Kockskolan: Carbonara på Chantilly-vis

Som det är HR:en bekant gör vi stora framsteg i den kulinariska världen. Så sent som idag tog  vi del av ett Facebook-meddelande från en kock som var på väg till en ”kurs i grönt kök” och vi vill gärna sprida informationen om att färgen på köket har betydelse. Dessvärre vet vi inte mer än så för tillfället, men lovar återkomma så snart vi har mer fakta i ärendet. Idag ska vi istället ägna oss åt att tillreda en Carbonara på Chantilly-vis.

Svensken i gemen har säkert klart för sig vad en carbonara är. Mindre känt är kanske vad chantilly är. Rätt svar här är en sötad slags vispgrädde på sprutflaska. Frågan inställer sig då vad poängen är med att tillsätta chantilly istället för till exempel ingenting alls eller äggula eller grädde eller crème fraiche till carbonara? vinifierat kan nu avslöja att det finns ingen poäng alls med det. Den som kanske i sin okunskap och definitivt därför att inget annat gräddliknande föremål kunde uppbringas i huset, tillsätter chantilly till sin i övrigt av pasta och stekta små fläskbitar bestående carbonara, blir snart varse att det dels ser fult ut, dels smakar örn.

viniferat vill därför gå ut med en allmän varning för Carbonara på Chantilly-vis, även känt som Carbonara a la Chantilly; låt er inte tubbas till att tillsätta chantilly till er carbonara! Ja, det är kul med sprutflaskor och ja, det låter som en bra idé, grädde som grädde, men vi som varit med ett tag vet att det inte fungerar.

 

Cream. Big Bopper. Crème de la crème.

Torsdagstext på tisdag

Förspelet

Hustrun: Jag vet att du inte provat på det här förut, och att det skrämmer dig…

Mästerkocken: Mhm.

Hustrun: Men du kommer gilla det. Jag lovar.

Mästerkocken: Jag vet inte, jag…

Hustrun: Det är inte farligt. Jag lovar!

Mästerkocken: … det känns inte helt okej för mig det här.

Hustrun: Vare sig du gillar det eller inte så är du en vuxen man och vuxna män gör sådant här.

Mästerkocken: Så där säger du alltid. Alltid. Och sedan är det betydligt mer krävande, och farligare, och otäckare, än du ens antytt i de få brasklappar du lägger in mellan allt det där ”tycka om”, ”enkelt” och ”alla kan göra det”.

Hustrun: Ibland blir jag såå trött på dig.

Mästerkocken: Värst är det där med att alla vuxna män gör det.

Hustrun: Suck, jaja, du gör som du vill. Jag åker på affärsresa nu och förmår du inte läsa innantill på en burk så får du väl göra samma gamla påstortellini som alltid! Men kom ihåg att det är av omtanke och med kärlek som jag köpt burkarna med ärtsoppa i ett vad det verkar fåfängt försök att få dig att i någon mån variera din kost när du är på tumanhand med dina egon.

img_2464

 

Akten

Ärtsoppa. Hur gör man ärtsoppa? Läs på burken, sa Hustrun. Det är tveklöst ett gott råd som er utsände bland de puttrande grytornas förrädiska värld fylld av grynnor och misstag härmed skickar vidare till alla HR:are. Skulle någon mot förmodan och bättre vetande trots allt skrida till verket utan att ha läst på burken, vill den nyss nämnde varna för att det då kan hända att denne någon som en vettvilling agerande bara häller upp ärtsoppburkens innehåll i en gryta på spisen och brassar på med värme i kraftfulla doser och det som då händer är att det snart börjar osa bränt och att delar av ärtsoppan görs oätbar genom att den förvandlas först till klister och därefter till ett med grytans botten.

img_2462

Så hur gör man för att göra rätt? Ja, som sagt: läs på burken och agera utifrån de upplysningar som där står att finna. Till exempel är textens förslag att blanda ner en halv burk vatten i grytan, där ärtsoppburkens innehåll ligger och törstigt trånar efter sällskap, ett bra förslag och definitivt något som är värt att ta fasta på. Vill i samband med det tillägga att soppan inte som tvåtaktsolja för utombordare, gräsklippare och motorcyklar är självblandande, vilket man givetvis lätt kan få för sig. Således hjälper det inte att ställa en gryta med ärtsoppburksinnehåll och vatten på plattan i orört sällskap. Det enda som kommer hända är att vattnet bubblar och fräser medan burkinnehållet agerar på samma sätt som nämndes i förra stycket.

fullsizerender

Med andra ord är det bara halvrätt att hälla vatten i grytan. Hemligheten, som vi nu på ett närmast filantropiskt vis delar med oss av till våra trogna HR:are och som kanske kan förvåna en och annan, är att konstant och bestämt röra om i grytan med en slev, eller, om slev saknas i hushållet, ett slevliknande föremål, så att ärtsoppburkens innehåll effektivt beblandar sig med vattnet. När detta skett antar allt en slags soppliknande konsistens och det är den, inte vattnet runt de orörda öarna av ärtsoppbruksinnehåll i stycket ovan, som bubblar och fräser.

img_2466

Låt puttra ett tag under vildsint omröring – ett litet mått av desperation är på sin plats här och den som fått kassera två brukar för att nå hit har vett att inse vikten av att det inte skiter sig en gång till. När det börjar ryka och puttra antar soppan en varm form och det är, såvida inte ärtröran äts direkt ur grytan, dags att servera. Häll då upp röran i en skål, tillsätt lite senap och njut hämningslöst. Därför att vi är värda det!

img_2467

Present Tense.

Hela vinifierat bakar!

Ni vet den där muzaken som brukar porla fram som vore det en porrfilm (har jag hört sägas) så snart någon lagar mat på TV? Precis så mysigt försöker jag alltid ordna det i köket när jag skapar.IMG_2520

1.Jag tar fram tortellinipåsen och grytan och startar vattenkranen. 2. Och just som jag ska till att börja skapa, sätter jag på lite muzak och ett förkläde.3. Genast infinner sig den där goa känslan som alltid infinner sig när jag står där med grytan i handen och fyller den med vatten samtidigt som muzaken får höfterna att röra sig erotiskt och jag får för mig att le avspänt in i kameran och säga, på bruten svenska, vackra matfraser som ”och gryta fyllar jag med liten härlig, frisk vattnet…”. Men inte nog med det, allt det där myset får mig att vilja börja baka. Saker som den här smarriga godingen på bilden. Hur det ska gå till har jag ingen aning om så tillsvidare köper jag dem hos confiseuren och låtsas att jag bakar dem själv.IMG_2520

1.Jag sätter på lite muzak och ett förkläde med mjöl på. 2. Rör på höfterna, ler in i kameran och säger så sensuellt jag kan, med fransk brytning med italienskt inslag, ”och ny, ny tar jeg de obakkade och rååa bakkverk-en och sätter på dem i ygnen”. 3. Medan jag pratar lägger jag upp de inhandlade godsakerna på en plåt och skjuter in dem i den ostartade ugnen. 4. Eter tio minuter ler jag in i kameran, stannar upp som om jag känt något i luften, ”vad är det somm lyktar”, säger jag och sniffar övertydligt i luften alltmedan höfterna rullar och juckar för fulla spjäll, ”jo, jag tror bistämmt att mina kakkor är färdiga, det lyktar zå”, och så tar jag ut de små bakverken och äter upp dem sedan jag släckt ner kamerorna och skippat muzaken till förmån för Darlene Love, som ackompanjerar confiseurens bakverk på bästa vis.

Köksskolan: Dessert-recept!

Er utsände bland de storslagna matkreatörernas onktuösa köksenvironger fyllda av kreativitet, vällust och fartfylld framåtanda och en och annan tatuering och könspiercing, har hittat en ny dessert! En dessert värd att ställas vid sidan om chokladpuddingen. Voilà! Carambar dessert – seg och uthållig som en fjälljägare på amfetamin.IMG_1178

Gör så här:

1.Gå till närmaste matvarubutik.

2.Fråga efter Caramabar dessert. Har de den inte, beställ hem. Har de den, köp.

3.Tillred à la minute: När det är dessertdags, öppna påsen, plocka ut carambarerna, skala dem och placera tre-fyra stycken på en för ändamålet anpassad assiette. Garnera med röd paprika. Klart!

Los chichos!

 

Kockskolan: Sjukhusmat

Då Hustrun tillfälligt bragts ur spel fick vi ägna dagarna åt att äta smörgås. Detta fungerade till dess den sjuka blev så pass fri från hostningar och rinnande näsa och annat att hon kved fram något i stil med ”lagad mat”. Då vi med svårighet ser våra nära och kära lida återstod intet annat än att försöka laga lite mat. Frågan var bara hur? För att hjälpa andra som hamnar i samma svåra situation samt som ett inspel till landets sjukhus och liknande inrättningar kommer här därför ett kockskolsinlägg ämnat att bistå den ensamme i stunder då det nutrilogiska armodet och därmed behovet är som störst.IMG_1149

1.Inhandla en påse fryst risotto. Finns i välsorterade livsmedelsbutiker. I frysdisken.

2.Följ påsens anvisningar, typ värm påsens innehåll utan omslagspåse i en stekpanna.

3.Lägg upp på en tallrik.

4.Garnera med röd paprika (se bild).

5.Servera och slå den sjuka med häpnad.

Vi vågar gå så långt som att påstå att detta är en given succé. Såvida vi inte hörde fel började Hustrun snyfta av lycka då hon såg mästerverket – knappast vad hon förväntade sig då hon bad om vanlig, plebejisk ”lagad mat”.IMG_1149

Châteauneuf-du-Pape & flankstek

Okej, det ska med en gång erkännas: har ingen aning om vad flankstek är. Har i det längsta trott att folk säger plankstek. Dock har vanligtvis pålitliga källor försäkrat mig om att det verkligen finns något som heter flankstek och att det ska finnas att köpa i mer eller mindre vanliga matvaruaffärer. Under förutsättning att det stämmer och under förutsättning att vidhängda recept är autentiskt och väl fungerande säger ryktet att flankstek med sparrissalsa och krossad potatis är ett utmärkt ackompanjemang till en klassisk châteauneuf-du-pape och det tror jag det för alla grenache-dominerade viner som inte blivit alltför uppblåsta går till det mesta och är fantastiska allroundmatviner. Nåväl, allt talar för att flankstek existerar och att nedanstående recept är sanslöst gott. Helt säkert är att i Sverige nya Domaine de Nalys, nr 71813, 249 sek (beställningsvara), är en klassisk châteauneuf-du-pape, vilket innebär sjungande grenache-toner istället för 15,5 % och överdådig frukt som tråkar ut en på nolltid och går till inget. Således är detta ett slag för klassisk châteauneuf av bästa sort, och, föralldel, för den mystiska flanksteken. Recept på grillad flankstek med sparrissalsa och krossad potatis (4 port):bild

Flankstek
700 g flankstek (obs använd naturell inte förkryddade varianter)
salt och peppar
1. Tänd grillen
2. Putsa bort eventuella senor och hinnor från flanksteken.
3. Salta och peppra efter smak
Grilla 2-3 minuter på varje sida och låt vila en kort stund innan köttet skärs upp i smala strimlor

Sparrissalsa
1 avokado
50 gr sockerärtor
½ knippe sparris (gärna så späd som möjligt)
1 rödlök
½ gurka
2 msk citronsaft
1½ msk olivolja
1. Salt och svartpeppar
2. Dela, kärna och gröp ur avokadon
3. Finhacka alla grönsaker
4. Blanda med citronsaft och olivolja
5. Smaka av med salt och peppar.

Krossad potatis
16 små färskpotatisar alt små delikatesspotatisar
2 vitlöksklyftor
Timjan
Rosmarin
1 tsk dijonsenap
Saft från ½ citron
0,5 dl olivolja
2 msk finriven parmesan
Havsalt och svartpeppar från kvarn

1. Sätt ugnen på 200 grader
2. Sjud potatisen i en kastrull med välsaltat vatten tills de mjuknat (15-20 min)
3. Dra av timjansblad och finhacka rosmarin så det blir ca 1 msk av varje
4. Finhacka vitlök och blanda med örter, citronsaft och olivolja.
5. Lägg de kokta potatisarna i en ugnsfast form, ringla över lite olivolja och skaka om.
6. Tryck lätt på toppen av potatisarna tills de spricker
7. Fördela kryddblandningen i sprickorna och krydda med salt och peppar
8. Rosta potatisen i ugnen i ca 15 minuter. Ta ut och strö parmesanen över potatisarna och sätt tillbaka in i ugnen. Låt gå ytterligare 10-15 min tills osten smällt och potatisarna är gyllene och knapriga

PS Någon kanske invänder att man inte tänder grillen i oktober. Säg något mer jag inte har en aning om och inte vill veta något om. Vill minnas att vi som barn grillade korv i ugnen och i värsta fall går det väl att steka eller koka den där flanksteken. Eller halstra eller pochera kanske. Inget är omöjligt.

Musik!

Karboniserad Carbonara: så här gör du!

Sonen flög in från det stora landet i öster, Hustrun utflugen på sitt håll, slog till på stort och satsade på en hemgjord Spagetti Carbonara. Dels för att jag blivit en sådan fena i köket nu, dels för att minna sonen om svunna tider.IMG_1887

Han sa ”Va? Ska vi inte gå ut och äta?”, jag sa (med ett leende) ”Nej, jag ska laga en Carbonara!”, han sa (med en rynka mellan ögonen) ”McDonalds? Pizza? Inte ska du behöva laga mat…”, jag sa (med ett ändå bredare och, förhoppningsvis, faderligt leende) ”Inga problem, det gör jag så gärna för din skull!”. Sonen suckade och drog sig tillbaka. Jag skred till verket. Och skapade storverk. Nämligen tidernas första karboniserade Carbonara. Det vill säga en Carbonara utan bacon eller andra fläskliknande tillsatser. Om man så vill en tillsatsfri Carbonara. Så här gjorde jag:IMG_18861.Häll vatten i en stor kastrull, ställ denna på en platta på spisen och sätt på högsta värme. Kasta i lite pasta när vattnet kokar och låt koka den tid det står att det ska koka på påsen som pastan levererades i.

2.Medan vattnet värms och pastan kokar, ställ en stekpanna på en platta, dra på maximal värme. När plattan är ilsket röd och pannan stekhet, kasta i en näve fläskbitar. Låt steka torrt. Starta fläkten när det börjar ryka. Vänta tills fläsket är svart, då är det karboniserat och klart och kan kastas. (Bilden ovan visar fläsket just då karboniseringen ska till att starta, vill alltså understryka att det ännu inte är riktigt genomstekt)

3.När pastan kokat klart i enlighet med påsinstruktionen, häll av vattnet med hjälp av ett så kallat durkslag, som inte har något med en båt att göra, snarare påminner det om en sil och alldeles oavsett det är det viktiga att bli av med vattnet i kastrullen så att pastan inte försvinner med vattnet (den som saknar durkslag, sil eller handlag kan istället göra en spagetti-soppa genom att helt enkelt lämna pastan i vattnet och servera anrättningen i djup tallrik, garnera gärna soppan med en persiljekvist). Den som nu lyckas eliminera vattnet är redo att servera: lägg upp pastaklumparna på en tallrik och servera med en bit röd paprika. Klart!

Johnny Ventura!

Kan vinmakare per automatik laga mat?

Fick frågan om jag verkligen är så usel i köket som jag påstår på vinfierat och om det är så, borde jag då inte också vara en usel vinmakare, eller, borde jag som vinmakare åtminstone inte vara hyggligt bra på att laga mat? Författade mitt svar i en kommentar till inlägget och någon tyckte i en annan kommentar att min kommentar borde bli en post i sig och det blir den nu:

Jag tror inte att kockar per automatik är bra på att göra och blenda vin och jag tror inte att vinmakare per automatik är bra på att laga mat. Däremot kryllar det av mindre Hector Berliozsjälvinsiktsfulla personer som tror att de kan laga mat eller göra vin, eller för den delen sätta ihop parfymer, på en högre nivå bara för att de kan något av det övriga, ja, det förekommer till och med en uppsjö folk som tror de kan laga mat, göra parfym eller maka vin bara för att de skriver om ämnet i fråga. Sannolikheten för att de faktiskt kan göra något av det där är oftast ungefär lika stor som att en musikrecensent faktiskt kan komponera en symfoni eller fylla Globen med framgång.

Med detta inte sagt att t ex jag inte kan bedöma en maträtt utifrån dess smaker och till och med ha synpunkter på vad som skulle kunna göras bättre rent smakmässigt. Däremot har jag högst sannolikt ingen aning om hur det ska gå till eller ens vad som egentligen tarvas för att uppnå min idealbild av rätten.

Lite grann som att se en bild och känna att något fattas här, men det är först när den kunnige designern dyker upp som den där sista pricken som fattades hamnar rätt.

Vad gäller det där med att maka vin är det nog i sig som att laga mat. På en lägre nivå är det bara att följa receptet och använda de tekniska kunskaper man införskaffat.  RentToque krasst kan vem som helst göra detta. På en högre nivå finns inga recept och allt är fråga om känsla. Spörsmålet är då i slutändan om du har den känslan eller inte. (Utgår här från att det är en självklarhet att allt görs rätt i vingården och att frukten som frambringas är så perfekt den kan vara – noterbart är att även en vingård kan skötas med mer eller mindre känsla; varje år gäller det att avgöra när grönskörden ska påbörjas, kunna avgöra om ett uppbindningssystem kanske bör förändras, förstå det du odlar mellan raderna osv, ställningstaganden som inte alltid sker utifrån ren kunskap)

Utan att förhäva mig själv har jag, bortsett från början då erfarenheter saknades, vanligtvis alltid gått på känslan (därmed inget sagt om hur väl det går/gått, men rent objektivt vågar jag drista mig till att säga att det fungerat och fungerar hyggligt eller rent av bra) och de vinmakare jag själv uppskattar är de som inte tuggar på om allt de gör eller, i än högre grad, vad de inte gör – comme il faut bland dem som säljer in sig själva som ovanligt naturälskande vinmakare – utan bara gör. Så snart någon börjar snacka för mycket brukar det handla mer om att försätta lyssnaren i en stämning därför att produkten faktiskt inte håller vad babbelmakaren just står och lovar och/eller därför att vinmakaren faktiskt inte är en fena egentligen.

Senare tiders bästa svar jag fått från en vinmakare, då jag själv iklätt mig rollen som Hector Berlioz2skribent, är från Marie Menger-Krug som, sedan jag avfyrat sju-åtta snabba, suckade och bad om ursäkt ”Jag är ledsen, jag har inga svar på dina frågor, jag antecknar ingenting och vet aldrig i förväg hur jag ska agera, allt går på känsla” – detta är beundransvärt (naturligtvis under förutsättning att vinerna utifrån sina egna förutsättningar är bra). Ingen kan gå från köket till vingården och klara det tricket, lika lite som i alla fall jag kan gå från vingården till köket och jobba på känsla så som de stora gör.

Sedan kan man, som Hustrun, med en suck korrekt konstatera att mina tillkortakommanden i köket ytterst beror på ett fundamentalt ointresse. Jag förstår helt enkelt inte varför jag ska laga mat när jag istället kan lyssna på musik, spela gitarr, läsa eller skriva lite. Men jag är oerhört glad att andra, som Hustrun, gärna gör det omvända.

På tal om symfonier en fantastisk symfoni.

 

Köksskolan: Gör ont vara Plura

Visst ser det mysigt, bohemiskt och naturistiskt och rent av lite rebelliskt och up yours liksom ut när Plura trippar runt där och barmagar sig medan grytorna kokar, sidekicken plockar ackord, Måns blir lite så där lagom homofobiskt på lyset och TV-kamerorna rullar? Ja, det gör det och man vill liksom bli en del av den där SoFo-Woodstock-bohem-grejen. I alla fall ville er utsände i de barmagade kockarnas frigjorda värld det. Således slängde han av sig vad han hade på överkroppen, satte på lite lägereldsbakgrundsmusik, bjöd in ett par vänner som ombads sitta och dricka alkohol och prata om allt mellan himmel och jord medan ni vet vem skulle laga mat iförd endast mässing på den övre delen av kroppen.IMG_1481

Låt oss med en gång konstatera att det gör ont att vara Plura. När äggen studsar runt i olivoljan och den sistnämnda fräser och sprätter åt alla håll och kanter som hade den drabbats av ett besinningslöst bärsärksanfall och i detta nu träffar er barmagade hjälte över snart sagt hela överkroppen, då, gör, det, ont. Om den modige, halvnakne kocken dessutom spänt bågen på så vis att det skvätter matlagningsolja och annat ister från både bacon och råskivad potatis, ja, då har kocken valet att rusa från spisen och hålla sig borta till dess allt kokat torrt eller stå kvar med tårar i ögonen och slåss mot den opålitliga och hala matlagningsoljan som, det måste understrykas, är både urskillningslös och ofattbart brutal i sina brännheta attacker. Med tanke på de inbjudna gästerna valde er kökshjälte det sistnämnda.IMG_1481

Nog av. Kontentan av det ovan sagda är: Det gör ont att vara Plura! Akta er för det! Det finns bara en Plura! Köksskolan kan bara se ett enda undantag från det nyss sagda och det är om någon råkar gå omkring med pansarhud på överkroppen. I annat fall ska vi låta Plura vara Plura. PS De röda prickar som överkroppen bemärks med efter en upplevelse av ovanstående art behandlas med fördel med kylbalsam och after sun lotion.

Musik!