Frosten 2021 : ett sanningens slutord

Rent allmänt blir det inte sällan så, att en utsaga från någon kopieras av någon annan och kopieras igen och så är det plötsligt en sanning. I vinvärlden gäller detta mer än i största allmänhet. Dels därför att vår värld är fylld av petimätrar, dels därför att många skribenter är okunniga eller lata eller både och. En sådan ”sanning” är att frosten 2021 blev så svår på grund av att det varit ovanligt varmt i mars, alltså före frosten, och att knopparna skjutit fart i förtid. Medan det antagandet – att tidig värme satt fart på knoppandet i vad som traditionellt varit att anse som förtid – stämmer på snart sagt varje år det senaste decenniet, stämmer det inte på 2021. Förvisso begåvades Frankrike med några rekordvarma dagar både i början och slutet av månaden, men på det hela taget bromsades knoppningen upp av kalla nätter, och årets knoppning är snarare att betrakta som sen – låt vara att det förekommer regionala avvikelser från detta.

Skälet till att årets frost är så speciell är snarare att det i april i år blev ovanligt kallt, alltså mycket svår frost, och det vid flera tillfällen under en tvåveckorsperiod. Faktum är att april 2021 var den kallaste aprilmånaden på 20 år i Frankrike. Därtill slogs det flera köldrekord under månaden och temperaturer som inte mätts upp de senaste 70 åren noterades. Sett över 100 år landar april 2021 på plats 35 på listan över seklets kallaste april (kallaste april inträffade 1986 följd av 1973 och 1958). Sett bara till de kallaste temperaturerna som uppmätts en aprilmånad hamnar april 2021 på plats 6 – inte sedan 1973 har så här låga temperaturer noterats.

Tilläggas ska att bortsett från de låga temperaturerna som uppmättes så höll dessa i sig över lång tid och fick på många håll hjälp av för kylan gynnsamma vindar – ytterligare två skäl till att frosten 2021 går till historien.Sist men inte minst (eftersom många frågat om hur det ser ut på gårdarna jag arbetar med i Frankrike): På Domaine Rabiega är skadorna de som tidigare nämnts, alltså 60-80% av fjolårsplanteringens knoppar och begränsade skador på ”vieilles vignes grenache” – kunde varit mycket värre, till del klarade vi oss så pass ”bra” på grund av nattkylan under mars som höll tillbaka knoppningen. På Domaine de Brescou drabbades framförallt stockarna på de lägst liggande markplättarna och nära de bäckar som rinner bland gårdens odlingar och på de platserna växer gårdens enklaste druvor – med andra ord hade vi relativt sett flyt där också (låt vara att skadorna är kännbara).

Efter frosten…

Det har nog inte förbigått någon att det varit rejält med frost i framförallt de franska vingårdarna i år.  Samtidigt som detta rapporterats heter det från vissa håll att det är ”inte så farligt” och ”det brukar ordna sig”. I dessa tider då folk blir kränkta för ingenting är det lätt att konstatera att de franska kvalitetsvinodlarna med rätta skulle kunna känna sig rejält kränkta av slika dumheter.

Saken är den att frostskadorna till del drabbar det första årets avkastning, vidare drabbar det även det nästkommande året genom de svårigheter sönderfrusna knoppar innebär för beskärningen samt den växtkraft en stock, som den överlevnadsinriktade klängranka den är, alltid reagerar med på ett år med lite frukt, vilket medför merarbete och potentiella kvalitetsproblem.Men värst är förstås den uteblivna skörden eller delen av skörden. Detta är oersättliga förluster.

Så hur är det då med detta att ”det brukar ordna sig” och så vidare? Jo, så är det för den som gör enkla bordsviner. Alltså volyminriktade budgetviner som ofta går under epitetet industriviner.  De här jepparna arbetar med ett avsevärt mycket högre skördeuttag än kvalitetsvinsproducenterna. Det innebär dels att de brukar ha ”mer kvar” i vingården efter en frost, dels att de med sina låga kvalitetskrav kan nöja sig med den undermåliga frukt eventuellt sent skjutande knoppar kan ge, dels kan de deala med andra industrivinsproducenter och köpa druvorna från dem, druvor från ett mindre drabbat område eller rent av ett annat land. Med andra ord är skördebortfallet när året summeras inte lika högt som helhet för landet som det förefaller vara direkt efter frosten. Men, det kvalitetsvinsproducenterna å sin sida förlorat, det är borta eftersom de inte kan ersätta sin dyrbara frukt med något annat.Lägg till det ovanstående att det vanligtvis utgår statligt stöd till drabbade bönder. Detta stöd beräknas på kvantiteten druvor. Det vill säga: alla druvor är lika mycket värda. Medan då en budgetvinsproducent med ett skördeuttag på 10 ton/hektar får ersättning för detta, får kvalitetsproducenten ersättning för sina låga och kvalitetsinriktade tre-fyra ton/hektar enligt samma mall, varför den förra får mer betalt.

Så, visst, det  är ”inte så farligt” och det ”brukar ordna sig”. För vissa.

Mitt tips både till er som lämnat industrivinerna bakom er och till er som snarast bör göra det: ta detta på allvar och stötta de hårt drabbade kvalitetsvinsproducenterna genom att dricka lite bättre viner, för övrigt både för er egen skull och den kvalitetsinriktade vinbondens. Dessutom gör ni miljön en tjänst.

Vinbondens vårfasa: frost

Våren har tveklöst sina positiva sidor och är väl för de flesta en härlig tid. För bonden i allmänhet och vinbonden i synnerhet lurar dock alltid frosten om hörnet, och det under flera månader. I mars hoppas de flesta av oss på kalla nätter och inte alltför varma dagar så knopparna fortsatt vilar i sin vinterdvala. Så snart de små liven vaknat är det fara å färde. En natt med några timmars frost kan sätta årets skörd på spel.Exakt hur länge den här faran föreligger varierar på var odlaren befinner sig. En svensk vinbonde kan räkna med frost snart sagt hela växtsäsongen och definitivt in i juni. Nere i södra Frankrike, där jag bland annat arbetar med Domaine de Brescou och särskilt med Domaine Rabiega, brukar risken vara liten från och med april. Men även då kan det smälla till. Det gjorde det 1991, och i fjol. Och i år!Hela Frankrike befinner sig just nu under attack från Kung Bores eftertrupper, och inte ens vi här neråt Medelhavet till kommer undan helt. Som tur är, är årets knoppning sen och när frosten slog till mot Domaine Rabiega natten till idag hade druvor som cabernet sauvignon och sauvignon blanc – som odlas på gårdens svalaste lägen, dessutom i en svacka där den kalla luften samlas – ännu inte ”slagit ut”. Tur det, för på andra delar av gården tog den gamla, fina grenachen stryk och en del av fjolårets planteringar fick sig en smäll de också. Exakt hur illa det är, vet vi först om någon vecka då vi kan göra en mer säker bedömning av läget. Nu håller vi tummarna för att väderleksrapporten, som hittills stämt till punkt och pricka, också stämmer framöver. Enligt den ska det bli strax över nollan i natt, varefter temperaturen de kommande nätterna snabbt lämnar riskzonen.

Men vad kan man som vinbonde göra när det drar ihop sig till frost? Ibland kommer kylan utan förvarning, men ofta har man förvarnats om att en köldknäpp är på gång.  I områden med återkommande frostproblem sätter en del in sprinklersystem som sprayar vatten över stockarna. När vattnet fryser till is runt knoppen skyddas denna genom en fysikens paradox mot frostens köldskador. Andra har kaminer eller gamla ”oljefat” som de fyller med brännbart material och ställer ut i vingårdarna. Åter andra tänder höbalar med vinden i ryggen. När vinden sveper in med den relativt varma röken är det också ett skydd. På vissa håll har vingårdarna utrustats med stora fläktar som drar runt luften så att kylan inte fastnar på marken runt stockarna. Utöver de här mer eller mindre vanliga sätten att bekämpa frosten finns det specialmaskiner av olika slag och den som tycker sig ha råd hyr en helikopter eller två som ligger och hovrar över de små knopparna.Har idag varit i kontakt med några vänner med vingårdar längre norrut. Det är inga trevliga rapporter de kommer med. Clotilde Davenne i Chablis – ett område som drabbas av något elände i stort sett varje år, frost, hagel eller översvämningar – upplevde en skräcknatt i natt med temperaturer runt sju-åtta minusgrader. Hur stora skadorna är vet hon inte än, men de är inte små… Bilden med snö här intill kommer från Clotilde. Fotografierna med de brinnande oljefaten och kaminerna kommer från Amelie Dugue-Couillaud på Château de la Ragotière i Muscadet. Amelie och hennes familj har tillbringat natten ute i vinfälten där de tänt och övervakat sina kaminer och oljefat. Medan vi i södern tror att det värsta är över här, väntar ytterligare en vaknatt fylld av ångest och oro för Amelie och Clotilde. ”Det ska fan vara vinbonde,” eller hur han nu skrev August Blanche.

Tappat och klart!

Stor dag på Domaine Rabiega idag. Vi har gjort vår första buteljering av fullt ut eget vin. Buteljeringen i augusti förra året, bara tre veckor efter övertagandet, handlade om vin som redan fanns i gårdens tankar och ekfat. Förvisso blandat av oss och ihopsatt av flera årgångar – men fortfarande inte vårt vin i grunden.

Vinerna vi nu tappat, eller buteljerat som det också heter, har innan vi kommit så här långt: skördats, jästs, lagrats, blandats och i förekommande fall klarnats och/eller filtrerats. Därtill har den administrativa enheten på gården haft att ta fram flaskor, etiketter, korkar, kapsyler, kartonger och, inte att förglömma, etiketter med ean-koder att klistra på kartongerna. Ett arbete producenten gör rätt i att inte ta lätt på. Kvaliteten på ”torrgodset” måste vara av samma nivå som flaskans innehåll. En slarvigt påsatt eller trasig etikett kan skrämma bort konsumenten och en undermålig korkleverans kan stjälpa hela lasset.

Vinerna som idag har tappats är:r Rabiega Blanc 2020, även känd som ”black label”. Ett vitvin på sauvignon blanc, chardonnay och viognier. Tre druvor och inte minst kloner av druvor som planterades 1989-1991 för att passa ihop så till den milda grad att 1+1+1=4. Druvorna till det här vinet plockades i ett huj på skördens första dag 2020, medan vi i vinkällaren desperat försökte få igång alla maskiner så vi kunde ta hand om de snabbt inkommande druvorna (som levererades med hjälp av en livsfarlig traktor utan bromsar, vilket trogna läsare av vinifierat säkert kan dra sig till minnes). De tre druvsorterna blandades och pressades direkt. Efter jäsningen fick vinet ligga några månader på sin jästfällning. Ett smakrikt och runt vin som nu måste vila gissningsvis tre månader för att fullt ut återhämta sig efter de omtumlande upplevelserna i samband med buteljeringen.

r Rabiega Rosé 2020, ytterligare en ”black label”. Ett rosévin på grenche och syrah. Jäst och lagrat en tid på ny ek. Har inte mycket gemensamt med de mer traditionella, blekfisiga rosévinerna från Provence. 500 buteljer, Kommer av självklara skäl kosta skjortan.

r Rabiega ”1920”, japp, ingår också i ”black label-serien”. Som tidigare framgått fick vi ta över en massa vin i samband med att gården köptes. En del av detta var så uselt att vi föredrog att destillera det eller göra vinäger av det. Men en del var helt okej och med rätt blend och viss uppfostran kunde det bli riktigt bra. Det första vinet vi gjorde så heter ”1819” och är en blend på vin från 2018 och 2019. Nu var det dags för ”1920”, alltså ett vin blandat på årgångarna 2019 och 2020. Till skillnad från ”1819” har vi här kunnat göra ett vin under skörden 2020 avsett att sitta ihop med skvätten vi bestämt oss för att spara från 2019. Spännande, tycker alla vinnördar med vettet i behåll och något att se fram emot när vinet släpps ut på marknaden fram på sensommaren eller när det nu kan bli.

Domaine Rabiega 2020. Äntligen, den gamla Domaine Rabiega-etiketten är tillbaka! Och vinet i flaskan är gjort i en stil som för den minnesgille lär påminna om Clos Dière cuvée II 1990-2001 och Domaine Rabiega 2002-2004. Till skillnad från Clos Dière, som ska ligga ytterligare några månader på betongägg och ekfat och sedan lagras länge på flaska, är Domaine Rabiega tänkt som ett mer direkt vin, lättare att ta till sig och lättare att sätta på matbordet samtidigt som konsumenten inte behöver vänta åratal på att vinet ska finna sig självt på de kaprisiösa lagringsvinernas  dunkla vis.

Musik.

”… planterade han på marken…”

På Domaine Rabiega, där jag måhända som bekant är tillbaka, nu som konsulterande vinmakare, har vi precis planterat ett drygt hektar syrah och en liten skvätt mourvèdre – en druva som tidigare inte funnits på gården. Detta inom ramen för ett medvetet och långsiktigt arbete med att få tillbaka gården och dess viner på kvalitetspyramidens topp. Och om nu ambitionen ligger där, att nå toppen på pyramiden, är ingen detalj för liten för att inte vara viktig. Inte minst gäller detta planteringen. Görs denna väl kan bonden glädja sig åt kanske 70-80 år med bra druvmaterial, görs den mindre bra kan det i värsta fall innebär att just den här åkerlappen aldrig kommer leverera på den önskade nivån – kanske måste planteringen till och med göras om efter några år.

Det sistnämnda, att göra om, är en katastrof. I samband med en omplantering måste bonden låta marken ligga i träda mellan fem och tolv år, beroende på jordens beskaffenhet (kan bland annat bedömas utifrån skicket på plantorna som tidigare vuxit på marken). Detta för att på ett naturligt sätt eliminera risken för att nematoder ska sprida virus till rankans rötter. Förr fanns möjligheten att påskynda processen genom att ”tvätta” jorden med en mer eller mindre, oftast mer, giftig produkt. Numer är det träda som gäller till båta för grundvattnet och förhoppningsvis oss alla. Tilläggas ska, att innan bonden kan ta ut full skörd efter planteringen måste hen vänta ytterligare fyra-fem år…

Innan vi nu kommit så långt att vi kunde sätta plantorna i marken hade alltså 1. De gamla stockarna ryckts upp. 2. Marken legat i träda/såtts med annat under flera år. 3. Marken djupplöjts och stenar och gamla rötter plockats bort för hand (ett grannlaga arbete). 4. Jorden snyggats till och fått en jämn yta. Utöver detta hade vi utifrån gårdens målsättning och förutsättningar valt ut en druvsort. I det här fallet alltså syrah. Men det räcker inte med det, för det finns många varianter av merparten druvsorter som används för vintillverkning. Därför måste bonden också välja variant, klon, av sorten hen bestämt sig för. Vi har med utgångspunkt från vår målsättning på Domaine Rabiega – bästa möjliga kvalitet – valt en lågavkastande, högkvalitativ klon. Sådana väljer bara den som är beredd på att arbeta med en liten skörd. Den som är ute efter mer volymbaserade viner som ska säljas till lägre pris gör ett annat val.

När sorten och klonen väl är vald, gäller det att hitta en lämplig rot till denna. Detta då i princip alla vinstockar numer är ”europeiska” sorter, som syrah och chardonnay, ympade på ”amerikanska” rötter, som ruspetris och berlandieri i olika korsningar. Orsaken till detta är den berömda vinlusen som angriper vinrankans rötter och tar död på stocken såvida inte rötterna utgörs av ”amerikansk” vitis, som kan leva i symbios med lusen. Ergo: en rot ska väljas. Denna ska dels fungera med sorten/klonen, dels med jorden och klimatet. Det finns rötter ämnade för nederbördsrika eller torra områden, för hög eller låg avkastning med mera. En vetenskap och ett synnerligen viktigt arbete att gå till grunden med innan plantorna åker i backen. På Domaine Rabiega har vi valt en rot som klarar torka och kalkrik  jord bra och som inte trycker på avkastningen.

Förr planterades alltid rankorna för hand. Numer används vanligen en planteringsmaskin och för att raderna ska bli raka navigerar traktorn med hjälp av en GPS. Planteringsmaskinen är så väl genomtänkt att den till och med ger den nyplanterade rankan en skvätt vatten innan den lämnar sin avkomma väl förankrad i marken. För oss som nu ska ta över ansvaret för den nya stocken gäller att skydda den mot hungriga kaniner och torka. Sedan återstår bara att sätta en pinne/stötta vid varje planta och att därefter placera ut de stolpar och den ståltråd som rankan ska klättra på i framtiden.

Musik.

Grålarven: Vingårdens vandrande vålnad

Det finns mycket lömskt som väntar den som ger sig på det otacksamma yrket vinbonde. Till det mest lömska hör så här års på de södra breddgraderna snart vingårdens vandrande vålnad: ”grålarven”. Tänk er en larv som gräver sig ner i jorden dagtid så den inte syns, bara för att så snart nattens timma slagit, krypa ut ur sin håla och ge sig till att käka upp vinrankans knoppar!

Så illa är det: medan den intet ont anande vinbonden ligger och snarkar och drömmer i rosa, vitt och rött, käkar nattflyslarven upp de späda knopparna och knäcker årets skörd redan i sin linda. Men vad är detta? undrar då ni som tror att vinbonderiet är en dans på rosor. Jo, det är, som ovan antytts, en blivande nattfjäril i form av en larv som under dagen bidar sin tid nerkrupen i jorden och nattetid lever rövare i vingården och festar på rankornas späda knoppar.

Vad kan då bonden göra om hens odlingar hemsöks av detta gissel – här för enkelhetens skull rätt och slätt kallad ”grålarv” då det finns ett otal varianter av eländet? Enklast och mest ekologiskt är att se till att ha ett gäng fladdermöss hängande någonstans på gården. Fladdermöss förefaller äta grålarver som funnes det ingen morgondag. Andra naturliga fiender till grålarven är till exempel väl utvalda spindlar och tättingar, vilket kan vara bra att känna till när bordssamtalet på fina festen börjar klinga av och ingen vet vad den ska säga riktigt.

Åh, just det, den där konversationen, här ett litet konversationslexikon så ni verkligen kan hålla samtalet flytande ett tag, namn på vanliga nattflyn/grålarver i våra vingårdar: Agrotis segetum, Agrotis exclamationis, Agrotis bigramma, Noctua pronuba, Euxoa nigricans, Xestia c-nigrum.

Gizmodrome.

Naturvin & druvtypiskhet

Fick häromveckan i samband med en work shop med studenter i Grythyttan frågan varför det är så svårt att hitta druvtypiska aromer i naturvin. Nu är det ju inte alltid så, men påfallande ofta. Medan välgjorda, osvavlade viner kan uppvisa aromer som äpplemos, gula äpplen, saft, saftsoppa, fruktkompott och druvjuice, kan de svavlade kvalitetsvinerna ge prov på aromer som är knutna till en viss druva, alltså aromer som citrus, krusbär, bivax, viol, smultron, hallon, asfalt och peppar (ja, det är skjutet från höften och inget att fördjupa sig i här och nu så läs bara vidare). Svaret på detta är inte helt enkelt men det går att se några tydliga skäl till att det föreligger skillnader mellan svavlade och osvavlade viner vad gäller aromerna i det här hänseendet.Men först: ett kvalitetsvin tarvar inte mycket svavel; den som kan sin sak och arbetar med rena druvor och en ren vinkällare kan utan större åthävor göra sina viner med en total svavelhalt  långt under hälften av vad som tillåts. Samtidigt är det viktigt att vinmakaren går in med sin svaveltillsats vid rätt tillfälle. Gör hen inte det kan insatsen förfelas och vara direkt negativ för vinets fortsatta utveckling (det förklarar också varför en del svavlade naturviner, som bevisligen har så låg svavelhalt som 30-40 mg/l, kan lukta svavel). Låt oss därför för enkelhetens skull utgå från att allt nedan görs korrekt.1.Frågan gällde också om klarning och filtrering används för att förhöja druvkaraktären (detta eftersom ”naturviner” inte klaras eller filtreras). Svaret är att majoriteten kvalitetsviner inte klaras eller filtreras och det snarast av motsatt skäl: hård klarning eller filtrering kan strippa vinet på såväl aromer som färg och struktur (försäljarna av filter hävdar annat, men många års erfarenhet på fältet talar sitt tydliga språk). Så nej, utebliven klarning eller filtrering påverkar inte ”druvtypiskheten” i vinet negativt.2.Vad gäller de druvtypiska aromerna är de flesta av dessa mycket flyktiga. De uppstår under jäsningen och förflyktigas väldigt lätt efter denna. Eftersom flera av dem är svavelbaserade (det uppstår alltid lite ”naturligt” svavel i vinet under jäsningen och ibland följer svavel som druvorna besprutats med in i jäsningskaret) och eftersom svavel kan motverka att aromerna förflyktigas, kan vinmakaren gå in med en mindre mängd svavel efter den alkoholiska jäsningen i syfte att bevara de nämnda aromerna. Andra väljer att inte göra så, ofta till priset av att de flyktiga aromerna går förlorade.

Vidare jäses och, inte minst, lagras flera ”naturviner” på amforor och andra kärl som inte är helt gastäta, varför en (önskad) långsam oxideringsprocess kan ta plats – en oxidation som är ett direkt hot mot de flyktiga aromerna (såvida dessa inte skyddats med svavel). Med andra ord ytterligare ett skäl till att vi eventuellt hittar mindre druvtypiska aromer i ett ”naturvin”.Sist men inte minst ”maskerar” en liten mängd svavel vissa ”off-flavors” som till exempel etanal; ”off-flavors” som inte nödvändigtvis alltid är detekterbara men som likväl finns där och ”döljer” andra aromer.

PS En fråga som tangerar ovanstående kan vara varför en del uppfattar aromerna i översvavlade viner från till exempel Chablis som ”terroir”, men det får vi ta i ett annat inlägg (ja, detta var en så kallad cliff hanger av Guds nåde).

Gångbart hållbart i vinvärlden

När jag kom till Domaine Rabiega 1988 ville jag så gott som direkt ställa om till ekologisk odling. Drivkraften bakom detta var i första hand att det ekologiska sättet att arbeta i vingården föreföll mig bäst ligga i linje med det jag uppfattade som ”rätt väg” i min strävan efter att uppnå bästa möjliga vin på gården. En klok slutsats av nybörjaren. Idag tycker jag däremot att det inte riktigt räcker. För att optimera kvalitén så föralldel, det är fortsatt ett viktigt steg, men då som nu är låg avkastning, minimal gödning med mera det som är avgörande. Även den som arbetar ekologiskt kan arbeta på ett ”ohållbart” sätt i flera avseenden, där (för) hög avkastning bara är ett av flera tokgrepp i odlingen och den övriga hanteringen.

Att arbeta med låg avkastning et cetera, har varit en självklarhet för mig ända sedan jag började göra vin. Det ger det bästa vinet och det är bäst för miljön och… det är hållbart. Då, i början av 90-talet, fanns såvitt jag kan minnas inga ”hållbara” certifieringar och eko-certifieringen sågs av en majoritet konsumenter och producenter som något småskumt. Skumraskodling som haschrökande jeppar i toppluva och otvättade kroppar ägnade sig åt. Faktum är att vi låg lågt med ordet ”ekologiskt” ända till dess lagen efter flera års ekologiskt skumraskande tvingade oss att sätta ut certifieringen på etiketten.Idag är det annat ljud i skällan. Eko är så rätt att det nästan är pinsamt. Och bra är väl det. Baksidan av myntet är möjligen att många tror att bara för att det är ekologiskt så är det bra och hållbart. Som framgått ovan hjälper det inte att vara ekologisk om man arbetar med stora skördar skapade med hjälp av kraftig (över)gödning och kanske också riklig bevattning. Dessutom är inte de ekologiska, eller biodynamiska, certifieringarna så heltäckande som nog många tror. Faktum är att de hållbara certifieringarna ofta är… mer hållbara.

I Frankrike toppas enligt mig hållbarhetsligan av ”Vignerons engagés” – en certifiering som såg dagens ljus 2010 som ”Vignerons en Développement Durable” (VDD), bara för att byta namn för ganska exakt år sedan till Vignerons engagés. Den här certifieringen är den enda som utöver de ”vanliga” hållbarhetskraven på produktionen även inkluderar socialt och ekonomiskt ansvarstagande  genom alla led, kort sagt CSR (bland annat via ISO 26000) ända in i kaklet.

 

Om vi mer ska förlita oss på den franska staten än undertecknad och AFNOR som kontrollerar odlarna som är ”Vignerons engagés”, toppas hållbarhetsligan av ”HVE3” (Haut Valeur Environnemental nivå 3). En certifiering som kom till efter ett statligt och nationellt initiativ 2011 och utvecklades av CNCE (La Commission Nationale de Certification Environnementale). CNCE består av representanter för den franska staten, olika jordbrukssammanslutningar, miljöorganisationer samt representanter för livsmedelsindustrin och olika konsumentorganisationer.

Syftet var och är att  styra jordbruket mot ökad hållbarhet genom tydliga regler och, på nivå 3 (det finns också HVE1 och 2), årliga kontroller. Enkelt uttryckt fokuserar regelverket på fyra saker: biologisk mångfald, återhållsam växtskyddsbehandling, återhållsam gödning och återhållsam bevattning. Krav ställs, förstås, också på väl fungerande maskiner, spolplattor för traktorerna och dylikt. Inom ramen för HVE hittar vi andra mer eller mindre kända certifieringar som ”Terra Vitis”, ”Qualenvi” och ”SME du vin de Bordeaux”.

HVE, med målet att nå toppen inom HVE-ramen (HVE3), är tveklöst den både bland producenter och konsumenter populäraste hållbarhetscertifiering i Frankrike idag. Efter en trög start har HVE gått från cirka 1500 godkända företag i januari 2019 till över 8000 idag (!). Skälet till att det ökar så snabbt är att alltfler distributörer och konsumentorganisationer önskar och ibland rent av kräver att varorna de köper är hållbarhetscertifierade, samtidigt som HVE är en enkel loga och formulering att förstå.

Värt att nämna i sammanhanget är också CO2-neutral certifiering, som i Frankrike kontrolleras av den belgiska inspektions- och certifieringsorganisationen Vinçotte. En certifiering för den som månar lite extra om klimatet och som alltfler adderar till någon av de ovan nämnda certifieringarna (inklusive ekologisk och biodynamisk). På tal om att addera är det också alltfler som certifierar såväl ekologiskt/biodynamiskt som hållbart och/eller CO2-neutralt.

Vid sidan om de officiella certifieringarna ovan, som tar sikte på hur företaget som sådant arbetar i flera avseenden, finns det ett antal ”etiketter” och ”kontrollstämplar” som fokuserar på själva produkten. Det kan då handla om ett officiellt AOP-godkännande eller låt säga en ”etikett” som ”Vin nature”. I det sistnämnda fallet handlar det  precis som med ”Vin vegan” och ”ZRP” (Zéro residue de pesticides), om etiketter utan officiell status eller godkänd certifieringsprocess.

Hållbar fredagsmusik.

Svavel i ”mina” viner

Har tidigare skrivit om svavel i vin och eventuellt tillsatt jäst. Det här är frågor som ligger i tiden och som vinmakare får man, när konsumenter och andra är förvetna, numer frågan om svavel oftare än den om till exempel ek i vinet. Jästen däremot var, tro det eller ej, emellertid en vanlig fråga redan på 90-talet.

Detta innebär inte att svavel inte var intressant också för låt säga 20 år sedan. Redan i slutet på 90-talet ville jag sätta ut den totala svavelhalten på vinerna jag gjorde. Detta därför att, enligt mitt synsätt, ett välgjort vin alltid innehåller låga halter svavel. Och vice versa. Lite att hänga ut den som slarvar, alltså. Så blev inte fallet, och klokt var nog det: om vi satt ut svavelhalten på våra viner hade mer än en konsument reagerat med att välja bort vårt vin till förmån för ett som inte innehöll svavel, vilket, måste rimligtvis konsumenten ha tänkt, det inte gjorde om det inte stod något om detta på etiketten (då, för drygt 20 år sedan, var det fortfarande inte obligatoriskt att sätta ut texten ”Innehåller svavel” på förpackningen).

Frågan om svavel dök senast upp nu i veckan, när den svenske importören av Domaine Rabiegas viner frågade om svavelhalten i de viner vi gjort på årgången 2020. Jag kunde lugna honom. Ända sedan det tidiga 90-talet ligger, som sagt, alla viner jag gör lågt i svavel. Skälet är inte, som man kanske skulle kunna frestas att tro, en modegrej, utan, som ovan torde ha framgått, en fråga om kvalitet på vinet: ett välgjort vin tillverkat under hygieniskt korrekta former tarvar helt enkelt mycket små mängder svavel.Medan många numer tänker sig för en extra gång innan de svavlar, kunde jag ända fram till för några år sedan inte sällan mötas av ifrågasättande invändningar när jag vägrade panga på med svavlet så som ”andra” gjorde. Skälet till det var helt enkelt att de läroböcker som användes och den undervisning som bedrevs, och till del fortsatt bedrivs, på olika lärosäten världen över lärde ut att svavel skulle användas vid upprepade tillfällen, och i väl angivna doser, under hela tillverkningsprocessen. Från det druvorna plockats på fältet, och alltså ännu ej  krossats, via jäsningen och lagringen till buteljeringen. Detta gjorde att även ”rena” viner kunde landa in på onödigt höga svavelhalter (dock långt ifrån de gränsvärden som gällde och gäller). Viner gjorda på angripna druvor, som transporterats långt eller hanterats i en inte helt ren källare kunde få, då som nu, väldigt höga svavelvärden.

Med tanke på frågan från den svenske importören av Domaine Rabiegas viner, kom lab-analysen på de viner vi just ska till att buteljera på Domaine de Brescou, en annan av mina uppdragsgivare, lägligt, när den landade in samma dag som importören oroade sig. Brescou är certiferad hållbart (Terra Vitis), ekologiskt (Ecocert) och koldioxidneutralt. Dessutom arbetar vi med låga svavelhalter sedan många år – vi sätter till och med ut den totala svavelhalten på etiketterna. Ett av våra viner innehåller inget svavel alls – ja, där har vi gett efter för modet – och med ytterst få undantag ligger samtliga viner långt under de gränser som gäller för ekologiskt vin. Uttryckt i siffror ligger, till exempel, den totala svavelhalten för det vita toppvinet Château de Brescou blanc 2020 på 44 mg/l (att jämföra med ”tillåtna” 150 för ekologiskt vin – OBS! innan någon petimäter hinner bli nervös: det finns en mängd olika nivåer, mellan 80 och 200 mg/l, beroende på vilket lands regler vi talar om med mera). Skälet till våra låga nivåer är, alltså, att vi inte behöver tillsätta mer.

Viktigt att lägga till när vi talar låga svavelhalter är att vi inte ersätter svavlet med något annat. Askorbinsyra, sorbinsyra, DMDC, kitosan , glutation, lysozym och annat, som den som är besatt av osvavlat vin och naturvin lätt missar att producenten faktiskt kan använda istället för det förhatliga svavlet: Baksidan av att ett större fokus idag sätts på svavlet är att en del konsumenter hellre väljer ett ”osvavlat” vin än ett bra vin.

Les Lauzeraies Tavel 2020 & vignerons engagés

Sedan några år blendar jag den ekologiska varianten av rosévinet ”Les Lauzeraies Tavel” för den svenska marknaden. När vinet lanserades för snart tio år sedan på våra breddgrader var det ”konventionellt”, och versionen som såldes i Sverige var densamma som i övriga världen. Skälet till att jag fick en roll att spela var: 1. Att producenten ställde om en del av sina odlingar till ekologisk odling, och några år efter lanseringen i Sverige fanns i ett slag en ekologisk variant av vinet, 2. Att den svenska importören ville ha den ekologiska varianten, 3. Att alla inblandade ville att den ekologiska varianten i stil och uttryck skulle ligga så nära den konventionella som möjligt, samt, förstås, att vinet skulle vara ”bra”. Det var alltså det där sista, punkten tre, jag skulle åstadkomma.I år när jag var på plats för att blenda valde jag, rätt eller fel, att välja bort den ekologiska varianten. Det finns två skäl till detta: 1. Det var i år omöjligt att nå önskad stil och kvalitet med druvorna från de ekologiska odlingarna, 2. Sedan ett år är producenten certifierad ”Vigneron engagé” och i mina ögon smäller denna nära nog allomfattande hållbarhetscertifiering högre än en ekologisk certifiering. Medan den sistnämnda ”bara” tar sikte på odling och i viss mån arbetet i källaren, tar ”Vignerons engagés” (som det heter i pluralis) sikte på helheten, något som uttrycks via de fem grundpelarna: 1. Hushålla med våra gemensamma naturtillgångar. 2. Skydda den naturliga biologiska mångfalden. 3. Minska användandet av kemiska produkter i produktionen. 4. Öka miljömedvetenheten (hos odlarna) och minimera avfallet. 5. Delta i kampen mot klimatförändringarna. Uttryckt i det dagliga arbetet omfattar detta allt från planteringen via produktionen till limmet i kartongerna som levereras till kunder och konsumenter. Drägliga villkor för medarbetarna, rening av spillvatten,  koldioxidneutralitet, att favorisera underleverantörer i närområdet med mera ingår också i konceptet.

Vad innebär nu då detta för vinet och årets blend? Med utgångspunkt från att de ekologiska volymerna jag hade att arbeta med inte riktigt ”satte” stilen och att jag föredrar den nya certifieringen innebär detta, att Les Lauzeraies tar steget från ekologiskt till hållbart inom ramen för vignerons engagés (av många ansedd som världens tuffaste certifiering för vin). Stilmässigt landar årets blend in ”mitt på” skalan av årgångarna vi haft i Sverige. Själv är jag mycket förtjust i den stilen, alltså en elegant och för området ganska stram stil. Denna förtjusning, dels därför att stilen passar min personliga gom, dels, och framförallt, därför att stilen är en avsevärt mycket större utmaning, och därför så mycket roligare att arbeta med, än ett mer kraftdrivet eller rent av, bevare oss!, flabbigt vin. Sådana kan vemsomhelst göra hursomhelst närsomhelst.

PS Nya årgången av Les Lauzeraies Tavel släpps i Sverige runt månadsskiftet februari-mars. Vinet kommer då vara ganska nyfiltrerat och även om det säkert kommer ligga rent och snyggt och behagligt fruktigt i munnen, kommer det växa rejält med några månaders lugn och ro innan det är redo för stordåd.

Vi lyssnar på Rhett Miller och Joey Santiago när de gör en Pixies.