Nyutgåva av Vinifiktioner

Nu finns novellsamlingen ”Vinifiktioner” som e-bok. Det är Saga Egmont som ger ut Bernt Danielssons och min fina bok på nytt. För er som missade den så består ”Vinifiktioner” av 13 noveller som har det gemensamt att vin förekommer, på något sätt, i alla berättelserna. Detta innebär nu inte att det är en vinbok utan just det: vin finns med i varje novell. Här kan man beställa boken på adlibris och här kan man snikläsa en novell.

PS En del har haft lite svårt för namnet. Det beror på att det är genialiskt. En blandning av vinifikation och fiktion.

Musik!

Gammel-magister Flanell

Han stod där uppe på scenen i aulan. I början av sin korta dragning, högst tio minuter lång, klamrade han sig liksom fast i talarstolen. De som satt närmast kunde se hur hans knotiga knogar vitnade när han tog ett fast grepp om talarstolens kanter. Allteftersom han talade och ju mer emotionellt berörd han blev, desto mer slappnade han av. Till slut föreföll han ha ingjutit i sig så mycket mod, eller kanske vrede och förtrytelse, att han utan rädsla eller tvekan kunde möta sina åhörare, det oregerliga havet av hormonstinna och ointresserade elever, denna om inte fientligt så i vart fall avogt inställda samling av aningslösa och naiva människor som inte hade vett att veta bättre.

Aulan fylldes två dagar i veckan, tisdag och torsdag, när skolan hade gemensam morgonsamling. Från porträtt upphängda på tegelväggarna blickade tidigare rektorer och kommunala pampar ner på den ofrivilliga samlingen av tonåringar, som hellre legat kvar hemma i sängen, kört moppe eller börjat dagens lektioner istället för att tvingas ta del av någon självutnämnd viktigpetters nonsens. Än var det kommunalrådet som infann sig för att han trodde han skulle bli populär när han berättade om den nya idrottshallen i kommunen, än var det rektorn som stod och skröt om något han möjligen gjort i en dröm (underförstått lät han alltid antyda något som borde få eleverna att se upp till honom, beundra honom eller åtminstone bli rädda för honom, detta hjälpte nu föga då alla, även de välartade, tyckte han var en pretentiös nolla), och ibland var det en förskräckt lärare som fick inta podiet, förbannande sig själv över sin egen dumhet, hur kunde han vara så obetänksam att han anmälde sig som frivillig till att leda en morgonsamling, att ställa sig inför en föraktfull hydra och de många uppgivna stönen och elaka skratten som ofelbart skulle möta honom? Det hände också att någon kom utifrån. En gång var en för länge sedan känd fotbollsspelare där. Han möttes mest av hån. Ingen visste vem han var och det landslag han spelat för var helt säkert mycket sämre än det nuvarande. Kanske hade spelarna på hans tid dessutom tokstora och urfula byxor i bomull och tröjor med snörning. Den ende som fått känna på något som kunde liknas vid uppskattning var mannen som kom för att berätta om traktorer, eller egentligen skulle han inte alls tala om traktorer, han skulle tala om surt regn, men då han råkade nämna att hans farfar byggt de första svenska traktorerna vaknade grabbarna längst bak i aulan: frågorna om de gamla traktorerna haglade över sonsonen som roat och stolt besvarade alla frågor till dess klockan ringde och det var dags att gå vidare med dagen.

Och där står han nu, gamle Flanell som gott och väl passerat pensionsåldern, i sin grå kostym, vita skjorta och svarta nylonslips, med sina vita hårtestar utplacerade som kasar på en kal bergsknalle, näsan med alla sina kratrar, den bestämda hakan och de väldiga öronen, som inte fungerat särskilt bra sedan en kollega och kamrat trampade på en mina i hans närhet, det var någonstans utanför Benin City 1969, mitt under brinnande krig, Nigeria mot Biafra, eller snarare två oheliga allianser mot varandra, på ena sidan Sovjetunionen, Storbritannien, Egypten och Nigeria, på den andra Frankrike, Israel, Portugal och Biafra, hursomhelst så trampade vännen på den där minan och slets itu medan magister Flanell fick sin hörsel förstörd och skickades hem till Sverige med omedelbar verkan. Två sjukvårdare mindre i det kriget.

Han borde inte stå där, i talarstolen, inför hydran, han borde vara död, flera gånger om, eller åtminstone hemma hos sig själv och sin trädgård, som andra pensionärer, men skolan behöver honom och hans enorma kunnande, alla hans sju flytande språk och därtill varianterna av swahili och så lite mandarin och ganska mycket kordofan (han reste mycket i Sudan när han skrev sin bok om den engelske äventyraren, ballongpiloten och översten Frederick Gustavus Burnaby, som stupade i slaget vid Abu Klea, där han fick ett spjut genom nacken), för att inte tala om hans insikter i världspolitiken och hans kunskaper i historia och geografi. Om det finns en sak alla i skolnämnden, rektorn, de övriga lärarna och Hem och Skola är överens om, är det att så länge Flanell är villig att undervisa är han välkommen till skolan: det är han som skiljer ut deras skola och stad från de övriga, mer medelmåttiga utbildningsanstalterna i länet.

Men eleverna kunde inte bry sig mindre. Alla vet att gamle Flanell kan det mesta, att han varit överallt och att han levt långa perioder i Afrika, men hur intressant är det på en skala? Flanell vet inget om modern musik, hur man trimmar en moppe eller hur spelet fotboll fungerar eller hur det är att vara 15 år, han kan inte spela elgitarr, är inte ett dugg cool. Däremot är han halvdöv och gammal som gatan.

Tar ingen hans parti? Står ingen upp för honom? Finns det ingen bland alla dessa ungdomar som är mogen och klok nog att lyssna och förstå? Jo, men skulle den personen vara så dum att den ger sig till känna skulle den snart drunkna i den bruna sörja av dumhet som översvämmar aulan var gång det ringer till morgonsamling.

Å andra sidan kanske Flanell haft lättare att nå ut till ungdomarna om han berättat om när han träffade den dödsdömde Roger Casement, mannen som avslöjade Leopold II:s övergrepp i Kongostaten, i cellen i London, 1916, då var Flanell 18 år, bara några år äldre än de ointresserade ungdomarna i aulan. 18 år. Hans föräldrar hade skickat Flanell på internat i England just innan kriget bröt ut. Han blev kvar tills det tog slut, då begav han sig till Afrika för att arbeta på en missionsstation i just Kongo, inspirerade av det Casement berättat för honom. Han hade kunnat berätta om Casement, som avslöjade oegentligheterna i Kongo, och i Amazonas, som blev adlad i England, men kom i onåd och dömdes till döden sedan han med vapen i hand försökte få Irland att med Tysklands hjälp bryta sig loss från Storbritannien. Och Burnaby, han kunde berättat om äventyraren Burnaby. Eller att han var god vän med Julius Nyerere och Indira Gandhi, att han träffat Dag Hammarskjöld och U Thant och Eisenhower. Åren som missionär i det inre av Afrika. Och det orättfärdiga kriget, folkmordet i Biafra, bara ett par år bort, men åhörarna är inte intresserade av att en miljon människor dog under de tre åren kriget pågick, att han då befann sig mitt i världens dittills mest kända svältkatastrof, allt det där är så avlägset, flera år sedan, och i Afrika, Afrika! Så långt bort. En annan tid, en annan värld. Snacka om att gammelmagister Flanell är mossigheten personifierad. Och nu står han där och talar om då och nu och sedan.

”Det hemska är att vi har den bästa tiden bakom oss, jag och min generation, kanske era föräldrar också, har upplevt den bästa tiden. Allt har gått åt rätt håll inom medicinen och alla har fått det bättre. I vårt land, i vår del av världen. Och det fortsätter så ett tag till. Men snart vänder det. Vi ser redan hur sura regn hemsöker oss, hur naturen tar skada av vår livsstil, hur miljöfrågan blivit något annat än skräp i dikeskanten.” Det är kommen så här långt i sitt tal som tagit sin början i merkantilismen och upplysningen och som omfamnat såväl Rousseau och Voltaire som Aristoteles och Keynes och Wittgenstein och Franklin D Roosevelt och Bretton Woods och Saltsjöbadsandan och risken för en oljekris och Nord-Syd-problematiken, som gammelmagister Flanell släpper sitt fasta tag om talarstolen, knyter och skakar sin ena näve i luften och utbrister med darrande stämma och tårarna rullande nerför kinderna ”Jag är ledsen att säga det, men vi har förstört er värld, och vi har alla det bästa bakom oss, snart vänder det, och sedan blir det bara sämre, förlåt mig!” Mitt i tiraden ringer klockan och eleverna reser sig slamrande och under glada skratt och anonyma tillrop – ”Gammel-gråt Flanell!”, ”Lipsill!, ”Ingen kan förlåta det där talet, Flanell, skäms på dig, gubbe!” – skyndar de ut på skolgården, kanske för att hinna ta en cigg innan lektionerna börjar om fem minuter eller för att hämta första lektionens böcker i skåpet. I den mån någon kommer ihåg något av Flanells morgonsamling så är det att han visat sig mer gaggig än någon kunnat ana. Året är 1973.

Seriemördaren i vingården

Varje morgon under skörden ankommer det på mig som arbetsledare att hälsa på alla skördearbetare. Jag tar dem i hand, en och en, ser dem i ögonen och kastar ur mig ett ”Bonjour!” eller ett ”Ça va?”, för det mesta fiår jag svar, ett ”Ça va”, ett enkelt ”Oui!”, eller, från de artigaste, rent av ett ”Ça va, et vous, ça va?”. Någonstans inbillar jag mig att detta att jag också står där i ottan, vaken och alert, får arbetslaget mer motiverat; alla dessa arbetslösa, hemmafruar, ensamstående, marginaliserade, poliser som tagit semester för att dryga ut kassan med några veckors skördearbete, rumäner och polacker, universitetsstuderande på lov och en och annan yngling som lyckats nästla sig till ett extraknäck via kontakter med gårdens ägare, madame och monsieur Lèger.

Skördearbetet är hårt. Ibland börjar dagen vid sextiden och slutar först tolv timmar senare, kanske ändå senare – de som hjälper till att rengöra korgarna och traktorsläpen vi använt under dagen blir kvar längre. Personalen i vinkällaren, ”källarråttorna”, de som kopplar slangarna och sköter pumparna och övervakar musten som jäser, blir kvar längst. Om pressen använts under eftermiddagen eller kvällen kan källarpersonalen blir kvar ända in på småtimmarna, eftersom pressen måste rengöras efter varje användning; ett grannlaga arbete, det händer till och med att råttorna väljer att inte åka hem efter jobbet, istället ber de att få sova på någon inte alltför obekväm plats i vinkällaren, eller så lägger sig de som har egen bil att sova i den.

I början av skördeperioden, den andra halvan av augusti, brukar det vara varmt redan när vi ses vid sextiden, men det är ändå bara en föraning om den prövande värme som dallrande snart ska infinna sig och sätta arbetarna på prov. Varje år är det någon eller några som svimmar. Som får värmeslag. De som är ovana vid klimatet begår, som vore det en av ödet förutbestämd dårskap, det vanliga misstaget att arbeta utan keps och att dricka för lite. Det är bara en tidsfråga innan de får solsting och blir liggande med feber och huvudvärk i ett mörkt rum. För att stämma i bäcken och hålla tempot uppe också sedan de ovana och de som inte längre orkar slutat dyka upp, inleder vi alltid med ett onödigt stort skördelag, en storm som otyglad ska dra genom vinfälten utan att jag eller någon annan kan kontrollera den. Stormens skördar innehåller alltid mer löv, kvistar och jord än de mer minutiöst genomförda passagerna som det så småningom lagom stora laget levererar.

Fram i september, särskilt från mitten av månaden, är hälsandet mer kylslaget. Det händer till och med att det ryker ur munnen när man säger sitt ”Ça va?”. Skördearbetarna ser då ut som flyktingar, på flykt undan höstens allt påtagligare kyla. Stickade mössor, gröna halsdukar i ull, för stora och lånade rockar, träningsoveralls-byxor i bomull, ibland i de mest barnsliga mönster och grälla färger: skillnaden mot de lättklädda stormtrupperna från augusti är frapperande.

Där står vi och småhuttrar och väntar på att alla ska dyka upp så vi kan avsluta hälsningsritualen, släcka cigaretterna och sätta igång arbetet, medan solen sakta ger sig till känna i horisonten och mörkret lyfter och de väldiga vinfälten runt omkring oss kommer i dagern, väl inbäddade i ett kylslaget morgondis. Bara några timmar senare är arbetarna lika lättklädda som de var i augusti; när solen står i zenit har kvicksilvret klättrat upp mot trettio grader.

Från vinkällaren hörs dunsar och dova ljud; arbetet där tycks pågå större delen av dygnet. Det är mycket som ska hinnas med innan dagens första druvor kan tas emot. Slangar dras och kopplas, pumpar startas och stängs av, vin och must pumpas runt, någon ropar en order ”Stop!”, metall slår mot metall, och längre bort startar traktorförarna upp sina maskiner: det dunsar när de lastar de sista korgarna på släpet, korgar som snart ska fyllas med söta druvor. Luften fylls av diesel och välsmorda motorer och hjulaxlar och damm som fastnat i oljan, en doft som snart blandar sig med dunsterna från markens rosmarin och fänkål och skördearbetarnas inte alltid så nytvättade kläder och kroppar.

På kvällarna i september, de som ofta blir sena eftersom färre arbetar, hinner både kylan och mörkret och fukten komma tillbaka innan arbetet är klart.

Ägarna till gården, madame och monsieur Lèger, sålde sitt pharmacie i Paris för några år sedan för att förverkliga drömmen om en ålderdom på en egen vingård i Provence. Pengarna räckte inte ända till  Provence, men som monsieur Lèger säger mest varje dag för att övertyga sig själv, ”Languedoc är inte så dumt det heller”. Domaine Solitude ligger på slättlandet någon mil från Bezier, omgiven av vinfält och åter vinfält, ett hav fyllt av carignan, grenache och syrah. Den som får för sig att klättra upp och ställa sig på skorstenen till det två våningar höga boningshuset kan se en skymt av Medelhavet. Innan pengarna började sina – allt var dyrare än paret Lèger tänkt sig och det visade sig vara hart när omöjligt för dem att sälja vinerna, i alla fall till någorlunda vettiga priser – totalrenoverades stenhuset och paret hann också investera i en ny traktor, automatiskt gallringsmatta och små korgar att lägga druvorna i under skörden, allt för att kunna förbättra kvaliteten på vinerna. Hade inte pengarna tagit slut hade de bytt ut tankarna, pumparna och slangarna också. Den största missräkningen var att de fått avstå från att köpa in amforor och nya ekfat, stora liggare från Österrike, gjorda av ek skördad vid fullmåne.

Ute i vingården har madame och monsieur Lèger lyckats bättre. Det är inte mycket dyrare att arbeta ekologiskt än konventionellt. De får köra mer med sina traktorer, den gamla New Holland och den nya Claas, och lägger ner lite mer arbete. Å andra sidan är deras traditionella, kontaktverkande växtskyddsmedel billigare än de systemiska produkterna från de stora kemiföretagen och det biodynamiska gödsel de använder får de till ett bra pris från en bonde inriktad på biodynamisk getost. På den tiden hon fortfarande kunde tala hävdade madame Lèger alltid att om bara de kontaktverkande växtskyddsmedlen appliceras vid rätt tidpunkt är de mer effektiva och pålitliga än de i kemifabrikerna framställda systemiska produkterna, gifterna.

Innan madame Lèger blev dålig var hon ute och inspekterade sina 40 hektar varje dag, också på söndagarna efter mässan som hon aldrig missade. ”Vinkällaren är Victors, vinfälten mina,” brukade hon säga och le mot sin man, som varmt log tillbaka och kände sig nöjd med den uppdelningen; den före detta apotekaren kan föralldel uppskatta en promenad bland de välskötta stockarna men det är arbetet i vinkällaren som vidrör hans inre strängar, de många momenten som måste skötas exemplariskt för att det ska bli vin och inte vinäger eller nästintill, det kunnande som krävs för att vid rätt tidpunkt skilja skalen från musten, den känsliga gom som är ett måste för den som vill optimera blenden…

Monsieur Lèger har alltid funnits vid min sida när de viktiga besluten ska fattas. I början, de första två åren, var han mest en belastning med sin obildade gom och många frågor, men allteftersom tiden gått har jag tvingats erkänna att han har en talang, en gudagåva, långt utöver det vanliga; han känner med en gång hur ett vin ska blandas för att bli optimalt, vad som kanske fattas i form av tid på tanken eller i ekfatet, om vi ska förlänga eller korta ner tiden för skalurlakningen: allt det där som tar oss andra en livstid att förstå och som, om sanningen ska fram, de flesta av oss aldrig lär oss. Vi bara spelar. Vi är önologer. Universitetsutbildade experter. Vem vågar ifrågasätta oss? Ser vi nöjda ut med en blend, brukar andra också se nöjda ut.

Jag är oerhört tacksam för att monsieur Lèger aldrig dragit ner byxorna på mig. Det måste vara lika solklart för honom som för mig, att medan jag famlar i mörkret mest hela tiden och förlitar mig på mina gamla läroböcker så är han en vinkällarens elegant, en vinblendandets Pelé. Han brukar låta mig komma med förslag och säga vad jag har på hjärtat, särskilt inför andra, han låter dem tro att jag är något, men när det kommer till kritan gör vi alltid så som han med sina milda ögon och stillsamma leende och ytterst diplomatiskt och subtilt bestämmer. Som tur är. Gårdens vinerna tog ett rejält kliv upp på kvalitetsstegen när han efter sina två läroår på allvar steg in i handlingen. Men det där tog slut häromåret när madame Lèger blev sjuk. Nu ser man honom bara när han sitter och håller sin hustrus hand på deras terrass, under det skuggande taket på sommaren, i solen på vintern.

Varför hon blev sjuk vet vi inte. Varför blir någon sjuk överhuvudtaget? Varför drabbar sjukdomen madame X och inte monsieur Y eller varför inte mademoiselle Z? Några menar att det beror på deras son, Ludovic. Det är på grund av honom hon blivit sjuk, och varför blev nu han som han blev? Och varför gjorde han som han gjorde? Kanske till och med någon undrar om han dog förgäves? Madame Lèger har säkert funderat en hel del på den saken.

Exakt vad som hände vet vi inte, men gården är liten, nyheter transporteras lätt och snabbt här och varken madame eller monsieur Lèger har försökt undanhålla oss något. Ludovic var alltid speciell. Redan som liten föredrog han sitt eget sällskap eller att umgås med föräldrarna och han älskade att vara korgosse. Efter grundskolan skickade föräldrarna honom, med hans goda minne, till en internatskola. En tid som är höljd i dunkel. Klart är att unge Ludovic laborerade med droger och att han drabbades av någon sorts psykos, som han sannolikt aldrig tog sig ur helt och hållet. Det var också under den här tiden han fick religiösa grubblerier. Så snart han fyllt 18 år och blivit myndig konverterade han till den lutherska tron, han lät håret och skägget växa och antog en alltmer kristuslik posture.

En tid levde han som uteliggare i Lyon och han gjorde minst två resor till Sydsudan, där han arbetade som volontär. För några år sedan slog han sig ner i Montpellier, några mil härifrån, i en luguber etta som föräldrarna betalade för. Det var nu han fick för sig att han kunde samla på sig sina medmänniskors synder. För att lätta bördan för oss andra vandrade han runt på stadens gator och torg och sög åt sig synder från folk han mötte; han fixerade dem och kände sedan hur synderna lämnade den andra personen och istället lade sig som en börda på hans eget samvete. Väl hemma i den lilla ettan hängde han upp sig på ett väl tilltaget träkors han fixerat vid det enkla rummets ena vägg. Hängande på korset mumlade han böner och gjorde vad han kunde för att få syndernas förlåtelse å allas dem han under dagen mött vägnar.

Hur länge det här pågick har väl inte gått att få klarhet i. Kanske ett år, kanske flera; han bodde i Montpellier i tre år innan han hittades död i sin lägenhet. Korset hade lossnat från väggen och fallit över honom så illa att hans skalle krossats. Om detta berodde på att han inte fixerat sitt kors tillräckligt väl eller, som hans mor menade, han helt enkelt samlat på sig så många synder att bördan blev för stor, lär vi aldrig få veta. Dog gjorde han i alla fall och madame Lèger som själv tydligen alltid haft religiösa grubblerier och funderat över hur människan blir fri från synd, fortsatte sonens grubblerier efter att dennes kors tagit med sig honom i döden.

Hon hade två hästar innan hon blev sjuk, madame Lèger. En liten spräcklig shetlandsponny som sällskap och en magnifik angloarab, en guldfux, att rida på när hon inspekterade vingården. Madame Léger älskade sina hästar, särskilt den vackra angloaraben – en ras som enligt madame Lèger var den yttersta förfiningen inom hästaveln, framtagen i Frankrike på 1840-talet i syfte att skapa en häst med det arabiska fullblodets styrka och uthållighet och det engelska fullblodets storlek och snabbhet. Ibland kunde man se ekipaget, guldfuxen och hans ryttare, spränga fram i full galopp mellan raderna av grönska. En vacker syn, det eleganta djuret och ryttaren med det grå håret fladdrande för vinden.

Hästarna går ute året om. När det blir som varmast på sommaren finner de skugga i det vindskydd madame Lèger byggt tillsammans med de båda vingårdsarbetarna, Hippolyte och Bertram – två numer medelålders herrar, båda från trakten, som började arbeta i vingårdarna direkt efter grundskolan. Så länge madame Lèger var frisk var det hon som skötte hästarna, höll rent i hagarna, fyllde på vatten när det behövdes, åkte och hämtade kraftfoder och beställde hem hö när det tarvades. Sedan hon blev sjuk har Hippolyte tagit sig an de båda djuren och även om de säkert saknar sin husmor har de det fortsatt bra.

Det har flera gånger slagit mig att det är självklart att Hippolyte är den som ska sköta hästarna. Namnet kommer från grekiskan och kan närmast översättas med ”den som befriar hästarna”. Varför hans föräldrar gav honom just namnet Hippolyte sägs bero på att fadern var besatt av speldjävulen och han trodde det skulle föra tur med sig om han döpte sin förstfödde till Hippolyte. Om det nu var så. Hursomhelst lämnade modern fadern bara något år efter att Hippolyte fötts och fadern gick långsamt ner sig i ett träsk av spelskulder och alkohol. Tydligen dog han redan innan Hippolyte nått tonåren.

När jag tar i hand med skördearbetarna får jag en bild av vilka de är, och kanske får de en bild av vem jag är, i alla fall klämmer jag till hårt varje gång så var och en förstår att jag är en bestämd man, en person som står vid sitt ord, en person man ska akta sig för att djävlas med. En del har ett lika fast handslag som jag, andra håller bara fram en slapp hand som landar i min näve som inte är sen att trycka; jag förstår inte varför de som redan fått känna på mitt fasta handslag envisas med att fortsätta hålla fram en slapp våffla dag efter dag.

Även om handslagen säger något om varje människa, avslöjar de inget om vad som rör sig i personens tankar. Därför kan jag aldrig förutse vem som kommer hoppa av under skörden och lämna oss övriga med en större arbetsbörda. Genom åren hade det där förblivit en gåta för mig. Att universitetsstudenterna lämnar gänget när deras skolor startar höstterminen finns med i beräkningen. Men alla de där andra, de som bara slutar dyka upp. Jag har frågat folk i skördelaget om någon vet varför den eller den slutat komma. Ingen vet någonsin något. Ibland, visar det sig, har personen rent av försvunnit helt och hållet. När det i år hänt väl många gånger kontaktade jag polisen och bad den undersöka saken. Det kanske inte är en polissak att folk slutar gå till jobbet, låt vara att det borde vara straffbart med tanke på den ökade arbetsbelastningen för oss andra, men det här att folk verkar försvinna helt och hållet. Ena dagen är de på jobbet, dyker upp i livsmedelsaffären, tar sig en espresso nere på baren och så, plötsligt, finns de inte mer!

Jag har börjat drömma mardrömmar om det där. Till min fasa hemsöks mina nätter av monsieur Lèger som med sina milda ögon och stillsamma apotekar-leende slår ihjäl skördearbetarna med en köttyxa. Utan att det stillsamma leendet ändras eller någon ondska kommer till ögonen slår han ihjäl dem, en efter en. Först några med ett slappt handslag för att de har ett slappt handslag, gissar jag, sedan någon för att den luktar illa och någon för att den sagt något dumt på kafferasten eller har sneda framtänder, inget skäl är för litet för att monsieur Lèger ska dyka upp i natten och ta livet av dem.

Jag kan vakna i min dröm, stiga upp och gå till köket i min tjänstebostad, en trea ovanför vinkällaren, och sätta på en kopp kaffe. Det märkliga är att jag är så svag. Orkar ingenting. Försöker lyfta perkulatorn utan att lyckas, och plötsligt viker sig benen under mig, de blir till modellera som inte orkar bära upp överkroppen, jag blir sittande på golvet, underkroppen är en klump modellera och armarna har blivit flera meter långa, men de orkar ingenting, de är som långa slangar som jag inte kan få styrsel på. Det är då monsieur Lèger dyker upp. ”Se där, där sitter du, min inkompetente önolog och vinmakare, min totalt oduglige förman på gården, en sådan nolla du är, Trichon,” säger han utan att uttrycket i ögonen eller det stillsamma leendet ändras; som vanligt har han på sig sin randiga bomullsskjorta och den vinröda scarfen i halsen, det grå håret är okammat och han har glömt att raka sig igen: hakan och kinderna är en vildvuxen, gråtonad stubbåker. ”Om det är något jag skulle vilja ha ogjort här på gården, om det är något jag önskar att jag inte gjort, så är det att jag anställde dig, herregud Trichon!, du är ju en jubelidiot, en gomdöv åsna! Men kanske blir allt bättre om jag åtminstone kan göra mig av med några av de värdelösa skördearbetarna, de som luktar illa, de som har slappa handslag och de som säger dumma saker? Va? Vad säger du om det, din lilla jubelidiot?” Jag får inte ur mig ett ord, jag bara sitter där och kippar efter andan, som en fisk på land, samtidigt som ångesten griper tag i mig och kramar sönder min i ett slag bräckliga bröstkorg och det är då monsieur Lèger ger mig en rejäl hurril. ”Men ryck upp er, människa! Jag säger ju att jag ska ta hand om saken åt er, precis som jag hjälpt er med allt annat här, precis som jag gett madame Lèger precis vad hon förtjänar, ha!, nu sitter hon där hon sitter och jag slipper höra på hennes tjatter! Erkänn att också ni gläds av detta! Så svårt som ni hade att ta hennes tillrättavisningar när ni gått vilse i vinåkerns spenat! Dumma, dumma människa!”

De där mardrömmarna har tärt på mig och jag har kommit att tycka allt mindre om monsieur Lèger, för vad är de där milda ögonen och det stillsamma leendet och ”hjälpen” och hans tystnad annat än ett sätt att få mig, få oss, att tro att han är en god och fin människa och inte alls en seriemördare? Ett tag trodde jag att det var en av skördearbetarna, en liten böjd man med små, lömska ögon och ett lika svettigt som slappt handslag som tog livet av sina kollegor, men jag har kommit fram till att det inte kan vara han, han verkar så uppenbart skyldig och skum, annat är det med monsieur Lèger. Och om nu upprepade drömmar är värt något så… Nu, för er information, kommer här tre polisbilar, inte den vanliga polisen, utan gendarmeriet, för att gripa monsieur Lèger, äntligen! Men de begår ett fruktansvärt misstag. De griper inte monsieur Lèger, som bara sitter där på terrassen och ser sorgsen ut vid sidan om sin orörliga fru. De griper inte ens den lömske skördearbetaren med det slappa handslaget, det kan de inte, han är död. De griper mig! Vilka idioter!

Arundhati Roy: The ministry of the utmost hapiness

För i runda slängar tjugo år sedan vann Arundhati Roy som första indiska författare Bookerpriset med sin lysande debut ”De små tingens gud”. Ifjol kom hennes andra roman, ”The ministry of the utmost hapiness” (”Den yttersta lyckans ministerium”), också den nominerad till Bookerpriset (vann dock inte). Under åren som gått mellan de båda romanerna har Roy skrivit flera faktaböcker och varit en flitig debattör. Hon värnar ursprungsbefolkningars rätt, slåss mot kärnvapen och mycket annat och allt detta kommer liksom i debuten till uttryck i ”The ministry of the utmost hapiness”, där såväl Bhopal och Union Carbide (numer Dow Chemicals i ett försök att smita undan skam och ansvar) som kashmirkonflikten och övergreppen från alla sidor i området och mycket annat spelar mer eller mindre framträdande roller. Men framförallt är detta ytterligare en lysande roman från Arundhati Roy som var HR med huvudet på skaft bör njuta.

Indien respektive Kashmir i musikalisk form.

PS Och så lite Gasoline för att hylla den idag bortgångne Kim Larsen.

Paul och Oscar

 

Det går inte en lördag eller söndag utan att Paul Cassemure och Oscar Liviticiuoso intar sina platser i de båda rottingstolarna vid det runda bordet framför barens entré. Därifrån kan de se allt som händer på den lilla byns öppna plats och det halvdussin caféer och restauranger som kantar platsen.

Byn i sig ligger på toppen av en gammal vulkan som bångstyrigt reser sig mitt i den platta landsbygden norr om Draguignan i sydöstra Frankrike. Utsikten från kyrkan, på toppen av toppen, är oändlig. I söder skymtar Medelhavet, i väster Aix-en-Provence och i norr Mont Ventoux, på andra sidan Avignon, flera mil bort. Den som vänder sig mot öster kan blicka ut över den gamla kyrkogården med sitt kaos av pampiga familjegravar, spruckna gravstenar med oläslig skrift, gulnade fotografier, duvor, kors och färska blommor. Det är många år sedan någon tyckte det var värt att lägga pengar på att hålla grusgångarna rena från ogräs.

Snett ner till vänster om kyrkogården går gatan som leder till den öppna platsen med caféerna och restaurangerna och bortanför den ligger själva byn: ett gytter av gamla stenhus från medeltiden och framåt, härbärgerande knappt 500 året runt-boende och lika många semesterboende. Strax utanför resterna av den gamla stadsmuren ligger det väldiga hotellet ”Des Ormeaux”, precis som den öppna platsen och flera av näringsställena uppkallat efter de väldiga almar som en gång i tiden sägs ha dominerat byn – märkligt, kan en och annan tycka idag, då det inte finns ett spår efter några almar, däremot desto fler plataner och kastanjer.

Flera av semesterboendena hyrs ut året runt och tillsammans med det stora hotellet fyller de ständigt på med nya turister som söker sig ner till caféerna i byns centrum, där de sätter sig för att ta en kopp espresso, en öl eller rent av en pastis när de vill känna sig lokala – i platanerna lät förre borgmästaren, Roger Brèsch, installera dolda högtalare där Georges Brassens och André Chiron gör sitt till för att turisterna ska känna att de får mycket Provence och därmed valuta för pengarna i byn. De modigaste av utbölingarna stegar bort till männen som spelar petanque och ber att få vara med. Det får de inte. Ingen turist har någonsin fått spela med byns män.

Som i alla andra byar i södra Provence finns där flera brunnar. Utan vatten, ingen bosättning. Störst är brunnen i bortre änden av den öppna platsen. En pampig sak dominerad av en lilja huggen i sten och lika rostiga som sirliga armar i järn, som sträcker sig ut från stenliljan mot brunnens kanter. Vattnet kommer direkt från en djupt liggande källa och är alltid friskt. Algerna på brunnens insida och mossan på stenornamentet har såvitt någon kan minns alltid funnits där. Under båda världskrigen på 1900-talet hjälptes byborna åt att skörda algerna en gång om året – allt som avvek från den stående menyn med kanin och kålrötter stod högt i kurs.

Den stora brunnen har kommit att bli en naturlig rondell för de få bilar, mopeder och cyklar som passerar genom byn, rätt över den öppna platsen, istället för att ta den nedre, snabbare vägen förbi bergstoppen och bosättningen där. Nu som förr står alltid några barn och lekar med små barkbåtar eller bara plaskar med händerna i brunnen med sitt ständigt rinnande vatten.

Baren där Paul Cassemure och Oscar Liviticiuoso huserar är byns äldsta. Den har hetat ”Les Platanes” ända sedan den öppnade 1867. Inuti består den mest bara av en lång bardisk och den som vill ta sig ett glas när mistralen tar i eller vinterns nordanvind sveper in från Alperna får göra det stående vid baren. Större delen av årets dagar fungerar uteserveringen – sommartid skänker de stora platanerna skugga och skyddar mot den dallrande hettan och på vintern släpper de kala och glesa grenarna igenom den värmande solens strålar.  Med undantag för bordet vid entrén står barens möblemang utspritt över en ansenlig del av den öppna platsens. Genom åren har de olika näringsidkarna både slagits, ljugit och mutat varandra för att kunna utvidga sin egen verksamhet. Nu råder sedan flera år status quo. Till vinnarna hör ”Les Platanes”.

För turisterna är Paul och Oscar två original som hör till deras semesterbild och som skänker dem känslan av att byn är genuin. Paul med sitt grå hår och ovårdade skägg och väderbitna ansikte med de ilskna ögonen och hans alltid lika smutsiga händer som håller i en Gauloise. Som taget ur en bok med fördomsfulla bilder. För att fullända den bilden är Oscar lika ovårdad med sitt på samma gång tunna och toviga hår, de vattniga, sorgsna, trötta och gamla ögonen, de otvättade kakibyxorna med alla fickorna och de grova kängorna och han har alltid ett pastisglas vid sin sida. Turisterna är övertygade om att båda är gamla som gatan och att de alltid har suttit där vid det runda bordet framför entrén till ”Les Platanes”. Byborna vet att Oscar suttit där mest hela tiden de senaste 40 åren, halva hans liv, medan Paul sitter där till och från sedan ett 30-tal år. Men för tillfället är det bara på helgerna de sitter där tillsammans.

Under veckans övriga dagar sitter Oscar ensam vid det lilla bordet. Paul Cassemure håller sig hemma måndag till fredag då han dömts till husarrest av tribunalen i Draguignan. Detta sedan han än en gång fått ett raseriutbrott. Annars hade han hållit sig någorlunda i skinnet sedan den gången han för ett par år sedan blev så förbannad på ungdomarna i grannlägenheten i det gamla, förfallna hyreshuset han bodde i i byns utkant, att han tog en slägga och slog ner väggen som separerade de båda tvåorna från varandra, gick in till de förvånade ungdomarna som hade inflyttningsfest, sökte och hittade varifrån oljudet kom, slog sönder högtalarna och gick därifrån. Just det raseriutbrottet förpassade honom till fängelset i Grasse i ett år.

Då han höll sina grannar ansvariga för den uppkomna situationen och sin nya belägenhet hade han lovat ungdomarna att ”slå dem sönder och samman” så snart han släpptes. När han samma dag som han muckat upptäckte att grannarna flytt sin kos och att han dessutom var vräkt, sökte han upp sin hyresvärd och såg med en hammares hjälp till så han fick tillbaka sin gamla lägenhet. Det raseri han kände över att ungdomarna kommit undan hanterade han genom att slå sönder sina nya grannars bil, en begagnad Renault Scenic. Alla visste att han var skyldig men det fanns inga bevis och ingen, allra minst de drabbade, vågade ens antyda att han skulle ha förstört sina nya grannars bil.

Skälet till att Paul nu var dömd till husarrest – han gick omkring i sin tvåa med en inte särskilt väl fungerande fotboja och hälsade glatt, så glatt en dysterkvist nu kan hälsa, på de båda kommunala poliser som varje dag under veckan kom för att kontrollera att han höll sig hemma – var att han fått ett utbrott på Charles Pocherin, den galne poeten i byn. Någonstans visste väl alla att Pocherin inte var alldeles galen, han var trots allt en uppburen och världsberömd diktare, men att allt inte stod rätt till hos honom, det var alla överens om. Så länge nu inte detta gick ut över någon annan fick den vimsige Pocherin hållas.

Kanske kan man nu få för sig att diktaren skulle vara till besvär för de övriga byborna. Så är inte fallet. Han är en ytterst timid, liten man med både en kropp och ett ansikte som påminner om en sparv. På huvudet bär han alltid en svart basker och oavsett om han har på sig sin grå kostym eller jeansen och fiskartröjan från Bretagne, den vita med de blå ränderna, är kläderna för stora. I ett samtal mellan fyra ögon undslapp sig vinbonden Roger Brèsch, som då var borgmästare i byn, till en reporter från ”Le Poète”, på plats för att göra ett reportage om Pocherin, att ”det spelar ingen roll vad fanskapet tar på sig, han ser ändå ut som en fågelskrämma, hehe”. Reportern uppskattade inte detta och skrev en tårdrypande text om hur utsatt den stackars Pocherin måste vara och vilket mirakel det är att han alls kan skriva, sinnebilden av den plågade poeten. (Brèsch förlorade nästa val, inte därför att byborna inte delade hans uppfattning, tvärtom tyckte de att han hade varit riktigt rolig när han sa det där om fågelskrämman, men de var måna om att dra turister till byn och ville inte att hugade resenärer skulle få intrycket att de inte var utbildade och sofistikerade i byn, precis som Pocherin.)

Nåväl, nu bar det sig inte bättre än att Pocherin i sin vimsighet råkat parkera sin gamla VéloSoleX, cykel med hjälpmotor, utanför dörren till trappuppgången där Paul Cassemure bor. Exakt varför han redan var så arg den dagen kunde inte Cassemure komma ihåg, men arg var han och när Pocherins gamla halvmoped stod där i hans väg blev han alldeles rasande. Först slog han sönder åkdonet och därefter gav han sig ut på jakt efter Pocherin. Som tur var fick den kommunala polisen tag i honom innan något mer hann hända. Redan veckan därpå dömdes Cassemure till en månads husarrest och för att undvika att polisen ska komma på honom smiter han bara ut på helgerna då byns båda poliser inte är i tjänst (ibland tar de till och med ett glas med Cassemure nere på baren efter att mässan är slut på söndagen).

Vid tre tillfällen har samhället försökt ta reda på varför Paul Cassemure är så arg och varje gång har psykologerna kommit fram till samma sak: Paul Cassemure är arg därför att han inte vet vem hans pappa är och för att hans mor aldrig berättade vem hans pappa är.

Paula Cassemure var barnlös tills hon som, om man får tro henne själv, genom ett mirakel blev befruktad och så småningom födde sin son, Paul. Då var hon redan närmare 50 år. En minst sagt ansenlig ålder för en förstföderska i början av 1950-talet. Trots ivriga påstötningar från såväl de lokala som de regionala myndigheterna envisades hon med att hävda att det var ett mirakel och ingen man hade varit inblandad. Med detta fick omvärlden låta sig nöja och med detta gick hon i graven 1999.

Pauls vän Oscar Liviticiuoso visste i likhet med övriga byn däremot mycket väl vilka hans föräldrar var. Reginald Liviticiuoso kom till Frankrike som en av General Haigs uppassare under första världskriget. Haig blev känd under epitetet ”Slaktaren” eftersom han hade en fallenhet för att beordra fram nya trupper och anfall även när det var uppenbart att det enda det skulle föra med sig var ändå större förluster. Då menige Liviticiuoso dels hade ett för Haig outtalbart namn, dels talade lite franska som han lärt sig hemma i Bristol inspirerad av de ”franska kort” han och hans jämnåriga vänner brukade titta på och som övertygade unge Reginald om att några fraser franska skulle kunna komma till pass någon gång, tog Haig genast chansen att skicka över sin passopp till Marskalk Fochs stab, när denne blev överbefälhavare för de allierade styrkorna och det tarvades språkkunniga hjälpredor på den allierade staben.

Genom sin nya post blev Reginald god vän med Patrice Brèsch, far till den senare borgmästaren Roger Brèsch. Patrice led svårt av hemlängtan och målade upp sin hemby i så lockande färger att Reginald bestämde sig för att stanna kvar i Frankrike efter kriget och följa med till den lilla byn i södra Provence. Väl där upptäckte han att allt Patrice berättat var sant. Eller nästan. Och hans, och Patrices och ytterligare tre mäns lycka, berodde på att alla andra män över 16 år dött under perioden 1914 – 1918. Så småningom, allteftersom pojkarna under 16 blev äldre, lugnade Reginald ner sig och slog sig med tiden ihop med Patrice syster Emilie Brèsch. I mitten av 1930-talet föddes så deras son Oscar.

Eller det är så det brukar heta. Sanningen är emellertid en annan – och det vet alla i byn, men av hänsyn till Oscar och byns anseende talar man tyst om detta. Reginald var egentligen tysk och passopp hos Erich von Falkenhayn och hette Wilhelm Schultze (Wilhelm efter kejsaren). Han deserterade redan 1916 i samband med slaget vid Verdun, gav sig till fransmännen och internerades i södra Frankrike. När kriget var över och han släpptes fri valde han att stanna kvar i det klimat och den trakt han funnit sig så väl tillrätta i. Efter att en period ha arbetat som hallick åt byns enda hora – Anaïs Beausejour, en dyster affär då det inte längre fanns några kunder – anställdes Wilhelm/Reginald som vingårdsarbetare hos familjen Brèsch och fick så småningom ihop det med Emilie Brèsch. Patrice, familjens nya överhuvud, var nöjd med att hans syster funnit en man och han tyckte om den samvetsgranne Wilhelm/Reginald, men han krävde av alla att hans version av vem Emilie gift sig med, alltså Reginald, skulle gälla. Och så är det än idag.

Det stod tidigt klart att lille Oscar hade ett problem. Han var sjukligt prokrastinerande. Han var absolut inte lat och han ville göra rätt för sig. Problemet var att så snart han tänkt eller sagt ”I morgon ska jag……”, trodde han att allt var klart. Han kände det i varje del av kroppen och han var oerhört tillfreds med sig själv, när han för sitt inre såg hur huset stod där färdigmålat eller skörden var bärgad. Detta ledde till att han gjorde mer och mer ”i morgon” och ”senare” ända tills han blev intaget på mentalsjukhuset i Pierrefeu. Där kunde man nu inte göra så mycket. De lyckades mildra symptomen en tid, men efter hans tredje period på sjukhuset insåg alla att Oscar han är som han är.

Det finns perioder då Oscar faktiskt får ett och annat gjort. Han stiger upp på morgonen, klär på sig, äter frukost, går ut i vingården utanför den gamla arbetarbostad han fått göra till sin på sitt kusinbarns Albert Brèsch vingård, deltar i arbetet som om han gjorde det varje dag, beskär på vintern, buteljerar på våren, gallrar i vinstockarna på sommaren, skördar på hösten och emellanåt kan han till och med hjälpa till att gräva ett dike, smörja en traktor eller byta ut trasiga stöttor i vingården. Efter arbetet går han så till sitt bord på ”Les Platanes” och tar ett glas pastis eller två.

Från de där aktiva skoven går han långsamt tillbaka till sitt normaltillstånd, som är att göra mest ingenting, men det händer att han blir riktigt illa däran emellanåt. När det är så illa ställt vaknar han och tänker att nu ska han gå upp och borsta tänderna och ta på sig och gå och ta en café au lait med en croissant på ”Les Platanes”, sedan ska han skynda sig tillbaka till gården och göra ett bra dagsverke. Problemet är att han inte får något av det där gjort. Så snart han tänkt det och sett det för sitt inre, känner han att han gjort det. I varje del av kroppen känner han att han gjort det. Han får träningsvärk av det hårda arbetet, njuter av croissanten och kaffet och tycker att skinnet spänner där han fått för mycket sol under dagen. När det blir så illa måste den lokala hemtjänsten komma hem till honom ett par gånger om dagen och ge honom näring intravenöst och tömma honom med en kateter. Under de perioderna står hans stol tom på ”Les Platanes”.

Ibland händer det att Oscar bara blir sittande i sin stol framför caféts entré. I sin egen lilla värld har han redan beställt en pastis och druckit den och nu sitter han bara och mår bra. När Paul försöker återkalla Oscar till verkligheten svarar denne oftast med ett leende och med att säga ”Jamenvisst, käre Paul, jag tar gärna en pastis till”, men när Paul beställer in ett glas åt sin vän så blir det stående där, för såvitt Oscar vet har han redan druckit upp det.

Oscar har haft flera jobb i sitt liv. Ingen arbetsgivare har behållit längre än en vecka.

Vreden, raseriet, ligger ständigt och pyr och puttrar i Paul. Han är som en vandrande vulkan i väntan på nästa utbrott, då raseriets varma lava kommer dra fram genom hans kropp och för en stund befria honom från det där tryckande, odefinierbara som tynger honom i varje vaket ögonblick. Att han med ett ständigt närvarande missmod och en så stor ilska inombords skulle bli någon form av missbrukare stod tidigt klart för alla i byn. Ett gemensamt bekymmer, men de menade att det är ju som det är med den saken och vi får göra det bästa av situationen, han är ju en av oss.

Paul kom att bli en våldsmissbrukare. Våld och raseriutbrott är det enda som kan få trycket i honom att lätta, iallafall för en stund. Det varma raseriet skrämmer honom för han vet vad det kan föra med sig. Samtidigt älskar han det. Den där känslan när raseriets lava strömmar ut i kroppen, ut i varje cell. Den ende i byn, de sommarboende inkluderade, som ännu inte fått känna på hans verbala eller fysiskt utövade vrede är Oscar.

För såväl byborna som turisterna är Paul och Oscar en del av byns identitet, där de sitter i sina stolar framför caféet ”Les Platanes”. De har fotograferats i smyg, de har fotograferats öppet (Paul har vid flera tillfällen fått raseriutbrott på folk som dykt upp i hans synfält med en kamera eller en mobiltelefon riktad åt hans håll), de har tilltalats artigt av sommarboende och turister som frågat var caféets toilette finns (Oscar har då vanligtvis inget svarat eftersom han känt att han redan gett behövliga instruktioner medan Paul skällt ut personen ifråga), de har porträtterats av såväl byns stora konstnär Yvonne Lambic som hötorgskluddar  utan vare sig självkritik eller självinsikt och de har synts världen över i flera filmer och TV-inslag från Provence.

Just idag sitter Paul som vanligt och spottar ur sig förbannelser över de för byns överlevnad nödvändiga sommargästerna och turisterna som börjat strömma till och den femton år äldre Oscar har äntligen bestämt sig för att berätta att han är far till sin nästan jämnårige vän och bordsgranne. I morgon.

Musik.

Marco Smedberg: Första världskriget

Vi behöver många välskrivna böcker om allt sådant som människan bör undvika att göra om. Att det sedan är som Hegel, och säkert någon långt före honom sade, att vi inget annat lär av historien än att vi inget lär av den, är en annan sak. Vi måste ändå försöka bilda oss och sprida bildningen till så många som möjligt i hopp om att åtminstone kunna bryta några onda cirklar.

Kanske skulle ett krig som Första världskriget, eller Det stora kriget, vara omöjligt idag. Ett krig där en majoritet av folket behandlas som boskap och slaktas i meningslösa och inkompetenta anfall beordrade av ledare lika avtrubbade som den som spelar krigs-spel med konsolen hemma i vardagsrummets soffa. Militärhistorikern och tidigare pansarofficeren och förre redaktören för Militär historia, Marco Smedberg, gör ett tappert och lyckat försök att på ett rättvisande vis behandla det stora kriget, historiens första världskrig, i sin omfattande bok ”Första världskriget”.

För den som är mindre intresserad av vapen och vapenslag och stridens och krigets taktiska aspekter än Smedberg och undertecknad blir nog de många beskrivningarna av alla slag en aning tröttande. Å andra sidan blandar författaren upp dessa fakta med ögonvittnesskildringar en masse och det ger både texten liv och gör kriget greppbart för läsaren. Dessutom har han lagt in flera öden och personer som intresserar läsaren dels genom den i sig ganska fantastiska delhistorien han berättar, dels därför att vi får höra om vad några av de många frivilliga svenskarna i kriget hade för sig (hur många vet att svenskar på officiellt uppdrag utbildade gendarmeriet i Persien vid den här tiden?). Han åskådliggör också skeendena från (nästan) alla perspektiv, vilket ökar värdet av boken. Snudd på ett standardverk – det jag kan sakna är mer fakta om hela bakgrunden till kriget och inte bara de som brukar anges (skotten i Sarajevo och det där). Dock ska ingen låta sig hindras av det: det här är en utmärkt bok om Första världskriget.

Mannen med julgransfoten   

Det var tydligen på grund av ett ”beklagligt misstag i sjukhusets administrativa apparat”, hans egna ord, som hans högerfot bytts ut mot en julgransfot. Detta var nu inte någon liten sak. Å ena sidan ansågs julgransfoten som den elegantaste och av många som den mest eftertraktade foten, å andra sidan var den långt ifrån okontroversiell i vissa kretsar.

När han lät sitt juridiska ombud ta upp saken med landstinget och sjukhusledningen och deras advokat, förklarade mannen från sjukhusledningen, ”Det har nog alltid varit så att vissa föds eller i vart fall blir högerhänta eller vänsterhänta, närsynta eller långsynta, ja ni vet, olika, och nu sedan några år blir en del enögda eller enbenta och än det ena och än det andra, kort sagt: Vi hinner inte med, vi har inte riktigt koll på läget och nu, ja nu drabbade det er, ni är långt ifrån ensam, och det är inget vi kan göra något åt och ni ska vara glad att ni alls fick en fot.” Han sa, ”Ja men nu bad jag specifikt om en kofot och vi var alla överens om att jag skulle få en ko…” Mannen från sjukhusledningen avbröt honom med ett leende som avslöjade en bländvit porslinsbrygga, ”Visst, men nu blev det en julgransfot, och titta på den människa!, skimrande grön och blänkande röd och fyra utfällbara stöd att fördela vikten på och dessutom, min herre, måste jag påminna er om att ni utan att ens behöva be om det, än mindre betala för det, fått gratis stickor i olika storlekar att balansera upp benet med vid isättningen och anpassningen, om ni någon morgon skulle vakna och inte riktigt passa i julgransfoten eller få till balansen,” här blinkade mannen från sjukhusledningen snabbt två gånger med sitt öga varmed han ansåg sig etablera ett hjärtligt och djupt samförstånd som det bländvita leendet ensamt inte kunde uppnå, ”och det vet vi ju att det kan ske, vet vi inte, hehe?”

Han fick några minuter tillsammans med den vassnästa läkare som valt ut och applicerat julgransfoten. Han ville fråga om skötselråd, om hur man håller foten blank och vad man gör om färgen börjar flagna, om särskild försiktighet måste iakttagas vid otjänligt väder, om det går att köpa till halkskydd, om det går att simma med den och så vidare. Inte minst ville han tala om TjugondeKnutRörelsen (TKR). Läkaren hade nu den lilla benägenheten att hon hellre ville tala om sina frukostvanor. Det gjorde hon med alla patienter oavsett vad för ingrepp hon gjort eller vad för diagnos hon hade att hantera. Detta var förstås ett problem såväl för det lokala sjukhuset som det regionala landstinget, för att nu inte tala om patienterna. När han frågade om TjugondeKnutRörelsen (TKR), som eftertryckligen kräver att Julen bara får pågå mellan Första Advent och Tjugondedag Jul, svarade hon, ”Jo, förstår ni, man kanske inte kan tro det men jag är en sådan där som tycker om att äta direkt ur originalförpackningen. Kan ni tänka er? Jag? Men så är det. Jag dricker mjölk direkt ur paketet och jag äter kaviar direkt ur tuben. Ja, ni vet. Sådan är jag.”

Som tur var förbarmade sig en bastant undersköterska med dreadlocks över honom, innan han en strålande dag i maj lämnande sjukhuset. Undersköterskan gav honom en putsduk och en liten plastflaska och sa, ”Här, sådana här dukar och putsmedel finns i alla apotek och jultillbehörsbutiker, de går också att köpa på nätet, kom ihåg ’www.tannenbaumshaum.de’, det är en tysk firma och de gör utan tvekan det bästa putsmedlet, och håll er för allt i världen inomhus i januari!”.

Det där sista hörde han inte riktigt och även om han gjort det hade han nog inte brytt sig om det. Varningar var inget för honom och hur tokigt var inte det, ”håll er för allt i världen inomhus i januari”? Således köpte han flera putsdukar och en låda med enlitersflaskor putsmedel från Tyskland och glömde bort varningen.

Tiden sprang iväg och det var snart den 14:e januari och han hann knappt lämna sin portgång på Jungfrugatan på väg till jobbet förrän en beige Ford Transit körde fram och tre svartklädda och maskerade personer slet in honom i bilen, som försvann med en rivstart. Det var sista gången han sågs i livet. Tre månader senare, efter snösmältningen, hittade några lekande barn honom tillsammans med sönderbarrade, bruna och plundrade granar och tidigare julgransfotspatienter på en undangömd grantipp i en skog utanför Mora. Julgransfoten har fortfarande inte återfunnits.

När lille Emil drabbades av priapism

(OBS! Mogna och känsliga läsare varnas! Läs inte den här texten!)

 

Nu ska jag berätta för dig hur det gick till när lille Emil, den illbattingen, drabbades av priapism och skämde ut både sig och sin mor och far. Nu kanske du inte vet vad priapism är? Det är en ofrivillig erektion som kan vara timmar eller dygn.

Det som hände var att Emil skulle cykla till Mariannelund och köpa en karamellstrut för pengar han tjänat på att sälja trägubbar till Svenssons Galleri i Mariannelund. Nu bar det sig inte bättre än att Emil slant på pedalen och slog mellangården i herrcykelstången och ett sådant slag kan ge priapism. Emil begrep väl inte riktigt vad som hände men han kände att det nog var bäst att släppa ut priapismen i friska luften eftersom byxorna med ens blev lite för trånga.

Hade människorna i Mariannelund kunnat sin FASS, hade allt kanske slutat väl. Nu var det inte så. Istället svimmade Fru Petrell när Emil kom cyklande Storgatan fram i sitt beklämmande tillstånd och Kommandoran ropade på polis. Det stod inte länge på förrän länsman gripit Emil och gått hem med honom till Katthult med Emils ena öra i ett bastant polisgrepp och den otyglade priapismen i fortsatt givakt.

När pappa Anton fick se Emil blev han så arg att han vrålade ”Men vad har du nu gjort, förgrômmade onge! Jag ska ge dig för att springa omkring med pillikocken i vädret!” Emils mamma förstod att om inte hennes lille gosse skulle få rejält med stryk gällde det att snabbt låsa in honom i snickeboa. Det gjorde hon och där fick Emil sitta till dess priapismen gav med sig tre dagar senare. Det var under den här tiden Emil täljde sin berömda gubbe ”Priapos”, som fick pappa Anton att på nytt bli rasande och som såldes till rekordpris på Priapism-galan i TV4 härförleden.

Hans Keilson: Vedersakarens död

Ytterligare en utmärkt bok att läsa för alla, och allra mest alla som nu dras med i de ogenomtänkta missnöjesropen och drömmen om den starke ledaren. Hans Keilson föddes i Tyskland lagom för att se det bruna invadera landet och människornas sinnen. Hur den egentligen destruktiva ideologin föreföll lockande och ofarlig. Inte ens Keilson själv vågade tro att det var så hemskt som det skulle bli.

Själv flydde han till Holland och gick under jorden där. Efter kriget dök han upp igen, började som psykolog så småningom arbeta med traumatiserade barn till dem som dödades i lägren. Före allt hände, 1933, var Keilson den sista judiska debutanten på förlaget S. Fischer med romanen ”Das Leben geht weiter” – något han själv kommenterat med ”precis i tid för att bli förbjuden”. Manuset till ”Vedersakarens död” ska ha legat nedgrävt i en trädgård i Holland mellan 1941 och krigsslutet. När boken gavs ut på engelska 1962 menade Time Magazine att det var en av årets viktigaste böcker. Nu är det Nilssons förlag/Absint som ger ut boken på svenska (här en tidigare recension av Keilsons ”Komedi i moll”).

Vad tycker jag då? Jo, det är, som sagt, en bok alla bör läsa. På gott och ont går texten ibland över i vad som mer liknar en essä och det blir mycket av författarens grubblerier. När Heinrich Detering, professor i litteraturvetenskap, poet och översättare och medlem i Tyska akademien, i ett efterord kommenterar de här passagerna får de nytt liv och betydelse, som tur är. Problemet med de nyss nämnda passagerna är att man skulle vilja bryta ut de viktigaste vittnesmålen om hur det var, hur det var möjligt och hur det kändes och bara göra en skarp, mer lapidarisk text av dessa. En tydlig bild av hur det kunde få ske och hur det var att tillhöra dem som inte längre var önskvärda.

Dramatiska och i boken med viss lättsamhet framställda passager om hur fadern packar en ryggsäck med bland annat tvål och brännvin inför sin avresa med tåget som vi vet ledde till döden, blandas med sådant här (den det handlar om är Hitler, som Keilson hörde tala och som för övrigt aldrig nämns vid namn i boken, inte heller nämns landet, vilket gör att vi lika gärna kan tala om en annan ledare i ett annat land och, inte minst, i en annan tid):

”Nu verkade han säker på sin sak. Därför började han gå till angrepp istället. Med fast övertygelse förkunnade han några sanningar, sanningar av så allmänt slag att var och en måste hålla med, antingen man ville eller inte: Mannen har rätt! Även om ingen där uttalade någon annan sanning eller betvivlade det som just förkunnats, låtsades han som om denne Ingen fanns och var gömd någonstans där i salen. Han hade uppnått sitt mål. De första bifallande ropen skallade. Begynnelsen på hans framgång! Hans mod växte, och han framförde ännu fler, allt modigare sanningar. Detta är sanningar som man först måste fundera över, så befängda tycks de vid första ögonkastet. Men ett korn av sanning finns det nog i dem. De hörde till hans program /…/ Även sättet det framfördes på var djärvt. Återigen gav han sken av att han tog itu med denne Ingen. Han upphöjde honom till vedersakare och inledde en kamp med honom inför allas ögon i salen. Ett fantastiskt påhitt! /…/ Där satt han nu (Ingen). ’Se, där sitter han, hör, vad han säger!’ Och sedan diktade han själv ihop allt som denne Ingen sade/…/ Men han lade alla frågor i munnen på honom, frågor som kom från hans egen hjärna, och då han själv hela tiden hade ordet, även när han enligt utsago lät sin vedersakare komma till tals, lyckades han hålla sina åhörare trollbundna/…/

Han gick till angrepp, kom med anklagelser, förlöjligade, slet sönder, slog till höger och vänster, i blindo, vederlade påståenden som ingen hade påstått och hetsade upp sig något fruktansvärt när han gjorde det. Den andre hade inte längre någon som talade för honom/…/ Han visste bara allt för väl vad han sade och pratade aldrig bredvid mun. När han vrålade, då visste han att han gjorde det. Det hörde till hans program, han hade räknat ut allt i förväg/…/

De övriga gästerna ägnade inte längre talet någon uppmärksamhet. De samtalade och skrattade.”

Mannen med ett spjut genom kroppen

När jag vaknade på morgonen och tittade ut ur min hydda var det första gången jag såg en död människa med ett spjut genom kroppen. Ni vet hur irriterande det kan vara med en sten i skon. Den ligger där och är i vägen och gör ont och varje steg gör den sig påmind. För att nu inte tala om hur irriterande det är med en skorpion i skon. Eller i håret. Senast det hände mig var i bushen i Uganda. Det var en svart, liten en. Eller jag tror det var en skorpion. Det såg ut som en skorpion. Fast sanningen att säga tittade jag inte efter så noga. Tog bara och kastade ut den ur skon, satte på fotbeklädnaden igen och trampade ihjäl kräket innan det hann fly.

Men ett spjut genom kroppen, det är snäppet värre. I alla fall så länge man lever. Är man död spelar det kanske inte så stor roll. Hursomhelst är det lite märkvärdigt det där, att vakna upp och se en död man med ett spjut genom kroppen utanför sin hydda i ottan. Det märkligaste jag varit med om sedan jag långsamt flanerade på Rue des Cordiers i Saint Malo, kaparen Surcoufs stad – om det är sant eller inte vet jag inte men Surcouf påstås ha haft följande dialog med en besegrad engelsman: ”Ni fransmän slåss för pengar, vi engelsmän slåss för heder,” säger den engelske officeren varpå Surcouf svarar ”Vi slåss alla för det vi inte har”.

Hursomhelst började Rue des Cordiers bölja när jag gick där. Upp och ner, och åt sidorna, som en hängbro i storm och gatstenarna blev hala och opålitliga. Stadens ringmur, vid sidan om Rue des Cordiers försvann i ett dis och folk trillade omkull och for skrikande ner i djupa raviner som öppnade sig vid sidan om gatan. De försvann tillsammans med sina skri fyllda av dödsångest och caféerna och brasserierna, ner i underjorden.

Det var just som jag trodde jag skulle trilla av gatan och välförtjänt hamna i Helvetet jag vaknade och här och nu undrar jag om inte Helvetet är att föredra, eller om det här är Helvetet. Ingen har talat om döda män med spjut genom kroppen när de varnat för Helvetet. Det har mer varit ett tjat om evig pina och brinnande fasa.

Döda ser ofrånkomligen döda ut när de är döda och hur skulle de kunna annat? De är stilla och stela. Men ej alls ofarliga. De döda lever nämligen. Nej, inte så att de går omkring som zombier eller plötsligt står upp och tar livet av oss. Men de kan vara smittade med allehanda sjukdomar, inte minst dödliga. Det kanske är just därför de är döda. Och det gör dem livsfarliga!

Har nu den döde ett spjut genom kroppen är kanske inte bakterier och parasiter och smittsamma sjukdomar det första jag tänker på. Å andra sidan… å andra sidan kanske någon satte ett spjut i mannen därför att denne sprang omkring och spred smitta. Pest!

Hur jag hamnade här? Det jag vet är att det var i samband med att jag blev påkörd av den lille gossen som jag tog ett steg in i tidskorridoren och började flyga. Med armar och ben utspärrade flög jag på kanske tio meters höjd fram över gatorna i Paris. Trots min bristande erfarenhet av aviation klarade jag enkelt av att styra och korrigera höjden. Ville jag till vänster lutade jag mig åt det hållet och ville jag uppåt tittade jag bara uppåt. För att öka farten fällde jag armarna bakåt och för att bromsa sköt jag fram dem – första gången jag bromsade tog jag i för mycket och fick till en sådan tvärnit att benen inte hann med och for uppåt och framåt så våldsamt att jag slog en kullerbytta i luften. Åh, så löjligt det måste ha sett ut! Där gick folk i godan ro längs Seine och såg mig komma flygande, barnen pekade mot himlen och ropade ”Titta! Titta! En flygande man!” och kvinnorna ”Oh! såå elegant han flyger!” och aviatörerna ”Och med vilken lätthet!” och just som alla fäste blicken på mig och jag stolt gled fram där som om det var den enklaste och mest självklara saken i världen, då slog jag på tvärniten som fick mig att se ut som den nybörjare jag var och folk skrattade och tänkte att det var väl inget märkvärdigt med den där, en riktig nolla, ingen riktig flygare, kom igen när det finns flygande män och kvinnor på riktigt, som i seriemagasinen och filmerna.

Den där olyckan hände i samband med att jag var i Paris för att rapportera från badmintontävlingarna på Champ de Mars. Varje sommar, i juli månads dallrande och kvävande hetta, byggs det väldiga området mellan Eiffeltornet och Ecole Militaire om till en gigantisk arena för den indiska, gamla bollsporten och allt fulländas av en uppsjö månglarstånd, bajamajor och en lekpark för de minsta barnen. Mitt uppdrag var att för ett pretentiöst månadsmagasin skriva en lång feature på händelsen i sig och för att dryga ut kassan skrev jag dels korta notiser för Svenska Badmintonförbundets hemsida, dels vulgära historier i badminton-miljö på uppdrag av en excentrisk miljardär som helt säkert inte var vid sina sinnens fulla bruk och som alldeles oavsett den saken hade märkliga böjelser. Hursomhelst så var jag på väg från presstältet, där jag druckit gratis kaffe och lagt upp en ny rapport på Badmintonförbundets sida – kan väl nu avslöja att jag inte kan skylla allt på det som sedan hände och visst, det är sant att jag av misstag blandade ihop texterna jag skrivit åt miljardären och Badmintonförbundet, vilket fick det sistnämnda att med omedelbar verkan att säga upp sitt avtal med mig och den förre att be om mer – när olyckan var framme.

Gossen som körde på mig med en stegway övningskörde med sin pappa. Detta gick till så att pappan småsprang vid sidan om och hjälpte då och då pojken på åkdonet; om lillen sträckte armarna uppåt så mycket han kunde nådde han precis upp till handtagen på styret. Det är ingen överdrift att säga att han hade nollkoll och när pappan trillade omkull i gruset i gången mellan presstältet och månglarstånden, fortsatte den lille marodören framåt i full fart. Åkdonet accelererade och gossen, som sin ringa ålder till trots insåg att han befann sig i fara, skrek för fulla muggar. Detta hjälpte nu inte alla och vi var några stycken som inte hann ta betäckning när den skenande tvåhjulingen med full fart och sin lipande jockey störtade in i oss, jag där jag försökte korsa grusgången, de andra där de stod och köade och småpratade vid kiosken med vatten och läsk.

I samma stund jag blev påkörd steg jag till väders och jag såg förödelsen från tio meters höjd. Stegwayen envisades med att vilja fortsätta framåt men hindrades av den raserade kiosken och fallna kroppar. Ungen stod kvar med fullt gaspådrag och skrek ända tills pappan hann fram med blodiga knän och dammiga shorts och slet med sig sitt barn innan han lade benen på ryggen. Jag följde efter honom en liten bit men tappade både intresset och spåret när han rusade ner i Metron vid Ecole Militaire med sin skrikande unge under armen.

Jag fortsatte istället norrut. Kom fram till Seine och följde dess kajer. Quai Montebello, Quai de la Tournelle, Quai de l’Hôtel de ville… Jag såg alla lådorna som om dagen blir månglarstånd och en arg månglerska som skällde ut en turist som försökte ta en bild av hennes utbud. En bit därifrån plockade en flink ficktjuv åt sig en annan turists plånbok – först stötte tjuven till en liten flicka så hon tappade sin glass och när turisten, kanske var det barnets far, försökte trösta ungen slog den förslagne skurken till. Och överallt dessa döda, frasiga juli-löv på trottarerna, slagna till marken av torkan och hettan, och caféerna med sina croissanter och café crème, brasserierna med sina ostron och kypare i svart och vitt och enkla viner från Loire och Beaujolais och aligoté från Bourgogne och muscadet till skaldjuren. Bilarna som rusar fram som vore det en ständigt pågående tävling om att hinna före allt och alla till varje trafikljus och genom varje rondell och sirenerna från Police Nationals småbilar, turisterna i shorts, ungdomarna vid Place Saint Michel och framför Nôtre Dame och i Tuilerierna, alla broarna, den väldiga fasaden till Louvren och så plötsligt! den ljumma doften av parisnatten. Jag hade alldeles glömt bort tiden, där jag svävade över Paris och lät mig charmas av skönheten, dofterna, människorna och atmosfären. Jag styrde söderut, mot Montparnasse.

Det var nu jag kom ihåg att jag just som jag blev påkörd, inom loppet av några sekunder, innan jag lyfte, drog mig till minnes en uppfinning jag gjort som liten. Eller egentligen var det ingen uppfinning. Snarare en utveckling eller förädling av en uppfinning. Medan andra nöjde sig med att med hjälp av en klädnypa fästa en kartongbit på ett stag vid framhjulet och på så vis åstadkomma ett slags motorljud på sin cykel, försökte andra styra mekanismen med ett snöre så de antingen kunde sätta på eller stänga av ljudet. När cyklisten drog i snöret sattes kartongen mot ekrarna och började smattra, eller så drogs kartongen bort från ekrarna och ljudet upphörde. Problemet med det där var att cyklisten var tvungen att så att säga återställa allt efter att en gång ha dragit i snöret. Det genialiska i min lösning var att jag applicerade två snören i kartongbiten: en för att sätta på ljudet och en för att stänga av det. Ett fint minne.

Gissningsvis hade jag en förnöjsamt leende på läpparna när jag hängde där ovanför Montparnasse och hade tankarna på annat håll när plötsligt pappan till den lille gossen uppenbarar sig. Han verkar tro att jag följt efter honom och jag ser hur han skakar på huvudet, ber sin son backa undan och så tar han fram ett spjut och slungar det med full kraft mot mig. Jag känner hur spjutet genomborrar min kropp och jag faller mot marken och landar framför en hydda i bushen. Till min förvåning tittar snart någon ut ur hyddan och det är jag, nyvaken och livrädd för mig själv och med en liten skorpion i håret, redo att sticka.