Ny roman i höst!

Från och med nu går det att förbeställa (i Din lokala bokhandel) eller ”bevaka” (i Din nätbokhandel) min nya roman, ”Herdedikter & Mord”. Böckerna kommer börja levereras från förlaget den första december. Citerar förlaget:”En herdepojke försvinner spårlöst utanför den provensalska hålan Riensac. När den lokala polisen går bet på att lösa gåtan infinner sig flera detektiver för att hjälpa till. Bland dessa kommissarie Maigret, Tintin och Miss Marple. Lars Torstensons femte roman är en burlesk deckare. Eller kanske en skröna fylld av skrönor. ’Man ska ha kul när man läser den här boken,’ säger författaren.

Herdedikter & Mord är Lars Torstensons femte roman. Han har dessutom skrivit ett flertal vinböcker,  två novellsamlingar och en humorbok om det katalanska köket, Mama Lopez Catalanske Kogebog”, som 2001 belönades med World Gourmand Cookbook Award och utsågs till ’Årets udgivelse’ i Danmark av Berlingske Tidende.”

Bonden & Vägskrapan

Grusvägen bredde ut sig mellan de tre små byarna, utspridda cirka tre kilometer ifrån varandra. Just vid bondgården svängde det bruna vägsnöret skarpt åt vänster för den som skulle till den Bortre byn och åt vänster för den som skulle till den Hitre byn – den tredje byn, Ändadärborta, låg bortanför den Bortre byn. Dit, till byn Ändadärborta, åkte traktens folk nästan aldrig till. Den låg för långt bort. Dessutom fanns allt som behövdes hos Sven i den Bortre byn. En lanthandel som hette duga. Med ost, mjölk och köttfärs och grönsaker och godis, fiskespön, huvudvärkstabletter, batterier, grepar, skruvmejslar, skottkärror och gräsklippare och djupfrysta varor av alla de slag, till och med apelsinjuice. På fredagar kunde den som beställt i förväg dessutom hämta ut både fisk från Göteborg och sprit från Systembolaget.

På somrarna cyklade barnen på gården till Sven för att köpa godis, glass och serietidningar. På vintern, då den annars så brunt knastrande vägen svepte genom landskapet som en vit reptil, tog de sparkstöttingen i samma ärende, och året runt hände det minst en gång i veckan att Bondens fru eller Bonden själv satte sig i den blå Volvon och körde till Sven för att inhandla vad som behövdes för att hålla igång hemmet och dess invånare: Bonden, Bondens fru, hundarna, katterna, barnen och undulaten. Bara undantagsvis for de till stan strax norr om byn Ändadärborta för att storhandla på Willy’s.

Utanför Svens lanthandel i Bortre byn fanns en varuautomat så Sven kunde serva traktens befolkning dygnet runt hela veckan, söndagarna inräknade, till och med under mässan. I automatens många luckor fanns det nödvändigaste: kokosbollar, Käck, Skotte, apelsiner, äpplen, Pigalle, Samarin, Luxus kaffe och Salvequick. På lördagseftermiddagarna samlades traktens ungdomar framför lanthandel för att umgås. Ibland handlade de i varuautomaten, ibland inte. De yngre satt på sina mopeder och cyklar medan de äldre smidde planer för kvällen i sina Volvo Amazon och Opel Ascona med påklistrade fartränder och burkiga ljuddämpare av märket Thrush och inhandlade via postorder.Själv arbetade jag på gården som dräng. Vi var två stycken som gjorde det. Karlsson och jag. Han var gammal som gatan, Äldre än Bonden, och själv hade jag sommarlov. Gymnasiet i stan norr om byn Ändadärborta. En annan värld. Modern i jämförelse. Fri från dunster från ladugårdar, gödslade fält, svinhus och gamla plogar och harvar. Fri från ljudet av den porlande bäcken, de knattrande och stånkande traktorerna, kornas råmande och tystnaden när allt släcktes ner någon gång mellan Rapport och Aktuellt.

Hursomhelst så var han gammal, Karlsson. Bodde ensam i ett torp i skogen. Kallvatten och utedass. Vedspis och öppen spis. Kammare, kök och ett vardagsrum. Råttor på vinden. Han luktade Karlsson. Rök, gammal skit, snus och Gud vet vad. Men man vande sig. Det var också vad Bonden sa när han såg hur jag våndades första dagen vi satt och åt frukost tillsammans i köket på bondgården. Bordet var dukat med bröd av alla de slag, prickig korv, smör och ost, och kaffe förstås och grädde till det. Bonden själv åt dessutom sill och mosade ägg och Karlsson sörplade i sig havregrynsgröt så det stod härliga till och det rann mjölk utmed hans skäggiga hals. ”Du vänjer dig vid Karlssons kroppsliga odörer,” sa Bonden. Och det stämde. Efter någon vecka hade jag vant mig. Då kunde jag också titta på Karlsson när han åt utan att äcklas av hans tandlösa mun och löständerna vid sidan om tallriken med havregrynsgröten och snuset som rann i mungiporna också då han åt.

Bondens fru satt med oss ibland men för det mesta skjutsade hon barn till skolan eller var och arbetade på läkarcentralen i stan norr om byn Ändadärborta. En riktig globetrotter. Åkte till stan flera gånger i veckan.

Också Bonden var gammal, tyckte jag, och hans fru. Barnen var däremot unga och små. Egentligen ganska gulliga och snälla, men jag tyckte inte om dem ändå. Det hörde liksom till, tyckte jag, att inte tycka om äckliga småungar. Däremot tyckte jag om hundarna. Till och med schäfern Amanda som hade något fel i huvudet och kunde bita en närsomhelst. Men hon fick vara kvar. ”En bra vakthund,” tyckte Bonden och menade att det övervägde det faktum att Amanda bitit inte bara Bonden och hans fru utan också tre av de fyra barnen, Karlsson, mig och veterinären, som fick åka till läkarcentralen och tvätta rent både låret och underarmen och sy på båda ställena. Tretton stygn inalles.

Till skillnad från sin hustru var Bonden liten och tanig. Fast han hade en rätt stor mage och en krokig näsa och stora fötter. Han såg snäll ut och var snäll. Blev sällan arg. Men det kunde hända, vilket vi strax ska få höra mer om.

Karlsson luktade väl så illa för han var ensam och aldrig riktigt fått lära sig att ta hand om den kroppsliga hygien, eller någon hygien överhuvudtaget. Han föddes i torpet där han bodde när vi arbetade ihop och där levde han tills han en dag  blev hämtad till ålderdomshemmet i byn Ändadärborta. Det sägs att han dog när personalen skulle tvätta honom vid ankomsten. Fyra personer och en rejäl sax behövdes för att få av honom kläderna och han dog tydligen när han sänktes ner i badkaret. Fast några vill göra gällande att Karlsson tog stryptag på två av vårdbiträdena och sånär ströp dem, men när de svimmade av syrebrist föll de över Karlsson som då trycktes ner under vattenytan i badkaret och drunknade. De båda vårdbiträdena kunde räddas med hjälp av hjärtmassage och konstgjord andning. Ingen hade riktigt tid att ta sig an Karlsson där han låg livlös strax under vattenytan.

II

Vägskrapan, eller väghyveln, var en Nord-Verk 130 HVT. Gul och stor. Lång. Sex hjul. Fyra bak, två fram. Strålkastare både bak vid hytten och på den långa ramen mellan hytten och framhjulen och den främre skrapan. Huvudskrapan satt som sig bör strax framför hytten, och motorn strax bakom, ovanför de fyra bakhjulen. Med de där strålkastarna som ögon och den långa kroppen såg vägskrapan ut som en insekt. En slags gräshoppa. Fjorton ton! Så mycket väger Nord-Verk 130 HVT och den är nästan elva meter lång, två och en halv meter bred och över tre meter hög. En strängspridare på 243 cm och en 200 hästars Volvo TD70 B.

Den var som en kär vän, vägskrapan, där den kom hasande med skrapljud och bolmade rök längs grusvägen. En gång i månaden kom den och jämnade till det bruna knastret och spred ut rullgruset som samlats i vägkanten. Det var alltid en speciell känsla att köra hem med mopeden efter arbetsdagen när vägen var nyskrapad. Till och med Karlsson, som cyklade till jobbet, menade att det var en speciell känsla att cykla på vägen när skrapan gjort sitt. ”De e allt annevesare å côkla när syrsa gjort sitt,” sa han för han tyckte också att vägskrapan såg ut som en insekt och särskilt då en slags syrsa.Han som körde vägskrapan verkade vara snäll. Det tyckte vi allihop på gården och alla andra i grannskapet. Han brukade vinka åt oss när han for förbi om vi stod där och reparerade stängsel i dikeskanten eller kanske tog hem korna för det var mjölkdags eller hyvlade plank eller målade om ladugården. Fast den här dagen hade han tydligen bråttom. Han skulle hem till Frida Jonsson i Bortre byn, fick vi senare veta. Kaffe med dopp. Sju sorters kakor. Bullar och sockerkaka. Vetelängd. Lyckosten.

Men även om en kan förstå att han hade bråttom hem till Frida Jonsson och det utlovade kalaset visade han anmärkningsvärt lite tålamod när han kom skrapande och bolmande genom kröken vid sidan om gården, för när han fick syn på de nyanlända armeringsjärnen till en nyss påbörjad ladugårdsutbyggnad på gården – bonden hade beställt hos Sven som ordnat fram armeringsjärnen och sett till att få dem levererade: idag på morgonen hade en lastbil lämpat av de rostbruna spirorna vid sidan av vägen, i kröken; varför han lagt dem just där har vi aldrig fått veta – tvärnitade han med ett gnisslande ljud och gav sig till att tuta med sitt brötiga signalhorn. Det lät som en ångbåt. Det sa i alla fall Karlsson och han visste vad han talade om. Han hade arbetat som mässpojke på en ångslup i sin ungdom. När det nu kan ha varit.

Bonden, Karlsson och jag nackade hönor på gårdsplanen. Bonden tog tag i hönorna, slängde upp dem på huggkubben och högg huvudet av dem. Jag fick sedan försöka fånga de undflyende och huvudlösa kropparna innan de försvann ur synfältet för oss. Karlsson samlade upp så mycket blod han kom åt. Han var övertygad om att färskt hönsblod var det som höll honom vid liv och efter varje hönsslakt kände han att han fyllt på blodreserven för ett år till. ”Ett år i tajet mä hjälp utå höneras blo’, de e mi melodi,” sa Karlsson.

Vi var alltså upptagna och agerad inte direkt. Kanske tog det till och med ett litet tag. Säkert fem minuter. Till slut fick han som körde vägskrapan nog. Han petade i en växel och drog på med sin 200 hästars Volvo TD70 B och det hördes ett förfärligt gnisslande och kvidande när han körde iväg och lämnade efter sig en liten skog av uppåtböjda armeringsjärn.

När bonden insåg vad som höll på att hända och vad som hänt rusade han hjulbent upp till vägkanten och ställde sig vid de deformerade armeringsjärnen, satte händerna i sidorna och glodde efter den undflyende vägskrapan som hastade iväg i säkert 20-25 km/h längs den enorma raksträcka som ledde till nästa tvära krök på grusvägen. Så kom raseriet över bonden på riktigt: han tog av sig sin mössa från Västsvenska lantmän, grön och med en genomskinlig plastskärm, höll den i handen han åter satte i sidan medan han hötte med den andra näven i luften och med en ursinnig gest – detta imponerade på mig för Bonden hade bara tre fingrar på den handen, han hade alltid gillat sådant som smäller och hade lekt vildsinta och för grannskapets brevlådor förödande lekar med hemgjorda påsksmällare som liten och sedan fått sitt lystmäte under rekryten i Skövde, där han lyckats spränga bort några fingrar och en bit av vänster hand – gav han luft åt sin upprördhet, frustration och ilska. ”Din, din, din förbannata apa!” ropade han så efter vägskrapan.

III

Kanske förvånad över den egna ilskan, kanske imponerade av den förbannelse han just i djupt vredesmod utslungat stod Bonden alldeles stilla i en evighet som varade några sekunder, så ryckte han till och började springa på sina krumma ben mot närmaste traktor. Han såg rolig ut när han sprang, Bonden. Hjulbent hade han alltid varit och nu när benen dessutom börjat krumma stapplade han fram närmast sidledes. En del kallade honom fortfarande för ”Hjulet” och ”Tunnel-Karl” fast han slutat spela fotboll för länge sedan. Han hade spelat back i Hitre byns lag och gjort sig känd för sin långsamhet och förmåga att låta sig tunnlas på: han var helt enkelt så hjulbent att han inte kunde stoppa bollen om den spelades i knähöjd rakt mot honom.

Traktorn som stod närmast till var gårdens långsammaste. En gammal Massey Ferguson 65. Detta bekom inte den rasande Bonden som hävde sig upp bakom ratten, startade och satte med ett litet skutt iväg efter vägskrapan.

Där stod sedan Karlsson och jag en stund och tittade efter den undflyende vägskrapan, nu snart framme vid kröken vid den långa rakans slut någon kilometer bort, och den jagande traktorn, i rakans början. När vägskrapan sedan länge var försvunnen och Bonden kommit fram till kröken suckade Karlsson och pekade menande mot hönorna som vi nu fick nacka på egen hand. Karlsson höll i yxan och jag jagade undflyende kroppar som om ingenting hänt. Enda skillnaden var att Karlsson var upprörd över allt blod som nu gick till spillo.

Först flera timmar senare kom Bonden tillbaka. Vi var klara med hönorna och hade städat upp på gårdsplanen och skulle just gå in och förbereda ladugården för natten. När Bonden i försiktigt gemak puttrade in på gårdsplanen och parkerade traktorn på samma plats där den stått då han i raseri äntrat den, stannade vi upp och ställde oss att glo frågande på honom.

Bonden klättrade ner från traktorn, gick förbi oss med en avvärjande gest och styrde stegen mot ladugården och vi hörde honom muttra ”Äsch, när ja hann ifatt’en sto’ skrapa parkerater hos Frida Jonsson i Bortre byn å ja kunde omöjlijen komma ihåg varför ja va så arger, ilskan å raseriet hade runnet å mäjj, så ja vände hemåt men då feck ja bensinstôpp, de va därför de to’ sån ti’, han som kör vägskrapa va snäller å hjälpte mäjj mä diesel, men nu pratar vi inte mer om de, djura väntar.”

Musik.

 

 

 

Allan Karlssons död

Det tog  exakt två veckor, en timme och fyra minuter för Allan Karlsson att dö. Mer precist än så kan dödskampens längd inte fastställas. Tiondelar och hundradelar för att nu inte tala om tusendelar är alltför små enheter för att kunna mäta liv och död. Det kan tyckas orättvist, för skillnaden på låt säga en hundradels liv och död kan vara stor för individen i fråga. Men när det gäller själva dödens inträde så är den inte på tusendelen eller ens på tiondelen när. Så fort går det inte. Inte ens då ”döden är omedelbar”.

I Allan Karlssons fall stämmer kanske inte ens två veckor, en timme och fyra minuter som tidsangivelse på dödskampens längd. Han själv menade, så länge han levde, att hans och alla andra människors och djurs dödskamp börjar redan i födelseögonblicket. I så fall tog det Allan Karlsson 63 år, fyra månader, två veckor, en timme och fyra minuter att dö.

Allan Karlsson dog ensam i sitt sovrum, hemma på Lindgatan 14B, en trappa upp. I lägenheten han kom över i ett av det kommunala bostadsbolagets hus i samband med att han flyttade tillbaka till södern efter sin avstickare norröver. Det var inget han planerat, att dra norröver. Han gick el- och tele på gymnasiet. Praktisk linje. Satsade på en karriär hemmavid. Eller nästintill. Så gott det gick. Hursomhelst kom han att arbeta med el och tele större delen av sitt liv. Ända tills småföretaget han arbetat för de senaste 20 åren köptes upp av ett större bolag för fyra år sedan. Då blev han arbetslös och på den vägen blev det, till dess han nyligen dog 63 år, fyra månader, två veckor, en timme och fyra minuter gammal.Yrkesvalet var inget Allan Karlsson någonsin ångrade. Tvärtom var han mycket tillfreds med det. Han gillade att dra kablar, montera in diskmaskiner och att lösa tekniska problem, som varför säkringen hela tiden löste ut i Jonssons svinhus på Kullens gård utanför Berglunda by. Det var det bästa med jobbet, tyckte Allan Karlsson, att resa runt på landsbygden och skapa ljus och värme åt traktens bönder och en och annan grönavågare. Påminde honom om hans egen uppväxt i torpet på Stora Järns gård, där han växte upp med sina föräldrar och två syskon. Lillasystern Mona Karlsson, gift Berggren, och storebrodern Urban Karlsson. Systern hade han inte träffat på två år, hon bodde alltför långt bort, ända uppe i Umeå. Men de hade kontakt lite då och då, via telefon och Skype. Storebror Urban Karlsson hade varit tio år äldre än Allan Karlsson och var död sedan ett år. Trillade ner från en stege när han skulle byta lampa i hallens takarmatur i sin och hustruns fyra i Mariefred. Bröt benet och slog i huvudet så illa att det blev stopp i hjärnan.

Märkligt det där med det brutna benet, brukade Allan Karlsson ibland tänka. Det hade ju verkligen ingen betydelse med tanke på hjärnskadan och den påföljande döden. Eller hade det det? Kom ambulanspersonalen in där i hallen och hittade Urban Karlsson med ett brutet ben och befarad hjärnskada, tittade på varandra, nickade och började så spjälka benet? Spjälkas brutna ben alls nuförtiden? Sådana frågor och tankegångar irriterade Allan Karlsson. Han var el- och telemontör och sysslade inte med grubblerier och gordiska knutar. Behövde inte veta någonting om saken. Ändå kunde han inte låta bli att tänka på det. På storebroderns Urban Karlsson brutna ben och trasiga hjärna. Inte så mycket själva döden. Mer på ambulanspersonalen i så fall. Var det två män, två kvinnor, en man och en kvinna? Kanske en transperson? Eller två? Hade det någon betydelse? Bryr sig en person beroende på genus mer eller mindre om ett brutet ben eller en trasig hjärna? Men nej, ben spjälkas nog inte nuförtiden såvida det inte är ett benbrott som sker ute i naturen, slog Allan Karlsson till slut fast för sig själv, då, när han ännu levde, och ute i naturen finns knappast hallampor med trasiga glödlampor. Men om det gör det, slog det plötsligt Allan Karlsson, är de då gammaldags, halogen eller LED? Har de dimmer? Vad fäster man dem i? Granar? Tallar? Eller kan bara golvlampor komma på fråga? Och hur långt måste kabeln dras för att få tillfredsställande kraft? Kanske måste man bygga ett eget litet kraftverk? Leta reda på ett vattendrag och sätta en turbin där, eller montera upp ett litet vindkraftverk?

Möjligen hade Allan Karlsson för mycket tid att fundera på saker och ting de sista åren av sitt liv. När han vara arbetslös och satt ensam hemma i sin tvåa på Lindgatan 14B, en trappa upp. För det mesta satt han vid bordet i det lilla gula köket, med en kopp uppvärmt kaffe placerad i en brun ring på vaxduken. Någon mikrovågsugn hade han inte. Han värmde alltid kaffet i en kastrull på spisen. Mikrovågsugnar, var Allan Karlsson övertygad om, var ett djävulens påfund. Det kunde inte vara bra någonstans med de där vågorna som fortplantade sig ner i maten och drycken och sedan väl blev kvar där? Eller hur? Visst stannade de där osynliga vågorna, de där heta, livsfarliga vågorna kvar i det man utsatte för dem? Vart tog de annars vägen? Allan Karlsson var tekniskt lagd, det hade redan hans pappa, den arga snickaren, sagt när han var liten, och magister Thorell, den omtyckte läraren i fysik på högstadiet i Katrineholm, men han kunde inte begripa sig på mikrovågsugnen och dess osynliga värme.

Annat var det när han hade sitt arbete på Rasks El för att inte tala om när han arbetade som montör på stålverket i norr. Då hade han inte tid att fundera så mycket på fel saker, dumheter. I norr. Han bodde där i elva år och fyra månader. Mer exakt än så kan det inte sägas, för den där sista månaden, den femte, bodde han till och från där i norr, eller, han visste inte om han bodde där, Ulla hade sagt ifrån att nu fick det vara nog, allt var ett misstag, hon ville att han skulle ta sitt pick och pack och flytta söderut igen, här hade han inget att göra och hursomhelst var inte ungarna hans, de fanns ju redan när han kom till boet, små förvisso, men födda – och på väg mot döden, det hade han talat om både för dem och Ulla – utan hans hjälp och så fick det bli: han flyttade söderut igen. Hem till Katrineholm. Jobbade runt lite här och där tills han så småningom fick en ordnad och inrutad tillvaro igen. Rasks El blev navet kring vilket han och hans liv snurrade. Och den kommunala lägenheten på Lindgatan 14B, en trappa upp, förstås, den var också ett nav, eller åtminstone en fast punkt.

Rasks El. En firma startad av Erna och Nils-Erik Rask redan i det tidiga sextiotalet. 30 år senare tog sonen Nils-Gunnar Rask över. Allan Karlsson gillade dem allihop. Erna och Nils-Erik Rask och Nils-Gunnar Rask. Han gillade till och med Nils-Gunnar Rasks fru Beatrice Rask. Trots att hon hade ett konstigt och onödigt namn. Varför kunde hon inte bara heta Berit, tänkte Allan Karlsson mer än en gång där han stod framför Beatrice Rask och tittade på hennes fylliga läppar, potatisnäsan och de bågformade ögonbrynen. Rödhårig var hon också. Allan Karlsson litade inte riktigt på rödhåriga. Varför visste han inte, men han föredrog alla dagar i veckan alla tänkbara och otänkbara hårfärger, verkliga eller artificiella, före den röda. Hårlöst gick också bra. Själv var han lätt flintskallig och mest gråhårig när han dog. I sin ungdom, innan håret blev grått, hade han råttfärgat hår. Inte för just det spelade någon roll. Men det var i alla fall inte rött.

Till skillnad från sin fru hade Nils-Gunnar Rask precis som sin pappa Nils-Erik Rask en yvig kalufs åt det kolsvarta hållet till. De var också mörkhyade, allra mest Nils-Erik Rask. Det var inte Erna Rask. Mörkhyad. Hon var vit som mjölk och hade en obestämbar hårfärg eftersom hon ändrade den hela tiden. För det mesta var den ganska ljus. Ibland ljus som Marilyn Monroes blonderade lockar.

Det var de, familjen Rask och Allan Karlsson, som arbetade på Rasks El, som monterade och reparerade, och fikade tillsammans varje fredag, före arbetstidens slut. De satt hopträngda i det lilla kontoret på baksidan av Nils-Gunnar och Beatrice Rasks hus, på stolar i metall och med plastdynor och vid ett bord med en sliten yta i ådrat trä. En tavla, ett fotografi av Storgården där Nils-Erik Rask kom från på en vägg och August Malmströms Grindslanten  på en annan. Nybryggt kaffe och wienerbröd inhandlade på Nya Konditoriet på Kyrkgatan. För det mesta sådana där med gul smet. Mer sällan med röd sylt, pärlsocker och vit glasyr. Alltid med fras. De summerade veckan, sörplade och frasåt winerbröden insvepta i en air av kaffearom och blåbyxor som tagit doft av veckans sågande i metallrör, böjande av vita plaströr, klammerspikande, dragande av kablar och skruvande i väggdosor och elskåp. I en av blåbyxornas hängslen dinglade stolt Allan Karlssons morakniv med sitt röda skaft och svarta, ornamenterade slida.

Fast vid den tiden, ganska nyligen egentligen, var Nils-Erik och Erna Rask båda gamla och böjda av årens tyngd. De hade ont i ryggen och knäna och Beatrice glömde mest allting. Och detta var något som Allan Karlsson noterade. Han hade börjat få ont i ryggen redan när han var 40 år, en månad och någon vecka, han minns inte, mins inte!, exakt på dagen eller ens veckan när när det var, men det var ungefär då när han var 40 år och en vecka som han började känna av ryggen, och strax efteråt fick han ont i först ena och sedan den andra axeln. Artros, sa läkaren han så småningom tvingades iväg till av Beatrice Rask.

När han låg där i det tio kvadratmeter stora sovrummet med de neddragna persiennerna och de lätt solkade tapeterna i grått och ändå gråare och garderoben borta i ena hörnet och en fiskargubbe som tycktes spraka där han hängde på väggen ovanför sängen, när han låg där och det bubblade alltmer i bröstet och andningen blev allt svårare att orka med, när han låg där kunde han inte begripa varför han gett sig av norröver, då, lång innan han kom till Rasks El. För Ullas skull ja. Men varför? Var han pilsk och hade hittat någon som släppte till så mycket han ville? Eller ville han ha en familj? Leva ett familjeliv? Var det äventyret? Kanske alltihop? För ett äventyr var det. Och han fick komma till. Och han fick en familj. En tid. I elva år. Sedan försvann allt det där, som om det aldrig funnits. Ulla, Jonas och Lillan. Vad gjorde de nu? Levde de? Levde Ulla? Han visste inte ens om stålverket fanns kvar. Han visste överhuvudtaget mycket lite om vad som hände ute i världen. Redan långt innan han fick gå från Rasks El slutade han följa nyheterna. Lyssnade han på radio blev det Svensktoppen och Melodikrysset, även om också de programmen changerat på senare år. Tappat stilen. Känslan. Originaliteten. Engelska texter på Svensktoppen och konstig pop och pratmusik, och på Melodikrysset en massa artister och musik som bara en tonåring kunde känna till och han kände inte ens någon tonåring.

Det här med att dö ensam hemma i sitt sovrum passade Allan Karlsson bra. Han hade aldrig varit den där som tog plats eller gick med håven, och han ville inte ligga någon till last och att dö lugnt och stilla hemma i sängen föreföll honom både diskret och hänsynsfullt. Visserligen skulle någon behöva hitta honom, förhoppningsvis innan han började stinka alltför mycket och på så vis dra uppmärksamheten till lägenheten och sig själv, kanske rent av bli en notis i tidningen ”Man funnen död efter sex månader”, och visserligen skulle någon behöva ta hand om kroppen och forsla bort den, förhoppningsvis innan den började ruttna och falla sönder, och visserligen skulle någon behöva dödstäda på riktigt, alltså ta bort allt, inte bara överflödet som han skänkt innan han lade sig att dö i sängen hemma i sovrummet.

Det ligger något fint i att själv välja platsen för sin dödsbädd, tycker Allan Karlsson där han ligger och dör. Många får inte den chansen. Hans mamma till exempel, lika diskret som han, hon klev ner i ett badkar när hon var på dagen 74 år, två månader, en vecka och två dagar, och där blev hon sittande. Kunde inte ta sig upp ur badkaret. Så det var bara att sitta där och vänta på döden som kom henne till mötes ett par dagar senare. Men hon hittades i alla fall innan hon börjat lösas upp i vattnet så det kunde ha varit värre.

Han hade känt tonåringar en gång i tiden. När han själv var tonåring. Men sedan tog det slut, precis som allt annat tagit slut, eller nästan tagit slut, eller så hade det tagit slut utan att han riktigt märkt det. När var det slut? Hur visste man det?. I norr hade han haft Ullas vänner och ibland talades ju han och storebrodern Urban Karlsson vid på telefon. Det brukade bli vid jultid. ”Ja,” suckade de, ”så har det gått ett år till, och vi har inte setts i år heller, vart tar tiden vägen, nästa år måste vi ses, och ha nu en så God jul, ja du med”. Lillasyster Mona Karlsson, gift Berggren, och Allan Karlsson talades vid lite oftare. De brukade höras vid påsk också, och ibland på sommaren. Då kunde Mona Karlsson, gift Berggren, ringa och berätta att hon och familjen kanske skulle komma förbi Katrineholm så han kunde träffa barnen och de sin morbror Allan i Katrineholm, men det blev aldrig av. På alla dessa år blev det aldrig av. Men de brukade skicka vykort, Mona Karlssons, gift Berggren, familj. De reste runt lite varstans i världen. Grekland, Spanien och England. En gång kom det ett kort från Rovaniemi. Finland. Då om inte förr kände Allan Karlsson att det var skönt att vara ensam och slippa fara runt i världen.

Utöver köket och sovrummet fanns ett väl tilltaget vardagsrum och ett badrum i Allan Karlsson lägenhet på Lindgatan 14 B, en trappa upp. Den hyreslägenhet han haft turen att få i ett av det kommunala bostadsbolagets hus. Inte för hög hyra. Gick något sönder bara han ringde till vaktmästaren eller gick till vicevärden. Fast han brukade fixa det mesta själv. Ett par gånger hade han till och med hjälpt vaktmästaren med några eljobb som bara den som kunde sina saker och hade rätt att göra dem – det handlade ju om el! – fick göra. Båda gångerna tackade vaktmästaren för hjälpen. En annan gång hjälpte han en ung dam, eller var det kanske en flicka, sak samma för Allan Karlsson, att installera en hallampa. Det var innan storebror Urban Karlsson dog när han skulle byta glödlampa i sin hallampa. Hade det varit efter, hade Allan Karlsson vägrat hjälpa till. Men nu hade han ändå hjälp flickan eller damen. Innan han lämnade hennes lägenhet hade han strängt förmanat henne att göra sig av med den mikrovågsugn han anat i hennes kök. ”De är ytterst opålitliga, sänder ut osynlig strålning och hemliga vågor också då man minst anar, nattetid, okontrollerbara, ingen vet, men vi inom el- och tele vet, ingen av oss använder de där djävulsmaskinerna”, hade han sagt och nästa dag hade han sett flickan eller damen bära ut mikrovågsugnen och försvinna med den borta i gatkröken. Förmodligen på väg till återvinningscentralen. Bra, tänkte Allan Karlsson, och kände sig för en kort stund upprymd. Något han sällan gjort i sitt liv. Å andra sidan blev han sällan nedstämd heller. När far och mor dog så tätt inpå varandra  var han inte särskilt ledsen, inte heller när storebror Urban Karlsson trillade så illa när han skulle byta glödlampa att han dog. Ett onödigt och fånigt sätt att dö på. Och med ett brutet ben som kronan på verket. Å andra sidan, funderade Allan Karlsson vidare, spelar det någon roll hur man dör? När man är död är man död.

Själv hade han nog bestämt sig för att dö lite snabbare än dittills redan när arbetet på Rasks El tog slut. Då hade han hållit på att dö i närmare 60 år. Vem visste hur lång tid det skulle ta innan livet nådde sin fullbordan för honom om han inte agerade själv? Sakta hade ett beslut vuxit fram: han skulle ta kontrollen över sin död. Han hade inte varit särskilt bra på att leva. Hans revansch på livet skulle bli döden. Den skulle i allt väsentligt regisseras av honom själv. En kontrollerad och medveten död. I all enkelhet.

Det var inte bara det där med att han gjort sitt som el- och telemontör och att Rasks El inte längre behövde honom. Han hade ont lite här och var och orkade inte lika mycket som förr och hans mage var konstigt degig och ofta i olag. Det var tydliga tecken på att han närmade sig livets målfålla. Och frågan var hur pass utdragen den där finishen skulle bli. Ett kort eller långt upplopp?

Att livet är en meningslös och onödig parentes mellan födseln och döden fick Allan Karlsson klart för sig tidigt i livet. De första åren av hans liv var en parentes i parentesen såtillvida att han då kände samma obegripliga lycka som han också känt i förpuberteten då han var en uppskattad lagkamrat i skolans friidrottslag och ganska framgångsrik på fotbollsplanens mittfält. Men också den lika tillfälliga som obegripliga lyckan är meningslös. Det visste Allan Karlsson, och inget hade egentligen någonsin kunnat muntra upp honom – värnpliktens kamratskap ute i fält, åren med Ulla och barnen, att ha dragit färdigt kablarna på nybygget… – för han visste att det ändå bara var en parentes i en annan onödig parentes som människan måste ha fått för sin dumhet att utveckla sig till människa. Någon gång under skoltiden talade en lärare om en gubbe som hette Darwin och som fått världen att tro att bara de mest lämpliga människorna överlevde i längden. Det var det dummaste Allan Karlsson hört och han undrade vad det var för mening med att lägga pengar på och tvinga barn till skolan när den ändå bara lärde ut dumheter.

Det där med friidrotten tog slut när lagkamraterna och framförallt motståndarna växte ifrån honom. Han hade satsat allt på höjdhopp och då visade det sig att det hade varit bra att växa lite mer på längden än vad som blev fallet med Allan Karlsson. Han hade också varit bra på att springa distanslopp. Samma sak: det visade sig med tiden att det var bra att se ut som en senig pinne i de disciplinerna. En kortare och kraftigare person som Allan Karlsson hade större chans till framgångar om den valde kortdistans istället. I tid. Innan alla andra växte upp i himlen. När han insåg sitt misstag var det försent. Och på fotbollsplanen visade det sig allteftersom åldern förpassade honom ut ur pojklagen, att det inte var lika enkelt längre. Konkurrensen hårdnade och de andra blev bara större och större.

Allan Karlsson bestämde sig för ett kort upplopp. Det var därför han en dag i maj, när han var 63 år och fyra månader lade sig att dö i sin 90-centimeters säng i sitt tio kvadratmeter stora sovrum i sin 56 kvadratmeters lägenheten på Lindgatan 14B, en trappa upp. Han tog en sista kopp kaffe vid det lilla köksbordet med vaxduken i det lilla gula köket och åt ett wienerbröd med gul smet och ett med röd sylt, pärlsocker och vit glasyr, suckade, ställde ner koppen i diskhon, sopade smulorna från vaxduken ner i sin ena näve, öppnade dörren till slaskhinken under diskhon och tömde näven där, suckade igen och gick och la sig i sängen med kläderna på, knäppte händerna på magen och väntade. Nästan på klockslaget två veckor senare var han död. Med en bubblande corona i bröstet, skulle det visa sig, men det var inget Allan Karlsson hade en aning om, han noterade bara att det där med att andas blev allt jobbigare där han låg och väntade på döden. Och varför skulle det inte bli det? Kanske lever man två gånger som den där agenten på bio eller nio gånger som en katt, tänkte Allan Karlsson, men man dör bara en gång och hur ska man kunna veta hur det känns att dö om man aldrig gjort det tidigare? Levt hade han gjort, och det ville han inte göra igen, och nu såg han fram emot döden.

Birgitta Stenberg: Apelsinmannen

Har, känns det som, i alla tider läst om Birgitta Stenberg, hennes vilda leverne och vänskap med poeten Paul Andersson, närheten till Kejne-affären och mycket annat. Förstår att många anser henne som en viktig kugge i sin Samtids centrum och någon som vågade utmana och därmed utveckla, och så är det förmodligen; att hon bidrog till att göra samtalet i Samtiden mer frispråkigt. Den förmodat ”oförblommerade” (citerar bokens omslag) berättelsen i Apelsinmannen (från 1983 och sig utspelandes några decennier tidigare) är dock mest patetisk. Här har vi några människor i Stockholm som utsett sig själva till Genier och rent av Samtiden. De knarkar och beundrar sig själva och är helt tagna av att känna att de är mitt i inte bara händelsernas centrum utan rent av Alltet. Fast egentligen lever de i ganska sjaskiga kvartar och hänger på ett fåtal utvalda näringsställen med likasinnade där den stora frågan kan vara ”Har Paul varit här?”, vilket han har eller inte har och så är det inte mer med den saken.

Så då ska man inte alls läsa Apelsinmannen? Jo, den är läsvärd, just som ett vittnesmål från en Samtid i Tidens flöde. Den visar också med önskvärd tydlighet att allt är sig likt år ut och år in och särskilt i de cirklar som tror sig vara de som bryter cirkeln.

Musik. Mer musik.

John Le Carré: Agent running field

… fortsättning på ”Olga Tokarczuk: Daghus, natthus”… Okej, så Hustrun hoppar i säng med den där John Le Carré. Bara så där. Var det bara för att jag hade ihop det med Olga?  Oerhört lågt i så fall. Men ändå, det gnager. Efter några kvällar, då Hustrun envisas med att hålla på med den där John, är måttet rågat. ”Lilla gumman, den där John, vad har han som inte jag har?” Hustrun: ”Du har? Hur menar du? Bränna vass? Kronos väv? Vinifiktioner?” Den här historiens hjälte: ”Nejnej, vi behöver inte jämföra oss så där vi killar, vem som har störst och så, jag bara undrar varför inte…” Hustrun: ”Vill du att vi byter? Jag tar Olga en stund och du John? Swingers liksom?” Hjälten: ”Hehe, tja, swingers, ja om inte…” Hustrun: ”Nej, jag är faktiskt precis klar med John, här, ta honom!” Hjälten: ”Åh tack, men inte ska… tack tack.”Lyfter försiktigt över John från Hustruns sida av sängterritoriet och kastar mig hungrigt över honom. Hm, inte illa alls. Vältalig. Snacksalig i sängen. Kan verkligen berätta en historia. Fortfarande. Oerhört vital och spännande att utforska, snart 90 år gammal. Berättar spionhistorier.

Och säger saker som ”’According to Shannon, what he read was clear proof of an Anglo-American covert operation already in the planning stage with the dual aim of undermining the social democratic institutions of the European Union and dismantling our international trading tariffs.’ She takes another deep breath and continues. ’In the post-Brexit era Britain will be desperate for increased trade with America. America will accomodate Britain’s needs, but only on terms. One such term will be a joint covert operation to obtain by persuasion – bribery and blackmail not excluded – officals, parlimentarians and opinionmakers of the European Establishment. Also to disseminate fake news on a large scale in order to aggravate existing differencies between member states of the Union.’”Och “… Point about Trump is, he’s a gang boss, born and bred. Brought up to screw civil society all ways up, not to be part of it… And poor little Vladi Putin never had any democratic potty training at all… Born a spy, still a spy, with Stalin’s paranoia to boot. Wakes up every morning amazed the West hasn’t blown him out of the water with a pre-emptive strike.”

Till dessa klarsynta ord från spionthrillerns mästare med egen erfarenhet av vad han talar om somnar jag sött med John dåsande på mitt bröst medan Hustrun och Olga ser kärleksfullt på oss och undslipper sig en samfälld suck som vittnar om en kärlekskrank och trånande explosion i deras respektive bröst.

Fotnot: Det kan vara så att själva avslutningen – andra halvan på sista meningen – på ovanstående text inte stämmer helt och fullt.

Spionmusik. Mer spionmusik. Klassisk spionmusik. Mer fransk spionmusik.

Omkring uteliggaren i Monte Carlo

När de små regnmolnen kommer krypande över kammarna som bryts där bergen kastar sig handlöst i havet, är de föraningar. Då sträcker palmerna i Monte Carlo dåraktigt på sig för att suga åt sig av den lågt hängande fukten medan rosorna, som är klokare, drar ihop sig så gott de kan. I akvarierna på Oceanografiska muséet simmar fiskarna oroligt omkring och traktens hundar springer planlöst runt som vore de jagade av vattuskräck.

Och så exploderar allt! Blixt och dunder: Mitt på dagen sveps inte bara Monte Carlo utan hela lilla Monaco med alla sina parker och caféer och affärer och gågator in i en blåsvart natt och ett fyrverkeri av Guds nåde; mitt i allt det blåsvarta ljungar blixtarna – oförskräckt som bolsjeviker på speed tar blixten sikte på Hôtel de Paris kupol, missar med en hårsmån och letar sig istället ner i åskledaren på hotellets tak och innan den vet ordet av har den förts ner i underjorden, ner under Hôtel de Paris och den monegaskiske prinsens gigantiska vinkällare med alla konjaksliggarna och spindelväven och dammet på de hundraåriga flaskorna, från Hôtel de Paris till Hôtel Hermitage, där den sakta lägger sig att dö ställd inför sina trots traktens alla rikedomar utsiktslösa framtid – och åskknallarna får fönsterrutorna på Louis XV att skaka så att gästerna i den strömlösa restaurangen förskräckt ryggar tillbaka och kräver mer gåslever och Louis Roederer Cristal i väntan på undergången.På redden utanför Monaco hastar yachterna iväg. Redan väl informerade av France Meteos sjö- och väderrapport har besättningarna inte väntat in cumulusmolnens järtecken fyllda av onda aningar; i god tid har de sett till att samla in alla sina passagerare och att placera dem framför en utsökt buffé och väl valda viner i de flotta salongerna på övre däck. När cumulusmolnen flyktar fram över himlen med sitt fasanfulla budskap flyktar yachterna mot Korsikas södra udde.

Gästerna på sportbaren Stars ’n’ Bars, ett stenkast från hamnen, ser de stora jakterna ge sig av, men det är inte förrän dagen blir natt och blixtarna ljungar och åskan mullrar och vågorna slår långt över kajen och pirerna i hamnen som de börjar oroa sig. Först lite grann och sedan, när kyparen Alberto faller på knä och med tårarna ymnigt flödande nerför de barnrumpelena kinderna och hakans försiktiga försök till skäggstubbskalhygge ber till Madonnan, mycket; nervöst och med hjärtat i halsgropen börjar de skrika åt varandra, flera tar skydd under borden, mammorna och papporna samlar sina barn under sina utbredda armar, någon ur personalen skriker åt dem ”det där tjänar inget till, ni kan inte skydda era barn,  fattar ni inte det?, vi måste ta oss härifrån!”. Några hörsammar den panikslagna personens tokiga uppmaning och rusar ut i den nattsvarta dagen bara för att där slås till marken av ett antediluvianskt regn mänskligheten inte sett maken till sedan Syndafloden, många är de som förs av vattenmassorna till havet som tacksamt slukar allt som kommer till det en dag som denna. En dag då Naturen visar vem som egentligen är herre på täppan på Jorden.När uteliggaren ser stormens förtrupper, de spanande cumulusmolnen, ökar han på stegen; alltmer desperat söker han efter Roger Moores vinröda Rolls. Det finns ingen bil som känns så trygg som den, och det finns ingen bil där smattret mot plåten är lika härligt runt och dovt och tryggt som på bakluckan till Moores Rolls.

Uteliggaren går där med sin vagn alltsedan Monaco Grand Prix 1987. Då var det slicks i vagnen. Nu är det mest gamla påsar, en smutsig filt och lite extra kläder för vintermånaderna. Han vet inte vad som hände. Hur det blev så. Men på något vis blev han bortglömd. Kvarlämnad där nere i Minardis depå.

Han minns att Alessandro, alltså Alessandro Nannini, var synnerligen missnöjd och nedslagen. Först, i kvalet hade allt varit toppen. Han hade rattat sin hopplösa Minardi-Motori Moderni till trettonde startposition. Bara fyra och en halv sekund bakom Nigel Mansell och hans Williams-Honda. Strålande tider för Alessandro. Men i loppet blev allt fel. Den nya stjärnan Ayrton Senna körde ifrån alla i sin egentligen allt annat än segerdugliga Lotus-Honda och Alessandro fick ge upp efter 21 varv då han blivit frånåkt så det visslade om det. På kvällen gjorde därför Alessandro som han brukade när han var deppad: han tvingade killen som drog runt på däcken att gömma sig med honom längst in i depån där de söp sig redlösa på Sambuca medan Alessandro sorgesamt sjöng sorgesamma visor för vagndragarkillen.

Morgonen därpå var det ingen som saknade dem. Iallafall var det ingen som letade efter dem och hursomhelst blev vagndragarkillen kvar där i Monte Carlo med sin däcksvagn. Nannini var det väl någon som plockade upp vid något tillfälle, men ingen saknade en vagn med gamla däck, och ändå mindre saknade någon en vagndragarkille.Även om nog ingen känner till uteliggarens exakta historia vet alla i Monaco vem han är. Att han går runt med en gammal däckvagn tycker de är passande för en uteliggare i Monaco och Prins Albert är så stolt över att också han har en undersåte – eller en slags undersåte för uteliggaren är av självklara skäl vare sig skatt- eller mantalsskriven i furstendömet – som är uteliggare. Ett mycket ovanligt yrke i furstendömet. I samband med festligheterna 2006 till åminnelse av giftermålet mellan Furst Rainer och prinsessan Grace 1956 lät Prins Albert dekorera viktiga medborgare, och slags medborgare, i sitt rike. Folk han tyckte skulle ha en medalj: duktiga kockar och sommelierer, polischefen i Monte Carlo, hans personliga uppassare Nicolas i VIP-loungen på Stade Louis 2, Graham Hills alla levande släktingar och uteliggaren.

Detta var ett sätt att tydligt visa att prinsen och Monaco till skillnad från övriga Europa tar hand om sina uteliggare. Prinsen var mycket nöjd med detta och furstendömets befolkning kunde än en gång skatta sig själv lycklig över att ha en så upplyst despot som statsöverhuvud och ständig regeringsbildare.De mer bemedlade invånarna i furstendömet hade dock redan före medalj-ceremonin tagit uteliggaren till sina hjärtan. Detta så till den milda grad att det var en oskriven lag att Monaco-registrerade bilar, särskilt stora Bentley och Rolls Royce, alltid skulle stå olåsta så att uteliggaren kunde krypa in i dem och sova där om andan föll på eller det piskande regnet tvingade honom att söka tillfälligt skydd. Helst kryper han in i Sir Roger Moores vinröda Rolls och det gjorde han också den här dagen i juni 2010 då himlen tycktes tyngas till marken av blysänken och blixten for fram med ljusets hastighet i underjorden.

Om det inte regnat så hade inte uteliggaren krupit in i Moores Rolls den här dagen, och hade det inte regnat så hade Sir Roger säkert noterat att uteliggaren kopplat fast sin gamla däcksvagnen baktill på Rollsen. Men nu kom Sir Roger springade, hukandes för regnet, och kastade sig in i Rollsen och drog i full fart mot flygplatsen i Nice. Han var sen till planet som skulle ta honom till Ghana på ett nytt Unicef-uppdrag.

Hade Sir Roger inte haft så bråttom hade han kanske sett att bensinen var på väg att ta slut. Nu bar det sig inte bättre än att bilen stannade i höjd med Hotel Negresco, mitt på Promenade des Anglais i Nice. Stressad lämnade Sir Roger bilen där den stod och joggade iväg mot flygplatsen. Hade Rollsen tillhört någon annan hade den säkert bogserats iväg, men alla visste att den vinröda Rollsen var Sir Rogers och att Sir Roger var en gentleman utöver det vanliga. Således fick bilen stå där den stod och mer än så hade det inte behövt vara. Problemet var att det där ovädret, det där som föregicks av de små regnmolnen och snart skrämde slag på rosorna i Monte Carlo, det ovädret kom straxt inmullrandes från Monaco där i öster, bara några bergsvägskrökar bort, och alla de där blixtarna, åskan, de hårda vindarna och det piskande regnet retade havet till vansinne. Snart slog vågorna ursinnigt upp över hela promenaden och tog med sig oaktsamma fotgängare, dödsföraktande mopedister och naiva cyklister i lycra ut i havet, ja, havet slök till och med hela bilar och däribland Sir Rogers vinröda Rolls med den tryggt sovande uteliggaren i kofferten.Fotnot: Ett dykarteam under ledning av Yvonne Lemaire från Musée Océanographique de Monaco återfann Roger Moores vinröda Rolls Royce på 300 meters djup utanför Korsikas kust i höjd med Calvi i juni 2018. Roger Moore misstänktes aldrig för mordet på skelettet i bagageluckan men det var ändå med lättnad hans fanclub mottog beskedet att skelettet tillhört ”Uteliggaren i Monte Carlo”, att denne dött genom drunkning och att identiteten kunnat fastställas med hjälp av DNA, Prins Alberts förtjänstmedalj i 24 karat och med blått band samt den Minardi-keps signerad av Alessandro Nannini uteliggaren alltjämt bar vid sitt försvinnande under den stora stormen i juni 20110.

Olga Tokarczuk: Daghus, natthus

Efter den tradiga upplevelsen med Safran Foer kom lyckan åter till det Torstensonska hemmet, när herrn i huset satte ögonen i Olga Tokarczuk. Hon hade legat där på nattduksbordet en längre tid och försök påkalla någons uppmärksamhet. Hans eller hennes kvittade lika. Bara någon såg henne. Lyckan var därför stor när han så äntligen en majdag sträckte sig efter henne, tog henne i sina händer och smekte upp henne på vid gavel. Så började han läsa. ”Daghus, natthus”. En skröna tryfferad med skrönor.

Herrn i huset blev snabbt förälskad och tog sig därför tid att varsamt smeka sig fram genom Olgas papperskropp, att utforska den och låta sig förföras. Utan att ta någon helst hänsyn till sin egen fru, frun i huset, Hustrun!, sa han: ”Jag är ledsen, eller det är jag inte alls, jag är glad, att jag förälskat mig i Olga Tokarczuk så från och med nu får du finna dig i att inte bara dela mig med Zadie, Ali, Emma, Jennifer och alla de andra utan också Olga.” Hon sa: ”Jag är så glad för din skull, lille gubben, för du är inget trevlig att ha att göra med när du går runt och deppar över att ha blivit fångad i en trôkbok och jag måste säga att när du harvade runt kring sidan 350 i Foers bok och insåg att du bara var halvävgs, alltså då när satt och kved och småhulkade över boken, då var du inget rolig, gubben.” Han sa: ”Så det är lugnt att jag är med Olga då?”. Hon sa: ”Absolut, Nu går jag och lägger mig med John LeCarré.”

Bättre polsk musik än polska.

Too little privacy

Vi köpte huset på Slingervägen 7B en regnig dag i oktober. En fyrkantig koloss med slammad fasad och grönt plåttak. ”Gillar vi stället i det här vädret kommer vi älska det när solen skiner, ja till och med när vi måste skotta gången fri från snö,” tänkte vi. ”Gången” är en kanske trettio meter lång grusgång från häcken mot Slingervägen till husets entrédörr på baksidan av huset. Det är inte fel att säga att gången rundar huset och det är rätt att säga att det är bra med en entrédörr på husets baksida. Hur man än vrider och vänder på saken är det på gatan det händer saker. Det är där bilarna åker och buset drar förbi, särskilt lördagskvällar, på väg ner på stan för att supa ändå mer, eller på väg hem efter en blöt kväll på krogen, då vrålar buset och sjunger och ibland är det någon ligist som går lös på vår brevlåda och sliter och drar i den. Då brukar Jarmo, min man, starta CD-skivan med hundskall – det finns att välja på, från pekineserskall till boxer och hovawart; allt från pipigt gläfsande till dovt skräckinjagande muller och fruktansvärda skall som får blodet att isa sig i ådrorna också på de mest förtappade i Guds barnaskara. Det gör susen. De flesta bara vingelspringer sin väg. Någon står kvar och gungar ett tag innan hen tar till benen så gott det går. En gång var det en kille, en ganska stor kille med ovårdat hår och skinnpaj, som inte kom sig för att springa, kanske var han för full, hursomhelst så stod han bara där och gungade vid brevlådan medan en fläck spred sig i skrevet och så började han gråta. Då stängde Jarmo av spelverket och gick ut och la armen om killen. En fin händelse ända tills grabben samlat mod. Då gav han Jarmo en dansk skalle och skrek åt honom att det är förbjudet att hundskalla, han sa så, hundskalla, folk, särskilt hundrädda folk, och så gick han därifrån så gott han kunde med skamfläcken lysande i nattens mörker.

Annars ligger husets fasad precis innanför häcken mot Slingervägen.

Trädgården på baksidan är väl ett par hundra kvadratmeter. Jag är inte så bra på mått och så, men jag vill minnas att ytan höll sig i det häradet när vi köpte huset och den har såvitt jag kunnat bedöma vare sig blivit större eller mindre sedan dess. Jarmo säger att vi fått trädgården för våra synders skull. På våren måste vi kratta bort grannens löv och rensa rabatterna och på sommaren ska gräset klippas. Å andra sidan gillar barnen att komma hit och grilla. De bor i lägenheter nere i centrum, båda två. Vi sitter ofta i trädgården och fikar och grillar och umgås. Ibland dricker vi rosévin. Det hör till, säger Jarmo. Fast mest dricker vi vargtass.

Huset reser sig mellan Slingervägen och trädgården, där vi ibland dricker rosévin. Reser sig känns som rätt ord för byggnaden är, som sagt, närmast fyrkantig och fyra våningar hög. På första våningen bor vi. Ovanför oss bor Ulla och Hjalmar. Vi känner inte dem. De betalar sin hyra. Men vi ligger i fejd med dem. Inte för att de för oväsen eller klagar eller något sådant. Det bara är så. Kan vara feromonerna, säger Jarmo. Hursomhelst så retar jag mig något oerhört på Ulla och Hjalmar ska vi inte tala om.

Under vinden, på tredje våningen finns bara en etta med kokvrå. Den hyr vi ut som Airbnb. Vid sidan om den lägenheten finns en kallvind som cykelhandlaren Robert Knutsson på ”Knuttes cykel & moped” får använda som lager för cykeldelar. Där luktar gummi från de många olika däcken för alla typer av vägar och cyklar och olja från alla välsmorda kedjor och vajrar och kullager till Sachs- och Puch-motorer. Nej, det är inte praktiskt med ett lager på tredje våningen men det är Roberts problem, brukar Jarmo säga där han sitter vid vårt köksbord och tittar ut genom köksfönstret med en eftertänksam blick, så suckar han och tar en slurk till av kaffekasken. Jag älskar min Jarmo. Han tål sprit som få men är i grunden en högst ordinär man. Det gillar jag. På den tiden han arbetade var han brevbärare. Det kanske är därför han har en särskild relation till och med vår brevlåda. Jag menar, vem installerar högtalare och kablar och grejer för att kunna skrämmas med hundskall när någon närmar sig brevlådan om man inte har en särskild relation till sin brevlåda? Man jag tycker också om vår brevlåda och jag älskar Jarmo för att han har så fina känslor för vår brevlåda.

”Gud vet att jag hade tur som träffade min kärring,” brukar Jarmo säga till den som vill höra på och när jag hör honom säga det brukar jag smyga iväg till en spegel och titta på min vältrimmade, eller om man så vill, beniga kropp – ”Min benget,” brukar Jarmo säga och se kärleksfullt på mig – och ansikte och blandfärgade hår, som ett påskris utan fjädrar!, och inse att jaa, jag är allt en riktigt pudding. Jarmo är bra på att sprida glädje och jag är bra på att ta emot. Ibland kliar jag Jarmo i hans sylvassa, grå snagg och säger saker som ”En sådan tur jag haft och så avundsjuka alla är”, då skruvar min man stolt på sig. Det är sådant män behöver höra. Att de är speciella, att vi kvinnor haft tur. Det, och att de är välutrustade. Ja, jag menar inte rent intellektuellt utan, ja ni vet. Det intellektuella är inte särskilt viktigt i männens värld.

Ibland när jag drar handen genom Jarmos snagg får jag stickor. De är svåra att pilla ut ur handen, de där sylvassa hårstråna. Hörde talas om någon som fått en sticka som åkte runt i kroppen tills den kom ut via en tårkanal. Vem vet? Kanske är det ibland ett jarmohår jag fått i ögat när jag tror att jag har något i ögat. Men fast han brukar vara orakad och ha lika sylvass skäggstubb, har det aldrig hänt att jag fått en tagg i handen när jag greppat Jarmos haka och sagt ”En sån liten fin gubbe!” och format munnen till kyssformation någon halvdecimeter från hans mun. Då brukar han antingen, när vi är ensamma och han är smålullig,  le saligt, eller så, när vi har besök, viftar han irriterat bort mig och säger något i stil med ”Men för hilvitte, kärring!”. Ja, han är en riktig man, min Jarmo.

Men nu var det ju de där hyresgästerna uppe i Airbnb-lägenheten jag skulle berätta om.

Klart vi tyckte paret som ville hyra lägenheten högst upp i huset såg lite speciella ut, men vem gör inte det? Dessutom var åtminstone hon väldigt trevlig och ämabel. Stor som ett hus och med ett rött hårsvall som såg ut som hela havet stormar eller möjligen en ödelagd lägenhet dagen efter tidernas röjarparty. En väldig näsa och de fylligaste läppar jag sett. Till det grandiosa intrycket bidrog inte bara fetman utan också de enorma bröst som hon bar med värdighet och som säkert kunde både skrämma livet ur en och annan och inbjuda till syndiga tankar hos en tredje. En bak som med sina gigantiska skinkor såg till att hålla henne i balans: en motvikt till bystens framåtlutande effekt.

Han, mannen, var inte alls sådär öppen och trevlig. Mer sur, och han gick och rynkade på näsan mest hela tiden. Inget tycktes passa honom och vad den  imposanta amazonen såg i denne lille, tanige  man med den alltför stora mustaschen, kanske som ersättning för håret han saknade på skulten, och de fladdrande öronen och den väldiga guldkedjan på det blottlagda, hårlösa bröstet bakom den svarta skjortan med de väldiga kragsnibbarna och hans på tok för korta fladderbyxor, står skrivet i stjärnorna om det nu alls står skrivet någonstans. Låt oss bara konstatera att de var ett udda par, och att de ville hyra lägenheten högst upp. Ettan med kokvrå. I tre dagar. ”Ja, jomenvisst”, sa Jarmo på sin sjungande finlandssvenska – han är född här i Sverige men hans föräldrar var invandrare och han själv valde att behålla deras dialekt därför att han tycker ”dtenn går så praihop med kask”, ett påstående jag bett honom sluta sprida då det inte kan ses som annat än rasism eller åtminstone dialekthån och spridande av falska stereotyper.

Ska man hårdra det såg hon ut som en bordelmamma och han som en hallick.

Paret tittade på huset där de stod i trädgården och pokulerade med oss och så sa de plötsligt i munnen på varandra ”Vi tar det!”. ”Tar vad?” frågade Jarmo. ”Ja, vi hyr lägenheten!” sa kvinnan med sin högljudande röst, som förmodligen hördes ända bort till domkyrkan i centrum. Tänkte inte på det då, men i efterhand har det slagit mig att, tänk om någon stod där, försjunken i egna tankar, och tittade på domkyrkan  och funderade över hur gammal den är och sådana grejer och då bara, genom luften, från ingenstans ”Ja, vi hyr lägenheten!”. Man kan bli religiös för mindre, tror jag. Eller kanske bara vettförskrämd.

Vi noterade datumen paret ville hyra lägenheten och när vi fått betalt i handen gav sig paret iväg in mot stan till, hon rytmisk marscherande med fasta och smått böljande steg och han småhoppande och med benen som små trumvirvlar i hennes släptåg. Jarmo och jag stod vid vår grind och tittade efter dem, där de försvann mot solnedgången.

Sedan dess har vi inte sett dem.

När datumen för det udda parets bokning inföll satt vi i trädgården och grillade med barnen, Jarmo och jag. Putte, som blivit smått överviktig med åren, var som vanligt lite ovårdad – till och med Jarmo undslapp sig ett ”Men för hilvitte pojk, när duschade du senast?” och det hör inte till vanligheterna – men Lilian sken som en rosenknopp i försommarsolen. Kanske var hon lite irriterad på röken från grillen som hon fick i ansiktet. Hon hostade och fäktade med armarna i alla fall.

Jarmo hade just serverat oss vargtass och vi var redo att hugga in på korvarna som precis fått rätt utseende – ”En grillkorv är inte klar förrän skinnet på den korvar sig,” brukar Jarmo skämta – när vi hörde en bil stanna ute på Slingervägen, framför vårt hus. En bildörr slog igen, så en till, en bagagelucka, en bildörr. Mummel. Ett konstigt språk. Åskmuller från grusgången. Jarmo gjorde sig redo att gå in och sätta på CD:n med hundskall. Då dök de upp runt husknuten: två unga damer släpandes på varsin enorm resväska, en rosa och en grön. Damerna var pimpinetta, små och nätta. Kraftigt målade. Korta kjolar. Höga stilettklackar i gruset.

Svenska pratade de inte. Inte finska heller. Men en av dem kunde engelska och hon förklarade för oss vad saken gällde, ”Airbnb?”, sa hon och Jarmo som ju pratar både svenska och finska sa ”Aha! De har hyrt rummet”. ”Men, hur kan det vara?” sa jag. ”Ja, int vet ja, men sjit i de no, di har jo betalt,” sa Jarmo och då sket jag i det och visade damerna till rummet. De hade ett väldigt sjå att släpa sina väskor uppför de många trapporna och jag kan lova att stilettklackarna inte var så bra vare sig i gruset på gången eller i trapporna. Men de var eleganta. Mycket eleganta. Och vackert målade. ”Where buy?” frågade jag och pekade på deras skor. ”Yes! Shoe,” svarade då hon som pratade engelska, hon med rosa väska, och sken upp.

Jag lämnande dem i den trånga hallen till den lilla lägenheten och gick ner till vårt familjesamkväm och tog en välförtjänt klunk vargtass. Ingen gör så bra vargtass som min Jarmo. Jag är inte rasist, men han är egentligen finne.

Efter en stund hörde vi hur det knastrade i gruset och runt hörnet på huset kom en kostymklädd politiker från en grannkommun. Han nickade åt oss och försvann uppför trappan.Vi kände igen honom och tittade förvånat på varandra men hann inte kommentera saken för då kom en gammal tevekock, som iallafall Jarmo kände igen, joggande runt husknuten. ”Den hade allt eld i brallan,” sa Jarmo när vi hörde den förre tevekockens små springsteg uppför trapporna. Ja, så där höll det på ett tag. Det kom väl allt som allt något dussin karlar runt den där husknuten och alla försvann uppför trappan.

Vi satt där en stund och åt våra perfekt grillade korvar i lätt värmda bröd och med ketchup och mild senap och drack vargtass och ja, bara njöt av livet, när plötsligt tre polisbilar kom indundrande på vår grusgång och fler parkerade ute på Slingervägen. Utan ett ord rusade poliserna uppför trapporna, samma väg som alla karlarna, och snart kom de ner med karlarna – några av dem hade bara kalsongerna på sig och den gamle tevekocken var klädd som kom han från Ankeborg i bara en överdel och han sa något om att han krävde att få ringa sitt produktionsbolag och sin krishanterare för det begrep väl alla, till och med snuten, att det var honom det var synd om nu, ”Konstig person, inte alls som på teven bakom sina grytor,” sa Jarmo – och tog dem med sig i sina bilar. När den sista bilen med blåljus och sirener backat ut från vår tomt och försvunnit lägrade sig åter lugnet över trakten och vi kunde slappna av. Ja, inte för att vi hetsat upp oss direkt, och det var först långt senare Lilian läste i Corren att polisen sprängt en bordell här i Linköping och att tolv män åkt dit. Bland de gripna fanns en tevekock och ett par kommunpolitiker av olika valör. Det tyckte vi inte var så konstigt, vi hade ju sett dem allihop. Däremot förvånades vi över att det udda paret som hyrt rummet gripits för koppleri och att båda var poliser. Hon kommissarie på Rikskrim och han inspektör på sedlighetsroteln i Enköping.

Men just då tyckte mest bara det var skönt att det blev tyst igen.

”Untdrar vatdte tdär va? Trottde först tdet plivit förpjutdet krilla korv!” skrattade Jarmo och vi med honom. Jarmo föreslog en skål för polisen och just som vi höjde våra glas hörde vi hur det smattrade, som av stilettklackar, och smällde, som av fallande väskor, inifrån trapphuset, och plötsligt stod de där framför oss, de båda unga damerna. De tittade på oss en stund så sa den ena, hon med den rosa väskan, hon som pratade engelska, ”Too little privacy” och så släpade de sig iväg, de unga damerna, genom grusgången, ut på Slingervägen och ner mot stan.

 

Jonathan Safran Foer & Zadie Smith

Here I am

Here I am” är ytterligare en tjock roman om en sönderfallande, amerikansk, vit medelklassfamilj. Hyllad å det grövsta. Förstår inte grejen. Storyn har redan skrivits och filmats tretton gånger på dussinet och ”Here I am” utmärker sig inte i klassen. 700 sidor som borde varit 300. Visst, en del snärtig dialog, fördjupade personporträtt intill tråkighetens avgrund, där de flesta trillar över kanten. Kapitel som är obegripligt sega och onödiga. Dialoger som, som sagt, kan vara snärtiga, men varför finns de alls i boken? Barn i förskoleåldern upp till årskurs sju som talar som om de är förlästa ljus i tredje ring.  Vid sidan om familjens sönderfall försöker Foer också skriva om huvudpersonen Jacobs förhållande till sin egen identitet som jude och landet Israel. Det är ett spännande grepp som dessvärre också trasas sönder av eviga dialoger och sömniga textutflykter som hade kunnat vara utmärkta och intressanta om de kapats med minst 50 procent text. Lite omruskad blir man som läsare när Foer låter Mellanöstern slås sönder av en enorm jordbävning följd av ett krig som han en tid hävdar har utplånat Israel innan det visar sig att så ändå inte är fallet (detta är ingen spoiler för ingen som läser detta och är vid sina sinnes fulla bruk kommer läsa boken), men inte ens detta lyckas hålla intresset vid liv då till och med detta grepp förslösas på svamliga mellanakter.

Grand Union

Zadie Smith är en klippa i samtidens litteratur, en riktig favorit med en mängd utmärkta romaner bakom sig. Men romaner är romaner och noveller är något annat och när Smith ger sig på novell-formen blir det inte lika bra. Historierna håller helt enkelt inte. Ibland kan en text mer se ut som en skrivövning än som att hon har något att berätta. Formen blir, som så ofta, viktigare än innehållet. Med det sagt så finns det, förstås, några godbitar också i novellsamlingen ”Grand union”, som ”Kelso Deconstructed”, där Smith skriver om mordet på Kelso Cochrane 1959. En bok att vid tillfälle låna på biblioteket.

Tack och block!

Trots det orimliga i påståendet menade han att han mindes allt från sin tid som embryo. Från befruktningsögonblicket till födseln. Alltså redan från resan mot ägget. Kampen. Lyckan av att komma först till målet. Besvikelsen när ägget visade sig tveksamt till att släppa in den rättmätige segraren. Och nej, han såg sig aldrig som ägget från start. Äggets roll var att vänta på honom. Vara redo när han dök upp. Slutkörd efter sitt livs snabbaste och enda framgångsrika sprintlopp.

Inte för att han pratade med oss om saken. Det var hans mor som gjorde det. Storögt och med emfas berättade hon för den som ville höra hur sonen hänvisat till saker som skedde då han bevisligen fanns i hennes mage. Och det redan från första början. Tiden då han simmade upp mot ägget för att befrukta det. Stönen. Senare musiken hon lyssnat på. Människorna hon umgåtts med. Samtidens nyheter. Uppsnappade från radio och teve. Hon varken såg eller lyssnade på nyheterna. Desto mer imponerande då att han snappat upp allt det då aktuella från radion som råkat gå i bakgrunden när hon gjorde frukost. Eller så var det teven som stod på där i lägenhetens vardagsrum. Kanske tittade hennes man, hans pappa så länge det varade, på nyheterna eller sporten, kanske satt hon och stickade. Norrmalmstorgsdramat. Ambassadockupationen. Ny kung 1973. Ishockey-VM. Sovjetunionen. 1976. Tjeckoslovakiens guld i Katowice. Brasar, Labraaten, Åhlberg, Högosta, alla Leksands-spelarna i det svenska bronslaget.  Fotbolls-VM i Västtyskland 1974. Ronnie, Ralf, Roland. Åby. Revolutionen i Iran. Geijeraffären. Oljekrisen. ABBA. Utsläpp. Bee Gees. Kärnkraft. Pink Floyd. Mordet på Anwar Sadat. Family Four. Varvskrisen. Punk. Göingeflickorna. Kanske inbillade sig sonen allt det där. Efterkonstruktioner. Men nej, hans mor sänkte rösten och såg sig om över axeln och försäkrade: han vet saker som bara den som var med kan veta. Intimiteter. Mellan henne och pappan. Hur skulle han kunna veta allt det om han inte hört och förstått?

”Om en luktar på insidan av ett lock som legat på kokande färskpotatis i dill så luktar locket både potatis och dill,” var en sak som Embryot redan i småskolan kunde säga till oss om vi närmade oss honom på en rast. Därför lekte ingen med honom. Kanske bidrog också att han bara ville leka politiker eller att man skulle läsa Hobbex-katalogen med honom. Sitta och drömma om pruttkuddar, stinkbomber, glasögon som gör en yr, enarmade banditer och cykeltutor. Helst böjda cykeltutor.

Säkert är att vi alla var lite rädda för Embryots mamma. Hon som alltid skröt om sin lille pojke och luktade konstigt och alltid bar en tanthatt fast vi redan var sent 1970-tal och snart 1980-tal; inget bet på hatten som satt där den satt alltmedan åren och decennierna flöt förbi i sin tidsinställda och ohejdbara ström. Hela hennes liv cirklade kring hennes gosse, tiden var som om den inte fanns. Hon såg till så han från tio års ålder i enlighet med sina önskningar alltid hade en passande grå kostym med tillhörande skjorta och slips, och innan han äntligen blev långsynt i tonåren gjorde hon honom till viljes och köpte stålbågade glasögon med fönsterglas. ”Bästa julklappen!” trumpetade han stolt ut efter jullovet 1980 och pekade på sina fönsterglas.

Embryot var en ensamvarg. Ville inte ha med oss andra att göra. Tyckte inte om sport. Lyssnade inte på musik. Avskydde skogen. Hatade landet. Var rädd för kor. Fick ont i huvudet av grisarnas grymtanden och skrik. Tyckte att hästar luktade illa. Skulle aldrig komma på idén att gå på zoo. Samlade inte på något. Inte ens frimärken. Men han trodde sig tycka om politik, och framförallt politiker, vilka han såg som hjältar, superhjältar, särskilt männen i grå kostym, fula frisyrer och glasögon utan bågar. Han fick för sig att de kunde säga vad som helst och att folk alltid lyssnade på dem. Därför gick han tidigt med i Ungdomsförbundet. Var väl inte mer än 12 år och lillgammal. Inte smart, inte bäst i skolan, inget sånt, bara lillgammal. Det var han medveten om och han gjorde en grej av det. Berodde på att han levt längre än sitt bokförda jordeliv, sa han. Och han menade att hans tid som embryo verkligen tagit honom från de ovetandes förtappade skara, också hans egna ord, till de upplystas  piruetter, jo, han sa så, ”piruetter”, det där med att använda ord rätt har aldrig varit något för Embryot. Inte ens att ha rätt. Att fara med sanning. Viktigare då hur det låter. Och att det får gillanden. Embryot vill bli omtyckt i sin ensamhet.

När sociala medier dök upp i våra liv och särskilt då Twitter, var Embryots lycka gjord. Trots ivrigt deltagande i möten och många förslag, veton, insändare till lokaltidningen och senare samtal till ”Ring P1” och annat, ville hans politiska karriär aldrig riktigt ta fart. Han gick från det lokala Ungdomsförbundet, där han fick vara lokal kassör ett år och sekreterare tio år, ett uppdrag ingen annan ville ha, till det lokala Moderpartiet när de andra i Ungdomsförbundet helt enkelt inte längre ville ha honom med. Tråkig och lillgammal som han var, och, konstaterade de, att vara lillgammal är okej så länge du är under en viss ålder. När du sedan flera år lämnat juniorlaget bakom dig och på något vis vuxit in i din lillgamla konstitution och ditt vara, är du inte längre en anakronism i ditt eget liv som andra ler lite överseende åt, kanske roas av på riktigt, eller retar sig enormt på varför du riskerar att åka på ett kok stryk då och då. Du är nu en anakronism i ditt eget liv som ingen längre ler överseende åt eller låter sig roas av på riktigt, och det enda som räddar dig från att få mer stryk är att de som retar sig på dig och vill gå handgripligt fram med dig nu också är så pass gamla att de bara slåss när de är fulla och arga. Vidare är du numer inte bara en anakronism i ditt eget liv utan också en anakronism i tiden, för Tiden är obarmhärtig mot den som vägrar följa den tidsinställda och ohejdbara strömmen.Till att börja med var han Ingen i Moderpartiet. Han gick på alla möten. Räckte upp handen. Bad att få ha en synpunkt. Skrev fler insändare i lokaltidningen och ringde ”Ring P1” flera gånger i veckan. Inget hände. Ingen uppmärksamhet. Det var rent av som om de andra skämdes lite för honom. Inte riktigt ville visa upp honom för väljarna. Inte ville ha honom i kommunfullmäktige, eller att han  skulle uttala sig i partiets namn när pressen hörde av sig.

När det var som mörkast, när inte ens hans mor längre orkade lyssna på honom, när hon slog dövörat till där hon satt med sin hatt och stickning framför Bingolotto Rickard Olsson Mk1,  när han i sin ensamhet för första gången någonsin började känna sig ensam, när ingen gav ett vitten för hans upplevelser som embryo och förmåga att återberätta 70,- 80- och 90-talet i rapsodiska anekdoter och rubriker, då kom Twitter till honom som en skänk från ovan, ett mirakel när 00-talet gick in i andra andningen.

De första tweetsen brydde sig ingen om, men allteftersom han skrev direkt från hjärtat och ju oftare han gjorde det, desto snabbare verkade hans följarskara växa. En dag var han större än Moderpartiet där i hemkommunen, och snart blev han så stor att till och med Moderpartiet i Stockholm fick ta honom på allvar. Eller, det gjorde ingen. Men partiledningen och spinndoktorerna insåg att han hade sitt värde, att han skulle dra till sig väljare som aldrig skulle rösta på Moderpartiet om det inte vore för Embryot. Hans tankar var så skeva och splittrade och förljugna att ingen seriös och sanningssökande politiker kunde ta honom på allvar. Men det finns väljare till allt, resonerade partistrategerna och gav honom sitt tysta stöd. Det var också strategerna som tidigt lärde honom att blocka alla som ifrågasatte honom, såvida nu inte själva ifrågasättandet kunde leda till fler klickvänliga uttalanden från honom själv. Annars skulle han blocka de uppstudsiga. Att blocka, förklarade strategerna, betyder ingenting, det är bara fånigt, vem bryr sig om att någon blockar någon på Twitter?, allvarligt?, men om man gör det till ett slags hot, ”en dum grej till och jag blockar”, kanske det skrämmer en och annan mindre bemedlad på det intellektuella planet och det räcker för att uppnå något: status och följare; känslan av att den blockande nog har rätt och att den blockade borde skämmas.

Exempel: Han skrev ”Om uppvärmningen fortsätter kan vi snart odla kokospalmer i Svealand, är inte det bra?” och någon svarade ”Kan inte vänta! Varför ska vi importera sådant vi kan odla själva?” och Embryot gottade sig och då skrev någon ”Kan inte tro du är allvarlig nu? Ofattbart att Moderpartiet låter dig hålla på” vilket Embryot i enlighet med strategernas instruktioner snabbt svarade på med ett ”Kan du inte hålla dig till sakfrågan så är det tack och block!”

Och han började snart komma med falska anklagelser och antydningar – ”När ska någon kolla upp korruptionen på Riksrevisionsverket?” och ”Mörkas landets verkliga BNP systematiskt sedan många år? – och tweet med medvind i domedags- och konspirationskretsar och i de sinnesslöas svartvita värld,  som ”Landet är kastat i kaos, statskassan bankrutt och politikerna korrupta! Och allt mörkas!”, tweet som kunde få mothugg ”Har du belägg för något av det där?” och inbjuda till favoritfrasen ”Kan du inte hålla dig till sakfrågan så är det tack och block!”

Tweetandet blev så framgångsrikt att det bar Embryot ända till parlamentet. I början satt han med på alla möten och omröstningar. Han var också en flitig talare och låg bakom många motioner och förslag. När hans idéer systematisk röstades ner och inte ens hans eget parti verkade särskilt intresserat slöt han sig alltmer i sig själv och började missbruka Twitter. 500 tweet om dagen var inget ovanligt. Han blev också alltmer övertygad om att ett embryo växte i honom, och han slutade åka hem och hälsa på sin mamma, svarade inte ens när hon ringde.

Han hade sin hemkommun mer än 50 km från Riksdagshuset och hade därför rätt till en övernattningsbostad i huvudstaden. Embryot fick en av Riksdagsförvaltningens basmöblerade övernattningsbostäder med matlagningsmöjligheter. Inte för att han direkt lagade mat. Värmde djupfryst färdigmat mest. Fast för det mesta tog han sig till Riksdagens restaurang eller så åt han standardmjölk och Corn flakes, precis som han alltid gjort.Enligt regelverket ska en riksdagsledamot anmäla om en närstående övernattar i övernattningsbostaden och betala en avgift för övernattningen. Men när Embryot anmälde att embryot han bar på bodde med honom fick han inget svar. Först efter upprepade påstötningar gjorde sig någon omaket att svara. En tjänsteman uppgav att nej, han behövde inte betala för embryot och när Embryot stod på sig slutade det med att han blev förolämpad av tjänstemannen som sade sig ”inte ha tid för sådana skämt”. Okay, you’re loss, tänkte Embryot i en snabbt övergående fas av självupplevd tuffhet och gick vidare med sitt liv än mer övertygad om att det var rätt att bluffa om att han hade ett dubbelboende: ett i Stockholm och ett i hemstaden. I själva verket bodde han gratis hos sin mamma. Han, mamman och embryot i en central fyra i hemstaden. När han nu alls åkte hem och hälsade på vill säga.

Hursomhelst så satt han där på sitt tilldelade riksdagsmannarum ett stenkast från Riksdagen och Kungliga slottet i Stockholm. Saknade inte direkt att få stå i parlamentets talarstol eller sitta med på möten. Umgänge var helt enkelt inte hans grej. Hade aldrig varit. Däremot syntes han gärna och föreläste och berättade och han ville, paradoxalt nog med tanke på att han inte sökte umgänge, gärna ha uppmärksamhet.

Trots att han själv var en man av folket och valts till parlamentet på demokratiska grunder var han tveksam till den allmänna rösträtten, den som kom att debatteras allt livligare allteftersom 1800-talet gled iväg mot ett nytt sekel; den allmänna men fortfarande inte lika rösträtten för val av män till andra kammaren 1909 var i hans ögon något förfärligt. Än värre var förstås den allmänna och lika rösträtten för män 1918 och för kvinnor 1921. Att dessutom diverse medborgare som fortsatt inte haft rösträtt fick det undan för undan under 1900-talet gav honom rysningar: kronvrak 1924, fängelseinterner 1937, fattighjon 1945, psykiskt handikappade 1989. Beslut och årtal som ledde mot undergången för det Sverige han kände, hans land.

Alla över 18 år får rösta – är det rätt?” skrev han där i sin övernattningslägenhet och fick massvis med lajk.

Egendomslösa har rösträtt – är det rätt?” var en annan klickåtel som hans boendemiljö inspirerade till.

Visst saknade de honom rent fysiskt i parlamentet men de flesta, både partikamraterna och övriga ledamöter och tjänstemän, var mest lättade över att han inte var där. Hans eget parti menade att han gjorde mer nytta på nätet som dragplåster i de kretsar ingen annan ville befatta sig med, än mindre kopplas till:  konspirationsteorier och huvudlösa idéer och utfall ansågs fortsatt inte riktigt rumsrent ens i de mest högljudda och i egna ögon nyskapande kretsarna i parlamentet.

Saker som ”Svensk polis suger!”, ”Sverige sämst i klassen!”, ”Unga svenskar kan inte läsa och skriva – varför?”, ”Svensk skola sämst i världen!”, ”Sverige snart ett u-land!”, ”Svensk sjukvård en katastrof!”, ”All medicin slut!”,Sverige nu klassat som u-land!” och andra för fäderneslandet nedgörande saker hade likväl en förmåga att locka fram klick och lajk från både medborgarna som var missnöjda med sina liv och de trollfabriker som hade till syfte att skapa kaos. Så värst många nya röster för Partiet blev det inte, men det kunde verka så, varför Embryot fick hållas. Dessutom gillade folk i hemstaden och hemlänet, alltså vi, honom. Vi visste alla att han var speciell, kanske rent av störd på ett småfarligt vis och att han gick omkring med en del åsikter som i grund och botten inte kunde vara rumsrena mer än hos högst ett par procent av medborgarna, men vi röstade på honom, för han var lika rolig att skratta åt som när vi växte upp och håll med om att det är hur kul som helst att en sådan knäppgök kan sitta i Riksdagen? Lite underhållning och skratt i den annars så förutsägbara politiken.

Ni märker att jag skriver det här i ett slags imperfekt. Det är väl inte så konstigt när vi talar om Embryots uppväxt och hur det var när vi var skolkamrater, men det finns ett skäl till: Embryot är inte som förr. En dag vaknade han där på sitt övernattningsrum vid Riksdagshuset, satte sig, iklädd endast de vita kalsongerna han alltid sov i på den tiden, framför sin laptop, öppnade Hobbex hemsida och började beställa varor. En drönare, ett lättfluget och manövrerbart RC Plan med skevroder, ett 11 mm handtag helt i metall, två servo kullagrat digitalt metalldrev och en Blade mSR radiostyrd helikopter. När det var gjort gick han vidare till Julas hemsida och beställde tre lättanvända metalldetektorer med justerbar känslighet samt volym och reglage för att selektera bort vissa metalltyper och ljudindikationer från 1,2”-högtalaren, som han snart kompletterade med för ändamålet avsedda hörlurar med 3,5 mm-anslutning. Sist men inte minst beställde han 18 AA-batterier, sex vardera till de tre detektorerna.

Vad han hade för sig under den veckan det tog innan han fått alla prylarna är det ingen som riktigt vet. Klart är att hans twittrande i princip upphörde då. Den sista kända tweeten är ”Tack och block!” 11 november 2019, alltså från veckan han var osynlig. Vad som hänt sedan dess är mer känt och ni som bor i Stockholm eller som åker dit som turister ska veta att det är han som är den där kufiska uteliggaren som går runt på Helgeandsholmen med en metalldetektor och hörlurar och, som han säger medan han låter sin känsliga detektor sväva fram någon decimeter ovan markytan, ”avlyssnar ljuden och rösterna i underjorden, samma burkiga ljud som när jag var embryo”.

Musik. Musik. Musik.