Gräsänklingskocken: Kött- & nyponbuljong

Fredagen den 14:e juni är en sorgens dag. En Det stora nederlagets dag. Den sanne HR:en och vännen vet hur det är när Hustrun är ute på sina affärsresor. Hemmet rasar ihop. Och allra mest gäller det faktumet kosthållningen. På den tiden barnen bodde hemma var det framförallt de som var utsatta för ja ni vet vems tillkortakommanden i köksenvirongerna. Men sedan de flyttade mot bättre tider och godare mat har utsattheten i första hand gällt er utsände i de övergivna gräsänklingarnas ömkligt kokande grytor själv och hans närmaste vän hovawarten Davidoff.Nu är det så att Hustrun varje morgon stiger upp och gör frukost till hela huset. Ägg och sådant där och så, till hovawarten, en tallrik buljong med lite för de gamla lederna uppfriskande nypon. En buljong som brukar försvinna i ett nafs eller i varje fall på ljudligt smackande och slafsande nolltid. Kort sagt älskar hovawarten sin buljong och ”hur svårt kan det vara att koka buljong?”, som Hustrun smått irriterat uttryckte saken innan hon for häromdagen och lämnade er utsatte att hantera hem och hund.Steg således muntert upp i morse glatt lallandes ”Du ska få min gamla skjorta…” för hundarna (pluralis för Davidoffs kompis Iton, taxen, bor ju här också, men han får ingen buljong för han är för ung och tjock för det, säger Hustrun, som för övrigt inte förklarat varför hon aldrig gör buljong till sin man, som inte är direkt ung), trippade på lätta steg till köket, satte kastrullen på spisen för här skulle kokas buljong som funnes det ingen morgondag för ”hur svårt kan det vara?”. Lade en buljongtärning i en djup tallrik, tillsatte kokande vatten och nyponpulver, rörde om, kylde ner brygden, gav hunden den och… Hunden vägrade äta sin buljong! Har a-l-d-r-i-g hänt. Han brukar sitta ivrigt väntande medan kokkonsterna pågår. Men icke sa Nicke. Nu, kära HR:are är det frågan om inte er utsände kökshjälte gjort sitt i köket. Det här är den största nesan sedan den nu hädangångne, kloke dalmatinern Ripasso vägrade äta husses stekpannevärmda poêlée campagnarde (sv. pytt i panna).

Musik. Musik för Matte. Musik för Husse.

Hustrun, Latinon & La Fuga

Vad är det som får en så stor andel kvinnor att gå igång på latinos med bruna ögon och låt vara vad som förefaller vara rytmiskt korrekta men likväl fjantiga dansmoves och som lipar för allt och inget? Frågan infann sig osökt häromdagen vid ett besök på Tenuta La Fuga i Montalcino. Guiden berättade om hur Fulvio och Gabriella, detta kärlekspar från Verkligheten och en tidigare generation, köpte sig en vingård i den vackraste trakt de kunde tänka sig, vinområdet Brunello di Montalcino, hur de inredde sitt kärleksnäste där, gjorde underbara viner och döpte stället till Fuga efter FUlvio och GAbriela och hur de lade in en symbol med två förälskade fåglar, FUlvio och GAbriela, på etiketten…Komna så lång tittar Hustrun – hon är en av flera i ett gäng Fuga-fans som lurat med er utsände bland de lättimponerade vinfreakarnas värld fylld av de mest fantastiska historier, sanna som falska, till vingården Tenuta La Fuga – upp mot sin man med tårfyllda ögon och säger med darr på rösten ”Lars, visste du det där? Varför har du aldrig berättat det?”. ”Jamen va fan, det där är ju bara trams, marknadsförarnas historier för att sälja vinet, skit är vad det är.” Det där var ingen bra kommentar. Övriga kvinnor i gänget hörde den och tittade med vad som måste sägas vara besvikelse i sin tårfyllda ögon på den som uttalat kommentaren, vilket, alltså, olyckligtvis var ja ni vet vem.Tänkte i denna för den fortsatta resans harmoni något känsliga stund att det måste finnas några i gänget som ser vinet och inte Hollywood-storyn här, låt vara att storyn är sann. Men nej. Svågern, som också var med, såg sammanbiten och lätt besviken ut och han skakade lätt på huvudet medan han tittade på sin svåger som för att säga ”det där, Lasseman, var inte bra”. Fick så syn på min vän Katalanske kocken, en annan i gänget, en latino. Ett misstag, ett stort misstag, ity där stod denne med vattniga ögon och av rörelse sammanvecklad panna, vilket också gruppens kvinnfolk såg varför de drogs som flugor till koskit till Katalanske kocken och började smeka honom på ryggen och sådant där.Det var då er utsände begick nästa misstag. Han himlade med ögonen och undslapp sig ett ”men för helvete”, vilket fick det att ta hus i helsicke. ”Du borde skämmas, Lars, det är ofattbart att du kan ha så fina vänner som Katalanske kocken! En man som ser kvinnan och sätter henne och romantiken i första rummet, inte sig själv och Robert Fripp! En man som inte dansar som ett startande ånglok och som inte gömmer sura viner på terrassen!”

Brunello di Montalcino ”La Fuga” 2013, nr 12330, 299 sek. Robert Fripp.

Långtidstestet av vin: Storslaget & beundransvärt projekt i hamn

Påskveckan och Nôtre Dame brinner. Allt detta ingav en impuls att göra något gott. En god gärning och något storslaget för Mänskligheten och Vetenskapen. Tassade, så snart Hustrun åkt till jobbet, ut på terrassen och grävde fram de där sedan länge gömda flaskorna i det för HR:en så välbekanta långtidstestet av de osvavlade vinerna från årgången 2013, de som nu stått öppna i cirka 44 månader – senast testet gjordes i september 2018, hade de varit öppna i cirka 37 månader (ett test som redovisas här).Tog med flaskorna till köket, dokumenterade dem från utsidan (bilden ovan och nedan) – notera att det alltså handlar om ett vitt, rent chardonnay-vin och ett rött, rent cabernet-vin från gården Domaine de Brescou i Languedoc och året 2013. Båda gjorda som ”naturvin”, alltså bland annat utan tillsatt svavel. Tidigare försök finns dokumenterade här på vinifierat och testet kan följas tillbaka till den dagen då flaskorna öppnades för snart fyra år sedan.Slog så upp en skvätt. Dokumenterade vinet med kameran och genomförde sedan den sedvanliga okulärbesiktningen, vilken gav vid handen ett intryck av orangegult vatten innehållande rikliga mängder grums. Doftade. Ostskalken finns kvar liksom inslaget av OLW ostbågar, nytt är en anstrykning av väl använd disktrasa och, framförallt, krackelerande färg på en gammal ångare en varm sommardag; något vinliknande döljer sig bakom allt detta, som ett uselt vitvin i den enklaste, billigaste och mest diskutabla klassen. Smakar. Vatten med beska och jod, risavkok, låg syra; eftersmaken är dessvärre ganska lång och bjuder framförallt på brännande alkohol.Sköljde munnen ordentligt. Slog upp en skvätt rött. Eller rött och rött, okulärbesiktningen, efter väl genomförd dokumentation, visade snarare på ett så rikligt innehåll av grums att vätskan såg svart och ogenomtränglig ut. Luktade. En enormt stor doft av flyktig syra, definitivt olaglig att sälja, här ligger vi på halter lååångt över det tillåtna,  något som gör doften i sig intressant, för här hittar vi både etylacetat och ättika, Karlssons klister och aceton, just bring it on, sällan en flyktig syra är så nyansrik; noterar att det vid förra testet uppmärksammade inslaget av intorkad urin i bomullskalsong i någon mån finns kvar. Smakar. Inte mumsigt, snarare grumsigt. Mer knaster än vätska, rent av så knasterrikt att det krävs flera rejäl munsköljningar innan allt grums är borta. En produkt som nu helt klart tagit steget in i de hälsovådliga dryckernas försåtliga värld fylld av flyktig syra, ochratoxin, ethanal och metanol.Förstår att alla som följt det här långa projektet – 44 månader för bövelen och, ja, jo, ett lätt illamående dröjer sig kvar efter dagens övning, ett illamående som kan vara kroniskt övergående – nu undrar hur Mänskligheten och vetenskapen ska kunna belöna ja ni vet vem för hans oförtröttliga och dödsföraktande insats utan tanke på sin egen säkerhet – de alltmer hälsovådliga dryckerna, den alltmer lättretliga Hustruns avoga inställning till denna monumentala insats… –  och med Mänsklighetens och Vetenskapens bästa för ögonen. Vi vill på intet vis föregripa den ära och rikedom som med all rätt kommer tillfalla oss, men vi vill ändå gärna passa på att nämna ett livslångt forskarstipendium på årligen ett sexsiffrigt belopp (i euro) samt någon formell medalj av något slag och här tänker vi främst på vad kungen och Vetenskapsakademien kan göra för oss.Sist men inte minst: Nu är de osvavlade 13:orna upptestade, varför projektet härmed får anses avslutat. Till glädje för alla som tar livet och vinet på allvar och inte nöjer sig med att gissa fel på druva och ursprung, hur roligt nu än detta verkar vara för somliga, kan vi meddela att långtidstestet på den öppnade, gamla Taverna-flaskan fortsätter. (Inom parentes kan sägas att Tavernan vid dagens på grund av de båda första testens efterdyningar – illamående, lätt yrsel och en febrig och brännhet tunga – något halvhjärtade test var vackert orangebrun och det gick fortsatt att hitta ”Taverna” i doften; russin, nötter men också en hel del oxidation. Smaken var söt och det fanns någon form av liv i oxidationen även i munnen. Lätt brännande (den skadade tungan!), lång eftersmak med inslag av sötma, torkade russin, nötter och beska.)

Musik.

 

Tignanello 2010: Det perfekta matlagningsvinet

Hustrun ställer ut. En vecka. I Cagnes-sur-Mer. En knapp timme bort. Pendlar. Kommer hem sent. Ergo: Ni vet vem som får träda in och stå för matlagningen. Och trots att det är outhärdligt för alla inblandade håller de masken. Dock: Efter en veckas lidande och maskhållande är det dags för Le Grand Finale! Veckan är avklarad och den sista måltiden ska tillredas. Äntligen!

Kocken tänker ut en plan. Först maten. Karboniserad Carbonara, Påstortellini eller Sönderstekta ägg och bränt bacon? Det finns grader i helvetet. Det blir Carbonara. Och till den Tignanello 2010. Som plåster på såren. Ett alldeles fantastiskt vin och bara såå gott idag.Hustrun, som redan vet att maten i bästa fall går att äta, blir också glatt överraskad av den tilltalande flaskan på bordet då hon intar sin plats och väntar på att bli serverad. Häller upp lite vin i väntan på maten. Blir sittande med flaskan i handen och ser fundersam ut. ”Lars, varför är det så lite vin i flaskan?”. Kocken funderar lite och säger ”Matlagningsvin, vet du, lilla gumman.” Hustrun: ”Va? Har du hällt Tignanello i maten?!” Kocken: ”Nej, i kocken.”

Musik.

Hustrun och En debutants dagbok

En debutants dagbok av Wera von Essen är en självömkande och esoteriskt namndroppande bild av hur det är att tycka att den ängsliga stockholmska kulturankdammen är livet på en pinne och hur mycket svält och magsårskänningar och elände det för med sig att bara sitta på en liten, ynka Östermalms-etta och bara ha ett fåtal rika släktingar som kastar pengar på en högst då och då och därför tvingas att försöka få skattebetalarna att via soc betala för knarkande och knullande och navelskådande och kulturellt umgänge och skapande. Ungefär så är det att vara gift med Hustrun.I alla fall avseende svälten. När hon behövs som bäst är hon inte hemma. Rent autofiktivt kan konstateras att hon har åkt på mässa någonstans i vårt fyrkantiga land –  innan någon pilot från SAS eller så nu påpekar att Frankrike knappast är fyrkantigt till ytan: låt oss konstatera att landet än mindre är cirkelformat eller trekantigt – och lämnat er utsände i de författande och vinmakande olycksbarnen i samhällets arma subkultur vind för våg. Detta innebär umbäranden. Dagar av hunger och rättfärdigad självömkan. Av vidbrända pizzor i mikrovågsugnen, svarta lardônger tänkta att ingå i en carbonara som bara blev carbon och irriterade hundar som bara får torrfoder dagarna i ända. Om ändå François-André Danican Philidor ville komma förbi med sitt schackspel eller Jennifer Clement med några uppmuntrande ord eller Tomas Sankara med några tankar om Burkina Faso år 2019 eller Robert Fripp med en förfrågan om lite hjälp med en ny låt eller Tracey Ullman som ber om hjälp med en ny sketch eller, i brist på annat, ett berömt pizzabud som Jesse Eisenberg.

Tracey Ullman och Tracey Ullman.

Att resa med Hustrun

Det kan inte ha undgått vinifierats trogna HR:are att er utsände i de ständigt resande globetrottarnas av stress och jetlag fyllda värld har en aning svårt med resenärer som, trots att de under en bra stund först stått och väntat och glott i kön före säkerhetskontrollen, kommer fram till säkerhetsbandet och då tycks vakna upp. ”Hoppsan, ska jag ta av mig ytterkläderna? Och bältet? Och alla fickknivar måste jag lämna från mig? Pepparsprayen och nagelsaxen också? Jaså, datorn ska inte ligga kvar i väskan?”

Först efter en evighet har de plockat av sig så pass mycket att de släpps igenom metalldetektorn som självklart får spelet. Fler nagelsaxar, hårspännen i metall… Och när allt det där väl åtgärdats skriker personen som ansvarar för röntgenmaskin ”Stopp och belägg! Är det där din väska?” (Kontrollanten pekar på en person med ett förvånat uttryck målat i fejan) ”Du har en stor schampoflaska, familjestorlek, i väskan. Det går inte för sig!” Ja, så där håller det på så att den stackaren som står bakom det där hånet mot allt som kan kallas professionellt eller åtminstone inte debutantmässigt resande börjar gråta och knapra omeprazol en masse och desperat leta efter valium och betablockerare i portföljen.

HR:en vet att vinifierat åtskilliga gånger krävt körkort för resenärer samt en mängd förbud mot fånigt beteende i flygplatsernas säkerhetsköer. Så långt allt väl. Men vad händer när den ovan beskrivne reser med Hustrun? Vad gör han när hon, trots sin tämligen omfattande erfarenhet av att resa, uppvisar alla tänkbara symptom på omoget beteende i säkerhetskontrollens kö? Vad gör han när hon får gå tillbaka och passera metalldetektorn för tredje gången samtidigt som det blivit kaos på bandet med backarna med väskor och dylikt?

Svar: Han, som står där redo att gå vidare sedan flera minuter, börjar stampa otåligt med fötterna i golvet och himla med ögonen och ge ifrån sig ett slags frustande ljud och, när tiden blivit mogen, små, tämligen pinsamma kvidanden. Då! Just då kvidandet börjar sippra över läpparna infinner sig Hustrun, glad som en lärka, och när vår hjälte påpekar att han stått där och väntat en längre tid, svarar hon glatt ”Ja, du hade ju kunnat hjälpa mig eller tagit det lugnt och väntat i kön bakom mig, som tur var, var killarna i säkerhetskontrollen urtrevliga, de skämtade till och med om dig. Kom nu, planet går om bara tre timmar så jag antar att du har bråttom.”

Musik.

Scener ur ett äktenskap

Något hemskt hände häromdagen. Hustrun ville ha ett glas vin till maten. Alla vet att det värsta som kan hända är att ens moatjé vill ha vin när man själv inte tänkt sig att smaka starkt. För att undvika total katastrof gäller det i sådana stunder att förse halva äktenskapet med något som inte är särskilt gott. Plockade därför fram ett par oöppnade test-flaskor av osvavlat vin från 2013. Buteljer som stått gömda i ett skåp på vår provensalska terrass de senaste fem åren. I ur och skur, kyla och, inte minst, värme (hehe).Öppnade det vita medan maten färdigställdes. Stor doft med friska inslag av gula plommon, lite honung, 80-talet (jo! en doft från 80-talet), träspån (fast vinet aldrig sett ek), svett, carambola, lite ostskalk, typisk schysst frukt när svavlet är 0, sur lie, anslag av CO2. Bra! Attans! Men då säger Hustrun ”Vitt?! Jag sa ju rött!” Ha! Okej rött får det bli, det här vita får bli starten på ett nytt långtidstest!Öppnade det röda. Fin, komplex doft, röda bär och mörka frukter i en salig röra, återigen typisk schysst frukt när svavlet är 0, smaken som doften, möjligen kan ett mycket litet stänk av flyktig syra skönjas. Bra! Attans! Helt klart var det här inte det röda naturvinet från Domaine Brescou och 2013 utan det nytappade från 2018, det som skulle ingå i ett nytt långtidstest. Hustrun: ”Men för Höge Farao! Står du här och ger mig dina experimentviner utan svavel?!” ”Hm, ja, jo, men jag tänkte att du skulle gilla det, de här är faktiskt riktigt bra och det ska bli spännande att se vart de tar…” ”Nej, det ska det inte,” säger Hustrun och ger sig till att hälla ut vinerna! ”… det här ska inte bli ett nytt långtidstest som besudlar vår terrass.”Hämnd! Öppnar ett experimentvin från 2015. Osvavlat rosévin med restsötma och som fått sig en rejäl omgång med vaniljsmakande ekchips och som upplevt en het sommar på terrassen. Öppnar. Smakar fan. Seger! Då. Hustrun: ”Lars, nu gör du mig ledsen…” Åh nej! Inte det! ”… riktigt ledsen…” Fan. ”Men lilla gumman, det är väl klart att du inte ska behöva dricka den här skiten, jag trodde det var en av de gamla riojorna utan etikett, en av de flaskorna som fått se etiketten bli uppäten av mössen…” ”Jamen, en sån bra idé, Lars! Det är faktiskt precis vad jag sitter och längtar efter! Kan inte du, min lille älskling, gå och hämta en Imperial 82 till mig? Mmmm?”Kan meddela att Cunes Imperial Gran Reserva från 1982 är absolut fantastisk på det där viset som bara  gamla, mogna Cune kan vara när de är som bäst.

Musik.

Förbud och varning för ensidig kost!

Den bedrövade och övergivne men också tappre gräsänklingen  scannar av livsmedelsaffärens hyllor. Rader av obegripliga produkter som förefaller ha det gemensamt att de borde vara förbjudna eller åtminstone belagda med åldersgräns och att de bara skulle få saluföras i särskilda statsfinansierade butiker med begränsade öppettider och tydliga varningssignaler till desperata gräsänklingar. Varningssignaler och -skyltar som skriker ut ”Varning för ensidig kost!” och liknande.

Nog av. Den utlämnade men tappre går där mellan raderna av produkter och blir alltmer alienerad ända tills, Gud vare tack!, det i frysdisken dyker upp ett paket ”Brandade de morue parmentier” från Tipiak! En tydlig och lättbegriplig tillredningsinstruktion medföljer på kartongen. Inte helt enkel att genomföra, tillredningsinstruktionen, men er utsände i de ömkansvärdas ynkliga och lugubra köksenvironger lyckas efter visst funderade göra som det står. En med bravur genomförd handlingskedja som HR:en inte ska tröttas med då den är tämligen omfattande och bland annat innefattar handhavande av ugn samt äggklocka. Samtidigt.

Brandade tillreds alltså, och det med sådan framgång att den blir stående klassiker för hela gräsänklingsveckan. Efter den första kartongen köps flera in, läggs på lager och tillreds allteftersom klockan slår lunch och middag. I den bästa av världar skulle vi här kunna lämna gräsänklingen lycklig i sitt hus med sin brandade och sina vänner hundarna, som håller honom sällskap när världen övergivit honom. Men nej! Efter bara några dagar händer det som inte får hända! Magen! Och allt, visar det sig efter ett samtal till Hustrun, på grund av ensidig kost. Förbannade vare livsmedelsaffärerna som inte tar ansvar för sina produkter och sina kunder. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot ensidig kost och livsmedelsaffärer som inte tar sitt ansvar!

Musik.

Hustrun och Den Gröna Chartreusen eller Årets hittills mörkaste dag

(Runt ett muntert middagsbord sitter ett halvdussin personer. Framför dem står renslickade tallrikar, tomma glas och dyra stearinljus som håller på att brinna ner.)

Idiot vid bordet (även känd som Idiot ett): Jag minns fortfarande en gång för länge sedan när Lars bjöd på mörk rom och cigarr efter maten. Det var en verklig aha-upplevelse för mig.

Annan idiot vid bordet (även känd som Idiot två): Bjöd Lars på det?

Idiot ett: Njaee, när digestiven kom på tal föreslog han konjak och cigarr, men när Hustrun fick se att vi satt där med Grönstedts två-stjärniga eau-de-vie och Bellmans Siesta blev hon jättearg och gick och hämtade Vieux Rhum av något slag och ett gäng onödigt stora Cohiba, jag orkade bara röka upp halva om ens det. En oerhört minnesvärd upplevelse.

Idiot två: Romen och garren eller Hustruns insats eller Lars förmodar jag mörka uppsyn resten av kvällen?

(Allmänt skratt utbryter runt bordet medan dumskallarnas sammansvärjning fortsätter i full orkanstyrka.)

Hustrun: Lars, har vi inte lite gammal rom?

Hjälte vid bordet (även känd som Hjälten): Nej.

Hustrun: Eller förresten, ni har väl provat grön Chartreuse V.E.P.? Alltså inte den vanliga chartreusen eller årgångsvarianten utan V.E.P.? Lite svår att komma över bara, ganska sällsynt. Lars säger att det är digestivernas digestiv, gör du inte älskling?

Hjälten: Njaee, så märkvärdig är den inte, tycker den vanliga är bättre, särskilt den gula. Men inget går upp mot en konjagare eller en två-stjärnig eau-de-vie.

Hustrun: Ja men då dricker du det och så går du och hämtar V.E.P:n och bjuder laget runt. Vill någon ha en cigarr också?

Grön musik. Mer grön musik. Och mer grön musik.