Småprat över en hund

”God dag!”

”God dag!”

”Oj, en sådan liten söt hund ni har!”

”Ja, hon är verkligen fin.”

”Ja, det vill jag lova. Vad kan en sådan här söt liten sak heta då?”

”Hon heter Fitta.”

”Va, nej men, hm, det, det kan hon ju inte heta.”

”Vad menar ni?”

”Ja, hon kan ju inte heta det där ni sade.”

”Fitta?”

”Ja.”

”Varför kan hon inte heta Fitta? Hon heter ju Fitta.”

”Men, men snälla ni, det är ju ett könsord!”

”Fitta?! Skulle Fitta vara ett könsord? Nej min själ, det var väl något med det dummaste jag hört!”

”Ja, men nu är det i alla fall så att det är ett könsord. Ni kallar er hund för ett könsord.”

”Det var det värsta! Passa er ni så ni inte åker på ett rejält kok stryk! En propp! En sittopp! Påstå att Fitta är ett könsord! Skulle min hund heta ett könsord?! Det finns många sjuka människor i världen och ni, ni tillhör definitivt inte de friskas skara!”

”Ta det lugnt! Det finns ingen anledning att bli våldsam! Jag säger bara som det är! Er hund heter ett könsord!”

”Nej, det gör ni inte och det gör hon inte! Hon heter Fitta! Ska det vara så svårt att fatta? Fitta! Ni står här och blåljuger så ni tror er själv och blott Gud vet vad för sjukt skäl som får er att göra detta! Perversa människa! Ge er iväg härifrån! Ögonaböj! Annars ska ni få lära er vad rammelbuljong är för något, naturvidriga varelse! ”

MusikMusik. Musik.

Taxliv…

Tax. En hundras som borde förbjudas men då det förefaller vara svårt att få till stånd ett förbud enär alltför många beslutsfattare ingår i det globala taxnätverket får vi nöja oss med att kräva ömkan och taxbidrag till de stackars människor som utan egen skuld däri blivit med tax. Låt oss illustrera med ett dagfärskt exempel.Yngsta dotterns förvuxna dvärgtax bor sedan några år med sina morföräldrar då den rättmätiga innehavaren av taxen insett att vovven inte går att ha i städade rum. Således ingår den lille krabaten i hemmets dagliga sysslor och om nu taxen vore en hund som andra hade det inte varit något problem, men vad göra när Hustrun är bortrest och lillkrabaten på morgonen tar sig ett otillåtet varv ute i naturen och kommer tillbaka och luktar apa, eller snarare apavföring.

En närmare sensorisk tillika okulär besiktning ger så vid handen att pälsen sänder ut direkta kräkreflexer från flera ställen och alldeles särskilt bakom öronen, där den, pälsen, dessutom är ihoptuvad i ett slags äckligt och stelt klet. Observera att medan denna besiktning pågår så sprätter taxen lyckligt i famnen och svansen går som en propeller på en tvåhundrahästars Yamaha utombordare på högsta varv.Alltmedan kräkreflexen gör sig ständigt påmind och ofrivilliga hulkanden stöter fram genom strupen som Kellermans husarer en gång stötte in i de fientliga leden i Marengo, bär så er hjälte den stinkande trasselsudden till en närbelägen duschkabin, tar sig in i den med den nu alltmer vilt sprattlande illbattingen, sätter i lätt panik på vattnet och duschar sig med tax och kläder i syfte att avlägsna illalukten och kletet från vovven. Det lyckas, men till priset att duschens avrinning säckar ihop. Släpper ut taxen så den kan torka i solen bara för att se den med propellerviftande svans hitta samma förbannade avföring och rulla sig på nytt. Nu får den bo ute tills Hustrun kommer hem från sin affärsresa.

Musik.

Vår vän Engelskan

Vår vän Engelskan blir ofta berusad. Och jag menar då rejält berusat. Dyngrak. Aspackad. Så sent som i förrgår räddade vi henne ur Johanssons fontän. De är lite storvulna, Johanssons, och håller sig med ett ganska smaklöst hemmabygge på uppfarten till sitt hus. En sådan där fontän man kan köra runt med bilen. Stanna och släppa av passagerarna innan man parkerar. Om det är så det faller sig. Eller bara köra runt. Hursomhelst var Engelskan drittfull och trillade baklänges, över den några decimeter höga kanten. Blev liggande med kanten i knävecken och smalbenen och de knähöga strumporna utanför och resten av den långa och spensliga kroppen i fontänen. På rygg.  Armarna utslagna på sidorna. Det tunna håret och den blommiga klänningen flytande i vattnet. Om hon varit vid medvetande hade hon kunnat blicka upp mot den cementklump som toppar piedestalen i Johanssons fontän. Den ska föreställa en örn. Cementklumpen. De har funderingar på att byta namn till Öhrnclou eller något annat som låter mer fontänlikt än Johansson. Maggan, alltså fru Johansson, tycker att de om inte annat kunde kalla sig Fontän och uttala det Fon-Tään. 

Hon låg med den stora och spetsiga näsan just under vattenytan. Hade kolavippat om vi inte hittat henne och dragit upp henne. Döm om vår förvåning, när hon så snart hon hostat färdigt fick ett raseriutbrott för att vi stulit hennes flaska! Engelskan har alltid med sig en butelj eller, i förekommande fall, en termos vodka när hon går på fest, eller ja, när hon går ut. Lika självklart som att hon sätter skorna på fötterna när hon går ut. Hon brukar ha den i en liten bärkasse med texten ”I love Rome”. Kanske för att alla i vänskapskretsen vet att det där är en kasse hon stulit från Chris och Malcolm Swan i Regusse, påstår hon att hon ”köpte den när hon var i Rom häromåret”. Oss veterligt har hon inte varit hemifrån på åratal.

Ibland, när hon infinner sig första gången på ett näringsställe, till exempel nere i Draguignan, ifrågasätter personalen hennes rätt att ta med sig egen vodka till baren eller restaurangen. Ett hysteriskt raseriutbrott senare, ibland toppat med handgemäng, brukar hon få vara i fred med sin flaska eller, i förekommande fall, termos. Nästa gång hon besöker stället brukar ingen bråka med henne. Bara se till så hon inte kranar innan hon lämnat lokalen.Nu visade det sig för all del att Willie Garvin, som bor i det där stora huset mitt i Saint Antonin, faktiskt hade stulit hennes flaska. Han stod och drack stora klunkar ur den alldeles vid sidan om oss livräddare. Ingen vågade låtsas om att vi såg det där. Willie har alltid varit fena på att kasta knivar och lika säkert som att vår vän Engelskan aldrig går hemifrån utan en flaska eller, i förekommande fall, en termos vodka, går Willie ut utan sina knivar. Som tur var dök Olle, Maggans man, upp med en flaska Wyborowa. Förvisso en sort som vår vän Engelskan finner ren intill ointresse och långt från hennes mer hemkört brutala variant av vodka, men hon är aldrig nödbedd när det vankas gratis spånken. Med ett leende stapplade hon fram till Olle och tog tacksamt emot flaskan och med undantag för Willie, som blev melankolisk och introvert av att dricka och därför satte sig ute i trädgården med vår vän Engelskans flaska och muttrade och småsnyftade för sig själv, gick vi alla så äntligen in i huset och slog oss ned vid det Johanssonska matsalsbordet och njöt vårt otium.

Vår vän Engelskan underhöll oss på sitt lätt sluddrande och otydliga vis med historier från hennes glory days i London. Tiden då hon fotomodellade och festade och låg med popstjärnor, till och med några manliga. En tid då vodkan flödade och det enda som fylldes snabbare än hon själv var hennes bankkonto. När hon berättade hur hon på fyllan körde ner sin gamla hundkoja i Thamsen skrattade vi alla så vi grät, sjöng Rule Britannia och drack varandra och drottningen till. Alla drog sig nog i den stunden också till minnes den gången vi var på vernissage i Barjols och packade in en drängfull Engelska i baksätet på en lika berusad Kirks, den förslagne belgaren, Peugeot 305 och hur de efter bara ett tiotal meter körde in i Credit Agricoles lokala kontor så larmet gick och det blev ett väldigt ståhej.

Ett som är säkert är att närhelst vår vän Engelskan dyker upp, då är det fest och många historier, nya och gamla, kommer berättas och trots att hon stjäl från sina vänner och, om sanningen ska fram, luktar ganska illa då hennes personliga hygien är eftersatt, är hon en alltid lika välkommen gäst hos oss alla.

Musik.

Gräsänklingskocken: Kött- & nyponbuljong

Fredagen den 14:e juni är en sorgens dag. En Det stora nederlagets dag. Den sanne HR:en och vännen vet hur det är när Hustrun är ute på sina affärsresor. Hemmet rasar ihop. Och allra mest gäller det faktumet kosthållningen. På den tiden barnen bodde hemma var det framförallt de som var utsatta för ja ni vet vems tillkortakommanden i köksenvirongerna. Men sedan de flyttade mot bättre tider och godare mat har utsattheten i första hand gällt er utsände i de övergivna gräsänklingarnas ömkligt kokande grytor själv och hans närmaste vän hovawarten Davidoff.Nu är det så att Hustrun varje morgon stiger upp och gör frukost till hela huset. Ägg och sådant där och så, till hovawarten, en tallrik buljong med lite för de gamla lederna uppfriskande nypon. En buljong som brukar försvinna i ett nafs eller i varje fall på ljudligt smackande och slafsande nolltid. Kort sagt älskar hovawarten sin buljong och ”hur svårt kan det vara att koka buljong?”, som Hustrun smått irriterat uttryckte saken innan hon for häromdagen och lämnade er utsatte att hantera hem och hund.Steg således muntert upp i morse glatt lallandes ”Du ska få min gamla skjorta…” för hundarna (pluralis för Davidoffs kompis Iton, taxen, bor ju här också, men han får ingen buljong för han är för ung och tjock för det, säger Hustrun, som för övrigt inte förklarat varför hon aldrig gör buljong till sin man, som inte är direkt ung), trippade på lätta steg till köket, satte kastrullen på spisen för här skulle kokas buljong som funnes det ingen morgondag för ”hur svårt kan det vara?”. Lade en buljongtärning i en djup tallrik, tillsatte kokande vatten och nyponpulver, rörde om, kylde ner brygden, gav hunden den och… Hunden vägrade äta sin buljong! Har a-l-d-r-i-g hänt. Han brukar sitta ivrigt väntande medan kokkonsterna pågår. Men icke sa Nicke. Nu, kära HR:are är det frågan om inte er utsände kökshjälte gjort sitt i köket. Det här är den största nesan sedan den nu hädangångne, kloke dalmatinern Ripasso vägrade äta husses stekpannevärmda poêlée campagnarde (sv. pytt i panna).

Musik. Musik för Matte. Musik för Husse.

Annonser

Upphittat

”En styck fattning, ett omdöme och en sinnesnärvaro upphittade vid sidan om fotbollsplanen Hammarbyhöjden i lördags. Återfås mot beskrivning.”

Personligt

”Du som tog min oskuld natten till söndag, lämna tillbaka den. PS Jag vet vem du är.”

Förlorat

”Ägg. Tre stycken. Tacksam för alla tips. Svar till ’Mitt Kök’.”

Nöje

”Kalvdans i Folkets Park, lördag 15 maj.”

Borttappat – hittelön

”Jag har förlorat min värdighet. Hittelön utlovas (via Estland). Svar till ’Bankdir (fd)’.”

Sökes

”Meningen med livet. Alla förslag beaktas, även begagnade.”

Skänkes

”Make med stort fotbollsintresse och härligt rund ölkagge. Perfekt för Dig som tycker om att göra allt själv och att vara tillsammans framför teven. Något högt blodtryck och kolesterol och mår bra av ett par zinktabletter om dagen, i övrigt i gott skick. Skänkes mot avhämtning.”

Karaoke.

 

Jämförande ek-provning & Chouchou

Inom ramen för det omfattande FoU-arbetet under åren då jag ledde och vinmakade ”Rabiega” – Domaine Rabiega, Clos Dière, Rabiega (Negociant-vinerna) och Chateau d’Esclans – gjorde vi bland annat flera ”eklådor”, kallade ”Rabiega The Oak Case”. En låda med samma vin lagrat på sex olika fat lika lång tid. På så vis erbjöds konsumenten möjligheten att jämföra inverkan av ek från Sverige, USA, Slovenien, Ungern, Frankrike och Ryssland (samtliga fat mellanrostade). (Inom parentes kan sägas att vi även gjorde något som hette ”The Cork Case”, samma vin med sex olika förslutningar, rosévin jäst och lagrat på ek (numer ”Garrus” på Château d’Esclans), vin utan svavel, vitvin som var avfärgat rödvin, samma must fermenterad med olika jästsorter och mycket, mycket annat.) (Se också detta.)Årgång 2001

Nog av. Nu är det dags för min sista Oak Case att gå i graven. Detta kommer att ske i samband med en exklusiv provning i Stockholm i augusti. Återkommer med en liten rapport efter den provningen. Det som är extra kul med den här sista provningen är att vinet nu är 18 år gammalt (årgången 2001) så frågan är om det alls är vid liv – vinet som användes för The Oak Case var inget märkvärdigt; det låg i själva idén att det skulle vara lite vekt så det blev ordentligt påverkat av ekfatet. När jag senast provade en 2001-låda för ett par år sedan var vinet förvånansvärt nog fortsatt hyggligt vitalt och definitivt i så pass bra skick att det gick att känna skillnad på de sex faten (se också detta).”Chouchou”

Utöver eklådan kommer en ”Chouchou” dyka upp i provningen. Det här är ett unikt fat av Clos Dière – syrah-vinet som i olika rankningar i Wine Magazine, Vine, Decanter, La Revue du Vin de France, Guide Bettane Dessauve, GaultMillau, Guide Fleurus, Wijnpress mm fick toppbetyg – från årgången 2004, sista årgången som jag gjorde av Clos Dière. Valde att buteljera fatet separat då det blev så personligt och då det avvek något från gängse visionen av ett färdigt Clos Dière (hette för övrigt ”Clos Dière cuvée I” till och med årgången 2001). Man vet att man fått en ”Chouchou” i vinkällaren om det sitter ett litet hjärta uppe i ena kanten av etiketten, annars ser vanliga Clos Dière och ”Chouchou” likadana ut. Hursomhelst: I slutet av augusti ska även denna, en av de sista flaskorna ”Chouchou” provas och självklart kommer också det att refereras efter väl förrättat värv.

Amerikansk ekmusik.

Förbud mot lekplatser i Stockholm!

Tveklöst är småbarn varelser fyllda av oljud. Skrän som oplanerat och mest närsomhelst slipper ur de små liven. Inte minst gäller detta på så kallade lekplatser. Ytor som avsatts för att hålla de små liven i schack, men som av icke ansvarstagande föräldrar förvandlats till rena skränytor. Platser dit föräldrarna går med sina barn, sätter sig på en bänk och slår dövörat till och låter i en aldrig sinande ström av tinnitusframkallande oljud ätteläggen primalskrika och göra andra smått omänskliga ljud som funnes det ingen morgondag. Detta gäller alldeles särskilt Stockholms stad.Den som passerat en sådan här plats eller än värre satt sig att njuta en kopp kaffe på en närbelägen balkong eller kanske på terrassen till ett kafé, vet hur ont detta oväsen gör både i själ och hjärta. För att inte tala om öronen och huvudet.vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot lekplatser i Stockholm! Skulle kommunen bryta mot förbudet och likväl ställa ytor till förfogande för ljudmissbrukarna skall kommunen kunna ådömas att betala en 97-procentig Robin Hood-skatt till kommuner som förstått värdet av tystnad. Vad gäller föräldrar som inte har vett att hyssja sina små eller åtminstone förse dem med en rejäl spritklut i offentliga sammanhang, skall de med omedelbar verkan placeras på uppfostringsanstalt.

Musik.