Långtidstestet av vin: Storslaget & beundransvärt projekt i hamn

Påskveckan och Nôtre Dame brinner. Allt detta ingav en impuls att göra något gott. En god gärning och något storslaget för Mänskligheten och Vetenskapen. Tassade, så snart Hustrun åkt till jobbet, ut på terrassen och grävde fram de där sedan länge gömda flaskorna i det för HR:en så välbekanta långtidstestet av de osvavlade vinerna från årgången 2013, de som nu stått öppna i cirka 44 månader – senast testet gjordes i september 2018, hade de varit öppna i cirka 37 månader (ett test som redovisas här).Tog med flaskorna till köket, dokumenterade dem från utsidan (bilden ovan och nedan) – notera att det alltså handlar om ett vitt, rent chardonnay-vin och ett rött, rent cabernet-vin från gården Domaine de Brescou i Languedoc och året 2013. Båda gjorda som ”naturvin”, alltså bland annat utan tillsatt svavel. Tidigare försök finns dokumenterade här på vinifierat och testet kan följas tillbaka till den dagen då flaskorna öppnades för snart fyra år sedan.Slog så upp en skvätt. Dokumenterade vinet med kameran och genomförde sedan den sedvanliga okulärbesiktningen, vilken gav vid handen ett intryck av orangegult vatten innehållande rikliga mängder grums. Doftade. Ostskalken finns kvar liksom inslaget av OLW ostbågar, nytt är en anstrykning av väl använd disktrasa och, framförallt, krackelerande färg på en gammal ångare en varm sommardag; något vinliknande döljer sig bakom allt detta, som ett uselt vitvin i den enklaste, billigaste och mest diskutabla klassen. Smakar. Vatten med beska och jod, risavkok, låg syra; eftersmaken är dessvärre ganska lång och bjuder framförallt på brännande alkohol.Sköljde munnen ordentligt. Slog upp en skvätt rött. Eller rött och rött, okulärbesiktningen, efter väl genomförd dokumentation, visade snarare på ett så rikligt innehåll av grums att vätskan såg svart och ogenomtränglig ut. Luktade. En enormt stor doft av flyktig syra, definitivt olaglig att sälja, här ligger vi på halter lååångt över det tillåtna,  något som gör doften i sig intressant, för här hittar vi både etylacetat och ättika, Karlssons klister och aceton, just bring it on, sällan en flyktig syra är så nyansrik; noterar att det vid förra testet uppmärksammade inslaget av intorkad urin i bomullskalsong i någon mån finns kvar. Smakar. Inte mumsigt, snarare grumsigt. Mer knaster än vätska, rent av så knasterrikt att det krävs flera rejäl munsköljningar innan allt grums är borta. En produkt som nu helt klart tagit steget in i de hälsovådliga dryckernas försåtliga värld fylld av flyktig syra, ochratoxin, ethanal och metanol.Förstår att alla som följt det här långa projektet – 44 månader för bövelen och, ja, jo, ett lätt illamående dröjer sig kvar efter dagens övning, ett illamående som kan vara kroniskt övergående – nu undrar hur Mänskligheten och vetenskapen ska kunna belöna ja ni vet vem för hans oförtröttliga och dödsföraktande insats utan tanke på sin egen säkerhet – de alltmer hälsovådliga dryckerna, den alltmer lättretliga Hustruns avoga inställning till denna monumentala insats… –  och med Mänsklighetens och Vetenskapens bästa för ögonen. Vi vill på intet vis föregripa den ära och rikedom som med all rätt kommer tillfalla oss, men vi vill ändå gärna passa på att nämna ett livslångt forskarstipendium på årligen ett sexsiffrigt belopp (i euro) samt någon formell medalj av något slag och här tänker vi främst på vad kungen och Vetenskapsakademien kan göra för oss.Sist men inte minst: Nu är de osvavlade 13:orna upptestade, varför projektet härmed får anses avslutat. Till glädje för alla som tar livet och vinet på allvar och inte nöjer sig med att gissa fel på druva och ursprung, hur roligt nu än detta verkar vara för somliga, kan vi meddela att långtidstestet på den öppnade, gamla Taverna-flaskan fortsätter. (Inom parentes kan sägas att Tavernan vid dagens på grund av de båda första testens efterdyningar – illamående, lätt yrsel och en febrig och brännhet tunga – något halvhjärtade test var vackert orangebrun och det gick fortsatt att hitta ”Taverna” i doften; russin, nötter men också en hel del oxidation. Smaken var söt och det fanns någon form av liv i oxidationen även i munnen. Lätt brännande (den skadade tungan!), lång eftersmak med inslag av sötma, torkade russin, nötter och beska.)

Musik.

 

Förbud mot obruksanvisad potatisgratäng!

Hälsar på barn. Säger till yngste måg-villbliaren ”Jag lagar mat ikväll.” Han: ”Du?”. Jag: ”Ja?” Han: ”Lagar mat.” Jag: ”Ja!?!” Han: ”Jag menar, vad, öh, hm, vad, ja, vad spännande!” Jag: ”Ja, jag vet. Jag går till butiken och hittar på något nu.”Vad som sedan flög i er utsände i de vidbrända grytornas och sönderstekta köttbitarnas förtappade köksenvironger står skrivet i Michelin-stjärnorna ity, plötsligt!, på plats i fina butiken, köpte denne de finaste köttbitarna och en bytta potatisgratäng. Hem. Steker köttbitarna med oväntad framgång. De blir så lyckade att de på sina håll är välstekta, mycket välstekta rent av, för den som gillar det, medan de på andra håll mer är att betrakta som blodiga eller åtminstone råa. Med andra ord något för alla, och det gäller varenda en av köttbitarna. Paul Bocuse hade inte gjort det bättre. Framgång! Lycka!Men så var det det där med potatisgratängen. Tror ni inte att den förbannade fina affären packat sitt halvfabrikat i någon slags aiuminiumlåda utan vidare instruktioner. Låt det sjunka in… Utan instruktioner. Vad göra när köttbitarna  håller på att krympa ihop i det fräsande smöret i stekpannan och det är hög tid att rädda dem om det alls ska bli kött till middag??? Inspirerad av en kär, gammal kollega tog man vad man hade och lade upp de mosaik-stekta köttbitarna på tallriken och kletade på lite potatisgratäng vid sidan om.Det stod ganska snart klart att måltiden inte var en succé. Yngsta dottern: ”Pappa, det är jättegott, men vanligtvis äter man potatisgratängen varm eller åtminstone lite ljummen. Inte kall. Tror du tänkt på potatissallad.” Nederlag. Misslyckande. vinifierat kräver ett omedelbart och till hårda straff knutet förbud mot försäljning av potatisgratäng utan bruksanvisning eller annan handhavandemanual!  

Musik.

Champagne Waris Hubert (WH)

Hade nöjet att lära känna Stéphanie Hubert och Olivier Waris lite närmare i samband med att de besökte Sverige tidigare i veckan. Hade sedan tidigare koll på deras oerhört tajta och fokuserade viner. Viner så stringenta att de får den som inte förstår sig på den här typen av i sin stil ytterst medvetet vinmakade godbitar att längta efter en högdoserad dussinskumpa. Kanske tycker dessa ”de” också att det som Olivier Waris bjuder dem är för magert. Även om det är svårt att respektera den åsikten är det bara att i sann demokratisk anda och utifrån devisen ”smaken är som baken” acceptera de här inte fullt ut tränade näsorna och smaklökarna och deras prat som i sammanhanget måste anses som snarvel från någon som kanske borde ligga lågt och till dess gommen är tillräckligt tränad låta sig nöja med att sippa sockerdricka och andra avarter av bubbel. Och, ska tilläggas, vara lycklig med det.Medveten diskretion

Nåväl, vad gör då WH-skumporna så speciella? Ytterst handlar det om ett oerhört medvetet och väl genomfört vinmakeri – ett hantverk som trots sin totala diskretion, eller kanske just därför, imponerar. Kort sagt kan inte alla göra det här.

I visionen av en version

Olivier, från odlarfamiljen Waris (finskt ursprung, way back), är vinmakare. Stéphanie, från odlarfamiljen familjen Hubert, sköter ruljangsen. När de gifte sig för ett drygt tjugotal år sedan blev de med vingårdar, som fram till dess levererat sin frukt till andra. De bestämde sig för att på sikt skapa sin egen champagne, och de gick metodiskt till väga. Skapade sig en bild av sin framtida version av champagne, anammade tålmodigt nödvändig kunskap, gjorde försök och så, 2001, lanserade de en första version av sin vision. En vision som sedan dess växt sig allt starkare samtidigt som volymerna ökat (inom de gränser som gårdens begränsade areal sätter, numer ca 28 ha, att jämföra med det knappa hektar Stéphanie och Olivier började med 1999, mark som återfinns i finfina lägen som Avize, Cramant och Ogier).

WH:s filosofi

Så vad är då WH:s filosofi? Målet är att skapa stringenta, fokuserade och tajta viner och vägen till målet går via enormt mycket arbete i vingården och väldigt lite av samma vara i vinkällaren. Olivier har en bild lika glasklar som hans viner om hur en vinpress ska skruvas. Förutsättningen för att göra de viner han gör är att han har rena druvor i perfekt skick och att dessa skördas vid exakt rätt tidpunkt. Skulle han tillåta sig att släppa igenom druvor skadade av mjöldagg eller röta, till exempel, skulle han inte nå sin målbild. Något han är ytterst medveten om. ”Det är skälet till att jag kan verka besatt av arbetet i vingården och att Stéphanie är arg på mig för att jag aldrig är i tid till kvällsmaten,” säger han med en blinkning till sin fru som suckar och ler lite trött. Båda vet att utan den där totala uppoffringen blir det inte som de vill.Vinkällarens jästflora

I vinkällaren låter han druvorna jäsa under lång tid och vanligtvis under inverkan av vinkällarens naturliga jästflora (”den som säger att den jäser med jäst från vingården är antingen okunnig eller så ljuger den”, försöker Olivier i likhet med många andra med en dåres envishet förklara för romantikerna och tokarna som hellre går på myter än tar reda på fakta). I likhet med alla andra skickliga hantverkare och kvalitetsinriktade vinmakare arbetar han med låga halter av svavel (i något fall helt utan) och menar, fortsatt i i likhet med de nyss nämnda, att svavel är en icke-fråga om vi talar seriöst vinmakeri. (Ja, ni hör, klart jag gillar den här killen…). Det han emellertid använder sig av en hel del i källaren är kyla. ”Jag avskyr den oxiderade stilen, det är helt okej att folk gillar den, men för mig är det inte vägen att gå, jag vill ha rena, fruktdrivna, tajta och levande viner,” säger Olivier, som också avslöjar att han avskyr ordet ”mineralitet”, inte för att det går att diskutera som term utan för att det står för något dött, något som står i bjärt kontrast till en levande jord. Kylan använder han för att bevara frukten och ”hålla ihop” vinerna, som aldrig tillåts att bygga på sig under syrets inverkan (samma skäl till att han aldrig gör bâtonnage, bara remuage, på de viner han gör i fat).

Stringensens subtila skönhet

Nog av. Resultatet är, som sagt, oerhört rena och stringenta viner, sådana där som impar på er utsände bland de vinmakande gamängernas underfundiga värld som är som bäst då den fylls av cordiala ententer och andra typer av samförstånd. Dessvärre hittar vi i skrivande stund bara ett WH-vin i Sverige, Waris Hubert ”Albescent” Blanc de Blancs Grand Cru, nr 74767, 399kr, men enligt uppgift är en av deras rosé-skumpor (de gör två) på väg in före sommaren och kanske får vi se ändå fler exempel på Oliviers hantverk om de svenska bubbelnördarna som förstår sig på stringensens subtila skönhet hittar fram till detta hantverk. Ity där efterfråga finnes, finnes utbud.

Musik.

Förbud mot dockskåpstvättställ

Det torde vara omöjligt att spåra upp och lagföra den arkitekt eller inredningsarkitekt eller på annat vis störda person som kommit på idén att utrusta hotellrumsbadrum med tvättställ från plundrade dockskåp. Däremot går det att förbjuda dessa hån mot vuxna människor. vinifierat kräver, från ett nedskvätt minibadrum betraktat av ett fortsatt otvättat ansikte, ett omedelbart förbud mot dockskåpstvättställ!  

Musik.

Jobb med framtidsutsikt

Arbetssökanden: ”Jag vill ha ett jobb där jag inte behöver göra särskilt mycket och bara har ett ansvar på papperet och där jag får löneökning oavsett vad som händer och särskilt om jag brustit i mitt ansvar. Helst sitta i en styrelse, eller kanske vara VD. Det är vad jag vill ha.”

Arbetsförmedlingen: ”Det där kan du glömma, sådana jobb finns inte.”

Swedbank: ”Vänta lite här nu…”

Musik. Mer musik.

Systembolaget lanserar folklig Romanée Conti

Efter de bråk som uppstått kring det fåtal buteljer ”Romanée Conti” som Systembolaget varje år får sälja, har monopolet bestämt sig för att ge folket det folket vill ha, det vill säga Romanée Conti. I samband med nyhetssläppet 1 juni i år lanseras därför Romanée Conti på trelitersbox. Vinet har tagits fram av den svenska importören ”True & Authentic Wines” och görs på en bas av italiensk primitivo.

-På det här viset kommer alla som vill köpa Romanée Conti kunna göra det, förutsatt att de är äldre än 20 år och någorlunda nyktra, kommenterar Systembolagets VD Magdalena Gerger. Priset på den nya Romanée Conti-boxen kommer hamna på 179 kronor och vinet kommer att finnas i monopolets samtliga butiker. Vinet är ekologiskt.