The Oak Case & Torbjörns Tips

Har tidigare skrivit om den provlåda jag en gång i tiden satte ihop för nördar och som bland annat såldes i Sverige under några år, Rabiega The Oak Case. Samma vin tappat på sex olika fat samma dag och sedan buteljerade samtidigt men var för sig. Med andra ord ett utmärkt tillfälle för den nyfikne att försöka känna och förstå skillnaden på olika fat. Läs mer här.

 

Fick häromdagen ett mail från Torbjörn Palmberg, som i likhet med mig själv arbetade på V&S en gång i tiden. Han hade arrangerat en provning av en Rabiega The Oak Case från årgången 2000 och redovisade resultatet på sin hemsida Torbjörns Vintips. Läs mer här.

Ett intressant vittnesmål, särskilt för alla som hade tillfälle att prova de här vinerna när de var unga. Vi tackar Torbjörn för hans nörderi och beredvillighet att inte skämmas för den en endaste sekund utan tvärtom låta världen ta del av den via hans hemsida!

JJ Cale!

Château d’Esclans

Efter inläggen om Domaine Rabiega och Clos Dière har fler än en hört av sig och bett om en liten kommentar också till åren på Château d’Esclans (1995-2003) och, ja, varför inte: I syfte att ta tag i vår kritiska massa och utöka volymen och därmed smeta ut kostnaderna arrenderade V&S via Domaine Rabiega vingården vid Château d’Esclans under nio år. För min personliga del handlade det också om att få tillfälle att vinmaka, experimentera, lära och förfina mera. Arbetet inleddes med att styra upp den totala renoveringen av vinkällaren, som kom att göras som en större kopia på Domaine Rabiega. Det innebar ett separat fatlager och två olika jäsningslokaler. En med stora tankar och en med små. Allt gjordes efter konstens alla regler och kort sagt var druvreceptionen och jäsningslokalerna utmärkta.

Lika gott ställt var det inte i vingården. Enligt det franska regelverket för arrenden är det ägarens sak att investera och underhålla odlingen (med mera). Det var nu denne inte så intresserad av, varför vi fick jobba på så gott det gick i markerna. Vissa planteringar var i så pass dåligt skick att det var svårt att göra något vettigt där, men överlag fungerade det trots allt väl och vi led ingen brist på bra druvmaterial.MourbaseSom vi inte ägde gårdens eget varumärke fick vi skapa nya produkter och namn vid sidan om en fortsatt produktion av ett antal viner som gick under namnet ”Château d’Esclans” – i stort sett genomgående korrekta viner som var lätta att tycka om och att sätta på matbordet. Utöver det segmentet byggde vi snabbt upp ett flertal produkter och etiketter som fungerade väl. Sist men inte minst fanns under de här åren ett flertal ”experiment-viner” att tillgå.

SONY DSC

Blend de sista nämner jag här framförallt tre: 1. Rochêne (från ”rosé” + ”chêne”, ek). Ett ganska kraftfullt rosévin med tämligen ljus färg, jäst och lagrat sex till nio månader på ny ek. 2. Recinasut (från ”recioto” + ”cinsaut”). Ett rödvin som gjordes på torkade cinsaut-druvor (druvorna torkade vi flera månader på vinden ovanför den mindre av vinkällarna). 3. Rabiega Ripasso. Tja, det var en ripasso och smakade mer Italien än Frankrike. Vid sidan om dessa gjorde vi en del viner som till exempel skulle vinna medaljer, och gjorde det (Cuvée Concours), ekade rolle-viner (som då hånades och nu kopierats en masse), och provlådor som Rabiega The Oak Case (samma vin som lagrats lika länge på sex olika fat och buteljerats var för sig) och Rabiega The Cork Case (som föregående men med sex olika slags förslutningar).

SONY DSC

Det som var själen och hjärtat i verksamheten vid Château d’Esclans var de endruvsviner vi gjorde där, framförallt de tre röda, Carbase (carignan), Mourbase (mourvèdre) och Grebase (grenache). Här sparade vi inte på krutet. Allt gjordes i odlingen för att druvorna skulle bli perfekta och vi försökte skörda på minuten och utveckla macereringen och jäsningen till fulländning (vi hann långt men inte till fulländning, om man nu alls kan nå dit). Vi använde mestadels ny ek för de här vinerna och skruvade på sammansättningen lite varje år och skapade en fatfilosofi för de enskilda druvorna i syfte att hjälpa naturen att ta fram fruktens specifika och bästa egenskaper.carbase

Provade en The Oak Case häromåret. Fortsatt spännande provning och vinet håller, trots att vi snarast valde ett grundvin som var lite vekt (i syfte att få rejält synbara resultat på sex månaders fatlagring). Carbase 2001 fortsatt fantastisk, om jag får säga det själv. Provade det som nog var det bästa året, 1998, för något år sedan, strålande då, dessvärre lär det inte finnas några fler flaskor att prova (?). Avseende Mourbase testade jag både 99 och 00 för ett par år sedan, då fortsatt bra. Grebase tror jag generellt slukades för tidigt och jag har inte provat någon på flera år.

När vi lämnande Château d’Esclans tog en granne över arrendet och ett par år senare såldes gården till nuvarande ägaren, Sacha Lichine, som tog tillbaka arrendet och som bestämt sig för att göra världens dyraste rosévin. Sagt och gjort. Efter år av investeringar och hårt arbete har han en vingård i perfekt skick och har kraftigt byggt ut för att kunna utöka produktionen och lagerkapaciteten. Och han gör världens, såvitt är bekant, dyraste rosé. Huruvida detta är prisvärt överlåter jag åt andra att bedöma, men jag lyfter gärna på hatten för Lichines all in-satsning på egendomen. Det är ett nöje att köra vägen mellan Le Muy och Callas och titta på den välskötta egendomen, där den breder ut sig mellan vägen D25 och vattendraget Endre.

The Jam 1, 2!

The Oak Case & The Cork Case

Det är inte helt osannolikt att en majoritet av viniferats HR känner till att redaktören under perioden 1988 – 2005 drev och vinmakade allt som hade med Rabiega att göra (Domaine Rabiega, Clos Dière, Château d’Esclans (95-03), Rabiega ”r” (96 – 05)). Vid sidan om de mer kommersiellt anpassade produkterna genomförde vi många experiment med allt från skördetillfället via skalurlakningens betydelse till lagringen på ekfat.

SONY DSC

Bortsett från en massa kunskap som skickades vidare till moderbolaget Vin & Sprit och intresserade vinskribenter och andra som kom på besök för att följa arbetet resulterade det där experimenterandet i ett fåtal produkter sålda under samlingsnamnet ”Série des dégustateurs”. Det första vinet som lanserades i den serien var ett avfärgat rödvin som passerade som rosé för den som inte visste bättre, mer exakt kallades detta första vin för vinnördar ”Vin expérimentale” när det lanserades 1988. Några år senare följde ett osvavlat vin med samma namn och ungefär i samma veva släpptes ”La Suèdoise”, ett vin lagrat på svensk ek.

SONY DSC

De mest uppmärksammade produkterna i ”Série des dégustateurs” var provlådorna ”Rabiega The Oak Case” och ”Rabiega The Cork Case”. Det förstnämnda var en låda om sex flaskor innehållande samma vin lagrat på sex olika ekfat exakt lika lång tid. Det senare var samma idé men nu med sex olika förslutningar, alltså dyr naturkork, billig naturkork, syntetkork och så vidare. Tanken var att den intresserade skulle kunna prova och själv se hur olika ek och förslutningar påverkar slutresultatet. Mest uppmärksamhet av alla våra ”nörd-produkter” fick tveklöst The Oak Case, som under några år till och med fanns att beställa i Sverige.

SONY DSC

På den tiden det begav sig höll inte minst jag själv ett antal provningar med The Oak Case. Få lyckades pricka mer än två ektyper rätt. En enda person satte alla sex (en sommelier på en av stjärnkrogarna härnere). Nu är inte det där så konstigt. För att sätta sådant här måste man rimligtvis ha arbetat med det. Populärast i blindprovningarna brukade slovensk och svensk ek vara medan mer än en gärna ändrade sig och flyttade sin preferens till fransk ek sedan facit visats. Fast sanningen är att den franska eken oftast fick minst röster när provarna preferensröstade.

SONY DSC

Till all glädje har några sådana här eklådor överlevt och jag hade själv tillfälle att prova en för inte så länge sedan. Under 2015 har dessutom tre olika personer hört av sig och delat med sig av sina upplevelser då de öppnat en gammal ”The Oak Case” (i samtliga fall lådan med årgången 1999, ett vin som gjordes på Château d’Esclans och som bland annat såldes via beställningssortimentet i Sverige några år senare).

SONY DSC

Det mest frapperande när jag själv höll i en provning av en gammal eklåda var det förväntade att nu blev den franska eken mest populär i preferenstestet och fler kunde nu plocka ut den amerikanska eken (när vinet var ungt sökte alltför många efter den vanilj som inte är så utmärkande för amerikansk ek som brukar påstås; dessutom är det stor skillnad på ”amerikansk ek” beroende på varifrån i USA den kommer och hur faten gjorts).

SONY DSC

Från de ”svenska” provningarna i år noterar jag inte minst det Tommy Bergkvist twittrat ”Provade nyligen; Amerika (insmickrande), Ryssland (kärvt) och Sverige (tillknäppt) – som folket?”. Övriga provare har bland annat noterat att samtliga viner fortsatt håller ihop, alltså ingen större betydelse vilket fat som använts, och att vinerna överlag var behagliga att dricka samtidigt som skillnaderna mellan faten tveklöst fanns där även efter så lång tid som 15 år.Hollywood Vampires

Hollywood Vampires.