Alain Graillot Crozes Hermitage 1991 & 1996

En det totala nederlagets afton. Så här var det:

Gäster på G.

Hustrun: ”Nu plockar du fram ett riktigt bra vin idag, inget sådant där som du bara vill bli av med.”

Jag: ”Mmm, mummel.”

Hustrun: ”Jaja, bara gör som jag säger. Och vinet du ska ta är det… här!” (Hustrun rycker triumfatoriskt en Alain Graillot Crozes Hermitage 1996 ur vinstället i köket.)

Jag (nervöst): ”Men nej, älskling, jag menar, neeej!”

Hustrun: ”Jo!”

Inte så mycket att orda om. Gästerna anländer. Flaskan öppnas. Provas av. Den är, jipiii, korkdefekt! Låtsas som inget. Serverar. Biter ihop och tar en klunk, säger ”Mmm, 96:a.”

Hustrun (på svenska så de franska gästerna inte förstår, fast de förstår nog ändå, tonfallet, ni vet): ”Men för he… Lars, serverar du korkdefekt vin till gästerna?! Du borde skämmas!”

Hustrun ger sig av mot vinstället. Jag reser mig upp, rusar efter, försöker kasta mig in mellan Hustrun och vinstället som vore jag en täckande Börje Salming. Detta har jag inget för. Med ett visst mått av irritation målat i fejan sliter Hustrun på ren chansning ut en annan flaska ur stället.

Hustrun: ”Aha! Haha! En 91:a! Du har inte ens berättat att du gömt en 91:a i köksstället!” (Och på franska till gästerna:) ”Ber om ursäkt för att vinet var korkdefekt, men det gör faktiskt bara saken bättre för nu får vi istället dricka ett av Lars favoritviner! Samma vin men från magiska Rhône-året 1991!”

The Clayton Lennon Delirium. Primus.

Rhônevin & diktatorns sagobröllop

Provade igår bland annat Alain Graillots Saint Joseph 1991 mot hans Crozes-Hermitage 1991. Båda bra. Saint Joseph ursprungstypisk med tryffel och svamp i buketten, Crozes-Hermitage snygg druvkaraktär, som nu bär mognadens praktfulla dräkt. Samtidigt vid bordet: en diskussion om huruvida Monaco är en diktatur eller inte, vilket ledde till att en väl insatt person i Monaco ringdes upp och han gav oss som drev tesen om diktaturen rätt: ”det är en polisstat”, ”Ingen annanstans i världen, inte ens Kuba, Venezuela eller Vitryssland är man mer övervakad”, ”kameror överallt”, ”ingen fri press, inget fritt ord”, ”allt styrs av en familj”, ”inga val”… Det fick inte tyst på dem som tyckte att fri sjukvård och ordning och reda räcker långt, ”ända till Kuwait och Saudiarabien?”, frågade vi då, men det gick inte att jämföra menade de, dessutom tyckte de att vårt förslag att vi ska betala svensk skatt direkt till det svenska kungahuset istället för till en vald riksdag och regering inte var jämförbart, fast det de facto är det på alla sätt och vis, det enda vi måste åtgärda för att göra det möjligt är att plocka bort vår demokrati, det fria ordet och det fria näringslivet. Och, just det, enligt den mycket väl insatta källan är det sant att bruden försökte fly före bröllopet men övertalades av kardinalen att ställa upp. Slutligen slöts ett avtal om att hon stannar i fem år, sedan kan hon dra. Däremot ska under den tiden en äkta tronarvinge – prinsen har ett antal oäktingar runt om i världen så som det anstår en envåldshärskare av obsolet datum – avlas fram, enligt uppgift redan på g. Bara så ni vet och kom ihåg var ni läste det först.

Vit Rhônehyllning & Roussanne vs Marsanne & Carlos Santana

Inte för att det spelar så stor roll, men samtidigt som det är helt i sin ordning att många hyllar druvan Marsanne är det lite konstigt att så få lyfter fram Roussanne. Ibland tror jag rent av att många fått för sig att Marsanne är den stora kvalitetsdruvan av de båda. Kanske är det så därför att den sistnämnda är så svår att odla. Känslig för allt, kort sagt. Resultatet är små, osäkra skördar. Till råga på allt är den sedan svår att vinifiera (oxiderar lätt). Detta har lett till att den på många håll ersatts med Marsanne, som är betydligt lättare att hantera. Numer finns det kloner som är lättare att handskas med, men de är inte alltid lika bra som de äldre, svårodlade varianterna. Hursomhelst: Roussanne är den kvalitativa tungviktaren i vit Châteauneuf-du-Pape (inte Marsanne) och den ingår även i de tillåtna vita blandningarna i norra Rhône, där den ofta utgör kvalitetsbasen medan Marsanne står för volymen. För den skull det inte framgått ovan: Roussanne sopar vingården med Marsanne om det är fråga om kvalitet. Avslutar med en allmän rekommendation att inmundiga både unga och gamla – gärna 20 år om de är av bättre kvalitet – vitviner från Rhône samt ett tips: titta alltid efter vita Rhône-viner på franska, bättre krogar. De brukar inte bara vara bra till maten utan också extremt prisvärda. Carlos Santana har f ö gjort en hel del god välgörenhet genom åren, men bandet Santana och han själv som musiker var på topp för fyrtio år sedan och då kunde det låta så här.

La Landonne 2001 (Guigal, Côte-Rôtie)

Vinvännen Göran i Cannes bjöd till igen och självklart kastade jag mig dit snabbare än han hann säga Côte-Rôtie. Efter att snabbt ha stökat undan en Bollinger R.D. 1995 (exakt som den skulle vara, men en aning oxiderad, tyvärr) och mjukat upp med en Château d´Ampuis 2001 från Guigal och Côte-Rôtie (mycket bra, mycket Syrah., mycket Côte-Rôtie, utmärkt att dricka nu, men står sig flera år framöver, dock skulle jag dricka alla mina Château d´Ampuis 2001 omedelbart och vill någon ha hjälp med den saken når ni mig via vinifierat.se), plockade så vinvännen Göran i Cannes fram en La Landonne 2001. Ett skäl till detta var att han själv var magsjuk då han fägnade oss med La Turque 2001 förra Långfredagen och sedan dess längtat efter lite Fin-Guigal från 2001, ett annat är sannolikt att han inte är helt tillräknelig. Nu kommer det trista i den här historien: La Landonne 2001 var inte bra! Dessvärre blir Guigals Cru-viner så där ibland. Min teori är att antingen pallar de för sin hårda ek-uppfostran och då blir de bara bäst, eller så gör de inte det och då blir de lite lätt uttorkade och förvånansvärt… svårdefinierade . Faktiskt var vare sig Syrah eller Côte-Rôtie något som utmärkte det här vinet. Hur jag hanterade situationen? Jo, min vana trogen hetsade jag alla på den småtrötta La Landonnen, medan jag själv häftigt pimplade Château d´Ampuis.

Côte-Rôtie (P Jaboulet Aîné) 1959

Vad ska två gräsänklingar hitta på en fredagskväll om inte dricka lite vin? Om det dessutom är så att vi är hemma hos mig och jag förväntas stå för matlagningen är det givet att fokus ligger på drycken. För allas bästa. Faktum är att gårdagens gäst väl förberett sig på mina bristande kokkonster och därför plockat med sig en Côte-Rôtie 59:a från Jaboulet (och kanske mer precist den egna vinkällaren). Eftersom även han tyckte att det skulle bli kul att prova vinet, glömde vi snart att det inte fanns så mycket att äta, vilket gjorde aftonen mer behaglig och lättsmält för min gäst. Hur var då 59:an? Till att börja med hade vi naturligtvis koll på att man i Côtes du Rhône som helhet producerade exakt 607 319 liter det här vegetationsrika året, då skörden i de norra delarna av Rhône-dalen pågick mellan den 17:e september och den 2:a oktober och gav druvor som alla var nöjda med. Styrkta av våra petimäterkunskaper angrep vi så buteljen, som visade sig ha ganska höga skuldror och en förvånansvärt väl sammanhängande kork, av vilken, måste erkännas, ett antal olyckliga smulor och en småstor bit hamnade i flaskan. Dessa tittade vi på en stund medan vi förde ett esoteriskt och upplyftande samtal om viners skuldror samt korkars förmåga att ruttna. Vi funderade också över varför det inte står ”Les Jumelles” på flaskan från 1959, fast vi egentligen struntade fullständigt i den saken; det enda som räknades var att vi skulle trycka i oss ännu ett gammalt vin som de flesta bara kan drömma om, så att vi senare, idag till exempel, kunde ringa avundsjuka vänner, blogga och på andra vis äckla världen med vår bedrift. Efter en stunds självgott diskuterande, där vi höjde varandras insiktsfulla påståenden om vätskor och korkar till skyarna, hällde vi så upp lite vin åt oss. Ganska brun färg, måste erkännas, men doften var faktiskt riktigt vital. Återigen ett av alla de där gamla vinerna som förmodligen skulle visa en stor mängd utvecklad frukt om det inte vore för den där mognadsslöjan av aromer från naturkorken – ett tips till någon av er andra, som inte har något annat för sig, är att låta analysera ett tjog femtioåriga viner i syfte att studera vilka mätbara aromer från naturkork som finns i gamla viner förseglade med… naturkork – men trots korksordin var vätskan inte oäven alls, riktigt bra i sin gammel-stil. Om vi kunde säga att det var Syrah och Côte Rôtie? Självklart! Herregud, etiketten var hur hel som helst. Smaken på vinet var, som ofta i sådana här lite korkstörda, egentligen ganska fräscha gamlingar, riktigt mumsig. Hatten av! Hade inte klarat en rejäl köttbit kanske, men det satt som smäck till den skinkprovning jag ordnat med toppskinkor från Spanien respektive Italien (som ni förstår blev det inte så mycket mer mat än så, men vi var glada ändå för vi tänkte hela tiden på idag).