt på snudd på omognad, medan sauvignon blanc oftast fick nå full morgnad, ibland med viss råge. Druvorna odlades ekologiskt och med en rejäl grönskörd och vid mycket lågt uttag, som varierade mellan åren mellan aldrig översteg 25 hl/ha. Manuell skörd, gallringsband, och sedan mest hands off: ingen jäst, ingen klarning, ingen filtrering, mycket lite svavel, lagring på jästfällningen (vi tog självklart bort den första ”gros lies” men gjorde inget därefter)… Jäsning och en tids lagring i nya, franska barriquer (noga utvalda avseende ursprung, tillverkare och rostning för att passa visionen av vinet). De första åren med batonnage, men senare med remuage (vi snurrade på faten).Åsikterna om det här vinet gick sannerligen isär på den tiden det begav sig. På grund av druvvalet fick vi klassa Clos Dière blanc som lantvin (Vin de Pays, alltså det  som nu heter IGP). Det tyckte de ansvariga för AOC/P Côtes-de-Provence var skönt för de var redan irriterade på att vi gallrade druvor, jäste på fat (att vi jäste rosé på fat var de särskilt upprörda över) och hade andra dumheter för oss. Vad gällde smaken menade en del att det bara var för mycket, medan andra älskade vinet. Detta gällde inte minst ett gäng stjärnkrogar på kusten (med Louis XV i Monaco i spetsen), vilka blev de stora avnämarna för Clos Dière blanc.En utmaning med de senare årgångarna, låt säga 2000 – 2004 (sista årgången), var att det unga vinet var oerhört koncentrerat och smakrikt. En stil som chockade dem som trodde sig stå inför ett lätt och med tillsatt syra boostat vitvin från Provence. Det här var raka motsatsen. Vår rekommendation var att kunderna skulle spara vinet tio år innan de öppnade det. En höftning. Korkade häromdagen upp en Clos Diére blanc 2004. En flaska som lagrats under okej förhållanden. Vinet hade såklart passerat sin peak, som förmodligen inföll för tre-fyra år sedan, men var fortsatt vitalt och inte minst gott. Fortsatt mycket smakrikt och med en hygglig bärande syra (tidigt skördad chardonnay!). Har noterat att mognadsgraden kan variera mellan de här flaskorna – när jag senast öppnade en Clos Diére blanc 2004 för några månader sedan var vinet något yngre.

Musik. Musik.Musik.Musik.

Förbud mot otydlig och falsk kräm!

Enligt Hustrun, som alltid vet bäst, måste den som reser mycket då och då smörja in sin lekamen med nyttogörande fuktkräm på det att skinnet inte ska torka ihop, korva sig och spricka. Då detta låter ytterst skrämmande har vi tagit för vana att understundom kleta in oss med nämnda produkt. Problemet är att det är omöjligt att veta vad som egentligen dväljs i en flaska, tub eller burk i badrummet, varför insmetning endast med full säkerhet kan ske då Hustrun finns tillhands med om inte dåd så i vart fall råd.Trots en insikt om sakernas tillstånd, kan HR:en ändå döma om vår förvåning då vi ensamma i huset efter väl genomförd tvagning i duschen greppar en flaska från Nivea och med texten ”crème nourrissant” –alltså ungefär mättande kräm, vilket väl ändå måste utläsas som en slags fuktkräm – och smetar in oss med nämnda kräm och hela kroppen börjar löddra, löddra!, å det värsta!Som den vakne HR:en förstått var det där inte alls en fuktkräm för kroppen utan ett slags smet för tvagning. Men hur, hur, ska konsumenten veta det? Här står den intet ont anandes brukaren och smetar och kletar och inser inte förrän löddret är där, överallt, att något är fel och då, då är det försent. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot Niveas, och andra krämkrämares, missbruk av sin makt, undermålig information och all form av falskt eller otydligt marknadsförd kräm! Företag, både dess medarbetare och dess ägare intill minsta aktieinnehavare, som sprider löddrande duschkrämer under vad som av den oskyldige brukaren måste uppfattas som falsk varudeklaration varpå pinsamma och oönskat lödderfyllda ögonblick kan uppstå både i det egna hemmet och på allmän tvagningsplats, ska med omedelbar verkan ådömas ett straff som inte får understiga att tvingas springa gatlopp a la Game of Thrones iförd endast lödder.

Musik. Musik. Musik.

Kockskolan: Carbonara på Chantilly-vis

Som det är HR:en bekant gör vi stora framsteg i den kulinariska världen. Så sent som idag tog  vi del av ett Facebook-meddelande från en kock som var på väg till en ”kurs i grönt kök” och vi vill gärna sprida informationen om att färgen på köket har betydelse. Dessvärre vet vi inte mer än så för tillfället, men lovar återkomma så snart vi har mer fakta i ärendet. Idag ska vi istället ägna oss åt att tillreda en Carbonara på Chantilly-vis.

Svensken i gemen har säkert klart för sig vad en carbonara är. Mindre känt är kanske vad chantilly är. Rätt svar här är en sötad slags vispgrädde på sprutflaska. Frågan inställer sig då vad poängen är med att tillsätta chantilly istället för till exempel ingenting alls eller äggula eller grädde eller crème fraiche till carbonara? vinifierat kan nu avslöja att det finns ingen poäng alls med det. Den som kanske i sin okunskap och definitivt därför att inget annat gräddliknande föremål kunde uppbringas i huset, tillsätter chantilly till sin i övrigt av pasta och stekta små fläskbitar bestående carbonara, blir snart varse att det dels ser fult ut, dels smakar örn.

viniferat vill därför gå ut med en allmän varning för Carbonara på Chantilly-vis, även känt som Carbonara a la Chantilly; låt er inte tubbas till att tillsätta chantilly till er carbonara! Ja, det är kul med sprutflaskor och ja, det låter som en bra idé, grädde som grädde, men vi som varit med ett tag vet att det inte fungerar.

 

Cream. Big Bopper. Crème de la crème.

Världens bästa glass!

Den trogne HR:en vet att er utsände i de ständigt sökande glasskonnässörernas kylslagna och emellanåt kladdiga kiosker och andra utskänkningsställen med mer eller mindre klass och glass är ständig i sitt sökande efter glassens graal och nu, nu!, tror sig den nyss tämligen omständligt nämnde ha funnit glasscoupernas glasscoup, glasstrutarnas glasstrut, glassbägarnas glassbägare med allt från en till massvis med kulor och smaker, kort sagt Glassgraalen själv!IMG_1571Om den ärade HR:en klickar in här på länken och tittar så ser det ut som om glassarnas glass verkligen tar plats här i världen. Den som besökt Gelateria I Mannari vet att vi talar om ett hål i väggen i en slags förort mellan Roms centrum och flygplatsen Fiucimino. Mer bestämt är adressen Via di Grotta Perfetta 125 och telefonnumret 06 5420448 – om ni går vilse och vill att Signor Mannari, denne Mâitre Chocolatière OCH Mâitre Glacière (!), kommer till er undsättning med en kylväska hängande runt halsen kan det vara bra att ha, fast ändå bättre är att bara fråga hur ni ska ta er ur er eländiga benägenhet och snarast hitta till Hans himmelrike, där glassen får tungan att smälta och chokladen ögonen att tåras och hjärtat att brinna. Gör er omaket att hitta dit. Det är en order från den som sökt glassens Graal under en livstid.IMG_1572

Icecream utan ice. Icecream utan cream. Talking Heads 1, 2 och 3.

Fyndtips, Champagne H.Blin & Cream

I Champagne arbetar producenterna i huvudsak med tre druvor. De lite noblare pinot noir och chardonnay samt den mindre fina pinot meunier. Twoson-kollegan har i åratal försökt få er utsände i de bubblande vasernas värld att gå igång på ren meunier. Något som icke låtit sig göras. Kort sagt är merparten av de rena meunier-vinerna i likhet med många andra varianter där enkel meunier ingår i receptet lika rustika och oeleganta som de är ointressanta i jämförelse med de sagolika viner Champagne-producenterna till och med i sina halvdana stunder är kapabla att klämma ur sig om de får hålla sig till chardonnay och pinot noir. Nu är det dock slut med det där enkla ställningstagande att pinot meunier är en skräpdruva som ofelbart resulterar i skräpviner.

Det främsta skälet till denna nedslående slutsats, att inte ens i Champagne är världen bara svart och vit, är Champagne H. Bliin. Ja, det är ett osedvanligt fånigt namn. Uttala det gärna på svenska, Hå Blin, eller på franska om ni vågar, Aasch Blääng. Oavsett vilket kommer ni att undra varför i hela fridens namn ni inte redan hade koll på den här utomordentliga producenten och hur den kan göra så eleganta meunier-viner.bild

Tja, här vilar inga hemligheter. H.Blin är stolt över att sätta meunier i främsta rummet och framförallt så anstränger sig producenten till det yttersta att göra något bra även av denna inte fantastiska druva. Kort sagt gäller det att ha råkoll på uttag, vingårdens balans, skördetillfället och vinifieringen. En ren nolldoserad meuiner är på ingående till Sverige (årgång 09) men lär inte vara här förrän kanske fram i höst. Missa inte den.

Men långt innan den där rena meunieren kommer slå er med häpnad kan ni redan nu fynda Champagne H. Blin Brut 2004, nr 77742, 381 kr (beställningsvara). Gör det. Och lägg firman på minnet. Bruten är en 50/50-blend på pinot meunier och chardonnay. Elegant, fräsch, läcker, klassisk.Cream Disraeli Years

Sist men inte minst, ett hett stalltips: den 20:e mars släpps 180 magnum-buteljer av Champagne H.Blin Brut 2002, nr 99563, 725 kr. I den mån vinskribenterna fått prova det här vinet före släppet – ett evenemang som Systembolaget håller i varför vinifierat inte vet huruvida vinet alls provas – kommer det att lyftas till skyarna och ta slut på nolltid. Det finns alltså anledning att hänga på låset avseende det vinet. Ni behöver inte tacka för tipset – det är precis så bra det ska vara att vara en trogen HR.

Cream.

Jack Bruce – frossa

Den av vinifierat ytterst respekterade basisten, sångaren, Jack Brucemultiinstrumentalisten, kompositören, nydanaren, stilsättaren med mera Jack Bruce har lämnat in, vi frossar i ett Bruce-potpurri: Graham Bond Organisation, Cream, Cream, Cream, Jack Bruce m fl (tillfälle att höra Chris Spedding i sin bästa form), West, Bruce & Laing, Bruce, Gallagher & O’Neill (lycka på scenen), Jack Bruce & Ginger Baker, Bruce, Baker & Moore,  Jack Bruce & His Big Blues Band.

White Room

Det tål att diskutera hur hårdrocken kom till. Klart är att inget band påverkade och utvecklade den tidiga hårdrocken som Cream. Cream WHeels of FirePopulärmusikhistoriens första ”supergrupp”, där den svagaste länken var Eric Clapton, varmed allt torde vara sagt om nivån. Tre duktiga sångare och fantastiska instrumentalister. Rytmsektionens Ginger Baker och Jack Bruce har satt avtryck i musikhistorien som fortsatt gör sig påminda mest varje dag.  Cream hann på kort tid trycka ur sig ett pärlhalsband av låtar och White Room är ett bra exempel på hur det kunde låta.