Historien om Clos Dière blanc

Lade upp en grej om Clos Dière blanc 2004 på Facebook. Har därefter fått frågan från fler än några personer om att också säga något här på bloggen. Detta eftersom flera HR inte bevärdigar Fb med sin närvaro. Således här något om Clos Dière blanc.

Clos Dière blanc planerades redan 1988 (mitt första år vid rodret på Domaine Rabiega) och planterades 1989. Vid den här tiden fanns ugni blanc och clairette på gården. Två ganska neutrala volymdruvor, som vid tidpunkten var iskalla. Vinvärldens blickar var riktade åt ett enda håll (när det gällde vitt): chardonnay. Och möjligen också: sauvignon blanc. Märk väl att spridning av de här idag tretton på dussinet-druvorna då bara var i sin linda – bortsett från Australien och Kalifornien, där framförallt chardonnay redan satt sig i förarsätet, och det rejält.

Världens vinpreferenser styrdes också i icke ringa utsträckning av den eller snarare de stilar som skapades i de här områdena, och särskilt Kalifornien, under 1980-talet. Grunden till detta var det exploderande vinintresset i USA – en marknad som fortsatt, nu 35 år senare, växer så det knakar och sedan några år är världens största vinmarknad. Självklart hade den amerikanska preferensen stort inflytande i vinvärlden perioden 1985 – 2010 (med 2010 avses inte att den amerikanska smaken inte är mycket viktigt idag, bara att den powerdrivna amerikanska smakpreferensen minskat i betydelse, i alla fall tillfälligt).Nåväl. Vi planterade sauvignon blanc och chardonnay. Inget konstigt. Lite mer originellt var att vi planterade för att blenda de två. I efterhand har jag förstått att Hamilton Russell i Sydafrika och Hedges i USA gjorde detta vid ungefär samma tidpunkt (särskilt kul att notera med tanke på att jag sedan kom att konsulta för Hedges 2001-2015). Men de lät båda chardonnay-druvan dominera. Vi gjorde tvärtom. För att lyckas med det –  a-l-l-a plantskolor och andra förståsigpåare varnade och sa att ”det går inte” blenda chardonnay och sauvignon blanc, men ingen kunde säga varför och ingen, visade det sig, hade heller provat – studerade vi/jag de vid tiden allt vanligare klonerna ordentligt. Detta i syfte att hitta en kraftfull sauvignon blanc och en vekare chardonnay.Vårt skördearbete skedde sedan i enlighet med de där ”ingångsvärdena”. Chardonnay-druvorna skördades alltid tidigt på snudd på omognad, medan sauvignon blanc oftast fick nå full morgnad, ibland med viss råge. Druvorna odlades ekologiskt och med en rejäl grönskörd och vid mycket lågt uttag, som varierade mellan åren mellan aldrig översteg 25 hl/ha. Manuell skörd, gallringsband, och sedan mest hands off: ingen jäst, ingen klarning, ingen filtrering, mycket lite svavel, lagring på jästfällningen (vi tog självklart bort den första ”gros lies” men gjorde inget därefter)… Jäsning och en tids lagring i nya, franska barriquer (noga utvalda avseende ursprung, tillverkare och rostning för att passa visionen av vinet). De första åren med batonnage, men senare med remuage (vi snurrade på faten).Åsikterna om det här vinet gick sannerligen isär på den tiden det begav sig. På grund av druvvalet fick vi klassa Clos Dière blanc som lantvin (Vin de Pays, alltså det  som nu heter IGP). Det tyckte de ansvariga för AOC/P Côtes-de-Provence var skönt för de var redan irriterade på att vi gallrade druvor, jäste på fat (att vi jäste rosé på fat var de särskilt upprörda över) och hade andra dumheter för oss. Vad gällde smaken menade en del att det bara var för mycket, medan andra älskade vinet. Detta gällde inte minst ett gäng stjärnkrogar på kusten (med Louis XV i Monaco i spetsen), vilka blev de stora avnämarna för Clos Dière blanc.En utmaning med de senare årgångarna, låt säga 2000 – 2004 (sista årgången), var att det unga vinet var oerhört koncentrerat och smakrikt. En stil som chockade dem som trodde sig stå inför ett lätt och med tillsatt syra boostat vitvin från Provence. Det här var raka motsatsen. Vår rekommendation var att kunderna skulle spara vinet tio år innan de öppnade det. En höftning. Korkade häromdagen upp en Clos Diére blanc 2004. En flaska som lagrats under okej förhållanden. Vinet hade såklart passerat sin peak, som förmodligen inföll för tre-fyra år sedan, men var fortsatt vitalt och inte minst gott. Fortsatt mycket smakrikt och med en hygglig bärande syra (tidigt skördad chardonnay!). Har noterat att mognadsgraden kan variera mellan de här flaskorna – när jag senast öppnade en Clos Diére blanc 2004 för några månader sedan var vinet något yngre.

Musik. Musik.Musik.Musik.

3 svar på ”Historien om Clos Dière blanc

  1. Tack så himla mycket för texten! Det här är just det som fascinerar mig så mycket om vin! Hur gör man? Egentligen. 🙂

    Dessutom anser jag att Snowy White inte får den uppmärksamhet som han förtjänar.

  2. Någon undrade om det inte var lite viognier i Clos Dière blanc också? Jodå, några procent, men inte så mycket att det ”satte sig på vinet”. Viognier-stockarna som planterades året efter SB och chard, var inte den då relativt nya och alltmer poppis-klonen med högre avkastning och ganska enkelriktade aromer (den viognieren vi för det mesta får nuförtiden) utan den gamla, besvärliga klonen från Condrieu.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *