Etikettarkiv: Hustrun

Couvent des Jacobins 1978 vs Rabiega Rouge Prestige 2001 (aka Jag vs Hustrun)

Publicerat av
2

Gäster på middag. Det gäller att hitta ett vin som gästerna tror är en unik upplevelse medan man själv vet att det är skräp. Gärna en fin etikett/vin som oxiderat till oigenkännlighet. Jag botaniserade i vinkällaren och hittade en av de flaskor som fick sina etiketter förstörda i samband med en olycklig översvämning för några år sedan. Ingen etikett men väl en kapsyl som indikerade ”Saint Emilion”.

Öppnade flaskan strax innan gästerna skulle anlända. Ville försäkra  mig om att vinet var utgånget. Korken, som var, oroväckande nog, i förvånansvärt gott skick, berättade att det här var en Couvent des Jacobins från 1978. Slog upp en skvätt. Doftade, smakade. Katastrof! Inte ett spår av naturkorken trots närmare 50 års lagring, ingen brett, visst mognadsoxidation men också tillräckligt med liv och kraft och, inte minst, en lätt saftig frukt och eksötma i smaken och framförallt allt som ska finnas där i en klassisk Saint Emilion, sådant som sällan dyker upp i dagens tolkningar av appellationen, ett vin som det är lättare för en osäker provare att sätta i Rioja än i Kalifornien. Kort sagt: Katastrof!

Skyndade mig till vinkällaren. Såg den sista flaskan Rabiega Rouge Prestige från 2001. Ett 25 år gammalt vardagsvin. Inte en chans att det är bra idag. Öppnade flaskan. Även här en fin kork och… ve och fasa… ett fullt drickbart vin. All heder åt oss som en gång gjorde det (på Château d’Esclans för övrigt). Men. Det är tveklöst ett enklare vin än finvinet från Saint Emilion. Således: Vardagsvinet till gästerna, finvinet till värden. Ett enda aber: Hustrun.

Jag: Kära gäster, ikväll ska ni få prova en riktig raritet. Den sista flaskan Rabiega Rouge Prestige från 2001! Ett vin jag gjorde på Château d’Esclans…

Hustrun: Vänta! Låt mig gissa. Hm… 2001?

Jag: Hm, ja, hursomhelst, varsågoda.

Gästerna: Jamen, det håller ju ihop på ett strålande vis för att vara ett så enkelt vin!

Jag: Ja, vad kul, jag hade inte provat det innan. Nu ska jag prova den här andra flaskan, den utan etikett.

Gästerna: Så spännande!

Jag: Nej, inte alls, de här gamla flaskorna utan etikett brukar mest bara vara skit och… ja, det är lika illa med den här flaskan, men nåja, nu har jag hällt upp åt mig själv så jag får dricka det innan jag går över till samma vin som ni.

Allt är frid och fröjd, tänker jag. Då. Hustrun!

Hustrun: Ja men, Lars, inte ska du behöva dricka det där gamla oxiderade vinet, du som har en sån fin liten känslig näsa och allt, nej, nu byter du och jag glas. Jag har inga problem med de där gamla, som du säger, sura vinerna. Seså, skål allihop!

Musik.

Långtidstest: Taverna öppen sedan 2015 m m

Publicerat av
2

I ett världsunikt test har vi – trots Hustruns ivriga försök att få oss att göra oss av med studieobjekten vilka, enligt densamma, är en skammens avkomma på vår terrass – bokstavligen lyckats gå till botten med hur länge en öppnad butelj egentligen håller. Samtidigt skall, i ärlighetens namn, sägas, att Hustrun mest var så där avogt inställd under de första fem-sex åren av studien. Under andra halvan av projektet har hon accepterat sakernas tillstånd och att de öppnade flaskorna på vår terrass varit en del av huset, oss och vår familj. Nog av. Idag testade er utsände i de dödsföraktande följarnas i Pasteur spår bottenskylarna i  studieobjekten samt, som bonus, ett osvavlat vin från 2013.

Bakgrund (mer finns att läsa på vinifierat.se ”långtidstest” – det går att följa det vetenskapliga arbetet genom rapporter som undan för undan presenterats på vinifierat): Hösten 2015 öppnades ett antal vinflaskor av olika slag och våren 2020 öppnades ytterligare ett antal diton. De provades och dokumenterades. Efter testet korkades de igen och ställdes på familjens terrass, där de sedan dess genomlevt och uthärdat provencalska somrar med topptemperaturer på 40+, frostfyllda vinternätter och Hustruns förolämpningar. Då volymerna i samtliga flaskor, med ett undantag, nu var så små är det med sorg och saknad vi måste meddela världen att nu, efter drygt tio år, är det slut på försöket.

Förutsättningar för dagens test: testet sker på terrassen då Hustrun är rädd för vad som skulle kunna hända om studieobjekten tas in i huset, på terrassen luktar det starkt av jasmin och en närstående lind, det kommer också små duster oleander från trädgården. Det är 30+ i skuggan.

Studieobjekt ett: Okänt rödvin från Languedoc, öppet sedan mars 2020. Vid tidigare test har kunnat konstateras att det här vinet är etanal-skadat. Vinet har nu tappat färgen, som övergått till att vara tegelanstruken, ljus rosévinsfärg med föga aptitretande röd-bruna flagor, vinet är ganska varmt och inte perfekt att prova just därför, å andra sidan uppvisar det en oxidation som hursomhelst inte är att leka med samt, obs! mycket intressant då effekten tillkommit under de senaste åren då flaskan lagrats stående: korkdefekt (TCA-typen) i doften. Sammanfattande omdöme: superäckligt.

Studieobjekt två: Sherry Oloroso (Victoria Regina Reserva), öppet sedan  mars 2020. Vacker bärnstensfärg med brun kant, värmen stör vinet något och understryker ett besvärande inslag av gasbinda och påbörjade gipsning av spräckt knäskål, brutal smak av hälsorisk. Besk livsfara i eftersmaken.

Studieobjekt tre: (I princip) osvavlat vitvin (endast 2 g vid buteljeringen) gjort på chardonnay i Languedoc 2013, har lagrats i försluten form på terrassen sedan 2015. Fin gyllengul färg, ganska ok, mognad, lider av den varma serveringstemperaturen, ganska kraftfullt och en del frukt med dragning åt det tropiska och inte minst ananas, runt och kraftfullt i smaken, mognadssötma och svavelpåminnelse genom ett nu bränt inslag (då snarare krut).

Studieobjekt fyra: Den gamla, ständigt underskattade, parkbänksklassikern Taverna, öppnad 2015. Hårt sittande skruvkapsyl, som satt sig till följd av att sött vin nästlat sig in i gängorna vid tidigare testtillfällen. Ljus bärnstensfärg, mogna ej helt oangenäma oxidtoner, alkoholgenomslag (värmen), bra smak (!) med sötma, nötter och mognad. Störs dock av en rejäl beska i eftersmaken. Provningens solklara vinnare!

Långtidstest: Moscatel de Sitges öppnad 1990

Publicerat av
Svara

Trots Hustruns smått desperata varningar och hot om vad som skulle hända om er utsände i de dödsföraktande och kristallblystinna vinernas stormande hav gav sig till att prova en Moscatel de Sitges som hälldes på en kristallkaraff runt årsskiftet 1990-91, gav sig den nyss nämnde hjälten idag på att prova en Moscatel de Sitges som hälldes på kristallkaraff runt årsskiftet 1990-91.

Bakgrunden är att vår hjälte av gourmetmagasinet Gourmet hösten 1990 utsågs till Årets vinmakare. I samband med en bättre och tämligen högtidlig middag på dåvarande finkrogen Coq Blanc i Stockholm och med närvaro av bland annat Michael Broadbent överlämnades den fina karaffen till den i våra, låt vara aningen subjektiva, ögon synnerligen lämplige pristagaren. Väl hemma i Frankrike tog så den lämplige och fyllde karaffen med ett lämpligt vin och vad kunde vara lämpligare än ett vackert bärnstegsfärgat skitvin från Sitges. Vackert att se på, inte så kul att dricka (vill inom parantes här inflika, att Hustrun tycker att Moscatel de Sitges ”is da shit”, och vi är helt överens om shit i det ställningstagandet).

Sedan den där dagen då karaffen fylldes har den fått stå på hedersplats i hemmet och bara se vacker ut. Samtidigt har det kliat i vinmakarens tillika den dödsföraktande vetenskapsmannens fingrar och gom och för var år som förflutit har klådan tilltagit för hur smakar det där vinet nu? Nåväl idag kände vi att det här går inte längre. Nu ska karaffen testas!

Och det är här Hustrun bokstavligen kommer in. ”Men vad håller du på med? Är du dum i huvudet?” utbrast hon måttligt uppskattande då hon såg sin sämre hälft i färd med att hälla upp det välkarafferade och blytunga vinet i ett glas. ”Test”. Undslapp vi oss då och höll inbjudande och generöst fram glaset mot Hustrun som såg förskräckt ut och fortsatte brista ut: ”Aldrig i livet! Det är mer bly än druvsaft i den där sörjan nu, bara så du vet!”. Ha! Vem bryr sig om sådana petitesser? Här talar vi Vetenskap! Tänkte vi då och körde snoken i glaset.

Och nu är det spännande, eller hur?

Faktum är att det här vinet, med över 30 år i en karaff med en allt annat än gastät förslutning, bjöd på en fantastisk doft! Stor, vital, mogen och med inslag av nötter, dadlar, torkad frukt en masse och ett litet stänk gasbinda. Visst, viss oxidation men inte mycket, snarare sitter oxidationen där som toppen på den komplexa arompyramiden. Söt, god, överraskande ren smak och eftersmaken, ja, den var och är evig.

Slutsats: Vi kan rekommendera våra följare och läsare och vänner och andra att införskaffa en blytung kristallkaraff, vilken snarast bör fyllas med ett enkelt Moscatel de Sitges varefter den ställs undan på en i hemmet väl synlig hylla. Spar 30 år. Färdigt!

Musik!

När Hon blev nätlurad

Publicerat av
Svara

För att inga missförstånd ska uppstå, vill vi redan här förtydliga, att för att inte på något vis peka ut Hustrun använder vi istället epitetet Hon. Detta är ett viktigt förtydligande, som läsaren måste bära med sig på det att ingen ska få för sig att personer som inte är inblandade i det nedanstående är inblandade i det nedanstående – dock, naturligtvis, med undantag för personer som de facto är inblandade.

Sent om sider upptäcker Hon Blocket, Tradera och shopping via Facebook. Via dessa forum kan Hon inhandla allt från cyklar till parksoffor och för att allt ska gå så smidigt som möjligt och för att saker och ting inte ska säljas innan Hon hunnit hämta dem, betalar Hon i förskott. Eventuella invändningar mot allt detta i allmänhet och förskottsbetalningarna i synnerhet avvisades med gester, ljud och meningar som tydligt underströk att vissa tagit steget in i samtiden medan andra satt kvar på perrongen och såg AI-tåget rusa mot framtiden lastat med försummade möjligheter och kap för den som just satt kvar på perrongen och hellre var trubbig än samtida.

Vissa dubier fick Hon emellertid i samband med att Hon skulle hämta diverse kap och inte kunde få tag i Säljaren. Kort sagt var telefonen död. Som tur var hade Hon swishat till Säljarens pojkvän och kunde ringa denne, som förklarade att Bob (fingerat namn) satt inne och att de inte var ett par och att pengarna skickats vidare till Bobs mamma. Några varor kände pojkvännen inte till men han hade numret till Bobs mamma. Bra. Hon ringde genast upp Bobs mamma som visade sig vara mellan två bostäder i en mindre ort på landsbygden någonstans mellan Stockholm och Göteborg. Då hon var mellan bostäder och rent allmänt hade det lite knepigt hade hon vara 16 kronor av de tusenlappar hon fått sig tillskickade från Bob via pojkvännen som inte var pojkvän utan bara mellanhand emedan Bob satt inne och inte kunde sköta sina affärer fullt ut på egen hand.

Då Hon försökte vädja till Bobs mammas modershjärta brast det för Bobs mamma som skrovelskrek ”Bobs mamma? Jag är väl för helvete inte hans mamma, haha, det var det dummaste jag hört, och pengarna är som sagt slut”.

Senare, när Hon kontemplerat och insett situationens allvar, tittar Hon allvarligt på sin sämre hälft och säger ”Jag har bestämt mig, jag ska inte handla på Blocket, Tradera och Facebook något mera”. Och med det lämnar vi det strävsamma paret, där de sitter på perrongen och är ganska nöjda med att inte vara med på shoppingtåget mot framtiden. Hon tänker på alla cyklar och soffor av vilka det blev ett enda stort intet och hur grymt livet kan vara. Han tänker på hur härligt livet ändå är och på Bobs mamma och vad hon sprätt iväg pengarna på.

Förbud mot liten text!

Publicerat av
2

Den minnesgille HR:en drar sig lätt till minnes den traumaframkallande upplevelsen er utsände i de oläsbara hotelltoalettartikeletiketternas fasansfulla skuggvärld fick sig till livs för några år sedan då den nyss nämnde efter en vecka inte utan viss förstämning och upprördhet insåg att densamme använt balsam i tron att det var schampo med påföljd att håret låg platt och fett som en färskfångad brännmanet på skulten. Vän av ordning och rättvisa kan tycka att en och samma människa bara ska behöva genomleva en slik  händelse en gång i livet eller helst inte alls. Men nej! Det orättvisa och otacksamma Livet vill annorlunda. Kort sagt. Nu har det (nästan) hänt igen!

Det händer att er ovan nämnde utsände trots att han är riktig karlakarl understundom och vanligen i samband med en längre tids luftburet resande sänker sig till en nivå där denne gnider in kroppen med så kallad fuktkräm i syfte att få det efter resandet uttorkade skinnet att sitta kvar på kroppen. Vanligtvis hjälper denna insmetning mot fortsatt skinnavfall. Men så i samband med en nyligen genomförd långtids- och långdistansresa hjälpte inte nämnda åtgärd. Skinnet fortsatte försvinna i form av små fjäll.

Självklart var detta oroväckande och då något oroväckande inträffar går vi alltid mot bättre vetande till Hustrun för att be om råd. Först: ”Men som du ser ut!”. Okej säg något mer jag inte vet. Sedan: ”Får jag se på krämen du använder.” Okej här. Då: ”Men Lars! Det här är ju conditioner! Det är sådant man tar i håret efter schamponeringen. Hur många dagar har du använt det flaskan är ju nästan slut?”

Nesan. Skammen.

De killande och allt skinnfriare benen.

Allt detta på grund av balsam! (Conditioner är samma sak som balsam har bättre vetande sagt sig veta.)Och allt detta kära HR:are i förlängningen på grund av den oläsbara minitexten på behållaren! Skandal är ett på tok för otillräckligt ord i sammanhanget. Vi kräver att Riksdagen med omedelbar verkan och utan remissrunda beslutar om ett förbud mot liten text i alla sammanhang! Den som beställer liten text eller trycker en liten text eller saluför en produkt med liten text eller på annat vis utsätter allmänheten för liten text ska kunna dömas till ett straff som inte får understiga tre år på tukthus med tvagning tre gånger om dagen med ingen annan toalettartikel än en tandborste och conditioner i flaskor och burkar och tuber med oläslig text.

Musik.

Hustrun, rosé, tur-is-ter & skam

Publicerat av
4

Det mest pinsamma vi infödda respektive integrerade och acklimatiserade sydfransoser kan tänka oss, är turister som pimplar isbitsförstärkt provencerosé i värdelösa bistroglas. Om de dessutom gör detta på en offentlig inrättning inför omvärldens fördömande ögon, finner vi inte ord för hur illa detta är.

Ovanstående är en sanning som varit skriven i sten. Ända tills igår. Då lockade Hustrun medelst honungslent prat om lunch i solen i en pittoresk by i de mest pittoreska och autentiska trakterna av Provence er utsände bland de lättlurade och därför aldrig riktig coola snubbarnas tragiska och av självömkan fyllda värld, att sätta sig i cabben och köra runt i det pittoreska ända tills den där mest pittoreska byn uppenbarade sig. En inte alls oäven upplevelse, och inte blev det sämre av att ett bord på en inbjudande uteservering snart kunde intas under ivrigt nickande till höger och vänster och kreti och pleti. Detta sista på grund av att det är så vi hemmahörande gör, vi som inte pimplar rosé med is i.

Så långt allt väl. Då! Hustrun: ”Lars, jag vill ha ett glas rosé, kan vi inte ta ett glas rosé ihop?”. Den utsände: ”Hm, nje, klart det finns bra rosé här också, ibland, men nu dricker ju inte jag de här blekfisiga bitterbomberna som är industriellt framställda till och med då de tillreds i liten skala och på ett sätt som Mats-Eric Nilsson godkänner.” Hustrun: ”Nu slutar du konstra! Det där är bara dumheter, det vet du! Nu dricker vi rosé och är som alla andra. Punkt!”

Sagt och gjort. Hustrun beställer i bästa samförstånd med servitören en halvflaska rosé att förgylla måltiden med. In kommer vinet. Hustrun godkänner: ”Inget fel på det, Lars, men du kanske inte kommer gilla det, men bär dig inte åt nu!”. Smakar. Blekfisigt med tydligt inslag av färgglatt dandy-tuggummi i både doft och smak och därtill en sjuhelsikes äckelbeska av hårt pressade skal och som lök på laxen ett svavelinslag som ligger där och vibrerar i såväl näsa som gom. Hustrun (ser vad som rör sig huvudet på er utsände) mellan sammanbitna tänder: ”Nu dricker du vinet.”Vad göra annat än att röra runt i glaset till dess en inte oansenlig mängd av det fria svavlet bundits och sedan preppa glaset fullt med is som dels spär ut eländet, dels kyler ner de oangenäma inslagen i arombilden så de knappt märks.

Har ägnat söndagen åt botgöring, att skämmas och att arbeta fram en strategi för att återupprätta anseendet i trakten. En sannolikt omöjlig uppgift.

Musik.

1983 Château Lafite-Rothschild

Publicerat av
Svara

Sonen på besök. Med hjälp av lismande och all den lömskhet han ärvt på fädernet lurar han er utsände bland de lättlurade stackarnas ömkliga gemak, att låta honom följa med till vinkällaren. Detta är illa nog, att sonen lömskt nästlat sig in i det allra heligaste – för vad syfte kan den lömske Sonen ha annat än att lura ni vet vem att ta fram en finpava till kvällens middag, som annars är vigd för de sista av fjolårets roséviner, nu behagligt söndertorkade och oxiderade bortom räddning, kort sagt perfekt bjudvin –, men, plötsligt: Hustrun!

Som en demon, en fantom, en skugga, en oväntad kastvind i mistralen, har hon smugit sig med och plötsligt står hon bara där och rör om bland flaskorna på Bordeaux-avdelningen. Vi flämtar till när vi ser henne, en amason, som står och muttrar på skytiska och ser ut att, som alltid, vara redo för strid! Hon sliter en flaska ur dess behagliga bädd i hyllan, muttrar alltför hörbart ”aah, Lafite 83, värd 1000 euro på vinauktionen i Cannes… minst”.”Men, lilla gumman,” försöker den nyss nämnde utsände, ”det här är grejer som inhandlades för mycket längesedan, för i stort sett ingenting, det här handlar inte om pengar utan om kärlek.” Det där sista tar viss skruv för hon frurstar lite och lägger tillbaka flaskan och lämnar källaren med ett ”nåja, bara du inte tror att du ska dricka det där ikväll,” vilket är något vi både kan instämma i och inte, samtidigt som vi inser att om vi inte gör något kommer den flaskan att gå under klubban innan året är över – det är för övrigt något även Sonen inser, där han står och småler på samma gång lömskt och förhoppningsfullt.Och så fick det blev. Vi drack det inte till vår raclette. Istället drack vi ett vin som serverades i karaff och som var väl bibehållet för sin ålder, låt vara att vinden i det mojnat något och att, som med så många andra gamla godingar, naturkorken satt sina spår i form av korksmak – vilket, förtjänar att understrykas, inte har något med korkdefekt att göra – vilket gjorde att den kvardröjande frukten, som en fläkt av flydda tider, kom fram bättre i smaken än i doften. På det hela taget väl godkänt.Om någon som läser det här, Hustrun till exempel, undrar vad vi ska göra med vår Lafite 83:a så har jag fått upp ett bra spår. Har hittat en intresserad kund på Blocket, han köper Lafite, även tomflaskor, för den kinesiska marknaden.

Musik.

Långtidstest av etanalskadat vin!

Publicerat av
2

Vet att det snöar och blåser i Sverige, men här nere i södern är det våren som har övertaget på vintern. Detta har föranlett Hustrun att börja gräva fram terrassen efter vinterns belamring av allehanda jox och brôte. Var häromdagen djupt upptagen med att fördjupa mig i Champions League, då: ”Men Lars! Vad har jag sagt om dina förbannade test?!” Hustrun hade hittat de undangömda öppnade flaskorna, dessa vetenskapens nödvändiga grundförutsättning för det långtidstest som vi bedriver sedan några år. Till dess städfrossan drog fram var de små juvelerna väl dolda under en filt, i ett hörn längst in på terrassen. Nu var goda råd dyra. Utskällning och uthällning var bara förnamnet på vad som kunde hända.Mycket riktigt: när jag närmade mig terrassen och Hustrun, stod hon där redo att hälla ut de ovärderliga dropparna surt vin som ingår i det senaste forskningsprojektet: Taverna öppen sedan några år, sherry öppen sedan ett år och, juvelen i kronan!, etanalskadat vin öppet sedan november 2020. Först efter ett löfte om att er utsände hjälte i den nobelprisaspirerande forskningens heligaste och mest upphöjda experimentverkstäder vårstädar terrassen och i samband med det kastar sina testflaskor, kom Hustrun till sans och lommade iväg, muttrande och svärjande över någon för den nyss nämnde obekant barnunge.Så till saken: Innan flaskorna åter gömdes undan på ett absolut oupptäckbart ställe provades de och… Frankrike har ett resultat: 1. 30-årig Sherry Oloroso (Victoria Regina) öppen sedan cirka ett år: Brun färg, underbar doft dominerad av nötter och honung, dito smak nu förstärkt med en påtagligt förhöjd flyktig syra som återfinns både i näsa och mun, mycket lång lite alkoholanstruken eftersmak. 2. Taverna, tappad av V&S i Stockholm på 90-talet och öppen sedan ett par år: Grumligt brun färg, något diskret doft, söt och god smak där viss oxidation gör sig påmind, inte minst om provaren är dum nog att sörpla vinet, samt ett frapperande inslag av nytuggad kaffeböna. 3. Juvelen i kronan: Etanalskadat Languedoc-vin öppet sedan november 2020: Blåröd färg med hög intensitet, doften som i november 2020 hade ett litet störande inslag av etanal domineras nu av etanal, smaken är fint balanserad och helhetsintrycket av smak och doft är att det här var som att i en rå potatiskällare äta en äppleskrutt med kärnhuset och då tugga särskilt noggrant på kärnorna.

Musik.

Gräsänklingskocken: Nudelförbud nu!

Publicerat av
Svara

När Hustrun är bortrest en vecka eller så, hör vänner av sig för att fråga hur det står till i den boning för kaos, elände och svält det annars så glädjefyllda huset förvandlats till. Detta är så klart bara ett spel för galleriet. De vet att de inte vill veta. Framförallt vill de inte bli inbjudna till armodets högborg och den undermåliga och, i förekommande fall, hälsovådliga skaffning som bjuds där. Kanske ringer de mest för att se om er utsände i de utmärglade gräsänklingarnas värld fylld av hundvalpar som gör tvåan inomhus, tomma kylskåp och vidbrända försök till middagsmat, alls är vid liv.

Hustrun däremot ringer, trots stor oro för hundarna, mer sällan för att se hur det står till i armodets högborg. Hon vet redan allt om hur illa ställt det är. Hade hon ringt den här  gången – ja, hon är ute och reser – hade hon fått veta hur oklokt det är att köpa tagliatelleliknande nudlar och lägga dem i skåpet där vanligtvis pasta förvaras. Hur gott tror ni det är med vidbränd nudel carbonara?

Emellertid handlar inte detta om Hustruns obetänksamhet utan om att mänskligheten  snarast måste fånga in och lagföra galningen som uppfunnit nudeln – kort sagt en kriminell virrhjärna som begått brott mot mänskligheten. Dessutom måste politikerna i alla länder förena sig och gemensamt bannlysa nudeln. Den som tillverkar eller säljer nudlar ska skickas till Belarus eller annan lika rättssäker stat, för att där skyndsamt och via en skådeprocess dömas till ett straff, som inte får understiga åtta månader på vatten och nudlar med ättikspetsad och osockrad ketchup.

Musik. Mer Camille live.

John Le Carré: Agent running field

Publicerat av
Svara

… fortsättning på ”Olga Tokarczuk: Daghus, natthus”… Okej, så Hustrun hoppar i säng med den där John Le Carré. Bara så där. Var det bara för att jag hade ihop det med Olga?  Oerhört lågt i så fall. Men ändå, det gnager. Efter några kvällar, då Hustrun envisas med att hålla på med den där John, är måttet rågat. ”Lilla gumman, den där John, vad har han som inte jag har?” Hustrun: ”Du har? Hur menar du? Bränna vass? Kronos väv? Vinifiktioner?” Den här historiens hjälte: ”Nejnej, vi behöver inte jämföra oss så där vi killar, vem som har störst och så, jag bara undrar varför inte…” Hustrun: ”Vill du att vi byter? Jag tar Olga en stund och du John? Swingers liksom?” Hjälten: ”Hehe, tja, swingers, ja om inte…” Hustrun: ”Nej, jag är faktiskt precis klar med John, här, ta honom!” Hjälten: ”Åh tack, men inte ska… tack tack.”Lyfter försiktigt över John från Hustruns sida av sängterritoriet och kastar mig hungrigt över honom. Hm, inte illa alls. Vältalig. Snacksalig i sängen. Kan verkligen berätta en historia. Fortfarande. Oerhört vital och spännande att utforska, snart 90 år gammal. Berättar spionhistorier.

Och säger saker som ”’According to Shannon, what he read was clear proof of an Anglo-American covert operation already in the planning stage with the dual aim of undermining the social democratic institutions of the European Union and dismantling our international trading tariffs.’ She takes another deep breath and continues. ’In the post-Brexit era Britain will be desperate for increased trade with America. America will accomodate Britain’s needs, but only on terms. One such term will be a joint covert operation to obtain by persuasion – bribery and blackmail not excluded – officals, parlimentarians and opinionmakers of the European Establishment. Also to disseminate fake news on a large scale in order to aggravate existing differencies between member states of the Union.’”Och “… Point about Trump is, he’s a gang boss, born and bred. Brought up to screw civil society all ways up, not to be part of it… And poor little Vladi Putin never had any democratic potty training at all… Born a spy, still a spy, with Stalin’s paranoia to boot. Wakes up every morning amazed the West hasn’t blown him out of the water with a pre-emptive strike.”

Till dessa klarsynta ord från spionthrillerns mästare med egen erfarenhet av vad han talar om somnar jag sött med John dåsande på mitt bröst medan Hustrun och Olga ser kärleksfullt på oss och undslipper sig en samfälld suck som vittnar om en kärlekskrank och trånande explosion i deras respektive bröst.

Fotnot: Det kan vara så att själva avslutningen – andra halvan på sista meningen – på ovanstående text inte stämmer helt och fullt.

Spionmusik. Mer spionmusik. Klassisk spionmusik. Mer fransk spionmusik.