Marcel Proust: Le mystérieux correspondant

En nyutgiven bok med outgivna noveller av Marcel Proust och med initierade för- och efterord av litteraturprofessorn vid Universitetet i Strasbourg Luc Fraisse – Julafton för den litteraturintresserade! Uuuh, nää. Professor Fraisses kommentarer är förstås synnerligen initierade, ibland så till den milda grad att han inte helt framgångsrikt kokar soppa på en spik. Vad Prousts noveller anbelangar så skrev han dem mestadels på 1890-talet, före det stora romanverket påbörjades. Professor Fraisse menar att så gott som allt handlar om Prousts homosexualitet i allmänhet och homosexuellas situation i det franska 1890-talet i synnerhet.  Det gör det kanske och det är förstås både intressant och viktigt, men som tidsdokument fungerar det så där och för förståelsen av de homosexuellas situation i 1890-talets Frankrike inte alls. Här får vi istället billig melodram och hjärta och smärta och Starlet knappa 100 år före Starlet och möjligen en förklaring till att så många fransmän älskar att frossa i medlidande med sig själv, även då det är den i ens närhet som håller på att dö det är mest synd om. Faktum är att Proust som novellist före det stora romanverket inte är något att hänga i julgranen. Gå vidare, här finns inget att läsa.

Vi lyssnar på musik av Prousts polare Reynaldo Hahn. Och här då, någon som hör lite Abba i den här låter av Hahn?

Årets Vinimportör

Det till er utsände bland de hemtagande vinfreakarnas understundom illustra och nästan alltid av väldoft och målande beskrivningar fyllda värld Terrfic Wines, har av Sveriges vinskribenter och tidningen Allt om Vin hedrats med den ärofyllda titeln Årets Vinimportör 2019. Som alla vakna HR:are insåg i samband med genomläsandet av den föregående meningen, och som övriga förhoppningsvis strax inser – låt vara att de hopplösa aldrig kommer förstå det – innebär det, att Terrific Wines är typ bäst. Vi firar med kopiösa och oansvariga mängder Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 149 sek, samt de likaledes under året synnerligen hyllade och prisbelönta producenterna Chiara Condello och Mullineux Family Wines i form av  Chiara Condello ”Le Lucciole” 2015, nr 78607, 799 sek (magnum) och Mullineux Granite Syrah 2016, nr 91806, 699 sek.

Fotnot: Under Terrific Wines tio-åriga historia var detta den sjätte gången företaget nominerades till Årets Vinimportör.

Musik. Musik. Musik. Musik. Musik.

Terapeuten & pomologen

–Det är en trädgubbe, en man i ett träd, en slags torso invuxen i trädet, mitt emellan grenarna, alltså just där grenarna delar på sig och trädet blir en slags krona, ja jag vet inte vad jag ska säga riktigt, sa jag och tittade bort mot terapeuten i en fåtölj vid namn ”Ägget”, ritad av Arne Jacobsen och av varumärket Fritz Hansen. Värd miljontals kronor. Det hade terapeuten berättat för mig långt innan jag blev hennes klient, på en smokingmiddag för skogsägare i den södra änden av landet; vi kände inte varandra, hade blivit placerade intill varandra, vi åt anka och drack ett förfärligt uselt vin från Bourgogne, ”anka och bourgogne, canard et un rouge de  bourgogne, det är sedan gammalt”, sa värden tämligen intelligensbefriat när han skänkte i våra glas och trodde kanske själv att det gällde all slags anka och all slags bourgogne. Vi slutade tala med varandra vid den där middagen sedan terapeuten iförd en gredelin festblåsa och afrofrilla och glasögon från 1970 berättat om sin fåtölj. Jag tyckte hon var pretentiös och hon tyckte nog att jag var oerhört tråkig i mitt icke-i-behov-av-en-terapeut-tillstånd och mitt orange jag-är-grovarbetare-och-därför-en-rejäl-karl-ställ. Det hade kanske blivit annat ljud i skällan om jag sagt att jag var livrädd för trädgubben.Hennes fåtölj står någon meter snett till vänster från min Berlin, en enkel, stoppad säng, och vid sidan om hennes förvånansvärt enkla skrivbord från Ikea, mest plast och metallrör, står ett urval pinnstolar i färgglada mönster och väggarna, klädda i tapeten ”Terapi”, förmodas kanske invagga mig och andra klienter i en passande stämning, eller om det möjligen är terapeuten som behöver vaggas av tapeterna, hursomhelst består ”Terapi” av väldiga, naiva solrosor i svart på en vit bakgrund och här och där dyker som på måfå små färgklickar upp mellan de svarta strecken. Gröna, orange, gula, lila, olivgröna, grå och beige. En direkt fånig tapet, och det har jag också sagt till terapeuten. ”Tapeten här är hemsk, nej, den är fånig!” sa jag. Hon satt tyst ett tag med benen i kors i Ägget, och ett anteckningsblock och en blyertspenna i knät. ”Skrämmer den dig?” frågade hon sedan.

–Trädgubben ser ut som Freud, sa jag och tittade upp i det vita taket, som en vit öken sedd från hög höjd, det sa jag också och då frågade terapeuten ”Får trädgubben, Freud, dig att tänka på en öken?”. ”Nej,” svarade jag, ”taket ser ut som en vit öken sedd från hög höjd.” Terapeuten satt tyst en stund, med benen i kors i Ägget. ”Vad tycker du om taket?”. Jag funderade en stund. ”Inget. Det är vitt. Som en öken. Sedd från hög höjd. Neutralt och ganska slätt. Det har inget med trädgubben att göra. Eller Freud. Det skrämmer mig inte. Som trädgubben. Och Freud. Jag drömmer aldrig om taket. Har aldrig drömt att jag gått vilse i det, att jag förlorat mig i det, gått ner mig i allt det vita, försvunnit i en sanddriva i ett vitt veck i färgen eller som det kan se ut från hög höjd, från en satellit, en rymdfarkost på väg bort och där sitter jag och tittar ut genom det lilla raketfönstret och ser Jorden försvinna under mig, och där ser jag en öken, en vit öken, fast glaciärerna smälter och isen i Arktis och ja det är skrämmande, men inte så skrämmande som det måste vara för isbjörnarna och inte på långa vägar så skrämmande som trädgubben, tänk dig att ha en trädgubbe i trädgården! Ett träd med en gubbe! En gubbe som är ett träd! Ett träd som är en gubbe!”

–Jag hör ju att du blir upprörd nu, och att det finns en koppling mellan allt det vita, Freud och trädgubben, sa terapeuten och det var då jag såg hur hon sakta förvandlades till  Freud. Blev en man. Och vit. Benigt ansikte med skägg. Och kort hår. Mer grått. Nyss var hon ganska ung och väldigt brun i hyn och hade svart hår, en leverfläck på ena kinden, som en öde ö i en ocean fylld av skeppsbrutna. Jag måste ha sagt det, ”skeppsbrutna”, för plötsligt säger hon ”Skeppsbrutna? Vem är skeppsbruten?”, och jag kommer alldeles av mig och vet inte alls vad jag ska säga.-Det är nog dialektalt, säger jag till slut och ser att det börjar växa ut grenar ur hennes huvud, det låter som att jag säger trägubbe. Men jag säger trädgubbe. För det är en trädgubbe. En gubbe i ett träd, en gubbe som är ett träd.

-Är gubben inte gjord av trä? frågar terapeuten. De knotiga grenarna som emanerar från hennes huvud har vuxit sig stora och starka. Först såg det ut som att hon hade en hjorts väldiga krona på huvudet. Liksom. Nu förbinder grenar stabbiga som stammar henne med taket. Händer inget snart kommer hon växa genom taket. Till lägenheten ovanför. Vad förvånade de ska bli där då, de som bor där. Eller är det också en slags mottagning eller klinik där? En annan terapeut, eller kanske en äktenskapsrådgivning eller en fastighetsmäklare eller ett hemligt rum som säkerhetspolisen använder för avlyssningsändamål?

-Det är väl klart att trädgubben är av trä, han är ju ett träd! svarar jag ilsket för hon börjar gå mig på nerverna den satans terapeuten och hennes byngliga kropp: grenar från huvudet växer upp till fastighetsmäklaren, och hennes armar har nu blivit alldeles odugliga till att skriva med, hon har tappat blocket och sitter där med svajande armar som förlängts med smala grenar som hon med svårighet kan hålla uppe utan stöttor och fötterna har vuxit fast i marken. Dumma människa. Trädgubbe kan hon vara själv. Eller trädkärring iallafall.

-Finns det träd på de skeppsbrutna ö? frågar hon då och det är då jag går ut och hämtar motorsågen och fäller henne, herr domare.

-Återigen: jag är inte domare, inte ens rådman, jag är åklagare och ni står åtalad för att brutalt ha dödat och styckat doktor Stanford, har ni glömt det, Moritzen-Nilsson? säger den som det förefaller oerhört trögfattade domaren.

-Det där är så dumt att jag inte vet vad jag ska säga, säger jag. Om alla som har ihjäl träd skulle dömas i domstol skulle landets rättsinstanser inte ha tid med annat än att döma julgransplantageägare, julgransmånglare och julgranstorskar, för att inte tala om alla skogsbolag som skulle ställas inför rätta! säger jag och får till det riktigt bra, det där kan inte ens den enerverande domaren argumentera mot. Eller, jodå, det kan han visst, där han trampar på i sina ullstrumpor i ett gyttjebad av mörkast tänkbara dumhet:

-Ni hade ihjäl en människa, Moritzen-Nilsson, inte ett träd…

-Det där kan diskuteras, herr domare, såvitt jag vet fällde jag ett byngligt träd, sedan kommer ni plötsligt här och gapar om mord. Mord?! Snälla ni, akta er ni så ni inte begår övergrepp i rättssak och justitiemord, säger jag och det är nu jag ser hur domarens huvud börjar knoppas, och så armarna, som vide på våren, och plötsligt bara allt slår ut, domaren växer i raketfart upp i rättssalens tak och får sina fötter fast förankrade i golvets frodiga parkettmylla.  Som tur är är jag på plats och ser det ske. Någon motorsåg har jag dessvärre inte till hands men jag är stark som ett troll och jag drar mig inte för hårt arbete så fortare än videknoppen brister har jag kastat mig ur mitt bås och börjat slita grenar och armar och öron och annat som härbärgerar de ondskefulla fröna och knopparna ur kroppen på den stackars domaren.

Musik.