Långtidstest: Moscatel de Sitges öppnad 1990

Trots Hustruns smått desperata varningar och hot om vad som skulle hända om er utsände i de dödsföraktande och kristallblystinna vinernas stormande hav gav sig till att prova en Moscatel de Sitges som hälldes på en kristallkaraff runt årsskiftet 1990-91, gav sig den nyss nämnde hjälten idag på att prova en Moscatel de Sitges som hälldes på kristallkaraff runt årsskiftet 1990-91.

Bakgrunden är att vår hjälte av gourmetmagasinet Gourmet hösten 1990 utsågs till Årets vinmakare. I samband med en bättre och tämligen högtidlig middag på dåvarande finkrogen Coq Blanc i Stockholm och med närvaro av bland annat Michael Broadbent överlämnades den fina karaffen till den i våra, låt vara aningen subjektiva, ögon synnerligen lämplige pristagaren. Väl hemma i Frankrike tog så den lämplige och fyllde karaffen med ett lämpligt vin och vad kunde vara lämpligare än ett vackert bärnstegsfärgat skitvin från Sitges. Vackert att se på, inte så kul att dricka (vill inom parantes här inflika, att Hustrun tycker att Moscatel de Sitges ”is da shit”, och vi är helt överens om shit i det ställningstagandet).

Sedan den där dagen då karaffen fylldes har den fått stå på hedersplats i hemmet och bara se vacker ut. Samtidigt har det kliat i vinmakarens tillika den dödsföraktande vetenskapsmannens fingrar och gom och för var år som förflutit har klådan tilltagit för hur smakar det där vinet nu? Nåväl idag kände vi att det här går inte längre. Nu ska karaffen testas!

Och det är här Hustrun bokstavligen kommer in. ”Men vad håller du på med? Är du dum i huvudet?” utbrast hon måttligt uppskattande då hon såg sin sämre hälft i färd med att hälla upp det välkarafferade och blytunga vinet i ett glas. ”Test”. Undslapp vi oss då och höll inbjudande och generöst fram glaset mot Hustrun som såg förskräckt ut och fortsatte brista ut: ”Aldrig i livet! Det är mer bly än druvsaft i den där sörjan nu, bara så du vet!”. Ha! Vem bryr sig om sådana petitesser? Här talar vi Vetenskap! Tänkte vi då och körde snoken i glaset.

Och nu är det spännande, eller hur?

Faktum är att det här vinet, med över 30 år i en karaff med en allt annat än gastät förslutning, bjöd på en fantastisk doft! Stor, vital, mogen och med inslag av nötter, dadlar, torkad frukt en masse och ett litet stänk gasbinda. Visst, viss oxidation men inte mycket, snarare sitter oxidationen där som toppen på den komplexa arompyramiden. Söt, god, överraskande ren smak och eftersmaken, ja, den var och är evig.

Slutsats: Vi kan rekommendera våra följare och läsare och vänner och andra att införskaffa en blytung kristallkaraff, vilken snarast bör fyllas med ett enkelt Moscatel de Sitges varefter den ställs undan på en i hemmet väl synlig hylla. Spar 30 år. Färdigt!

Musik!

Lagringsviner!

Skrev för en tid sedan om lagring av vin och fick efter det flera uppmaningar att återkomma med tips på viner som inte bara håller utan också utvecklas på ett positivt vis med lagring. Innan tipsen följer ska bara en liten komplettering till det tidigare inlägget göras: I motsats till vad som sades finns det ett fåtal viner som ”bygger på sig” under lagringen, det kanske mest talande exemplet är vissa röda, strama bourgogner och en del vitviner, för att nämna något; rent allmänt gäller det viner som är väl strama och disparata i unga år. Snabbt svar också på frågan om det går att lagra ”naturviner”: Ja, i motsats till vad många påstår, inte minst producenterna själva som inte alltid tycks ha genomfört hållbarhetstester på sina viner, så går detta ofta utmärkt, vissa ”naturviner” utvecklas till och med positivt med några år i flaskan (detta gäller till exempel röda ”Le Comptoir” som jag gör på Domaine de Brescou i Languedoc (finns inte i Sverige i skrivande stund, men sägs vara på väg in i Systembolagets beställningssortiment)).Till tipsen!

Till tipsen! Vi börjar väl med lite ung och stram bourgogne. Vinerna från Maison Capitain-Gagnerot är påtagligt välgjorda. Slimmade och oerhört tuktade i unga år. De här vinerna mår genomgående bra av att få bli minst fem och gärna tio år innan de tas av daga. Toppgrejerna håller dessutom betydligt längre än så. Tipset idag går till Corton Grand Cru ”Les Grandes Lolières” 2016, nr 76518, 750 sek, och Ladoix 1er Cru ”La Micaude Monopole” 2016, nr 74614, 399 sek.

Vitt!

Vitt vin lämpar sig rent generellt lika bra för lagring som rött, men det gäller förstås att hitta rätt varor. Tipset idag går till Achim von Oetingers strama och eleganta viner från Rheingau. Här råder samma filosofi som hos Capitain-Gagnerot. Vinerna görs i en stram och elegant skola som kräver tid på flaska för att de ska komma till rätta med sig själva och därmed fullt ut bjuda på sig. Hohenrain Riesling GG 2015, nr 783207, 379 sek, och Riesling Mineral Trocken 2016, nr 75633, 199 sek.Skumvin!

Champagne! Hitta rätt champagne och du har det perfekta vinet för källaren. Till och med lite enklare varianter kan vinna på ett par år i källaren. Dagens tips går till ytterligare ett vin som görs i samma underbara, strama och eleganta stil som Capitain-Gagnerot och von Oetinger ovan: Champagne Waris Hubert (WH) ”Albescent” Blanc de Blancs Grand Cru, nr 74767, 399 sek. Har tidigare tipsat om den här skumpan och då varnat för att det inte är något för gröngölingar och blötdjur. Så är det. Men lägg undan WH:s grejer fem-tio år och du ska få se på andra bubblor. (Inom parantes: Även Clotilde Davennes populära Crémant de Bourgogne fungerar med lagring, det växer kanske inte på sig på samma vis som WH men det är värt att lägga undan ett par flaskor varje år och öppna dem efter tre till tio år).

Musik.

Vinlagring

Fick en fråga på det några dagar gamla inlägget ”Om beställningssortimentet & ett vintips”. I korthet kom spörsmålet från någon som alltför ofta blir besviken när den plockar fram gamla viner ur sin källare. Varför? Tycker frågan har allmänt intresse och återger därför lite av mina erfarenheter i frågan här.

Komplicerat kapitel

Lagring är ett synnerligen komplicerat kapitel. Till detta bidrar att så många producenter, mellanhänder och säljare sedan alltid kommit undan med säljargument som ”oj, om några år, vad bra det kommer vara” och ”ja, det är lite knutet och saknar frukt idag men det kommer med lagringen”. Nej, det gör det inte. Tvärtom. Är inte vinet okej från början och har det inte rätt förutsättningar kommer vinet vara ändå tråkigare och i än större avsaknad av frukt ”om några år”. ”Skit in, skit ut” fungerar också när vi talar lagring av vin. Det hjälper inte heller med en massa syra, vilket en del påstår är det enda som tarvas, men finns det inget att bygga på med runt syran blir det inte bättre – däremot håller vinet kanske i sin halvt eländiga stil en evighet på grund av syran. Uttorkat och surt.

Lagrings-och utvecklingspotential

Jag brukar skilja på lagrings- och utvecklingspotential. Många viner håller för lagring, men det är inte säkert att de utvecklas, eller att de, om de utvecklas, gör det till det bättre. Att ge några direkta råd för vad den hugade lagraren ska känna i vinet är svårt, vi behöver ha ett antal viner framför oss och diskutera dem vin för vin för att på ett begripligt och handfast kunna förklara. Rent generellt skulle jag dock vilja säga att allt det som allmänt sägs om vad som behövs, syra till exempel, stämmer för lagringsdugligheten, men för att också få en spännande utveckling av vinet  måste flera beståndsdelar finnas där; en viss koncentration, ett visst mått av frukt, tillräckligt med (rätt) tanniner med mera, och inte minst en balans mellan beståndsdelarna.

”Bygger inte på sig”

En del tror att vin ”bygger på sig” och växer under lagringen. I själva verket förhåller det sig tvärtom. Vinet snarare tappar sin kropp undan för undan. Riktigt gamla viner, > 50 år, är så gott som alltid ”tunna”, ofta rejält tunna. Det som sker under lagringen är en kemisk utveckling där aromer/smaker ändras på gott och ont, tanninerna polymeriseras och blir mindre påtagliga, färg och syra fälls ut. Har vinet förberetts för lagring (se nedan) brukar där finnas en växel till att ta ut och en ”vinst” infinner sig när alla komponenterna under tidens varsamma hand kommer ihop till en harmonisk enhet. Men det gäller som sagt att hitta vinerna som lämpar sig för lagring… (Som vinmakare gillar jag själv unga, ”disharmoniska” viner där potentialen är påtaglig, men har mindre lätt för att uppskatta samma viner som fullvuxna och detta även om det fullvuxna vinet är till allmän belåtenheten – en av få baksidor med mitt yrke…)

”Förbered” vinet för lagring

Hur ”förbereder” man då ett vin för lagring och utveckling? Som vanligt börjar allt i vingården och som vanligt är arbetet där avgörande för vinets egenskaper både på kort och lång sikt. Rätt växtplats och förutsättningar för druvan, återhållsam gödning, levande jordar, gärna äldre stockar, friska druvor, låg avkastning. Det gäller att skörda vid för målsättningen det rätta tillfället, just då balansen mellan syrorna, sockret, strukturen och aromerna finns där (ett arbete som sållar agnarna från vetet när vi talar vinmakare…). När druvorna väl är i källaren gäller det att känna sina druvor och sin must och att fatta rätt beslut avseende skalurlakningens längd och annat och sist men inte bör, måste inte, bör, vinet genomgå en oxideringsprocess på ett eller annat vis, till exempel lagring på ekfat (utan att eken tar överhanden, det kommer bara torka ut vinet över tid). Noterbart är att många kraftfulla fruktbomber sällan har den grundstruktur som krävs för att utvvecklas väl över tid, däremot kan de hålla mycket lång tid.

Sherry!

Måste i sammanhanget nämna att de gamla viner jag själv kanske blivit mest imponerad och glad över är gammal sherry av olika typer och någonstans mellan 40 och 80 år gamla. Fantastiska lagringsviner. Men även bourgogner, bordeauxer, riojor, ja allt det klassiska och inte minst champagne och riesling och vit bordeaux och… kan ge de mest fantastiska upplevelser när de blir riktigt gamla – noterbart är också att vitt håller väl så bra för lagring som rött, förutsatt att vinmakaren gjort hemläxan.

Tips

Sist men inte minst, tips på två dagsaktuella rödtjut att lagra: Les Sorts 2016, nr 70217, 115 sek (lägg undan årgång 16 och sedan också 17 och 18 när de släpps och prova de tre mot varandra låt säga vid ett par tillfällen under perioden 2021-2025), idag släpps ett riktigt bra lagringsvin som ”tillfälligt exklusiv vara”, Muga Seleccion Especial 2014, nr 95268, 279 sek (kommer vara ok om 15 år också). Eller ta det säkra före det osäkra och kör Vintage Port, Madeira, Sherry och annat som blir så otroligt kul över tid…

Julenissesäsong & Dizzie Tunes

Som alla säkert vet är Julenissen, eller Juleskummet, en säsongsvara och just nu är bästa tiden att köpa dem. Skälet är mycket enkelt: Julenissen utvecklas med lagring och de påsar som säljs just nu är överskottslagret från förra julen, vilket innebär att de lagrats ett år. Nu är sällan ett år tillräckligt för att Julenissarna ska uppnå full mognad och helt blomma ut, men det är betydligt bättre än de färska, alldeles för saftiga och mjuka produkterna som kommer att finnas i butikernas hyllor om bara några dagar. Bäst är förstås att köpa på sig Julenissarna i god tid och i enlighet med ett väl genomtänkt inköps,- lagrings- och planeringsschema som löper över fem år.image Den som nu inte har en Julenissekällare och som missar att köpa fjolårets restlager i dessa novembers sista bråda dagar, behöver dock inte ge upp hoppet och sätta sig att uppgivet lipa i ett undanskymt hörn, som råkar vara första, bästa undanskymda hörn hen hittar alternativt ett särdeles populärt hörn för den som gått vilse i Julenissarnas inköpsparad. Lösningen för er som slarvat eller negligerat sakens allvar är att snabbmogna Julenissarna genom brutal luftning innebärande att flera påsar Julenissar inhandlas, öppnas och läggs att torka i välventilerade utrymmen under en till två veckor, ungefär som druvorna till amaronevinerna förädlas. Är Julenissen av dålig kvalitet kommer den att spricka sönder och anta en ganska dammig och torr smak. Är den å andra sidan av högsta kvalitet kommer den mogna till en stel, gammal gubbe som både är seg och smakar mumma. Dizzie Tunes.