Quizz: Vilket land producerar mest druvor?

Länge sedan vi delgav våra HR senaste nytt från OIV (Organisation International de la Vigne et du Vin eller Office International de la Vigne et du Vin som det hette 1924 då den här internationella organisationen bildades med syfte att hålla ordning på världens vinproduktion och samla de senaste rönen inom vitikultur och önologi). Nu är det äntligen dags, häromdagen kom ny statistik avsedd att lysa upp oss i vår förvirrade och mörka okunskap. Till saken:

Den totala odlade ytan med vinrankor i världen ligger fortsatt runt 7,5 miljoner hektar. 50% av odlingarna återfinns i fem länder: Spanien 13%, Kina 11%, Frankrike 10%, Italien 9% samt Turkiet. Kanske något förvånande. Skälet till att Kina och Turkiet inte är mer kända i vinsammanhang, trots de omfattande odlingarna, är att majoriteten av deras rankor ger bordsdruvor och russin (i Kina används bara drygt 10% av druvorna till vin, att jämföra med Frankrike där 99% går till Bacchus nektar).

Kina i topp

Kina toppar för övrigt statistiken över var mest druvor odlas mätt i vikt (och är alltså rätt svar på quizzet ovan). Sedan några år tillbaka ligger landet stadigt mellan 13,5 och 14 miljoner ton druvor/år, närmast följer USA och Italien (vanligtvis Italien, men statistiken påverkas av fluktuationer mellan åren, 7 – 8,5 miljoner ton), nästa par ut är Frankrike och Spanien (5 – 7 miljoner ton). Turkiet producerar runt 4 miljoner ton per år och Indien ganska stabilt 2,6 miljoner ton.

När det gäller vin byter de producerande länderna plats mellan åren. Enligt de senaste siffrorna för 2018 hamnar Italien i topp med 48,5 miljoner hl följt av Frankrike (46,4), Spanien (40,9), USA (23,9), Argentina (14,5), Kina (uppskattad volym mellan 13 och 14) , Chile (12,9), Australien (12,5), Tyskland (9,8), Sydafrika (9,5), Portugal (5,3), Rumänien (5,2), Ryssland (3,9), Ungern (3,4), Brasilien (3,4), Nya Zeeland (3,0), Österrike (3,0), Grekland (2,2), Moldavien (2,0), Georgien (2,0), Bulgarien (1,1) och Schweiz (1,1).

USA största marknaden

Världens största vinmarknad är fortsatt USA (32,6 miljoner hl 2017), följt av Frankrike (27), Italien (22,6), Tyskland (20,1), Kina (17,9), UK (12,7), Spanien (10,5)… Sverige (2,4).

Störst vinexport i volym står Spanien för (23,2 miljoner hl), följt av Italien (21,4), Frankrike (14,9), Chile (9,8), Australien (7,8), Sydafrika (4,5), Tyskland (3,8), USA (3,3), Portugal (3,0). I värde är dock Frankrike störst på export (9 miljarder euro), följt av Italien (5,9), Spanien (2,8), Chile (1,7), Australien (1,7), USA (1,3), Nya Zeeland (1,1), Tyskland (1,0). Störst på import är Tyskland (15,2 miljoner hl), följt av UK (13,2), USA (11,8), Frankrike (7,6), Kina (7,5)… Sverige (2,2-2,4).

Kvalitet vs bulk

Siffrorna i förra stycket ger vid handen att Frankrike exporterar väldigt mycket kvalitetsvin medan Spaniens export är inriktad på bulkvara. Kanske höjer också någon på ett ögonbryn över den stora franska vinimporten, ”det finns ju inga utländska viner att köpa i Frankrike”, glöm inte att en hel del vin, inte minst spanskt, paketeras om i Frankrike och säljs som något billigt varumärke och (förhoppningsvis) ”europeiskt vin”, sådant som den kan få som köper skräpvin av, såvida den inte bara missbrukar eller inte har ett öre på fickan, snålhet eller dumhet. Detta med vad fransmännen gör med sin import understryks av att landets inköp i värde är mycket liten (0,8 miljarder euro), att jämföra med mästaren USA (5,2) och de därpå följande importländer: UK (3,5), Tyskland (2,5), Kina (2,5), Kanada (1,7)… Sverige (0,6).

Sist men inte minst: enligt websajten curosity toppas vinkonsumtionen per capita och år av Andorra (57 l/capita och år), följt av Vatikanstaten (54 l) och därefter, på mer modesta nivåer, följer Frankrike, Italien och Schweiz. Sverige klarar sig bra (beroende på hur man nu ser på den saken) med sina 22-24 l/capita och år.

PS En anekdot: under några år på 90-talet satt jag med i OIV som representant för Sverige.

Musik.

Vinets innehållsförteckning : Vad ska den innehålla ?

Med start runt 1996 och närmare tio år framåt gjorde jag ett vin i lite större skala, kallat ”r” eller Rabiega (Rouge, Blanc, Rosé), ett vin som såldes i ett dussin länder. Hade då en tanke om att sätta ut allt vinet innehöll på etiketten. Dels kom detta sig av att jag arbetade ekologiskt, dels att det stod mig upp i halsen att konsumenten inte fick information om vinets totala svavelinnehåll – något som kan ge en tydlig vink om hur välgjord produkten är; självklart utan att lämna några garantier, men den som arbetar noggrant i vingården och vinkällaren behöver inte använda särskilt mycket svavel, medan den som slarvar eller jagar stora skördar tvingas arbeta med högre doser, och ”r-vinerna” innehöll förhållandevis lite svavel.

Vad ska deklareras?

Av flera skäl blev det aldrig så att vi kom att sätta ut innehållet på etiketterna. Ett av dessa var att ju mer man grävde sig ner i frågan, desto otydligare blev exakt vad innehållsförteckningen skulle innehålla. Alkoholmängden och den totala halten av svavel, ja. Allergener som proteinbaserade klarningsmedel (äggvita, fisklim, kasein), ja. Men sedan då? Jag tänkte på drygt 85 % vatten, naturliga syror och så vidare, kanske torrextrakt. Men det de flesta ville veta, insåg jag snart, var hur druvorna odlats, alltså något som sällan eller aldrig ingår i en innehållsförteckning – jämför med tanken att det på mjölkpaketet ska framgå vad för typ av gräs och ensilage korna ätit, hur det odlats, och vad för vatten korna druckit, eller ingående fakta om hur apelsinerna i juicen odlats.

Ekologiskt odlat

Viss information kommer av deklarationer som ”ekologiskt odlat”, men i detalj berättar inte heller det så mycket, för också ekologiskt vin kan vara dåligt odlat: är priset lågt kan vi nästan utgå från att så är fallet. Ska det framgå av innehållsförteckningen hur mycket kopparsulfat (används även i ekologisk och biodynamisk odling) bonden använt i sin odling, om hen bevattnat, hur mycket och vilken typ av gödning som använts?  Bör det inte också gå att få information om hur producenten hanterat sin jord vid ny-och omplantering? Har det skett utan att jorden desinficerats eller har gifter använts också där?

Tillsatser

Fokus idag, både bland dem som rätteligen ropar på en innehållsförteckning och dem som försöker åstadkomma sådana, ligger på de få tillsatser och de något fler processhjälpmedel – notera att majoriteten av de ”64 tillsatserna” som ofta nämns är processhjälpmedel och att flera av produkterna på listan är samma sak, vilket självklart inte minskar behovet av information, men rätt ska vara rätt – som får användas vid vinframställning. Utöver det som redan nämnts ovan, hur intressant är det? Är det viktigare att få veta att ett ofarligt enzym eller bergsleran bentonit använts för att klara vinet än att få veta om det finns rester av pesticider i det man står i beredskap att hälla i sig?

15 olika pesticider

Den franska nyhetskanalen Franceinfo lät nyligen undersöka ett tiotal flaskor med vin från Bordeaux, utvalda på måfå och i olika prislägen mellan 3.99€ och 16.89€. Några konventionellt odlade, andra ekologiskt eller deklarerade som naturvin. Efter att ha malt igenom  frågan om svavel, askorbinsyra och allergener (som äggvita) konstaterar man, att man hittade mätbara rester från upp till 15 olika pesticider i några av flaskorna och kommer till slutsatsen att det är ju inget bra. Å andra sidan handlar det om sådant som rimligen kommer landa utanför den innehållsförteckning som snart kommer vara obligatorisk för viner som säljs i Europa.

It’s the price, stupid

Men vilka viner innehöll då mest av skräpet? Föga förvånansvärt de billigaste i prisläget 3.99€ – 7.99€, i de här tre hittades spår av 15 farliga molekyler, låt vara vid låga nivåer men likväl. Det var också i de här lågpris-varianterna spåren av bevisligen cancerogena molekyler kunde hittas. Vinerna som odlats efter ekologiska principer, och de som var dyrare (ofta sammanföll detta), klarade sig bra i undersökningen. När Franceinfo ställer producenten bakom vinet, Yvecourt, som klarade sig sämst, mot väggen, blir det medietränade svaret det väntade (vi talar om ett riktigt stort företag här, Yvon Mau som i sin tur ägs av Frexienet): ”Vi respekterar de regler som finns, i övrigt har vi inget att tillägga”.

Vill ha info om pesticider

Avslutningsvis konstaterar Franceinfo att enligt en undersökning gjord av Ifop (Institut Français d’Opinion Publique) vill 89 % av de tillfrågade fransmännen få information via varudeklarationen om huruvida och i så fall i vilka mängder deras livsmedel innehåller rester av pesticider. Något som sannolikt en lika stor andel av den svenska befolkningen vill ha. Frågan är bara vad den kommande innehållsförteckningen för vin kommer att innehålla, det verkar inte som att det som är mest relevant för konsumenten kommer finnas med. Å andra sidan understryker Franceinfos undersökningen det vi redan visste, att skiten finns i de billigaste vinerna.

Naturvin i industriell skala?

Har ännu inte hunnit läsa Mats-Eric Nilssons nya bok Château Vadå (återkommer med en recension), men det som skrivs om boken och utdragen ur den verkar ge vid handen en bra bok som dock, som så många andra , faller i fällan att vinvärlden är svart och vit och blott naturvinerna något att ha. Ytterst vittnar det om en okunskap om vad man egentligen, i likhet med vilket vin som helst, kan göra med ett naturvin. Om man vill.

Idag är det lätt att få för sig att vin utan svavel och för den delen vin jäst och lagrat i amfora är något nytt. Så är det inte. Kanske är detta de ursprungligaste av metoder att göra vin och de har använts oavbrutet sedan Hedenhös. Det som hänt de senaste femton åren sisådär är att ”naturvin” blivit ett fenomen och att fler som kan marknadsföring arbetar enligt de här gamla traditionerna, som blivit om inte high tech så i alla fall deep knowledge i sig.

Plötsligt talar vinmakare och vinälskare om vilken typ av amforor som använts, varifrån de kommer, ursprungslerans varudeklaration och behållarnas form. Och firmorna som förser världens vinmakare med jäst, svavel, enzymer och annat har fångat upp vindriktningen och börjat lansera produkter som kan ersätta svavlet i vinet. Målet är att hålla nere den totala svavelhalten samtidigt som de aromer som vanligtvis kräver lite svavel uppnås och vinets terroir/genuinitet framhävs. Och än mer tydligt: de större vinproducenterna har hittat ett nytt marknadssegment och funderar nu på hur det ska exploateras på bästa sätt, alltså hur göra ”naturvin” i industriell skala?

I grunden är detta enkelt, i alla fall i teorin. Det gäller bara att ha förstklassiga druvor som skördas varsamt och hanteras på ett i alla avseenden hygieniskt vis i vinkällaren. Den som arbetar så behöver vare sig mycket svavel eller några ersättningsprodukter. Det är väl så här den som hyllar naturvinerna ser produktionen framför sig och det är så seriösa producenter arbetar. Men den som nu vill ersätta svavlet utan att fullt ut arbeta så och som kanske rent av står i begrepp att lansera ett nytt varumärke för den stora dryckeskoncernens ”naturvin”, vad kan den göra?

Gamla, kända ersättningsprodukter är, bortsett från gasskyddade tankar och tidig skörd med lågt pH, askorbinsyra och sorbinsyra. De behöver förmodligen ingen närmare presentation. Fettsyror, Velcorin (DMDC), enzymer, pastörisering, sterilfiltrering, centrifugering, UV-strålning och elektrolys är annat som kan användas för att eliminera oönskade förekomster i musten/vinet utan att svavel behöver tillgripas. Då inget av detta behöver deklareras på etiketten går det i princip att använda rubbet på ett ”naturvin” så länge svavelhalten är minimal och producenten antingen de facto inte använt tillsatt jäst eller gjort det men säger sig inte ha gjort det (vem tror ni kan kolla det utan rejält med resurser?). För övrigt går det också att dränka en jäsningslokal och dess utrustning i en utvald jäst under ett par år, upphöra med det och hänvisa till att man arbetar utan tillsatt jäst samtidigt som den nyss nämnda, i vinkällaren dominerande jästen kommer sköta jäsningen.

Idag kommer också nya produkter, anpassade för de här mer industriellt framställda ”naturvinerna”. Nymodigheterna görs inte bara för att tillmötesgå producenter med en för en moraldriven betraktare diskutabel agenda, för samtidigt som alltmer vin skördas vid allt högre pH och därmed ändrar förutsättningarna för svavlet och samtidigt som det dyker upp svavelresistenta stammar av till exempel Brettanomyces, öppnas nya affärsmöjligheter för leverantörerna av de önologiska produkterna..

De stora laboratorierna som tar fram de önologiska preparaten talar om ”bio-protection”, biologiskt skydd. Enkelt uttryckt handlar det om att tillföra utvalda (framodlade) mikroorganismer, bakterier och jästsvampar med olika egenskaper. Det finns numer till och med neutral jäst som inte producerar svavel överhuvudtaget (normalt produceras lite svavel under jäsningen). Med de här nya produkterna klokt använda ska producenten kunna framställa viner med en smakprofil nära den som massmarknaden efterfrågar samtidigt som det är ett ”naturvin” såtillvida att svavelhalten är låg, eller nästintill obefintlig och ingen odlad, arompåverkande jäst använts. Noterbart är att vissa av de metoder som ovan beskrivs tillåter vinfabriken att göra lågsvavlat vin också då högintensivt odlade och från miljösynpunkt högst diskutabla och långt från förstklassiga druvor används, vilket öppnar dörren till massmarknaden där de manipulerade och konsumentanpassade lågprisvinerna trängs inte bara i Sverige utan i hela världen.

Sist men inte minst är ett gemensamt kännetecken för massegmentet på en marknad, vilken som, att det är vulgärt och oftast inte har så mycket att göra med finliret på samma marknad, vare det sedan musik, vin, litteratur, mat eller något annat. Det viktigaste för den som vill göra ett kvalitetsvin är att arbeta rätt i vingården – vingårdsarbetet är oändligt mycket viktigare (och dyrare) än arbetet i vinkällaren, och: påminner om att det farligaste i vinsammanhang är, utöver giftet alkohol (för konsumenten), de gifter som många producenter sprutar ut i naturen (för vingårdsarbetaren, den som bor nära fältet som besprutas och miljön rent allmänt).

Mjöldagg i vingården

Har den senaste veckan av en tillfällighet och från ett par olika håll fått frågor om mjöldagg på vinrankan och väljer att svara här på bloggen – tror fler är intresserade av detta. Frågorna gäller vad som orsakar mjöldagg, skillnaden på ”downey mildew” och ”powdery mildiou” samt vilken av dem som är ”falsk mjöldagg”.

Mjöldagg på vinrankan orsakas av angrepp av ett par olika svampar. Den ena heter Uncinula necator (eller Erysiphe necator) och orsakar vad fransmännen kallar oidium (powdery mildew på engelska), den andra heter Plasmopora viticola och orsakar vad fransmännen kallar mildiou (downy mildew på engelska). De här angreppen är de vanligaste problemen i merparten av världens vinodlingar och till stor del skälet till att man på många håll, inte minst i Tyskland och Schweiz, sedan flera decennier försöker ta fram resistenta vinrankor. Sannolikt utgör de här ”piwi-sorterna” (Pilzwiderstandsfähig eller svampresistenta sorter) lejonparten av det vin som planteras i Sverige, mest känd kanske sorten solaris är.

”Faslk mjöldagg” känner jag som fransk/internationell odlare inte igen riktigt och jag tror inte att vi här talar om vare sig oidium eller mildiou, utan mjöldagg orsakad av andra svampar och angrepp på andra typer av växter. Det finns en uppsjö ”mjöldagg” och orsaker till dessa och det är värt att notera att på samma sätt som det är olika svampar som orsakar oidium och mildiou så är det åter andra svampar som ligger bakom mjöldaggen på låt säga tomater eller spannmål.

Det här gamla faktabladet från SLU (klicka här) uppger att det finns 380 mjöldaggsarter (till detta kommer underarter, former och raser) och att mjöldaggssvamparna kan angripa mer än 7600 växter – och noterbart är då, som framgått ovan, att majoriteten svampar i allmänhet är specialiserade och endast angriper växter inom samma släkte eller familj, alltså till exempel Vitis/Vitis vinfera.

Vi softar med Daniel!

Kvalitetskategorisering av vin

Sedan länge är rött-vitt-rosé etablerade vintyper. Numer kompletteras varje upplyst vinlista men den äldsta typen av alla: de orange vinerna, alltså gröna och i förekommande fall grå druvor vinifierade som vore de blå och avsedda att bli rött vin. Möjligen vill någon som egen grupp lägga till grå viner, alltså vin gris, viner som är mycket ljusa och/eller görs på druvor som är rosa/grå/gris, som pinot gris och grenache gris. I likhet med de orange har de grå historiskt vanligen hänförts till antingen de vita eller de rosa, och det ska man nog fortsätta göra.

Diskutabla kriterier

Utöver färgen har sötman och eventuella bubblor påverkat kategoriseringen, och på senare decennier i allt högre grad huruvida vinet är certifierat ekologiskt eller biodynamisk eller rent av marknadsfört under epitetet naturvin. Medan sötma och bubblor är synnerligen viktiga kriterier är de senare förvisso bra men också diskutabla. Inte därför att vi ska misstro den som till exempel fått sitt vin certifierat ekologiskt, utan därför att det egentligen inte säger så mycket. Möjligen är certifieringen en halv sanning, varför den behöver kompletteras.

Vadan detta? Hur kan jag som började odla ekologiskt redan för 30 år sedan komma med ett sådant påstående, ett diss av min egen grundinställning? Det handlar om att höja blicken och se hela bilden. Ekologiskt? Bra! Högintensivt ekologiskt? Kass. Konventionellt? Varken eller. Lågintensivt konventionellt? Bra! Gråskalorna är många…

Skördeuttaget

Med andra ord menar jag att skördeuttaget och filosofin kring detta är väl så viktigt som något annat när vi kategoriserar vinet. Jag skulle gärna se att vinerna, åtminstone på seriösa vinlistor, deklarerades som låg-, mellan- eller högintensivt odlade. Låt säga att gränsvärdena skulle vara <30 hl/ha (låg), 31-55 hl/ha (mellan), 56-90 hl/ha (hög) och 91- hl/ha (mycket högt).  Om inte annat skulle konsumenten se den direkta kopplingen mellan uttaget och priset. Man kunde vidare avkräva producenten information om hur mycket (kväve)gödsel och vatten som använts per hektar, samt vilka mängder växtskyddsbekämpningsmedel och traktordiesel som gått åt. Till många konsumenters förvåning kan så väl ekologiska som biodynamisk viner och för den delen ”naturviner” vara syndare avseende allt detta.

Kan vi då någonsin få till någon form av offentlig kategorisering av ovanstående slag? Sannolikt inte, men omöjligt är det inte att låta seriösa odlare ”kvala in” sina produkter via de krav på transparens som råder inom EU – alla inköp av insatsvaror måste enligt dessa regler bokföras och allt som görs i vinkällaren med mera måste föras in i en ”loggbok”, varför det alltså är möjligt att relativt enkelt kontrollera huruvida en odlare lever upp till att vara ”lågintensiv” eller inte.

Kompletteringar

Skulle man sedan komplettera nyss nämnda kvalitetsstämpel med vinets totala svavelhalt (välgjorda viner gjorda på friska druvor i en ren vinkällare tarvar ytterst lite svavel; att arbeta med lite svavel är ingen stor grej egentligen), har konsumenten två lätt begripliga kriterier att luta sig mot när den ska välja vin – och detta utan att behöva falla offer för hårt marknadsförda svartvita begrepp som ”ekologiskt”, ”biodynamiskt” och ”natur”. Sist men inte minst skulle konsumenten få en väldigt tydlig bild av vinet i flaskan om det dessutom finns information om halten flyktig syra och kanske rent av också brett; alltså två saker som en del gillar, andra avskyr och en del kan tycka om i lagom doser i rätt kemiska omgivning. (Att en allmän berättelse om hur vinet gjorts, alltså om det lagrats på ek, filtrerats och så vidare fortsatt ska finnas med är givet.)

Möjligen vill någon nu invända och säga att allt i vinet ska deklareras, det finns så många tillsatser och så vidare. Gör det? Missuppfattningarna kring detta är många och de enkla argumenten dominerar den diskussion. Fånerier slåss med trams och okunskap om att driva diskussionen, och i slutändan lär den okunniga diskussionen leda till att de regler för etikett-information EU just nu håller på att avsluta kommer vara ganska meningslösa sett som ren konsumentupplysning och indirekt hållhake på producenterna.

Fiona Apple! Fiona Apple! Och Fiona Apple!

Vin på inköpta druvor

När Clotilde Davenne nyligen gästade Sverige förvånades hon över att hon, för första gången någonsin, fick frågor om huruvida hon inte måste köpa in druvor för att klara att leverera de volymer hon säljer. Clotilde förvånades dels över att de här frågorna dök upp från ingenstans, dels över att de alls ställdes med tanke på att hennes verksamhet fortsatt är i sammanhanget liten och att Bourgognes vara eller icke vara i likhet med andra områden med svindyr mark, som Champagne, bygger på att det finns odlare som säljer druvor till varumärkesägarna. Hur okunniga kan folk vara, var nog en tanke som for genom hennes huvud samtidigt som hon sannolikt med gott fog kan misstänka att en avundsjuk kollega försöker få det att låta som något negativt att handla med druvor.

Men hur är det nu med det här med att göra vin av inköpta druvor? Kan det bli lika bra? Visst kan det det. Till att börja med ska ett vin bedömas utifrån sig självt och inte etiketten –  är det bra så är det bra (förlåt denna oerhörda självklarhet, som trots sin övertydlighet tycks gå somliga förbi). Vad gäller köpe-druvor kan vi lugnt utgå från att kvalitetsproducenter bara köper in kvalitetsdruvor – de kanske till och med i detalj styr underleverantörernas sätt att arbeta. Omvänt kan vi förvänta oss att den som är ute efter billigast möjliga druvor köper in dåliga druvor.

Nämner ovan Bourgogne och Champagne som två områden där det görs mycket vin på köpedruvor. Ett annat är Provence. De stora rosé-märkena är nästan uteslutande gjorda på inköpta druvor/vin. Mest känt kanske ”Whispering Angel” från Château d’Esclans är. Enligt Göran Bomans nyutkomna bok ”Provence – Vita, röda och även roséviner” säljs nu 4,7 miljoner flaskor av vinet varje år medan gårdens odlade areal är 48 ha – andra välsäljande viner med köpe-druvor är Jolie-Pitts Miraval, ”M de Minuty” och ”GR” från Château de Berne. Inget konstigt med detta. Så länge vinerna är bra.

När jag arbetade med Hedges i USA, 2001-2015, både vi köpte och sålde druvor varje år. Det kunde vara så att vi ett år fick mer av vår egen merlot än vi behövde. Då det var dyr frukt från Red Mountain kunde vi sälja den dyrt och använda pengarna till att köpa billigare merlot från den enklare appellationen Columbia Valley avsedd att ingå i vårt ”entry level-vin” med just Columbia Valley som appellation. Under Rabiega-tiden var Domaine Rabiega med toppvinet Clos Dière basen för verksamheten medan arrendegården Château d’Esclans gav ett behövligt volymtillskott, men den stora verksamheten låg i det som hette ”Rabiega Negociant” (i Besse-sur-Issole) och som till största delen arbetade med inköpta duvor/vin. Det vi gjorde i det sistnämnda fallet var att göra ett noggrant urval, köpa in och blenda så att ett plus ett inte blev två utan två och en halv, vilket gav utrymme för en liten marginal som sett till volymen ändå gav ett hyggligt resultat.

Hursomhelst, kontentan av ovanstående är att köpedruvor på intet vis i sig är något negativt. Det är bara usla producenter och usla viner som i sig är något negativt.

Hög tid för T Rex på den här jämrans bloggen! T Rex. T Rex. T Rex. Lady Stardust (a song for Marc).

Vin för veganen: sanningens stund

Nu har inte mindre än fyra HR:are på olika vägar hört av sig om en text de läst om veganskt vin. Alla undrar de om det som står där kan stämma. Vad står där? har jag frågat var och en av dem, och då har de räknat upp en del saker som det kan vara på sin plats att tillrättalägga för någon måtta på missuppfattningarna måste det vara också i vinvärlden.

Småkryp i vinet

En producent påstår (i texten, enligt HR:arna) att det inte finns veganskt vin då det alltid kommer med insekter som spindlar i processen och låt vara att dessa filtreras bort. Bortsett från att den som får en sådan uppgift rimligen bör fråga sig varför det inte är spindelben och skalbaggar i ofiltrerade viner så är det där bara dumheter och snarast en av producenten hissad varningsflagg för sig själv.

Ingen certifiering

På ett annat ställe sägs att det inte finns regler eller certifieringar för veganskt vin. Det gör det. Klicka här och se med egna ögon. Till exempel. Nu kan förvisso regelverken, både de som är mer officiella och de som är mindre officiella, variera något.

Regelverket

Bland annat kan de skilja sig åt i synen på huruvida hästar får användas för att plöja i vingården – något som inte minst är vanligt på biodynamiska gårdar. Enligt vissa regelverk får det inte förekomma om vinet ska kunna klassas som vegansäkert – andra certifieringar omfattar inte den sidan av saken. Vad alla är överens om är i korthet följande: Inga processhjälpmedel med ursprung i djurriket får användas (ex äggvita), saker som limmet till etiketterna eller det som eventuellt håller ihop kartongerna får inte på något vis komma från djurriket och det vegansäkrade vinet måste hållas tydligt avskilt från andra produkter/viner som inte är vegansäkrade.

Allmänt regelverk

Enligt lag måste för övrigt vin som behandlats med processhjälpmedel med ursprung i djurriket, som kasein och äggvita, märkas med information om detta på etiketten. Denna regel infördes för några år sedan och har gjort att de animaliska processhjälpmedlen ersatts med dito från växtriket.

Produkterna

Vad är det då för produkter som används? Enligt HR:arna talade texten om att det är klarningsmedel för att ta bort proteiner. Nu är det så att majoriteten klarningsmedel från djurriket är proteiner så de gör snarast saken värre, om man nu är ute efter att eliminera proteinerna. Proteiner klaras bort med till exempel leran bentonit eller så filtreras vinet (gör producenten ingenting kan en grå slöja uppstå i vinet, bland naturvinsacceptanter med flera är det inget problem, bland lågprisköpare är det ett gigantiskt problem då dessa har krav på att vinet ska vara fritt från synliga partiklar, grums och slöjor). OBS! Om du ska till att servera ett vin med slöjor till hysteriska människor: skaka flaskan i smyg innan vinet slås i glasen; vibrationerna får slöjan att lösas upp för stunden varför ingen då kan se de i vinet naturligt förekommande och i det här fallet synliga proteinerna.

Produkterna 2.0

Vad talar vi då om för produkter och varför används de? I första hand talar vi om kasein, äggvita, fisklim, gelatin och liknande* och de används ungefär som vid tillverkningen av den hemgjorda saften: för att klara vinet från lösa, ofta för ögat osynliga, partiklar (inte protein) och för att ge produkten lyster (till exempel kasein kan också användas för att ge ett vin ”yngre” färgnyans). Enkelt uttryckt rörs medlet ner i vätskan och får sjunka till botten. Efter några dygn flyttas så försiktig lejonparten av drycken till en ny behållare medan klarningsmedlet och det det tagit med sig till botten blir kvar i kärl nummer ett.

Andra medel

Är de här produkterna lätta att ersätta med annat från växtriket? Ja. Så då kan vem som helst göra ett vegansäkert vin utan större åthävor? Ja. Och som det verkar är de flesta viner som säljs inom EU redan i sig vegansäkrade via det allmänna regelverket om etikettmärkning? Ja.

Läs mer här: LOHAS & veganer.

*Tydligen nämndes i artikeln HR:arna läst ”blodplättar” som möjligt processhjälpmedel. Det tar emot att skriva om det för varje gång saken nämns kan det bidra till att hålla liv i en av vinvärldens värsta myter. Ja, det kunde förekomma en gång i världen att blodbaserade (protein)produkter användes för klarning men det har varit förbjudet under decenniers decennier nu. Borde vara förbjudet att tala om.

Musik. Film. Musik.

2017

Ni har säkert redan läst att 2017 är ett rekordår avseende liten skörd. Minsta sedan 61, säger en del och menar kanske 59, andra säger 45 och menar kanske något annat av krigsåren. Dåligt år, sammanfattar producenter inte sällan. Vad tycker du? frågar mig många. Jag tycker det är ett jättebra år. Visst, skörden är liten, och det kan innebära katastrof för enstaka odlare som drabbats av både frost och hagel – året utmärktes på många håll i Europa av mycket varm förvår och vår, då knopparna sköt fart ovanligt tidigt bara för att brutalt bringas av daga av en rejäl frostknäpp som svepte fram över stora delar av Europa i slutet av april, precis som 1991 (samma datum till och med , 21 april!) och när odlarna återhämtat sig från det slog haglet till och sedan regnade det och sedan blev det kruttorrt. Mest elände. Och ändå så bra.

År 2014 var, som tidigare återgetts här (och här) ett fantastiskt år för vitt och rosé. 2015 påminde i stora stycken om varma och torra 2003 men med mindre torka och fler odlare som kunde hantera den varma skörden. Ett år med, särskilt i de naturligt varma lägena, läckra och lättillgängliga rödviner och inte riktigt lika bra vitt och rosé (om man inte bara är ute efter kraft och rondör, men det stadiet har vinifierats HR:are passerat med råge så det vill ni inte veta mer om). 2016 är mer att betrakta som ett ”normalt” år med bra till hyfsade viner över hela linjen. Och 2017… 2017 lovar enormt mycket!

Vissa år står somliga druvaromer som kvastar ur provningsglasen och är så påtagliga att de hotar spränga tankarna de lagras i; som nystungna Tjuren Ferdinand i vätskeform far de runt inuti tanken och kräver att snarast få bli lössläppta så de kan förgylla världens vinkonsumenters såväl vardag som liv i sus och dus. Det händer ibland, och, som sagt, någon eller några druvsorter i stöten. 2017 står det kvastar ur anmärkningsvärt många glas med årets vin. Ser jag till Domaine de Brescou, som jag har koll på sedan 2006, har vi aldrig varit med om ett år då vi öppnar en provningskran på en tank och det flyger ut en vätska som fullkomligen skriker saker som ”syrah!!!”, ”grenache!!!”, ”mourvèdre!!!”… ja, till och med de redan blendade tankarna av vårt nya vita ”Château-vin” vrålsjunger som en Lemmy som ska bli en svan något i stil med ”grenache blanc roussanne marsanne clairette bourboleeeeenc!!!!!” för hur skulle det smaka om inte så som det gör 2017?

Kort sagt: köp vin från 2017. Även inkompetenta idioter lär lyckas få till ett eller annat drickbart glas detta år. Är det då långtidslagrare vi talar om? Det låter vi vara osagt än så länge, kanske, eller kanske, nog, inte, så bara köp och drick och fundera inte så förbannat mycket.

PS På Ästad Vingård, som jag också konsultar för sedan några år, blev det ett besvärligt år och skörden är mycket liten, dock återstår att se om den inte är riktigt riktigt bra å andra sidan.

Lemmy!

Vi, skräpvin & Jordens undergång

Enligt ny forskning har det än en gång bevisats att det världsomspännande jordbrukets huvudlösa jakt på stora skördar är en starkt bidragande orsak till att Jorden eller åtminstone människorasen riskerar att gå under (läs här). Alltför många bönder är alltför okunniga, hänsynslösa eller naiva för att inte fortsätta använda gifter som tar livet av världens insekter. Insekter som är av avgörande betydelse för vår överlevnad, eftersom ekosystemet enkelt uttryckt slås ut om insekterna slås ut.Innan vi nu rusar hen ur huse och förbannar eller rent av lynchar de lyckligt lallande dårarna till bönder som gör så här mot sig själva, oss och övriga artfränder och insekter och andra måste vi emellertid stanna upp och fråga oss varför de gör på detta viset? Vad får i övrigt vettiga personer att delta i det utdragna folkmordet på mänskligheten? Har vi, alltså du och jag och våra vänner, med saken att göra?

Klart vi har. Varje gång vi köper något ohemult billigt vet vi (ju?) att någon annan får betala. Vanligtvis naturen och emellanåt också en arbetstagare som lever under om inte slav- så i vart fall statarlika förhållanden. Vi vet (ju?) att enda sättet att sälja billigt är att producera billigt och det innebär allt som oftast stor skörd (förtydligande för den som har en trög dag: är skörden liten måste varje såld enhet kosta mer för att betala bondens arbetsinsats och de produkter som används) och att alla kostnader måste hållas nere så mycket det någonsin går.

Så länge vi efterfrågar billigast tänkbara fläskkött, t-tröjor, byråar och vinboxar får någon annan betala. En gris kanske, eller ett barn, eller en vingårdsarbetare, och ganska säkert naturen.

När den stackars bonden sprutar på med gifterna som ställer till det för de livsviktiga insekterna försöker hen bara tillmötesgå vårt krav på billigt vin att dricka i stora mängder. Och spruta måste hen för hen har gött sitt fält kraftigt och kanske också vattnat i sin jakt på stor skörd och lågt kilopris på druvorna, och när hen gjort det har hen ställt till det för vinrankan som svarar med stora och täta klasar där mjöldagg, mögel och annat lätt får fäste. Något som tvingar bonden att spruta mer för att hålla de här angreppen i schack. En ond cirkel. Med förödande konsekvenser för livet på Jorden. Bara för att vi ska få hinka billigt vin.