Syr, syrah, syrahst

Har på kort tid fått tre enträgna förfrågningar om att tipsa om lite syrah, min gamla paraddruva. Klart en ställer upp på enträgna förfrågningar när de inte handlar om något dummare än något som kan leda till förtäckt marknadsföring av egenintressen. Å andra sidan garanterar er utsände i syrah-druvornas peppriga och animaliska och understundom ihopskrynklade* värld på den heder och samvete han inte har att de följande tipsen verkligen är rejält typiska uttryck för syrah, till och med i så stor utsträckning att han själv vid några obevakade ögonblick lyckats pricka druvan på just de här exemplaren.

Kan inte påstå att vinets Nya värld alltid överraskar med klockrena druvtoner i klassisk stil men när vi talar Mullineux från Sydafrika är det just det som gäller, först ut i syrah-racet är därför Mullineux Syrah 2016, nr 95608, 219 sek (finns i skrivande stund i 37 butiker, skynda fynda).Den som vill ställa klassisk syrah från vinets Nya värld mot klassisk shiraz, som druvan bland annat heter i sitt oftast annorlunda uttryck i Australien, kan duka upp med Mullineux mot den väldigt ursprungstypiska, och därmed också mindre klassiskt syrah- och mer shiraz-typiska, Jacko’s Shiraz 2012, nr 75866, 179 sek. Vinerna från Domaine Combier (Crozes-Hermitage) släpptes för ett par månader sedan i det svenska beställningssortimentet. Det alldeles för billiga Cuvée Laurent (nr 70422, 169 sek) har redan tagit slut, men påstås vara på väg in igen. Nu finns det som tur är ytterligare två fina exempel på Crozes att tillgå från Combier: Clos des Grives 2016, nr 73722, 399 sek och Crozes-Hermitage Domaine Combier 2016, nr 74696, 199 sek. Efter den våghalsiga utflykten till Australien ovan är vi här tryggt tillbaka i ett så klassiskt uttryck för druvan som tänkas kan.Den som möjligen vill bolla in ett kanske något mindre självklart syrah-vin i provningen kan fundera över om inte Sydhang 2015, nr 99430, 199 sek, då är lockavaran att slå till på. Syrah från Dorli Muhr och Österrike (Carnuntum), finns i skrivande stund i tio butiker. Bråttom alltså, men det lär komma in fler årgångar av det här vinet framöver.

På jakt efter syrah.

Va? Ändå fler tips? Mer udda och exklusiva? Okej, kör då Mullineuxs tre ”terroir-syrah” mot varandra, samtliga är  från årgången 2015, kostar 699 sek per panna och går att beställa via Systembolagets hemsida: ”Granite”, nr 95449, ”Iron”, nr 95448, ”Schist”, nr 95451.

Syrahno de Begerac – tidernas bästa syrahdetektor. Ändå mer om den berömde Syrahno. Syrahno-kärlek?

*Ni har väl sett mogen syrah?

Mats-Eric Nilsson: Château Vadå

Inom vinbranschen dissas Mats-Eric Nilssons Château Vadå rejält. Innehållet är gammal skåpmat, sakfelen legio, boken tråkig och han låter som en gammal naturvinsprofet anno 2010. Stämmer det? Ja. Så då är det rätt att dissa boken? Nej, Château Vadå är trots sina brister en viktig bok som bör tas på allvar av alla.Journalistisk text

Saken är den att de insatta vanligtvis vet mer än den som skriver artikeln. Det är skälet till att den sakkunnige eller ”den som var med” hittar sakfel i snart sagt varje journalistiskt skriven text. Ibland går skribenter genvägar för att hålla texten inom ett rimligt omfång och för att inte bli alltför detaljerad. Det gäller alltså att komma ihåg att den här boken är skriven för en mindre vetande allmänhet. Inte experterna. Den ska ses som en journalistisk text, inte en vetenskapligt korrekt avhandling.”Vi och dom”

Problemet med Château Vadå är inte sakfelen och missuppfattningarna – de är irriterande men på det stora hela ointressanta för allmänheten och gör i sig ingen större skillnad – utan att den inte klarar av att se vinvärlden sådan den är. Istället trillar Nilsson i fällan att  se det hela som ett spel mellan ”vi och dom”, där ”vi” är en handfull producenter av naturvin och ”dom” alla andra. Detta gör att den för vissa av oss – mänskligheten till exempel – så viktiga frågan om miljön, arbetsmiljön och det högintensiva jordbruket inte alls finns med i boken. Inte heller förklaras att orsaken till dagens, låt vara cyniskt, massproducerade industriviner i grunden är en bevisad efterfrågan och inte ett påhitt av illasinnade alkoholkapitalister.Bokens förtjänster

Nog av. Ska inte falla i fällan att bara rada upp sakfel och missuppfattningar och beklaga Nilssons oförmåga att höja blicken över vinglasets kant och se helheten. Låt oss istället fokusera på bokens förtjänster. Här har vi en bok som lyfter fram flera viktiga fakta och frågor, och för oss som länge försökt sätta fokus på skräpvinernas fördärvliga inverkan på miljön (och ibland arbetsmiljön) är det ytterst tillfredsställande att en bok riktad till en bredare allmänhet sätter ljuset på de många genvägar och tricks den måste ta till som odlar högintensivt och jagar framgång på massmarknaden. Förhoppningsvis kommer Château Vadå få några konsumenter att ifrågasätta sina vinval och en eller annan vinskribent/skribent att inte längre ”fynda” skräpviner, till exempel i samband med sommarens stora box-race. Det som saknas är, som sagt, kopplingen mellan skräpvinet och dess inverkan på miljön och inte bara på den som frivilligt dricker skräpet; alltså detta tröttsamma och egocentrerade i-landsperspektiv som så många envisas med att anlägga på det här komplicerade problemet.Innehållsförteckning

Sist men inte minst driver Nilsson frågan om en innehållsförteckning hårt. Det är bra. Han tror förvisso att det bara är de stora vinindustrierna som försöker bromsa detta – av självklara skäl då det är de som kommer åka på de långa innehållsförteckningarna – och missar att också många småodlare, även sådana som gör ”naturvin”, är motståndare, de tycker helt enkelt att de redan har tillräckligt med byråkratiska hinder att ta sig över i vardagen (välkommen till verkligheten alla skrivbords-rebeller).Nästan allra sist: Det finns inga rebeller i vinvärlden. Bara ett fåtal förnyare. Och en massa töntar.

Allra sist: Du får inte oxfilé om du betalar korvören.

Musik.

Förbud mot trycksensorspisar!

Vill på väldigt många medmänniskors, och mina egna, vägnar, kräva ett omedelbart förbud mot spisar med trycksensorer istället för rattar! Skälet till detta torde vara uppenbart för alla med en normal femårings intelligens och för alla världens ingenjörer och alla de som vare sig fått igång spishelvetet eller fått stopp på den när den väl satt igång.Innan Hustrun dyker upp och anklagar er utsände bland de ack så nödvändiga och av pöbeln så älskade förbudsivrarnas ordningsamma och tillrättalagda värld för att ha skrivit ett sexistiskt inlägg, vill den nyss nämnde utsände med emfas slå fast, att nej! så är det inte ity emedan möjligen en störd kock kan se något sexigt i en spis är en spis för den breda allmänheten inget annat än en maskin från helvetet och ett konkret hot i vardagen!

Musik.

Byrneing down the Zenith

Alltså Frankrike alltså. Rock-konsert. Agnes Obel som förband. Bara en sådan sak. Och. Vin istället för bira? Sancerre dessutom. Jaa. Och. Det är bara att konstatera. Det är hög klass på stället. Frankrike och Paris är Jordens medelpunkt. Rent kulturellt.

Så här sitter vi och sippar sancerre och låter oss med allt tyngre ögonlock vaggas av Agnes Obel och det är så vackert och… högklassigt, och rätt som det är: Agnes flyger av scenen, fyra gubbar rusar runt i tre minuter och så, Pang!, där kommer David Byrne gåendes i sin grå kostym och så uppenbart barfota att alla håller andan, vinglar till med vinglaset och, men nej, det ligger väl inga häftstift eller annat trams på golvet eller en brusten cellosträng efter Agnes eller… nej, det gör det så klart inte. Vi bara tycker det är kul att han, mannen som skrev Toe Jam,  är barfota och då börjar han sjunga för sig själv och en efter en gör musikerna honom sällskap. Inga fasta positioner. Alla är ambulerande. Tolv pax inalles. Sex slagverkare, som ett statement, ”KC kör med tre jag har sex… ambulerande, hehe”. Och rytmer blir det så klart. Det här är David Byrne!

Med alla tolv väl på plats exploderar Zenith, Paris, i Talking Heads-hits, lite Fatboy Slim, något nyskrivet, en del annat och så en massa David Byrne. Han är måhända inte fullt lika intensivt rörlig under konserterna längre, men han går senior-för fullt konserten igenom och blir inte vid något tillfälle hörbart andfådd eller på annat vis nedsatt. Tvärtom verkar hans närvaro öka ju längre vi kommer i konserten, och då är han ändå högst närvarande redan från start.

Om det är en konsert som du bara måste se? Frågan är varför du ens ställer den frågan. David Byrne, nu som då, är så oändligt mycket mer än bara en artist som ställer sig på scenen och drar igenom sina låtar. Bara en sådan sak som att alla hans medmusikanter går runt med konstanta leenden showen igenom säger en hel del och egentligen allt om hur bra det här är.

Förbud mot stinkande mat!

Att folk stoppar i sig precis vad som helst torde inte var en överraskning för någon. Och det är illa nog, att de stoppar i sig vad som helst. Än värre blir det när dessa folk får för sig att det ingår i samhällskontraktet att de får ta med sig sina stinkande försök till mänsklig föda till allmän plats, och värst av allt: ombord på tåg! Där sitter de sedan och ser ut som om de vore Guds bästa barn och som om det inte alls är något fel på deras medhavda odör i tupperware och andra miljöförstörande plastlådor. Men det är det! Och all medhavd ”mat” som stinker måste bannlysas från allmän plats i allmänhet och instängda allmänna platser som en tågvagn i synnerhet.

Den som bryter mot Förbudet mot stinkande ”mat” på allmän plats, skall straffas på hårdast tänkbara vis och minimistraffet måste, minst, innebära en vecka i isoleringscell tillsammans med de hemskaste aromer världens samlade sensoriker och essensmakare kan uppbåda och just då det kriminella elementet inte tror det kan bli värre och ligger där och håller sig för näsan och ber om nåd då, då ska en högtalare börja spela upp en skrikande bäbis på non stop.

Finns det då ingen mat som kan godkännas för den som vill ha med sig något eget att stoppa i magen under resan? Jodå, självklart gör det det. En enkel grönsallad utan dressing och gröna blad med doft ackompanjerat av ett glas vatten är en fullt acceptabel kompromiss som alla bör kunna acceptera och som torde rymmas inom samhällskontraktet.

Musik!

Jordbrukskammaren i Var kör kalsongtricket

Trots att kulturen kanske är mer närvarande i den franska vardagen än i något annat land, är fransmännen, i likhet med alla andra, synnerligen barnsliga. När således Chambre d’agriculture (50% jordbrukskammare och länslantbruksnämnd, 50% hushållningssällskap) i departementet Var (där för övrigt er utsände i de otroligt fåniga försökens analliknande värld bor) ville på ett både lustigt och listigt vis kolla upp den mikrobiologiska aktiviteten i traktens vingårdar, bestämde den sig för att gräva ner kalsonger mellan vinraderna.

Jovisst. Självklart hade det inte fungerat med till exempel en t-shirt eller en skjorta i bomull, slika klädesplagg försvinner helt om aktiviteten är hög. En kalsong med ingående resår däremot försvinner inte i och med att resår med lätthet kan tänja ut tiden till en liten eon. Samtidigt står det klart att kalsongen inte hade behövts alls då man också grävde ner t-påsar (Lipton Pyramid, grönt te) eftersom det fungerar väl så bra för ett sådant här test. Men det är så klart inte alls på långt när lika roligt när Bollibompa kommer på besök.

Det mest anmärkningsvärda med den första etappen av försöket, där ett drygt dussin utvalda bönder ombads gräva ner tre kalsonger vardera och lika många t-påsar på lite olika platser och 15 cm djupt är, att inga säkra slutsatser kan dras. Annat, förstås, än det man redan visste: att vissa jordar är mer aktiva än andra. Försöken stördes nu bland annat av att jordarna inte bara sköttes olika, det ingick så att säga, utan också av att de var olika beskaffade. Till exempel händer det mer snuskiga saker i en kompakt lerjord än i en dränerad sandjord. I alla fall om vi talar om den horribla tanken att återanvända försökskalsonger som legat nergrävda ett halvår.

Det som inte nämns någonstans vare sig i de mer officiella försökspapperen eller de många artiklar och TV-reportage som skrivits och gjorts (jo, kalsonger är jättekul) är kalsongernas biologiska skick då de grävdes ner. Avslutningsvis konstaterar vi att ett litet kalsongförsök i den egna trädgården på intet vis är otänkbart framöver och vi vill gärna uppmuntra våra HR att tänka i samma banor. Kanske kan vi starta en världsomspännande, låt vara totalt meningslös och fånig, rörelse, där människor världen över gräver ner och upp sina fillingar en gång i halvåret. Kan knappt vänta.

Kachan=kalsong.