Rosa blandvin populärt i Sverige

För snart 100 år sedan lanserade Château Mouton Rothschild märket Mouton Cadet. Ett blandvin gjort på inköpt råvara samtidigt som namnet fick och fortsatt får konsumenten att tro att den pimplar vin från det stora slottet. En briljant affärsidé som bland annat jag plagierade när jag lanserade ”Rabiega-vinerna”, eller ”r” som många kallade dem. Ett blandvin som såldes till ett drygt dussin länder och som nog fick mer än en konsument att tro att den drack vin från egendomen Domaine Rabiega (vars vin hette Clos Dière och var dyrast i Provence).

När vi startade bolaget ”Rabiega Négociant” med egen källare och verksamhet i Besse sur Issole, nära Brignoles, var vi mig veterligt en av väldigt få gårdar i området som arbetade på det viset. Idag är det annorlunda. Ett flertal egendomar, ofta med Château-namn, har tagit upp idén och har, precis som min verksamhet en gång i tiden, sin stora volym i handelshuset, och precis som med Rabiega och Mouton Cadet tror nog de flesta att de dricker slottsvin när de köper blandvinerna från ställen som Château de Berne (Grande Recolte), Château Minuty (M de Minuty), Château des Demoiselles (Cuvée Madame), Domaines Ott (by Ott) och Château d’Esclans (Whispering Angel). Vinnamn som svensken säkert känner igen och som gör stor succé i Sverige.

Finns det något negativt i det där? Njee, knappast. Möjligen drar sig en eller annan konsument för att köpa ett blandvin som inte kommer från slottet men på det stora hela taget gör det nog inte så stor skillnad. För egen del kan jag tycka att blandvinet i ett par fall till och med är bättre än gårdens egna viner, vilka understundom helt enkelt är obalanserade och/eller grova eftersom producenten tagit i så byxorna spruckit. De inköpta batcharna till blandvinerna väljs utifrån tydliga kravspecifikationer som garanterar en viss stil och kvalitet. Att de allt som oftast kantrar över i grape/citrus eller blodgrape som det brukar heta i Sverige är mer en vinmakar-häng upp hos den som i likhet med er utsände i de rosa producenternas vindlande labyrinter och återvändsgränder tröttnat på de jästdrivna aromerna och den stilen de ger. På det hela taget lär få ha liknande invändningar, snarare tvärtom, och vinerna brukar vara rena och oklanderliga.Vad gäller de där slotten har jag arbetat som vinmakare under nio år på ett av dem, Château d’Esclans. Är lika fascinerad var gång jag läser i svenska (och andra) artiklar att gårdens bästa fält växer på hög ”altitud” och att fältet heter Garrus. På min tid låg Château d’Esclans sisådär 60 m.ö.h. och gårdens högsta punkt kanske ytterligare ett tjugotal meter högre. Generöst tilltaget, låt säga 100 m.ö.h. Och Garrus var inget vidare rent kvalitetsmässigt. Däremot låg, och ligger, fältet med en fantastisk utsikt över övriga egendomen och ner mot Medelhavet. På sina håll står det att gårdens viner kommer från 80-åriga stockar. Bortsett från att stockarna varit 80 år ett tag nu – sedan 2006 närmare bestämt, det var då uppgiften först dök upp – så måste de ha åldrats snabbt sedan jag lämnade stället årsskiftet 2003/04. Med det sagt ska tilläggas att Château d’Esclans har en välskött odling och gör bra om än tokdyra viner – låt vara att nio av tio provare får spagetti och gelé i benen när de ska prova den dyraste varianten och inte kan tänka sig annat än att det är ett rosévin av utomjordisk kvalitet, på ett eller annat vis, med tanke på hur dyrt det är (vi gjorde också ett ekfatslagrat rosévin på grenache och viognier på Château d’Esclans, ”Rochêne” hette det, såldes på traditionell bordeauxflaska och kostade i gårdens butik motsvarande 65 francs, knappt 90 sek; kejsarens nya kläder följde med gratis s.a.s.).

Med andra ord, kära HR:are, ta allt med en stor nypa salt när det kommer till rosévinerna och deras storytelling. Mycket stämmer inte, eller är i vart fall inte exakt som man kanske kan förledas att tro. Å andra sidan har ni inte mycket för att gå omkring och sura över det, och är vinerna rena och snygga så varför inte? Gillar ni vinet i fråga: drick det!

Primus!

Alain Graillot Crozes Hermitage 1991 & 1996

En det totala nederlagets afton. Så här var det:

Gäster på G.

Hustrun: ”Nu plockar du fram ett riktigt bra vin idag, inget sådant där som du bara vill bli av med.”

Jag: ”Mmm, mummel.”

Hustrun: ”Jaja, bara gör som jag säger. Och vinet du ska ta är det… här!” (Hustrun rycker triumfatoriskt en Alain Graillot Crozes Hermitage 1996 ur vinstället i köket.)

Jag (nervöst): ”Men nej, älskling, jag menar, neeej!”

Hustrun: ”Jo!”

Inte så mycket att orda om. Gästerna anländer. Flaskan öppnas. Provas av. Den är, jipiii, korkdefekt! Låtsas som inget. Serverar. Biter ihop och tar en klunk, säger ”Mmm, 96:a.”

Hustrun (på svenska så de franska gästerna inte förstår, fast de förstår nog ändå, tonfallet, ni vet): ”Men för he… Lars, serverar du korkdefekt vin till gästerna?! Du borde skämmas!”

Hustrun ger sig av mot vinstället. Jag reser mig upp, rusar efter, försöker kasta mig in mellan Hustrun och vinstället som vore jag en täckande Börje Salming. Detta har jag inget för. Med ett visst mått av irritation målat i fejan sliter Hustrun på ren chansning ut en annan flaska ur stället.

Hustrun: ”Aha! Haha! En 91:a! Du har inte ens berättat att du gömt en 91:a i köksstället!” (Och på franska till gästerna:) ”Ber om ursäkt för att vinet var korkdefekt, men det gör faktiskt bara saken bättre för nu får vi istället dricka ett av Lars favoritviner! Samma vin men från magiska Rhône-året 1991!”

The Clayton Lennon Delirium. Primus.

Midsommar hos familjen Svordom – en solskenshistoria för små och stora

Traditionen hos familjen Svordom bjuder att kvinnorna, unga som gamla, har blomsterkransar i håret. Av sju sorters blomster och gärna med hundkex och blåklint i blandningen, något som i sanningens namn många hoppar över då de på den moderna människans vis hellre köper en färdig krans. Annars är det inte så noga med klädseln. En del bär slips och kavaj, andra kortkort, åter andra joggingbyxor, ja, sådär som folk mest går klädda både till vardags och fest. Familjen Svordom firar alltid midsommar vid det gamla släkttorpet där en gång knekten Svordom bodde. Det ligger ensligt en bit in i skogen och med utsikt över ängar där vall förr odlades. Nu kämpar det öppna landskapet med sly och förfall om herraväldet över ängarna men fortfarande fylls ängen varje år av vackra fjärilar, småfåglar, nyckelpigor och allsköns naturens underverk.

-Sill, för helvete!

-Ja, så fult som du ger order så ska du genast få sill, ungdjävul!

-Far åt helvete, mamma kärringdjävul!

-Du också, ditt lilla as!

-Nu vill jag ha… spriit! Ge mig… spriit, mammahelvete!

-Klart du ska ha spriit, här har du skitunge!

-Men va i helvete gör du kärringdjävul, ger du ungfan köpespriit?

-Ungfan är sju år, klart han ska ha spriit, eller är våra ungar för fina för att dricka… spriit?! Kan du svara på de, gubbdjävul?!

-Men va fan, kvinna, köpesprit? Du ska fan i helvete och mig inte vänja ungfan vid köpesprit! Sånt kan sluta illa! Klart han ska ha hembränt å träsprit! Häften hälften. Etanol å metanol, som dom fina professorerna i Tjockhult säger, dumma djävlarna, skulle fan ha pack. Ungfan ska vänjas vid riktig sprit från början! De som ska böjas ska fan böjas i tid!

-Nej, va säger ni, era skithögar? Är de inte dags för gammal å ung å dansa utav bara helvete nu?!

-Ja, nu ska det bli tjo å tjim utav bara helvete ta mig fan!

-Ja! Pix för att dansa den där djävla groddansen först för helvete!

-Ja! Groddjävlarna nu!

Ja, sådär höll de på, familjen Svordom och deras vänner, de dansade och svor, tjimmade och tjoade, söp och kräktes, ända tills de en efter en stöp i den tidiga midsommardagens dagg och dis, som lade sig som en svepning om morgonen och den sköna naturen som skimrade i gröna och grå nyanser, och när de första fåglarna tveksamt började kvittra i den fuktiga gryningen kom gammalmormor Svordom, krokig och haltande med huvudet skylt av en färgglad huvudduk för dagen knuten i nacken, och hon samlade ihop dem allihop och lade dem i en väldig snarkande, gnyende och rosslande hög och svepte in dem i en gigantisk och för ändamålet avsedd presenning, familjen Svordoms midsommarpresenning, och hon stoppade om dem så att de alla låg väl skyddade mot midsommardagsmorgonens lätt strilande regn.

Musik.

Vin nu som då

Den debatt som Uppdrag Granskning – utöver den om det självklara att innehållsdeklarera vinet – utlöste häromveckan påminde mycket om den debatt som uppstår varje gång någon säger ”titta hur vi gör nu och se hur de gjorde förr”. Precis som med nostalgin inom politiken – där ”förr” ofta är bättre trots trångboddhet, utedass och att folk dog i spanska sjukan och av infekterade småsår – framgår sällan hela bilden om förr i vinets värld. Dels kan man fråga sig hur de egentligen gjorde förr, dels vad ”förr” innebär.

Talar vi kanske om 1700-talet då Bellman spetsade vinet med pimpinella och annat så det blev drickbart? Eller talar vi om de gamla grekerna som kom på att lite tallkåda gör susen i ett annars ändå äckligare vin? Eller så var kanske vinerna hur goda som helst då, innan vi förstörde våra smaklökar och fick för oss att dricka hygieniskt korrekta produkter och viner utan överdrivna mängder etanal (alltså acetaldehyd), som kan uppstå i ett vin till och med då vinmakaren har koll – något vinmakaren nog inte alltid hade förr. Förresten, kan det vara så att vi talar om söta viner, alltså sådana de flesta var ”förr” och för övrigt är ända in i ”nu” om vi ser till några av de östeuropeiska länderna och dagens Kina?

Nej, vi talar nog om hur vinerna gjordes för ungefär 100 år sedan. Alltså ett halvsekel efter det att vetenskapen med Pasteur i spetsen klargjort hur ett vin blir till. Så låt oss titta i min gamla lärobok från 1934, ”Conseils rationnels sur la vinification”, och se vad den lär oss. Nu finns inte här utrymme för allt man sysslade med då varför vi hänvisar till de här två tidigare inläggen: Vintillverkning år 1934, Vintillverkning 1934 2.0.

Dock, för att citera något ur de tidigare inläggen: ”En intressant sak värd att notera i sammanhanget är det läroboken säger om ’radiojäst’ eller radioaktiv jäst. Vår vinmakarbibel lär oss, att det mest effektiva sättet att jäsa en must är inte bara genom att tillsätta jäst utan också en lagom dos radioaktivitet. Den sistnämnda har nämligen samma undergörande och effektiviserande effekt i jäsningsprocessen (bevisat av herrar Jacquemin och Gimel) som den har när den tillsätts markens gödningsmedel (bevisat av professor Stocklasa i Prag). Kort sagt jäser det bättre och snabbare och som en bonus blir alkoholstyrkan högre eftersom sockret så att säga tillvaratas bättre.”Joråsåatt… klart det var bättre förr…. och det trots att det, vilket boken beklagar, redan då var förbjudet att behandla ett stinkande vin med väteperoxid.

Det som ändrats till det sämre jämfört med förr är snarare hur vi arbetar i vingården framförallt avseende volymprodukterna. Låt er gärna påminnas om det genom att läsa texten som poppar upp i rutan då den förvetne klickar på ”Vintillverkning år 1934″. Noterbart är för övrigt att August Strindberg i ”Bland franska bönder” med utsikt från det sena 1800-talet ondgjorde sig över ofoget att alls göda vingårdarna, något som enligt Strindberg tydligt försämrat kvaliteten jämfört med hurudan den var på de glada 1830- 40-talen, alltså på den tiden bönderna gjorde vin på riktigt (och dessutom slapp spruta så förfärligt då mjöldaggen och mycket annat ännu inte hittat till Europa från Nordamerika).

Talande musik. Igen. Och igen.

PS I Sten Wiklands ”Vad är vad på butelj och fat” från 1949 talas inte längre om radioaktiv jäst, blott jäst. Wikland tar också upp saker som klarningsmedel (husbloss, äggvita, spansk jord), sötningsmedel, chaptalisering, centrifugering, calciumkarbonat (för att sänka syran), pastörisering (jodå, det mesta hettades på den tiden upp, förutsatt att tillverkaren hade möjlighet att göra så; för övrigt ett arbetssätt jag högst ofrivilligt tvingades bekanta mig med under min tid som rådgivare i Ukraina)… Ända in på 1960-talet var det mycket vanligt att viner förstärktes med kraftfullare droppar från sydligare breddgrader, inte minst Algeriet… Och så vidare.

John Williams: Stoner

Det finns böcker som sprudlar av berättarglädje, infall och påtaglig underhållning av lättare eller tyngre slag eller rent av allt detta, i en salig blandning; och så finns det böcker som är lågmälda och så välskrivna och vackra att de kan handla om ingenting och ändå vara bra. Stoner av John Williams är just en sådan där vacker bok om ingenting, i form av William Stoners liv, från vaggan till graven. Ett inte särdeles uppseendeväckande liv, eller i vart fall inte mer uppseendeväckande än någon annans liv. Alltså så som liv mest är: det bara är.

Det som gör boken så bra är att den är extremt välskriven. Allt på rätt plats, och utan vare sig något som är för mycket eller för lite. Och ett språk som lockar och drar. Inte stöter bort, eller bjuder på fartgupp. Som ett stilla vattendrag en vacker försommardag. Som Cavatina.

Stoner utkom redan på 1960-talet och sålde under årens lopp blott 2000 (tvåtusen) exemplar. Inte så illa för låt säga en svensk roman. Rent av bra i det ljuset. Men om man betänker att boken till exempel sålt över 200 000 ex i Holland och 100 000 ex i Sverige de senaste åren, står det klart att vi här har ett av de där (så småningom) berömda verken som hamnar i sidospåret och bara uppskattas av en liten hängiven skara då det ges ut, och som når ut till den bredare massan läsare först många år senare.

Upphovsmannen, John Williams, skrev en handfull romaner, en del vetenskapliga uppsatser och undervisade på ett par universitet i USA, bland annat University of Missouri, där Stoner arbetar hela sitt liv. Och ja, den som har minsta intresse av god litteratur bör självklart läsa Stoner av John Williams – en utmärkt bok om ingenting.

John Williams spelar för oss.

UG: Jäst i verkligheten

Det finns i sig inget ont i att producenter använder köpejäst för att fermentera sin must. Det har de gjort i långt över 100 år. Tanken att det är jästen från vinfälten som jäser om ingen köpejäst används är gullig och inte helt verklighetsförankrad. Skälet är att den ”naturliga” jästen beroende på vädret före skörden finns eller finns inte – eller, jästceller finns alltid på druvans skal, en masse, men det är inte säkert att det är en typ som fixar att omvandla mustens socker till alkohol. Skulle det dessutom vara så som det vanligtvis är, att vinet jäses i en redan använd vinkällare, domineras denna redan av tidigare använd jäst, köpt eller inte, som kommer ta kommandot om ingen köpejäst tillsätts.

Många drar nu den korrekta slutsatsen att köpejäst används för att ha koll på fermenteringen. Inte skapa vissa aromer. Å andra sidan är det, förstås, många som använder viss köpejäst just i syfte att ge vinet karaktär. Detta är det vanliga vinmakartricket då druvorna är undermåliga. I den mån någon som kan något om vin fortsatt inte förstått att all ”grape” i dagens viner kommer från vissa utvalda stammar är det hög tid att lära sig det nu.

Är det då så illa? Njae, inte om man gillar stilen. Å andra sidan indikerar det att druvorna inte var så bra, och det var de förmodligen inte därför att de odlats högintensivt och med volym och därmed lågt pris som enda mål. Rimligt är att anta att de både gödslats och vattnats hårt, och att de som en följd av det besprutats väl. Skräp, alltså. Och en förklaring till att ett vin kan vara billigt.

När Uppdrag Granskning (SVT nyligen) visar hur vin görs drar man alla över en kam, utom en naturvinsproducent, som ensam får stå för allt gott och seriöst. Det är synd att berättargreppet är så enkelt. Gråskalorna försvinner, och konsumentprisets inverkan på produktionen – för så är det ju: det är konsumentens sug efter billigt vin som skapar de enkla och inte så miljömässigt kul produkterna – talas det inte alls om. Det sägs bara att ett naturvin kan kosta 300 kronor. Hade varit bra om man löpt linan ut där och inte bara gjort producenterna till de onda.

Av jästen drivna aromer vittnar om en medioker råvara. Och det gör majoriteten andra saker som Uppdrag Granskning i övrigt också lyfter fram, saker som gummi arabicum, ekspån och tannin. De klarningsmedel och många enzymer som nämns används dels för att påskynda tillverkningsprocessen (tid är pengar), dels för att ge konsumenten en helt klar produkt utan risk för fällningar (något som den som köper de billiga vinerna kräver; minsta grums eller tillstymmelse till slöja innebär att den här konsumenten returnerar varan, och talar vi då om Systembolaget kan det leda till att monopolet drar tillbaka varan med som resultat enorma kostnader för importör och producent; då är det betydligt billigare att filtrera och klara…).

Att Uppdrag Granskning inte skulle gå vilse i vinfältet var så klart att hoppas på för mycket. Trots det tendentiösa, det ofullständiga och bristen på gråskalor klarar man sig ändå rätt bra. Jämfört med Kalla Fakta häromåret är det ett steg framåt.

I övrigt är det så klart lite kul när någon står med brallan vid knäna och säger att ”det där var ett internt meddelande!” ungefär som om det inte är just sådant som är det läckraste med avslöjande journalistik, att visa hur det är bakom kulissen. Visst underhållningsvärde där. Lite kul också att ingen riktigt vet hur vinerna de säljer görs (å andra sidan: hur många som säljer ost på Ica eller näringstillskott på hälsokostbutiken vet hur de produkterna egentligen är gjorda, eller för den delen den som säljer jeans i modebutiken?). Snyggt och proffsigt av Oenoforos att säga som det är – å andra sidan hade väl just de inget att förlora på det.

Innehållsförteckning på vin? Ja, gärna, men här, precis som vid andra odlade produkter, bör det också finnas med en odlingsberättelse – har systemiska pesticider används och i så fall vilka, om nej hur mycket kopparsulfat och diesel har då använts, har man gödslat, vattnat o s v (sådana här uppgifter liksom allt om vilka processhjälpmedel som används är till exempel vinbönderna i Frankrike tvungna att föra in i en ”loggbok” som myndigheterna när som helst kan gå in och kontrollera; med andra ord är producenterna hårt hållna, däremot går ingen information ut till konsumenten). Världens kvalitetsproducenter har allt att vinna på en innehållsförteckning med ett helhetsgrepp – och det oavsett om de är klassade som eko, konventionella eller något annat.

Musik!

PS Preparaten som färdigställs på plåten ovan kommer från en biodynamisk gård, och bilden från vingården är från samma ställe.

Förbud mot perrongstopp, nu!

Trafikfrågorna har fått en lika farligt som pinsamt undanskymd plats i dagens politiska debatt med påföljden att vi ser den allmänna trafiksituationen försämras konstant. Kort sagt är systemkollapsen nära. Men nu höjer den lilla människans bästa vän, vinifierat, rösten och kräver med visst vibrato triggat av återhållen vrede ett omedelbart stopp för perrongstopp!Det är helt enkel inte acceptabelt att folk som till följd av ett tillfälligheternas gyckelspel hamnat i de vagnar av Arlanda Expressen som först kommer in på Centralstationen i Stockholm ska kunna, upphetsat och med stirrande blick som tydligt indikerar att de är bortkomna, kasta sig ut ur sina vagnar som om det inte fanns någon morgondag och bara för att sedan tvärnita och bli stående på perrongen medan de ser sig sökande och oroligt omkring. Det de inte inser, dessa lantisar och turister och andra som inte har på en perrong i rusningstid att göra, är att de står i vägen för de rusningstidsrusande vaneresenärerna som hamnat i de bakre vagnarna, varför vi allt som oftast får se häftiga kollisioner och sammanstötningar och riskabla panikinbromsningar på perrongen till Arlanda Express i Stockholm. Kort sagt är tillbuden legio och det är alltid de här perrongstopparna som är olyckans eller nästan-olyckans upphov. Självklart måste detta riskfyllda ofog med omedelbar verkan förbjudas!

Noterbart är att om en perrongstoppare som råkar bli överkörd av en bakifrån kommande resenär som tar perrongen i sjumilakliv och har fått upp bra med fart både på sig själv och sin rullväska (som, inom parentes, glatt skumpar fram där bak den tappert dragande vaneresenären) har mage att se förorättad ut i den ödesdigra stunden då kollisionen, till vilken perrongstopparen alltså är ensamt upphov, är ett faktum, ska den straffpåföljd som kommer sättas som straff för allmänt perrongstopp – rimligtvis i straffskalan jämförbart med allmänfarlig ödeläggelse eller möjligen mordbrand – per automatik fördubblas.

Tågmusik. Tågmusik. Stoppmusik.

Crémant de Bourgogne

I senaste Decanter skriver den förträfflige Andrew Jeffords om Crémant de Bourgogne. Han citerar Pierre du Couëdic på UPECB (står för Union des Producteurs Elaborateurs de Crémant de Bourgogne, och det betyder, typ, Föreningen för bubbel-producenter i Bourgogne) när denne påstår att varenda by i Bourgogne odlar druvor för crémant-framställning. Även Vosne-Romanée? frågar sig då Jeffords och svarar snabbt sig själv som den lilla upptågsmakare han är ”tydligen” och tar oss sedan med på en lång resa genom historien, av vilken det framgår att, visst, man har hållit på med bubbel i de här trakterna sedan Hedenhös eller i alla fall långt före Napoleon III. På tal om Nappe III så fick han i samband med ett besök 1860 bland annat en flaska Romanée Mousseux 1846 i gåva. Sedär, bra att vara kejsare ibland.Drygt hundra år senare, 1975 närmare bestämt, lanserades eller kanske snarare stadfästes begreppet ”Crémant de Bourgogne” för vitt och rosa bubbel från Bourgogne. Regler sattes upp och produktionen satte fart. På tal om regelverket påstås att just Crémant de Bourgogne omgärdas av de tuffaste reglerna i vinvärlden. Bland annat måste odlarna redan i mars deklarera om hen ska använda sina druvor för bubbel – ett sätt att se till att råvaran håller en hygglig nivå (det finns förstås en rad regler utöver detta högst rimliga krav). Cirka 2500 ha används idag för mousserande i Bourgogne och produktionen har ökat i rasande takt de senaste åren. Från en årlig produktion om cirka 65 000 hl 2001 till dagens drygt 150 000 hl. Störst är Veuve Ambal, Bailly Lapierre och Louis Boillot. Bäst är betydligt mindre Clotilde Davenne med sin disciplinerande och superrena stil – ett bubbel för den som har intakta smaklökar och god smak.

Idag kommer mycket av råvaran från de mer sydligt belägna delarna av Bourgogne, inte minst Mâcon. Historiskt låg tillverkningen framförallt i trakterna av Chablis och Auxerre, alltså där till exempel Clotilde Davenne huserar och även idag sourcar druvor (Chablis var för övrigt en stor druvleverantör till Champagne ända fram till 1900-talets början).En anekdot är möjligen att de nordligaste delarna av Bourgogne nästan kolliderar med de sydligaste avläggarna till Champagne, så nära varandra är de båda områdenas yttre gränser.

Sedan första juni finns Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 149 kr, i betydligt fler butiker än tidigare så kanske finns vinet på hyllan i var HR:s butik. Ett vin som dock måste beställas är Clotildes rosa variant (Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne Rosé, nr 70576, 185 kr), som finns i Sverige sedan några veckor. Båda vinerna är gjorda i Clotildes husstil, alltså med oerhörd skärpa och elegans, bra skjuts i syran och inbjudande fräschör. Druvorna är pinot noir och chardonnay och båda gör Clotilde för att, enligt uppgift, göra sig själv glad (!).

Let’s Dance.

Jan Bergman: Sekreterarklubben

Letade egentligen efter en annan bok med Någonting-klubben – hade glömt exakt vad den andra boken hette – som titel. Fick bli Sekreterarklubben av Jan Bergman istället. Lät intressant. En bok om ”Nordens Casablanca – Stockholm under andra världskriget… Det är historien om ’svalorna’, de kvinnor som jobbade som kurirer, infiltratörer, informanter och ’eskortflickor’…” Ja, det ville jag så klart veta mer om, för det har vi inte hört så mycket om.Efter att ha köpt boken upptäckte jag att Jan Guillou tydligen ”lånat” väldigt mycket ur den här boken när han skrev sin Blå stjärnan. Detta har förargat Bergman, som menar att han som efterlevande till en ”svala” ägnat 30 år åt att forska och intervjua berörda personer och att han försökt se till så att storyn inte blivit utnyttjad av kommersiella krafter. Guillou själv menade nog att han med sin bok lyft fram det här spännande historiska skeendet på ett sätt som Bergmans egen bok inte förmått göra. Tja, båda har väl rätt på sin kant.

Boken då? Jo, Bergman själv har också försökt dramatisera delar av sin historia och det är inget bra. Det här är superintressant och boken är bra varje gång Bergman går över till att ägna sig åt fakta. Ytterst misslyckas han med att dramatisera skeendena därför att det då bara blir lika ytligt och illa gestaltat som när Jonas Jonasson försöker skriva om samtiden i 100-åringen. Skomakare bliv vid din läst, borde redaktören på förlaget ha sagt. Så, ja, läs gärna den här boken, det förtjänar dess story och personerna däruti, men någon höjdare är det inte. Dels på grund av de dramaturgiska greppen som inte sitter som de ska, dels på grund av att somliga fakta bara dyker upp och tycks förutsätta att läsaren redan har koll på alla svenska och internationella underrättelseapparater och deras många underavdelningar samt vissa historiska skeenden. Mats Gellerfelts ord på omslagets baksida är missvisande och svåra att förstå ”Det blir som en spionthriller av Graham Greene eller John Le Carré. Spännande alltså…”. Nej, det blir det inte, men det är intressant och ett ämne värt vår uppmärksamhet.

Stillastående svängMer rörligt sväng. Som vi befinner oss i ett svårt Al Di Meola – beroende just nu blir det en klassiker också. Och en till.

Omplantering och vinets pris

Har vid ett flertal tillfällen påvisat den smått självklara kopplingen mellan lågt pris och högintensivt och därmed inte särskilt hållbart jordbruk (inte ens då produkten klassas som ”ekologisk”). Ytterligare en mer eller mindre kostsam parameter att väga in i kalkylen är hur producenten i den mån den har egna odlingar hanterar dessa då det kommer till omplanteringar.En vinstock behöver normalt cirka fem år för att bli någorlunda stabil i sin produktion. Efter ytterligare några år ökar kvalitén på frukten, förutsatt förstås att vinbonden arbetar på ett kvalitetsfrämjande sätt. Hur länge stocken sedan lever beror till viss del på vädret och andra fenomen, men framförallt på hur den sköts. Ett lågintensivt och kvalitetsinriktat jordbruk ser inte sällan sina stockar nå åldrar mellan 60 och 100 år. Den som jagar stora volymer får plantera om tidigare, kanske redan efter 20-25 år och definitivt när stocken nalkas de 40.

Nu kan det låta paradoxalt att den som jagar stora volymer och låga kostnader inte försöker hålla liv i stockarna längre tid. Men de äldre stockarna ger lägre avkastningen och det gör att volymjägaren tjänar mer på att plantera om än att ta små skördar under flera decennier. Dessutom håller inte stockarna lika länge då de pressas hårt i ett högintensivt jordbruk.

Samtidigt gäller det för volymproducenten att hålla nere kostnaderna för sina omplanteringar. Normalt ska ett vinfält lämnas i träda minst tre år efter att de gamla stockarna avlägsnats och alla rötter (djup)plöjts upp och eliminerats. Den som vill vara på den säkra sidan låter marken ligga i sju år eller mer. Har virus som courte-noué och andra potentiella angrepp konstaterats är sju år ett minimum. Det säger sig självt att ett år för att rycka upp de gamla stockarna plus sju år i träda plus fem år innan full volym kan nås, inalles 13 år, är för lång tid för den som har bråttom. Så vad göra?

För bara några år sedan fanns flera gifter att ”desinficera” marken med. Någon av de här produkterna användes för övrigt som stridsgas i Första världskriget. Så, ja, de är alla mycket giftiga. Så giftiga att de flesta förbjudits i Europa. Å andra sidan har nya produkter tillkommit och på sina håll finns gamla lager kvar och i några fall ges till och med dispens för de här inte alltid så hälsosamma produkterna.

Nu låter det i stycket ovan som om den som inte lämnar marken i träda lång tid undantagslöst måsta behandla sin mark med någon av de där otrevliga gifterna. Så är det inte med självklarhet. Det finns ekologiska alternativ och en del menar att om marken är fri från nematoder och annat så kan man plantera om utan att vänta. Medan de ekologiska alternativen i vissa fall fungerar bra – beroende på markens beskaffenhet – torde det generellt vara direkt korkat att bara plantera om och tro att elementära basfakta för odling inte gäller vin. Med andra ord kan vi utgå från att majoriteten av dem som omplanterar direkt efter att ha ryckt upp de gamla stockarna behandlar sin jord på ett mer eller mindre olämpligt vis om vi ser till miljön i allmänhet och grundvattnet i synnerhet. Och vem var det nu igen om planterade om direkt, utan att låta marken ligga i träda? Javisst ja, den som vill ha ner priset på sin produkt.

Al di Meola, Billy Cobham & Chick Corea.