Idag ska vi tala om konvalescensmatlagning, alltså sådan matlagning som er utsände i de patetiska kockarnas ångande environger tvingats till då dennes bättre hälft till följd av en anatomisk uppdatering temporärt måste avstå kökets andliga, mentala och fysiska prövningar och utmaningar. Med andra ord är situationen ytterst prekär för hushållet och er ja-ni-vet-vem har tvingats ta på sig sin skinande rustning och rädda situationen. Detta har dock inte gått helt smärtfritt och det har framkommit en del nya rön som förtjänar att spridas på det att folket på Franzén och Aira och deras likar inte begår onödiga misstag i sitt dagliga värv, och nej, ni behöver inte tacka, tag bara lärdom för allas vårt bästa, och det gäller förstås även alla ni som understundom tvingas till ofrivillig kökstjänst.
Det vi alla lär oss idag är, att om en fryst påse pytt-i-panna värms i en stekpanna ska man inte lockas till vad man tror är förbättrande åtgärder, som, till exempel, att lägga i tärningar av fryst oxfilé i sista stund. Idén som sådan, tärnad oxfilé i en pytt-i-panna, är, om vi själva får säga det, genialisk och naturligtvis något som ni själva kan prova hemma, men!, allt handlar om tajming. Kort sagt: Lägg i tärningarna i god tid! Inte i sista stund. Empirisk forskning har visat att gästen inte, vi repeterar inte, uppskattar vad som, måste vi medge, kan upplevas som, låt oss säga, råstekta isbitar i en i övrigt varm pytt-i-panna.
PS När vi skriver ”en fryst påse pytt-i-panna” menar vi fryst pytt-i-panna som tagits ur sin påse och lagts i en stekpanna (påsen ska läggas i soporna, inte stekas)
Nåväl, eftersom vi ändå är goda föräldrar och gör allt för våra barn, till och med carbonara, rotar vi därför, medan det svider i hjärtat där otacksamhetens pilar träffat och i skinnet där flottskvättet bränt sig fast, snabbt efter lite grönsaker, hittar tomater, ställer fram ett sådant där plasttråg tomater och säger ett glatt ”Voilà! Des tomates! Salladen är färdig, mademoiselle!” (Ja, vi talar med fransk brytning som sig bör då vi är en mästerkock) Och! Som pricken över i, som Arkimedes Eureka, som pilen i Bull’s eye, som grädden på moset, ställer vi fram en flaska med någon slags balsamvinäger. Då den otacksamma ungen inte riktigt förstår vilket fint kalas hon hamnat på tvingas vi förklara ”Dressing, unge, dressing!” samtidigt som vi än en gång inser att otack är världens lön.
Nej, kära HR:are, Bea är inte bara ett flicknamn. Det är en sås också. Den säljs i vanliga livsmedelsaffärer och levereras i små plastburkar. Ingenstans, ingenstans, står dock hur såsen ska tillredas och den som ger sig till att värma eländet i en för personen ifråga okänd mikrovågsugn och i samband med det råkar få på maxeffekt i fem minuter ska veta att det är inte rätt väg att gå med en bea. Vad händer då? undrar ni och är glada att någon annan gjort testet åt er så ni slipper göra det här försöket som så uppenbart är något ni inte ska försöka er på hemma. För att göra en lång historia kort förvandlas den från början ganska tjocka såsen till en utspädd vätska med inslag av fett och dragon och, inte minst väsentligt för den som vill göra sig populär genom sina insatser vid köksbänken: detta vill ingen i hushållet äta och!, uppenbarligen, är det få saker som kan sänka sinnesstämningen i en munter grupp lika effektivt som en söndervärmd och intill sörjig blaskighet tillintetgjord bea.
Fotnot: Lite till kvinns och mans undrar vi säkert alla hur den här robotiserade tortellinin smakar. Det ska vi be att få återkomma till så snart vi listat ut hur maskinen startas och, om det skulle tarvas manuellt handhavande för detta, stängs av.
Öppna påsen! Häll innehållet i en kastrull med vatten! Koka en stund! När tortellinin faller isär är de överkokta! Häll upp tortelliniröran i en terrin! Tillsätt julröd ketchup! Plocka en skinkbit från skinkpaketet och lägg det på ett fat! Smeta på senap! Den som vill få ändå mer jul tillsätter kanel och socker och äter jultortellinin med grötsleven! God jul! (Text: ”Receptet finns på tevekocken.se”)
(Ny text i rutans nederkant: Dryckestips: Billig och obalanserad prosecco och dyrt naturvin som är rejält funky och orent – använd vid behov julmust som groggvirke.)
viniferat vill därför gå ut med en allmän varning för Carbonara på Chantilly-vis, även känt som Carbonara a la Chantilly; låt er inte tubbas till att tillsätta chantilly till er carbonara! Ja, det är kul med sprutflaskor och ja, det låter som en bra idé, grädde som grädde, men vi som varit med ett tag vet att det inte fungerar.