Kategoriarkiv: Litteratur

En dag (en novell)

Publicerat av
Svara

Ibland tänker han på hur livet blivit om

han blivit jurist som Mormor ville

han haft syskon

han inte slutat växa när han var 180 cm

han varit en siamesisk tvilling

han fötts till grek under antiken

han varit svag och haft svårt att gå

han varit en siamesisk katt

                                                                  *

Han vaknar klockan 07.00, som varje morgon. Rummet är fortfarande höljt i dunkel. Vid sidorna av den mörka rullgardinen kan strimmor av ljus anas, bakom gardinerna som ramar in fönstrets rektangel. Det lilla ljus som sipprar in och långsamt tränger undan rummets mörker skapar skuggor på väggarna och i taket. Den årliga julstjärnan – han köper en ny runt första advent varje år, på snabbköpet inne i stan, en som sedan får stå till nästa års advent, då den varsamt placeras på komposten längst ner i trädgården, mellan de stora alarna, alldeles invid bäcken – återspeglas både i sängens täcke och i taket, och den gamla bordslampan, arvegodset med den solkiga skärmen, träder långsamt fram ur skuggorna och antar sin dagskepnad. Han vänder sig på magen och borrar ner ansiktet i dunbolstret. Sanningshalten i tvättmedelspaketets löften om friska fläktar av citrus blir påtaglig.

Natten är långt gången

Dagen står för dörren

Låt oss därför kasta

Mörkrets dystra kläde

Och låt oss strax ta på

Ljusets vita pansar

Vårdagsjämningen är passerad. Det under vintern så efterlängtade ljuset tillbaka, och det med sådan kraft att han varje morgon under den här första intensiva perioden, innan ögonen och hjärnan ställt om till den ljusa årstiden, funderar på att låta montera fönsterluckor på sitt lilla hus. Så som de gör längre söderöver, nere på kontinenten. Två saker får honom att avstå. Grannarna, vad skulle de säga, ingen har fönsterluckor här. Kostnaden, det känns väldigt onödigt att lägga pengar på ett par fönsterluckor, så besvärande är inte ljuset, och fram i maj, i slutet på maj, när han åter vant sig vid ljuset är det inget problem; att lägga pengar på fönsterluckor som han bara behöver någon månad om året är uteslutet. Han är inte snål, och han har nog råd, beroende på vad ett par fönsterluckor kan tänkas kosta, inklusive montering, men nej, känns rent av som rena dumheterna vid närmare eftertanke.

Versen han tänker på där han ligger och trynar i dunbolstret är hämtad ur Bibeln. Vet han. Romarbrevet 13:12. Hans egen översättning, från engelskan. På gott och ont. Poesi, hämtad var den nu hämtats, Bibeln eller något annat, eller hans eget huvud, hör morgonen till, och så här års hör han också musik i sitt huvud, till att börja med, när han väl stiger upp sätter han på musiken: från hans mobiltelefon strömmar musiken vidare till ljudanläggningen han låtit installera i husets kombinerade kök och vardagsrum. Han skulle kunna ligga i sängen, här i husets sovrum, och lyssna, det gäller bara att dra på lite volym, men han vill ha det tyst i sovrummet, och i badrummet; i sovrummet ska musiken finnas i hans huvud och i badrummet ska den strömma ur hans mun: han sjunger i duschen, precis som han alltid sjunger när han arbetar ute i trädgården, så som man alltid sjöng förr medan man arbetade. Snuttar av uppsnappade folkvisor, schlager, pop, en och annan aria som han tar sig an med friskt mod och strax lämnar i havererat skick i tomma intet. På morgonen i sängen hör han alltid Vivaldi. Just nu hör han Våren. Fantastisk musik att långsamt vakna till, och att vänja ögonen vid ljuset till. Ställa om hjärnan till. Fast helst lyssnar han inte på sitt moderna ljudsystem, det enda moderna i huset, tillsammans med klockradion, det han bidragit med, utan på transistorradion i köket. På P1 och P2 och ibland P4. Nyheterna, vädret och klassisk musik. Melodikrysset på lördagarna och Svensktoppen på söndagarna.

Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning. Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund.

Han sträcker ut högerarmen, han sover i en kortärmad t-shirt och kylan i rummet blir påtaglig när den nakna armen kryper ut ur sitt ide, tar tag i klockradion och ställer den upp så de blå digitala siffrorna blir synliga. 07.05, och rummet blir i ett slag ändå ljusare. Gryningen har intagit Utanför och klockradion dränker nattduksbordet i blått. Den senaste tidens nattlektyr, Vägen till Klockrike, blir synlig; där ligger alla vagabonderna, ute i det fria, eller fortsatt på cigarrfabriken eller i en tunnel, varm eller kall, eller i farstun med mössan i hand, och badar i blått, ja till och med bylingarna och emigranterna på amerikabåten ligger där och badar i blått och till tonerna av Vivaldi. Boken har hårda pärmar, arvegods precis som det mesta i huset, det är praktiskt för en orolig själ som ägnat större delen av sitt liv åt att gå vidare, att rusa framåt, det är praktiskt för en sådan själ att få ett hus med ett sovrum, badrum och kombinerat vardagsrum och kök, möblerat och fullt utrustat och med en stor trädgård med en porlande bäck och väldiga alar och almar. Arvegods. Mor. Fast egentligen Mormor och Morfar. Så kan det gå. Doften dröjer sig kvar. Av Mormor och Morfar. Kanske också av Mor och Far.  Nej inte Far. Knappast heller Mor. Men av Mormor och Morfar, och barndomen. Tvålen i det då nygjorda badrummet, som förvandlade utedasset till ett tillfälligt hönshus på den tiden det gick an att ha höns i någorlunda tätbebyggt område, matoset från alla grytor på kyckling och mer vanligt höna eller tupp och kalops och dillkött och fläsk och löksås och grönsakssoppa och kålsoppa och lever med brunsås, potatis och hemgjord lingonsylt. Allt var hemgjort. Brödet, leverpastejen, marmeladen, sylten, saften, till och med levern och fläsket; en eller ett par gånger per år köpte Mormor och Morfar en hel gris eller ett stycke nöt eller vad de kom över i livsmedelsväg, sedan förädlade de produkten. Ute i den egna trädgården växte inte bara dahlior och ringblommor utan också ärtor, sallad, rädisor, potatis, rödbetor och morötter. Träden gav äpplen och körsbär och buskarna rikligt med vinbär, svarta och röda, och krusbär. Trots det håriga skalet hade krusbären varit hans favorit. ”Märkligt”, tyckte Mormor medan Morfar var mer förvånad över att han föredrog svarta vinbär framför röda vinbär. Fast Morfar kunde nog egentligen inte bry sig mindre; han tog däremot gärna med barnbarnet till slipstenen, där den lille fick hjälpa till att dra slipstenen medan Morfar slipade yxorna och knivarna och lien.

När alla försvinner

och inget finns kvar,

och minnet fått förhinder

och livet är allt du har

Då har allt som var värt nåt

mist sitt värde och sin halt,

Livets gång har gått…

och det var nog allt

Utöver sängen med den låga trägaveln, nattduksbordet i massiv ek och byrån med bordslampan står två stolar i sovrummet. På den ena hänger sängens överkast, ett slags lapptäcke i regnbågens alla färger, arvegods, skapat av Mormor, och på den andra hänger hans kläder, blåkläder med hängslen, lite solkiga och lämpade för trädgårdsarbete, kalsonger som tillsammans med strumporna borde gå i tvätten idag (men han tänker använda dem en dag till, ikväll ska han lägga dem i tvättmaskinen, arvegods, i badrummet och köra dem i sextio grader medan han själv tar en välbehövlig dusch), en t-shirt med reklam för en läskedryck, en flanellskjorta och en stickad tröja, arvegods, har varit Morfars, hans favorittröja, stickad av Mormor, en julklapp en jul då för länge sedan, en jul han fortfarande mindes, doften av revbensspjäll, julskinka, risgrynsgröt med socker och kanel, glögg och dopp i grytan, och lutfisk på juldagen, dofter som etsat sig fast och Morfars oförställda glädje över den grova tröjan som lovade mycket värme även då nordan friskade i. Granen, alltid lika gles och ljusgrön, med glitter och flaggor och kulor och ljus och i toppen en lysande stjärna i plast. Knäck. Mormors knäck, ischoklad och kola. Fikon och dadlar. De vuxna drack alltid glögg dagen före julafton och snaps och julöl och svagdricka på julaftonen. Inte mycket men så pass att Mormor blev röd i ansiktet, fast det blev hon nästan bara genom att lukta på snapsen.  Och Utanför: snö, sakta fallande flingor på väg att lägga sig som ett tunt bolster över de nyskottade gångarna på husets framsida, bort till lidret och det lilla garaget där Volvon, PV:n, tog upp all plats så morfar knappt kunde ta sig i och ur bilen eller för den delen köra in och ut ur garaget utan att skrapa i med backspeglarna.

Fylla och bråk var inget som hemsökte hans barndom. Tvärtom var minnena ljusa och dofterna behagliga.

Tiden flyger högt över                            

svunna tider, svunna rum

Flyger genom det skira,

återser det som har glömts                    

Stävar i det som trampats

av dem det som en gång var                  

Svävar genom oss dig mig,                     

våra livsandar, livsluft                           

 

En färd genom upptrampade                

landskap, genombrutna av                    

minnen                                                    

En färd,                                                   

en smärtsam flykt från Alltet,                

en  rasande flykt från sig själv               

 

Tiden sprider ljus mörker;

genomlyser det dunkla     

En transparent förflyttning

inom oss och utom oss      

Ett snabbt flyktande mörker,                 

en dörr till ett nytt dunkel                                           

Tiden flyger högt över                            

svunna tider, svunna rum

Han vet att han nu har ett slags gatlopp framför sig: från det han kastar av sig täcket kommer han att frysa. Han värmer aldrig sovrummet och som huset har välisolerade väggar dröjer sig vinterns kyla kvar långt in på försommaren (precis som sommaren hänger med långt in på hösten). Huset värms nu som då av en vedeldad panna och gamla element, fyllda av vatten. Det han har att göra varje kall morgon är, att rusa till ytterdörren, öppna den, ta av åt höger och springa nerför trappan till den lilla källaren med pannrummet och den minimala snickarverkstaden, Morfars domäner, och kasta in vedklabbar i pannan, vedklabbar han ägnar en stor del av sommaren och hösten åt att såga och hugga till och sedan stapla i pannrummet: när vintern kommer är pannrummets väggar täckta av ved, från golv till tak, ved som ska räcka till nästa sommar, hittills har det aldrig hänt att veden inte räckt till nästa sommar. Mestadels björk, men även gran och undantagsvis ek. Pannrummet luktar nu som då av rök, en underbar doft tycker han, och ved, trä, också en underbar doft tycker han, och damm och aska. I taket sitter en rejäl, gammal lampa, den hänger ner som en droppe som aldrig lossnar från taket, en glödlampa omgärdad av en glaskupa. Lampan styrs med en grov kontakt precis till höger om dörren till pannrummet, och strömmen leds av kulo så gammal att ingen vet när den drogs från kontakten till lampan. Men fungerar gör den.

På morgonen brukar det bara glöda i vedpannan och värmen i elementen har klingat av betänkligt. Vintertid händer det allt som oftast att han vaknar med ångande andedräkt och såväl fönstret i sovrummet som husets övriga fönster är täckta av rimfrost. Morfar oroade sig alltid för att rören skulle frysa, men det har de aldrig gjort. Det är bara människorna som frusit.

Det finns en vedspis i huset. En gammal AGA. Gustaf Dahléns sista stora uppfinning, påstås det, tror han sig veta. Gjord för att elda med koks, ved, gas, olja eller driva med el. En tung pjäs. Effektiv som tusan. Värmer, bakar bröd, steker fläsk och kokar soppa. Den utgjorde en gång i tiden husets enda värmekälla, och det fungerade. Egentligen, sa Morfar flera gånger, var det ett misstag av Mormor och Morfar att införa en sådan nymodighet som vattenburen centralvärme och en vedeldad panna. Mormor höll inte med. Nu fungerar inte vedspisen, därför att de slutade elda i den när de fick centralvärme och ungefär samtidigt installerade de en elektrisk spis, en Elektro-Helios med tre plattor och rejäla rattar på spisens framsida, och en modern ugn som mer eller mindre lydde mormors temperaturangivelser. Kanske blev inte brödet lika gott längre, menade Mormor (det höll övriga vuxna, Morfar och vänner som hälsade på, med om) men oj så enkelt och bekvämt det var (fick de övriga instämma i trots att de aldrig bakade).

Golvet i sovrummet består av breda trätiljor, slitna och väl ingångna av minst tre generationer, säkert fler tror han, när vinden tar i Utanför drar det från springorna. I det kombinerade vardagsrummet och köket dominerar laminat, grå och vita plattor i köksdelen, en brun matta med något slags diffusa liljor i vardagsrummet. Badrummets golv täcks av en beige plastmatta som han satte in för ett par decennier sedan, när Mormor och Morfar båda gått bort inom loppet av ett halvår. De träffades som barn, Mormor och Morfar, gick i samma folkskola borta i byn, blev ett par när de läste inför konfirmationen, gifte sig så snart Morfar gjort sina år vid norska gränsen under kriget, tre års värnplikt i Snörike på vintern och Myggrike på sommaren, han rökte pipa för att hålla myggen stången när det var som värst i juni, berättade Morfar, och han kunde fortfarande minnas Morfars pipa, en lång, rak laddad med greve Hamilton. Han tyckte att han fortfarande kunde känna doften av den gamle greven bland medaljongerna på tapeten i vardagsrummet: söt, fuktig tobak med ett lätt kryddigt inslag och ett uns obestämbar frukt. Smakrik, mogen Virginia-tobak. En blandning skapad av Greven och soldaten Gilbert Hamilton under första världskriget då han var i tysk tjänst och som det var ont om tobak under kriget fick han nödpaket med tobak från Sverige, tobak som han sedan själv blandade så smaken passade honom. Efter kriget återvände Hamilton till Sverige och receptet och produktionen av hans blandning övertogs så småningom av Tobaksmonopolet och blev så med tiden Sveriges mest sålda tobak och nu satt alltså både den och greven i vardagsrummets väggar, inpyrd bland tapetens medaljonger och dinglande i de lianliknande växtarmarna som sträcker sig runt och omkring medaljongerna; han, greven, luktar inte lika gott nu som då, när han var påtänd, eller ändå hellre innan han antändes, då när han låg strimlad och fuktig i sitt paket och hans dunster utgjorde en stark lockelse också på ett barn.

Kanske sitter Hamilton i möblerna också. Den gamla tresitssoffan i grön, numer kraftigt blekt grön, plysch och med rejäla karmar, prydd med ett flertal sidenkuddar i matchande, lika blekta, färger; det lätt anfrätta teakbordet, still standing trots åratal av misshandel med utspillt kaffe, te och kakao – de sa kakao, inte choklad –, barns, detta inkluderar honom själv, brutala attacker med blyertspennor, pastellkritor och skruvmejslar med träskaft ”lånade” från Morfars verktygslåda i garderoben under trappan till sovloftet på övervåningen, tillräckligt högt i tak för att barnen skulle kunna trivas där, hopplös takhöjd för en vuxen; Morfars teve-fåtölj vid sidan om bordet, stolt ditställd en gång i tiden då teven var ny i huset, en praktisk fåtölj där Morfar kunde se nyheterna och framförallt vädret medan Mormor förmanade barnen, han och grannens ungar, att vara tysta och andaktsfulla medan Morfar lät sig uppfyllas av teve-mediets evangelium; två enkla karmstolar att använda vid behov, som Mormors kafferep och syjuntor och Morfars kortspel med kompisarna, för övrigt ett tillfälle då utspillda groggar på armagnac och vichyvatten bidrog till de där obestämbara fläckarna som sedan länge förvandlat bordets yta till en spännande atlas.

Hans favoritmöbel är den kanelpuff som någon vid något tillfälle, sannolikt efter en resa till Marocko eller möjligen Spanien, tagit med sig och gett till Mormor och Morfar eller om puffen möjligen hamnat där genom arv. Numer sliten till oigenkännlighet och halvt hopsjunken, eftersom ingen fyllt på den med papper eller annan stoppning på åratal, ligger den för sig själv på en trasmatta framför det robusta elementet under vardagsrummets gavelfönster. Helt säkert luktar puffen Hamilton. Helt säkert luktar trasmattan Hamilton, för han har varken vädrat eller piskat den på åratal. Helt säkert aldrig rengjort den.

Mindre säkert är att hötorgstavlorna luktar Hamilton. Det är frestande att tro, och på något vis tillfredsställande tycker han, att tänka sig att den jylländske fiskaren med sydväst och pipa skulle lukta Hamilton, särskilt gubbens skumpipa.

                                                                 *

Han ligger och drar sig några minuter i sängen. Njuter av lakanens och täckets mjukhet och värme. Lyssnar på Vivaldi och morgonens ljud. Stiger upp. Går med försiktiga steg genom köket och dess kalla golv till badrummet. Slänger en blick mot vardagsrummet. Konstaterar att allt är som vanligt. Gör morgontoalett. Går tillbaka till sovrummet. Tar av sig t-shirten och pyjamasbyxorna i bomull. Sätter på sig blåstället och arbetsskjortan. Går till köket. Sätter på kaffebryggaren. Kokar två ägg. Tar fram den inlagda sillen, gjord efter Mormors gamla recept. Lägger de löskokta äggen på en tallrik. Mosar dem. Fiskar upp några sillbitar ur sillburken. Lägger dem på tallriken. Breder en smörgås, limpa, med smör och ost, vällagrad hushållsost med små hål och mycket smak. Tar med sig tallriken och en kopp kaffe, svart, till vardagsrummet. Slår sig ner i en av de enkla karmstolarna. Sätter på Morfars gamla transistorradio. Den han helst lyssnar på. En Luxor. Med en rejäl ratt att ställa in rätt station med och numer placerad på det anfrätta teakbordet – när Morfar levde stod apparaten ovanpå den bastanta kylen i köket. Lyssnar på de lokala nyheterna 07.30. Inget nytt under solen. Eller jo, våren är här, förkunnade en lokalreporter med koll, och strax bekräftade en meteorolog att så var det. Han tittar än en gång ut genom gavelfönstret och konstaterar att, jo, våren är nog här, och han minns hur Morfar brukade sitta i samma karmstol och titta på Utanför och trädgården, hur Morfar brukade sitta här och humma för sig själv en hemsnickrad version av något som vagt påminde om barnvisan Imse Vimse Spindel med små atonala utflykter och snedskär. Ibland log Morfar där han satt och tittade på trädgårdens överdåd av astrar, prästkragar och dahlior sommartid och de många småfåglarna som uppsökte fågelbordet vintertid. Precis som Morfar tycker han att domherrarna är de vackraste småfåglarna.

                                                                 *

Ibland funderar han på hur livet blivit

om Mor funnits längre i hans liv

om Louis Pasteur inte levt

om krig inte funnits

om Michael Faraday inte levt

om ingen europé seglat till Amerika

om Bertha von Suttner tagits på allvar

om Morfar inte bevakat norska gränsen

                                                                   *

Trädgården. När han avslutat frukosten och ställt disken i diskhon tar han på sig sin keps, sin arbetarmössa som Morfar sa, med reklam för en lokal rörfirma som upphörde för ett par decennier sedan. En en gång gul mössa med röd symbol och reklamtext och en genomskinlig skärm i grönt, en skärm som går att vika upp för den som föredrar att göra så. Han ser sig om så allt är som det ska i huset. Går ut.

Mörkret flyktar i hast

Ljuset, dagen hägrar

Tid för bot och bättring

För rättvisa, Livet självt

För det anständiga

För Alla, För våra liv

Är det också Romarbrevet? Nej,inte väl?

Natten är långt gången

Dagen står för dörren

Låt oss därför kasta

Mörkrets dystra kläde

Och iträda oss strax

Ljusets vita pansar

 

Mörkret flyktar i hast

Ljuset, dagen hägrar

Tid för bot och bättring

För rättvisa, Livet självt

För det anständiga

För Alla, För våra liv

 Nej, det är det då rakt inte! Nej, sådär låter inte Romarbrevet alls, även om den första delen kan tänkas vara någon form av övergrepp på upphovsrättens lagstadgade regler. Definitivt mot vad som kan anses vara anständigt när det kommer till att låna och sno av andra. Men morgon är det och ljuset har infunnit sig, en ny dag, nya möjligheter, som varje dag, som alltid när ljuset infinner sig. Han funderar över detta medan han går till redskapsboden i bortre änden av trädgården, på gränsen till grannens trädgård; här avbryts det en dryg meter höga metallstängslet med sina romber och metallstolpar av ett åtta kvadratmeter stort skjul fördelat på fyra kvadratmeter på hans sida om gränsen och fyra på grannens sida. De båda delarna är åtskilda av en vägg i plywood just där gränsen går; de, han och grannen, lät uppföra skjulet i samband med att de satte upp staketet någon gång för ett trettiotal år sedan, strax efter att Mormor och Morfar gått bort och han tagit över huset. Ett bra staket som fortsatt är fullt intakt och ett bra skjul vars enkla väggar måst målats om några gångar men det är allt: taket i eternit – om detta, att det är av eternit talar vi tyst, vi väcker inte den björn som sover, om detta är de överens, han och grannen – har under årens lopp stått pall för stormar, hagel, slagregn och smältande snödrivor.

Genom av vintern uttorkat gräs,

mitt i det jorddoftande diket och

uppmuntrad av återkomstens fågelsång

och den värmande solens strålar,

guppar vårbäcken fram mellan

grå stenar och avbrutna grenar

Han tar fram en spade med ett spetsigt och lätt skålat blad, Morfars favoritspade, sliten men fortsatt fullt duglig, tillverkad av Bjärnums Redskapsfabrik. En klassisk bästsäljare av bästa kvalitet. Stävar i det som trampats av dem det som en gång var Svävar genom oss dig mig, våra livsandar, livsluft. Med den har Morfar grävt land och diken, hjälpt grannen att dra in vatten från den egna brunnen. En effektiv spade även då marken är omedgörlig; är den som här mest mjuk lera, är det gamla Bjärnums-verktygets effektivitet smått imponerande. Det tyckte i alla fall Morfar, ”smått imponerande”. Det luktar lite unket och mögligt i redskapsskjulet, men mest jord och damm.  I taket hänger spindelväv.

                                                                           *

Ibland funderar han på hur livet blivit

om Alexander Fleming inte levt

om Bibelns berättelser inte skrivits ner

om religioner inte funnits

om han haft sex med någon

om Annie Ernaux inte skrivit Åren

om han vågat dansa

om Mormor inte blivit en annan

                                                                      *

Idag ska han gräva upp alla landen, eller det han hinner med, han har runt ett hektar land att gräva upp, land som ska planteras med grönsaker och blommor; ärtor, rädisor, potatis, rödbetor, morötter och blommorna som måste sättas nya varje år, de som inte alltid finns där. Det är ett tag sedan tjälen gick ur marken och jorden har precis hunnit torka upp så där lagom att det är lätt att gräva men inte alltför torrt för den som vill få lite hjälp med att ge det nyplanterade lite fart. Det luktar vår, av kringvirvlande löv och spirande grönska. En avlägsen doft av eld och rök, brinnande grenar. Någon eldar upp sitt ris.

Vid husknutarna och i dikeskanten:

nymornade snödroppar och tussilago,

krokus och snart påskliljor och mer vår,

och vips så är vi mitt i försommaren,

och snart sommaren, humlor och surr,

blommor och bin, ett biologiskt eldorado

Nu har han definitivt lämnat Romarbrevet, men vad är det här för något? Var har han snott det? Från vem? Är det en hemsnickrad variant av något storstilat eller är det någon annans vårsång han snott rakt av? Men knappast från Bibeln, nej inte Bibeln, men var då då? Det är en skön vårdag med en värmande marssol och fjäderlätta moln som ilar över himlen. Han blir varm av sitt grävande. Uppskattar den fläktande vårvinden. Tittar gillande på jorden som först kletar fast vid hans stövlar bara för att ganska snart torka och ge stövlarna ett uttryck av eget liv, av att ha varit med, och det har de ju, de deltar i årets planterande av sommarens och hösten och kanske också vinterns grönsaker och rotfrukter: de deltar i livets cirkel.

Pånyttfödelse, jordens högtid, solståndet,

vattenplask, magplask och pladask

och sex laxar i en laxask, spända segel,

skota hem, dyk från klippan, solbränna,

se upp för maneter, cykla på grusvägar,

plocka smörblommor, skrapa knäna

Känns som att tankarna, texten, lämnar våren bakom sig och tar sig in i sommaren och det är han egentligen inte redo att göra. Han tycker inte om att gå saker i förväg. Och han har inte rusat fram genom livet. Egentligen. Det är bara det att livet är kort när det varit med ett tag och det som sker det sker och gör det nu, det är det enda man vet, det som sker nu, det som skett har förstås skett, men helt säker kan man inte vara, tänker han, för minnet är en opålitlig källa, en källa med en fallenhet att förvanska det som skedde, det går att lita på att Morfar rökte Greve Hamilton för greven sitter i väggarna och möblerna, men rökte han också pipa, och Hamilton, däruppe i norr under kriget? Förmodligen. Men helt säker kan man inte vara. Det händer ju till och med att han glömmer vad han gjorde igår. Eller var han lagt nycklarna till Morfars gamla Volvo.

                                                                 *

Runt tolvslaget kurrar det i hans mage; det kurrar alltid i hans mage när han blir hungrig, ljudligt, verkligen kurrar. Han har arbetat hårt. Grävt upp flera av landen. Burit fram gödsel han fått av bonden borta i backen, Erik, lika gammal som han själv, också med en Morfar som tillbringade ett par år vid norska gränsen, kanske rökte han Greve Hamilton också, det har han aldrig frågat. De pratar inte så mycket, han och Erik, men trivs i varandras sällskap, eller kanske snarare tolererar de varandra. Två ensamvargar. Var de det redan i skolan? Han tror det. Inte för att det spelar någon roll. De flesta var nog en slags ensamvargar. Där på landet. Innan allt blev ett litet samhälle. Några var mer framåt än andra. Sökte sig nya vägar. Lämnade hemmet. Provade sina vingar. Som hans mamma. Kvar blev ensamvargarna. Å andra sidan hade han inte mycket att välja på när Mor försvann och han blev kvar hos Mormor och Morfar. En oäkting. Inte för att det spelade någon roll, att han var en oäkting, men somliga tyckte det, och det bidrog nog också till att han blev den han blev, att han slöt in sig i sig själv. Inte för att han mått dåligt av det. Tvärtom. Det är sällan han tänker på hur det ska bli om han inte klarar sig själv, som Morfar på slutet, då när det bara var han och Morfar och han inte kunde hjälpa Morfar när han blev riktigt sjuk och behövde läkarvård. Besöken hos Morfar på sjukhuset i stan hade varit en plåga för honom. Han led med Morfar som låg där i en sjukhussäng med dropp och den tickande väckarklockan han tagit med sig hemifrån, och han led därför att han kände ett stort obehag inför varje stadsresa och varje besök i staden, det var nog mer staden än sjukhuset som fyllde honom med obehag, alla dessa människor och ljud.

Rasslande cyklar på vingelmingel,

sockerdricka och nybakad sockerkaka,

pick och pack och påt och pick och nick,

det gröna sköna och en blå himmel

fri från moln, såväl cumulus som stack,

en mygga, en geting: stekelstegling

Hans uppväxt hade varit tyst. Särskilt sedan hans mamma lämnade dem. han var inte mer än några år när hon försvann för alltid. Ingen vet vart, eller om hon lever, om hon haft ett bra liv, om hon fann det hon sökte. Han bryr sig inte. Han hade det bra med Mormor och Morfar och Greve Hamilton och transistorradion och arbetet på sågen, där han alternerade mellan ställverket och hyvleriet. Han sa inte mycket där heller, ändå mindre än i skolan, han behövde inget säga, alla tycktes veta vem han var och accepterade att han inte hade något att säga. Han kan fortfarande känna doften av timmer, sågen, hyvleriet, de nygjorda paketen med plank, frontlastarna och svarven och det fyller honom med ett behagligt lugn. När han är i stan försöker han drömma sig bort till sågen, eller hem till tapeterna där Greve Hamilton hänger och dinglar.

 Hallonsaft, jordgubbsaft, saftig rabatt,

sommarrea, badbollar och drakar,

klippor, sandstränder och granbarr:

hortensian håller ut och regnet håller upp,

rabatten prunkar och solen strålar,

flötet ger ringar på vattnet, inget nytt under solen

 Nej, det är då rakt inte Bibeln, det där. Han kan Bibeln. Alla förmiddagarna i söndagsskolan borta i församlingshemmet intill den gamla bykyrkan. Han älskade söndagsskolan. Historierna i Bibeln. Äventyr. Hjältar. En Gud som var allsmäktig. Det gillade han. Allsmäktig. Men han vet fortfarande inte vad det betyder. Att Gud är allsmäktig.

                                                                              *

Ibland funderar han på

hur många uppfinningar, medicinska metoder och framsteg som inte blivit av för att det var kvinnor som kom på dem

hur många gånger han bara stått där utan att våga och vad som hade hänt om han vågat hur hade livet blivit då

hur många goda böcker som skrivits och hur många goda tankar som tänkts utan att nå någon därför att det var kvinnor som skrev och tänkte

och han funderar på all skön konst, all musik och litteratur, alla kloka tankar som går honom och så många andra människor förbi bara därför att

                                                                         *

Han tar fram en djup tallrik ur ett skåp. Häller upp cornflakes och röd mjölk. Lyssnar på transistorradion. P1. Tittar ut genom fönstret på trädgården. Arbete pågår. På väggen, ovanför köksdörren, tickar köksklockan, vit och röd med svarta visare, rund. Morfar ville ha med den också till sjukhuset. Morfar var nog besatt av tiden, tror han, men han fick inte ta med köksklockan. Det fick räcka med väckarklockan, och till slut fick Morfar inte dra upp den mer på sjukhuset eftersom tickandet störde den närmaste sänggrannen och ringsignalen klockan 05.30 varje morgon väckte alla i rummet. När Morfar vägrade att inte sätta klockan på ringning förbjöd personalen honom att dra upp den. Ett hårt slag för Morfar, som dog bara ett par dagar efter förbudet. En sjuksköterska eller om det var en doktor eller någon annan i sjukhuskläder sa till honom att Morfar dött därför att hans kropp var slut, inte därför att ingen drog upp väckarklockan, men han misstänkte ändå att det där hade med klockan att göra. Klockan och Morfars besatthet av tiden. Att ha koll på tiden, att kontrollera tiden, att sitta i förarsätet.

En stilla stig, Livets vandring

Från vaggan till evigheten.

Rusar –  och så: ingenting;

Mörkt, stilla, tyst – en tom natt.

På kylskåpet står ett fotografi av Mormor, Morfar och Mor. Mormor och Morfar är unga, Mor ett barn. Det är så han minns sin mamma. Som ett barn.

 En rasande resa kanske,

Men ändå är den Livets stig.

Var född är en kastad handske,

Livet en duell med givet slut

Ibland tänker han på hur det ska gå om han inte längre klarar sig själv. Om han kommer att dö i sin ensamhet, och någon hittar honom efter en månad, liggande i köket i en svärm av flugor, kroppen i förruttnelse. Är det bonden Erik som hittar honom? Kommer för att fråga om han behöver lite gödsel. Ingen öppnar när han knackar på, så han känner på dörren som, som alltid, är upplåst, han går in, och där ligger han, Erik sätter handen för näsan och snubblar ut, ringer polisen, eller ambulans? Vem ringer man när man hittar en stinkande döing? Eller är det brevbäraren som kommer med brev från en myndighet, vad nu det skulle vara, och han behöver en underskrift, en signatur, han knackar på dörren, ingen öppnar, då känner han på dörrhandtaget, dörren är öppen, han går in, och där ligger han i flugsvärmen. Och om ingen av de där dyker upp… vem skulle annars dyka upp?… då kanske det tar ett år innan någon hittar honom. Som en hög med ben på köksgolvet. Kanske lika bra det. Så slipper Erik och brevbäraren stanken och flugsvärmen. Mörkt, stilla, tyst – en tom natt.

Han tar den lilla skvätten som finns kvar i kaffebryggaren sedan frukosten. Sveper det kalla kaffet stående vid diskbänken. Känner sig nöjd, och redo för en ny dust med trädgården.

                                                                        *

Ibland funderar han på hur livet blivit om

han sett sig om i världen

han lärt sig spela ett instrument

han var ensam i världen

han kunnat flyga

han inte lärt sig att läsa

han kunnat tala med djuren

han haft en far

                                                                               *

Ute ställer han sig att njuta av livet en stund. Lugnet. Våren. Solen. Doften av jord, och gödsel. Arbetet som redan blivit gjort. Texterna han mints under förmiddagen och lunchen. Bibeln eller inte. Det är bra att ha texter i huvudet, tycker han.

Det vackra, att i trädkronorna se

sommaren gå i dvala, och hösten

träda in som en föraning om det

nya som komma skall: iskyla och

mörker, men också snö som lyser upp,

och så strax: våren! Cirkeln sluts, livet,

och vi, går vidare.

Så går eftermiddagen. Han gräver. Han planterar. Han sår. Han tänker. Minns texter. Gnolar på melodier som inte finns. Han funderar på om det är idag han ska cykla till Ica, eller lanthandeln som han säger eller Vivo eller Johanssons som Mormor och Morfar sa, om han ska cykla dit och handla vad det nu är han behöver den här veckan? Bruna bönor? Fläsk? Soldatens ärtsoppa? Bongs köttsoppa? Fiskbullar? Fiskpinnar? Smör? Ost? Bröd? Sill? Ägg? Limpa? Vad har han i frysen? Han klarar sig nog en dag till. Slipper cykla till Ica idag. Slipper slå ner blicken när folk tittar på honom och i värsta fall säger ”hej” eller ”tjenare” eller, värst av allt, ”tjenare Arvid”, glatt som om de var vänner bara för att de arbetat ihop på sågen eller gått i skolan tillsammans. Var född en kastad handske, Livet en duell med ett givet slut.

                                                               *

Han tycker om att cykla. Rasslande cyklar på vingelmingel. Men inte till affären. Han kanske bara tar en tur. Njuter av omgivningen. Landskapet. Det gröna sköna och en blå himmel. De smala asfaltsvägarna, tussilagon i dikeskanten, den porlande vårbäcken, vårsolen, Eriks kor som kanske är ute i hagen, kylan när den kommer smygande när solen går ner, allt det där.

Tiden rusar fram genom

 livets lappade landskap

 Det är få förunnat att

 hinna förstå något alls

 Men alla ser och hör och

 tror sig förstå något, en

tid, sedan vet de att de

inte förstått något alls

Den grymma paradoxen,

eller den barmhärtiga

paradoxen, kanske, att

 äntligen fatta när resan

nått sitt ofrånkomliga mål

 Han har två cyklar. En 26-tummare han fick när han fyllde 13 och Morfars 28-tummare som han fick ta över när Morfar gick bort. En DBS och en Monark. Att DBS:en fortfarande fungerar är ett litet under. Samma vecka som han fick den råkade Eriks pappa Sven backa på den med ett traktorsläp, ett tvåhjuligt, fyllt med lådor med potatis, just hemkommen från fältet, där Arvid arbetade tillsammans med Morfar med att plocka potatis. Både Morfar och Arvid hade ställt sina cyklar på gårdsplanen på Svens gård. Det var med nöd och näppe Morfars cykel klarade sig undan, men Arvids cykel såg inte ut att vara mycket för världen sedan Sven backat över den. Arvid grät när han såg den. Ett stilla, bittert hulkande med en sorg som inte bara handlade om cykeln. Eriks pappa Sven var utom sig och bad tusen och åter tusen gånger om ursäkt och lovade att ersätta Arvid. Det gjorde han aldrig, men Morfar som var en allkonstnär lyckades få cykeln i ett fungerande skick igen.

Just idag fastnar han i trädgården. Det är så mycket som ska göras och vädret är perfekt. Inbjuder till trädgårdsarbete. Trädgårdsliv. Han längtar till sommaren, då ska han dricka hallonsaft och jordgubbssaft i bersån, sitta där med saftglas med klingande is i, de gamla höga glasen med ett slipat mönster, de som Morfar drack grogg ur och han drack saft ur. Mormors hallonsaft och Mormors jordgubbssaft. Nu är det han som gör saften. På trädgårdens bär och efter Mormors recept. Högtidsstunder i bersån.

Hallonsaft, jordgubbsaft, saftig rabatt,

sommarrea, badbollar och drakar,

klippor, sandstränder och granbarr:

hortensian håller ut och regnet håller upp,

rabatten prunkar och solen strålar,

flötet ger ringar på vattnet, inget nytt under solen

Texten kommer tillbaka till honom. Så där var saften, och badbollen och draken, det var sådant som Morfar kom med till honom. Han minns draken högt upp i luften och doften av plastbollen och hur den rörde sig långsamt, på ett sätt som gjorde att han kunde misstänkas ha bollkänsla: med badbollen kunde han göra nästan allt det han försökte men inte kunde göra med fotbollen i skolan. Klippor och stränder och granbarr, jo, det var ju när de tog bilen, Volvon, PV:n, han och Mormor och Morfar, och åkte till Rundsjön med den fina sandstranden och granarna som man kunde slå läger under, och flötet och fisket, det var alla gånger han och Morfar cyklat till storbäcken och metat, dragit upp mört och abborre, mört till katten, abborre till middag. Och hortensian, Mormors favoritblomma, som hon tjatade om sina hortensior!

Sommaren. Han och Morfar på utflykt. Med sockerdricka och sockerkaka. Mormors sockerkaka. Sockerdricka och nybakad sockerkaka, pick och pack och påt och  pick och nick. Fast dök från en klippa gjorde han aldrig, så som den där texten som kom till honom nämnde, dyk från klippan, maneter har han aldrig sett heller, se upp för maneter, han har inte varit vid havet, slipper maneterna, och seglen, skota hem. Men allt det där med naturen som dör, allt som dör, allt som kommer igen, det är sådant han tänker på.

Det vackra, att i trädkronorna se

sommaren gå i dvala, och hösten

träda in som en föraning om det

nya som komma skall: iskyla och

mörker, men också snö som lyser upp,

och så strax: våren! Cirkeln sluts, livet,

och vi, går vidare.

Det har han gjort ända sedan söndagsskolan, och när Mormor och Morfar först förklarade att hans pappa var död och sedan också hans mamma och så dog katten och Mormor, som redan varit borta ett tag, När alla försvinner/och inget finns kvar,/och minnet fått förhinder/och livet är allt du har/Då har allt som var värt nåt/mist sitt värde och sin halt,/Livets gång har gått…/och det var nog allt, och till sist Morfar. Ingen av dem har kommit tillbaka. Som gräset och blommorna och rabarbern i trädgården. Allt blir återfött. Men ändå inte alltid. Han tycker om trädgården där allt , nästan allt, blir återfött, precis som i psalmen de lärde sig när de läste för prästen. Så gott som hela klassen gick och läste, konfirmerade sig, lärde sig budorden, läste ur Bibeln, lärde sig psalmer utantill. Han älskade det. Som söndagsskolan, fast kanske lite bättre, han som inte var särskilt förtjust i skolan fann sig väl tillrätta hos prästen och lärde sig psalmerna och de andra texterna utan problem. Minns dem än idag. Fast ibland rör det ihop sig. Är det hans egna tankar? Bibeln? Psalmer? Lyrik han läst? Eller något som Mormor läste för honom när han vara liten? Han kan inte minnas att Mormor någonsin läste en barnbok för honom. Men han minns lyriken. Tiden flyger högt över svunna tider, svunna rum.

                                                                 *

När solen börjar gå ner, och kylan kommer smygande bestämmer han sig för att ställa tillbaka spaden. Merparten av rabatterna är uppgrävda, planterade och gödslade. Imorgon ska han göra resten, om det inte blir regn, blir det regn är det bara bra, bra för det nysådda. Han har glömt vad de sa om vädret på radion i morse. Ska kanske lyssna ikväll igen. Å andra sidan spelar det inte så stor roll vad de säger på radion. Ibland blir det som de sagt, ibland inte. Det är ändå vädret sådant det är när han stigit upp och ätit sin sill och de mosade äggen som bestämmer hur dagen ska bli. Vad han ska göra.

                                                                              *

Ibland funderar han på hur livet blivit om

Albert Camus inte levt

matematik inte funnits

Dmitri Sjostakovitj inte levt

ingen förmedlade nyheter

han själv inte levt

det aldrig slutade regna

han själv levt

                                                                 *

Han tycker om att läsa, han tycker om böcker. Det började redan med söndagsskolan och Bibeln och fortsatte med skolbiblioteket och Barnen Hedenhös och Astrid Lindgren. Det djupare intresset kom med mognaden och Johnson och Martinsson. Han läser alla nobelpristagare. Det är genom nobelpriset han upptäckt författare som Annie Ernaux, Olga Tokarczuk, Elias Canetti och Seamus Heaney. Berättelserna tar honom med på resor, ut i världen och in i människors inre. Att läsa är hans sätt att resa. Han lånar sina böcker på Bokbussen, äger ett fåtal, dem han älskar mest, som Vägen till Klockrike.

                                                                *

Han gillar ljudet av kokande potatis. Han finner det rofyllt. Nästan lika rofyllt som det dova ljudet av en avlägsen motorsåg, dämpat av snön och vinterns stillhet.

                                                           *

Han tänker ofta på hösten. Skördens tid. Solen går ner, mörkret sänker sig, natten gör sitt intåg, omfamnar världen, omfamnar dig, lämnar dig utan drömmar.

                                                         *

Ikväll, bestämmer han sig för, ska han äta fiskbullar och egenodlad potatis. Han älskar både sina potatisar och fiskbullarna på burk: burken med vit sås och den med den färgade såsen. Han ska lyssna på transistorn medan han lagar maten och medan han äter den. Han ska dricka röd mjölk till. Kanske ska han se på nyheterna halvåtta och sedan sitta och titta ut genom fönstret på den allt mörkare trädgården och till slut rakt ut i ingenting. En stilla stig/ Livets vandring/Från vaggan till evigheten./Rusar –  och så: ingenting;/Mörkt, stilla, tyst – en tom natt.

 

Kusin Eivor

Publicerat av
Svara

Det finns mycket som är fantastiskt med den nya tekniken. Sociala medier. När lunarstormen blåste som värst anade inte många då inte så gamla men ändå inte så unga att de skulle fastna i senare efterföljare som Facebook. Men det gjorde de. De, vi, sögs in i den digitala gemenskapen vare sig vi ville det eller inte. Några ville, andra ville ändå mer, åter andra ville marknadsföra sig själva eller något, tjäna pengar, bli någon, och en del ville inte alls men alldeles oavsett den enskildes intentioner har få kunnat stå emot locktonerna och de flesta som hamnat i denna digitala feromonfälla gillar att vara här.

För egen del finner jag särskilt nöje i ”Gamla bilder från Bergåsa”. Det är en sida, en grupp, för oss som kommer från Bergåsa. Här hittar vi bilder av staden sådan den såg ut när vi var unga och vi hittar bilder av varandra sådana vi såg ut när vi var unga, så som vi minns oss och allt och alla. Varje besök på ”Gamla bilder från Bergåsa” är att återse gamla drömmar, vänner och ovänner. Här går gamla lärare och ekivoka äventyr och kompisar och handlare och original runt tillsammans med bekanta ansikten, massor av bekanta ansikten, så välkända och ändå inte nödvändigtvis egentligen kända av oss.

Mitt medlemskap i gruppen ”Gamla bilder från Bergåsa” och besöken på gruppens Facebook-sida fick mig att oväntat börja längta efter allt och alla. Det flydda, och jag ville se det i nuet. Detta sista visade sig vara ett gigantiskt misstag från min sida.

I akt och mening att ha tid att flanera i staden, att sitta på dess blomsterprydda torg och i dess lummiga parker och följa livet, se alla de bekanta ansiktena och insupa barndomens dofter och larm, bokade jag två nätter på Krokvägens pensionat, ett enkelt B&B drivet av min äldre kusin Eivor, som jag inte sett på åratal och jag fick inte se henne nu heller för hon var död sedan 20 år. Däremot levde hennes i förtid åldrade dotter Gunvor, som inte visade någon större entusiasm över att jag var hennes mors kusin. Inte ens att jag påpekade att vi båda bar släktens särdrag och var rödlätta, hade fräknar, stora fötter och ölmagar imponerade på henne. Hon gav mig nyckeln till mitt rum och sa lite avmätt och med tydligt ointresse ”Kul för dig, rummet ligger på andra våningen, frukosten serveras mellan sju och nio”. Jag tittade ner i pensionatets slitna receptionsdisk där någon ristat in diverse könsord och tanken slog mig att det nog var jag som hade gjort det och jag kom ihåg att kusin Eivor alltid tyckt illa om mig och den där leende kvinnan på bilderna i ”Gamla bilder från Bergåsa” var en annan kusin Eivor än min kusin Eivor. Det låg en doft av brunsås över pensionatet, nu som då och trots att pensionatet bara serverade frukost. Jag var tvungen att fråga ”Det luktar mat här, serverar ni mat?”. Kusinbarnet Gunvor tittade på mig en stund innan hon sa ”Nej. Rummet ligger på andra våningen. Frukosten serveras mellan sju och nio”.

(Pensionatet har gått i släkten sedan mitten av 1800-talet. Mina föräldrar var alltid avundsjuka på kusin Eivor som de menade manipulerat till sig pensionatet. Detta gjorde dem bedrövade och bittra och att de hade periodvisa problem med spriten och jag, deras förstfödde och enda barn, fick därför tillbringa mycket tid på pensionatet, med kusin Eivor. Något kusinbarn, som Gunvor, kunde jag inte minnas, men hon måste ha funnits, Gunvor, i alla fall under de sista åren jag tillbringade på pensionatet, de två åren då jag arbetade i receptionen där, efter nian precis. När mina föräldrar dog tätt in på varandra tog jag min Mats ur skolan och sökte mig ut i världen för att aldrig mer återse Bergåsa. Trodde jag.)

Det var tidig eftermiddag så jag lämnade det gula och vita pensionaten i trä och med dubbla skorstenar och många fönster bakom mig och vandrade in mot centrum, där årets första snö precis gjort sig påmind, och det var då allt började. Först kom en fullständigt obekant människa fram till mig och sa ”Men Olle, vad kul att se dig, vi har nog inte setts sedan vi slutade skolan? Hur många år är det nu? Säkert…” ”Men, vem är du?” utbrast jag närmast i chock över detta överfall av vad som inte kunde vara något annat än en lastgammal och onödig anekdot på livets stig. ”Jamen, det ser du väl? Det är ju jag!” Jag blev alldeles förskräckt och sprang min väg bara för att stöta på än den ena än den andra gamla fula människan som påstod sig känna mig.

För att värja mig mot de många påhoppen tog jag det säkra före det osäkra och stirrade med farliga ögon på alla som kom i min närhet och den som stannade upp och tittade på mig, log rent av!, kanske gjorde en åtbörd att säga något, alla dessa lögnare, dessa utomjordingar, dessa demoner som påstod sig vara mitt förflutna, de måste stoppas innan de förgjorde mig och då hjälpte inte de farliga ögonen långt: jag var tvungen att ta till mina mest hotfulla fräsanden, sådana som jag inte använt sedan småskolan, samtidigt som jag höll upp händerna och formade dem som klor och om någon trots detta tog ett steg framåt och försökte dupera mig med honungslena lögner – ”Men Olle, det är ju jag…”  – gjorde jag fasansfulla utfall mot dessa humbugar som påstod att mitt förflutna inte fanns kvar trots att jag under flera år sett dagliga bevis för detta på ”Gamla bilder från Bergåsa”! Alla dessa som varit någon hade blivit något! Ingen var längre någon och ingen hade blivit någon, alla hade blivit något! Ställd inför denna nedslående insikt, inför dessa tidsdemoner, resignerade jag och gick tillbaka till pensionatet, där jag, i protest mot att alla andra låtit tiden fara illa med dem och därmed förstört mitt liv och min verklighetsuppfattning, ristade in ett könsord i receptionsdisken och gick till mitt rum och dängde igen dörren med så stor kraft att kusin Eivor måste komma och prata allvar med mig.

Dryckestips till dina frukostflingor

Publicerat av
Svara

När novellsamlingen ”Bränna vass” släpptes för några år sedan roade jag mig med att göra dryckesförslag till berättelserna. Förslagen utsattes för flera hårda test i samband med läsningar/provningar med vinklubbar respektive läsecirklar på lite olika håll i Sverige. En kul övning som gav mersmak och i några fall även utökades med utvald musik och mat till novellerna. Dryck, musik, mat, text. Blev riktigt bra, eller åtminstone kul, ibland. Andra gånger blev det, tja, mer långsökt. Hursomhelst är det en kul tanke det där med att kombinera texterna med dryck och här kommer ett förslag på just det till min senaste bok, ”Frukostflingor (vi ska ändå snart dö)”.  Boken är uppdelad i åtta delar, där varje del behandlar en mer eller mindre existentiell fråga, och så här lyder dryckestipsen:

  • ”Ouverture”: Smakrik champagne dominerad av pinot noir.
  • ”Information”: Friskt vitvin typ vinho verde.
  • ”Moder Jord”: Hälsojuice med ingefära.
  • ”Intermezzo”: Doppa tungan i bävergäll eller svep ett shot Bäverhojt.
  • ”Ålder”: Tre årgångar av samma högkvalitativa vin, som dricks i ordningen yngst först och äldst sist.
  • ”Krig”: Extremt rökig whisky eller annan onödig dryck.
  • ”Död”: Vintage port av god kvalitet.8.0 ”Hopp”: Frisk champagne blanc de blancs med zero dosage.

Musik.

 

Reichswald mars 1945

Publicerat av
Svara

När tysken vände sig om var jag bara några meter ifrån honom. Han var klädd i Wehrmachts uniform, en menig soldat, i en smutsig och till hälften knäppt uniformsjacka och med en illa sittande hjälm på huvudet. Han såg förvånad ut och hans rädsla och fasa hängde i luften som ett tjockt moln mellan oss och jag var tvungen att ta mig igenom det för att nå honom med min bajonett. När jag insåg att han sett mig rusade jag mot honom med geväret höjt och jag gav upp ett ”hurrah!” precis som fanjunkaren lärt oss under träningen i Brecon.

Bild: Pär Strömberg

Det är märkligt hur vissa ögonblick, tiondels sekunder, kan etsa sig fast i ens minne och hur de kan bli så där totalt genomlysta. Varje detalj blir viktig och ihågkommen. Tyskens ansikte var smutsigt och fårat av svett och kanske tårar som runnit nerför pannan och kinderna. Han var ung, lika ung som jag, men han verkade på något vis mer stridsvan än jag, jag som inte varit med regementet i Burma utan anslutit tillsammans med det nyutbildade manskapet som kom till kontinenten månaderna efter Normandie. De flesta i mitt kompani var oerfarna och vi hade lidit stora förluster i Ardennerna och nu i Reichswald verkade det inte gå mycket bättre för oss.

Han hade ett ganska runt ansikte, påsar under de lika runda ögonen och hans näsa liknande mest en potatis där den tronade ovanför de fylliga läpparna och den, ja, behagligt avrundade hakan. Han såg vänlig ut. Jag tänkte under den där tiondelens sekund att han såg ut som en bonde, eller snarare en bondpojke, ein Bauer, en bonde,  Bauer ett av de få tyska orden jag kunde. Han borde inte vara här, tänkte jag, han borde vara hemma och göra vad nu bönder gör i mars, vårsådd? Jag vet inte, jag kommer från Splott i Cardiff. Arbetarkvarter. Hade säkert fortsatt arbeta på East Moors Steelworks om inte kriget kommit emellan. Tysk förresten? Han kanske var österrikare? Och trodde att jag var engelsk? Han kanske inte alls förstod de stolta emblemen på min uniform, The Royal Welch Fusiliers? Eller, varför skulle han ens bry sig?

Jag hörde ljudet av skottet samtidigt som jag kände en stöt någon decimeter nedanför hjärtat. Tysken såg om möjligt än mer förvånad ut när skottet brann av, och på något vis såg han skyldig ut också, som om han blivit påkommen med att göra något förbjudet, eller skamligt. Trots stöten och smärtan fortsatte jag framåt, kunde inte stanna, kroppen rörde sig automatiskt framåt. Som den vanlige fotsoldat han var, eller som jag antog att han var, hade han ett Mauser Karabiner 98, den korta modellen, pålitligt, effektivt, precis som mitt Lee Enfield, också den korta modellen, den som fungerar så bra ihop med Pattern 1907, bajonetten jag nu fick förlita mig på eftersom jag inte hunnit ladda om när jag plötsligt hade tysken framför mig, där i gläntan, mellan dungarna, där vi gömt oss på varsin sida, bara några meter ifrån varandra. Att jag glömt ladda om var ett oförlåtligt misstag. Varför tysken inte sköt mer än ett skott vet jag inte. Jag gissar att han hade slut på ammunitionen. Vid den här sena tiden i kriget led tyskarna konstant brist på ammunition och bränsle. Enskilda soldater, plutoner, kompanier, ja hela bataljoner kunde lida sådan brist på ammunition att de bara kunde tillåta sig att skjuta då de var säkra på att träffa en fiende. Spärreld och täckeld var inte att tänka på för dem. Hade jag hunnit ladda om… om jag hade gjort så som vi fick lära oss under utbildningen på infanteriskolan i Brecon då hade jag tagit tysken. Nu sprang jag istället mot honom med mitt Lee Enfield hotfullt höjt och med den brännande smärtan i min vänstersida, genom molnet av rädsla och fasa mellan oss, och medan jag skrek ännu ett ”hurrah!” stötte jag bajonetten i honom, precis så som fanjunkaren lärt oss att vi skulle göra. Bajonetten sjönk förvånansvärt lätt in i tysken. Han var liksom mjuk där jag stötte in min Pattern 1907, nära solar plexus, och jag är säker på att bajonetten gick rakt igenom honom. Jag kunde inte stanna utan fortsatte springa, rakt på honom så vi båda föll till marken, där vi blev liggande mellan dungarna, jag landade med min sårade buk vid sidan om hans huvud och han låg orörlig på rygg med mitt Lee Enfield väl förankrat i sin mage; det stack upp som ett dött träd ur en inte längre fruktbar jordplätt eller kanske som de förkolnade resterna av ett träd efter häftig artilleribeskjutning. Marken var fuktig och vi började nog ganska snart frysa båda två, jag frös i alla fall, allt mer allteftersom solen sjönk borta i horisonten, bortanför vår glänta som bara ett tiotal meter från oss öppnade sig och blev vad som i en annan tid skulle kunna ha varit ett bördig gärde, där bonden, en annan än han som låg och dog vid sidan om mig, kupade potatis eller sådde vete eller odlade vall.

Med den nedgående solen som fond kunde vi båda se det beigebruna gräset sakta vakna till liv efter vinterns kyla och snö. Det rök ur våra munnar och ett kvällsdis drog sakta in över åkern och vår lilla glänta och jag tyckte att tysken kved och gnydde, eller kanske var det jag som gjorde det. Den brännande och svidande smärtan ville inte ge med sig och jag antog att tysken också hade ont där han låg med min bajonett genom kroppen. Han tittade upp i himlen, mot stackmolnen som byggdes upp där samtidigt som mörkret sakta sänkte sig över oss. Själv kunde jag inte heller röra mig och såg därför på tysken från sidan. Han hade tappat hjälmen när han föll och märkligt nog hade lite blod runnit ut ur hans öra.

Jag vet inte hur länge vi låg så där och väntade på att få dö, solen hade i alla fall gått ner när jag, vi, hörde tanken närma sig, en Tiger, helt säkert en Tiger, ingen annan tank har det där vrålande motorljudet, ingen annan tank har en gigantisk 23 liters V12, och ingen annan tank har det där metalliska slamrandet från larvfötterna. Den kom ut ur buskagen på den sidan som tysken kommit ifrån och vi insåg båda två att vagnsbesättningen inte skulle se oss i mörkret och det var då jag hörde tysken hest stöta fram ”Friends?”. Just som larvfötterna nådde fram till oss väste jag med viss möda, halsen var tjock av långsamt koagulerande blod, ”Friends”.

Mot Klacken!

Publicerat av
Svara

Kom! Vi åker nu!

Bara vi, jag och du!

Jag har en och annan tablettask,

jag har faktiskt massor av snask

sega råttor, klubbor och choklad

och hörrödu, vet du vad?

Nu åker vi till Centralen, vi tar en Bolt

som har en stol för en kolt

Vi borde egentligen åka som kollektiv

det är bättre för Jordens liv,

men nej, nu ska vi dra

och då funkar Bolten bra!

Ohoj, voj voj, o’boy o’boy

vilken sjusärdeles hoj!

Engelska flottan har siktats vid vinga

om vi ska med tåget, får vi springa

Skynda, skynda, ila, ila

ingen tid att vänta vid vår mila

vi ska ju till kontinentens alla hörn!

Va? Vafalls? Har du glömt din lilla björn?

Det har vi inte tid med nu förstår du

vi ska ju med nästa tåg ju!

Godis har vi, men inte tid

för nu tar den stora resan vid

Här, kolla in min rygga!

Godis som håller oss trygga,

det är sant, inget båg,

ifall vi blir fast på vårt tåg

Alltså vår Bolt, ett sådant åk!

Jag vet, ingen hoj, men inget bråk!

Det är ett motordrivet fordon, går på diesel

och luktar doftgran för vår trivsel

Chaffisen har ingen chaffissvid

och bilen är nog en laddhybrid

inte alls bara driven av diesel

och även det för vår trivsel

ja, att bilen kan laddas med el,

och det behöver inte alls vara fel,

många bilar går på el nuförtiden

och historia är den nog nu, chaffissviden

Bilen, Bolten är vit och grå,

passar stora och passar små,

sådana som du och jag

i denna dagens dag idag

Sätena klädda med plysch i rött

och jag blir så himla trött:

plysch!? Skulle väl vara fuskläder

som matchar våra kläder?

Chauffören, borde vara tjock och stor

men han är inte alls som vi tror

han är liten och spinkig

men jag är inte kinkig

kör i vinn, säger jag

för denna dag idag

är dagen då vi drar,

när vi till kontinenten far!

Åh! Centralen! En hamn!

En hamn att ta i sin famn!

En hamn som är vägen ut,

ut på en seglats utan slut!

Resenärer, resenärer, överallt resenärer

med väskor, hattar och necessärer

Avgående tåg, ankommande tåg minsann,

en sån tur att jag dig i parken fann

Ja, en sån tur att jag dig i parken såg!

Och nu: dags att borda vårt tåg!

Ett sånt fint tåg ändå detta är

och nu iväg det snart bär

Kom nu, häng med lilla påg

nu har vi bara godis och resa i vår håg

Sköna säten, gott om plats,

vi har ur skolan tagit vår Mats

Vi har lämnat allt bakom oss

ingen är längre vår boss

vi är ett härligt par

som bara roligt har

Ut på kontinenten bär det av

på tåg, ingen går, inget skav,

vi behöver inte som Rasmus luffa

men vi måste nog vara ganska tuffa

Hoho, min rygga är proppfull

av godisvärldens gull!

Friska Fläktar, Tutti Frutti och Zoo,

jodå, de också må du tro!

Vad vi ska ha till mat?

Klubbor, choklad och nougat!

Sött, salt och surt, mjukt och hårt,

det behöver verkligen inte vara så svårt

Daim, Center, kolor och Japp

kan vi äta ikapp

och vi kan äta ända tills det tar stopp,

tills vi inte får i oss ens en liten Plopp

Självklart har jag med kokosbollar,

dem kan vi äta som några andra stollar!

Och vi åker inte tillbaka hem

förrän vi ätit upp varenda kolarem!

Så går vår resa via Malmö och Köpenhamn,

ner på kontinenten som öppnar sin famn,

låter oss resa vidare till Hamburg, München,

är det något mer vi kan oss wünchen?

Jag kan tyska hör du det? Flyter som vatten!

Zeller Schwarze Katzen!

Nu vidare mot Basel… va? fel håll?

Som om vi inte har koll!?

Vi ska ta Basel och sen ner mot Klacken,

där maffian finns med ögon i nacken,

men det skrämmer inte oss

för vi är vår alldeles egen boss!

Men vad med schweizarna, dessa osthål?

Vi ska nog ge dem vad de tål!

Hallå, släpp oss, låt oss gå!

Annars ska ni andra bullar få!

Kom! Vi åker nu!

Bara vi, jag och du!

Jag har en och annan tablettask

jag har faktiskt massor av snask

sega råttor, klubbor och choklad

och hörrödu, vet du vad?

Vi åker hem till Centralen, där tar vi en Bolt

som har en stol för en kolt

(TT) Det uppmärksammade fallet med barnet som kidnappades av en medelålders man i Tessinparken har fått sin upplösning. Mannen flydde med tåg genom Europa och har gripits i Basel, på väg mot Alessandria i Italien. Det var i tisdags mannen lockade med sig en två-årig pojke och lyckades ta sig ut ur landet samtidigt som polisen finkammade Östermalm. Detta ledde snart till en intensiv polisjakt genom Europa, som alltså slutade i Basel sent igår kväll. Bortsett från akut sockerchock uppges barnet må bra. Mannen säger sig vara ångerfull och att han inte förstod att han inte bara kunde locka med sig en resekompis utan att be föräldrarna om lov.

Kryonikus

Publicerat av
Svara

Det började med att jag hamnade intill den här personen på den där middagen i Davos. Vi var där för att uppleva en ny upplaga av The World Economic Forum. Inte för att jag hade något att göra där. Eller där att göra. Egentligen. Jag var bara rik och kände att närvaro i Davos var något att slå mina miljardärskompisar i huvudet med när det kom till att vara meste entreprenören, mest tech, rikast och den viktigast av oss alla. Världsledare – Trump! –, företagsledare – Bezos! –, akademiker – vet inte vilka de var, men de hade säkert glasögon och grått hår –, och en massa miljardärskompisar – oligarker, oljeshejker, techarker, rika kineser, Fifa-pampar och rådgivare knutna till sydamerikanska drogkarteller: 3000 viktigpettrar. Och jag en av dem! Temat för mötet var något så meningslöst och dumt som ”A Spirit of Dialogue”. Med andra ord inget som, med möjligt undantag för enstaka akademiker och bevakande press – fake media! med sina sjuka avslöjanden om vad vi som förstår bättre gör så snart det är något som inte är bra för mänskligheten och det allmänna –, någon av oss brydde sig om eller begrep så mycket av. Fruktansvärt tråkiga föredrag och diskussioner. Jag satt mest och spelade spel och kollade porr i mobilen. Då och då applåderade jag. Bytte sittställning för att inte få ont i baken eller bli stel i benen. Kände mig gammal. Fick ont i bröstet av tristess. Tänkte på att håret börjat glesna. Tydliga vikar. Kände att döden var nära och det var i ljuset av detta som jag blev alldeles till mig när jag hamnade intill Susan O. Peterson vid ytterligare en av de här hemska middagarna där vi alla frotterade oss med varandra och låtsades vara ointresserade och framförallt inte imponerade av att ett flertal världsledare deltog i samma middag. Inte Trump tyvärr, men väl Merz, Macron och Bart De Wever (a-l-l-a frågar vem Bart De Wever är! så skönt att ha koll och vara middagskompis med honom).

Susan, visade det sig, var kvinnan bakom start up:en Kryonikus.  Oerhört framgångsrik. Rikare än jag (jobbigt). Personlig vän med Trump (jobbigt). Kryonikus, ett företag som sysslar med kryonik, en teknik som, förklarade Susan för mig och jag förstod, en teknik som gör det möjligt att med hjälp av flytande kväve frysa ner folk till ner emot – 200 grader – ett kvävebad! utbrast jag, Susan log, det var en fin stund – och bevara dem i detta frysta skick tills en dag då man bestämmer sig för att tina upp dem, förhoppningsvis i en tid då forskningen om det eviga livet kommit så långt att döingarna från förr kan återfå livet och återta sina gamla rikedomar och positioner i samhället. Det här lät oemotståndligt! Jag berättade, kanske lite väl upprymd, jag snubblade på orden och gav ifrån mig larviga flämtningar, något jag arbetat bort och lyckats få kontroll över sedan något tiotal år, alltså sedan 20-årsåldern, jag berättade att jag haft känningar i bröstet mest hela dagen, att håret glesnade i allt snabbare takt, snart skulle jag få raka skallen, att jag nog snart skulle dö, att jag är jätterik, att jag hänger här på Davos, varje år, visserligen första gången jag är med i år men det innebär inte att jag inte är en stammis, en framtida stammis, det är alltid en första gång småskrattade jag kanske lite väl fnittrigt, det där fnittret trodde jag faktiskt också att jag lyckats arbeta bort, och ja, jag blev helt enkelt intresserad av att låta mig frysas ner medans tid var och dessutom ville jag vara ung när jag återuppstod till evigt liv, jag tillät mig till och med skämta om hur gammal Trump skulle vara om han lät sig frysas ner nu för att senare återuppstå, Susan log lite snett åt detta och sade att hon också funderade på att frysa ner sig medans tid var, här blev jag ordlös, Susan var faktiskt om sanningen ska fram en gammal kärring på säkert femtio plus år. Snacka om att tåget gått för hennes del.

Hursomhelst och sagt och gjort. Susan och jag gjorde upp affären. Kryonikus skulle frysa ner mig snarast möjligt, innan jag hann dö, och ställa in mig på upptining 200 år senare. Det fungerade. Jag lever igen. 230 år gammal i en drygt 30-årig kropp! Inte illa. Samtidigt, det måste sägas, visade det sig att Kryonikus, Susan & co, sålt de här frysta kropparna till ett annat start up, Recruitment & Enslavement LLC, ett företag specialiserat på framtidens arbetsmarknad. A match in heaven! som Trump skulle sagt. Under de cirka hundra år som Kryonikus existerade hann företaget frysa ner tusentals och åter tusentals levande och döda kroppar jorden runt.  Kropparna lagrades på gudsförgätna platser som norra Kanada, Grönland, Sibirien och Antarktis, och allteftersom AI-humanoiderna tog över världen och därmed slutade använda fossila bränslen, de behövde ju inte resa! , eller värma, för den delen, de behövde bara värme och transportmedel för de mänskliga slavarna, återställdes klimatet och allt blev kallare vilket ledde till att Kryonikus lagringsmöjligheter blev närmast oändliga. Med andra ord finns det ett snudd på outtömligt lager av nedfrysta potentiella slavar att tillgå och AI-humanoiderna är, för att uttrycka det enkelt, på. Själv har jag satts att hålla ordning på och städa familjen Eve och John Rellcs egendom i up state New York. I mina göromål ingår att klippa gräs, kratta gångar, spraya rosenbuskar med bordeauxvätska, städa husen och smörja familjemedlemmarnas fogar och kopplingar samt se till så att vägguttagen för laddning alltid fungerar. Inte riktigt vad jag räknat med när jag lät frysa ner mig, men som Susan, som också arbetar här hos familjen Rellc, säger ”Herregud! Vi lever ju!”.

Musik.

En storslagen idé

Publicerat av
Svara

Idéer kommer till en på olika vis. De dyker väldigt sällan upp när man verkligen letar efter dem, även om det förstås kan hända. Poeten, till exempel, får väl en massa idéer när den sitter och funderar på sina finurligheter och formuleringar, och kanske också författaren, kanske. Fast det är nog mer vanligt att en idé bara infinner sig så där bara. Alltså inte nödvändigtvis när man söker den. Mitt i natten. Eller mitt på dagen. När man minst anar det.

Storslagna idéer föds kanske ur storslagna tankar. Å andra sidan känns det som att storslagna tankar lika gärna kan leda till fördärv. Sedan kan man, förstås, fråga sig vad som är en storslagen tanke eller en storslagen idé. Jag tycker väl att var och en själv får avgöra i vilken mån den kommit på något storslaget. Som belysande exempel kan jag nämna när min barndomsvän Morgan lillgammalt utbrast ”Storslaget!” när han såg en Norsjö Shopper första gången. En röd. Den tillhörde Fru Grankvist, den lytta och halta, som alla i vårt kvarter i Äppelviken sa. Han var nog inte mer än åtta år då, Morgan, så man kan förstå att han tyckte att den trehjuliga mopeden var storslagen. Själv höll jag inte riktigt med. Min storebror hade en packmoped, en treväxlad Crescent med Sachs-motor, en grön, och jag tyckte den var storslagen. Men det där visar bara att ”storslaget” som så mycket annat är något subjektivt. Och när jag nu säger att jag fick en storslagen idé, i alla fall i det lilla, i min ganska gråtrista vardagslunk hemma i lägenheten, var det en storslagen idé för mig!

Intressant i sammanhanget är att idén kom till mig mest bara så där, så som jag menar att idéer bara infinner sig. De kommer vare sig man vill det eller inte. Jag tror knappt att jag märkte att jag fick idén där jag låg hemma i sängen i min blårandiga bomullspyjamas och tittade på Aktuellt. Det var ett inslag om att man kan hyra barnmördare. Inte barnamördare utan barnmördare. Barn som mördar. Det tyckte jag var intressant och jag undrade hur det mer i detalj går till om man vill hyra en barnmördare. Kanske funderade jag redan då på att hyra mig en barnmördare. Hursomhelst så sträckte jag mig efter min laptop, en några år gammal HP med lätt repat lock, och började surfa runt i min jakt på en barnmördare.

Den som söker den finner och saliga äro de som söker och finner, som mor sa. Det visade sig att det där med att skaffa sig en liten barnmördare var lätt som en plätt. Herregud! En sådan värld vi skapat åt oss! tänkte jag och bestämde mig för att testa hur ett sådant här barnmördar-dåd egentligen går till. Ja, jag har alltid varit äventyrligt lagd, som far, och velat gå till botten med saker och ting.

Betydligt svårare än att hitta en barnmördare var att hitta ett offer. Vem skulle ungen taga av daga? Eller, kanske behövde offret inte dö, bara skadskjutas. Jag var ju inte ute efter att ha ihjäl någon, jag ägnade mig åt empirisk, evidensbaserad forskning. Lösningen blev att erbjuda barnmördaren femtusen riksdaler om den dödade offret och tiotusen riksdaler om den bara skadsköt den stackars saten. Ett klassiskt marknadsekonomiskt förslag med lite socker på toppen till den som presterar bäst.

Hursomhelst så upptog frågan om vem som skulle skjutas all min vakna tid under de närmaste veckorna. Jag funderade på det över frukostägget, den rostade brödskivan och tekoppen från Svenskt Tenn medan Morgonstudion malde på teven, jag letade efter en idé, en storslagen tanke, på bussen ut till Djurgården och under min dagliga promenad från Hasselbacken till Valdemars Udde och tillbaka, jag var disträ och inte alls med på noterna när kyparen skulle ta upp min lunchbeställning på Lisa Elmqvist och om sanningen ska fram blev jag ganska illa till mods av det där. Varför kunde inte jag hitta någon att bringa av daga? Så som världen ser ut måste det ju finnas massor av människor att ta livet av!

Jag retade mig oerhört på en busschaufför på SL, men jag visste inget om honom och hade inte sett honom på flera månader så han föll bort, jag drog mig till minnes Per ”Lärkan” Olsson från Lärkstaden, han var alltid elak när vi var små, men han var redan död, och så kom Fröken Petterson för mig, en riktigt elak gammal kärring som hade en tobaksaffär på Sibyllegatan, men vart hon tagit vägen hade jag ingen om och tobaksaffären var sedan länge borta. Nu stod en för mig obekant människa där i det som en gång varit en tobaksaffär och sålde blommor.

Bäst som jag gick där i de där tankarna stötte jag ihop med min granne von Kreutzers. Vi delar trappavsatsen på våning tre i vårt magnifika hus fyllt av bostadsrätter för bättre bemedlade individer. Sådana som von Kreutzers. Och jag. Men von Kreutzers… jag kom på hur intensivt illa jag tycker om hans hund, en ful liten otrevlig trasselsudd som lämnar högar efter sig, högar som von Kreutzers bara plockar upp om någon tittar på honom.  Dessutom har von Kreutzers exter för sig, han gör olustiga rörelser med sin mun och sina läppar; han liksom drar ihop munnen till något slags plutläge, kort och snabbt, tre-fyra gånger i stöten, och sedan drar han ut munnen i ett stort leende utan att sära på läpparna. Ofattbart att ingen fått honom att sluta med det där. Omöjligt att inte reta sig på och han har grått krulligt hår och cylinderhatt och så luktar det så förbannat med stekt lök inne i hans lägenhet. Har man oturen att hamna tillsammans med honom, och hans äckliga hund, ute på trappavsatsen, medan han öppnar eller stänger sin dörr slås man av kväljningar medan von Kreutzers står där i sina lätt slitna alltid svarta kläder och har exter och läpprörelser för sig och undslipper sig ett God Dag eller God Morgon eller God Kväll. Det aset.

Våra lägenheter är två spegelvända fyror. Hur hans luktar har jag förstått men jag vet inget om hur den ser ut, men jag kan tänka mig. Sådan hund, sådan herre. Fy för satan. Men våra lägenheter som sådana är fina. Högt i tak, gästtoalett, badrum, stort vardagsrum med en gigantisk spegel som jag brukar betrakta mig i stort sett dagligen, jag är smärt, tycker jag, och min noggrant ansade mustasch är ett litet mästerverk på en gentleman i storrutig kostym, brun med vinröda inslag, och vinröd fluga, vidare matsal med bibliotek, sovrum, gästrum med kontorsmöjlighet, ljust, stuckaturer och spegeldörrar och min lägenhet är smakfullt möblerad, klass, fantastisk konst på väggarna, kopior av mästerverk som Den döende dandyn och Utsikt över Toledo och sådant där som alla borde ha på sina väggar,  vidare väl tilltagna, eleganta vaser med färska blommor, alltid färska blommor, det är blommorna som gör mannen sade alltid min far, han var en fin man, ståtlig, äkta mattor, persiska, far kände Mohammed Reza Pahlavi, gjorde affärer med honom, gillade inte Mosaddegh, vi kommer av oljepengar, av olja är du kommen olja skall du åter bliva, brukade far säga, han var för härlig, jag är ganska lik honom, vitter och elegant med ett rörligt intellekt och en stor näsa, det sade alltid mor i alla fall och hon skulle aldrig ljuga, ja, kort sagt är möblemanget, konsten och det andra smakfullt och lagom för att visa att jag är en fin och upplyst människa. Och nyfiken, förstås.

Men nu kommer jag från ämnet. Jag fick alltså utan större svårigheter tag i en barnmördare och jag gav denna för mig obekanta person mina instruktioner över nätet. Femtusen om von Kreutzers dör och tiotusen om han överlever. Jag sade inget om hunden. Men jag tillade att om von Kreutzers överlever säger du inget utan bara går därifrån, om å andra sidan du är säker på att han kommer att kola vippen kan du hälsa honom från Johansson, grannen, även känd som ”Olje-Johan”.

Jag brydde mig inte om att ge en bestämt instruktion om datumet för nämnda övning. Dels ville jag se hur sådant där hanterades i praktiken om uppdragsgivaren inte var alltför detaljerad, dels ville jag själv bli överraskad när von Kreutzers blev skjuten omutifallatt polisen skulle få för sig att snoka runt i huset.

Således återgick jag snart till min trista, grå vardag. Mina promenader på Djurgården, eftersom det var senhöst iförd min favoritulster och den bruna bowlern, mitt tevetittande, mitt stillasittande i vardagsrummet med eller utan musik, med eller utan Debussy och Ravel, ibland en stund tillsammans med Erik Axel Karlfeldt och Verner von Heidenstam i fåtöljen från Svenskt Tenn. Jag gick till min läkare på Karlavägen på mitt årliga besök, jag åt lunch på Lisa Elmqvist och så där höll det på några veckor tills jag en dag kom hem vid fyrasnåret efter ett kort besök hos min tandläkare, Rutgersson på Birger Jarlsgatan, han var tvungen att hjälpa mig med en lömsk varbildning bakom en tand, en förfärlig sak, gör ont som satan, hursomhelst så stod där en liten parvel utanför min dörr och såg rådvill ut. Han såg definitivt inte ut att höra hemma på Östermalm. ”Vad gör du här?” frågade jag därför. ”Är du den där von?” frågade han till svar. ”von Kreutzers?” sa jag dumt nog och inte tillräckligt frågande för detta tog ynglingen till intäkt för att jag var von Kreutzers och han sköt mig med ett välriktat skott i blindtarmstrakten: det small till utav bara helvete och så började, nästan med en gång, något varmt rinna, ner till höger i blindtarmstrakten. Reflexmässigt satte jag dit handen och kunde konstatera att den blev kladdig. Jag föll sakta ihop och blev liggande på rygg medan blodet rann och det hettade i blindtarmstrakten. Jag blev också förvirrad. Som tur var lutade sig snart barnet över mig och frågade hur jag mådde. Det fick mig att komma till sans igen. ”Hur jag mår?!”  sa jag med hög och oerhört irriterad röst, ”Hur ser jag ut att må?! Ser du inte att jag ligger här och förblöder?! Jag dör!”. Barnet såg då lite nedslaget ut, som om det sålt smöret och tappat pengarna. ”Jaha, jaja,” suckade det, ”men då ska jag i alla fall hälsa från Johansson, grannen, även känd som Olje-Johan.”

Sainte Anne: en berättelse för unga

Publicerat av
2

Havet, ömsom smaragdgrönt, ömsom azurblått. Sanden, brun där den möter havet, annars vit, och varm, het fram på dagen, spring- och hoppasand, omöjlig att gå i utan något på fötterna. Himlen, blå blå blå, oändlig, oändligt blå. Och så de skvalpande vågorna, som sköljer mot stranden i en sövande och stilla rytm. Stillheten… omöjlig att ta på, den bara är.

Sainte Anne, Guadeloupe. En stad som är ett ålderdomshem. En rummelplats för dem som varit. Drygt tvåtusen invånare. Fem apotek. Tio sjukgymnaster. Healers. Medium. En trots sina väl tilltagna proportioner alltid fullsatt kyrka med hårda träbänkar och en skönsjungande präst och en i än högre grad skönsjungande församling. Det är en lisa för själen att lyssna till mässan i kyrkan i Sainte Anne.

En av Guadeloupes riksvägar plöjer fram genom den lilla orten, delar av stranden och kommersen på strandsidan från resten av staden, den egentliga staden, den med hus i kolonialstil sida vid sida med träruckel och lösgående hönor och, ibland, grisar och getter. Marknadsplatsen, den alltid lika färgglada och animerade marknadsplatsen, ligger på rätt sida om riksvägen, den övre, den med den egentliga staden, den med alla sjukgymnasterna, alla medium och alla healare. Här kan man få hjälp med onda ryggar och nackar och med att bota livsfarliga sjukdomar och med att komma i kontakt med döda livskamrater. De som flyttar till Sainte Anne på ålderns höst tillbringar minst ett par av dagens timmar i den övre delen av staden, med att besöka sin sjukgymnast och kanske också sin healer och ett medium. Pågår verksamhet i kyrkan står den säkert också på programmet. Resten av dagen avnjuts på stranden. Under palmerna. Vid det ömsom smaragdgröna ömsom azurblå havet under den blå blå blå oändliga himmelen. I stillheten. Som bara störs av de smågrupper gamlingar som umgås. Dricker öl och spelar kort. Pokulerar.

Män med uppblåsta magar. Den ena större än den andra. Vissa mjuka och lätt hängande. Eller mycket hängande. Andra uppblåsta. Hårda. Stenhårda ballongmagar. Cementmagar. Hur blir de sådana? Är det bara luft? Hård luft? Luft som pyser ut den dagen de dör eller då någon sticker hål på magen? Eller har magen blivit  till ett förhårdnat skal? Är det ölen? En gammalmansåkomma? En livstids samlade gaser? Styrka – vissa av männen går med magarna i luften som om de stoltserar med dem, varför gör de det om det inte finns något gott, något speciellt, med den uppblåsta, stenhårda magen?

Under den uppblåsta magen, mjuk som hård: spinkiga ben med löst skinn. Skrynkliga spinkiga pinnar.

De flesta bär simbadbyxor. Små. Som täcker deras allt mindre stjärtar och som försvinner in under de hängande magarna (de uppblåsta magarna döljer inte alltid de små badbyxornas övre kant, men de slappa, degiga gör det alltid). Speedo. Arena. Okända märken, köpta i någon av ortens många butiker med allt för den strandorienterade. Butiker med färggranna badkläder. Badlakan, badhattar, kepsar, badskynken, strandväskor, vik- och bärbara solstolar i rött, grönt, gult, blått, lila, turkos, rosa, orange och, undantagsvis, vitt och svart. Butiker som doftar sandelträ och tjära. Varför de gör det kan ingen svara på. De bara gör det.

Eller så har de köpt de där okända märkena på marknaden.

Kvinnorna ser ut som vandrande russin. Tjocka de också. Eller spinkiga. De också. Alltid lite för stora magar, eller jättestora magar. Degiga magar. Nästan alltid spinkiga ben. Skrynkliga spinkiga pinnar. Fast ibland. Tjocka timmerstockar med celluliter.

Alla har de, män som kvinnor, armar som varit och nu mest är hängande skinn. I förekommande fall gäddhäng. Ansiktena är plufsiga, ibland, alltid slappa. Gummifäjs. Spretigt hår, eller tunt hår, eller inget hår, på huvudet. Företrädesvis grått. Precis som de skägg som misspryder ett och annat mansansikte.

De har varit brevbärare, kontorister, hemmafruar, militärer, cykelreparatörer, bagare, tjuvar, snickare, poliser, lärare, bilmekaniker, murare, sekreterare, sjömän, kamrerer, sopåkare, industriarbetare, mattanter, kockar, servitörer, kassörskor, boskapshandlare, tandhygienister, elektriker,  auktionsutropare, stuvaffärsbiträden, målare, sättare, sjuksköterskor, brandsoldater. Ingen är längre.

Några har bränt hemma. Andra har knarkat eller bara tyckt om att ta sig en fylla. Somliga har aldrig rökt eller druckit en droppe alkohol. Några har varit högljudda och bråkstakar, andra mer timida och intellektuellt lagda, sådana som sett kulturprogram på teve och läst nobelpristagare. Flera har varit på musikfestivaler och innediskotek, fotbolls-VM och Formula ett. Kanske har någon arbetat som underhuggare i ett F1-stall, eller deltagit i rally-VM. Om inte som förare eller kartläsare så som mekaniker. Vissa har varit storslagna i vardagen. Vardagshjältar. Sådana som hållit ihop tillvaron. Andra har drivits av lättja. Egoism. Hemmablindhet. Dumhet.

De är vandrande diagnoser. Höga blodtryck, svaga hjärtan, Parkinson, alzheimer. Konstiga diagnoser som ingen hört talas om. Utom läkarna som ställer dessa diagnoser, som en gång hängivna forskare kommit fram till. Många män saknar, som redan framgått, hår på huvudet, några kvinnor också. Cancer. Även äldre drabbas av cancer. Särskilt äldre drabbas av cancer. Förvirring. Yrsel. Stelhet. Ledont. Trötta knän, slutkörda höfter och axlar. Allt finns här på stranden i Sainte Anne. Placerat i hyrda solstolar – så kallade transat – eller medhavda vikbara solstolar eller på färggranna badlakan inhandlade i stadens färgglada butiker som doftar sandelträ och tjära. Eller på marknaden. Från stranden stiger en bouquet av sololja, både sådan som skyddar mot solen och sådan som påskyndar och fördjupar solbrännan.

Vid Carrefour Express, vid sidan om riksvägen, på den övre delen, står en äldre – självklart är han äldre! – man och ser förvirrad ut. Han har precis kommit ut ur affären, ut på den smala trottoaren mellan butiken och stadens genomfartsled. Route National Une. En av öarnas – Guadeloupe består i huvudsak av de sammanlänkade öarna Grande-Terre och Basse-Terre men också flera småöar runt dessa  i sammanhanget bjässar – krokiga riksvägar som går upp och nerför vulkanöarnas många backar. Framför mannen står en kvinna. Vi gissar på hans fru. Hon lägger ömt sin högerhand på mannens vänstra kind och trycker försiktig åt vänster samtidigt som hon pekar med sin vänsterhand och säger ”hitåt ska vi”. Mannen vänder sig fogligt, lägger sin hand i hennes och följer med henne bortåt. En mor och ett barn.

De gamla sitter i klasar under palmerna på den vidsträckta sandstranden. Fallfrukt. De pratar, dricker öl, spelar kort, läser – undantagsvis läser, varför så få läser är oklart – tittar tomt framför sig, vilar ögonen, har trevligt, är ensamma, minns, sörjer, tänker på nära och kära, ler åt tanken på dem som finns kvar och som lever och som ska leva länge till, umgås.

De är hårfrisörskor, före detta barägare, städare, skönhetsalongsinnehavare, grävmaskinister, arkitekter, badmästare, konduktörer, trädgårdsmästare, parkeringsvakter, skollärare, massörer, lokförare, kallskänkor, flygmekaniker, piloter, guider, skådespelare, socionomer, produktchefer, ritare, reklamare, djurskötare, trädgårdsmästare, revisorer, rektorer, sjukgymnaster, tandläkare, tunnelbaneförare, dansare, skogvaktare, jägmästare, läkare, skomakare, bibliotekarier, ordningsvakter, lastbilschaufförer, pizzabagare och psykologer.

Hårt arbetande människor och latfurkar huller om buller.

Unga, omtänksamma pratar med gamlingarna med hög och tydlig röst, artikulerar. Det spelar ingen roll att gamlingen är professor emeritus med både hörsel och hjärna i fullgott skick. Är kroppen förfallen så är den och då kan ingen tro annat än att också de mentala gåvorna befinner sig på ett sluttande plan.

De bäst betalda läkarna och advokaterna och bankirerna och konsulterna och de lyckosamma bedragarna och skattesmitarna håller mestadels till borta i Saint François, ett par mil bort från Sainte Anne. Svaga, diagnosticerade och före detta de också. I alla fall så småningom. Först är de lite friskare och spelar golf och bridge. Och före det att försvagningen får överhanden dyker flera av dem. Dykningen runt Guadeloupe är fantastisk och vattnen runt Saint François är inget undantag. Färgsprakande. Som butikerna med badkläder. Från golfbanan i Saint François stiger en air av pengar, både cash och betalkort.

En generation, två generationer som sett hemmafrun bli hemmaman, doktorn bli kvinna och soldaten och polisen bli kvinna och sjuksköterskan man. Som upplevt kalla kriget, Vietnamkriget, kolonialkrig, mullornas skräckvälde ta Iran och hålla landet i ett auktoritärt och förödande grepp, sett judar och palestinier slåss för sin rätt att få finnas , upplevt att demokratier och mänskliga fri-och rättigheter kommit och gått, sett sjöar och skogar försuras, haven fyllas av plast, djur och natur besprutas med av människan framställda gifter – ja några har rent av bidragit till detta, genom passivitet eller genom att aktivt delta i förödelsen, eller så har de tvärtom försökt mota Olle i grind – sett klimatet ändras och fler galningar och ansvarslösa individer än kanske någonsin sitta i toppen för än det ena än det andra landet. Sett fotbollen korrumperas, och fria invånare smäda den av äldre generationer tillkämpade rätten att fritt få uttrycka sig.

Vandrande russin. Skrynkliga fornlämningar. Som upplevt både det ena och det andra. Och inte kan säga att det nödvändigtvis bara blivit bättre. Varmvatten och inomhustoaletter till trots.

Här finns bildade, obildade och synnerligen bildade. Sofistikerade och allt annat än sofistikerade. Det har inte med åldern att göra. Faktiskt. Det är precis som med ren dumhet. Den är också utan ålder, alltid lika potent.

Några sjunger fortfarande i kör, andra håller tröttsamma monologer som ingen vill höra  om världsläget.

Männens degiga fläskmagar är större eller mindre; de hårt uppspända ballongmagarna förefaller alltid vara stora, de kan rent av anta gigantiska proportioner. Flera av männen med ballongmagarna tycks, som sagt, vara stolta över sina jättebaljor; de går där under palmerna med magen i vädret: ”se på mig, titta vilken vackert uppspänd ballongmage jag har! Har ni någonsin sett något så vackert?”. Tar de sina magar för ersättningsvara för de muskler de inte längre har, eller kanske aldrig hade? Med lite fantasi ser de ut som ånglok med sina uppblåsta magar till vattenreservoarer och de spinkiga föredettingarmarna som pistonger. De här männen klär särskilt väl i keps då den kan påminna om de där hattarna som lokförarna höll sig med förr i tiden. Då, när till och med de här gamlingarna inte fanns, eller i vart fall var mycket unga. Barn. Av sin tid.

Ute i vattnet, det ömsom smaragdgröna ömsom azurblå, just där det är som mest långgrund sitter ett gammalt par tätt intill varandra och blickar ut mot horisonten. De sitter ganska långt ut från stranden så även om det är långgrunt kan vi bara se deras axlar och huvuden, vi kan inte se om de har pinnar till ben, degiga eller uppblåsta magar och försmå badkläder, och de sitter alldeles för långt bort för att vi ska se rynkor och hängande skinn. De ser bara ut som det älskande par de förmodligen är.

Det dyker faktiskt upp en del unga människor i Sainte Anne också. Mestadels par. De är ofta lite degiga till konstitutionen. De kanske kommer till Sainte Anne för att de här får tillfälle att känna sig enormt vältrimmade, och vackra. Åtrådda. Alla gamlingarna skulle tacksamt ta emot deras kroppar.

De har svårt med balansen, gamlingarna, och ibland med att hålla tätt. De behöver läsglasögon och hörapparater. De är vana, eller är på våg att bli vana vid att inte bli sedda, att inte vara, att tas för om inte idioter så i alla fall för någon som inte räknas, som inte kan ha något att tillföra i saken, oavsett vad saken gäller.

Gamlingarna i Sainte Anne är till övervägande delen fransmän. De har lyssnat på och rökt ner sig till Magma, underhållits av och dansat till Claude François, diggat Johnny Halliday, beundrat Françoise Hardy, varit kåta på BB och Alain Delon, försökt vara lika coola som Serge Gainsbourg, lyssnat på Debussy och  Satie, de vet vem Jean-Claude Killy är och Michelle Mouton, de har läst Sartre och Beauvoir och Foucault eller så har de inte läst alls eller kanske med tiden och i rättvisans namn bortglömda dussinförfattare. Nu läser de Leïla Sleimani, Houellebecq, Valérie Perrin, Marc Levy, Annie Ernaux, Amélie Nothcomb eller någon ny snart glömd dussinförfattare vars namn är oviktigt i det stora hela. De ser vin som en måltidsdryck. De älskar att älska mat och de tycker om fåniga filmer och museer och filosofi och att lösa världsproblem, stora som små. De tycker om problem. Särskilt problem som inte är problem. Egentligen. Sådana kan man diskuterar länge och utan att behöva komma fram till något, framförallt inte till en lösning.

Guadeloupe är ett franskt departement. En för européen avlägsen plats där euron är valuta och språket i första hand franska, en del av EU, en plats med ömsom smaragdgrönt ömsom azurblått hav där bilarna har EU-plåtar och vägskyltarna och apoteken och varuhusen och bagerierna ser ut som i vilken fransk stad eller by som helst. Här bor drygt 400 000 människor. Huvudstaden heter Basse-Terre och det ekonomiska centrat, och öarnas största stad, Pointe-à-Pitre.

Det där paret ute i vattnet, när de strosade fram på stranden och gick ut i vattnet, alldeles nyss, hand i hand, kunde den som ville notera, att medan hennes gump antagit en för hennes tonårsjag oföreställbara proportioner har hans stjärt sakta men säkert försvunnit med åren. Det är som om han är två delar som någon satt ihop av misstag. Denna någon har tagit en spinkig nederdel som toppas med en ministjärt och skruvat ihop den med en alltför bred och fläskig överdel. Trots detta sitter de där ute i vattnet, tätt intill varandra, och förefaller tycka om varandra, vara kära. När de utan förvarning avnjuter en gemensam kyss, inte en sådan där kort puss utan en kyss, är det ingen av gamlingarna på stranden som reagerar. Det är som om det är normalt för dem att gamlingar kan vara kära, som om det är normalt att de kan finna nöje och njutning i kroppslig beröring och kyssar, som om det är något som inte upphörde när de blev före detta och oproportionerliga och diagnosticerade.

Sainte Anne, Guadeloupe. En stad som är ett ålderdomshem. En rummelplats för dem som varit. Drygt tvåtusen invånare. Fem apotek. Tio sjukgymnaster. Healers. Medium. En trots sina väl tilltagna proportioner alltid fullsatt kyrka med hårda träbänkar och en skönsjungande präst och en i än högre grad skönsjungande församling. Det är en lisa för själen att lyssna till mässan i kyrkan i Sainte Anne.

Vi hyr varsin transat, liggstol, varsin blå, och delar på ett parasoll, ett av de där gröna och vita med en metallstång, som den hjälpsamma stoluthyraren placerar i den vita, varma sanden, under palmerna, där vi vill ha dem. Det kostar 20 euro för två transat och ett parasoll. Där ligger vi och läser Vuillard, Darrieussecq och Mozzo och hör det ömsom smaragdgröna ömsom azurblå vattnet svepa in mot stranden, där den vita sanden är brun och vi tittar då och då upp och ser den blå blå blå oändliga himlen ovanför palmbladen och vi känner doften av sololja och hör gamlingarna, de som är ändå äldre och skrynkligare och slappare och sjukare, prata med  låga röster som ibland far ut i skratt och små rop och vi hör hur det klingar när de slår ihop sina ölflaskor i en skål för den värmande solen, stillheten som bara är, den blå blå blå oändliga himlen, det ömsom smaragdgröna ömsom azurblå havet, för sin vänskap, för absent friends och för livet.

Storytelling i Tällberg 2026

Publicerat av
Svara
Årets upplaga av Storytelling Tällberg är till ända. Som vanligt en högst märkvärdig tillställning. Bortsett från att vi hann plocka hem VM-guldet i juniorhockey serverades vi en radda fantastiska upplevelser på scenen. Tom Alandhs samtal med Grynet Molvig om hennes nyutkomna ”Alla kallar mig Grynet” och nyss nämnde Alandhs samtal med Jesper Högström om ”Smultronstället”, för att nämna ett par oförglömliga ögonblick.
Själv hade jag nöjet att få samtala med Tom Alandh, Heleen Rebel, Grynet Molvig och Krister Henriksson om dokumentären om Riksteaterns uppsättning av Lång dags färd mot natt, vidare nöjet att moderera Eva Vingård när hon tog ämnet ”ålder” till nya höjder och, sist men inte minst, samspråka med Anna-Lena Laurén, Emma Bouvin och Svante Weyler om hur det är att vara utrikeskorrespondent.
Lägg därtill fina scenprestationer av Magnus Västerbro (Augustpriset 2025), Annika Hälldin Lahger, Håkan Lahger, Paul Hansen (vilka bilder!) och Anneli Fichtelius. Som vanligt fanns arrangören Birgitta Baud på plats med sin pålitliga hjälpreda Åsa Pellasoch Göran Lundell (Lundells Bokhandel) sålde rikliga mängder böcker medan Villa Långbers och systerhotellet Klockargården skötte markservicen, login och kosten med den äran.

Frukostflingor (vi ska ändå snart dö)

Publicerat av
6

Har fått en del nyfikna frågor om vad läsaren kan förvänta sig av nyutkomna ”Frukostflingor (vi ska ändå snart dö)”. Tja, en långdikt över drygt 100 sidor och i åtta delar. Om livet och hoppet och allt däremellan som informationsöverflödet, miljöförstöringen, åldrandet, krigen och döden. Alltså vår gemensamma vardag och sånt som alla bör vara bekanta med. ”Vadå långdikt”, har mer än en frågande hasplat ur sig med förvetenheten lysande i ögonen. Det tål att fundera på, men allt hänger ihop även om det tar sig vindlande vägar och utflykter i periferin förekommer. Bundet, obundet, rimmat, orimmat, samplat, fakta och hittepå. Lite grann som här nedan, även om de här små citaten ur helheten inte kan bli annat än skärvor.

Saxat ur del 1.0 (Ouverture)

Oxfam hit och dit och kaffe i bryggaren,

surrande flugor, sol, sommar, peett radio,

kanske en morgontidning, en lokalblaska,

ungdomar som är i Visby för att vaska,

ett budskap: vi är rika, inte ni, tjoho!

Och krigen i världen… vi läser resten sen

Saxat ur del 2.0 (Information)

Bara ordet intellektualism

kan leda till en regelrätt schism

Inte vill väl den som hittat sin kant

veta vad som faktiskt är sant

om det är alldeles upp och ner

och en annan bild av det som sker

Saxat ur del 3.0 (Moder Jord)

En oljetanker på grund

tiden stannar upp en stund

Oljeklibbiga små djur

som inte haft någon tur

Snart är oljetankern tömd

katastrofen över, glömd

Minnet vårt är väldigt kort

det mesta förbleknar bort

—

Vad är väl torka och svält

massa flyktingar i tält

krig elände annan skit

om det inte kommer hit

Låt samvetena lida

om skinnet slipper svida

Samma med extremväder

finns för helvete kläder

charterresor att boka

för oss rika och kloka

Saxat ur 5.0 (Ålder)

vem minns vad

vad finns att minnas

vem minns vem

vem finns att minnas

—

I det gulnande, redan röda,

snart färglöst bruna och döda,

ser vi det som fram tills nyss var,

det försvunna som ändå finns kvar

—

Tiden flyger högt över

svunna tider, svunna rum

Flyger genom det skira,

återser det som har glömts

Stävar i det som trampats

av dem det som en gång var

Svävar genom oss dig mig,

våra livsandar, livsluft

 

En färd genom upptrampade

landskap, genombrutna av

minnen

En färd,

en smärtsam flykt från Alltet,

en  rasande flykt från sig själv

Tiden sprider ljus mörker;

genomlyser det dunkla

En transparent förflyttning

inom oss och utom oss

Ett snabbt flyktande mörker,

en dörr till ett nytt dunkel

Tiden flyger högt över

svunna tider, svunna rum

Saxat ur 6.0 (Krig)

”Polen åberopar Natofördragets artikel 4

om samråd i samband med säkerhetshot.”

Det är kanske så det börjar.

 

Men först uppladdning och nationalism,

som i von Suttners gamla bok om hur

ett krig blir till.

Provokationer, frustande kontorsråttor,

som själva inte ska dra i fält,

inte ens vara nära fronten.

De stora orden kittlar fegisens skrev,

får den lille att känna sig stor,

konsekvensen är avlägsen.

—

Lemlästad betyder sakna en arm

Eller ett ben eller två eller en tå

Lätt att inför allt detta känna harm

Men det är nog helt klart så det kan gå

Både här och där och förr och nu och då

Fast den lemlästade kan nog inte gå

I alla fall inte utan hjälp och stöd

Det är kanske inte svårt att förstå

Men att någon befinner sig i nöd

Innebär inte att den får vårt stöd

—

När kanonerna har tystnat

och ruinerna raserats,

och husen byggts upp igen

och parkerna åter fyllts av fåglar

När halta och lytta är borta från gatorna

och massgravarna är böljande fält,

och köttkvarnarna slutat mala

och smärta och sorg är bild och text

När barn inte tas från fäder

och fäder från barn

och mödrar från barn

och barn från mödrar

och bror från syster

och syster från bror

När alla trauman är kurerade,

undanstädade eller döda,

och allt gammalt groll är glömt

och pengarna åter fått ett värde

När gråten utan tårar är historia

och ålarna inte längre är feta av döda sjömän,
och våldtäkterna och oäktingarna blivit sägen

och mardrömmarna är historia

och dagdrömmen tillbaka

När livet åter fått ett värde,

­–då samlar vi oss,

och tar sikte på nästa krig

Saxat ur 7.0 (Död)

Folk dör
Man kan fråga sig varför
Men det är nåt man bara gör

—

Gamla vänner dör i ett kör, tar klivet ut ur livet, snart bara du kvar, allt du har, inget är givet, inget skrivet, bara övergivet, och föreskrivet, livet vände, hade en ände, en gubbfan på stan, stan är för fan för Fan och hans barn, alla blir gamla, börjar svamla, lytta och halta, åldringsvården dalta, livet är slut, du checkar ut, i väntan på Hades, på dödsbädden lades, fäjdar bort, livet är kort, tack och ajöss, nu drar vi till sjöss, ut på Styx vågor, inga mer plågor, din egen dödsräpp, som en sista päpp

                                                                                                                                                                                                             Saxat ur 8.0 (Hopp)

Denna desperata flykt från den livsvikta tristessen,

– tristessen, eftertankens förutsättning,

vägen mot ljuset i tunnelns slut, vägen till utopin:

Hoppet finns i tristessens eftertanke

—

Det måste alltid finnas ett hopp,

ett hopp i vardagen, ett hopp i det svåra,

ett hopp i det glada, i dagdrömmen,

Ernst Blochs så viktiga dagdröm,

en förhoppning, ett hopp, också i det

till synes hopplösa: Ett hopplöshetens hopp