Dricka och bo i Predappio

Idag, fredag 5 oktober, släpps för första gången i Sverige ett vin makat av talangen Chiara Condello. Hon är en av de där få utvalda vinmakarna som har en fingertoppskänsla utöver det vanliga. De flesta önologer och vinmakare går genom livet utan att aldrig få till det i meningen att de prickar Bull’s eye, eller nästintill. Ibland vet de inte att Bulls’s eye finns, kanske vet de det men vet inte hur de prickar det, eller så bryr de sig inte. De gör hablia hantverk och det är bra med det. För vinprovaren som själv inte gör vin, för att inte tala om konsumenten i gemen, är det hart när omöjligt att känna vinets egentliga potential. Det som hade kunnat bli men inte blev.

Gissningsvis tillhör också Chiara de där som på minuten när prickar bästa blend utifrån en given uppgift. Andra kan hålla på en hel dag utan att lyckas bättre. Nog av. Budskapet är tydligt: här har vi en vinmakare värd att följa framöver. Hennes viner är redan exemplariska men vi kan anta att med mer erfarenhet lär de bli ändå bättre.

Chiara är förvisso född med silversked i mun. Hennes pappa, som gjort sig en rejäl hacka i finansvärlden, köpte för många år sedan upp en mängd små vingårdar belägna i ett närmast paradisiskt landskap utanför staden Forli i Emilia-Romagna och omfattad av den coola appellationen Predappio. Här regerar sangiovese-druvan. Den gamla ”Predappio-klonen”, Sangiovese di Predappio, men också nymodigheter som hämtats in det senaste halvseklet eller så. På familjeegendomen, Condé, hittar vi alla de här klonerna och dessutom lite infall från det glada 80-talet då allt skulle vara merlot och annat franskt. Sedan Chiara för några år sedan tog över ansvaret för egendomen råder ingen tvekan om att Condé = sangiovese. Och helst då Sangiovese di Predappio.

Vinerna Chiara gör marknadsförs under två olika namn. Dels det lilla ”Chiara Condello” (5 ha) med toppvinet ”Le Lucciole”, dels övriga egendomen Condé (70 ha) med toppvinet Raggio Brusa. Vid sidan om det sistnämnda finns pappsens stolthet merlot-vinet Massera, ett typiskt powervin i Parkers anda, långt från dotterns subtila vinmakeri. Man behöver inte vara en liten Einstein eller ens Nostradamus för att förutspå att vi inom kort kommer få se fler viner från Chiara Condello och Condé i Sverige.

Men nu är Condé inte bara en vingård anförd av en av Italiens mest spännande vinmakare. Stället är också ett hotell som heter duga. Och ett spa. Och två restauranger, en fin och en rustik. Ett stopp på vägen till Adriatiska havet och badorterna med Rimini i spetsen. Kanske. Eller målet för en romantisk helg. Eller målet för vad som skulle kunna ha varit en romantiskt helg om inte ena parten i paret förlorat sig i vinmakeriets hemligheter och vingårdarnas skönhet istället för sin moatjés företräden och intressen (OBS! Talar inte av egen erfarenhet här!).

Fotnot: Torsdagen den 25 oktober kommer Chiara och hennes likaledes synnerligen begåvade kompis, Giulia Negri, till Vinkällaren Karlberg i Stockholm, och två dagar senare, lördagen den 27 oktober, uppträder de båda tillsammans med sina viner på Villa Långbers i Tällberg. Missa inte det om ni har möjlighet att delta.

Självklart måste vi ha lite lättlallad larvrock’n’roll från Italien på detta!

 

 

Chiara Condello – Predappios nydanare

Artiklar, för att nu inte tala om PR-material, alltså sådant som både presenteras som sådant och sådant som når oss via köpt ”redaktionell” plats, ger ofta intrycket att producenten eller vinmakaren texten handlar om är något alldeles extra. Detta oavsett om det är femtioelfte generationen eller den första. Sanningen är den att en klar majoritet vinproducenter och –makare inte är särskilt duktiga. De bara följer manualer. Och detta oavsett om de titulerar sig högteknologiska ingenjörsmonster med stålbågade glasögon eller kruskaknuttekramande naturvinsfantaster med lustiga hattar och även i övrigt illasittande kläder. Jämfört med den där lilla minoriteten ytterst skickliga vinproducenter, de där som sätter varje vin mitt i prick och som lyhört navigerar fram genom odlandets vedermödor och vinmakeriets falluckor och grynnor, jämfört med dem är alla andra klåpare. Klåpare som pinsamt ofta saknar självinsikt och ödmjukhet och gärna låter sig bli föremål för falskt klingande hyllningsartiklar.

Fulländad balans

Nog av. Det här är en text om en av de där som inte försöker slå blå dunster i våra ögon. En av de där som faktiskt kan. Som både har förmågan att tänka visionärt och att känna var syran ska stå i smakprofilen för att vinet ska få en fulländad balans. Då Chiara Condello, artikelns föremål, är tämligen ung, kan vi med fog dessutom tala om huvudpersonen som en visionär och nydanare. Predappios och kanske rent av sangiovesens nydanare. Emilia-Romagnas svar på Madirans Alain Brumont många år senare. Någon som förnyar områdets viner och tar fram en ny typ av vin på en sedan länge känd druva.

Mitt i prick

Varför Chiara sätter sina viner mitt i prick hela tiden vet hon nog inte själv. Det bara är så. Däremot är hon sannolikt inte omedveten om att hon är synnerligen lyckligt lottad som dels fått starta en egen verksamhet på en särskilt utvald jordbit på föräldrarnas egendom Condé i Predappio, dels nu också fått ta över ansvaret för stora Condé. Idag driver hon dels sina egna pedantiskt skötta drygt fyra hektar, där hon gör Chiara Condello och Le Lucciole, dels tjugo gånger större Condé.

Då Chiaras mål är att göra bästa möjliga vin arbetar hon efter vad som omsatt till konsumentledets termer är principerna för ekologiskt och holistiskt jordbruk, och har valt att certifiera gården hållbart och arbeta CO2-neutralt. Den som vill se ägorna får göra det från hästryggen eller till fots, eller möjligen i en av gårdens för ändamålet avsedda ”buggies”.

Ekosystem

Självklart har hon, precis som kompisen Giula Negri i Barolo, haft att hantera relationen till föräldragenerationen, balansen mellan respekt och viljan att utveckla och förbättra. ”Pappa och jag har olika filosofier avseende odlingen,” berättar Chiara när jag träffar henne på vinmässan Prowein, ”jag började ställa om till ekologisk odling direkt. Mina ’egna’ 4,5 hektar är omgivna av buskar, träd och fruktodlingar, allt för att skapa ett så levande och väl fungerande ekosystem som möjligt. Idag har vi mer djur, allt från insekter till kaniner, på gården. Det är framtiden.”

Till Sverige

Chiara inte bara är, hon låter också som en bonde. Men innan hon tog steget fullt ut och utbildade sig inom jordbruk och vinmakeri hann hon med en universitetsexamen i ekonomi. Hennes första egna viner gjorde hon 2015, och de är… uppseendeväckande, i sin renhet och balans. Utan tvekan från en vinmakare som har den där feelingen som bara ett fåtal utvalda begåvas med. Och det gäller inte bara en årgång eller ett eller två viner. Alla viner jag provat, hennes gena varumärken (Chiara Condello och Le Lucciole) och de Condé-viner hon satt sitt avtryck på (2015 och senare) är oerhört snygga och välformulerade. Som poesi av Tranströmer. Ni som ännu inte haft tillfälle att upptäcka hennes viner ska veta att en tillfällig lansering (”TSE”) av ”Chiara Condello” väntar mot slutet av sommaren och redan före det kommer toppvinet ”Le Lucciole” dyka upp i Systembolagets beställningssortiment.

Besök hos Giulia Negri

 

Det här med att födas med silverkaraff i hand kan vara på gott och ont. Om den tidigare generationen gör lysande viner gäller det att leva upp till det. Råder den omvända situationen är kanske goda råd dyra, eller i vart fall avgörande, för att verksamheten alls ska överleva, och vem ska man lära sig av om målet är att inte göra som mamma och pappa?

Konflikt

Är nu målet att göra något nytt, något som inte alls liknar det som varit, är det lätt att hamna i konflikt med förfäderna och det gäller ofta att tassa på tå för att inte göra nydaningen alltför utmanande och nedsättande mot det som varit haver. Alla de här utmaningarna har Giulia Negri ställts inför. Och klarat. Med bravur.

Underbarn

Som underbarn gjorde hon sina första försök i vinkällaren redan som 16-åring och bara ett par år senare var hon så duktig att hon inte bara gjorde sitt eget vin: hon hade dessutom skapat sin egen stil och filosofi, sammanfattad i attityden och aromuttrycket ”Barologirl”; ett lite lättare (sandjordar och hög höjd hjälper till här) och mer okomplicerat fruktigt Barolo-vin, långt från ”Barolo boys” och deras i sig utmärkta, mer extraherade och maxade ett par decennier äldre nydaning av det traditionella området.

Föräldrarna

Och föräldrarna, dem charmade hon på samma vis som hon charmade världen i stort.

Auktoritet

Tio år senare har Giulia precis tagit över också föräldrarnas verksamhet på familjegården Serradenari, lanserat inte bara en utan tre barolo samt viner på pinot nero respektive chardonnay, etablerat sig som en auktoritet i området och, inte minst, gått från klarhet till klarhet i vineriet: hennes viner har bokstavligen blivit bättre för varje år. Idag agerar hon med en självsäkerhet hon inte hade inledningsvis då det till del handlade om ungdomligt (bråd)mod (och, så klart, ett stort stycke känsla för feeling, eller, om man så vill, talang, för alla kan inte göra bra vin, lika lite som alla med självklarhet kan bli stora kockar).

Sverige tidigt

Sverige var ett av de första länderna som upptäckte Giulia och började importera hennes viner – låt vara att monopolet inte fallit för charmen vare sig hos vinerna, Giulia eller importören och avstått TSE-inköp, vinerna finns iallafall i BS sedan länge och har fått många fans.

Tydligare druva

Var och hälsade på Giulia för ett litet tag sedan och kunde konstatera det som skrivs ovan: det blir bara bättre och bättre och hon blir allt tryggare i det hon gör. Anmärkningsvärt när jag provade skördarna 17 och 16 var hur väl druvans uttryck nu kommer till tals i hennes pinot nero – tidigare var de här vinerna nästan mer ”piemonte” än ”pinot nero”, nu är balansen mellan druva och växtplats bättre balanserad, ja, snudd på opitmal, hatten av – och att det blir allt större skillnad på hennes olika barolo-viner; med små medel lockar hon fram varje vins själ och personlighet, sådär som bara ett fåtal vinmakare förmår göra.

Sverigebesök

Ni som är ”bransch” har möjlighet att möta Giulia på TWWD2018 i Stockholm måndag 9 april (inbjudan via importören, eller kontakta på eget bevåg info@terrificwines.se) eller hos Munskänkarna i Örebro dagen därpå (då dyker Giulia upp tillsammans med sin kompis Chiara Condello som är mer eller mindre en Giulia i Emilia-Romagna och med sangiovese som druva – återkommer om Chiara framöver, inte minst som Systembolaget här snabbare fattat galoppen och redan köpt in lite av hennes suveräna viner, släpps efter sommaren).

Musik

Visst har vi alla någon gång funderat över det låter när någon sjunger på piemontesiska? Så här låter det

 

Barnuppfostran & Mateus, La Tache, Col d’Orcia & Solaia & Anita Hegerland

Sommarlov och 2/3 av barnaskaran hemmavid, passar på att vinutbilda dem och ångrar mig så snart jag hör Äldsta dottern utbrista ”Fy vilket skitvin!” om Mateus. Visst, de skulle lära sig skillnaden på vin och vin, men inte nödvändigtvis så till den milda grad att de skulle föredra La Tache (1984) framför Mateus (U Å) med påföljd att det blir mindre av det goda till er utsände i Benjamin Spocks mystiska värld. Gömmer nu La Tachen och petar iväg en Col d’Orcia Brunello di Montalcino (1980) mot Äldsta dottern och hör då till min lycka Yngsta dottern säga ”helt okej” om Mateus. Bra och oroväckande. Riktigt oroväckande och bra är att Hustrun plötsligt säger rakt ut i tomma intet ”Jamen, det här är väl ett enkelt och trevligt vin att ha med på stranden?”. Passar genast på att försöka fylla på hennes glas, men då ryter hon ”Vad gör du?! JAG tänker inte dricka det. Det var mer bara ett konstaterande. Fly mig nu La Tachen!” . Nej! Så får det inte gå till: ”En sak i taget,” säger jag, ”må så vara att jag kanske har La Tache i glaset men nu ska vi prova Brunellon”. ”För gammal,” utbrister Yngsta dottern. ”Helt okej,” säger Äldsta dottern. ”På gränsen,” säger Hustrun. Suck. Panikdricker min La Tache och serverar dem nu Solaia (2002). Den fällan ska väl någon av dem fastna i. Döttrarna dömer ut det. ”Som en vinterbrasa, där veden är kall inuti och fuktig och varm på utsidan, mycket rökigt dessutom,” säger Yngsta dottern. ”Äsch, klor (hon är gammal simmare förf anm) som övergår i rostade toner och överdriven ek,” säger Äldsta dottern. Driven av en växande panikPedagogisk provning brutalluftar jag då Solaian i en öppen karaff och se nu blir det annat ljud i skällan, alla kan tycka det är helt okej och bäst av allt är att Hustrun nöjt smackar ”Gott!”. Lugnad häller jag upp lite mer La Tache till mig själv. Då. Hustrun. ”Men vad gör du?! Smygdricker du La Tache på riktigt?! Jag trodde du skämtade!” Påkommen. ”Fly mig La Tache. Nu! Säger jag,” säger hon inte helt vänligt. Jaha, och det är kvinnan som nyss tyckte det var onödigt att dra en La Tache bara så där, trots att jag förklarade att 1984 säkert inte är så bra. ”Inte så bra? När drack du en dålig La Tache senast?” Hm, sista gången vi gör en sådan här familjeövning, känner jag i den stunden. Men, undrar då ni alla, hur var egentligen vinerna, du som har koll? Jo, hehe, tacktack, de var så här: Mateus (rödorange nyans, svavelladdad doft med ett mycket litet inslag av odefinierbar frukt och en vinstgivande sötma i smaken, pärlande, kort sagt en brutalrosé som sötats och spritzats och det gör det till en framgångssaga bland andra skräpviner), Col d’Orcia 1980 (mogen i doft och smak, ganska ”brettig” på ett schysst sätt, fortsatt vital om än trött, dock en bra och lång eftersmak), Solaia 2002 (skitår, vinet gjordes utan sangiovese, känns överextraherat, saknar sin vanliga elegans och balans, knuten doft, lite kokt, bra men obalanserad koncentration, allt tyder på att det dumextraherats, okej men ingen stor Solaia), La Tache 1984 (första vinet Yngsta dottern fick under näsan när hon för drygt 20 år sedan kom hem från BB, hon kände till min besvikelse dock inte igen det nu, å andra sidan tyckte hon om det och gillade doften väldigt mycket, vilket fick mig att pedagogiskt hjärntvätta henne med glaset under näsan och femton minuters viskningar i örat ”pinot noir, pinot noir, pinot noir…”; för övrigt instämmer er utsände i pinot noir-djungelns försåtliga fällor, som satt där med en tår i ögonvrån (ja, den utsände, nej, inte fällorna),  i Yngsta dotterns beskrivning ”Helt okej, allt är lagom” (vilket torde vara ett annat uttryck för perfekt balans och ett alltigenom supergott dundervin, trots att årgången inte var den bästa)). Anita Hegerland.Anita Hegerland