Here I am
”Here I am” är ytterligare en tjock roman om en sönderfallande, amerikansk, vit medelklassfamilj. Hyllad å det grövsta. Förstår inte grejen. Storyn har redan skrivits och filmats tretton gånger på dussinet och ”Here I am” utmärker sig inte i klassen. 700 sidor som borde varit 300. Visst, en del snärtig dialog, fördjupade personporträtt intill tråkighetens avgrund, där de flesta trillar över kanten. Kapitel som är obegripligt sega och onödiga. Dialoger som, som sagt, kan vara snärtiga, men varför finns de alls i boken? Barn i förskoleåldern upp till årskurs sju som talar som om de är förlästa ljus i tredje ring. Vid sidan om familjens sönderfall försöker Foer också skriva om huvudpersonen Jacobs förhållande till sin egen identitet som jude och landet Israel. Det är ett spännande grepp som dessvärre också trasas sönder av eviga dialoger och sömniga textutflykter som hade kunnat vara utmärkta och intressanta om de kapats med minst 50 procent text. Lite omruskad blir man som läsare när Foer låter Mellanöstern slås sönder av en enorm jordbävning följd av ett krig som han en tid hävdar har utplånat Israel innan det visar sig att så ändå inte är fallet (detta är ingen spoiler för ingen som läser detta och är vid sina sinnes fulla bruk kommer läsa boken), men inte ens detta lyckas hålla intresset vid liv då till och med detta grepp förslösas på svamliga mellanakter.
Grand Union
Zadie Smith är en klippa i samtidens litteratur, en riktig favorit med en mängd utmärkta romaner bakom sig. Men romaner är romaner och noveller är något annat och när Smith ger sig på novell-formen blir det inte lika bra. Historierna håller helt enkelt inte. Ibland kan en text mer se ut som en skrivövning än som att hon har något att berätta. Formen blir, som så ofta, viktigare än innehållet. Med det sagt så finns det, förstås, några godbitar också i novellsamlingen ”Grand union”, som ”Kelso Deconstructed”, där Smith skriver om mordet på Kelso Cochrane 1959. En bok att vid tillfälle låna på biblioteket.