Kvalitetskategorisering av vin

Sedan länge är rött-vitt-rosé etablerade vintyper. Numer kompletteras varje upplyst vinlista men den äldsta typen av alla: de orange vinerna, alltså gröna och i förekommande fall grå druvor vinifierade som vore de blå och avsedda att bli rött vin. Möjligen vill någon som egen grupp lägga till grå viner, alltså vin gris, viner som är mycket ljusa och/eller görs på druvor som är rosa/grå/gris, som pinot gris och grenache gris. I likhet med de orange har de grå historiskt vanligen hänförts till antingen de vita eller de rosa, och det ska man nog fortsätta göra.

Diskutabla kriterier

Utöver färgen har sötman och eventuella bubblor påverkat kategoriseringen, och på senare decennier i allt högre grad huruvida vinet är certifierat ekologiskt eller biodynamisk eller rent av marknadsfört under epitetet naturvin. Medan sötma och bubblor är synnerligen viktiga kriterier är de senare förvisso bra men också diskutabla. Inte därför att vi ska misstro den som till exempel fått sitt vin certifierat ekologiskt, utan därför att det egentligen inte säger så mycket. Möjligen är certifieringen en halv sanning, varför den behöver kompletteras.

Vadan detta? Hur kan jag som började odla ekologiskt redan för 30 år sedan komma med ett sådant påstående, ett diss av min egen grundinställning? Det handlar om att höja blicken och se hela bilden. Ekologiskt? Bra! Högintensivt ekologiskt? Kass. Konventionellt? Varken eller. Lågintensivt konventionellt? Bra! Gråskalorna är många…

Skördeuttaget

Med andra ord menar jag att skördeuttaget och filosofin kring detta är väl så viktigt som något annat när vi kategoriserar vinet. Jag skulle gärna se att vinerna, åtminstone på seriösa vinlistor, deklarerades som låg-, mellan- eller högintensivt odlade. Låt säga att gränsvärdena skulle vara <30 hl/ha (låg), 31-55 hl/ha (mellan), 56-90 hl/ha (hög) och 91- hl/ha (mycket högt).  Om inte annat skulle konsumenten se den direkta kopplingen mellan uttaget och priset. Man kunde vidare avkräva producenten information om hur mycket (kväve)gödsel och vatten som använts per hektar, samt vilka mängder växtskyddsbekämpningsmedel och traktordiesel som gått åt. Till många konsumenters förvåning kan så väl ekologiska som biodynamisk viner och för den delen ”naturviner” vara syndare avseende allt detta.

Kan vi då någonsin få till någon form av offentlig kategorisering av ovanstående slag? Sannolikt inte, men omöjligt är det inte att låta seriösa odlare ”kvala in” sina produkter via de krav på transparens som råder inom EU – alla inköp av insatsvaror måste enligt dessa regler bokföras och allt som görs i vinkällaren med mera måste föras in i en ”loggbok”, varför det alltså är möjligt att relativt enkelt kontrollera huruvida en odlare lever upp till att vara ”lågintensiv” eller inte.

Kompletteringar

Skulle man sedan komplettera nyss nämnda kvalitetsstämpel med vinets totala svavelhalt (välgjorda viner gjorda på friska druvor i en ren vinkällare tarvar ytterst lite svavel; att arbeta med lite svavel är ingen stor grej egentligen), har konsumenten två lätt begripliga kriterier att luta sig mot när den ska välja vin – och detta utan att behöva falla offer för hårt marknadsförda svartvita begrepp som ”ekologiskt”, ”biodynamiskt” och ”natur”. Sist men inte minst skulle konsumenten få en väldigt tydlig bild av vinet i flaskan om det dessutom finns information om halten flyktig syra och kanske rent av också brett; alltså två saker som en del gillar, andra avskyr och en del kan tycka om i lagom doser i rätt kemiska omgivning. (Att en allmän berättelse om hur vinet gjorts, alltså om det lagrats på ek, filtrerats och så vidare fortsatt ska finnas med är givet.)

Möjligen vill någon nu invända och säga att allt i vinet ska deklareras, det finns så många tillsatser och så vidare. Gör det? Missuppfattningarna kring detta är många och de enkla argumenten dominerar den diskussion. Fånerier slåss med trams och okunskap om att driva diskussionen, och i slutändan lär den okunniga diskussionen leda till att de regler för etikett-information EU just nu håller på att avsluta kommer vara ganska meningslösa sett som ren konsumentupplysning och indirekt hållhake på producenterna.

Fiona Apple! Fiona Apple! Och Fiona Apple!

Vin på inköpta druvor

När Clotilde Davenne nyligen gästade Sverige förvånades hon över att hon, för första gången någonsin, fick frågor om huruvida hon inte måste köpa in druvor för att klara att leverera de volymer hon säljer. Clotilde förvånades dels över att de här frågorna dök upp från ingenstans, dels över att de alls ställdes med tanke på att hennes verksamhet fortsatt är i sammanhanget liten och att Bourgognes vara eller icke vara i likhet med andra områden med svindyr mark, som Champagne, bygger på att det finns odlare som säljer druvor till varumärkesägarna. Hur okunniga kan folk vara, var nog en tanke som for genom hennes huvud samtidigt som hon sannolikt med gott fog kan misstänka att en avundsjuk kollega försöker få det att låta som något negativt att handla med druvor.

Men hur är det nu med det här med att göra vin av inköpta druvor? Kan det bli lika bra? Visst kan det det. Till att börja med ska ett vin bedömas utifrån sig självt och inte etiketten –  är det bra så är det bra (förlåt denna oerhörda självklarhet, som trots sin övertydlighet tycks gå somliga förbi). Vad gäller köpe-druvor kan vi lugnt utgå från att kvalitetsproducenter bara köper in kvalitetsdruvor – de kanske till och med i detalj styr underleverantörernas sätt att arbeta. Omvänt kan vi förvänta oss att den som är ute efter billigast möjliga druvor köper in dåliga druvor.

Nämner ovan Bourgogne och Champagne som två områden där det görs mycket vin på köpedruvor. Ett annat är Provence. De stora rosé-märkena är nästan uteslutande gjorda på inköpta druvor/vin. Mest känt kanske ”Whispering Angel” från Château d’Esclans är. Enligt Göran Bomans nyutkomna bok ”Provence – Vita, röda och även roséviner” säljs nu 4,7 miljoner flaskor av vinet varje år medan gårdens odlade areal är 48 ha – andra välsäljande viner med köpe-druvor är Jolie-Pitts Miraval, ”M de Minuty” och ”GR” från Château de Berne. Inget konstigt med detta. Så länge vinerna är bra.

När jag arbetade med Hedges i USA, 2001-2015, både vi köpte och sålde druvor varje år. Det kunde vara så att vi ett år fick mer av vår egen merlot än vi behövde. Då det var dyr frukt från Red Mountain kunde vi sälja den dyrt och använda pengarna till att köpa billigare merlot från den enklare appellationen Columbia Valley avsedd att ingå i vårt ”entry level-vin” med just Columbia Valley som appellation. Under Rabiega-tiden var Domaine Rabiega med toppvinet Clos Dière basen för verksamheten medan arrendegården Château d’Esclans gav ett behövligt volymtillskott, men den stora verksamheten låg i det som hette ”Rabiega Negociant” (i Besse-sur-Issole) och som till största delen arbetade med inköpta duvor/vin. Det vi gjorde i det sistnämnda fallet var att göra ett noggrant urval, köpa in och blenda så att ett plus ett inte blev två utan två och en halv, vilket gav utrymme för en liten marginal som sett till volymen ändå gav ett hyggligt resultat.

Hursomhelst, kontentan av ovanstående är att köpedruvor på intet vis i sig är något negativt. Det är bara usla producenter och usla viner som i sig är något negativt.

Hög tid för T Rex på den här jämrans bloggen! T Rex. T Rex. T Rex. Lady Stardust (a song for Marc).

Vin för veganen: sanningens stund

Nu har inte mindre än fyra HR:are på olika vägar hört av sig om en text de läst om veganskt vin. Alla undrar de om det som står där kan stämma. Vad står där? har jag frågat var och en av dem, och då har de räknat upp en del saker som det kan vara på sin plats att tillrättalägga för någon måtta på missuppfattningarna måste det vara också i vinvärlden.

Småkryp i vinet

En producent påstår (i texten, enligt HR:arna) att det inte finns veganskt vin då det alltid kommer med insekter som spindlar i processen och låt vara att dessa filtreras bort. Bortsett från att den som får en sådan uppgift rimligen bör fråga sig varför det inte är spindelben och skalbaggar i ofiltrerade viner så är det där bara dumheter och snarast en av producenten hissad varningsflagg för sig själv.

Ingen certifiering

På ett annat ställe sägs att det inte finns regler eller certifieringar för veganskt vin. Det gör det. Klicka här och se med egna ögon. Till exempel. Nu kan förvisso regelverken, både de som är mer officiella och de som är mindre officiella, variera något.

Regelverket

Bland annat kan de skilja sig åt i synen på huruvida hästar får användas för att plöja i vingården – något som inte minst är vanligt på biodynamiska gårdar. Enligt vissa regelverk får det inte förekomma om vinet ska kunna klassas som vegansäkert – andra certifieringar omfattar inte den sidan av saken. Vad alla är överens om är i korthet följande: Inga processhjälpmedel med ursprung i djurriket får användas (ex äggvita), saker som limmet till etiketterna eller det som eventuellt håller ihop kartongerna får inte på något vis komma från djurriket och det vegansäkrade vinet måste hållas tydligt avskilt från andra produkter/viner som inte är vegansäkrade.

Allmänt regelverk

Enligt lag måste för övrigt vin som behandlats med processhjälpmedel med ursprung i djurriket, som kasein och äggvita, märkas med information om detta på etiketten. Denna regel infördes för några år sedan och har gjort att de animaliska processhjälpmedlen ersatts med dito från växtriket.

Produkterna

Vad är det då för produkter som används? Enligt HR:arna talade texten om att det är klarningsmedel för att ta bort proteiner. Nu är det så att majoriteten klarningsmedel från djurriket är proteiner så de gör snarast saken värre, om man nu är ute efter att eliminera proteinerna. Proteiner klaras bort med till exempel leran bentonit eller så filtreras vinet (gör producenten ingenting kan en grå slöja uppstå i vinet, bland naturvinsacceptanter med flera är det inget problem, bland lågprisköpare är det ett gigantiskt problem då dessa har krav på att vinet ska vara fritt från synliga partiklar, grums och slöjor). OBS! Om du ska till att servera ett vin med slöjor till hysteriska människor: skaka flaskan i smyg innan vinet slås i glasen; vibrationerna får slöjan att lösas upp för stunden varför ingen då kan se de i vinet naturligt förekommande och i det här fallet synliga proteinerna.

Produkterna 2.0

Vad talar vi då om för produkter och varför används de? I första hand talar vi om kasein, äggvita, fisklim, gelatin och liknande* och de används ungefär som vid tillverkningen av den hemgjorda saften: för att klara vinet från lösa, ofta för ögat osynliga, partiklar (inte protein) och för att ge produkten lyster (till exempel kasein kan också användas för att ge ett vin ”yngre” färgnyans). Enkelt uttryckt rörs medlet ner i vätskan och får sjunka till botten. Efter några dygn flyttas så försiktig lejonparten av drycken till en ny behållare medan klarningsmedlet och det det tagit med sig till botten blir kvar i kärl nummer ett.

Andra medel

Är de här produkterna lätta att ersätta med annat från växtriket? Ja. Så då kan vem som helst göra ett vegansäkert vin utan större åthävor? Ja. Och som det verkar är de flesta viner som säljs inom EU redan i sig vegansäkrade via det allmänna regelverket om etikettmärkning? Ja.

Läs mer här: LOHAS & veganer.

*Tydligen nämndes i artikeln HR:arna läst ”blodplättar” som möjligt processhjälpmedel. Det tar emot att skriva om det för varje gång saken nämns kan det bidra till att hålla liv i en av vinvärldens värsta myter. Ja, det kunde förekomma en gång i världen att blodbaserade (protein)produkter användes för klarning men det har varit förbjudet under decenniers decennier nu. Borde vara förbjudet att tala om.

Musik. Film. Musik.

2017

Ni har säkert redan läst att 2017 är ett rekordår avseende liten skörd. Minsta sedan 61, säger en del och menar kanske 59, andra säger 45 och menar kanske något annat av krigsåren. Dåligt år, sammanfattar producenter inte sällan. Vad tycker du? frågar mig många. Jag tycker det är ett jättebra år. Visst, skörden är liten, och det kan innebära katastrof för enstaka odlare som drabbats av både frost och hagel – året utmärktes på många håll i Europa av mycket varm förvår och vår, då knopparna sköt fart ovanligt tidigt bara för att brutalt bringas av daga av en rejäl frostknäpp som svepte fram över stora delar av Europa i slutet av april, precis som 1991 (samma datum till och med , 21 april!) och när odlarna återhämtat sig från det slog haglet till och sedan regnade det och sedan blev det kruttorrt. Mest elände. Och ändå så bra.

År 2014 var, som tidigare återgetts här (och här) ett fantastiskt år för vitt och rosé. 2015 påminde i stora stycken om varma och torra 2003 men med mindre torka och fler odlare som kunde hantera den varma skörden. Ett år med, särskilt i de naturligt varma lägena, läckra och lättillgängliga rödviner och inte riktigt lika bra vitt och rosé (om man inte bara är ute efter kraft och rondör, men det stadiet har vinifierats HR:are passerat med råge så det vill ni inte veta mer om). 2016 är mer att betrakta som ett ”normalt” år med bra till hyfsade viner över hela linjen. Och 2017… 2017 lovar enormt mycket!

Vissa år står somliga druvaromer som kvastar ur provningsglasen och är så påtagliga att de hotar spränga tankarna de lagras i; som nystungna Tjuren Ferdinand i vätskeform far de runt inuti tanken och kräver att snarast få bli lössläppta så de kan förgylla världens vinkonsumenters såväl vardag som liv i sus och dus. Det händer ibland, och, som sagt, någon eller några druvsorter i stöten. 2017 står det kvastar ur anmärkningsvärt många glas med årets vin. Ser jag till Domaine de Brescou, som jag har koll på sedan 2006, har vi aldrig varit med om ett år då vi öppnar en provningskran på en tank och det flyger ut en vätska som fullkomligen skriker saker som ”syrah!!!”, ”grenache!!!”, ”mourvèdre!!!”… ja, till och med de redan blendade tankarna av vårt nya vita ”Château-vin” vrålsjunger som en Lemmy som ska bli en svan något i stil med ”grenache blanc roussanne marsanne clairette bourboleeeeenc!!!!!” för hur skulle det smaka om inte så som det gör 2017?

Kort sagt: köp vin från 2017. Även inkompetenta idioter lär lyckas få till ett eller annat drickbart glas detta år. Är det då långtidslagrare vi talar om? Det låter vi vara osagt än så länge, kanske, eller kanske, nog, inte, så bara köp och drick och fundera inte så förbannat mycket.

PS På Ästad Vingård, som jag också konsultar för sedan några år, blev det ett besvärligt år och skörden är mycket liten, dock återstår att se om den inte är riktigt riktigt bra å andra sidan.

Lemmy!

Vi, skräpvin & Jordens undergång

Enligt ny forskning har det än en gång bevisats att det världsomspännande jordbrukets huvudlösa jakt på stora skördar är en starkt bidragande orsak till att Jorden eller åtminstone människorasen riskerar att gå under (läs här). Alltför många bönder är alltför okunniga, hänsynslösa eller naiva för att inte fortsätta använda gifter som tar livet av världens insekter. Insekter som är av avgörande betydelse för vår överlevnad, eftersom ekosystemet enkelt uttryckt slås ut om insekterna slås ut.Innan vi nu rusar hen ur huse och förbannar eller rent av lynchar de lyckligt lallande dårarna till bönder som gör så här mot sig själva, oss och övriga artfränder och insekter och andra måste vi emellertid stanna upp och fråga oss varför de gör på detta viset? Vad får i övrigt vettiga personer att delta i det utdragna folkmordet på mänskligheten? Har vi, alltså du och jag och våra vänner, med saken att göra?

Klart vi har. Varje gång vi köper något ohemult billigt vet vi (ju?) att någon annan får betala. Vanligtvis naturen och emellanåt också en arbetstagare som lever under om inte slav- så i vart fall statarlika förhållanden. Vi vet (ju?) att enda sättet att sälja billigt är att producera billigt och det innebär allt som oftast stor skörd (förtydligande för den som har en trög dag: är skörden liten måste varje såld enhet kosta mer för att betala bondens arbetsinsats och de produkter som används) och att alla kostnader måste hållas nere så mycket det någonsin går.

Så länge vi efterfrågar billigast tänkbara fläskkött, t-tröjor, byråar och vinboxar får någon annan betala. En gris kanske, eller ett barn, eller en vingårdsarbetare, och ganska säkert naturen.

När den stackars bonden sprutar på med gifterna som ställer till det för de livsviktiga insekterna försöker hen bara tillmötesgå vårt krav på billigt vin att dricka i stora mängder. Och spruta måste hen för hen har gött sitt fält kraftigt och kanske också vattnat i sin jakt på stor skörd och lågt kilopris på druvorna, och när hen gjort det har hen ställt till det för vinrankan som svarar med stora och täta klasar där mjöldagg, mögel och annat lätt får fäste. Något som tvingar bonden att spruta mer för att hålla de här angreppen i schack. En ond cirkel. Med förödande konsekvenser för livet på Jorden. Bara för att vi ska få hinka billigt vin.

Brescou: CO2-neutralt, eko & hållbart

Det är inte lätt för konsumenten att hålla reda på vad som är vad bland de kvalitets- och odlingscertifikat som förekommer inom livsmedelsindustrin. När det kommer till vin har det blivit så att vinerna delas upp i två, kanske tre världar: Den konventionella och den ekologiska (och i någon mån naturvin). För många räcker det med en klassificering för att hen ska gilla, eller ogilla. Bortsett från det uppenbart ointelligenta i en sådan svartvit världsbild är det i viss utsträckning till förfång för både natur och människa.

Min uppdragsgivare Domaine de Brescou arbetar med låga skördeuttag, har en certifiering för hållbart jordbruk (”Terra Vitis”), är CO2-neutral och arbetar med låga doser svavel (oftast en bra bit under gränsvärdena för biodynamiska viner, som i sin tur är lägre än de ekologiska som i sin tur är lägre än de konventionella). Rent kommersiellt – och det kommersiella är i praktiken samma sak som producentens överlevnad – har inget av detta haft någon större betydelse. Vinerna saluförs inte som ”naturvin” och missar den konsumenten och den som är ute efter miljö- och människovänliga alternativ tittar bara efter eko-loggan – en logga som Brescou saknar. I alla fall fram till nu, för som tidigare meddelats på denna sida håller gården i skrivande stund på att ställa om till ekologiskt jordbruk och om tre år kommer eko-certifikatet finnas där på gårdens etiketter.

Vad har vi då ändrat i vår hantering för att få det här nya certifikatet? Ingenting. Jo, det är sant. Varför var gården då inte redan eko-certifierad? Ägaren tyckte, precis som sin rådgivare (gissa vem!), att det räcker med de hårdare reglerna för hållbart jordbruk och medvetet lågintensiv hantering av odlingen. Varför blir vi eko nu då? Jo, som torde framgått ovan är det det enda som konsumenten tycks bry sig om.

Det trista med det ovanstående är att många missar den i grunden avgörande frågan om huruvida producenten arbetar hög- eller lågintensivt. Kort sagt finns det inga kompromisser för den som strävar efter största möjliga uttag: den måste göda, vattna och bespruta så det står härliga till (skälet till att somliga beter sig så klandervärt är, såklart, att de vill få till riktigt billiga viner) och det oavsett vilken certifiering den eventuellt uppnått för sin gård och dess produktion (jo, även eko-certifierade gårdar kan arbeta med övergödning o s v). Ja, så är vi då tillbaka dit vi alltid kommer när vi talar kvalitet, hälsa och natur: de enda vinerna som är för dyra är de billiga (som Brigitte Bardot så fint uttryckt saken). Tyvärr. För den som i motsats till den som jagar stora skördar satsar på ett lågintensivt jordbruk, den måste höja priset eftersom skörden alltid blir liten, då det bokstavligen talat ligger i sakens natur.

Hur kan då Brescous viner relativt sett vara så billiga? Bortsett från att det kan bero på att världens konsumenter tycker illa om vinerna och inte vill ha dem är näraliggande förklaringar att viner från Languedoc rent allmänt är undervärderade – undantag utgörs av viner som rätta nått kultstatus samt viner som pushats med väl tilltagna marknadsinvesteringar – och att just Brescou aldrig lagt en cent på att marknadsföra sig. Tufft för ägaren, bra för er konsumenter som kan köpa de här, åtminstone utifrån miljö- och certifikatsynpunkt, välgjorda vinerna för en spottstyver. I Sverige finns till exempel Château de Brescou , nr 71705, 139 sek (grenache-baserat rödtjut som är tämligen allround på matbordet).

PS Årets skörd på Brescou: cirka tio procent ner (mindre än på andra håll då gården redan arbetar med låga uttag och därmed påverkas i mindre grad av år med liten volym; de som förlorar mest på ”torrår” o d är de som arbetar med höga skördeuttag), fantastisk kvalitet, nog bästa året jag sett där avseende nya ”Château-vinet” (både det röda och det vita), carignan, syrah och mourvèdre samt för rosévinet (grenache och pinot noir).

Grön musik. Alternativ grön musik.

Ett Rosé de Provence i min smak

När jag började min vinmakarbana 1988 kastades jag ofrivilligt in i rosévinernas värld. Jag var i Provence och här gällde det rosa långt innan jag kom hit. När turisterna strömmade till efter andra världskriget kom rosévinet väl till pass; de röda och vita härnere hade inte utan anledning dåligt rykte och sommargästerna ville gärna ha något svalkande och ingen annan vintyp passade så bra ihop med is som rosé. Med tiden började många producenter tala om att det svåraste som finns är att göra rosévin, för det är ju så knepigt med färgen och allt det där. Med rätta drog en och annan kollega i Bourgogne, Bordeaux, Champagne, Rioja och Barolo på munnen åt detta. Men på den vägen är det fortfarande: än i denna dag påstår en del att inget är så svårt som att göra rosé.Hur svårt är det då? Inte särskilt svårt för den som kan göra vin; druvorna kan vara sisådär och det finns en massa handgrepp att ta till under tillverkningen för att få fram rätt färgnyans och skapa frukt i doft och smak. När jag började göra vin för 30 år sedan var det få i Provence som trixade med vinerna i syfte att optimera det rosa – ändå färre slet passionerat i vingården för att skapa stora rödviner, och de där sistnämnda, de passionerade, hade inte särskilt höga tankar om sina rosa kollegor. Med tiden ändrade det där sig. Vinerna blev allt bättre härnere, framförallt under sena 1990-talet och 00-talet; medan de röda blev bättre och mer intressanta blev de rosa bättre och inte mer intressanta, snarare blev de mer likriktade. Varför?En stor del av äran för att kraftfullt ha förbättrat kvaliteten på rosévinerna och en stor del av skulden för likriktningen faller på den handfull rådgivande önologer som gör merparten av vinerna i Provence samt på Centre de Rosé i Vidauban, denna världens såvitt är känt enda forskningsstation för rosévin. Tveklöst finns stor kunskap på centrat och lika säkert har de gjort en massa spännande FoU kring de olika parametrar som står vinmakaren till buds då det rosa ska stöpas. Basreceptet är emellertid, låt vara synnerligen vinnande, ack så tråkigt: pressa inte för hårt (eller inte alls), mixa gärna skalmacererade batchar med direktpressade och använd flera olika aromfrämjande jästsorter, enzymer är alltid intressanta, jäs svalt, om du vill ha lite mer personlighet och bredd kan du jäsa en liten del av vinet på fat och så vidare. Inget nytt under solen egentligen, för så arbetade några redan för 30 år sedan, och andra, som Ott, körde på i sin traditionella, lätt oxiderade stil och lagring i stora foudre – inte alls superchict då men synnerligen personligt (och inte riktig så de gör sitt negociant-vin idag, byOtt).Många menar att Bordeaux blev så mycket tråkigare sedan Emile Peynaud kommit dit på 1950-talet och predikat hygien och ordning och reda. Något ligger det i det, samtidigt blev väl Bordeux som helhet snäppet bättre efter Peynauds framfart. Den likriktning vi till del sett i Bordeaux de senaste två decennierna handlar snarare om anpassning till den enkelriktade efterfrågan som dominerat marknaden, framförallt i USA, under de här åren – något som sakta svänger nu, inte minst tack var den nya generationen vindrickare och sommelierer som förespråkar personlighet, ursprung och rent av rena hands off-viner. En tillnyktring i min bok. Så hur går det då med ”le rosé de Provence”, fortsätter likriktningen eller ser vi tecken på fler viner med personlighet?

Njae, likriktningen är stor och lär fortsätta; efterfrågan på den likriktade typen av rosé från Provence tycks oändlig för tillfället och inbjuder inte till avvikelser från den förvisso trevliga men också trista grundmallen med den ljusa färgen, näsans grape och tropiska frukter och den lättsvalda klunken. Men visst finns det avvikare! Och då inte bara mer uppseendeväckande (välgjorda och kraftigt överprisade) ek-bomber som Château d’Esclans. Är sedan några år väl bekant med Château Marguï i Chateauvert och har följ utvecklingen där år för år. Det har svajat betänkligt ibland. Så som det gör när producenten är besatt av att gå hela vägen – som när gården inte besprutade alls och tappade sin skörd, eller när de lätt förvirrade bommade eken på det röda ett år. Men när det varit bra, har det var väldigt bra. Och nu har de sedan flera årgångar hittat rätt. Personliga viner med tydligt ursprung. I alla fall när vi talar rött. De vita har svajat mer men verkar sitta fint sedan ett par år och samma sak gäller de rosa. Provade igår vinet som är anledningen till det här långa inlägget: Perle de Marguï 2016.Det här är en Coteaux de Varois (alltså systerappellationen till Côtes-de-Provence, utbredd s a s inom sin syster), gjord på cinsault, grenache, syrah och rolle. Visst, där finns en ansats till grape men näsan är som sig bör när någon lyckats i Provence och inte sprungit enzym- och jästfabrikens ärenden komplex och dominerad av frukt i bemärkelsen inte helt lättdefinierad frukt, alltså mest bara ”frukt”, oerhört välbalanserat med en uppfriskande syra som ger den aningen nedtonade doften och smaken den skjuts de behöver för att göra livsnjutaren lycklig. Här talar vi gediget hantverk och en strävan efter att få uttrycka personlighet snarare än att lägga tillrätta och hamna i mittenfåran. Hatten av!

Rosa.

Vin nu som då

Den debatt som Uppdrag Granskning – utöver den om det självklara att innehållsdeklarera vinet – utlöste häromveckan påminde mycket om den debatt som uppstår varje gång någon säger ”titta hur vi gör nu och se hur de gjorde förr”. Precis som med nostalgin inom politiken – där ”förr” ofta är bättre trots trångboddhet, utedass och att folk dog i spanska sjukan och av infekterade småsår – framgår sällan hela bilden om förr i vinets värld. Dels kan man fråga sig hur de egentligen gjorde förr, dels vad ”förr” innebär.

Talar vi kanske om 1700-talet då Bellman spetsade vinet med pimpinella och annat så det blev drickbart? Eller talar vi om de gamla grekerna som kom på att lite tallkåda gör susen i ett annars ändå äckligare vin? Eller så var kanske vinerna hur goda som helst då, innan vi förstörde våra smaklökar och fick för oss att dricka hygieniskt korrekta produkter och viner utan överdrivna mängder etanal (alltså acetaldehyd), som kan uppstå i ett vin till och med då vinmakaren har koll – något vinmakaren nog inte alltid hade förr. Förresten, kan det vara så att vi talar om söta viner, alltså sådana de flesta var ”förr” och för övrigt är ända in i ”nu” om vi ser till några av de östeuropeiska länderna och dagens Kina?

Nej, vi talar nog om hur vinerna gjordes för ungefär 100 år sedan. Alltså ett halvsekel efter det att vetenskapen med Pasteur i spetsen klargjort hur ett vin blir till. Så låt oss titta i min gamla lärobok från 1934, ”Conseils rationnels sur la vinification”, och se vad den lär oss. Nu finns inte här utrymme för allt man sysslade med då varför vi hänvisar till de här två tidigare inläggen: Vintillverkning år 1934, Vintillverkning 1934 2.0.

Dock, för att citera något ur de tidigare inläggen: ”En intressant sak värd att notera i sammanhanget är det läroboken säger om ’radiojäst’ eller radioaktiv jäst. Vår vinmakarbibel lär oss, att det mest effektiva sättet att jäsa en must är inte bara genom att tillsätta jäst utan också en lagom dos radioaktivitet. Den sistnämnda har nämligen samma undergörande och effektiviserande effekt i jäsningsprocessen (bevisat av herrar Jacquemin och Gimel) som den har när den tillsätts markens gödningsmedel (bevisat av professor Stocklasa i Prag). Kort sagt jäser det bättre och snabbare och som en bonus blir alkoholstyrkan högre eftersom sockret så att säga tillvaratas bättre.”Joråsåatt… klart det var bättre förr…. och det trots att det, vilket boken beklagar, redan då var förbjudet att behandla ett stinkande vin med väteperoxid.

Det som ändrats till det sämre jämfört med förr är snarare hur vi arbetar i vingården framförallt avseende volymprodukterna. Låt er gärna påminnas om det genom att läsa texten som poppar upp i rutan då den förvetne klickar på ”Vintillverkning år 1934″. Noterbart är för övrigt att August Strindberg i ”Bland franska bönder” med utsikt från det sena 1800-talet ondgjorde sig över ofoget att alls göda vingårdarna, något som enligt Strindberg tydligt försämrat kvaliteten jämfört med hurudan den var på de glada 1830- 40-talen, alltså på den tiden bönderna gjorde vin på riktigt (och dessutom slapp spruta så förfärligt då mjöldaggen och mycket annat ännu inte hittat till Europa från Nordamerika).

Talande musik. Igen. Och igen.

PS I Sten Wiklands ”Vad är vad på butelj och fat” från 1949 talas inte längre om radioaktiv jäst, blott jäst. Wikland tar också upp saker som klarningsmedel (husbloss, äggvita, spansk jord), sötningsmedel, chaptalisering, centrifugering, calciumkarbonat (för att sänka syran), pastörisering (jodå, det mesta hettades på den tiden upp, förutsatt att tillverkaren hade möjlighet att göra så; för övrigt ett arbetssätt jag högst ofrivilligt tvingades bekanta mig med under min tid som rådgivare i Ukraina)… Ända in på 1960-talet var det mycket vanligt att viner förstärktes med kraftfullare droppar från sydligare breddgrader, inte minst Algeriet… Och så vidare.

Crémant de Bourgogne

I senaste Decanter skriver den förträfflige Andrew Jeffords om Crémant de Bourgogne. Han citerar Pierre du Couëdic på UPECB (står för Union des Producteurs Elaborateurs de Crémant de Bourgogne, och det betyder, typ, Föreningen för bubbel-producenter i Bourgogne) när denne påstår att varenda by i Bourgogne odlar druvor för crémant-framställning. Även Vosne-Romanée? frågar sig då Jeffords och svarar snabbt sig själv som den lilla upptågsmakare han är ”tydligen” och tar oss sedan med på en lång resa genom historien, av vilken det framgår att, visst, man har hållit på med bubbel i de här trakterna sedan Hedenhös eller i alla fall långt före Napoleon III. På tal om Nappe III så fick han i samband med ett besök 1860 bland annat en flaska Romanée Mousseux 1846 i gåva. Sedär, bra att vara kejsare ibland.Drygt hundra år senare, 1975 närmare bestämt, lanserades eller kanske snarare stadfästes begreppet ”Crémant de Bourgogne” för vitt och rosa bubbel från Bourgogne. Regler sattes upp och produktionen satte fart. På tal om regelverket påstås att just Crémant de Bourgogne omgärdas av de tuffaste reglerna i vinvärlden. Bland annat måste odlarna redan i mars deklarera om hen ska använda sina druvor för bubbel – ett sätt att se till att råvaran håller en hygglig nivå (det finns förstås en rad regler utöver detta högst rimliga krav). Cirka 2500 ha används idag för mousserande i Bourgogne och produktionen har ökat i rasande takt de senaste åren. Från en årlig produktion om cirka 65 000 hl 2001 till dagens drygt 150 000 hl. Störst är Veuve Ambal, Bailly Lapierre och Louis Boillot. Bäst är betydligt mindre Clotilde Davenne med sin disciplinerande och superrena stil – ett bubbel för den som har intakta smaklökar och god smak.

Idag kommer mycket av råvaran från de mer sydligt belägna delarna av Bourgogne, inte minst Mâcon. Historiskt låg tillverkningen framförallt i trakterna av Chablis och Auxerre, alltså där till exempel Clotilde Davenne huserar och även idag sourcar druvor (Chablis var för övrigt en stor druvleverantör till Champagne ända fram till 1900-talets början).En anekdot är möjligen att de nordligaste delarna av Bourgogne nästan kolliderar med de sydligaste avläggarna till Champagne, så nära varandra är de båda områdenas yttre gränser.

Sedan första juni finns Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 149 kr, i betydligt fler butiker än tidigare så kanske finns vinet på hyllan i var HR:s butik. Ett vin som dock måste beställas är Clotildes rosa variant (Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne Rosé, nr 70576, 185 kr), som finns i Sverige sedan några veckor. Båda vinerna är gjorda i Clotildes husstil, alltså med oerhörd skärpa och elegans, bra skjuts i syran och inbjudande fräschör. Druvorna är pinot noir och chardonnay och båda gör Clotilde för att, enligt uppgift, göra sig själv glad (!).

Let’s Dance.