Uppföljning skörden 2022 Domaine de Brescou

Det är inte bara på Domaine Rabiega jag haft näsan i skörden i år. Var nyligen på Domaine de Brescou och kollade upp var vinerna från 2022 nu befinner sig.

Jämfört med Domaine Rabiega och södra Provence har trakten runt Pezenas fått mer nederbörd, och det dessutom vid rätt tillfälle. Till skillnad från många andra områden som fått se sina skördar minska 2022, eller åtminstone vara lika små som i fjol, är Brescou cirka 25% upp i år. Till del beror detta på att man sluppit frosten, till del på den nämnda nederbörden.

Rent karaktärsmässigt uppvisar skörden på Brescou/i den här delen av Languedoc många likheter med Rabiega/södra Provence (och flera andra håll detta torra och varma år). Till exempel är de röda vinerna ibland överraskande ljusa och lätta (se mitt tidigare inlägg om rödvinerna på Domaine Rabiega). Detta innebär nu inte att de här vanligtvis ganska kraftfulla produkterna plötsligt blivit lättviktare, snarare handlar det om att den relativa lättheten överraskar i förhållande till det varma året, som nog många annars förväntar sig ska resultera i viner med närmast övermogna aromer och mycket färg. Det positiva med detta är att det går att göra riktigt eleganta viner med druvorna från 2022.

Förra året avstod vi från att göra rosé på Brescou på grund av de överkoncentrerade druvorna. I år råder snarast det omvända förhållandet: druvorna har varit utmärkta för rosé och vi har fått till ett synnerligen bra ”Fleur d’été” 2022. Släpps våren 2023. Druvorna är grenache och pinot noir.

På vitvinssidan är allt, återigen, relativt lätt. Detta beror till stor del på att vi skördat tidigare. Förvänta er alltså att Brescous vitviner från 2022 är tämligen friska och något lättare än vanligt. Kanske också mer eleganta.

Sist men inte minst gårdens paradgren: rödtjuten. Till vår glädje är de båda toppvinerna, ”Château” och ”Prestige”, oerhört bra. Allt sitter på sin plats. Enda nackdelen är möjligen att de här vinerna kräver många år i källaren innan de hittat sig själva. Viner vi får återkomma till…

Domaine de Brescous fruktdrivna och (numer) grenache-baserade ”Carisma” har också landat in väl, men det mest anmärkningsvärda och glädjande är att vi för första gången fått till en riktigt, riktigt bra mourvèdre på stockarna vi planterade för några år sedan. En del av volymen mourvèdre kommer användas för ”Château rouge” och en del kommer buteljeras druvrent på magnum – ett spännande vin jag hoppas få återkomma till om några år.

Musik med rödvinsanstrykning.

Domaine Rabiega: rosé 2022

Domaine Rabiegas rödviner från 2022 har redan avhandlats, låt vara att de säkert snart kommer dyka upp igen i flödet. Men nu handlar det om den rosa vätskan från den nya årgången.

Förra året gjorde vi ingen rosé på Domaine Rabiega. Min bedömning var att druvorna var alltför koncentrerade och att vi skulle få fel balans i slutprodukten. I år ser det desto bättre ut och vi gör två roséviner. Dels en ny version av den exklusiva lagringsrosén ”r Rabiega rosé” (nr 54454, 1050 sek), dels en nygammal version av ”Domaine Rabiega rosé”.

Det förstnämnda vinet görs som alltid i liten volym, max 500 flaskor, och förmodligen blir det färre buteljer än så. Till skillnad från majoriteten roséviner kan ”r Rabiega rosé” lagras några år. I skrivande stund är första årgången, 2020, bättre än någonsin och vinet fortsätter utvecklas åt rätt håll. Gissningsvis toppar det om ett par år och håller betydligt längre. Merparten av det här vinet har jäst på ny ek, vilket ger en karaktär som avviker från de traditionella rosévinerna.

”Domaine Rabiega rosé” är comeback för ett vin som jag gjorde mellan 1990 (om jag minns rätt) och 2005. Vi var tidiga, först tror jag, att låta en mindre del av vinet jäsa på ek, och att dels jäsa en del av musten utan jäst medan den andra delen tillsattes en jästcocktail. Allt i syfte att skapa ett bättre rosévin, som stod ut och helst också över sina kusiner. Om vi lyckades är svårt att svara på och i den mån jag tror att vi gjorde det förbjuder mig min falska blygsamhet att säga det. Å andra sidan är det många roséviner både i Provence och på annat håll som görs på det viset idag.

Vårt nya ”Domaine Rabiega rosé” består också till (mycket liten) del av must som jäst på ny ek, men vi har inte jobbat med någon jästcocktail, utan snarare ägnat oss åt hands off-ande. Det vill säga, vinet har fått sköta sig självt, med undantag för temperaturen som vi kontrollerat så det blivande vinet mått bra under sin tillblivelse.

Går allt planenligt släpps båda roséviner någon gång fram på senvåren 2023.

Décuvage

För ganska precis en månad sedan inleddes skörden på Domaine Rabiega. Sedan dess har gårdens samtliga druvor plockats. Utfallet är något disparat och paradoxalt. Växtsäsongen har varit varm och torr och skulle kunna indikera ett år med mer power än finess. I fjol var det så. I år ville naturen något annat. Kort sagt är årets viner något ljusare och lättare och om kraft utmärkte 2021, är finess och elegans 2022 års adelsmärken.

Att det blir så, att vinet får – relativt sett, är bäst att tillägga – ljus färg ett varm och soldränkt år, kanske överraskar en del. Saken är den, att den extrema värmen kan bryta ner färgämnena i den blå druvan, varmed vinet naturligt blir ljusare. Nu går det att, åtminstone delvis, motverka det sistnämnda. Till exempel genom att hårt extrahera druvans skal. Fast just det är något som jag aldrig gör, eftersom det oftast leder till obalans och förlorad elegans i vinet.

Med andra ord blir vinerna från Domaine Rabiega 2022 något ljusare och lättare än de från 2021. Rent allmänt ligger gårdens viner 2022, såvitt går bedöma så här långt, stilmässigt mellan 2021 och 2020. Är det bra? Ja, det känns bra, mer elegans och finess än något av de tidigare åren samtidigt som där finns tillräckligt med kraft och en härlig ryggrad. (Avseende de rosa och vita vinerna återkommer jag separat till dem).

Det som händer i vinkällaren nu är, att vinerna jäser och macererar färdigt och allteftersom de gör det, tar vi dem vidare till nästa steg i mognadsprocessen. Idag har vi gjort ”décuvage” på tankarna med druvor avsedda för 2022 Clos Dière, alltså vårt toppvin. Detta innebär att vi skiljer musten från skalmassan, som legat med och macererat sedan skörden för cirka fyra veckor sedan. Att skalen legat med så länge, innebär att vi låtit vinet genomgå en lång maceration. Det ger en viss stil och lagringsduglighet som skiljer sig från vinerna som görs med kort maceration, eller helt enkelt bara ”décuveras” när den alkoholiska jäsningen är klar. För egen del anser jag, att macerationstiden är en av de allra viktigaste parametrarna i vinmakarens hantverk.

Skälet till att vi ”décuverade” idag är att jag genom provning bedömde vinerna i fråga som färdigmacererade. Till skillnad från många andra, innebär décuvage på Domaine Rabiega att vi pumpar bort det självrinnande vinet från tanken, medan skalmassan och en hel del vin som finns i den lämnas kvar. De flesta tar den där blöta skalmassan och pressar den. På så vis kan en större mängd vin göras. Visserligen får den en något avvikande karaktär. Först i ett första steg så musten rinner av skalen i pressen, och sedan då producenten börjar pressa. Det sista kallas pressvin. Vad den där första avrunna musten kallas beror på producentens kvalitetsmål. Jag vill så långt det är möjligt undvika, att aromer från de där ”avslutande vinerna” kommer med i ”fin-vinet”, varför de helt enkelt tas bort och kastas. Detta är ett steg på vägen mot att göra ett vin som upplevs som rent och elegant.

Mitt i skörden & prelevemang

Vi tecknar den 28:e augusti 2022 och konstaterar att med undantag för den sent mognande cabernet sauvignon är alla druvsorterna höstade. Hade vi tidsmässigt befunnit oss runt 30 år tidigare hade vi funderat på att kicka igång skörden nu, och samma datum runt millennieskiftet hade inneburit att vi plockat de gröna druvorna och att vi stod redo att börja skörden av de blå. I år har vi inte bara plockat merparten av druvorna, några tankar har dessutom hunnit jäsa klart (!).

Det sistnämnda gäller två av tre kärl som vi jäst grenache i. Målet är att skapa ett ganska lätt och fruktdrivet vin och därför skördar vi grenache, och lite cinsault och syrah, vid ganska låg mognad. Merparten av druvorna läggs hela i sitt fermenteringskärl, vilket kan vara en tank i syrafast stål eller ett stort ekfat som vi slagit ena sidstycket ur. Oavsett typen av kärl extraherar vi ytterst sparsamt. Den som provat Ego Bibamus från 2021 – första året vi gjorde ett sådant här vin på Domaine Rabiega – vet hur målbilden smakar.

Regnet som, i den mån ett regn kan lysa, lyst med sin frånvaro under snart sagt hela växtsäsongen, har behagat infinna sig lagom till skörden. Det har medfört ytterligare en faktor att ha med i beräkningen när all planering görs. En druva som är snudd på perfekt, men ändå inte perfekt mogen, kanske måste skördas någon dag för tidigt. Ett regn på en mogen klase är mums för mumma för mögelsvamparna som ligger och lurar ute i vingården, redo att slå till så snart rätt mix av fukt och värme infinner sig.

Å andra sidan: so far so good! Druvorna som bärgats utgör runt tre fjärdedelar av skörden och… allt ser oförskämt bra ut. Att det gör det ett besvärligt år som 2022 är något att vara oändligt tacksam över; 2022 i sydöstra Frankrike  är med sin torka och snudd på två månader långa värmebölja och risk för solbrända druvor och stockar som stänger av fotosyntesen i syfte att överleva, varmed bonden står där med druvor som aldrig kommer mogna, ingen räkmacka precis. I våra delar av Provence har mer än en odlare drabbats av fenomenet med avstängda stockar i år.

Nu är det inte bara tur som avgör utfallet. Snarare är det så att det är de besvärliga åren som sållar agnarna från vetet. Det är då den som gör allt rätt i sin odling och som, sannolikt, jobbar hårdast, får lön för sin möda. På något vis Naturens vis att belöna den som gör rätt och straffa den som går all in på höga skördeuttag och skivbordsupplagda vingårdsrutiner.

Hursomhelst: vi är mycket nöjda och ser fram emot inte bara en bra Ergo Bibamus (grenachen ovan) utan också en bra fin-rosé r, dito Clos Dière, både ägget och fatet, samt ett par, får vi hoppas, originella vitviner i samma gula anda som de vita från 2021, så låt oss äntligen komma till detta med prevelemanget!

En kollega, som kanske någon rent av känner till, August Strindberg, skrev bland annat en för sin tid mycket upplyst bok om jordbruket i Frankrike på 1880-talet. Ibland stötte han på termer som inte fanns på svenska. Då tog han helt sonika ordet och försvenskade det. Således blev, till exempel, ”cordon” (som i cordon de royat, ett sätt att tukta vinstocken, ”Royats rep”) kordong. Det där var ju inte så dumt. Således har prélèvement här och nu fått bli prelevemang.

Direktöversatt betyder prélèvement provtagning. I vinsammanhang handlar det mer exakt om att vi går ut i fälten och samlar på måfå in bär från stockarna, minst 200 för att uppnå ett fullgott underlag för de analyser som sedan görs på det insamlade materialet. Vi brukar dels göra en insamling till oss själva, dels en som vi skickar till ett ackrediterat laboratorium. Detta för att landa så nära sanningen om druvans mognadsgrad som möjligt. Vi vill framförallt få koll på sockerhalten, syran och pH-värdet. Vid sidan om de här mer kemiskt betingade analyserna går jag runt och provar druvorna. Den här ”avsmakningen” är det som ytterst avgör om vi ska skörda eller inte. Allt för få vi ska plocka druvorna när de, åtminstone i teorin, är så ”rätt” som möjligt för vinet vi vill uppnå.

Programmet just nu: i vinkällaren jäser rosa, vitt och rött fördelat på ett flertal tankar, betongägg och ekfat, något kärl har redan jäst ut sockret och där väntar vi på att den malolaktiska omvandlingen ska ta fart, andra är mitt uppe i sin jäsning; i vingården hänger den sent mognande cabernet sauvignon kvar och på måndag gör vi nya prelevemang och avsmakningar och om allt är bra då räknar jag med att vi skördar på onsdag igen. Om det inte regnar.

Musik.

En (ganska) vanlig skördedag

05.45 Väckarklockan, morgontoalett, rasta hundarna, frukost.

06.20 På väg mot Domaine Rabiega och den väntande skörden.

06.35 På plats, hur ser det ut, regnrisk, mogna druvor, vad ska vi börja med, vad är viktigast, vad tar minst skada av ett regn… Många frågor att fundera på.

06.55 Ett beslut måste fattas. Vi börjar med de dyra syrah-druvorna, avsedda för Clos Dière, de får inte börja ruttna nu när de nått så gott som perfekt mognad. Ger instruktion om det samt vilken tank vi ska använda oss av och hur den ska förberedas.

07.00 Alla skördearbetare anlända, skörden kan börja

07.30 Åskmuller hörs, grå moln hänger i horisonten, och visst syntes ett par blixtar där också? Igår vägrade ett par damer i skördegänget skörda om de kunde se en blixt, för även om den var ett par mil bort kunde den träffa dem via ståltråden i vingården, menade de, och som de är de bästa plockarna tog vi dem så klart på allvar, och när det inte hjälpte att prata om gummistövlar fick de åka hem. För tillfället har de inte sett blixtarna i horisonten och arbetar därför lugnt och metodiskt vidare. Men de har gummistövlar.

07.50 Första traktorlasset ankommer vinkällaren och mottagningen med gallringsmatta, avstjälkare och kross. Vi trycker på alla knappar som är avsedda för att starta maskinerna.

07.52 Var är vår husmekaniker? Gallringsmattan vägrar starta.

08.10 Gallringsmattan igång, men under tiden vi fixat med den har avstjälkaren lagt av. Mekanikern tar sig en titt. Detta påminner om när vi häromåret fick skörda med en traktor utan bromsar. Gick jättebra. En del materiella skador bara. Eller när en gästarbetande elektriker satte en skruvmejsel i ett elskåp just som skörden började 2020, varpå hela gården släcktes ner. Vi är glada att gästarbetaren överlevde och kunde ta sig hem för egen maskin, och efter ett par timmars ihärdigt arbete av ett gäng montörer var allt igång igen, då 2020.

08.15 Avstjälkaren är igång. Vi börjar gallra.

08.20 Cavisten kommer rusande. Den nya tanken som han håller på att fylla med gårdagens skörd av gröna druvor läcker. Nya instruktioner. Vi ringer firman som levererat den läckande tanken. De lovar komma per omgående. Mekanikern är högst tio minuter från oss. Så bra.

09.30 Mekanikern anländer. Svetsar och fixar. Testfyller tanken. Allt är som nytt, vilket det de facto är.

09.32 Vi andas optimism. Allt går som på räls. Tanken fixad. Damerna har fortsatt inte sett några blixtar. Åskmullret avtar borta i fjärran. Vi börjar planera för en mer omfattande skörd än tänkt. Förbereder ytterligare en tank för druvor. Tar in nya druvprover för att kolla mognaden i fälten.

09.45 Hotande åskmoln rakt över oss. Ingen vet hur det gick till. Vi avbryter arbetet med tank nummer två. Ber en bön för att vi ska hinna klart med det vi inlett på morgonen.

10.45 Extra skördearbetare anländer. Hade behövts om vi kört vidare med tank två. Nu får de hjälpa till vid gallringsmattan.

11.00 Vi är klara. Tanken är full. Bra resultat.

11.01 Det börjar regna.

11.05 Tackar skördelaget, även den delen som anlände 10.45, pratar aningen uppskruvat – allt har ju gått bra – med en franska med västgötsk accent om kommande skördar, siar om vädret, pratar om mognad, fukt, värme och röta och balans i druvorna. Sannolikt fattar ingen av dem ett smack, men de förstår att de ska ringa Isabelle på kontoret och få ny information i morgon eftermiddag. Då ska regnovädret ha dragit förbi och vi kan göra en mer detaljerad plan för den fortsatt skörden.

Musik.

Varmt, varmare, varmast

Det enda som är underligt med klimatförändringarna är att det inte finns internationella regler som stävjar medveten skogskövling, att det inte finns krav på solceller på nya tak i solrika länder och att världens havskuster inte redan är utrustade med avsaltningsanläggningar. Annars är det mesta skåpmat.

För oss lantbrukare är det alltmer extrema vädret en upplevd realitet sedan många år. För kreti och pleti är det kanske först nu i år som de kan börja misstänka att något inte är exakt som det var för 50 år sedan. Ett par rejäla inte helt lätthanterliga värmeböljor på norra halvklotet, häftiga vindar, bränder, torka, slagregn, hagel och annat som hör en mer extrem klimatsituation till, har borgat för det (vad gäller södra halvklotet är det likadant där, fast som mest när det är som minst hos oss i norr).

Äldre vinbönder talar om att de verkliga förändringarna startade i slutet av 1980-talet. 1988, säger de, var den sista normala växtsäsongen. För mig som började göra vin just 1988 är det svårt att ha en åsikt om detta. Och inte heller kan jag påstå att jag kunde dra några slutsatser av de pågående förändringarna under mina första 15 år som vinbonde. Förutsättningarna växlade mellan åren. Torka, regn, kyla, värme, frost… ungefär som man kunde förvänta sig. Idag, drygt ytterligare 15 år senare är förändringarna uppenbara.

Kanske var, med facit på hand, 1999 och 2000 de första åren som jag märkte något. Vi såg då dels en ”galopperande mognad”, d v s allt mognade plötsligt och oförutsett i en rasande fart i augusti. Det hade jag aldrig upplevt tidigare. Idag är den där accelererande mognaden mot slutet av säsongen om inte regel så i vart fall inget ovanligt. 2003 var självklart ett år som inte gick obemärkt förbi. Värmerekord, som innebar nya aromer och förutsättningar för många som var ovana vid att vinifiera i varmt klimat, och även för oss i de varmare klimaten gällde det att hålla tungan rätt i munnen för att inte tappa all fräschör.

Och sedan bara det rullade på: 2006, 2009, 2013, 2015, 2017, 2019, 2020, 2021, 2022… Och med facit på hand och mer inhämtad kunskap, har jag fått lära mig att 1990 också ska räknas in bland dessa historiens varmaste somrar – men trots att året då kvalade in som historiens femte varmaste år, finns idag varken det eller något annat tidigare år med bland de tio varmaste åren i Frankrikes mätbara historia. Alla toppåren kommer efter 2003. Det finns med andra ord inga skäl att tro att vi inte kommer se fler år med exakt samma sak som vi just nu ser i stora delar av  Europa och som Sverige fick känna på 2018 (och kanske lite i år också).

Vid sidan om de här rekordvarma åren som nu radas upp, har många nedslående rekord slagits det senaste decenniet samtidigt som medeltemperaturen sommartid ökat med ett par grader sedan förra mätperioden (1980-2010). Tidernas värmerekord slogs 2019 då departementet Garde nådde 46+ i slutet av juni. Maj 2022 höll samma medeltemperatur som ”normalt” en juni-månad gör och i juni noterades flera lokala värmerekord på över 40+ (bl a 43+ i Landes).

Värmen är en sak att hantera både för oss bönder och alla andra. Väl så påtagligt är de mer extrema väderförhållandena med frost vid tidpunkter som brukade vara frostfria, mer vind, häftiga stormar, ihållande regn med översvämningar som följd, torka med skogsbränder och stora utmaningar för alla som försöker odla något. De här otrevliga capricerna är det svårt att värja sig emot, men det finns saker vi odlare kan göra – och det gör vi också, i allt högre grad, därtill nödda och tvungna.

Den som startar en ny vinodling väljer idag noggrant ut var den ska plantera. Slättland med dränerande jord går bort. Högre höjd/svalare klimat och gärna en lite mer lerrik jord är önskvärt. I nästa steg väljer bonden noga ut druvsorten och klonen av sorten och den rot som ska användas för ympen. Här söker vi efter rötter som letar sig ner på djupet och växer nedåt, inte åt sidorna. Vi vill också ha sorter/kloner som klarar både värme och torka. Vidare binder vi upp grenarna på sätt som ger maximal skugga för klasarna och många funderar på att installera bevattningssystem. Det blir också allt vanligare med gräs/växtlighet mellan raderna med vinstockar. Det här gräset ger svalka åt marken och håll kvar fukt – på så vis sänks temperaturen någon grad i odlingen. För att nu nämna något om vad världens (vin)odlare gör för att möta de nya förutsättningarna. Ytterst handlar det också om att enskilda producenter och rent av hela distrikt  kommer att få tänka om och kanske börja göra viner i en annan stil än de traditionellt gjort.

Musik.

Årets sommarmusik: The Roches! Bonus: The Roches med Robert Fripp.

Ett vin blev till

I dagarna släpps i Frankrike vinet Ego Bibamus till försäljning. I höst kommer ett begränsat antal flaskor till Sverige, där de på grund av den återhållna volymen bara kommer erbjudas ett fåtal vinbarer och krogar. Men vad är det för ett vin?

Skörden 2021 var på Domaine Rabiega som på så många andra håll i Frankrike superkoncentrerad till följd av lågt uttag (frosten) och små druvor (torka). Omöjligt att göra ett riktigt bra rosévin, ansåg jag, och funderade istället i termer av ett lätt rödvin, skulle det kunna gå? Värt ett försök. Med facit på hand vet vi att det fungerade. Ergo Bibamus – rouge, finns ett vitt också – är ett relativt ljust och lätt rödvin med en markant fruktighet, som driver såväl doften som den rena smaken. Vinet är fortsatt lite ungt, men det utvecklas just nu snabbt och blir snart sagt ”större” för varje vecka. Ett vin att avnjuta svalt till en matig sallad, en inte alltför smakrik kycklingrätt eller något annat kökshittepå i den något lättare skolan.

Det som kan vara intressant för nörden, som för övrigt borde ha något bättre för sig än att läsa detta, är hur vinet gjordes. Så här blev det till: 1. Tidig skörd av grenache-druvor (labet som analyserade druvmusten utropade i sin analyskommentar ”Misslyckad skörd! Måste blandas bort!”, det kändes bra). 2. Jäsning i öppna ekfat (vi slog ur sidstyckena för att anpassa ett par demi-muids för jäsning) vid naturlig temperatur (lägre än om vi kört på tank). 3. Drygt halvvägs in i jäsningen av de här grenache-druvorna tömdes andra fat där syrah jäst. Vi lämnade då jäsningsmassan i botten på faten och hällde den jäsande grenachen i de här tunnorna. 4. Vinet fick jäsa klart alkoholiskt, därefter flyttades det till tank där det genomgick den malolaktiska omvandlingen. 5. När vinifieringen var avklarad drogs vinet om och fick en liten dos svavel. 6. Efter ett drygt halvår på tank buteljerades Ergo Bibamus utan vidare krusiduller.

Namnet kommer sig av att det här vinet är väldigt långt från gårdens ”egentliga” vin, Clos Dière – ett lagringsvin som helst ska få tio, gärna fler, år i källaren innan det tas av daga. Kort sagt lirar Ergo i en annan liga och det finns skäl för producenten av visa det, och det gör den genom att ha ett annat namn och en annan stil på etiketten. Ergo Bibamus betyder på ett ungefär ”Alltså: Låt oss dricka!” Det är en god idé förutsatt att ni kommer över en pava.

Musik!

Snabbkoll: 2021 på Abdyika

Arbetade med den bulgariska gården Abdyika 2014-15. Har därefter följt verksamheten på håll fram till förra året då producenten åter bad mig komma och hjälpa till. Skörden var redan gjord så det kom mest att handla om att sätta ihop vinerna från 2021. Det där sista innebär att man som konsult ska försöka förstå hur producenten tänkt sig de olika vinerna och att omsätta teorin i praktiken och, i förekommande fall, ge lite goda råd om hur vinerna kanske kan göras bättre, till, exempel ”njae, lägg inte i tank 7 i vinet” eller ”det här skulle nog bli bättre med en skvätt merlot”.Fick för några veckor sedan tillfälle att prova fyra av fjolårets viner sådana de blivit efter buteljeringen – det vi inte provade var toppvinerna, First Selection och Estate Blend. Så här föll det ut:

”2021 Assyrtiko” var fortsatt tillsluten efter buteljeringen (en månad tidigare) men visade ändå ganska tydlig druvkarakteristika, noterbart var att vinet, i likhet med många andra viner från 2021, märkts en del av det torra året (gör lätt vinerna lite trubbiga och klumpiga) dock ej på ett störande vis. Bör ha hittat sig själv fram i juli-augusti.2021 Chenin Blanc var rent och snyggt, fin syra och fräschör (särskilt med tanke på året), uppvisade mer mognad och utveckling (en månad efter buteljering) i doften än i smaken, något som sannolikt kan tillskrivas året. Blir spännande att följa.

2021 Rosé var en månad efter buteljeringen blygt och tillknäppt i en sannolikt även framöver ganska diskret stil, mycket elegant, bra frukt i smaken (kommer komma i doften), liten restsötma; snyggt, bärigt, trevligt.

2021 Retro är ett riktigt kul vin. Tanken med ”Retro” är att göra ett mer gammaldags, lättare vin på den långt ifrån självklara druvan ”broad leaf melnik”. Spännande utmaning och en hygglig uppförsbacke, som har planat ut avsevärt med årgången 2021. Kan säkert planas ut ytterligare något men 2021 uppvisade redan en månad efter buteljeringen en ganska läcker (om än diskret) bärighet – en bärighet som bara kommer öka de kommande månaderna. Ett rent, fruktdrivet , ljust rödvin som med fördel njutes aningen kylt.

Korsika nu i Sverige!

Ända sedan jag hamnade nere i södra Frankrike har Korsika varit ett nära och kärt resmål. En underbart vacker ö med ett trubbigt rykte och en massa spännande viner. Trots det nyss nämnda är nog Korsika för många svenskar ett aningen vagt begrepp. Betydligt mindre öar som Mallorca (3650 km2) är mer kända och omskrivna. Både vad gäller sol och bad och vin.

Korsika är med sina 8600 km2 Medelhavets fjärde största ö. Störst är Sicilien (25000 km2), följt Sardinien (24000 km2) och Cypern (9000 km2). Korsika följs sedan av Euboia och Mallorca. För att ge något att jämföra med så är Gotland med sina knappt 3200 km2 jämförbar med Mallorca, medan en vacker liten pärla som Visingsö blott täcker 25 km2.

Befolkningsmässigt dominerar bjässar som Sicilien (5 milj inv) och Sardinien (1,6 milj inv) men även Mallorca har sett till ytan många invånare (860 000 inv). Detta kan jämföras med i det sammanhanget lilla Korsikas knappt 330 000 inv och Gotlands 60 000 inv (Visingsö? 750 inv).

Sett till vinnäringen är sannolikt idag Sicilien den mest kända av öarna, inte minst sedan Etna-vinerna gjort succé ute i världen, och Mallorca är väl på många vinkännares läppar sedan ett antal år. Korsika är, trots en omfattande produktion, mindre känt. I Sverige är kanske rent av Gotland mer känt som vinproducerande område.

Att Korsika förblivit så okänt som vinområde beror förmodligen på två saker: 1. De inhemska druvorna har knepiga namn och fram till nyss har vi genomlidit en lång period då det egenartade och ursprungliga inte nödvändigtvis premierats. 2. Korsikanerna är inte direkt kända för att vilja välkomna hela världen till sin ö. Kort sagt har vinerna druckits på plats och det har producenterna varit nöjda med.

Idag torde det där sista kvarstå. Med undantag för ett kooperativ och ett fåtal producenter är vingårdarna här små, i största fall medelstora. Det gör att vinerna inte sällan är personliga för att inte säga egensinniga, inte alltid billigast och snarare handlar det om att komma över vinflaskorna än att få dem kastade efter sig.

Med allt det ovan sagda sagt är det frågan om det inte är dags för de korsikanska vinerna att erövra världen (tanken att världen skulle erövra de korsikanska vinerna är otänkbar för den som känner till korsikanernas härliga men ibland lite trubbiga sinnelag). Här finns allt det vi nu, äntligen, vill ha: inhemska druvor, egensinniga vinproducenter och därmed dito viner, ekvilibristisk elegans och sensationella stolpskott.

Korsika, en snabbguide: Ligger snarare söder om den ”italienska rivieran” Riviera dei Fiori i Genua-bukten än söder om Frankrike, del av Frankrike, uppdelat på två departement (Haute-Corse, Corse-du-Sud), huvudstad Ajaccio, ön där Napoleon Bonaparte föddes, kallas även Ile-de-Beauté (Den vackra ön), det sägs att Napoleon under våren och sommaren kunde navigera till ön med hjälp av näsan, språken är franska och korsikanska, fina små städer, lantliga byar, badorter och stränder, berg, vandringsleder och skidåkning, små kringelikrokiga vägar, lösgående tamdjur. Anekdotiskt vetande: Korsika var den första delen av Frankrike som befriades från de nazistiska ockupanterna, detta skedde 1943 och trupperna var de fria franska styrkorna som agerade tillsammans med italienska trupper.

Vinet, en snabbguide: Spännande druvor som niellucciu/nielluccio (har sitt ursprung i sangiovese), sciacarellu/sciacarello (har sitt ursprung i mamolo), vermentino (med sitt eget uttryck/klonavtryck här, särskilt i norr, Cap Corse) samt mer bekanta namn som grenache och carignan. Här finns AOP/AOC-vin sedan 1935. Mest omfattande är appellationen Vins de Corse. Under denna finns sedan mer begränsade områden, som fem ”villages” (Corse Porto-Vecchio, Corse Figiari, Corse Sartène, Corse Calvi och Corse Côteaux du Cap. Till detta kan läggas Muscat du Cap Corse för sött vin och, inte minst, två crun: Patrimonio och Ajaccio.

Fick av mig närstående Terrific Wines redan före pandemin i uppdrag att inventera ön och dess vinbestånd. Här har hänt massor sedan jag kom hit första gången för drygt 30 år sedan. Inte minst de senaste fem åren. Och det fortsätter hända massor. Har tillsammans med terrific-kollegan Terrific-Kollegan efter mycket huvudbry valt ut tre producenter som vi nu tar hem till Sverige och beställningssortimentet. Utmaningen är att alls få något vin från producenterna och mitt tips till den som blir nyfiken är att beställa så snart vi släpper något nytt. Vissa av de här vinerna lär försvinna snabbt.

Vad kan man då förvänta sig? Det går bara att svara på det vin för vin. Framöver släpper vi både rejäla käftsmällar och blekröda och syradrivna torrbollar. Men först ut är ett vin som nog alla kommer tycka om. Comte Peraldi 2019, nr 56610, 239kr. Det här är ett vin dominerat av sciacarello och därmed i en lättare stil. Ursprunget är crun Ajaccio och producenten är en av Korsikas bästa producenter i både modern och halvmodern tid – jag vill nog till och med gå så långt som att säga att Peraldi är bäst på ön. Iallafall om vi söker ett oerhört elegant, fruktdrivet, perfekt balanserat vin i en lättare stil som säkert kan föra tankarna till Bourgogne.

Musik!

Vinmakarmästarbrev nu i Sverige!

I veckan damp ett riktigt kul pressmeddelande från Sveriges Branschorganisation för Oenologi & Vitikultur (SBOV) ner, eller möjligen upp, i emaillådan. Så pass kul att vi trots den intill fånighet usla rubriken kör det in extenso här:

Svenskt industri får nu erkänd professionel yrkestitel

Sveriges Branschorganisation för Oenologi & Vitikultur (SBOV), har tillsammans med Sveriges Hantverksråd (SHR) skapat möjligheten att genom praktik och utbildning få en värdig titulering inom vinodling och vinmakaryrket. Först som gesällbrev och sedan som mästarbrev.

Yrket inom vinodling och vinmakeri har sin tyngdpunkt i det praktiska arbetet. För att tillträda gesällprovet krävs därför minst 4.800 timmars erfarenhet och utbildning varav minst två tredjedelar ska vara praktisk arbetslivserfarenhet. Yrket i sig håller samman både odling och förädling. Provtagaren, personen som önskar erhålla breven, måste visa färdighet såväl praktiskt som teoretiskt över hela vinodlingsårets aspekter samt inom vinförädlingen. För att nämna ett urval av kriterierna innebär det allt från olika typer av vinterbeskärning, gödselplanering till att känna igen några vanliga vinfel. Efter gesällbrevet och 10.000 timmars dokumenterad arbetslivserfarenhet finns det möjlighet att förvärva ett mästarbrev. Då ska personen klara SHRs mästarutbildning samt ett tekniskt samtal med SBOVs yrkesnämnd.

Breven delas årligen ut, bland annat under en ceremoni i Blå Hallen på Stockholms Stadshus första onsdagen i november.

Sedan landets utbildningsenheter med gemensamma krafter lyckats med konststycket att inte få till vettiga utbildningar för den som vill göra sitt eget vin på ett professionellt vis, än mindre fått till forskning och utveckling på området, har nu alltså SBOV och SHR skapat förutsättningarna för både gesäll- och mästarbrev. Snyggt. Den som roar sig med att omvandla de där arbetstimmarna i pressmeddelandet till år baserade på normala arbetsveckor, finner att det tar drygt ett par år att bli gesäll och sedan dubbelt så lång tid därutöver för att bli mäster, inalles runt sju år för den som sköter sig. Verkar rimligt. Den som klarar mästarbrevet lär stå på en rejäl och för hela branschen sund bas med kunskap och erfarenhet som huvudsakliga byggstenar. Hatten av för SBOV och SHR och våra framtida gesäller och mästare.