Hustrun & Taxens bärstjälk

Vissa händelser ska inte ges mer utrymme än nödvändigt. Det här är en sådan händelse, och låt oss för ordningens skull redan här konstatera att det hela gick bra. Husets alla hundar mår bra.Då och då måste Taxens päls göras ren. Plockas på allehanda skräp som följer med då den lille krabaten som en smutsmagnetisk sopborste far fram över gator och torg och gräsmattor och skogsstigar i sin jakt på något onämnbart eller åtminstone en udda doft i luften. Igår var ett sådant tillfälle. Hustrun skötte rengöringsmomentet och satt där i soffan med en klippredo sax i ena handen och en intet ont anandes tax liggandes på rygg i hennes knä. Med sin andra hand höll hon så gott det gick ett rejält tag om taxens lilla familjelycka. ”Lars, titta vilken knöl! Tur jag hittade den!”

Musik. Musik.Musik.

Förbud mot steklurendrejerier!

Vet inte vad som for i mig. Kanske var det den smått surrealistiska samtiden med utegångsförbud och pest. Hursomhelst hörde jag mig själv plötsligt säga ”Jag lagar maten ikväll, älskling!”. Hustrun tittade förskräckt på mig. Själv blev jag alldeles iskall medan eftertankens kranka blekhet spred sig på kinderna. Vi insåg båda att detta kunde gå hur illa som helst och att vi inte ville detta. Men ingen av oss kunde dra sig ur. Nåväl, i slika stunder är alltid spaghetti carbonara ett nästan säkert kort. Vad kan gå fel?

Jo, det kan jag tala om! Huruvida det beror på att bacontillverkaren är en bluff, som säljer ostekbar bacon, eller om det är stekpannetillverkaren som säljer undermåliga och brandfarliga produkter, är ointressant: Saken är den att plötsligt var det stekta fläsket inte kokt utan uppbrunnet! Kort sagt brann och rök det så brandvarnarna gick igång och det luktade så att till och med hundarna gnällande ställde sig vid dörren och ville ut och då dök Hustrun upp i röken som en annan Wallensteinare i Lützen-dimman och skrek ”men vad gör du?” och jag visste att kvällsmyset gått upp i rök.

viniferat kräver förbud mot ostekbart bacon och undermåliga och brandfarliga stekpannor! Den som bryter mot förbudet och säljer någondera av de båda hånen mot all seriös köksinkompetens ska med omedelbar verkan sättas i en illaluktande isoleringscell på avloppsvatten och svartbränd bacon skrapad ur en undermålig mördarstekpanna under en tidsperiod som inte får understiga sju månader och två dagar!

Musik. Musik. Musik.

Allahjärtansdagskampen eller Cheval Blanc 1992

Hur vällovligt syftet än var med Alla hjärtans dag från början, att sälja varor eller få folk att kramas, så vet alla att Alla hjärtans dag utvecklats till en kamp mellan det goda och det onda, och ingen, ingen, vill hamna på den onda sidan. Med andra ord gäller det att vara god, kramas och le dagen lång och ve den som glömmer detta!Således översköljdes er utsände i de påhittade kramdagarnas fasansfulla timmar fyllda av bortglömda viktigheter och stora skopor skamfylld eftertanke och stunder av att vara föremål för det allmänna åtlöjets tillskyndare av en varm våg av fasa då denne plötsligt upptäckte Hustrun i köket, tillredandes den nyss nämndes favoritmat och bordet dukat med rosor och hest viskandes, med ett varmt leende på de fylliga läpparna, ”Alla hjärtans dag, du slipper grönsakerna, har bara gjort en sallad”, och vid sidan om allt detta biffar av finaste slag. ”Vad står på?” hinner er utsände tänka innan han klokt nog inte hunnit öppna munnen och säga ”Vad står på?”, istället formulerar han med ett ångerfullt stön han gör sitt bästa för att dölja, ”Åh, vad öh bra, älskling, att du lagar precis det jag längtade efter öh var precis uuh på väg till…”, här tar det emot för er utsände, ”…eh.. vinkällaren… för att hämta ett gott uuuh vin dagen till ära eeeh Alla hjärtans dag”, det där sista sagt med en liten frågande höjning och då Hustrun inte reagerade med något i stil med ”Men Lars! Vet du inte vad det är för dag?!” och illvilligt onda blickar, kunde vi sluta oss till att vi prickat rätt på dagen och att goda råd nu var dyra om vi inte skulle hamna vid skampålen det närmaste året.Vi begav oss därför med gråten i halsen – jo gråten i halsen för denna pinsamma glömska av Alla hjärtans dag kunde endast balanseras med något galet bra och onödigt att dela med någon annan – till vinkällaren och tog plats bland de älskade pannorna. ”Jag är ledsen, men idag stryker en av er med, för husfridens och mitt redan skamfilade ryktes skull,” undslapp vi oss och slet med oss en Cheval Blanc 1992 innan kärleken till flaskorna vann över husfriden, skamryktet och kärleken till Hustrun. För att inte göra en skräckhistoria längre än den behöver vara: Cheval Blanc 1992 visar alla tydliga tecken på det lätta årets attribut och gör det med bravur, varmed menas att den läckra frukten satt sig i förarsätet på bekostnad av det fruktlösa vinmakeriets klåperi som hade gett vid handen och i glaset en mjäkig dryck bortom det anständiga vinmakandets fina salonger; inte den mest potenta årgången ett Cheval Blanc-fan som er utsände provat, men banne sig det mumsigaste! Och tillsammans med 1947 (ha!) den bäst vinmakade på slottet. Perfekt balanserat, grymt snyggt gjort, kort sagt ett imponerande och fläckfritt vinmakeri som fångat årets alla svala attribut på ett överväldigande vis och sist men inte minst: perfekt att njuta nu. Ett vin som förutom att vara gott då det föll på sin post också hjälpte oss att uppnå remi i Allahjärtansdagskampen. Ett hjältevin!

PS Har nu lagt in Alla hjärtans dag 2021 i kalendern och räknar då med att vara på resande fot.

Musik. Musik. Musik. Musik. Musik. Musik. Musik. Bonus.

Förbud mot otydlig och falsk kräm!

Enligt Hustrun, som alltid vet bäst, måste den som reser mycket då och då smörja in sin lekamen med nyttogörande fuktkräm på det att skinnet inte ska torka ihop, korva sig och spricka. Då detta låter ytterst skrämmande har vi tagit för vana att understundom kleta in oss med nämnda produkt. Problemet är att det är omöjligt att veta vad som egentligen dväljs i en flaska, tub eller burk i badrummet, varför insmetning endast med full säkerhet kan ske då Hustrun finns tillhands med om inte dåd så i vart fall råd.Trots en insikt om sakernas tillstånd, kan HR:en ändå döma om vår förvåning då vi ensamma i huset efter väl genomförd tvagning i duschen greppar en flaska från Nivea och med texten ”crème nourrissant” –alltså ungefär mättande kräm, vilket väl ändå måste utläsas som en slags fuktkräm – och smetar in oss med nämnda kräm och hela kroppen börjar löddra, löddra!, å det värsta!Som den vakne HR:en förstått var det där inte alls en fuktkräm för kroppen utan ett slags smet för tvagning. Men hur, hur, ska konsumenten veta det? Här står den intet ont anandes brukaren och smetar och kletar och inser inte förrän löddret är där, överallt, att något är fel och då, då är det försent. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot Niveas, och andra krämkrämares, missbruk av sin makt, undermålig information och all form av falskt eller otydligt marknadsförd kräm! Företag, både dess medarbetare och dess ägare intill minsta aktieinnehavare, som sprider löddrande duschkrämer under vad som av den oskyldige brukaren måste uppfattas som falsk varudeklaration varpå pinsamma och oönskat lödderfyllda ögonblick kan uppstå både i det egna hemmet och på allmän tvagningsplats, ska med omedelbar verkan ådömas ett straff som inte får understiga att tvingas springa gatlopp a la Game of Thrones iförd endast lödder.

Musik. Musik. Musik.

Imperial (Cune) Reserva 1981

I skrivande stund råder överhettning i de nedre regionerna av Provence. Kloka är därför försiktiga med de fysiska utsvävningarna, och de ställer sig definitivt inte att laga mat vid en kokhet spis. Dock höll det igår på att gå riktigt illa för er utsände i de dallrande och kvävande värmeböljornas vågdalar, och detta på grund av att denne undslapp sig ett ”men jag kan laga mat!” väl medveten om att om det är något övriga boende i huset inte tänker låta honom göra så är det just det. Döm om den nyss nämndes förvåning när  Katalanske kockens hustru, gäst i huset, rappt sa ”jamen vad bra Lars, då lägger jag mig i skuggan och läser en bok medan du åker och handlar och fixar krubbet”.Som alla förstår kunde vi inte låta detta ske. Letade därför upp Katalanske kocken, som befann sig på annat håll i huset och därför inget hört, och sa till honom ”Vi har precis kommit överens om att du lagar tapas ikväll, tror du och din hustru behöver åka och handla råvarorna nu, hon ligger på terrassen med en bok.” Då Katalanska kocken är naiv och oskyldig som en orörd nunna och det bästa han vet är att laga mat, misstänkte han inget fuffens utan drog trots värmen snabbt på sig en anständig klädsel och sa glatt åt sin hustru att följa med och handla.Så långt allt väl, även om de där blickarna från Katalanske kockens hustru när hon insåg att hon blivit utmanövrerad i elakt spel var lite otäcka. ”Köp vatten också”, kastade jag förnöjt efter dem och det är då hon säger det, Katalanske kockens hustru, ”Ja men vad bra att det blir tapas ikväll, då kan vi äntligen få den där Imperial 81:an Lars talat så varmt om, ett av hans absoluta favoritviner, en flaska kvar, visst var det så?”. Hon säger det där vänd till Hustrun, som genast undslipper  sig ett ”Jamen självklart, klart vi ska ha Imperial 81 till kvällens tapas, eller hur Lars?”. Panik! ”Alltså, jag var nog mer inne på rosé i värmen. Jag har köpt färdiga isbitar som vi kan ha i. Jag vill absolut inte ha ett tungt rödvin i värmen.” Hustrun… ”Vad bra, Lars, jag har en flaska rosa från kooperativet i Lorgues, de säljer ut vinerna från 2017 just nu, oerhört prisvärda, och om du lägger is i drygar du ut volymen ändå mer, bra tänkt där, och så blir det lite mer rött att dela på för oss andra. Härligt!”

Sorgesam musik.

Taxliv…

Tax. En hundras som borde förbjudas men då det förefaller vara svårt att få till stånd ett förbud enär alltför många beslutsfattare ingår i det globala taxnätverket får vi nöja oss med att kräva ömkan och taxbidrag till de stackars människor som utan egen skuld däri blivit med tax. Låt oss illustrera med ett dagfärskt exempel.Yngsta dotterns förvuxna dvärgtax bor sedan några år med sina morföräldrar då den rättmätiga innehavaren av taxen insett att vovven inte går att ha i städade rum. Således ingår den lille krabaten i hemmets dagliga sysslor och om nu taxen vore en hund som andra hade det inte varit något problem, men vad göra när Hustrun är bortrest och lillkrabaten på morgonen tar sig ett otillåtet varv ute i naturen och kommer tillbaka och luktar apa, eller snarare apavföring.

En närmare sensorisk tillika okulär besiktning ger så vid handen att pälsen sänder ut direkta kräkreflexer från flera ställen och alldeles särskilt bakom öronen, där den, pälsen, dessutom är ihoptuvad i ett slags äckligt och stelt klet. Observera att medan denna besiktning pågår så sprätter taxen lyckligt i famnen och svansen går som en propeller på en tvåhundrahästars Yamaha utombordare på högsta varv.Alltmedan kräkreflexen gör sig ständigt påmind och ofrivilliga hulkanden stöter fram genom strupen som Kellermans husarer en gång stötte in i de fientliga leden i Marengo, bär så er hjälte den stinkande trasselsudden till en närbelägen duschkabin, tar sig in i den med den nu alltmer vilt sprattlande illbattingen, sätter i lätt panik på vattnet och duschar sig med tax och kläder i syfte att avlägsna illalukten och kletet från vovven. Det lyckas, men till priset att duschens avrinning säckar ihop. Släpper ut taxen så den kan torka i solen bara för att se den med propellerviftande svans hitta samma förbannade avföring och rulla sig på nytt. Nu får den bo ute tills Hustrun kommer hem från sin affärsresa.

Musik.

Gräsänklingskocken: Kött- & nyponbuljong

Fredagen den 14:e juni är en sorgens dag. En Det stora nederlagets dag. Den sanne HR:en och vännen vet hur det är när Hustrun är ute på sina affärsresor. Hemmet rasar ihop. Och allra mest gäller det faktumet kosthållningen. På den tiden barnen bodde hemma var det framförallt de som var utsatta för ja ni vet vems tillkortakommanden i köksenvirongerna. Men sedan de flyttade mot bättre tider och godare mat har utsattheten i första hand gällt er utsände i de övergivna gräsänklingarnas ömkligt kokande grytor själv och hans närmaste vän hovawarten Davidoff.Nu är det så att Hustrun varje morgon stiger upp och gör frukost till hela huset. Ägg och sådant där och så, till hovawarten, en tallrik buljong med lite för de gamla lederna uppfriskande nypon. En buljong som brukar försvinna i ett nafs eller i varje fall på ljudligt smackande och slafsande nolltid. Kort sagt älskar hovawarten sin buljong och ”hur svårt kan det vara att koka buljong?”, som Hustrun smått irriterat uttryckte saken innan hon for häromdagen och lämnade er utsatte att hantera hem och hund.Steg således muntert upp i morse glatt lallandes ”Du ska få min gamla skjorta…” för hundarna (pluralis för Davidoffs kompis Iton, taxen, bor ju här också, men han får ingen buljong för han är för ung och tjock för det, säger Hustrun, som för övrigt inte förklarat varför hon aldrig gör buljong till sin man, som inte är direkt ung), trippade på lätta steg till köket, satte kastrullen på spisen för här skulle kokas buljong som funnes det ingen morgondag för ”hur svårt kan det vara?”. Lade en buljongtärning i en djup tallrik, tillsatte kokande vatten och nyponpulver, rörde om, kylde ner brygden, gav hunden den och… Hunden vägrade äta sin buljong! Har a-l-d-r-i-g hänt. Han brukar sitta ivrigt väntande medan kokkonsterna pågår. Men icke sa Nicke. Nu, kära HR:are är det frågan om inte er utsände kökshjälte gjort sitt i köket. Det här är den största nesan sedan den nu hädangångne, kloke dalmatinern Ripasso vägrade äta husses stekpannevärmda poêlée campagnarde (sv. pytt i panna).

Musik. Musik för Matte. Musik för Husse.

Hustrun, Latinon & La Fuga

Vad är det som får en så stor andel kvinnor att gå igång på latinos med bruna ögon och låt vara vad som förefaller vara rytmiskt korrekta men likväl fjantiga dansmoves och som lipar för allt och inget? Frågan infann sig osökt häromdagen vid ett besök på Tenuta La Fuga i Montalcino. Guiden berättade om hur Fulvio och Gabriella, detta kärlekspar från Verkligheten och en tidigare generation, köpte sig en vingård i den vackraste trakt de kunde tänka sig, vinområdet Brunello di Montalcino, hur de inredde sitt kärleksnäste där, gjorde underbara viner och döpte stället till Fuga efter FUlvio och GAbriela och hur de lade in en symbol med två förälskade fåglar, FUlvio och GAbriela, på etiketten…Komna så lång tittar Hustrun – hon är en av flera i ett gäng Fuga-fans som lurat med er utsände bland de lättimponerade vinfreakarnas värld fylld av de mest fantastiska historier, sanna som falska, till vingården Tenuta La Fuga – upp mot sin man med tårfyllda ögon och säger med darr på rösten ”Lars, visste du det där? Varför har du aldrig berättat det?”. ”Jamen va fan, det där är ju bara trams, marknadsförarnas historier för att sälja vinet, skit är vad det är.” Det där var ingen bra kommentar. Övriga kvinnor i gänget hörde den och tittade med vad som måste sägas vara besvikelse i sin tårfyllda ögon på den som uttalat kommentaren, vilket, alltså, olyckligtvis var ja ni vet vem.Tänkte i denna för den fortsatta resans harmoni något känsliga stund att det måste finnas några i gänget som ser vinet och inte Hollywood-storyn här, låt vara att storyn är sann. Men nej. Svågern, som också var med, såg sammanbiten och lätt besviken ut och han skakade lätt på huvudet medan han tittade på sin svåger som för att säga ”det där, Lasseman, var inte bra”. Fick så syn på min vän Katalanske kocken, en annan i gänget, en latino. Ett misstag, ett stort misstag, ity där stod denne med vattniga ögon och av rörelse sammanvecklad panna, vilket också gruppens kvinnfolk såg varför de drogs som flugor till koskit till Katalanske kocken och började smeka honom på ryggen och sådant där.Det var då er utsände begick nästa misstag. Han himlade med ögonen och undslapp sig ett ”men för helvete”, vilket fick det att ta hus i helsicke. ”Du borde skämmas, Lars, det är ofattbart att du kan ha så fina vänner som Katalanske kocken! En man som ser kvinnan och sätter henne och romantiken i första rummet, inte sig själv och Robert Fripp! En man som inte dansar som ett startande ånglok och som inte gömmer sura viner på terrassen!”

Brunello di Montalcino ”La Fuga” 2013, nr 12330, 299 sek. Robert Fripp.

Långtidstestet av vin: Storslaget & beundransvärt projekt i hamn

Påskveckan och Nôtre Dame brinner. Allt detta ingav en impuls att göra något gott. En god gärning och något storslaget för Mänskligheten och Vetenskapen. Tassade, så snart Hustrun åkt till jobbet, ut på terrassen och grävde fram de där sedan länge gömda flaskorna i det för HR:en så välbekanta långtidstestet av de osvavlade vinerna från årgången 2013, de som nu stått öppna i cirka 44 månader – senast testet gjordes i september 2018, hade de varit öppna i cirka 37 månader (ett test som redovisas här).Tog med flaskorna till köket, dokumenterade dem från utsidan (bilden ovan och nedan) – notera att det alltså handlar om ett vitt, rent chardonnay-vin och ett rött, rent cabernet-vin från gården Domaine de Brescou i Languedoc och året 2013. Båda gjorda som ”naturvin”, alltså bland annat utan tillsatt svavel. Tidigare försök finns dokumenterade här på vinifierat och testet kan följas tillbaka till den dagen då flaskorna öppnades för snart fyra år sedan.Slog så upp en skvätt. Dokumenterade vinet med kameran och genomförde sedan den sedvanliga okulärbesiktningen, vilken gav vid handen ett intryck av orangegult vatten innehållande rikliga mängder grums. Doftade. Ostskalken finns kvar liksom inslaget av OLW ostbågar, nytt är en anstrykning av väl använd disktrasa och, framförallt, krackelerande färg på en gammal ångare en varm sommardag; något vinliknande döljer sig bakom allt detta, som ett uselt vitvin i den enklaste, billigaste och mest diskutabla klassen. Smakar. Vatten med beska och jod, risavkok, låg syra; eftersmaken är dessvärre ganska lång och bjuder framförallt på brännande alkohol.Sköljde munnen ordentligt. Slog upp en skvätt rött. Eller rött och rött, okulärbesiktningen, efter väl genomförd dokumentation, visade snarare på ett så rikligt innehåll av grums att vätskan såg svart och ogenomtränglig ut. Luktade. En enormt stor doft av flyktig syra, definitivt olaglig att sälja, här ligger vi på halter lååångt över det tillåtna,  något som gör doften i sig intressant, för här hittar vi både etylacetat och ättika, Karlssons klister och aceton, just bring it on, sällan en flyktig syra är så nyansrik; noterar att det vid förra testet uppmärksammade inslaget av intorkad urin i bomullskalsong i någon mån finns kvar. Smakar. Inte mumsigt, snarare grumsigt. Mer knaster än vätska, rent av så knasterrikt att det krävs flera rejäl munsköljningar innan allt grums är borta. En produkt som nu helt klart tagit steget in i de hälsovådliga dryckernas försåtliga värld fylld av flyktig syra, ochratoxin, ethanal och metanol.Förstår att alla som följt det här långa projektet – 44 månader för bövelen och, ja, jo, ett lätt illamående dröjer sig kvar efter dagens övning, ett illamående som kan vara kroniskt övergående – nu undrar hur Mänskligheten och vetenskapen ska kunna belöna ja ni vet vem för hans oförtröttliga och dödsföraktande insats utan tanke på sin egen säkerhet – de alltmer hälsovådliga dryckerna, den alltmer lättretliga Hustruns avoga inställning till denna monumentala insats… –  och med Mänsklighetens och Vetenskapens bästa för ögonen. Vi vill på intet vis föregripa den ära och rikedom som med all rätt kommer tillfalla oss, men vi vill ändå gärna passa på att nämna ett livslångt forskarstipendium på årligen ett sexsiffrigt belopp (i euro) samt någon formell medalj av något slag och här tänker vi främst på vad kungen och Vetenskapsakademien kan göra för oss.Sist men inte minst: Nu är de osvavlade 13:orna upptestade, varför projektet härmed får anses avslutat. Till glädje för alla som tar livet och vinet på allvar och inte nöjer sig med att gissa fel på druva och ursprung, hur roligt nu än detta verkar vara för somliga, kan vi meddela att långtidstestet på den öppnade, gamla Taverna-flaskan fortsätter. (Inom parentes kan sägas att Tavernan vid dagens på grund av de båda första testens efterdyningar – illamående, lätt yrsel och en febrig och brännhet tunga – något halvhjärtade test var vackert orangebrun och det gick fortsatt att hitta ”Taverna” i doften; russin, nötter men också en hel del oxidation. Smaken var söt och det fanns någon form av liv i oxidationen även i munnen. Lätt brännande (den skadade tungan!), lång eftersmak med inslag av sötma, torkade russin, nötter och beska.)

Musik.

 

Tignanello 2010: Det perfekta matlagningsvinet

Hustrun ställer ut. En vecka. I Cagnes-sur-Mer. En knapp timme bort. Pendlar. Kommer hem sent. Ergo: Ni vet vem som får träda in och stå för matlagningen. Och trots att det är outhärdligt för alla inblandade håller de masken. Dock: Efter en veckas lidande och maskhållande är det dags för Le Grand Finale! Veckan är avklarad och den sista måltiden ska tillredas. Äntligen!

Kocken tänker ut en plan. Först maten. Karboniserad Carbonara, Påstortellini eller Sönderstekta ägg och bränt bacon? Det finns grader i helvetet. Det blir Carbonara. Och till den Tignanello 2010. Som plåster på såren. Ett alldeles fantastiskt vin och bara såå gott idag.Hustrun, som redan vet att maten i bästa fall går att äta, blir också glatt överraskad av den tilltalande flaskan på bordet då hon intar sin plats och väntar på att bli serverad. Häller upp lite vin i väntan på maten. Blir sittande med flaskan i handen och ser fundersam ut. ”Lars, varför är det så lite vin i flaskan?”. Kocken funderar lite och säger ”Matlagningsvin, vet du, lilla gumman.” Hustrun: ”Va? Har du hällt Tignanello i maten?!” Kocken: ”Nej, i kocken.”

Musik.