Skörden Domaine Rabiega 3.0

En månad sedan förra skörderapporten. En hel del har hänt sedan dess – vilket inte hindrar att skörden fortsatt inte är klar.

Druvorna bärgades redan i början av september men vissa tankar jäser fortsatt. När man skriver ”jäser” tänker nog de flesta på den alkoholiska jäsningen, då sockret med jästens hjälp omvandlas till alkohol. Rätt så. Det är en jäsning alla viner genomgår – utan jäsning förblir musten… must. Men de flesta viner genomgår också en andra jäsning. Det är en jäsning som egentligen är en bakterie-driven omvandling, där syrlig äpplesyra blir till rundare mjölksyra. Detta sedan en i vinet naturligt förekommande mjölksyrebakterie fått göra sitt.

Den här ”malolaktiska jäsningen”, som omvandlingen kallas, är en opålitlig variabel i vinmakarens värld. När det gäller rött vin görs alltid omvandlingen. I vita och rosa viner kan vinmakaren välja att stoppa mjölksyrebakteriens framfart med hjälp av, till exempel, svavel och kyla. Med andra ord förekommer det vitt och rosa vin där den malolaktiska jäsningen inte skett. När vinmakaren väljer att blockera den sistnämnda är det vanligtvis därför att hen vill behålla maximal friskhet i vinet.

Men. Ibland sätter den malokatiska jäsningen igång medan den alkoholiska pågår, ibland rent av före den alkoholiska. Understundom händer inget speciellt. Vinmakaren kan bara glatt konstatera att både den alkoholiska och malolaktiska jäsningen är avklarad då vinet har analyserats efter jäsningen (det är laboratoriets rapport som ger besked om vinets kemiska status efter jäsningen). Andra gånger går det käpprätt åt skogen.  Till exempel om vinet får för mycket syre samtidigt som mjölksyrebakterien är aktiv och det finns ojäst socker kvar i musten/vinet. Den flyktiga syran skjuter i höjden på nolltid, och, märk väl, detta är framförallt ett problem för koncentrerade viner. Har aldrig varit med om ”galopperande flyktig syra” i tankar med lätt, okoncentrerat vin, men väl med de riktiga hästsparkarna.

Om nu detta gissel, denna mardröm, inträffar mitt i jäsningsarbetet, att en tank skjuter iväg den flyktiga syran, ja, då är det fara å färde och det gäller att agera snabbt. Steg ett är att stoppa aktiviteten i tanken. Det görs med svavel. Är skalen kvar i den falerande tanken ska dessa skiljas från det halvjästa vinet. Därefter görs en ”pied de cuve”. Kort sagt startar vinmakaren en jäsning i liten skala och tillsätter i flera steg detta jäsande vin till tanken som ska sättas igång igen. För det mesta fungerar detta och vinmakaren kan jäsa ut sin tank utan vidare dramatik. Andra gånger vägrar vinet hoppa igång igen, eller så fortsätter den flyktiga syran att skena. Då är det bara att stoppa jäsningen med svavel och kyla och filtrera vinet och… jäsa om det i samband med nästa års skörd – vinet blandas då i andra jäsande tankar och blir dels utjäst, dels återfår det en normal halt flyktig syra.

På Domaine Rabiega är nu det mesta färdigtjäst. Några småpytsar återstår dock och det är först då allt är klart om någon vecka som nästa steg i arbetet kan tas. Då görs en första blend av de olika vinerna. Mer om det i ett kommande inlägg.

Skörden Domaine Rabiega 2021 2.0

”Ni är väl snart klara med skörden?” har mer än en frågat de senaste dagarna och visst, vi har bara ett dagsverke kvar innan alla druvorna är bärgade. Men faktum är att varje nystartad jäsningstank innebär minst en månads, ofta två månaders arbete.Med andra ord: Om vi kör in de sista (cabernet-)druvorna i slutet av den här veckan, är vi ”klara” med skörden en bit in i november. Å andra sidan är det förstås nu, då druvorna ska bärgas, det är som mest arbetsintensivt. Höll på att lägga till ”oroligt” i slutet på förra meningen, men så enkelt är det inte. Oro för regn och hagel är en del av skörden, och det är oro för avbruten jäsning, galopperande flyktig syra med mera också. Det är inte förrän vinet ligger där i tanken, efter väl genomförd alkoholisk och malolaktisk jäsning, som vinbonden kan andas ut. Alltså om två månader.Just nu har vi ett flertal kärl som jäser. Tankar i rostfritt stål, öppna ekfat och betongägg. De första druvorna som kom in för snart tre veckor sedan jäser just nu alkoholiskt (de gröna/vita druvorna) eller malolaktiskt (de röda/blå druvorna). Källarråttorna – så kallas personalen i vinkällaren – springer mellan jäsningskärlen och mäter temperaturen och densiteten så vi vet att utveckling pågår – densiteten minskar allteftersom sockret jäser till alkohol –  och för att vi ska vara säkra på att utvecklingen går åt rätt håll provar de nyss nämnda och vinmakaren all must och alla viner varje dag.Min egen roll är dels, som nämnts ovan, att prova för att säkerställa att allt går som det ska, dels att  sätta ihop de många olika pytsarna vin så 1 + 1 alltid blir minst 3. Det arbetet börjar, åtminstone i mitt fall, redan ute i vingården, där jag försöker få en bild av varje fält och druvorna där. Denna bild brukar sedan klarna något när jag står vid gallringsmattan och går igenom druvorna allteftersom de anländer till vinkällaren.Det är utifrån den nyss nämnda bilden jag sedan fattar beslut om hur druvorna ska jäsas, och allteftersom den jäsningen pågår, alternativt då den är över, bestämmer jag hur vi går vidare, alltså vilka pytsar som ska slås ihop och, i förlängningen, hur de ska lagras de närmaste månaderna eller rent av åren. För att vara säker på att jag inte missat något eller omutifallatt någon blend drar iväg åt ett håll jag missat att förutse, måste korrigeringar göras allteftersom under lagringens gång. Faktum är att det är det där sista som är det roligaste med att göra vin i detalj och med högsta möjliga kvalitet som enda mål: Att det oförutsedda hela tiden inträffar och det gäller då att vara lyhörd för det och snabbt tänka om och fatta nya beslut utifrån de nya förutsättningarna. Detta sker allt som oftast mitt under pågående druvplockning och det händer också då vinet (eventuellt) är redo att buteljeras.

Musik. Musik. Skördebonus.

Skörden Domaine Rabiega 2021 1.0

Inte ens september och redan är hälften, eller mer, av druvorna skördade på Domaine Rabiega. Tidig mognad, eller snarare normal mognad utifrån den nya skördekalenderns tideräkning. När jag började min första vända på Domaine Rabiega 1988 skördade vi syrah i slutet av september/början av oktober. Nu gäller sena augusti/tidiga september.Året, 2021, har utmärks av eländes elände och massvis av tur. Det förra för alltför många av våra kollegor, det sista för oss. Skörden kommer förvisso bli väldigt liten på grund av den långa torkan i år, men vi får i alla fall en skörd och – paradoxalt nog tack vare torkan – den är galet bra: små druvor med fantastisk koncentration. Faktum är att druvorna är så koncentrerade och laddade att vi bestämt oss för att inte göra något rosévin i år. Enkelt uttryckt har druvorna fel balans och sammansättning för att fungera i målbilden för vårt rosévin.Det eländes elände som drabbat så många började i april – den kallaste aprilmånaden i mannaminne, toppad av flera dygn med kraftig frost. Frost som dels tar knoppar av daga, dels stör mognadsprocessen. På detta följde längre norrut i Frankrike oväder och regnstormar medan vi i södern drabbades av en flera månader lång torka. När vädret så började rätta till sig norröver, drabbades vi i söder, särskilt i de sydöstra delarna av Frankrike, av bränder. Torkan i kombination med hårda vindar är mums för mumma för elden, och när intellektuellt allt annat än överbegåvade individer välvilligt hjälper den på traven genom att kasta fimpar i torrt gräs eller rent av grilla på engångsgrillar i den fria naturen, står det inte länge på förrän tusentals hektar mark har härjats av elden.Vingårdar brinner inte. Tvärtom utgör de väl fungerande brandgator. Men att de inte brinner innebär inte att stockar inte kan torka sönder eller att druvor kan skrumpna ihop eller få sin smak förstörd av rök eller rent av det saltvatten vattenbombarna hämtar i havet. Oräkneliga av våra kollegor har fått årets skörd spolierad på det här viset. Och när alla trodde att nu kan det inte bli värre drog ett oväder fram här i förra veckan och dränkte vissa fält medan andra slogs sönder av hagel.

Nej, det är inget lätt år i år, och för många kommer det att vara det värsta någonsin. För konsumenterna bör det rimligtvis innebär att rosévinerna från Provence kommer gå upp något i pris, alternativ ner i kvalitet. Det sista inte därför att alla sitter med superkoncentrerade druvor utan därför att skörden kommer att bli mycket liten. Massvis av odlingar har förstörts helt eller delvis samtidigt som det är lite vätska i druvorna till följd av torkan.När det ser ut som ovan är den som klarat sig undan med blotta fasan, och en liten skörd, mer än tacksam och medan andra slickar såren kan vi planera för en exceptionellt bra årgång, låt vara med en aning blandade känslor.

Musik. Mer musik. Bonus.

Klimat & väder: Tufft för vinbönderna

Årets ovanliga kalla april i Europa och Frankrike och den stora frosten då, fick stor uppmärksamhet både i Sverige och på annat håll. Rätt så. Det där är en frost som inte bara kommer påverka årets skörd utan också nästa års. Skälet är att vinrankan är en överlevare och som sådan tenderar den att växa mer och ge mer frukt än normalt året efter frosten. Är inte det bra då? Jo, men bara för den som gör enkla, massproducerade viner vars främsta plikt är att vara billiga. Den som istället jagar kvalitet har ingen nytta av den där effekten. Tvärtom ger den mer arbete då det blir extra mycket att gallra bort.Hur har 2021 sett ut efter frosten? Inget vidare dessvärre. Förra veckan drog ett rejält oväder med virvelvindar, slagregn, hagel och översvämningar fram över Frankrike. Några delar, som Provence, klarade sig bra, men i princip alla andra vinområden drabbades, inte minst Bordeaux, Loire, Champagne och Bourgogne. I skrivande stund har ovädren upphört men det är fortsatt svalt, snarast dålig svensk sommar i stora delar av Frankrike. Ska man se positivt på detta är det inte alls fel för till exempel Champagne, som numer snarare har problem med för mycket sol, värme och torka – basvinet till champagne ska i första vara rent och syrligt, inte fruktigt och alkoholrikt – men på det hela taget är det, förstås, inte så bra.

Vad är det då som händer, är det klimatförändringarna alla talar om? Sedan sena 80-talet har enormt mycket förändrats för oss vinbönder. Vissa saker är vi själva ansvariga för, som att vi valt att plantera tidigt mognande kloner. Annat ligger utanför det som vi kan påverka. Vädret i södra Provence nu i förhållande till åren runt 1990 utmärks av mer extremväder: varmare, längre värmeböljor, kallare vissa perioder, längre torrperioder, fler och häftigare slagregn och översvämningar, mer frost… Sicket elände, som salig Peps skulle säga.En sak verkar stämma avseende klimatet och vädret och det är man ska akta sig för att dra förhastade slutsatser och att se saker isolerade från varandra. Ändå vill jag killgissa följande: Mina första år som vinbonde 1988-1999 var ganska lika de förhållanden som under lång tid då gällt. Det var stora årgångsskillnader. Mognaden uppnåddes eller uppnåddes inte, mer sällan uppnåddes den med råge, folk kunde tänka sig att chaptalisera (tillsätta socker för att få mer alkohol) vissa år. 2000-2010 påtagligt många lätta år att arbeta med, potentiellt full fenolisk mognad i druvorna en möjlighet snart sagt varje år . 2010-2020 en påtaglig skillnad i mognaden jämfört med 90-talet. Kanske har detta varit vinets gyllene decennium med massvis av enkla år att arbeta med, fin mognad och allt som oftast schysst naturlig syra. Tveklöst fler extrema väderförhållanden men under decenniets första år inte allmänt gällande, utan mer fråga om regionala katastrofer, som översvämningarna i södra Provence 2010 (med många dödsoffer, vilket nog få har koll på i Sverige). De senaste åren, som kan sägas leda in i 2020-2030, har extremvädren tilltagit och det har börjat bli mer riskabelt att odla vin. Hagel, slagregn, torrperioder, frost och översvämningar ställer till stora problem och så blir det nog framöver (och så småningom även i Sverige). Förhoppningsvis har jag fel…

PS Fick en fråga om hur skadligt hagel och slagregn är under perioden mellan blomningen och innan druvorna så att såga blivit på riktigt. Svaret är att druvorna nog oftast klarar extremvädren. Problemet är att lövverket kan slås ut helt (och då blir det ingen skörd) och att det kan bli stora skador på vinrankans stam och grenar, skador som bjuder in svampar och annat för stocken skadligt.

Musik.

Nu blommar vindruvan

Den som hyser en dröm om att besöka de sydfranska, eller andra , vinfälten då de blommar, för att där sitta och njuta av blomsterprakten och insupa den livgivande doften från vingården, blir grymt besviken om den försöker genomföra sin dröm. I verkligheten ser det ut som på bilderna här. Kort sagt ser man i stort sett ingenting, såvida man inte tar sig en närmre titt – för blommorna är små, pyttesmå.

Doften då? Jajo, det kanske doftar lite om man sätter näsan intill blommorna, men på det stora hela luktar åtminstone ekologiska gårdar så här års snarare av svavel och bordeauxvätska, och det kanske inte är en hit när huset Chanel ska sätta ihop nästa #5, om man säger så.

Bilden här nedan visar hur druvorna ser ut innan de börjar blomma. (Alla bilder från Domaine Rabiega, där jag är tillbaka sedan snart ett år, nu som konsulterande vinmakare)

Musik! Mer musik! Ändå mer musik!

Frosten 2021 : ett sanningens slutord

Rent allmänt blir det inte sällan så, att en utsaga från någon kopieras av någon annan och kopieras igen och så är det plötsligt en sanning. I vinvärlden gäller detta mer än i största allmänhet. Dels därför att vår värld är fylld av petimätrar, dels därför att många skribenter är okunniga eller lata eller både och. En sådan ”sanning” är att frosten 2021 blev så svår på grund av att det varit ovanligt varmt i mars, alltså före frosten, och att knopparna skjutit fart i förtid. Medan det antagandet – att tidig värme satt fart på knoppandet i vad som traditionellt varit att anse som förtid – stämmer på snart sagt varje år det senaste decenniet, stämmer det inte på 2021. Förvisso begåvades Frankrike med några rekordvarma dagar både i början och slutet av månaden, men på det hela taget bromsades knoppningen upp av kalla nätter, och årets knoppning är snarare att betrakta som sen – låt vara att det förekommer regionala avvikelser från detta.

Skälet till att årets frost är så speciell är snarare att det i april i år blev ovanligt kallt, alltså mycket svår frost, och det vid flera tillfällen under en tvåveckorsperiod. Faktum är att april 2021 var den kallaste aprilmånaden på 20 år i Frankrike. Därtill slogs det flera köldrekord under månaden och temperaturer som inte mätts upp de senaste 70 åren noterades. Sett över 100 år landar april 2021 på plats 35 på listan över seklets kallaste april (kallaste april inträffade 1986 följd av 1973 och 1958). Sett bara till de kallaste temperaturerna som uppmätts en aprilmånad hamnar april 2021 på plats 6 – inte sedan 1973 har så här låga temperaturer noterats.

Tilläggas ska att bortsett från de låga temperaturerna som uppmättes så höll dessa i sig över lång tid och fick på många håll hjälp av för kylan gynnsamma vindar – ytterligare två skäl till att frosten 2021 går till historien.Sist men inte minst (eftersom många frågat om hur det ser ut på gårdarna jag arbetar med i Frankrike): På Domaine Rabiega är skadorna de som tidigare nämnts, alltså 60-80% av fjolårsplanteringens knoppar och begränsade skador på ”vieilles vignes grenache” – kunde varit mycket värre, till del klarade vi oss så pass ”bra” på grund av nattkylan under mars som höll tillbaka knoppningen. På Domaine de Brescou drabbades framförallt stockarna på de lägst liggande markplättarna och nära de bäckar som rinner bland gårdens odlingar och på de platserna växer gårdens enklaste druvor – med andra ord hade vi relativt sett flyt där också (låt vara att skadorna är kännbara).

Efter frosten…

Det har nog inte förbigått någon att det varit rejält med frost i framförallt de franska vingårdarna i år.  Samtidigt som detta rapporterats heter det från vissa håll att det är ”inte så farligt” och ”det brukar ordna sig”. I dessa tider då folk blir kränkta för ingenting är det lätt att konstatera att de franska kvalitetsvinodlarna med rätta skulle kunna känna sig rejält kränkta av slika dumheter.

Saken är den att frostskadorna till del drabbar det första årets avkastning, vidare drabbar det även det nästkommande året genom de svårigheter sönderfrusna knoppar innebär för beskärningen samt den växtkraft en stock, som den överlevnadsinriktade klängranka den är, alltid reagerar med på ett år med lite frukt, vilket medför merarbete och potentiella kvalitetsproblem.Men värst är förstås den uteblivna skörden eller delen av skörden. Detta är oersättliga förluster.

Så hur är det då med detta att ”det brukar ordna sig” och så vidare? Jo, så är det för den som gör enkla bordsviner. Alltså volyminriktade budgetviner som ofta går under epitetet industriviner.  De här jepparna arbetar med ett avsevärt mycket högre skördeuttag än kvalitetsvinsproducenterna. Det innebär dels att de brukar ha ”mer kvar” i vingården efter en frost, dels att de med sina låga kvalitetskrav kan nöja sig med den undermåliga frukt eventuellt sent skjutande knoppar kan ge, dels kan de deala med andra industrivinsproducenter och köpa druvorna från dem, druvor från ett mindre drabbat område eller rent av ett annat land. Med andra ord är skördebortfallet när året summeras inte lika högt som helhet för landet som det förefaller vara direkt efter frosten. Men, det kvalitetsvinsproducenterna å sin sida förlorat, det är borta eftersom de inte kan ersätta sin dyrbara frukt med något annat.Lägg till det ovanstående att det vanligtvis utgår statligt stöd till drabbade bönder. Detta stöd beräknas på kvantiteten druvor. Det vill säga: alla druvor är lika mycket värda. Medan då en budgetvinsproducent med ett skördeuttag på 10 ton/hektar får ersättning för detta, får kvalitetsproducenten ersättning för sina låga och kvalitetsinriktade tre-fyra ton/hektar enligt samma mall, varför den förra får mer betalt.

Så, visst, det  är ”inte så farligt” och det ”brukar ordna sig”. För vissa.

Mitt tips både till er som lämnat industrivinerna bakom er och till er som snarast bör göra det: ta detta på allvar och stötta de hårt drabbade kvalitetsvinsproducenterna genom att dricka lite bättre viner, för övrigt både för er egen skull och den kvalitetsinriktade vinbondens. Dessutom gör ni miljön en tjänst.

Vinbondens vårfasa: frost

Våren har tveklöst sina positiva sidor och är väl för de flesta en härlig tid. För bonden i allmänhet och vinbonden i synnerhet lurar dock alltid frosten om hörnet, och det under flera månader. I mars hoppas de flesta av oss på kalla nätter och inte alltför varma dagar så knopparna fortsatt vilar i sin vinterdvala. Så snart de små liven vaknat är det fara å färde. En natt med några timmars frost kan sätta årets skörd på spel.Exakt hur länge den här faran föreligger varierar på var odlaren befinner sig. En svensk vinbonde kan räkna med frost snart sagt hela växtsäsongen och definitivt in i juni. Nere i södra Frankrike, där jag bland annat arbetar med Domaine de Brescou och särskilt med Domaine Rabiega, brukar risken vara liten från och med april. Men även då kan det smälla till. Det gjorde det 1991, och i fjol. Och i år!Hela Frankrike befinner sig just nu under attack från Kung Bores eftertrupper, och inte ens vi här neråt Medelhavet till kommer undan helt. Som tur är, är årets knoppning sen och när frosten slog till mot Domaine Rabiega natten till idag hade druvor som cabernet sauvignon och sauvignon blanc – som odlas på gårdens svalaste lägen, dessutom i en svacka där den kalla luften samlas – ännu inte ”slagit ut”. Tur det, för på andra delar av gården tog den gamla, fina grenachen stryk och en del av fjolårets planteringar fick sig en smäll de också. Exakt hur illa det är, vet vi först om någon vecka då vi kan göra en mer säker bedömning av läget. Nu håller vi tummarna för att väderleksrapporten, som hittills stämt till punkt och pricka, också stämmer framöver. Enligt den ska det bli strax över nollan i natt, varefter temperaturen de kommande nätterna snabbt lämnar riskzonen.

Men vad kan man som vinbonde göra när det drar ihop sig till frost? Ibland kommer kylan utan förvarning, men ofta har man förvarnats om att en köldknäpp är på gång.  I områden med återkommande frostproblem sätter en del in sprinklersystem som sprayar vatten över stockarna. När vattnet fryser till is runt knoppen skyddas denna genom en fysikens paradox mot frostens köldskador. Andra har kaminer eller gamla ”oljefat” som de fyller med brännbart material och ställer ut i vingårdarna. Åter andra tänder höbalar med vinden i ryggen. När vinden sveper in med den relativt varma röken är det också ett skydd. På vissa håll har vingårdarna utrustats med stora fläktar som drar runt luften så att kylan inte fastnar på marken runt stockarna. Utöver de här mer eller mindre vanliga sätten att bekämpa frosten finns det specialmaskiner av olika slag och den som tycker sig ha råd hyr en helikopter eller två som ligger och hovrar över de små knopparna.Har idag varit i kontakt med några vänner med vingårdar längre norrut. Det är inga trevliga rapporter de kommer med. Clotilde Davenne i Chablis – ett område som drabbas av något elände i stort sett varje år, frost, hagel eller översvämningar – upplevde en skräcknatt i natt med temperaturer runt sju-åtta minusgrader. Hur stora skadorna är vet hon inte än, men de är inte små… Bilden med snö här intill kommer från Clotilde. Fotografierna med de brinnande oljefaten och kaminerna kommer från Amelie Dugue-Couillaud på Château de la Ragotière i Muscadet. Amelie och hennes familj har tillbringat natten ute i vinfälten där de tänt och övervakat sina kaminer och oljefat. Medan vi i södern tror att det värsta är över här, väntar ytterligare en vaknatt fylld av ångest och oro för Amelie och Clotilde. ”Det ska fan vara vinbonde,” eller hur han nu skrev August Blanche.

Tappat och klart!

Stor dag på Domaine Rabiega idag. Vi har gjort vår första buteljering av fullt ut eget vin. Buteljeringen i augusti förra året, bara tre veckor efter övertagandet, handlade om vin som redan fanns i gårdens tankar och ekfat. Förvisso blandat av oss och ihopsatt av flera årgångar – men fortfarande inte vårt vin i grunden.

Vinerna vi nu tappat, eller buteljerat som det också heter, har innan vi kommit så här långt: skördats, jästs, lagrats, blandats och i förekommande fall klarnats och/eller filtrerats. Därtill har den administrativa enheten på gården haft att ta fram flaskor, etiketter, korkar, kapsyler, kartonger och, inte att förglömma, etiketter med ean-koder att klistra på kartongerna. Ett arbete producenten gör rätt i att inte ta lätt på. Kvaliteten på ”torrgodset” måste vara av samma nivå som flaskans innehåll. En slarvigt påsatt eller trasig etikett kan skrämma bort konsumenten och en undermålig korkleverans kan stjälpa hela lasset.

Vinerna som idag har tappats är:r Rabiega Blanc 2020, även känd som ”black label”. Ett vitvin på sauvignon blanc, chardonnay och viognier. Tre druvor och inte minst kloner av druvor som planterades 1989-1991 för att passa ihop så till den milda grad att 1+1+1=4. Druvorna till det här vinet plockades i ett huj på skördens första dag 2020, medan vi i vinkällaren desperat försökte få igång alla maskiner så vi kunde ta hand om de snabbt inkommande druvorna (som levererades med hjälp av en livsfarlig traktor utan bromsar, vilket trogna läsare av vinifierat säkert kan dra sig till minnes). De tre druvsorterna blandades och pressades direkt. Efter jäsningen fick vinet ligga några månader på sin jästfällning. Ett smakrikt och runt vin som nu måste vila gissningsvis tre månader för att fullt ut återhämta sig efter de omtumlande upplevelserna i samband med buteljeringen.

r Rabiega Rosé 2020, ytterligare en ”black label”. Ett rosévin på grenche och syrah. Jäst och lagrat en tid på ny ek. Har inte mycket gemensamt med de mer traditionella, blekfisiga rosévinerna från Provence. 500 buteljer, Kommer av självklara skäl kosta skjortan.

r Rabiega ”1920”, japp, ingår också i ”black label-serien”. Som tidigare framgått fick vi ta över en massa vin i samband med att gården köptes. En del av detta var så uselt att vi föredrog att destillera det eller göra vinäger av det. Men en del var helt okej och med rätt blend och viss uppfostran kunde det bli riktigt bra. Det första vinet vi gjorde så heter ”1819” och är en blend på vin från 2018 och 2019. Nu var det dags för ”1920”, alltså ett vin blandat på årgångarna 2019 och 2020. Till skillnad från ”1819” har vi här kunnat göra ett vin under skörden 2020 avsett att sitta ihop med skvätten vi bestämt oss för att spara från 2019. Spännande, tycker alla vinnördar med vettet i behåll och något att se fram emot när vinet släpps ut på marknaden fram på sensommaren eller när det nu kan bli.

Domaine Rabiega 2020. Äntligen, den gamla Domaine Rabiega-etiketten är tillbaka! Och vinet i flaskan är gjort i en stil som för den minnesgille lär påminna om Clos Dière cuvée II 1990-2001 och Domaine Rabiega 2002-2004. Till skillnad från Clos Dière, som ska ligga ytterligare några månader på betongägg och ekfat och sedan lagras länge på flaska, är Domaine Rabiega tänkt som ett mer direkt vin, lättare att ta till sig och lättare att sätta på matbordet samtidigt som konsumenten inte behöver vänta åratal på att vinet ska finna sig självt på de kaprisiösa lagringsvinernas  dunkla vis.

Musik.

”… planterade han på marken…”

På Domaine Rabiega, där jag måhända som bekant är tillbaka, nu som konsulterande vinmakare, har vi precis planterat ett drygt hektar syrah och en liten skvätt mourvèdre – en druva som tidigare inte funnits på gården. Detta inom ramen för ett medvetet och långsiktigt arbete med att få tillbaka gården och dess viner på kvalitetspyramidens topp. Och om nu ambitionen ligger där, att nå toppen på pyramiden, är ingen detalj för liten för att inte vara viktig. Inte minst gäller detta planteringen. Görs denna väl kan bonden glädja sig åt kanske 70-80 år med bra druvmaterial, görs den mindre bra kan det i värsta fall innebär att just den här åkerlappen aldrig kommer leverera på den önskade nivån – kanske måste planteringen till och med göras om efter några år.

Det sistnämnda, att göra om, är en katastrof. I samband med en omplantering måste bonden låta marken ligga i träda mellan fem och tolv år, beroende på jordens beskaffenhet (kan bland annat bedömas utifrån skicket på plantorna som tidigare vuxit på marken). Detta för att på ett naturligt sätt eliminera risken för att nematoder ska sprida virus till rankans rötter. Förr fanns möjligheten att påskynda processen genom att ”tvätta” jorden med en mer eller mindre, oftast mer, giftig produkt. Numer är det träda som gäller till båta för grundvattnet och förhoppningsvis oss alla. Tilläggas ska, att innan bonden kan ta ut full skörd efter planteringen måste hen vänta ytterligare fyra-fem år…

Innan vi nu kommit så långt att vi kunde sätta plantorna i marken hade alltså 1. De gamla stockarna ryckts upp. 2. Marken legat i träda/såtts med annat under flera år. 3. Marken djupplöjts och stenar och gamla rötter plockats bort för hand (ett grannlaga arbete). 4. Jorden snyggats till och fått en jämn yta. Utöver detta hade vi utifrån gårdens målsättning och förutsättningar valt ut en druvsort. I det här fallet alltså syrah. Men det räcker inte med det, för det finns många varianter av merparten druvsorter som används för vintillverkning. Därför måste bonden också välja variant, klon, av sorten hen bestämt sig för. Vi har med utgångspunkt från vår målsättning på Domaine Rabiega – bästa möjliga kvalitet – valt en lågavkastande, högkvalitativ klon. Sådana väljer bara den som är beredd på att arbeta med en liten skörd. Den som är ute efter mer volymbaserade viner som ska säljas till lägre pris gör ett annat val.

När sorten och klonen väl är vald, gäller det att hitta en lämplig rot till denna. Detta då i princip alla vinstockar numer är ”europeiska” sorter, som syrah och chardonnay, ympade på ”amerikanska” rötter, som ruspetris och berlandieri i olika korsningar. Orsaken till detta är den berömda vinlusen som angriper vinrankans rötter och tar död på stocken såvida inte rötterna utgörs av ”amerikansk” vitis, som kan leva i symbios med lusen. Ergo: en rot ska väljas. Denna ska dels fungera med sorten/klonen, dels med jorden och klimatet. Det finns rötter ämnade för nederbördsrika eller torra områden, för hög eller låg avkastning med mera. En vetenskap och ett synnerligen viktigt arbete att gå till grunden med innan plantorna åker i backen. På Domaine Rabiega har vi valt en rot som klarar torka och kalkrik  jord bra och som inte trycker på avkastningen.

Förr planterades alltid rankorna för hand. Numer används vanligen en planteringsmaskin och för att raderna ska bli raka navigerar traktorn med hjälp av en GPS. Planteringsmaskinen är så väl genomtänkt att den till och med ger den nyplanterade rankan en skvätt vatten innan den lämnar sin avkomma väl förankrad i marken. För oss som nu ska ta över ansvaret för den nya stocken gäller att skydda den mot hungriga kaniner och torka. Sedan återstår bara att sätta en pinne/stötta vid varje planta och att därefter placera ut de stolpar och den ståltråd som rankan ska klättra på i framtiden.

Musik.