Om beställningssortimentet & ett vintips

Under många år har den svenska vinmarknaden till del styrts av Systembolagets (SB) så kallade offertförfrågningar – ni vet de där via vilka SB sägs styra det svenska utbudet och locka fram hittepå-viner – och till del av viner påhittade av diverse importörer och intryckta i det fasta sortimentet via beställningssortimentet och dyra reklamkampanjer. Ofta är SB:s offerter till största delen redan skapade av någon importör innan SB gör sin egen variant. Detta beror på att importören går med sin idé till SB och om SB gillar uppslaget går det vidare med detta. Det som ligger i potten för importören är att denna varit med och skapat offerten och därför bör ligga bra till för att vinna upphandlingen (vilket det dock är mycket långt ifrån säkert att den gör). Fördelen för SB är att dess inköpare får det ena uppslaget efter det andra placerat i knät, och om vinet sedan är bra får SB all heder av detta medan ingen tänker på den som egentligen hittat vinet i fråga (fast omvänt får SB också skit för skräpviner som importörer trycker in via beställningssortimentet så på det hela taget jämnar det ut sig).

Kontrollerade varor?

Den här bilden vi har av att alla viner som säljs i Sverige är ”kontrollerade av Systembolaget” och därför bra i sitt slag ska vi ta med en nypa salt. Om inte annat så därför att SB faktiskt inte kontrollerar alla sina varor eller ens styr sitt sortiment annat än till viss del. På gott och ont gör det att utbudet är tämligen likt det vi skulle ha om marknaden vore fri. Till avarterna hör när det bildas kluster av skräpviner, till exempel halvtorra rödtjut från Italien i ett visst prissegment (något som för övrigt SB försöker komma till rätta med med hjälp av nya regler som nu ska sjösättas, återstår att se hur det kommer fungera).

De små & BS

Medan vinutbudet på en liten ort, där butiken kanske dessutom fokuserar på öl och sprit, brukar vara skralt, kan det vara desto bättre i en stor butik inriktad på vin, för att nu inte tala om beställningssortimentet (BS). Detta hav av både det bästa och det värsta. En väldig ocean att utforska för den intresserade och som placerar Systembolagets, eller egentligen de svenska vinimportörernas – för det är de som står för det här sortimentet; håller varorna i lager och tar alla risker – sortiment/utbud i topp, även internationellt sett (vill gärna här flika in, att likaväl som det finns ett antal importörer som fokuserar på hittepå och halvtorr vulgärdricka för massmarknaden, kryllar det av små, seriösa vinimportörer i Sverige, småföretagare som snarare drivs av passion och lust än pengar och girighet). Och då har vi äntligen kommit till saken, ett tips på ett vin som på måndag släpps i beställningssortimentet och som ingen HR ska lämna oprövat:

Les Sorts Selecció

Les Sorts Selecció 2016, nr 70217, 115 sek, är ett rödvin från högt belägna vingårdar i området Montsant, vid sidan om Priorat, i södra Katalonien, druvorna är garnacha och cariñena (ja, favvodruvor hos somliga av oss), smakrikt, välbalanserat, fin frukt och fransk ek som snyggt stramas upp av en välbehövlig syra boostad av växtläget. Tipsar om det här vinet av flera skäl. Har ett direkt intresse i det via importören och har varit närvarande på vineriet vid ett flertal tillfällen de senaste åren för att ge lite tips i syfte att anpassa vinet till både samtiden och vardagen (såtillvida att det ska fungera i många olika sammanhang och framförallt inte bli stereotypt så som många andra viner lätt blir i den här prisklassen). Visst egenintresse alltså. Men. Det är ett bra exempel på vad som kan dväljas i BS. Och ett avgörande men. Faktum kvarstår: Det här är förbannat gott. Och välgjort; rent och snyggt (och där faller all ära på producenten, inte den som är där och har en åsikt ibland).

Sorts. Lundi.

Systembolagets boxdilemma

Systembolaget har ett dilemma i de på skräpvinsmarknaden så framgångsrika boxarna. Gång på gång försäkrar företaget att det inte vill befatta sig med saken, men att det måste ity alkoholkapitalet ser till att fylla på med nya skräpviner och om monopolet vägrar sälja lådorna anmäls det till EU för att det hindrar fri konkurrens.

En ny rapport från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) visar att boxvinerna lett till att svensken i snitt dricker tre glas extra i månaden. Den viktigaste orsaken till denna ökning är, menar CAN, att Systembolaget ger en mängdrabatt på cirka en flaska/treliterslåda. En rabatt Systembolaget enligt en ingress på svt vill ta bort – men hur är det med det egentligen?

Rent historiskt stämmer Systembolagets version: Företaget försökte verkligen stoppa boxarna en gång i tiden och det var alkoholkapitalet i from av Spendrups och Åkesson/Kivik som såg till att de kom till Sverige trots monopolets ivriga försöka att mota Olle i grind. Frågan är emellertid hur sant påståendet är idag, drygt 20 år efter boxarnas intåg på den svenska marknaden. Även om de stora aktörerna med hjälp av gigantiska budgetar trycker in både boxar och annat via beställningssortimentet är det inte så att Systembolaget inte har del i boxarnas framgångar. Under åren har företaget gång på gång efterfrågat boxar och på ett aktivt vis varit med och byggt det påstått oönskade segmentet i Sverige.

I den offertförfrågan som just nu ligger ute (juni 2018) vill Systembolaget köpa in flera boxar (till exempel chardonnay från Frankrike på trelitersbox, beräknad volym: 250 000 liter) och en snabb titt i lanseringsplanen för det som följer efter juni 2018 ger vid handen inte mindre än tio nya boxar, som ska lanseras mellan september 2018 och mars 2019, i tre fall kommer priset per liter hamna i spannet 0-66,6 kr/l, lägsta tänkbara. Att detta rimmar illa med påståendet att företaget inte vill ha med de här produkterna att göra är uppenbart. Men varför gör man det då?

Svaret ger företaget självt i en kommentar till svt idag. ”Teoretiskt är det möjligt att minska utbudet av boxviner. Men för oss är det viktigt att erbjuda vad våra kunder efterfrågar,” säger presschefen Lennart Agén.

En inte alltför vild gissning är att det på Systembolaget finns sådana som är militanta nykterister medan andra tar statens uppdrag på allvar och gärna vill stävja missbruk och utbudet av bevisligen mindre lämpliga förpackningar och kanske också de rena skräpvinerna, och sist men inte minst finns det åter andra som helst skulle vilja vara alkoholkapitalister.

Can!

Clos Dière på auktion

Fick tips av en HR om att några flaskor från min tid på Domaine Rabiega/Clos Dière (februari 1988 – februari 2006) är med på Systembolagets dryckesauktion just nu. Klicka in här för att få mer info (och lägga ett bud). För er som är hugade att buda:Rabiega Vin Toussaint kostade på sin tid 100 € ut från gården. Har glömt hur många flaskor vi gjorde totalt, men det var väldigt få, jag tror det var runt 1000 st 50-cl:are, och de bestod/består av kraftigt botrytiserade druvor, eller snarare russin, från tre skördar (91, 92, 93 – som alltså blandats till en årgångslös blend, klassad som bordsvin i brist på annat). Året vi tog i som värst var 91, vill jag minnas, det tog då en vecka att skörda tillräckligt för att klämma fram ett par hundra liter, som i sin tur tog ett år att jäsa (i ny, fransk ek). Restsocker-halten i vinet ligger >200 g/l! Syran är därefter och det påminner mer om ett Eiswein än till exempel en sauternes. Oerhört koncentrerat. Fick till och med backa tillbaka lite på koncentrationen 92 och 93 för att göra blandningen drickbar. Vinet fick sedan åratal på ny ek, men det märks inte (!). Bara det vinet, Rabiega Vin Toussaint (Toussaint, alltså All Helgona, därför att det skördades runt den helgen varje år) skulle jag säga är värt de 1500 sek säljaren vill ha för samtliga vinerna.

Clos Dière ”cuvée I” då? årgång 2000 är den som landade in topp tre när Allt om Mat för något decennium sedan utsåg världens bästa syrah-viner, fick 98+. Dessförinnan har det fått Gold Award i Decanter, 19/20 (eller motsvarande) av Wine Magazine, Vine och Revue du Vin de France med flera. Högst vital idag och mår inte illa av ytterligare ett par års lagring (förutsatt lagringen skett korrekt hittills).

Årgången 98 är unik såtillvida att det är den ”vekaste” och kanske också elegantaste av cuvée I. Franska sommeliererna gav det i sin dåvarande guide 19,5/20 och öste lovord över det. Har inte provat på några år, har kanske haft lite svårt att ta åren, men hänger det fortsatt ihop är det ingen dum fredagskväll, eller varför inte outsider i en provning?

Slutligen 95. Det här vinet var mycket imponerande inledningsvis och fick, precis som syskonen ovan, massvis med goda noteringar och medaljer. Bland annat tre stjärnor i Bettane & Dessauve. Länge sedan jag provade. Bör vara både vid god vigör och gott idag.

OBS! Notera att Clos Dière ”cuvée I”, möjligen med undantag för mina båda sista årgångar, 03 och 04 (då vinet hette ”Clos Dière”), är gjorda med druvor som inte fått nå övermognad och även i övrig tillverkats för att drickas 10-20 år efter skörden, eller senare (1990 är fortsatt i god form). Priserna på cuvée I de olika årgångarna, beroende på när de köpts in, bör ha varit någonstans i häradet 25 (1995) – 35 € (2000). Teror inte att 95 någonsin såldes av SB, möjligen 98 och 00, i så fall låg de på ca 300 sek i butik då.

Fotnot: Första årgången av Clos Dire (I och II) var 1988. Enligt uppgift återlanserar nu den sedan två år nya ägaren till Domaine Rabiega etiketterna Clos Dière I och II, men idag är II ett andravin till I. På min tid var de olika blend (I=syrah på franska och slovenska fat, II=carignan, grenache och cab på franska och amerikanska fat). Hejhopp, så här såg vi ut när vi, mycket allvarliga, njöt de där vinerna från fat:

Stelbent blir lätt hänt valhänt

Det är sällan lätt att vara rigid utan att i längden riskera att framstå som aningen fånig. I dagarna lät Systembolagets etikettgranskare meddela Domaine de Brescous svenska importör, att det nya vinet, Château Brescou, inte får säljas i Sverige om inte baksidesetiketten åtgärdas. Där återfinns nämligen ordet ”bio” och det får inte stå på etiketten om inte vinet är ekologiskt certifierat.bildOrdet ”bio” står där därför att producenten vill på sin etikett visa regelverket för tillåten svavelhalt inom olika discipliner – konventionellt, ekologiskt och biodynamiskt – eftersom gården alltid ligger så lågt med sitt svavel, vanligen rejält under nivån för biodynamiskt vin. Ingen annan har haft någon åsikt om detta. Inga kontrollorgan i Frankrike. Inga kontrollorgan i något annat av det dussinet länder dit gårdens viner exporteras. Men i Sverige blev det stopp för det 100-talet buteljer producenten kan förväntas sälja av sitt prestigevin det kommande året. Fast riktigt stopp blev det nu inte. Systembolagets konkurrent näthandelsföretaget Xwines säljer också Domaine de Brescous viner i Sverige så om Brescous nya ”Château-vin” nekas plats i Systembolagets beställningssortiment finns det ändå att köpa i Sverige. Och det kommer finnas på restauranger.

El Rey, stödköp, mutor & hyllplaceringar

Vinerna du hittar på Systembolaget finns där antingen därför att de vunnit offertupphandlingar eller därför att importören och/eller producenten satsat tillräckligt med pengar i annonser och stödköp. Det där sista är möjligen en aning absurt och paradoxalt med tanke på att ett av monopolets raison d’être är att hålla alkoholkapitalet borta från marknaden.El Rey ny etikettVinet El Rey såg dagens ljus sedan Systembolaget gått ut med en förfrågan på ett väl specificerat vin från Campo do Borja i norra Spanien. Det skulle vara gjort på garnacha och innehålla diverse dofter och smaker, stipulerade den specifikation som alltid följer med Systembolagets förfrågningar. Jag fick av en importör i uppdrag att åka och blenda utifrån de uppgifterna och så småningom vann det vinet upphandlingen. Vad hände sedan? Jodå, lanseringen gick bra. Många lovord. Däremot sålde inte vinet tillräckligt bra för att behålla sin position i monopolets hyllor.

Man kan förstås dra slutsatsen att vinet inte höll måttet och att det därför borde ”avlistas”. Å andra sidan fick det fortsatt genomgående lysande recensioner, ja, det får fortsatt positiva recensioner, som Håkan Larsson idag, flera år efter att det försvann ur standardsortimentet. Om vi utgår från att konsumenterna har någorlunda samma smak som vinrecensenterna indikerar detta att det vill till mer än en hyllplats och positiva recensioner för att överleva i de svenska alkoholbutikerna.

Importörerna kan göra mycket för sina viner, både sådant som kostar och sådant som kostar mindre. Att delta på mässor och finnas ute i sociala medier kostar en del, men inte jättemycket (beroende på mässan) och viss effekt har väl detta. Mer effektivt är aggressiv annonsering och att stödköpa sina viner. Det där sista blev det ett himla liv om för några år sedan, ungefär samtidigt som mutskandalen på Systembolaget rullades upp. Sedan blev det tyst. Idag menar monopolet att det har koll på stödköpen. Kanske är det så men det torde var en mycket svår uppgift att hantera det där; i likhet med de tidigare mutorna handlar det om att bevisa saker. Många påtalade tidigt för monopolet att mutor förekom, att butikscheferna i branschen klassades som röda eller gröna, att det fanns folk på HK som bjöd in sig själva att bo gratis hos producenterna på semesterresan, men inget hände. I brist på konkreta bevis. När sedan muthärvan exploderade hade många koll, men de flesta som kunde skvallra satt med fingrarna i syltburken de också så det blev mest pannkaka utan sylt av det där.

Tillbaka till El Rey. Det är alltså ett vin som förvisso fått många lovord men inget stöd i form av annonser och stödköp. Ganska snart åkte det också ur standardsortimentet och sedan ett par år återfinns det blott i beställningssortimentet – konsumenten måste alltså beställa hem flaskan. Hade det sett annorlunda ut om importören varje år kunnat pumpa in låt säga en halv miljon i stödköp och annonser? Förmodligen.

Nu är det som det är och som den som blendat vinet gläds jag såklart åt att El Rey idag lyfts fram av Håkan Larsson. Dels därför att det är ett kvitto på att vinet fortsatt håller bra, dels därför att positiv kritik alltid är avsevärt mycket bättre än alternativet.

El Rey, nr 2260, 79 sek.El Rey ny etikett

”Sustainable” vs ekologiskt

Häromdagen skrev Mikael Mölstad klokt om ekologiskt och hållbart jordbruk i SvD och igår kom jag hem från ett besök hos min uppdragsgivare Domaine de Brescou utanför Pezenas i Languedoc. Den trogne HR:en vet att Brescou är en gård som är om sig och kring sig. Bortsett från att fokus är renhet i allt, arbetar gården med medvetet låga svavelhalter – ett exempel är årets rosévin som trots sin fruktdrivna stil varken görs med aromfrämjande jäst eller tillsätts nämnvärda mängder svavel (<60 mg/l för 2015, jfr med biodynamiska regelverken som generellt tillåter 120 mg/l, de ekologiska 150 mg/l och det konventionella 200 mg/l) – och… med uthålligt jordbruk.IMG_2246

Det där sista tar sig uttryck i en certifiering från ”Terra Vitis” och innebär i praktiken att inte bara odlingen övervakas utan också att odlaren frivillig underställer sig marknadens hårdaste kontroll och krav på total transparens – kort sagt måste a-l-l-t dokumenteras – och att den ålägger sig själv att ordna avdunstningsbassänger för spolvatten och mycket annat. Alltså betydligt mer långtgående krav än de som ställs på den som vill bli ekologiskt certifierad. Däremot tillåter Terra Vitis och andra certifieringar av hållbart jordbruk, inom rimliga gränser, systemiska växtskyddsmedel – alltså kemiska medel som penetrerar växten och så att säga verkar inifrån. Den som är ekologiskt certifierad får bara använda kemiska produkter som verkar genom kontakt.IMG_2258

Skrev för en tid sedan om det där med de kemiska växtskyddsmedel som används inom ekologiskt respektive konventionellt jordbruk, samt om de missuppfattningar som vanligtvis råder: till exempel är inte ekologiskt jordbruk fritt från kemiska bekämpningsmedel. Nu blir det dessvärre lätt så att de här i sig bra arbetsfilosofierna ställs mot varandra. Som om det ena inte skulle vara bra. Det är tokerier. Alla försök att bättra sig är bra och såväl ekologiskt som hållbart är bra. Skälet till detta inlägg är istället följande:IMG_2248

Efter flera år som hållbart jordbruk ville nu min uppdragsgivare gå över till ekologiskt jordbruk. I det här fallet innebär det att ett fåtal bekämpningsprodukter i vingården måste bytas ut och att rengöringsmedlen för vinkällaren måste vara ekologiskt godkända. Inga problem alls. Nej, det som gjorde uppdragsgivaren aningen irriterad var att han med all rätt menade att egentligen är ju Terra Vitis en bättre garanti för naturen och konsumenten, men han ansåg sig tvingad att lämna den certifieringen till förmån för den ekologiska av kommersiella skäl.IMG_2253

”Ingen vet vad Terra Vitis är. Tror inte ens konsumenten vet vad hållbart jordbruk är. Går jag över till ekologisk certifiering kommer jag både att få fler kunder och kunna höja mina priser,” sa han uppgivet och träffade huvudet på spiken. Det här är en utmaning för hela det uthålliga jordbruket. I Frankrike har organ som Terra Vitis misslyckats kapitalt med att tala om vilka de är, ja, att de ens finns. I det mer marknadstillvända USA fungerar det bättre, men det skulle kunna vara så mycket bättre.IMG_1658

I Sverige har vi en unik situation i och med vårt monopol. Här skulle Systembolaget kunna ändra på saker och ting genom att jämställa ”sustainable” i dess olika former och bedömt utifrån kriterier som företaget självt kan sätta – och därmed eventuellt tillåta sig att inte räkna alla ”hållbara” certifikat lika högt – med ekologiskt. Det skulle vara till enorm hjälp för många seriösa odlare, naturen och, ytterst, konsumenten. Samtidigt skulle företaget som glädjande nog vill se sig som en god spelare på marknaden verkligen göra en god insats på bred front.

Systembolaget pekar finger åt socker

Efter många om och men tycks socker i vin ha blivit en fråga som debatteras inte bara i de inre vinkretsarna. Ytterst torde detta bero på att den allmänna debatten om socker ökat i styrka allteftersom övervikt blivit ett samhällsproblem. Nu inför Systembolaget sockermärkning på sina hyllor.
12341352_10153140921285064_4007923192377453515_n

Debatten om socker är inte något nytt i sig. Den har pågått åtminstone sedan 1960-talet. Vad gäller socker i vin är det inte rätt att tala om en ifrågasättande debatt förrän de senaste åren. Visst talades det om de tillrättalagda inte alltid helt hälsosamma skräpvinerna före det, men det var då mer från ett von oben-perspektiv där den som kunde vin dissade konsumenter som omfamnade skräpvinerna som samtidigt, vilket är lätt att glömma, är utmärkta nybörjar-viner, en slags café au lait med mycket socker på vägen mot kaffets heliga graal, espresson.

Socker i vin är inget nytt. Det första lättvinet som designades för den svenska marknaden hette Parador och skapades för att inte vara ”surt och strävt”, snarare mjukt och lättdrucket (1960-talet). Dagens ”Svensson-viner” görs på samma sätt oavsett om de är billiga boxar eller lite dyrare appassimento-varianter, usel zinfandel från USA eller rent av bluff-zinfandel från Italien. Mycket av allt: färg, doft och smak, i en endimensionell stil som sällan går ihop med mat.

Sannolikt är det få som skulle tillstå att de tycker om rött vin med sötma, precis som det var på den gamla goda tiden då utbudet dominerades av viner som Parador, Ruby of Crimea, Merlot Oltina, Adom Atic, Mateus och andra kräksreflexretande historier. Samtidigt är det sällan så att konsumenten känner hur pass mycket socker vinet innehåller. Det beror på att det oftast finns ett visst mått av balanserande syra, inte sällan adderad till cocktailen just för att dölja lite av det lena sockret. Ungefär som Coca-Cola som innehåller lika mycket syra som en citron, vilket ska sättas i relation till den mängd socker läskedrycken då måste innehålla.Parador originalFör några år sedan lät jag eleverna vid Gustibus Sommelierskola i Malmö göra ett preferenstest, blint förstås, i ena glaset hade de Parador, i det andra boxvinet Umbala. 80 procent tyckte att Parador var det bästa vinet. Så mycket för kvalitetsutvecklingen i de billiga och tillrättalagda vinernas träskmarker de senaste 45 åren (läs mer här). Vi kan lugnt konstatera att de som bryr sig om vad de dricker för vin blivit alltfler sedan 1960-talet och tveklöst har både utbud och efterfrågan breddats rejält en bit upp i den pyramid vår vinkonsumtion kan liknas vid – basen förefaller emellertid vara sig lik.

Att Systembolaget nu adderar varans sockerinnehåll till den övriga informationen på sina hyllor är utmärkt. Det ger konsumenten som av något skäl vill undvika socker möjligheten att välja något annat. Samtidigt pekar den här informationen ut de produkterna som ligger väl högt i sockerinnehåll. Något som – med ett självklart undantag för många mer eller mindre söta dessertviner – ofta indikerar ett farligt tillrättalagt och sällan välodlat eller välviniferat vin vars enda mål är att vara så lättsvalt som möjligt för den otränade gommen och den okritiska konsumenten.12341352_10153140921285064_4007923192377453515_nKommer vi nu att få se mindre socker i vinerna i Sverige? Kanske. Fyllesegmentet, som delvis berörs av detta, lär inte bry sig, och nybörjarna är inte sällan beroende av den tillrättalagda stilen. Däremot borde alla som vill vara lite vinfina men inte är det upptäcka hur det förhåller sig och kanske långsamt påbörja en mödosam vandring mot andra mer matanpassade vinstilar. Vi får kanske också räkna med fler viner som görs för att upplevas som lätt sötmarunda utan att innehålla mer socker än att vinet kan klassas som torrt. Detta uppnår vinmakaren genom att skörda vissa druvsorter sent, gärna i ett varmare klimat, och jäsa med en jäst som ger mycket glycerol. Resultatet blir ett vin med relativt låg syra och mycket glycerol och alkohol. Saker som man sammantaget lätt upplever som sötma och framförallt rondör. Nu görs flera av de sockrade vinerna redan idag på det här viset så någon enorm skillnad blir det kanske ändå inte, bortsett då från att de inte längre får en dos socker i sig.

Avslutningsvis ska sägas att sockret i vinet knappast är oerhört intressant för den som vill gå ner i vikt. I sådana fall är det nog bäst att helt avstå från alkohol.

Herb Alpert! A Taste of Honey!

 

Swedwatch ifrågasätter omoraliska viner

”Låga löner, långa dagar, osäkra kontrakt och hälsovådliga bekämpningsmedel… Det är några av de brister som råder för arbetarna på vinodlingar i riskländer som… visar en ny rapport från Swedwatch”, vet SvD att berätta idag. Bra. Just så är det. Extra bra är att Swedwatch också påpekar att ”Systembolaget efterfrågar aktivt etiskt eller ekologiskt odlade viner… men det finns producenter som arbetar seriöst med hållbarhet utan att ha någon certifiering och då faller ’belöningssystemet’ (i SB:s butiker med skyltar om eko o d, min anm)”. Även det bra, för det handlar inte bara om att eller hur man certifierar sig (därmed inte sagt att certifiering i sig inte är bra).

Det här är som bekant något vinifierat skrikit sig hes om i åratal och kanske, kanske kan en sådan här rapport bidra till att några konsumenter slutar köpa de billigaste vinerna, som omöjligen kan vara moraliskt korrekta hela vägen tillbaka till jorden. Intressant är att se hur SB parerar den här rapporten. Som vanligt arbetas det på och som vanligt kommer det ta tid, ett globalt ramavtal om korrekta arbetsvillkor för vingårdspersonalen ser man positivt på som ”ett komplement till vår uppförandekod”.

Systembolaget försöker göra rätt och gör mycket rätt men här visar man med andra ord att man inte fixar att öka takten, att bli tydligare eller att ens styra upp skräpsegmentet (och, för att förtydliga, vi talar inte smak här utan moral och mänskliga arbetsvillkor). Detta visas tydligt i en kommentar om att arbetsgivaren kan dra in på t ex logi om lönen höjs varmed allt är status quo för den utnyttjade arbetaren. Som om det inte går att komma åt det beteendet med piska och morot.

SB menar också i sin kommentar att mycket åligger importörerna samtidigt som man noterat att de här frågorna blir allt viktigare för företagets kunder. Och här kommer vi till pudelns kärna. Det är som bekant monopolet som bestämmer vilka produkter som ska säljas i dess butiker, det är Systembolaget självt som gång efter gång efterfrågar viner till omoraliskt låga priser.

En Ica-handlare kan vägra sälja omoraliskt billigt kött. På samma sätt kan Systembolaget vägra sälja omoraliskt billigt vin.

Tveklöst kommer några importörer fortsätta försöka trycka in omoraliskt billiga viner via beställningssortimentet om SB självt slutar efterfråga de billigaste vinerna, men i samma stund som SB ändrar sitt beteende och föregår med gott exempel kommer de omoraliska vinernas marknadsandel i Sverige att minska och SB har gjort ett verksamt och rejält slag för moral och anständighet, och kanske till och med för en bättre dryckeskultur i vårt land.

Systembolaget & sockret

Enligt uppgift kommer Systembolaget i höst komplettera sina smakcirklar med information om vinets sockerinnehåll. Detta är utmärkt och en synnerligen viktig information till kunderna.

På tal om sockret menar många att det är Systembolagets fel att det säljs alltmer sötat vinSugarcubes i Sverige. Att det säljs mer sötat vin än någonsin i Sverige torde stämma av den enkla anledningen att det säljs bra mycket mer vin än någonsin i Sverige. Däremot är det ytterst tveksamt om marknadsandelen för på något vis sötat vin ökat de senaste 30 åren eller för den delen senaste 50 åren.

Det går förvisso att klandra monopolet för att det i praktiken har en hycklande och okunnig inställning till CSR och andra moraliska frågor och att det är mer inriktat på att överleva än att värna folkhälsan men det är knappast korrekt att beskylla det för att den breda folksmaken är inriktad på viss sötma, något den för övrigt varit i långliga tider.

Faktum är att vinförsäljningen bland kreti och pleti inte på allvar började ta fart förrän påParador original 1960-talet och då med hjälp av charterresor (grisfester) och av dåvarande monopolets AB Vin-&Spritcentralen anpassade, halvtorra, härtappade produkter som Parador. Möjligen minns vissa de här vinerna med en rysning längs ryggraden, men det var vad som sålde för 30-40 år sedan: Merlot Oltina, Vin Blanc Demi Sec, Liebfraumilch, Diamant, Ruby of Crimea, Mateus, La Garonne, Moselblümchen, Beyaz… Torra undantag som det i början av 1980-talet lanserade Franskt Lantvin eller för den delen Vino Tinto fanns förvisso men dominerade inte försäljningstoppen.

När vin mer på allvar blev var mans dryck i Sverige på 1980-talet var det till stor del tack vare de utifrån marknadsundersökningar konstruerade och tillrättalagda produkterna frånParador Nya världen. Oavsett vad vi tyckte om detta så handlade det om inkluderande industriviner som gav den som inte på direkten var redo för espresso och mörk choklad en mer lättillgänglig dos café au lait med socker och till det ljus mjölkchoklad.

Hoppar vi tillbaka till 1960 hinkades söt, enkel madeira och liknande en masse (sett till marknadsandel) – en vinstil som kan sägas ha överlevt till våra dagar i produkter som Dessert, Taverna, Marinella och Aurora. När mellanölet försvann under 1970-talets senare hälft blev sötsliskig Kir oerhört populärt inte minst bland ungdomar.

Medan det förefaller vara en rimlig förväntan att ett statligt monopol, eller en privat vinhandlare, agerar korrekt och undviker att pressa priserna bortom det moraliskt möjliga känns det tveksamt att samma monopol, eller handlare, inte skulle tillmötesgå massmarknadens förväntningar i form av lättdrucken smörja.

Sugarcubes.

Systembolagets straffavgifter & folkhälsan

När Systembolaget nu inför en straffavgift för tunga glasbuteljer är det ett slag för miljön och får säkert många att känna sig duktiga på företaget. Inte så mycket att säga om i sig och den som köper de här vinerna, oftast dyrare sorter, bryr sig förmodligen inte så mycket om huruvida de betalar 303 kronor eller 300 för vinet de verkligen vill förgylla sitt liv med. Men sett ur en annan vinkel kan man fråga sig om det här verkligen är en fråga för SB, att belägga det försvinnande lilla marknadssegmentet tunga glasflaskor med en straffavgift? Om svaret på det spörsmålet är ja infinner sig osökt frågan varför SB inte inför en straffavgift på BiB – en förpackningstyp som enligt företagets egna undersökningar påverkar folkhälsan negativt? I värsta fall är svaret på den frågan att det inte blir någon straffavgift på BiB därför att det skulle minska monopolets popularitet. Skulle det nu vara så illa, innebär det de facto att Systembolagets raison d’être idag snarare är att bevara sig självt än att värna folkhälsan och då ska saker som en straffavgift på tunga glasbuteljer och en av Carl B Hamilton initierad debatt om söndagsöppet ses i det (av dimridåer skuggade) ljuset. Med andra ord är det en trovärdighetsfråga för tanken om ett alkoholmonopol för folkhälsans skull att SB inför en straffavgift på BiB.

Hälsosam musik.