Årets julklappar!

Den som följer vinifierat och ännu ej läst följande tre böcker borde förbjudas, men som vi är i grunden en god människa ger vi dem en sista chans. Nu. Den som bryter mot köptvånget får räkna med dels dryga böter i bitcoin, dels om inte stegling, då vi böjer oss för humanismens intåg i vår vardag och det därmed följande avskaffandet av det för en lyckosam steglingen nödvändiga dödsstraffet, så i vart fall tre månader i buren.

1.Herdedikter & Mord. Boken för dig som förstår att uppskatta ett högt tempo och omväxlande vändningar i din bok. Du som inte klarar av detta får nöja dig med att bara köpa boken.

2.Bränna vass. Noveller som, som tur är, inte nöjer sig med sina avstamp i realismen och vardagen, noveller som tar ut svängarna och gärna låter sig bli absurda. Inget för mesar, mallboksläsare och autofiktionens tillskyndare. De nyss nämnda måste, såklart, köpa Bränna vass men slipper läsa den då det vore att slösa med god text på litterära amöbor.

3.Kronos väv. Vad är egentligen sant i historien och, för den delen, i den här historien. Den frågan kan den vakne och alerte läsaren ställa sig. Den som inte klarar av ett högt tempo och att texten hoppar gör klokt i att inte läsa. Däremot måste alla, naturligtvis, köpa boken – med tanke på det nedsatta priset kanske till och med två eller tre ex. Perfekt julklapp.

Utöver ovanstående tre obligatoriska verken och till den svenska litteraturkanonen hörande böckerna, förväntas vinifierats följare att även införskaffa Vinifiktioner och Flaubert & Brooke. Något krav är dock inte det, men väl en rekommendation och rekommendationer ska man, som bekant är, följa.

Musik!

Kronos väv till vrakpris!

Bara fyra år sedan romanen ”Kronos väv” kom ut, men redan nu reas restupplagan ut till det direkt löjliga priset av 40 kronor boken (fyrtio kronor!). Ja, det är skandalöst. Å andra sidan kan världens litteraturälskare, särskilt de som talar svenska, glädjas. Så gör det ni det bara. Köp boken för ingenting. För att råda bot på min upprördhet över det löjliga priset ska jag köpa ett par ex (genom att klicka här) själv så att även jag gör en bra affär. Rea, suck!

 

John Le Carré: Agent running field

… fortsättning på ”Olga Tokarczuk: Daghus, natthus”… Okej, så Hustrun hoppar i säng med den där John Le Carré. Bara så där. Var det bara för att jag hade ihop det med Olga?  Oerhört lågt i så fall. Men ändå, det gnager. Efter några kvällar, då Hustrun envisas med att hålla på med den där John, är måttet rågat. ”Lilla gumman, den där John, vad har han som inte jag har?” Hustrun: ”Du har? Hur menar du? Bränna vass? Kronos väv? Vinifiktioner?” Den här historiens hjälte: ”Nejnej, vi behöver inte jämföra oss så där vi killar, vem som har störst och så, jag bara undrar varför inte…” Hustrun: ”Vill du att vi byter? Jag tar Olga en stund och du John? Swingers liksom?” Hjälten: ”Hehe, tja, swingers, ja om inte…” Hustrun: ”Nej, jag är faktiskt precis klar med John, här, ta honom!” Hjälten: ”Åh tack, men inte ska… tack tack.”Lyfter försiktigt över John från Hustruns sida av sängterritoriet och kastar mig hungrigt över honom. Hm, inte illa alls. Vältalig. Snacksalig i sängen. Kan verkligen berätta en historia. Fortfarande. Oerhört vital och spännande att utforska, snart 90 år gammal. Berättar spionhistorier.

Och säger saker som ”’According to Shannon, what he read was clear proof of an Anglo-American covert operation already in the planning stage with the dual aim of undermining the social democratic institutions of the European Union and dismantling our international trading tariffs.’ She takes another deep breath and continues. ’In the post-Brexit era Britain will be desperate for increased trade with America. America will accomodate Britain’s needs, but only on terms. One such term will be a joint covert operation to obtain by persuasion – bribery and blackmail not excluded – officals, parlimentarians and opinionmakers of the European Establishment. Also to disseminate fake news on a large scale in order to aggravate existing differencies between member states of the Union.’”Och “… Point about Trump is, he’s a gang boss, born and bred. Brought up to screw civil society all ways up, not to be part of it… And poor little Vladi Putin never had any democratic potty training at all… Born a spy, still a spy, with Stalin’s paranoia to boot. Wakes up every morning amazed the West hasn’t blown him out of the water with a pre-emptive strike.”

Till dessa klarsynta ord från spionthrillerns mästare med egen erfarenhet av vad han talar om somnar jag sött med John dåsande på mitt bröst medan Hustrun och Olga ser kärleksfullt på oss och undslipper sig en samfälld suck som vittnar om en kärlekskrank och trånande explosion i deras respektive bröst.

Fotnot: Det kan vara så att själva avslutningen – andra halvan på sista meningen – på ovanstående text inte stämmer helt och fullt.

Spionmusik. Mer spionmusik. Klassisk spionmusik. Mer fransk spionmusik.

Egotrippade boktips

I dessa coronatider läser svensken som aldrig förr. Passar därför på med tre boktips som ligger mig varmt om hjärtat.Bränna vass: Min senaste novellsamling med 38 berättelser ur vår gemensamma vardag fyllda av absurd realism. ”Lars Torstensons texter tar ofta avstamp i en vardag vi alla känner igen. Men de slutar lika ofta på högst oväntade sätt. Ibland blir det rent absurt. Precis så som vardagen är om vi förmår att se den genom sitt eget raster. Kanske ska det kallas absurd realism, denna blandning av skrattretande absurdism och allvarliga passager i realismens fåra.”Kronos väv: Min senaste roman, som kom 2016. ”Oavsett om du läser Kronos väv som en allegori eller en vanlig berättelse kommer du mötas av ett färgstarkt och omfattande persongalleri. Historiska personer och händelser och vad som kanske är påhitt går in i vartannat. ”

Vinifiktioner: Bernt Danielssons och min novellsamling från 2011 har getts ut på nytt och finns nu som e-bok och print on demand. 13 noveller som på något vis innehåller vin. Vissa texter är rena deckarnoveller, andra mer flekterande och åter andra bara tokiga.

Musik. Musik.Musik.Musik. Musik.

 

Mina böcker & Bombi Bitt & jag

Först som sist: har fått den trevliga frågan vilka av mina böcker som just nu finns att köpa (utöver i antikvariat). Svar: ”Vinifiktioner” (novellsamling 2011, tillsammans med Bernt Danielsson) finns återutgiven (2018) som e-bok och print-on-demand; ”Kronos väv” (roman 2016) finns som e-bok och pappersbok; ”Bränna vass och andra berättelser” (novellsamling 2019) finns som e-bok och pappersbok; dessutom finns den annars slutsålda pappersboken ”Vinprovning – så upplever du vinets alla möjligheter” att inhandla via Vinet & Glaset. Tre vinböcker finns också som talbok via Legimus: ”Vinmakning” (1993), ”Vintillverkningens abc” (2004) och ”Odla och tillverka vin” (2009) 

Nog av. Till saken. En gammal god vän läste min nya novellsamling ”Bränna vass” och fick för sig att jag alltmer blivit som Piraten i mitt sätt att berätta. Särskilt novellen ”Paul och Oscar”, menade hon, var rent Piraten-tugg. Smickrad eftersom Piraten är en legendar och allmänt respekterad tackade jag såklart för jämförelsen. Men sanningen var den att jag aldrig läst Piraten. Han kunde ju vara skit. Kanske anade min vän att det kunde förhålla sig på det viset att jag är illitterat för en dag dök hon upp med en ”Bombi Bitt och jag” i originalutgåva från 1932 (tredje upplagan). Man kan ju bli rörd för mindre. Hursomhelst stod det nu klart att jag helt enkelt måste ta mig an Piraten. Således:

Fritiof Nilsson Piraten: Bombi Bitt och jag

Den legendariske Piraten föddes i djupaste Skåne 1895 och dog 1972 i Malmö. Bland många historier om honom själv är den bevisligen sanna berättelsen om hans gravsten kanske den mest kända. På stenen står ”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972.” En ohängd slyngel under uppväxten med usla skolresultat blev han, sedan han rasat av sig bland annat som lantbruksarbetare och sjöman, jurist och småningom advokat, ett yrke han upprätthöll till dess han inte behövde det längre för sin försörjning. Han bodde under sitt liv på lite olika håll som till exempel Tranås, Göteborg och Kivik och han tycks ha varit en uppskattad sällskapsmänniska. Och han kunde dra en skröna, menar snart sagt alla texter som går att uppbåda om karln. Fast hans böcker kan ju vara skit för det. Så vad tyckte vi?Jo, vi tyckte att ”Bombi Bitt och jag” är en fin samling skrönor. Mycket underhållande. Härliga historier. Men boken har ett fel, tycker er utsände bland de vanligtvis alltför långa tegelstenarnas oavkortade värld: den är för kort. Huggs av mitt i på något vis. Just som läsaren börjar bli ordentligt bekant med Bombi Bitt, Eli, Nils Gallilé, Valackaren, Franskan, Jöns Pumpare och alla de många andra. En bok som klart rekommenderas till er som gillar märkliga historier med utgångspunkt från vår vardag. För att citera Piraten, Saga vävs på sanningens varp” och ”Det finns ingenting som inte har hänt, men mycket som inte har berättats”.Sist men inte minst: Min vän hade till sin gåva lagt till en rad om att ”Du får överse med vissa utflykter i texten. N-ordet till exempel. Det var i en annan tid.” Och ja, rasbiologin och främlingsfientligheten fanns där i öppen dager och ovanan att skämta om n-, j- och z-folk var inte bara accepterad, den var en del av vardagen (skulle påstå att den fanns med i vår vardag iallafall in på 1970-talet, då den förpassades till en mer latent tillvaro, för att sedan åter börja visa sitt fula tryne runt millennieskiftet). Till Piratens försvar ska vi säga att han själv uppmärksammade denna i sin samtid (1940) allt annat än latenta xenofobi i novellen ”Mannen som blev ensam”.

Bonus: ”Förhänget drogs åt sidan och tältöppningen till estraden fylldes av signor Alessandro. Plankorna knakade och gåvo sig under tyngden av detta kötthus och den järnvikt, stor som en mindre kyrkklocka, som han bar på långfingret och som han hanterade som en ordinär handväska. Han var övermåttan hiskelig att skåda. Väl sex och en halv fot lång var han i övrigt dimensionerad som en gödoxe. Nacken liknade en trappa. Buken, spänd som på ett daggklöversprängt nöt, slog ett mäktigt valv över låren. Pannan var så låg att näsroten gick direkt över i mittbenan, de små ögonen sprängdes av blod, läpparna voro cyanotiska. Mustaschen låg smal och tät som en klistrad råttsvans under näsan…” (ur ”Kiviks marknad”, bokens sista novell).

Musik.

Vad handlar Kronos väv om?

Jo, frågan har ställts en och annan gång sedan romanen gavs ut häromåret: Vad handlar Kronos väv egentligen om? Tja, på det stora hela taget är det bara ett stycke underhållning. Men visst är inledningen, prologen och epilogen tänkta att inte bara sy ihop allt som ligger mellan dem utan också ett försök att göra Kronos väv till en bild av mänsklighetens ständiga upprepning av historien och kannibalisering på sig själv.

Musik. Mer musik.

Sista minuten-tips

Den som tänkt sig att beställa något till jul börjar vara sent ute nu. I floden av klimatförstörande Kina-paket och Postnords omåttliga inkompetens är tiden det enda som rinner fort. Därför två sista minuten-tips!

Le Lucciole

När 3600 flaskor av supervinmakaren Chiara Condellos ”enkla” vin, Chiara Condello, lanserades tidigare i år såldes lagret ut på en vecka. Och när lika många buteljer släpptes i beställningssortimentet för några veckor sedan försvann flaskorna nästan lika snabbt. I skrivande stund påstås cirka 100 buteljer finnas kvar – bli inte förvånade om det är slut när ni försöker beställa (en ny årgång, 2016, lär komma någon gång under 2019). Mindre uppmärksammat är att det nu i december släppts begränsade mängder också av Chiaras toppvin ”Le Lucciole” 2015, nr 78345, 379 sek.

Magnum

Vinet ”Chiara Condello” görs på ett fåtal utvalda plättar på den stora egendomen Condé utanför Forli i Emilia-Romagna. Druvorna till ”Le Lucciole” kommer från den allra bästa plätten, högst belägen på den väldiga romerska teater Condé utgör. I likhet med Chiaras alla andra viner är odlingen ekologisk och vinmakeriets motto ”gör det inte!”. Med andra ord klassiskt finvinmakeri. Resulatet är smått himmelska viner och ni som redan upptäckt ”Chiara Condello” och funderar över om ”Le Lucciole” är värt tre gånger pengarna… det är det. Den som är klok ger bort en 75:a i jul och köper en magnum till sig själv (nr 78607, 799 sek).

Bokfynd

Enär ”Kronos väv” nu funnits på marknaden ett tag har den i likhet med andra böcker med två år på nacken fått ett pocket-anpassat pris. Detta innebär att den är rena superfyndet med Per Billska utropstecken efter. Kanske inte något för de allra minsta och den som är dum i huvudet, men alla ni andra ska absolut inte missa den här romanen. Hade jag inte skrivit den själv hade den fått stående ovationer och stark läsrekommendation här på vinifierat. Så bra är den. Underhållande, ibland tänkvärd och inte minst, till skillnad från allt det där som hamnar i mittenfåran, sig själv. Kan beställas här, här eller här. Blott 84 pix nu!

The Who. Norrbottens Järn.

Julböcker

Tre böcker som var HR bör köpa lådvis av. Till sig själv och till alla andra som HR:en ifråga tycker om. Den som nu inte köper en endaste av de här tipsen ska ta under allvarligt övervägande att ge sig själv en kurs i ”Hur man älskar sig själv” inklusive påbyggnadskursen ”Hur man älskar andra”. Fungerar inget av det står det nog så illa till att HR:en i fråga är psykopat och i de fall HR:en tycker det är okej att skylta med det köper hen ingen bok. Ni andra vet vad som gäller.

Först ut är rykande färska ”Alexandras ostresa”. Författaren är femte generationens osthandlare och dessutom sommelier och som om det nu inte räckte med allt detta har hon fått hjälp av en duktig fotograf (Bill Mason) och på ett pyttelitet hörn finns er utsände i de gästspelande skribenternas skugglika men ändå så upplysta och fröjdefulla värld med som vinskribent. Köp Alexandras bok och lär dig allt om ost och lite till.

Boktips nummer två är också rykande reprisfärskt och något så nedslående som en e-bok, eller ja, ni som nu föredrar plattan eller åtminstone accepterar den kan glädja er, vissa av oss skulle ha föredragit att få boken i handen. Nog av. Det är Saga/Egmont som nu i höst givit ut Bernt Danielssons och min tandemskrivna novellsamling ”Vinifiktioner” i e-form. Boken innehåller 13 noveller som har det gemensamt att vin förekommer i samtliga. Men det är ingen vinbok. Novellerna kan lika gärna handla om mord och höra hemma i deckargenren som om den gamle sommelierens sista provning som slutar i en folkabuss på jakt efter moderplantan till världens bästa cannabis.

Alla goda ting är tre. Boktips nummer tre är er utsändes senaste romanKronos väv”. En resa i tid och tanke i det begränsade rummet Draguignan, som tack vare tiden tar oss med ut i världen (också). Människoöden och historier vävs löst eller mer konkret in i varandra i denna berättelse om oss alla där vi sitter fast i Kronos väv. Trots, eller kanske tack vare, det nyss sagda är det en tämligen uppsluppen och lättläst liten bok, som bara den som går utan skam och vett inte kommer läsa.

Musik!

Somrigt boktips!

Sommaren kräver sina viner och sina böcker. Boktipset blir, såklart, i den mån någon HR har mage att ännu inte ha läst romanen: Kronos väv. Finns i välsorterade boklådor och kan beställas från till exempel Bokus och Adlibris. Kronos väv är kort och gott en fantastiskt bra bok med många vindlingar och prång och historier och en hel del historia och spännande avslöjanden, som det om den antropofagi-glada Quadhafa-sekten i Libyen. Ett avslöjande som här presenteras i en för vinifierat anpassad form.

De libyska antropofagerna

Det är kanske därför att jag sedan många år bor i den sydfranska staden Draguignan som jag mer i detalj känner till de libyska antropofagerna. En av vår samtids mest kända Draguignan-bor är nämligen Claude Gay. Även om inte precis alla vet vem hon är, är hon en levande legend bland världens utrikeskorrespondenter. När hon sköts till döds i Syrien häromåret blev det en världsnyhet. Mest känd är hon kanske för sina avslöjande artiklar om Libyens förre ledare Kadaffi eller Quahdhafi som Claude menade var det korrekta sättet att skriva diktatorns namn. Med risk för livet tog hon saken i egna händer då den verkliga historien om Muammar Quahdhafi aldrig verkade bli känd. Det var hon som avslöjade alla de makabra detaljerna som väl de flesta känner till idag men som likväl aldrig hamnat i skolornas läroböcker.

Många vet att Muammar Quahdhafi föddes till sitt namn någon gång i början av 1940-talet nära klanens bas utanför staden Sirt i Libyen. Däremot vet de inte att berätta att han då också föddes till sitt liv. Inte så att det var självklart att just han skulle bli överste i armén och påverkad av de då bland yngre araber, framför allt militären, dominerande strömningarna av arabisk socialism och panarabism. Än mindre självklart var det att just han skulle komma att leda landet Libyen och det dessutom under en så lång tid som över 40 år. En närmast omöjlig tanke 1969 då han de facto grep makten genom att störta den sufiskt lagde kungen Idris 1. Denne hade sitt starkaste fäste runt staden Benghazi och hade kommit till makten 1951 då Libyen blev ett självständigt kungarike. Om man så vill ledde Quahdhafi landet bort från islam och mot socialism. Han ledde också landet bort från Benghazi och sufism och övriga klaner och mot Quahdhafa-stammen och Sirt. I alla fall till att börja med.

Religionen fanns förvisso med som en del i Quahdhafis ”Gröna bok”, men denna dominerades av vad väst skulle kategorisera som anarkism eller i vart fall direktdemokrati i och med att bokens grundtanke är att folket ska styra sig självt genom lokal direktdemokrati. De här tankarna anammades av många nya, unga afrikanska ledare på framförallt det tidiga 1980-talet. Jerry Rawlings i Ghana, Tomas Sankara i Burkino Faso. Den senare gick till och med så långt att han sålde regeringens alla limousiner och försåg sina ministrar med flakbilar av typen pick up så att regeringsmedlemmarna alltid skulle kunna stanna och erbjuda sina apostlahästdrivna landsmän skjuts. Med det sagt är det kanske inte så förvånande att Tomas Sankara ganska snart sköts av sina egna.

Huvudskälet till att ”Gröna bokens” tankar om folkstyre inte gick att genomföra i Libyen var att bokens författare installerade sig själv som hårdför envåldshärskare. Redan från början var hans styre skoningslöst och att påstå att det blev allt mer skoningslöst med tiden är att förvanska historien. Däremot kom han att bli mer öppen och vårdslös med att hemlighålla sitt leverne. Och här är vi tillbaka vid vilket liv han föddes till. Det var alltså inte självklart att lille Muammar skulle bli militär, envåldshärskare och författare. Däremot var det givet att han skulle anamma Quahdhafa-klanens seder och bruk och att han fullt ut skulle omfamna stammens uråldriga syn på andra klaners medlemmar och vad som krävs av en rättrogen Quahdhafa-man för att denne ska kunna anses som en fullvärdig medlem av klanen.

Redan på 1700-talet skriver den franske amiralen Entrecasteaux om stammens bestialiska sedvänjor. Samme Entrecasteaux som seglade till Australien före Cook och som lade ankar vid det som idag heter Entrecasteaux och som inte ligger långt från Perth. ”Engelsmännen föredrog hajarna och de opålitliga grynnorna vid Botany Bay, vi valde de lugna vattnen på rätt sida om kontinenten,” som ingen mindre än Cocteau skrev i sin uppsats ”Entrecasteaux – l´Amirale entre feu et l´eau”.

Amiralen, eller snarare de inte närmare namngivna forskarna som var med på hans skepp, fick på ett bokstavligt sätt lära sig allt om de bestialiska sedvänjorna. Exakt vad som hände vet ingen. Det man säkert vet är att amiralen lät skicka ut ett välutrustat kompani fotsoldater samt en liten kavallerienhet för att söka efter forskarna sedan de och deras tjänare inte kommit tillbaka efter en dryg vecka och då amiralen började bli otålig för hans egentliga uppdrag var inte att utforska Libyen utan att segla till Alexandria för att etablera en fransk handelsutpost där.

Fotsoldaterna under ledning av François Marie de Broglie – som den historiskt bevandrade säkert känner igen: något decennium senare, 1734 för att vara exakt, utsågs han till marskalk av Frankrike – följde i forskarnas spår, och stötte två dagar efter att de lämnat den vid kusten väntande flottenheten på medlemmar ur Quahdhafa-klanen. Dessa uppträdde mycket hotfullt och de Broglie som genom hela sin militära historia var känd för sitt hetlevrade humör och att ”skjuta först och fråga sen” gav sina soldater order om att göra processen kort med de betydligt sämre utrustade männen från öknen.

Samtidigt som de Broglie var känd för sitt avtryckarfinger var han också känd för att i stridens hetta tänka klart och logiskt. Så och i denna strids hetta. Han gav order om att hans soldater skulle spara två av ökenmännens liv. Dessa tvingade han sedan genom regelrätt tortyr av tredje graden – detta enligt de Broglies egen historieskrivning – att visa vägen till klanens läger.

Sin vana trogen väntade inte de Broglie på vare sig en vänlig inbjudan eller en attack från Quahdhafa-klanen: han gick till attack utan förvarning. Ännu idag lever minnet av den massaker som sedan utspelade sig kvar hos alla Quahdhafa-klanens medlemmar och man måste utgå från att även Quahdhafi och hans närmaste omfattades av detta deras klans minne av det folkmord som de i sina egna ögon utsattes för den här vårdagen 1723.

När lägrets alla invånare flytt eller på mer eller mindre brutala vis bragts om livet gjorde de Broglie den upptäckt som för alltid kommit att prägla historikernas syn på Quahdhafa-klanen och inte minst på diktatorn Quahdhafi – även om det nu bara pratats om den bakom lyckta dörrar av samma enkla skäl som man lät diktatorns son Islam Al-Quahdhafi köpa sig en doktorstitel vid London School of Economics: man ville inte ”stöta sig”.

Quahdhafa-klanens läger såg på håll ut som vilket beduinläger som helst. Det låg i en oas. Där fanns tält. Öppna eldar. Getter. Kameler. Och så vidare. Det som skilde det här lägret från andra var att det i dess östra utkant fanns ett stort och välutrustat slakteri med för tidens mått mätt synnerligen avancerad utrustning – det är för övrigt härifrån som den stora kniven som används i de franska slakterierna fått sitt namn, ”coteaux de quahdhafa” eller ”quahdhafakniv”, som den kallas på svenska sedan det franska namnet översattes i mitten av 1800-talet.

Fram till den här dagen hade Quahdhafa-klanens dyrkan av kött, inklusive människokött varit okänd för européerna – snart skulle man upptäcka att den omgivande öknens andra klaner var mer välbekanta med denna dyrkan än de skulle vilja vara; under sekler hade de fått se framförallt sina unga döttrar rövas bort, inte för att bli slavar eller älskarinnor till Quahdhafa-stammens män, utan för att bli till slaktoffer och föda. Man skulle också upptäcka att ingenstans utanför de offerbesatta indianstammarna i Amerika offrade någon så mycket människor som Quahdhafa-stammen. Offrade är för övrigt inte rätt ord då de snarare tjänade som föda.

En parentes är att just den här traditionen av offerriter och antropofagi gjorde att Quahdhafa-klanen aldrig kom att bli särskilt religiösa och de har heller aldrig ansetts som riktigt rumsrena av övriga stammar i området. Den vrede och fruktan man kunde spåra hos upprorsmännen som befriade Libyen från den quahdhafaiske diktatorn förklaras alltså inte bara av regimens förtryckarapparat utan också av sekellång rädsla för den antropofagiska stammens härjningar och övergrepp.

Diktatorn Muammar Quahdhafi, en Quahdhafa-klanens son, utgjorde inget undantag från stammens sedvänjor och traditioner. Han, liksom hela hans familj, var i alla avseenden barn av sitt ursprung. De historier som emellanåt trots allt berättats, bland annat om hur unga flickor fått sina armar avhuggna medan de ännu var vid liv, och hur de undan för undan styckats, allt för att förse den stora härskaren med så färskt kött som möjligt och för att följa de uråldriga traditionerna – i de gamla ökenlägren, långt före svalar och kylars intåg i vardagen, brukade man hålla ”maten” färsk genom att hålla den vid liv, en tradition som Quahdhafi och hans hov hedrade – har på något vis alltid ”kommit bort”, eller om man så vill på ett diplomatiskt skickligt vis trollats bort.

Varför blev inte Quahdhafi-klanens fallenhet för antropofagi känd innan Claude Gay skrev om den? Enligt Claude själv var det därför att alltför många hade alltför mycket att förlora på att hamna på kollisionskurs med regimen i Libyen. Diktatorn och hans familj satt, i likhet med alla andra förtryckarregimer i oljestaterna, som Saudi-Arabien, på gigantiska summor pengar och med pengar kommer man långt. Ända till den franske presidentens hem, ända till London School of Economics och ända till… tystnad. Andra såg, men kunde inte ta in verkligheten och åter andra ansåg säkert att diktatorns uppenbarelse i sig och hans regims stöd till internationell terrorism och förtrycket av den egna befolkningen var mer än vad som behövdes för att man skulle klassificera mannen som en ”galning”.

Vissa undantagsfall vet vi försökte berätta, men de stoppades effektivt av den libyska regimen och omvärlden som valde att titta bort, att inte lyssna på det uppenbara. Det kanske mest kända exemplet på detta är de bulgariska sjuksköterskorna som så sent som för några år sedan fick sitta fängslade under dödshot till dess de dyrt och heligt lovat att inte berätta om vad de sett i diktatorns hem och om vad de tvingats göra. Vi vet nu sedan sjuksköterskorna kunnat berätta sanningen, att diplomater från såväl öst och väst som syd och nord alla gav dem samma råd: håll för guds skull tyst, låtsas att ni inget sett, antingen det eller förlika er med ert öde, ingen kommer att komma till er undsättning. Som sjuksköterskorna var kvinnor och bulgarer visste de alltför väl att det där sista var sant. De valde därför mörkret, att förneka det de en gång försökt sprida ljus över: Muammar Quahdhafi var en antropofag. Och de hade haft den minst sagt makabra uppgiften att hålla den perverse antropofagens föda vid liv så länge som möjligt. Bokstavligen talat slök han sina offer bit för bit.

Det mest sensationella med Claude Gays avslöjande artiklar från Libyen var åtminstone härnere i trakterna av Draguignan det samband hon hittade mellan Quahdhafi-klanens antropofagi och byn Verture. Idag ligger Verture bara någon halvtimme upp i bergen från Draguignan men det var först efter andra världskriget som en farbar väg dit anlades. Under långa tider var byn ”bortglömd” och den kom att bli känd för inavel och antropofagi (den ”upptäcktes” så sent som på 1700-talet av upptäcktsresanden från Académie des sciences i Marseille). Nu visade det sig att i tiden avlägsna släktingar till dagens invånare i byn Verture låtit sig värvas till kejsar Diocletianus nya administration i det som då kom att kallas Nedre Libyen. I samband med den slutliga delningen av det romerska imperiet i slutet av 300-talet kom Nedre Libyen och utvandrarna från Verture att tillhöra den östra delen.

Genom historien finns flera rapporter om antropofagi i det som senare kom att bli känt som Quahdhafi-klanens territorium. Bland annat skrev vandalernas ledare Gaiserik (400-talet) om ”de bestialiska sederna” han fann hos utvandrarna från Verture som han för övrigt kallade ”bergsfolket från den romerska provinsen”.  Även den bysantinske generalen Belisarios nämner kannibalism i samband med återerövringen av Nordafrika. Då vid 500-talets mitt var antropofagin som mest utbredd. När de turkiska osmanerna delade upp landet efter att ha erövrat det på 1500-talet lät de den så kallade Kudaffadynastin bli en autonom provins – den som amiralen Entrecasteaux stötte på ett par hundra år senare. Det Entrecasteaux och hans folk förteg var att Kudaffa-klanen eller Quahdhafi-klanen som den numer kallade sig pratade ett språk som var en blandning av arabiska, turkiska och franska. De rapporterade dock om detta till Académie des sciences, Franska vetenskapsakademien, och de överlämnade några fångar de tagit med till moderlandet för närmare studier.

På Académie des sciences fanns vid den här tiden Pierre-Alain Douney. En av de upptäcktsresande från Geografiska Institutet i Marseille som då nyligen funnit den bortglömda byn Verture i bergen ovanför Draguignan. Han noterade snart att den kroniska hostan, dubbelkönen och de andra typiska tecknen för inavel han funnit hos befolkningen i Verture gick igen hos Kudaffa-klanens medlemmar. Den hänsynslösa och blodiga antropofagin överensstämde också. Detta borde ha varit en världssensation men när den franska revolutionen bröt ut 1789 fick snart alla annat att tänka på och i Pierre-Alains fall gick det rent av så illa att han blev en av de få personer som giljotinerades i Draguignan. Därmed försvann också den levande kunskapen om sambandet mellan Verture och den blodtörstiga klanen i Nordafrika. Det var först när Claude Gay satte igång med ett ordentligt journalistiskt grävande som sambandet och hela historien uppdagades och spreds.

 

 

Bokrea – fynd!

Den hett efterlängtade bokrean är igång. I år hittar vi framförallt ”Vinprovning – så upplever du vinets alla möjligheter” för så lite som 39 pengar! I din bokhandel eller här på nätet. Av Måltidsakademin utsedd till ”Årets dryckesbok” när den kom 2011. ”Med denna rejäla, respektlösa och i sanning grundläggande handledning från en av våra mest kända vinmakare, nås vinkunskap lika enkelt som man lär sig cykla,” hette det i motiveringen.

Vid sidan om den ovanstående boken, som tar novisen från 0 till 67,5 på nolltid och den någorlunda kunnige från 20 till 67,5 på mindre än nolltid, hittar vi den 2016 utgivna romanen ”Kronos väv”. Lika underhållande som numer billig. Hittar du den inte i din bokhandel finns den här på nätet för så lite som 81 pix, ett pris som hade varit ett skambud om det inte vore för att författaren själv sagt att det är okej med ett lägre pris nu, vilket dock, har författaren bett att få framföra, inte innebär att den är helt fri från om inte skuld så iallafall skam, som slår till först nu när boken nått ett prisläge som gör att den inte längre kan ta författaren från 0 till miljonen på vare sig nolltid eller eoners eoner.

Bargain.