Clos Dière på auktion

Fick tips av en HR om att några flaskor från min tid på Domaine Rabiega/Clos Dière (februari 1988 – februari 2006) är med på Systembolagets dryckesauktion just nu. Klicka in här för att få mer info (och lägga ett bud). För er som är hugade att buda:Rabiega Vin Toussaint kostade på sin tid 100 € ut från gården. Har glömt hur många flaskor vi gjorde totalt, men det var väldigt få, jag tror det var runt 1000 st 50-cl:are, och de bestod/består av kraftigt botrytiserade druvor, eller snarare russin, från tre skördar (91, 92, 93 – som alltså blandats till en årgångslös blend, klassad som bordsvin i brist på annat). Året vi tog i som värst var 91, vill jag minnas, det tog då en vecka att skörda tillräckligt för att klämma fram ett par hundra liter, som i sin tur tog ett år att jäsa (i ny, fransk ek). Restsocker-halten i vinet ligger >200 g/l! Syran är därefter och det påminner mer om ett Eiswein än till exempel en sauternes. Oerhört koncentrerat. Fick till och med backa tillbaka lite på koncentrationen 92 och 93 för att göra blandningen drickbar. Vinet fick sedan åratal på ny ek, men det märks inte (!). Bara det vinet, Rabiega Vin Toussaint (Toussaint, alltså All Helgona, därför att det skördades runt den helgen varje år) skulle jag säga är värt de 1500 sek säljaren vill ha för samtliga vinerna.

Clos Dière ”cuvée I” då? årgång 2000 är den som landade in topp tre när Allt om Mat för något decennium sedan utsåg världens bästa syrah-viner, fick 98+. Dessförinnan har det fått Gold Award i Decanter, 19/20 (eller motsvarande) av Wine Magazine, Vine och Revue du Vin de France med flera. Högst vital idag och mår inte illa av ytterligare ett par års lagring (förutsatt lagringen skett korrekt hittills).

Årgången 98 är unik såtillvida att det är den ”vekaste” och kanske också elegantaste av cuvée I. Franska sommeliererna gav det i sin dåvarande guide 19,5/20 och öste lovord över det. Har inte provat på några år, har kanske haft lite svårt att ta åren, men hänger det fortsatt ihop är det ingen dum fredagskväll, eller varför inte outsider i en provning?

Slutligen 95. Det här vinet var mycket imponerande inledningsvis och fick, precis som syskonen ovan, massvis med goda noteringar och medaljer. Bland annat tre stjärnor i Bettane & Dessauve. Länge sedan jag provade. Bör vara både vid god vigör och gott idag.

OBS! Notera att Clos Dière ”cuvée I”, möjligen med undantag för mina båda sista årgångar, 03 och 04 (då vinet hette ”Clos Dière”), är gjorda med druvor som inte fått nå övermognad och även i övrig tillverkats för att drickas 10-20 år efter skörden, eller senare (1990 är fortsatt i god form). Priserna på cuvée I de olika årgångarna, beroende på när de köpts in, bör ha varit någonstans i häradet 25 (1995) – 35 € (2000). Teror inte att 95 någonsin såldes av SB, möjligen 98 och 00, i så fall låg de på ca 300 sek i butik då.

Fotnot: Första årgången av Clos Dire (I och II) var 1988. Enligt uppgift återlanserar nu den sedan två år nya ägaren till Domaine Rabiega etiketterna Clos Dière I och II, men idag är II ett andravin till I. På min tid var de olika blend (I=syrah på franska och slovenska fat, II=carignan, grenache och cab på franska och amerikanska fat). Hejhopp, så här såg vi ut när vi, mycket allvarliga, njöt de där vinerna från fat:

Ententa 2004

Sedan 2001 har jag till och från arbetat en hel del som konsult på olika håll i Bulgarien och för olika uppdragsgivare där. Mellan 01 och 06 hyrde Vinzavod Assenovgrad (”Vinfabriken i Assenovgrad”) mina tjänster. Inledningsvis gick detta utmärkt. Alla stod på tårna, från fabriksledningen till de unga önologer som genomförde mina instruktioner i praktiken. Fyra nya viner såg dagens ljus. Samtliga gjorda enligt bokens alla regler för hur kvalitetsvin ska tillverkas, från odlingen till buteljeringen.img_0217

Toppvinet hette Ententa och var en blandning av lika delar rubin, mavrud och cabernet sauvignon; Tsariza var ett elegant vin på rubin, toppad med lite cab; Mammouth ett bastant kraftpaket på mavrud toppad med cab; och sist men inte minst var Assena ett vin där allt som inte höll måttet för de tre ovan nämnda hamnade.img_0911

I samband med den enligt uppgift första vintävlingen någonsin i Bulgarien med en rakt av internationell jury, ledd av Jancis Robinson, placerade sig de av de här vinerna som deltog på prispallen och allt var frid och fröjd så till den milda grad att min uppdragsgivare snart prissatt de tre toppvinerna så de blev dyrast i Bulgarien. Inget fel i det. Vi/de la ner enormt mycket kraft och energi på att få detta bra och vinerna var inte billiga att producera.img_0770

Det där var 01:orna, som snabbt steg mot skyarna. Dessvärre blev 02 ett katastrofår i Bulgarien med översvämningar och alla tänkbara problem. Som rådgivare var jag då mycket bestämd på att inget av toppvinerna fick göras det året. Allt skulle bli Assena. Så blev det. Trodde jag. För några år senare hittar jag i företagets gästmatsal en flaska med en etikett från 02. På frågan om vad det var svarade chefen att det var ett provtryck och såg besvärad ut. Mina unga adepter kunde emellertid skamset erkänna att de tvingats buteljera och etikettera som om inget hade hänt 02. Med andra ord fanns en mängd svindyra, undermåliga flaskor ute med en etikett som bland annat sa att jag gjort vinet. I och med det avslutades vårt samarbete.img_0911

Huruvida vinerna fortsatt görs vet jag inte, men jag är tveksam till det, har i alla fall inte sett någon av dem på flera år. Bortsett från i min egen vinkällare. Plockade så fram en Ententa 2004 till pizzan häromdagen, alltså toppvinet gjort på rubin, mavrud och cab. Det här vinet var senast jag provade det för några år sedan fortsatt, ja, rått i kanterna, eller en aning råbarkat om det är lättare att förstå. Nu hade det rundats av på ett snyggt vis och den från början lite aggressiva eken satt sig som en fond bakom den långsamt mognande frukten; bra balans och viss elegans och framförallt fin frukt och god smak. Inte dumt alls. Nu kan vän av ordning invända att det där kan man ju säga om ett vin som ingen annan kan prova. Stämmer, men det finns nog fler flaskor kvar av det här vinet i Sverige, då en hel del lådor exporterades norröver och vinet var extremt ungt inledningsvis, så ni som har kvar en Ententa, Tsariza eller Mammouth: jo, det kan vara idé att dricka dem nu, men någon brådska är det inte och oroa er framförallt inte för att de skulle vara för gamla. Funkar till skink- och svamppizza.

Här kan man också läsa om Ententa från årgången 2001.

 

Test: osvavlat vin öppet två år

Enligt vad som är allom vitt bekant är vinfierat den enda forskningsinstansen i både världen och världshistorien som gett sig till att köra ett två år långt test av osvavlat vin i öppnad flaska. Allom bekant torde också vara de problem er utsände i de på djupet dykandes forskarnas vanligtvis med det ökade djupet alltmer upplysta värld ställts inför då den nyss nämnde fått ta till både list och lumpna tricks för att skydda forskningsprojektets mest vitala delar. Nog av. Det är ett halvår sedan vinerna senast provades. Visst brinner vi både till kvinns och mans av iver att få veta hur de båda osvalade vinerna, ett rött och ett vitt, är nu sedan de stått i öppna i blott till en tredjedel fyllda buteljer på terrassen härnere i södra Provence i två år?img_2169För att öka provningspanelens träffsäkerhet utökades panelen med två tillresta gäster samtidigt som övningen genomfördes i samband med att Hustrun var på sitt arbete och inte kunde se var buteljerna numer göms. Senast vinerna testades (i mars i år) var vitvinet bärnstensfärgat och uppvisade en ”okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry (amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt”.img_2169

Nu sex månader senare och efter att ha stått öppet i två år konstaterade gästerna att vinet påminde om vermouth och att det var gott. En slutsats som det går att hålla med om, med tillägget att doften var kraftfull och sötfruktig och snarast lovade något både fruktigt och sött. Smaken var helt okej och rent av lite trevligare än för sex månader sedan. Vad säger man? Inget överraskar längre, men det är synd att det inte finns så mycket vin kvar i flaskan nu för det här testet skulle sannolikt kunna pågå i all evighet.img_2169

Rödvinet då? Så här tyckte vi för sex månader sedan: ”…inte så kul inledningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra”. Nu tyckte vi att det nog tacklat av lite och att den flyktiga syran på doften var lite väl generös. Gästerna pratade om saker som citrus och att vinet var ”speciellt”. Hm, ska bli intressant att se vart det tar vägen de kommande sex månaderna.img_2169

Vad som hände med vinet i glaset över tid? Vet inte. Gästerna som saknade den hängivne forskarens seriösa och uppriktiga vilja att gå på djupet även då vi talar om Marianergraven, hinkade i ett obevakat ögonblick, då den mer seriöse vid bordet satt försjunken i djupa grubblerier, i sig allt och visade straxt med ljudligt smackande och klingande kristall att de suttit med tomma glas alltför länge.img_2169

Mando Diao!

Clos Diére cuvée II

Som för den uppmärksamme framgick av förra inlägget var er utsände i den av nostalgi och bortglömda minnen dallrande hågkomsternas halvimaginära värld nyligen och besökte sin arbetsplats 1988 – 2006. Som av en händelse hade samma kväll en god vän laddat upp med en rejäl köttskank och en Clos Dière cuvée II från 2000. Ett kul sammanträffande och självklart ett osökt tillfälle att på vinifierat säga några ord om den mindre kända cuvéen av Clos Diére.IMG_2519När jag kom till Domaine Christiane Rabiega, som gården då hette, gjordes där framförallt rosévin. Det såldes under gårdens namn och, i förekommande fall, på en ”andra-etikett” kallad St-Joseph (efter kvarteret där gården ligger). Det stod snabbt klart att om vi skulle lära oss något om vin gällde det att utveckla de röda och vita vinerna. Dessutom visade enklare kalkyler att vi sannolikt skulle göra ett bättre resultat om vi lyckades med konst- och vågstycket att etablera ett riktigt dyrt toppnummer på gården. Det toppnumret blev Clos Dière cuvée I, vilket vi ska be att få återkomma till i en senare post. Nu handlar det om cuvée II.IMG_2519

Med utgångspunkt från de druvor som fanns på gården gjorde jag bedömningen/chanstagningen att vi skulle kunna göra ett rent syrah-vin, något ovanligt i trakterna vid den här tiden, och ett, ändå ovanligare, vin på carignan och grenache, utan stöd från en tredje druva, som syrah eller cabernet sauvignon. Carignan ansågs vid den här tiden, och många år framåt, som något som katten släpat in och att vi satte druvan i högsätet var både impopulärt bland många av våra kollegor och något som andra tyckte var kokobäng. Att det skulle funka var jag övertygad om för jag hade sett en av mina läromästare, Miguel Torres JR, göra just ett sådant vin och sådär lagom plagierande hängde jag även på hans idéer om att lägga den där blenden på en mix av franska och amerikanska fat.IMG_2519

Medan cuvée I var ett vin för källaren, var cuvée II ett vin som skulle kunna behaga lite tidigare, kanske rent av strax efter buteljeringen. Samtidigt skulle det vara ett kvalitetsvin och hålla för många år i källaren. Över åren finputsade jag på ek-mixen och även om vinet alltid låg på franska och amerikanska fat kom både tunnbindare och lokala skogar/ursprung att ändras med tiden, liksom tiden på fat och själva druvmixen samt skördetillfället och macerationens längd. Komna till årgången 2000 satt allt på plats (och druvmixen hade stannat vid 60 % carignan, 20 % grenache, 20 % cabernet sauvignon).IMG_2519

En anekdot är att vi år 2000 även gjorde en Clos Dière ”American Blend”. Det var i princip en cuvée II (med lite mer cab) som vi skördade senare och gav mer tid i hårt rostade fat. Resultatet blev ett oerhört insmickrande och drickvänligt vin som kunde bälgas från dag ett. Skälet till att vi gjorde ”American Blend” var att det stod mig upp i halsen att så många vid den här tiden talade om powerviner som Bacchus gåva till mänskligheten och att vi som satsade på arbetet i vingården och att pilla så lite som möjligt med vinerna och snarare jaga balans och renhet än kraft och pondus framstod som gårdagens hjältar. I själva verket kan vem som hest göra ett powervin, även sopor till vinmakare, medan det är svårt att få till det där rena och balanserade uttrycket.IMG_2519

Men för Guds skull karl! Hur smakade Clos Dière cuvée II 2000? skrikfrågar nu kanske en och annan frustrerad HR:are med mer cuvée II i källaren än tålamod. Jodå, tackar som frågar, vinet var väldigt gott idag och hur bra det egentligen är förbjuder mig min falska blygsamhet att säga.

Hello Hooray!

Svavelfritt efter snart tre år

Drog i helgen en av de osvavlade rödingarna vi gjorde på Domaine de Brescou 2013, ni vet kanske, ren cab, jäst rakt av och buteljerad, odrickbar inledningsvis, synnerligen rustik och rå då, nu, efter snart tre år, riktigt saftigt god, inte rustik alls och för att prata matspråk mer låga smaker än om det varit svavlat, men tanninstrukturen är tveklöst bättre på det här än det svavlade syskonet, inga off flavours alls, bara renhet som vore det en nyputsad barnrumpa, vilket får er utsände i de osvavlade vinernas alltför ofta ointressanta och ibland rent av defektstinkande environger där funky inte har med musik att göra, att fundera över den enorma utmaningen den sanne naturvinsälskaren står inför då kören med naturvinsproselyter brister ut i patetiska hyllningskörer till den bakfyllefrämjande etanalens, det giftiga ochratoxinets, den beska orenhetens och den galopperande flyktiga syrans ära. Lite perspektivlöst, rent av navelskådande och kanske inte minst knappast ödmjukt med tanke på vem som gjort vinet som får den ovan nämnde att utropa det patetiska som strax ska följa, men hursomhelst: oh, så gott osvavlat vin kan vara!13517763_995576853873527_44434319_o

Svavelosande musik!

Judgement of Paris 40 år!

Idag bjuder flera amerikanska ambassader, bland annat den i Stockholm, in till jubileumsparty. Det som firas är att det är 40 år sedan den smått legendariska provningen ”Judgement of Paris”, provningen då jänkar-dryckjom för första gången gav sina franska kusiner på moppo. I samband med festligheterna i Stockholm får det fina folket tillfälle att se den inte alls tokiga filmen ”Bottle shock”, som, genomförd med de bästa av Hollywood-manér, handlar om begivenheterna då, för 40 år sedan. En film som alla, även den mindre vinintresserade, med fördel kan se.image3En del har kanske mer sådär en passant funderat över det genialiska i att sno titeln ”Judgement of Paris” från de gamla grekiska sagorna och mer närvarande över om det nog inte trots allt var något fuffens med den där provningen. Tja, till att börja med är sällan vinprovare hälften så bra som de själva tror, och om de får prova mer mogna och/eller välutvecklade saker jämsides med mer strama och eleganta varianter springer majoriteten på det lättillgängliga – det är för övrigt det som förklarar att väl mogna år alltid hyllas i sin ungdom, som nu 2015 (vilket, märk väl, inte alltid är fel). Det som hände 1976 var att utmärkta viner från USA med en mer tillgänglig sida ställdes mot purunga, mer svårspelade godingar från bland annat Bordeaux.MontelenaJuryn bestod av allt från provare som kunde det här med elegans, grundkvalitet och potential, sådana som trodde att de kunde det och sådana som varken kunde eller hade lust att kunna. Inte så konstigt att USA vann, i så väl röda som vita klassen. En del jury-medlemmar försökte ändra sina betyg i efterhand och flera menade att allt inte gått rätt till. Dumheter. Det är så det blir det när man vill vara något man inte är.Chateau Montelena fatIdag, då vinvärlden krympt och mognat, är det inte så konstigt att det som skedde 1976 i Paris skedde, och det är inte konstigt att jänkare och andra emellanåt vinner över de fantastiska referenserna från Frankrike. Avseende de internationella domarpanelerna vill er utsände i de inte alltid helt pålitliga bedömarnas grumliga synvinklar säga, att, utifrån 30 års vana av internationellt jury-arbete (senast här, som ordförande för Challenge Millésime Bio), har bedömarna alltid varit och är fortsatt av varierande kaliber och det händer lite då och då att halta viner vinner medaljer och det är nu inte så konstigt för var gång det sker är medaljören närmare den ordinära marknaden och dess förväntningar och i så måtto är de medaljerna mer konsumentupplysande än de mer elitistiska och navelskådande. Nog av.image1Judgement of Paris 1976, 40 år sedan i år. Vann på den vita sidan gjorde Chateau Montelena Chardonnay 1973. För er som är nyfikna på det här vinet så finns det i Sverige – i en yngre upplaga, sagt till er som är tappade bakom en vagn – och inte nog med det, här finns även den röda varianten av Montelena. Båda gjorda i samma med dagens mått mätt strama stil som då – Chateau Montelena är en av får producenter som aldrig fallit in i powerskolan. Vinerna:

Chateau Montelena Chardonnay 2013, nr 71649, 379 sek.

Chateau Montelena Cabernet Sauvignon 2013, nr 71926, 379 sek (enligt SB ”Nyanserad, mycket fruktig smak med fatkaraktäre, isnlag av svarta vinbär, kakao, plommon, mynta och vanilj. Serveras vid 18C till rätter av lamm-, nöt- eller viltkött.”).

Mersmak från Girard i februari

Ni som redan har koll på Girard Old Vine Zinfandel, nr 22337, 189 sek (se mer nedan), vet att det smakar mycket av det mesta samtidigt som det aldrig går över den där gränsen där det blir flabbigt. Kort sagt: just som vinet är på väg att halka ner i ett lika utslätat som kletigt Intet kommer där en snygg syra och en tanninanstruken strävhet och baxar allt rätt igen. Ni må tro vad ni vill om den saken, men det är riktigt snyggt vinmakeri det. Just det där med att balansera på gränsen är något av ett adelsmärke för Marco di Giulio, Glenn Hugo och de andra i teamet bakom Girards framgångar. Nu i februari har vi chansen att prova ytterligare ett par viner som köpts in i det tillfälliga sortimentet av Systembolaget.IMG_1024Först ut på fredag femte februari är Girard Artistry Red Blend 2012, nr 99659, 349 sek. Den här blenden är något av ett flaggskepp för vineriet. 59% cabernet sauvignon, 13% petit verdot, 11% malbec, 9% cabernet franc och 8% merlot. Samma sköna balans på gränsen till vad som inte går för sig och en rejäl munfyllare. Eller som Girard-folket själva säger ”De senaste 40 åren har vi framförallt fokuserat på balansen i våra viner. Vi försöker skörda vid exakt rätt tidpunkt och vi försöker alltid få till den perfekta ek-hanteringen för varje liten del i våra viner. Inte minst arbetar vi väldigt detaljerat i våra odlingar.” Druvorna i Artistry kommer flera olika lägen i Napa Valley (cab från St Helena, Oakville och Pope Valley, merlot och malbec från Yountville, Carneros och Rutherford, cab franc och petit verdot Pope Valley) och smakar precis så mycket som en äkta Girard ska göra utan att tappa fattningen. Den femte februari släpps 900 flaskor av Artistry som tillfällig lansering så passa på då.IMG_1019Längre fram i februari, närmare bestämt den tjugofemte, släpps 120 flaskor Girard Diamond Mountain Cabernet Sauvignon 2013, nr 90239, 499 sek. Ett annat vin från Napa Valley som heter duga, eller nåja, de flesta säger nog Diamond Mountain Cab och inte duga, men i alla fall, det här är ett annat fullödigt vin med en osviklig förmåga att fylla munnen och näsborrarna och sinnet och att tränga igenom båda vinterförkylningar och oväsen och andra störande inslag i vardagen. Om vi får tro avsändaren fungerar det här fruktpaketet bra med ”chipotle honey barbecue ribs” och med tanke på Girard-folkets genomgående oskuldsfulla och väna uppenbarelser finns det ingen anledning att inte tro på det.Napa-VallayOvan utlovades lite mer om Girard Old Vine Zinfandel och det som ska tilläggas är att nämnda vin de facto är det enda vinet i Systembolagets sortiment som är en zinfandel från Napa Valley! Detta tänker man nog mer sällan på men övriga listade produkter kommer från andra delar av Kalifornien eller rent av från Italien. Det finns ett par zinfandel från Napa Valley i beställningssortimentet och de kostar ungefär det dubbla och där har vi ytterligare två saker som gör Girard spännande: det är Napa Valley och även om det inte är direkt billigt är priserna humana för sitt ursprung. Och på tal om det, sist men inte minst ett ord om läckra Girard Mount Veeder Cabernet Sauvignon 2012, nr 74864, 499 sek: Finns i BS. Oops, det blev visst tre ord plus den här meningen.

Kalifornienmusik: 1,2, 3, 4, 5.

Test: Osvavlat vin öppet ett år!

Nu har ett osvavlat vitt och ett dito rött stått öppet, i halvfulla flaskor, i ett år. Buteljerna har för säkerhets skull stått på en provencalsk terrass, både vintertid och under sommaren. Det innebär ganska brutala temperaturer, framförallt på sommaren då kvicksilvret varit långt över 30+ vid flera tillfällen och dessutom under lång sammanhängande tid. Vid sidan om de där två vinerna, som vinifierats HR:are kunnat följa i flera bloggposter, har också en flaska Björk lämnats halvfull på terrassen. Nog av. Här är domen:bildDet vita, osvavlade chardonnay-vinet från Languedoc (Domaine de Brescou, årgång 2013) uppvisar efter ett år i öppen flaska en orange färg, doftmässigt står det omedelbart klart att det är vid liv och att det lever gott (!), en hel del frukt åt det sötaktiga till, en del gula plommon, en aning av ostbågemjöl slickat från fingrarna, smaken är en aning avslagen och lätt oxiderad, drar åt sherry oloroso till, återigen lite ostbågefingrar som det slickas på. När glaset fått stå upphällt någon halvtimme har det antagit en doft av lätt oxiderad druvmust.bild

Hustrun, som självklart bjöds in att (blind)prova utgöt sig på följande vis (håll då i minnet att detta är en kvinna som inte har mycket till övers för osvavlade viner, vilka hon anser är en styggelse och ett felsteg i Noaks grönskande vinmarker): ”Luktar vin jaune, mycket sötma i bakgrunden, sherryliknande i smaken”. Närmare ett erkännande än så kommer nog inte ett naturvin som stått i en halvfull pava i ett år på en terrass. Därmed inte sagt att hon kunde tänka sig att dricka vinet.bildPå tal om Hustrun provade hon även det röda, osvavlade vinet (också Domaine de Brescou, 2013, cabernet sauvignon). Här gick det till så att Hustrun doftade på vinet, gjorde en förfärlig grimas, tog sig samman, sa med en aningen ansträngd röst ”Det här känner jag igen”, en ny grimas, lätt sipp, ändå värre grimas, ansträngt ”Tycker inte om”, efter detta ställde Hustrun ifrån sig glaset med ett riktigt surkartsuttryck i fejan och en viftande hand som på halvfransosers vis betyder ”det där var inte att leka med” och, sedan hon också visat tungan samtidigt som hon gjorde den där handgesten och drog ihop fejan, ”uurrk, blää”. Efter detta fick inte Hustrun vara med mer på experimentprovningen, varför hon kördes iväg från provningslokalen (nyss nämnda terrass; vi har fortsatt typ svensk högsommar härnere i södra Provence).bild

Facit för det röda vinet: Helt okej med tanke på vad vi talar om, ingen omedelbar katastrof på något vis. Det här är ett litet, enkelt, robust rödvin med litet inslag av mörka körsbär och en del flyktiga syror, smaken är rustik och rå, sträv och lite volatil, men ändå ganska ren och defektfri. Imponerande. Påminner lite om en del brutala rödtjut från 1980-talet (och senare), då V&S styrde och ställde och såg till så pöbeln inte bara drack sötade budgetviner a la Parador och Merlot Oltina utan också sträva surkart som Coteaux de Languedoc, Chatelet (till vilket tanken framförallt for idag) med flera. Provade häromdagen på Domaine de Brescou samma rödvin från en nyöppnad butelj, det vinet var betydligt mer fruktigt och mindre rustikt och bråkigt.Björk 2014 - 2

Sav-vinet Björk slutligen. Det uppvisar på näsan framförallt trä, gillestuga och träslöjdslokalen i A-byggnaden Hjo centralskola. I smaken dyker något så spännande som rå lax upp parat med ren sav och ostbåge (riktig ostbåge, inte mjöl på fingrarna). Fullt drickbar även om den sett bättre dagar.

Mer Libertines.

Bevisat: Vin också örongodis

Enligt franska RTL2 har forskare i Oxford lett i bevis att vi också väljer vin med våra öron. Försöket var tämligen enkelt. En fransk respektive tysk hylla ställdes i ordning på ett snabbköp. Varannan dag spelades bayerska sånger, varannan franskt dragspel. Resultatet: dagarna med bayersk musik såldes dubbelt så mycket tyskt vin, dagarna med smäktande dragspel femdubblades försäljningen av franskt vin. Och det är inte nog med detta! I USAbild gjordes försök som visade att kunderna köpte både dyrare och mer vin när det spelades klassisk musik, medan de handlade billigare grejer när de fick höra ”Top 50”. I USA har andra försök visat att intaget av dryck, alkoholhaltig eller inte, påverkas av typen av musik och dess rytm och volym. Slutligen har en av RTL2 icke närmare namngiven önolog roat sig med att via provningar hitta de perfekta kombinationerna mellan 150 olika viner och 250 låtar. Bland annat kom hen då fram till att cabernet sauvignon går bra till Rolling Stones Honky Tonk Women och chardonnay till Blondies Atomic. vinifierat utgår från att Systembolaget har koll på läget och funderar över om avsaknaden av musik i butikerna ska minska kundernas köpbenägenhet eller om man fortsatt funderar över vilken musik affärerna ska förses med i syfte att få kunden att avstå köp. Kanske lite sådant här på 120 decibel? Det skulle vara effektivt, gissar vi. För att öka försäljningen av kändisboxar, bluff-zinfandel och spansk appassimento kanske det här vore något. Nog av. Enda sättet att få veta är att genomföra egna tester i Sverige. Vi ser fram emot det och lyssnar på given bakgrundsmusik i vinbutikens olika avdelningar: rött, champagne, vitt, rosé.

Girard – från Zin till Mt Veeder & Grieg

Har tidigare påpekat den för vinälskare tragiska utvecklingen i Sverige med sliskiga hittepå-appassimento och dito zinfandel, där de första namnet till trots inte behöver vara italienska och de sista inte amerikanska. Den som vill ha äkta vara måste dessvärre gå upp i pris, definitivt över 100 sek och mer sannolikt över 200 sek. Nu finns det å andra sidan inte så mycket att säga om att många konsumenter tycker om de där produkterna som är dagens Parador eller att producenter och importörer passar på att slå mynt där det går. För er som vill prova äkta äkta Zinfandel – menar med det dels Zinfandel från USA, dels sådan som inte sötats upp eller på annat vis anpassats efter skräpvinskonsumentens smakpreferenser – har jag tidigare rekommenderat det utmärkta sitta-utomhus-och-grilla-vinet Girard Old Vine Zinfandel, nr 22337, 189 sek. Vill nu passa på att puffa för ett par andra viner från Girard.IMG_1024I Sverige finns redan i Systembolagets beställningssortiment Girard Chardonnay, nr 74963, 175 sek. Det här är vinet för dig som längtar efter en tämligen klassisk chard från Kalifornien, med hästsparkens kraft men utan överdrifter i form av vare sig det ena eller det andra: på hustypiskt vis har det skickliga gänget på Girard även här lyckats späcka flaskan full av kraft, pondus och upplevelse utan att gå över gränsen någonstans. Om Girards Old Vine Zinfandel är det perfekta utomhus-rödvinet är det här det perfekta utomhus-vitvinet – även när du grillar.IMG_1022

I vinets värld tar det ibland tid att få som man vill. Det gäller framförallt viner som är särskilt efterfrågade. Till de sistnämnda hör allt som kommer fån det unika läget och lilla AVA Mount Veeder. Efter att ha kombinerat tjat med att fint stå med mössan i hand i kön har importören äntligen fått sig en tilldelning av Girard Cabernet Sauvignon Mt Veeder. Låt vara bara ett tiotal lådor men icke desto mindre förty: tio lådor är tio lådor och handlar det om ett sådant här vin är det inte fy skam. Självklart kommer det kosta skjortan när det når Sverige (förmodligen Systembolagets beställningssortiment såvida inte SB bestämmer sig för att lägga fingrarna på godbiten och köper in den som ”exklusiv vara”), men, och det är viktigt, efter hårda förhandlingar lär priset i Sverige stanna under 500 sek (gissningsvis 499 sek…) trots att dollarn skjutit i höjden och att priset egentligen borde landa runt 650 sek. Lämplig julklapp till vinfreaken? Släpps sannolikt i början av hösten eller så (följ vinifierat och håll dig uppdaterad…). Bergamusik med stämningsfull bonus.IMG_1019