Efter inläggen om Domaine Rabiega och Clos Dière har fler än en hört av sig och bett om en liten kommentar också till åren på Château d’Esclans (1995-2003) och, ja, varför inte: I syfte att ta tag i vår kritiska massa och utöka volymen och därmed smeta ut kostnaderna arrenderade V&S via Domaine Rabiega vingården vid Château d’Esclans under nio år. För min personliga del handlade det också om att få tillfälle att vinmaka, experimentera, lära och förfina mera. Arbetet inleddes med att styra upp den totala renoveringen av vinkällaren, som kom att göras som en större kopia på Domaine Rabiega. Det innebar ett separat fatlager och två olika jäsningslokaler. En med stora tankar och en med små. Allt gjordes efter konstens alla regler och kort sagt var druvreceptionen och jäsningslokalerna utmärkta.
Lika gott ställt var det inte i vingården. Enligt det franska regelverket för arrenden är det ägarens sak att investera och underhålla odlingen (med mera). Det var nu denne inte så intresserad av, varför vi fick jobba på så gott det gick i markerna. Vissa planteringar var i så pass dåligt skick att det var svårt att göra något vettigt där, men överlag fungerade det trots allt väl och vi led ingen brist på bra druvmaterial.
Som vi inte ägde gårdens eget varumärke fick vi skapa nya produkter och namn vid sidan om en fortsatt produktion av ett antal viner som gick under namnet ”Château d’Esclans” – i stort sett genomgående korrekta viner som var lätta att tycka om och att sätta på matbordet. Utöver det segmentet byggde vi snabbt upp ett flertal produkter och etiketter som fungerade väl. Sist men inte minst fanns under de här åren ett flertal ”experiment-viner” att tillgå.
Blend de sista nämner jag här framförallt tre: 1. Rochêne (från ”rosé” + ”chêne”, ek). Ett ganska kraftfullt rosévin med tämligen ljus färg, jäst och lagrat sex till nio månader på ny ek. 2. Recinasut (från ”recioto” + ”cinsaut”). Ett rödvin som gjordes på torkade cinsaut-druvor (druvorna torkade vi flera månader på vinden ovanför den mindre av vinkällarna). 3. Rabiega Ripasso. Tja, det var en ripasso och smakade mer Italien än Frankrike. Vid sidan om dessa gjorde vi en del viner som till exempel skulle vinna medaljer, och gjorde det (Cuvée Concours), ekade rolle-viner (som då hånades och nu kopierats en masse), och provlådor som Rabiega The Oak Case (samma vin som lagrats lika länge på sex olika fat och buteljerats var för sig) och Rabiega The Cork Case (som föregående men med sex olika slags förslutningar).
Det som var själen och hjärtat i verksamheten vid Château d’Esclans var de endruvsviner vi gjorde där, framförallt de tre röda, Carbase (carignan), Mourbase (mourvèdre) och Grebase (grenache). Här sparade vi inte på krutet. Allt gjordes i odlingen för att druvorna skulle bli perfekta och vi försökte skörda på minuten och utveckla macereringen och jäsningen till fulländning (vi hann långt men inte till fulländning, om man nu alls kan nå dit). Vi använde mestadels ny ek för de här vinerna och skruvade på sammansättningen lite varje år och skapade en fatfilosofi för de enskilda druvorna i syfte att hjälpa naturen att ta fram fruktens specifika och bästa egenskaper.
Provade en The Oak Case häromåret. Fortsatt spännande provning och vinet håller, trots att vi snarast valde ett grundvin som var lite vekt (i syfte att få rejält synbara resultat på sex månaders fatlagring). Carbase 2001 fortsatt fantastisk, om jag får säga det själv. Provade det som nog var det bästa året, 1998, för något år sedan, strålande då, dessvärre lär det inte finnas några fler flaskor att prova (?). Avseende Mourbase testade jag både 99 och 00 för ett par år sedan, då fortsatt bra. Grebase tror jag generellt slukades för tidigt och jag har inte provat någon på flera år.
När vi lämnande Château d’Esclans tog en granne över arrendet och ett par år senare såldes gården till nuvarande ägaren, Sacha Lichine, som tog tillbaka arrendet och som bestämt sig för att göra världens dyraste rosévin. Sagt och gjort. Efter år av investeringar och hårt arbete har han en vingård i perfekt skick och har kraftigt byggt ut för att kunna utöka produktionen och lagerkapaciteten. Och han gör världens, såvitt är bekant, dyraste rosé. Huruvida detta är prisvärt överlåter jag åt andra att bedöma, men jag lyfter gärna på hatten för Lichines all in-satsning på egendomen. Det är ett nöje att köra vägen mellan Le Muy och Callas och titta på den välskötta egendomen, där den breder ut sig mellan vägen D25 och vattendraget Endre.
Tack för litet bakgrundsinformation om detta! Vi har en av varje mourbase, grebase och carbase -00.
Det låter ju hoppfullt då jag var rädd att de gått ifrån oss. Köpte 2 av varje via V&S och provade med kanske 10 år sedan. Ser fram emot ett bra tillfälle att prova dessa igen.
Har också en Rabiega R från vardera -96 -97 -98 -90 -00. Det vinet var en stor favorit då men gissar att de gjort sitt nu men det finns ju bara ett sätt att få reda på det.
Spännande och kul att du har kvar de tre ”base-vinerna” från 00. Åtminstone Carbase och Mourbase bör vara utmärkta idag – lite mer osäker avseende Grebase men även den bör vara ok om än aningen trött.
Om du har det ”stora” R:et, alltså Rabiega Rouge Prestige, kan nog vissa av åren du nämner vara ok idag, är det ”lilla” r:et lär de vara väl trötta. Då får du ha dem som utställningsobjekt istället – etiketterna av Greger Ulf Nilson tål ju att tittas på, prisvinnare som de är på så olika håll som Guldägget i Sverige och VinItaly i Italien.
(Det är f ö Greger som gjort de vackra etiketterna till ”base-vinerna” också.)
Tyvärr lilla r.
Jo, de etiketterna är fortfarande helt enastående fina. Det är tråkigt att inte fler producenter lägger krut på detta.
Tack för en intressant artikel! Jag tycker att det skulle vara väldigt spännande att få ”hela” historien om Rabiega-tiden berättad. Finns det månne planer på en bok? Om så, skall jag be att få förhandsteckna mig för ett exemplar.
Tanken har föresvävat mig, dock tveksam till att det finns ett hugat förlag.
Det är väl inte helt nödvändigt med ett förlag idag. Det finns internetbaserade ”förlag” där man köper en fil. Om jag minns rätt fanns det en tilläggstjänst att köpa då filen skrevs ut som en slags pocket-light. Ingen pappersbok existerade förrän köparen betalat för den. Själv hade (har?) jag planer på att skriva en bok om Malmös nöjesliv fordomdags..
Nu är detta bara en halvkväden visa eftersom jag inte minns vad ”förlaget” hette.
Får fundera på detta, måste ju finnas hugade konsumenter också (och marknadsföring, distribution…)
Nu låter jag som den värsta säljaren. Men jag har ingenting i byken tillsammans med detta företag!
http://www.solentro.se/
Det är inte ens säkert att det är just detta företaget som rann upp i minnet. Jag skrev en del för 10-15 år sedan och tipsades då om idén med självutgivning. Fast av det blev intet..
Tack för tips! Kanske dags att du gör verklighet av den där boken om det malmöitiska nattsuddet fordom?