I ett världsunikt test har vi – trots Hustruns ivriga försök att få oss att göra oss av med studieobjekten vilka, enligt densamma, är en skammens avkomma på vår terrass – bokstavligen lyckats gå till botten med hur länge en öppnad butelj egentligen håller. Samtidigt skall, i ärlighetens namn, sägas, att Hustrun mest var så där avogt inställd under de första fem-sex åren av studien. Under andra halvan av projektet har hon accepterat sakernas tillstånd och att de öppnade flaskorna på vår terrass varit en del av huset, oss och vår familj. Nog av. Idag testade er utsände i de dödsföraktande följarnas i Pasteur spår bottenskylarna i studieobjekten samt, som bonus, ett osvavlat vin från 2013.
Bakgrund (mer finns att läsa på vinifierat.se ”långtidstest” – det går att följa det vetenskapliga arbetet genom rapporter som undan för undan presenterats på vinifierat): Hösten 2015 öppnades ett antal vinflaskor av olika slag och våren 2020 öppnades ytterligare ett antal diton. De provades och dokumenterades. Efter testet korkades de igen och ställdes på familjens terrass, där de sedan dess genomlevt och uthärdat provencalska somrar med topptemperaturer på 40+, frostfyllda vinternätter och Hustruns förolämpningar. Då volymerna i samtliga flaskor, med ett undantag, nu var så små är det med sorg och saknad vi måste meddela världen att nu, efter drygt tio år, är det slut på försöket.
Förutsättningar för dagens test: testet sker på terrassen då Hustrun är rädd för vad som skulle kunna hända om studieobjekten tas in i huset, på terrassen luktar det starkt av jasmin och en närstående lind, det kommer också små duster oleander från trädgården. Det är 30+ i skuggan.
Studieobjekt ett: Okänt rödvin från Languedoc, öppet sedan mars 2020. Vid tidigare test har kunnat konstateras att det här vinet är etanal-skadat. Vinet har nu tappat färgen, som övergått till att vara tegelanstruken, ljus rosévinsfärg med föga aptitretande röd-bruna flagor, vinet är ganska varmt och inte perfekt att prova just därför, å andra sidan uppvisar det en oxidation som hursomhelst inte är att leka med samt, obs! mycket intressant då effekten tillkommit under de senaste åren då flaskan lagrats stående: korkdefekt (TCA-typen) i doften. Sammanfattande omdöme: superäckligt.
Studieobjekt två: Sherry Oloroso (Victoria Regina Reserva), öppet sedan mars 2020. Vacker bärnstensfärg med brun kant, värmen stör vinet något och understryker ett besvärande inslag av gasbinda och påbörjade gipsning av spräckt knäskål, brutal smak av hälsorisk. Besk livsfara i eftersmaken.
Studieobjekt tre: (I princip) osvavlat vitvin (endast 2 g vid buteljeringen) gjort på chardonnay i Languedoc 2013, har lagrats i försluten form på terrassen sedan 2015. Fin gyllengul färg, ganska ok, mognad, lider av den varma serveringstemperaturen, ganska kraftfullt och en del frukt med dragning åt det tropiska och inte minst ananas, runt och kraftfullt i smaken, mognadssötma och svavelpåminnelse genom ett nu bränt inslag (då snarare krut).
Studieobjekt fyra: Den gamla, ständigt underskattade, parkbänksklassikern Taverna, öppnad 2015. Hårt sittande skruvkapsyl, som satt sig till följd av att sött vin nästlat sig in i gängorna vid tidigare testtillfällen. Ljus bärnstensfärg, mogna ej helt oangenäma oxidtoner, alkoholgenomslag (värmen), bra smak (!) med sötma, nötter och mognad. Störs dock av en rejäl beska i eftersmaken. Provningens solklara vinnare!
Och allt detta kära HR:are i förlängningen på grund av den oläsbara minitexten på behållaren! Skandal är ett på tok för otillräckligt ord i sammanhanget. Vi kräver att Riksdagen med omedelbar verkan och utan remissrunda beslutar om ett förbud mot liten text i alla sammanhang! Den som beställer liten text eller trycker en liten text eller saluför en produkt med liten text eller på annat vis utsätter allmänheten för liten text ska kunna dömas till ett straff som inte får understiga tre år på tukthus med tvagning tre gånger om dagen med ingen annan toalettartikel än en tandborste och conditioner i flaskor och burkar och tuber med oläslig text.
Vad göra annat än att röra runt i glaset till dess en inte oansenlig mängd av det fria svavlet bundits och sedan preppa glaset fullt med is som dels spär ut eländet, dels kyler ner de oangenäma inslagen i arombilden så de knappt märks.
”Men, lilla gumman,” försöker den nyss nämnde utsände, ”det här är grejer som inhandlades för mycket längesedan, för i stort sett ingenting, det här handlar inte om pengar utan om kärlek.” Det där sista tar viss skruv för hon frurstar lite och lägger tillbaka flaskan och lämnar källaren med ett ”nåja, bara du inte tror att du ska dricka det där ikväll,” vilket är något vi både kan instämma i och inte, samtidigt som vi inser att om vi inte gör något kommer den flaskan att gå under klubban innan året är över – det är för övrigt något även Sonen inser, där han står och småler på samma gång lömskt och förhoppningsfullt.
Och så fick det blev. Vi drack det inte till vår raclette. Istället drack vi ett vin som serverades i karaff och som var väl bibehållet för sin ålder, låt vara att vinden i det mojnat något och att, som med så många andra gamla godingar, naturkorken satt sina spår i form av korksmak – vilket, förtjänar att understrykas, inte har något med korkdefekt att göra – vilket gjorde att den kvardröjande frukten, som en fläkt av flydda tider, kom fram bättre i smaken än i doften. På det hela taget väl godkänt.
Mycket riktigt: när jag närmade mig terrassen och Hustrun, stod hon där redo att hälla ut de ovärderliga dropparna surt vin som ingår i det senaste forskningsprojektet: Taverna öppen sedan några år, sherry öppen sedan ett år och, juvelen i kronan!, etanalskadat vin öppet sedan november 2020. Först efter ett löfte om att er utsände hjälte i den nobelprisaspirerande forskningens heligaste och mest upphöjda experimentverkstäder vårstädar terrassen och i samband med det kastar sina testflaskor, kom Hustrun till sans och lommade iväg, muttrande och svärjande över någon för den nyss nämnde obekant barnunge.
Så till saken: Innan flaskorna åter gömdes undan på ett absolut oupptäckbart ställe provades de och… Frankrike har ett resultat: 1. 30-årig Sherry Oloroso (Victoria Regina) öppen sedan cirka ett år: Brun färg, underbar doft dominerad av nötter och honung, dito smak nu förstärkt med en påtagligt förhöjd flyktig syra som återfinns både i näsa och mun, mycket lång lite alkoholanstruken eftersmak. 2. Taverna, tappad av V&S i Stockholm på 90-talet och öppen sedan ett par år: Grumligt brun färg, något diskret doft, söt och god smak där viss oxidation gör sig påmind, inte minst om provaren är dum nog att sörpla vinet, samt ett frapperande inslag av nytuggad kaffeböna. 3. Juvelen i kronan: Etanalskadat Languedoc-vin öppet sedan november 2020: Blåröd färg med hög intensitet, doften som i november 2020 hade ett litet störande inslag av etanal domineras nu av etanal, smaken är fint balanserad och helhetsintrycket av smak och doft är att det här var som att i en rå potatiskällare äta en äppleskrutt med kärnhuset och då tugga särskilt noggrant på kärnorna.
Lyfter försiktigt över John från Hustruns sida av sängterritoriet och kastar mig hungrigt över honom. Hm, inte illa alls. Vältalig. Snacksalig i sängen. Kan verkligen berätta en historia. Fortfarande. Oerhört vital och spännande att utforska, snart 90 år gammal. Berättar spionhistorier.
Och “… Point about Trump is, he’s a gang boss, born and bred. Brought up to screw civil society all ways up, not to be part of it… And poor little Vladi Putin never had any democratic potty training at all… Born a spy, still a spy, with Stalin’s paranoia to boot. Wakes up every morning amazed the West hasn’t blown him out of the water with a pre-emptive strike.”