Alla som någon gång skapat storverk i köket vet att det är förenat med smärta, och vi talar då inte bara om skvättande saker från stekpannan med bacon och, i förekommande fall, fläskbitar; vi talar om att lägga hela sin själ i carbonaran och utmattad av det såväl fysiska som psykiska arbetet servera mästerverket till Äldsta dottern som knappt ägnar kreationen en blick, bara frågar ”Var är salladen?”. Salladen?! Här har vi skapat storverk och då tjafsas det om grönsaker!
Nåväl, eftersom vi ändå är goda föräldrar och gör allt för våra barn, till och med carbonara, rotar vi därför, medan det svider i hjärtat där otacksamhetens pilar träffat och i skinnet där flottskvättet bränt sig fast, snabbt efter lite grönsaker, hittar tomater, ställer fram ett sådant där plasttråg tomater och säger ett glatt ”Voilà! Des tomates! Salladen är färdig, mademoiselle!” (Ja, vi talar med fransk brytning som sig bör då vi är en mästerkock) Och! Som pricken över i, som Arkimedes Eureka, som pilen i Bull’s eye, som grädden på moset, ställer vi fram en flaska med någon slags balsamvinäger. Då den otacksamma ungen inte riktigt förstår vilket fint kalas hon hamnat på tvingas vi förklara ”Dressing, unge, dressing!” samtidigt som vi än en gång inser att otack är världens lön.
Aldrig upplevt något liknande. Måste falla tillbaka på brist i uppfostran😇😇😇
Ja, man kan verkligen undra vad föräldrarna och övriga vuxenvärlden och skolan och samhället sysslat med under den här individens uppväxt. Ett talande exempel på när vår gemenskap misslyckats. Totalt.