Teofils virala vintest

Jag har alltid undrat hur man gör för att bli viral. Eller mer korrekt: jag har försökt att bli viral utan att lyckas, ja, till dess jag fick idén med Teofils vintest.

Först provade jag att lägga ut klipp på youtube och TiTok där jag berättar om den svåra uppväxt jag inte haft och hur svårt det är att hantera det i vår virala samtid. Därefter provade jag att lägga ut klipp som visar hur jag fultatuerar mig själv. Sist men inte minst spred jag aggressiva klipp där jag förbannade allt och alla och bad om pengar till en fond som skulle garantera mitt fortsatta rasande.

Inget av detta blev viralt.

Fick knappt några klick alls, och pengarna till den nämnda fonden stannade vid en enda inbetalning från en trollcentral i Blekryssland. Fyrtiofem kronor. Mot kvitto.

Men så hände något. Grannens bäbis visade sig en dag vara ett och ett halvt år gammal och mot all förmodan bad ungens ensamma mamma just vid den tiden mig att passa den ”bara en timme, högst en timme” för hon ”satt i skiten” och visste inte vad hon skulle ta sig till om ingen kunde hjälpa henne med lille Teofil. I lika grad överrumplad som smickrad svarade jag på stående fot ja och innan jag hunnit fråga vad man förväntas göra med en sådär liten människa var mamman, min granne, borta. Där stod jag i vår gemensamma trappuppgång med en liten parvel i armarna och hörde mammans trippande steg försvinna nerför trapporna och ut genom dörren, som slog igen med ett väldig slamrande, ett slamrande som för övrigt gör att jag är glad att bo tre trappor upp i vår hyreskasern.

Egentligen borde jag sagt nej när kvinnan stod där och var desperat. Min erfarenhet säger mig att det är dumt att hjälpa människor i nöd och dessutom var jag upptagen med att prova vin för dagstidningen som anlitar mig som vinkritiker. Varje lördag förväntas jag tipsa om ett vin och varje gång monopolet gör ett ”släpp”, alltså lanserar ett urval nya produkter i sitt sortiment, gör jag en bedömning av dem och tipsar de villrådiga prenumeranterna – då mina  tips anses särskilt värdefulla ligger de bakom en betalvägg, varför endast prenumeranter kan läsa dem – om vad de med fördel ska sikta in sig på när de besöker den lokala monopolbutiken nästa gång . Jag gör detta eftersom jag är en vinexpert. Sommelierutbildad och medlem i Munskänkarna. Jag kan alltså mina saker. Dessutom prenumererar jag på det tyska vinmagasinet Alles über Wein. Jag pratar förvisso inte tyska men det vittnar ändå på något vis om hur seriöst jag tar på det här med vin.

Där befann jag mig alltså mitt i min seriösa vinprovning för dagstidningen när ungen landade i min famn. Då jag i grund och botten är en handlingens man bestämde jag mig för att helt enkelt låta grannens lilla Teofil vara med på vinprovningen. Kanske kunde han till och med ge mig ett eller annat inspel.

Sagt och gjort. Med ungen i famnen navigerade jag mig in i min konservativt smakfullt inredda fyra, fram till matsalsbordet, där dagens fem viner stod uppdukade, upphällda i varsitt glas. Jag läste noga på etiketten till det första vinet och googlade upp det i min telefon – en ett par år gammal iPhone, som jag, inte utan att känna tillfredsställelse, lyckades bemästra med en hand – och fick på så vis en hint om vad jag skulle tycka om drycken. Lille Teofil glodde storögt och, som jag tyckte, imponerat, när jag satte glaset till näsan och sniffade runt och när han började skratta sniffade jag ändå mer och då flabbade han till slut högljutt. Jag hade fått en vän.

Nästa steg i vår gemensamma provning blev att prova vinet. Således tog jag en klunk, sköljde runt vinet brutalt och högljutt, jag gör så för att det ska verka som att jag har en överlägsen munteknik som låter mig hitta små smakförnimmelser som går andra förbi, och svalde med en belåten klunk. Smakade surt och strävt som alla andra rödviner. Jag hittade därför på att det hade en inbjudande doft av röda och mörka bär och, som jag läst på google att vinet lagrats på ek, ett fint inslag av ek. Och så gav jag Teofil en liten pruttare. Detta fick honom att dra ihop sitt lilla ansikte i en synnerligen komisk grimas och jag fick en idé.

När mamman, min granne, så småningom dök upp för att hämta lille Teofil var vi nog båda lite runda under fötterna, Teofil och jag, men framförallt nöjda och glada. Detta noterade, så klart, mamman och hon sken som en sol när jag sa att jag kunde hjälpa henne att passa lille Teofil närhelst hon behövde hjälp, jag arbetar ju ändå hemifrån och kan må bra av lite sällskap.

Redan nästa dag var Teofil tillbaka. Nu med en barnstol och en väska med vad som måste vara underhållsmateriel för en bäbis. Blöjor och annat som inte kunde komma på fråga. Däremot tackade jag Dionyseus och grannen för barnstolen. Just den rekvisitan som fattats för att jag skulle kunna förverkliga min idé med ”Teofil testar vin”.

Med allt på plats – fem nya viner på bordet och Teofil i sin stol vid sidan om bordet – lät jag Teofil prova vin nummer ett medan jag filmade honom. Först sa jag ”Teofil testar vin” och så vinets namn, så fick lillen ta en klunk och betyget var den påföljande grimasen och det är de här grimaserna som blivit virala. Går som tåget. Miljontals klick både på youtube och TikTok och Teofil, egentligen jag, har blivit en influencer och youtuber och vi får högvis med pengar från alla håll och kanter för att visa produkter vi varken förstår oss på eller använder.

Men, om sanningen ska fram, finns det en baksida på det där myntet. Pengarna rullar förvisso fortsatt in och Teofil och jag var på morgonteve så sent som häromveckan, men det var då grannen, Teofils mamma, fick klart för sig varför Teofil alltid haft blå tänder och varit rund under fötterna när han varit hos mig och hon blev av något oförklarligt skäl arg och polisanmälde mig och nu sitter jag här på Kronobergshäktet i väntan på bättre tider och jag har anmält mig till en förskollärarutbildning, som jag på sikt räknar med kommer kunna mångfaldiga mitt virala genomslag och mina intäkter.

Musik. Mer musik.

Ett-ett

Ingen hade en tanke på att döda någon, slåss, med knytnävarna, sparka, kanske något tillhygge, döda fanns inte. Så här efteråt borde vi förstås ha insett att skador hänger ihop med slagsmål och döden är aldrig långt borta från slagsmålet, men det fattade vi inte då, inte än. Vi tog våra cyklar och mopeder och gav oss iväg, nio kilometer, vänta på mig, hej! vi måste vänta på Conne och dom andra som cyklar, ja men dom med dom trimmade mopparna är väl redan framme, vänta nu, vi måste hålla ihop, annars har vi inte en chans, Källfallsgänget är stort, stort men många glin, glin som kan alla fega knep så håll ihop. Dom med dom trimmade mopparna kör fram och tillbaka, ibland är dom längst fram, ibland längst bak, dom kör mot färdriktningen på fel sida vägen dom är överallt, några stegrar sina mopeder när dom sätter fart tillbaka framåt, mot täten, drevade moppar, trimmade kolvar och förgasare, cylindrar, fabriksdelar, tre-halva, fem-halva, dom går i upp emot 100 km/h. Varför slåss vi? Därför. Bara därför. Vi samlas, planerar, det är spännande, kommer överens om att slåss, vi får utlopp för allt pirret, otåligheten i kroppen, frustrationerna, aggressionerna, det känns bra, det känns till och med bra när det gör ont, när man tar en smäll, det känns bra att få in en träff, en fullträff, känna hur den tar, gör ont, gör skada, se motståndaren på marken, sparka honom i magen så han kryper ihop och försöker skydda sig, det svinet, det aset, fan vad stryk han ska ha den fule jäveln. Dom är klädda som vi, träningsbyxa, Adidas och Puma, hood, slappt, träningsskor, jeans, t-shirt, fattigmanskläder, en del har rakat huvud, dom flesta hår, bara hår, ingen tanke med det, inga ordnade frisyrer, jo någon har klippt sig som en fotbollsspelare eller en musiker, vem bryr sig om fotboll och musik, bara om det lättar på trycket, musik är skit, bara en mes blir musiker, någon är helt fel, ser ut att tillhöra åskådarplats, inte riktigt som vi, men det handlar om något djupare än hur vi ser ut, hur vi är klädda, raseri som måste ut, rasa av sig, annorlunda funkar. Vägen till Källfallsområdet är nio kilometer, en annan stad, är det en stad, i alla fall inte samma stad som vår, de går i andra skolor, vi kör i oordnad kolonn, gamla cyklar, nya cyklar, oftast stulna, vem tar med sig en egen ny cykel till ett planerat slagsmål, med mopederna är det  annorlunda, dom är mer sällan stulna, dom måste vi få med oss tillbaka, alla ska med tillbaka, ingen ska dö. Ingen ska dödas. Det är en ganska varm dag, solen står sommarhögt på himlen, flera veckor kvar innan skolan börjar. Vi slåss mellan gängen på skolan också, men nu är vi vänner, nu håller vi ihop, vår gemensamma fiende är Källfallsgänget, nio kilometer bort. Vår oordnade kolonn får bilisterna att tuta och göra irriterade gester, vi svarar med de fulaste gester vi kan komma på, jävla bilistsvin, stanna om du vågar, tut tut, stanna då din jävla gubbjävel, tut tut. Har vi otur ringer någon polisen, kommer bängen blir det inget slagsmål, vi måste hinna till Källfallsområdet innan polisen kommer. Bara slagsmålet hinner starta är det okej om snuten dyker upp, det kommer bara en bil och vad kan två snutar göra, vi kanske går samman med Källfallsgänget och anfaller grisarna, krossar bilens ruta med sten, skrämmer skiten ur dom, skjuter fyrverkerier mot dom, på dom, det är alltid en extra adrenalinkick att attackera blåljus, särskilt polisen, villebråd för alla. Sedan kommer soc, hatar soc, visst har aldrig haft en pappa men det behöver inte dom prata med mig om, det är bättre att aldrig ha haft en farsa än en mespappa som arbetar på soc, eller tänk en mamma som kommer och ska tala allvar, en morsa på soc, kan bara skratta, så dumt, alla dessa bekymrade och allvarliga vuxna. Vägen är nyasfalterad, vita streck markerar kanterna och mitten, vi kör på båda sidor om mittstrecket, det är sånt vi kan göra, bilarna tutar, förarna gestikulerar, mer kan dom inte göra, bara en idiot skulle stanna och börja mucka med oss, vi är många nu, Källfallsgänget ska knäckas idag. Hellre ingen pappa än en mesfarsa, bäst vore en som Vincents, han har aldrig träffat sin pappa, inte som han kan minnas, han sitter inne, mord och rån, fett, en sån farsa skulle jag vilja ha. Det här handlar inte om knark eller makt eller springa någon annans ärenden, det handlar om att slåss, som fotbollsligorna, vi kanske ansluter oss till någon fotbollsliga när vi blir äldre, när vi blir gubbar. Vid sidan om vägen växer gräs, flera kilometer är det bara asfalt, streck och gräs, och tutande bilar, våra förbannelser och hotfulla gester medan vi vinglar fram och tillbaka med våra mopeder och cyklar, kedjorna rasslar på dom gamla cyklarna, mopederna knattrar och luktar olja, bensin och avgaser, dom som plockat ur insatserna ur avgasrören för mest oväsen, någon har satt på ett hemmabyggt avgasrör, det dämpar inte ljudet överhuvudtaget, tvärtom. Det luktar het mopedmotor. När Vincents moppe bara lägger av kör vi andra vidare, vi kan inte ställa in fajten bara för att hans Puch krånglar, han får åka med någon annan eller stanna kvar, leda moppen tillbaka hem och försöka laga den där, han kastar moppen i diket och hoppar upp i bak på en annan moped, ser inte vems, Vincents moppe var ändå stulen, vem bryr sig, men Vincent är rasande, vrålar att det ska Källfallarna få betala för och det får dom, ingen anade att Vincent hade en kniv med sig, ibland har någon  med sig ett knogjärn eller en påk, en gång hade Conne med en blydagg enda gången jag sett en sån, men kniv har vi inte använt tidigare, vi vill döda varandra utan att någon dör, problemet med knivar är att dom mer ofta orsakar död på riktigt än en spark eller en påk, iallafall om man slutar slå med påken när aset ligger hopkrupen på marken med händerna kring huvudet och ber oss sluta sparka och slå. En kniv, stor som liten kan orsaka stor skada om den landar på rätt ställe, halsen till exempel, eller någon annanstans där det börjar blöda mycket, eller i hjärtat eller i huvudet, rakt in i tinningen bara, smack! Ingen ser riktigt när Vincent drar fram sin kniv, det är när Källfallaren ligger tyst i en blodpöl på marken och blodet pumpar från halsen och Vincent står där med den blodiga kniven i handen, sänkt, vid sidan om sig, han tittar på Källfallaren som tittar tillbaka med en oförstående blick, håller sig för halsen, tjänar inget till, slagsmålet liksom stannar upp, någon vill hjälpa Källfallaren, det är det enda rätta, ingen ska dö här, vad har Vincent gjort, men då kastar sig någon över den som ska hjälpa den fallne och en rasande Källfallare rusar mot Vincent, slår honom till marken, flera Källfallare börjar sparka på Vincent som ligger på marken och försöker skydda sig, vi hoppar på dom som hoppat på Vincent, Källfallaren med den uppslitna strupen dör, det var inget planerat jag svär, det bara blev så, ingen visste att Vincent hade med sig en kniv, eller varför han tog fram den, vi skadar varandra, men vi dödar inte, kanske var han rasande på sin stulna moped, kanske ville han bara ta ett steg till och drog kniven, det fungerade, Källfallaren dog ganska snabbt till skillnad från Vincent som dog först efter någon dag, som dom sparkade och slog på honom, en kniv kan bevisligen framkalla mycket ilska också, ett litet vapen, det var en liten kniv han hade Vincent, mer en fickkniv än något annat, vass men det var allt, för att döda med en sån liten skitkniv får man vara väldigt skicklig eller ha massor av tur, Vincent hade tur, fattade nog inte riktigt vad han gjorde, men kniven träffade rätt på första försöket, det oväntade utfallet. Tror inte att Källfallarna hade planer på att döda någon heller, men så blev det. Nu står det ett-ett.

Musik.

Sommarkärlek

”Titta så rara de är tillsammans, vår dotter och Strömbergs flickebarn, när de sitter där tätt tillsammans i soffan och läser i samma bok!”

”Hm, det är de, kanske, men har du inte tänkt på att det där signalerar lesbiskhet lång väg?”

”Vad?! Skulle vår dotter vara… vara…”

”Ja! Det ser inte bättre ut.”

”Vi måste åka till akuten med henne, genast!, innan lesbiskheten sprider sig i kroppen på henne!”

”Absolut! Men jag tror att det är Strömbergs unge som förlett vår dotter, vi måste ringa på en exorcist.”

”Tror du har rätt i det för det finns knappast några lesbiska gener eller baciller vare sig i din familj eller min, men du!, de måste väl ha en jourhavande exorcist på sjukhuset? Det här kan ju inte vara första gången någon drabbas av akut lesbiskhet som måste drivas ut i rödaste rappet?”

”Hm, vi får fundera på det. Jag kan ha en annan lösning, som dessutom bör passa Strömbergs bra, för vem vill väl ha en unge som måste till exorcisten stup i kvarten?”

                                                                     *

”Ni måste förstå att det här är ett sjukhus, en akutmottagning på ett sjukhus. Hit kommer folk med öppna köttsår, avkapade lemmar och mystiska symptom. Inbillad lesbiskhet ingår inte i det vi sysslar med. Dessutom undrar jag hur er son skulle kunna vara lesbisk?”

”Son?” Det är en flicka ser ni väl?”

”Er son är fem år gammal och en son.”

”Hur vet ni det?”

”Bortsett från att det står i hans journal har ni väl noterat hans kön?”

”Doktorn, vi använder inte sådana ord hemma hos oss, men nej, jag har aldrig sett vår dotters ni vet vad.”

”Har ni aldrig bytt en blöja eller tvättat barnet?”

”Nej, barnet har ju en mor!”

”Ni då, har ni aldrig sett barnets kön, när ni bytt blöja eller tvättat det?”

”Sluta säga k-ordet! Ni generar min hustru!”

”Nå, har ni sett ert barn naket, fru Söder?”

”Jo, det har jag väl.”

”Vad hade det då mellan benen, en springa eller en penis?”

”Han sa p-ordet!”

”Nu får doktorn skärpa sig annars gör vi en orosanmälan så doktorn blir av med sin licens!”

”Jaja, men hur är det då med k:et?”

”Menar han dingerdalle, Björn?”

”Ja, men vår dotter kan inte ha en dingerdalle, flickor har inga dingerdallar.”

”Jo, vår dotter har det, det har jag sett.”

”Va? Men då är vår dotter ett gossebarn.”

”Det där vet jag inget om men vår dotter har en dingerdalle, det är jag säker på.”

”Gud ske pris! Jag har fått en son! Slut på skammen!”

”Åh, jag är så glad för din skull, Björn! Men hur ska vi då göra med Strömbergs unge? Den kanske inte är drabbad av lesbiskhet om vår dotter är ett gossebarn med dingerdalle och allt?”

”Ja, vi får åka tillbaka till skogen och försöka leta rätt på ungen innan något rovdjur tar det!”

Musik.

Sthlm

Tunnelseenden

förlorade i
skärmar upplysta
av en parallell

värld med andra jag

de den det vi dom

En trygg flykt undan

vardagen och här,

och egentligen

allt det som faktiskt

betyder något,

såväl nu som snart

Allt förlorat i

en parallell värld,

bortom den egna

verkligheten och

nog också bortom

det fantastiska

 

Vintips.

Fönstret mot vardagen

Genom det öppna fönstret hörs vardagens händelselöshet, lockande och meningslös. Fönstret behöver göras iordning. Skrapas, spacklas och målas. Putsas. Den vattenburna värmen, strategiskt placerad under fönstret, dallrar på sin väg ut i friheten. Problemet, tänker han, problemet med att stiga upp och gå ut och möta vardagen, är att fönstret behöver göras iordning. Skrapas, spacklas och målas. Putsas. Dessutom borde det stängas, och värmen på elementet är alldeles för hög och oljeräkningen ska betalas. Han bestämmer sig för att ligga kvar.

Musik.

Carpe diem

Hon gick fram till hörnet på boulevarden och svängde in på rue Nullepart, den där Roys kafé ligger, eller Roy’s Café som Roy föredrar att kalla sitt kafé, vilket såklart är missvisande med tanke på att det egentligen är ett slags habsburgskt konditori, fyllt av slafsande och, mer sällan, sofistikerade och med en liten gaffel ätande gäster och kristallkronor och doften av kaffe och bullar och bakelser och nybakat bröd. Wienerbröd. Klassiska wienerbröd, mjuka med gul smet eller frasiga med röd sylt. Det är Roys specialitet. Lite i förbigående noterar hon den bekanta doften från Roy’s Café medan hon fokuserar på fogarna mellan trottoarens plattor och drar ner den friska höstdagen i lungorna. När hon går in i lyktstolpen, en av de där som stadsarkitekt Méllan envisas med att staden ska fyllas av, trots att det kostar mer än det smakar och trots att ingen annan bryr sig, blir hon för en kort stund, en väldigt kort stund, förvånad, men ganska snart tar ilskan överhanden. ”Skitstolpe!” undslipper hon sig och sparkar irriterat på det aber hon bokstavligen talat så oväntat stött på: hon sparkar ungefär just där den ska sparka som tillfälligt vill släcka en lyktstolpe.

”Den ligger rakt, längs den här gatan, tills den tar slut, där tar ni till höger och följer allén fram till bron,” säger mannen i den bruna rocken och blå, halslösa skjortan. Han som plötsligt bara är där.

Hon stirrar en stund på honom. Hans väderbitna ansikte. Det grå skägget mitt i allt det solbrända och vindpinade bruna och röda. Den knöliga näsan och sydvästen på hans huvud. Säkert 70 år. ”Rakt fram och sedan till höger, säger ni?” säger hon.
”Ja.”
”Och så följer jag allén fram till bron?”
”Ja.”
”Tack så mycket.”
”Det var så lite så.”
”Ibland är det i det lilla det stora sker.”
”Hm..”
”Utan det lilla, allt det lilla, inget stort.”
”Nu tror jag bestämt att lilla damen balanserar på plattitydernas rand,” säger mannen och tänder sin skumpipa. Höstdagens friska blandas med en lätt kryddig doft. ”Marijuana. Närodlad,” säger han och gör sitt bästa för att hålla kvar röken i lungorna. Det får honom att låta lustig och ansträngd. Som om han sitter och klämmer. Hon skyndar sig därifrån. Rakt fram längs rue Nullepart, mot allén som leder till bron.

”Är vi inte alla plattityder. I något avseende?” muttrar hon med blicken stint riktad mot marken. Plattorna, hela eller spruckna, alltid smutsiga, fogarna, gatan vid sidan om, ömsom gatsten, ömsom grus. Och asfalt, förstås. I alla fall här och där. Tutande bilar, accelererande scootrar, avgaser, hästskit, droskor, vedhandlare och vindragare.  Hon lägger knappt märke till mjölkaffären som inte finns mer. Vatten rinner utmed skyltfönstrets insida, där ett flertal mjölkflaskor, transparenta eller gröna och förslutna med stanniol, står uppställda i väntan på avhämtning. Utanför köar husmödrarna och ett par ungar som fått förtroendet att kila iväg och hämta dagens mjölkranson till upptagna mammor och ammor. Husmödrarna bär kappor i höstnyanser av grönt och brunt och hattar på huvudet. Tanten i mjölkaffären lyser upp butikens inre med sin vita expeditrock och ett nästan lika vitt hårnät. Hon är robust och har röda rosor på kinderna, och hon har ett vänligt ord till alla. Vägg i vägg med mjölkaffären den nedlagda bokhandeln med sina hyllmeter av klassiker och dagsländor i de romantiska och kriminella genrerna. Doften av nytryckta böcker och tidningar och från A4-arken, B5-kuverten, blyertspennorna och suddgummina; gammaldags gröna och fula eller moderna, stora och försedda med namnet Jumbo och en tilltalande arom. Björnklister, som luktar mandel så snart det gröna locket skruvas av burken. Kalendrar, almanackor och Tomtens Jul utställd i skyltfönstret på tok för tidigt. Minst en och en halv månad för tidigt.

Inte heller lägger hon märke till Haraldsons herr- och damkonfektion, manufakturaffären, med alla sina spännande knappar och vackra trådrullar, eller garnboden med sin varma doft av ull. Det är först vid banken hon stannar till. Inte så att hon ser de ringlande köerna framför de tre kassorna eller känner lukten av sedlar, affärsidkare och tillresta bönder, eller så att hon ser bankens stolta symbol för den trygghet pengainrättningen vill utstråla. Nej, hon funderar vidare. Inte ilsket, det var ju bara en gubbfan, snarare inspirerat och i en känsla av upplyst eufori.

”Så mycket händer i det lilla som på det stora hela taget inte spelar någon roll. Det är tur att vi har det lilla. På många vis. Dels är det det lilla som gör det stora. Utan det lilla inget stort. Vi är alla små. Vi är det lilla som tillsammans gör det stora. Möjligt. Ja, vi är möjligheter. Tillsammans är vi möjligheter. Det är det lilla som skapar de stora möjligheterna.” Tänker hon och går in i bageriet – det som ligger inklämt mellan lokalen som hyste slaktaren och den nedlagda resebyrån –, där hon köper en sockerbulle och en av de röda klubborna med hallonsmak. ”Tycks aldrig ta slut,” säger hon glatt till den ointresserade kassörskan, ”såvida en inte biter på dem förstås! Ja, jag talar om klubban. Inte sockerbullen.”

Vid gatans slut tar hon av till höger och följer allén bort mot bron. Ovanför hennes huvud klamrar sig hösten fast i trädkronorna. Orange, gult, rött och brunt mot en blå himmel därovanför. Det är så vackert att hon måste stanna upp en stund och bara stå och glo. ”De små löven, de stora träden som ändå är så små, och så jag, idag: löven, platanerna och jag. Plattityder.”

När hon kommer fram till bron ser hon den: lekplatsen. Klätterställningar i metall och trä, gungor och karuseller. Barn i färggranna höstmunderingar. Overaller. Några har mössor. Andra inte. Föräldrarna – mestadels mammor, barnvakter och mor- och farföräldrar, folk med tid eller inget val – sitter och tittar på telningarna eller i sina mobiltelefoner. Det ryker ur munnen på barnen där de springer runt i den tidiga höstkylan.

”Det är rätt, fånga dagen åt alla som inte kan, ni som kan”, säger hon och går planenligt upp i rök.

Passkontroll i Hyllie under covid eller Karma Fritzons tillblivelse

”Karma?”

”Ja.”

”Nilsson?”

”Ja.”

”Karma Nilsson?”

”Ja.”

”Vad är det för djävla namn?”

”—”

”Dessutom är du färgad.”

”—”

”Nåja, vi kan inte hjälpa vad våra föräldrar döper oss till.”

”Nej. Vad heter du själv?”

”Na..ba..F…son.”

”Förlåt?”

”Napoleon-Urban Fritzon, sa jag ju!”

”Jaja, du behöver inte skrika, men det är ett djävla namn.”

”—”

”Och du är vit.”

”—”

”Men hur tänkte de, dina föräldrar? Fritzon???!”

”De kan inte hjälpa det. De är skåningar.”

”Ajdå.”

”Ja. Jag slutar efter det här passet. Har du lust att knulla på muggen på stationen?”

”Njaee, vet inte det.”

”Det finns en tom fyllecell också.”

”Okej.”

Musik.

Spyan

Han är först på kontoret. Ett högst vanligt kontor. Med två ingångar. Den främre med receptionsdisken, och den bakre mer oansenliga, kallad smygvägen, med entrédörr från den andra sidan av trevåningshuset, den ut mot återvändsgatan. Två våningar längre ner. En högst vanlig tisdag. Gråmulen. Fast det syntes inte i vintermorgonens bäcksvarta. Han kände sig lite ruggig när han hastade till bussen just utanför tullarna och, senare, från bussen till kontoret, mitt i stan. Bussen brummade dovt och hemtrevligt med soft belysning. Passagerarna såg trötta ut. På golvet bildades grusiga vattenpölar där snön smälte. Blöta raggsockor i vinterkängor. Nybildade vattendroppar av smältande snöflingor på bussens rutor. Väldiga vindrutetorkare håller sikten fri på framrutan. Han huttrade men kände sig ändå tillfreds i bussens värme och relativa trygghet. Det gjorde han alltid, och hade alltid gjort, ända sedan barndomens skolbuss, från landet in till skolan i stan.

Det händer inte ofta, att han kommer först till kontoret. Före receptionisten Magda. Det luktar oöppnat, heltäckningsmatta, kontorsmaskiner och papper. De vita väggarna är fyllda av priser branschen delar ut till sig själv i syfte att höja sin egen status. Det surrar svagt av maskiner i stand by-läge.

Han har precis hängt av sig ytterkläderna i den för ytterkläder avsedda tamburen och kommit in i hallen med receptionsdisken, när det händer. Han spyr. Oväntat, intensivt och länge. Hela morgonen och gårdagskvällen kommer upp. Det bara forsar ur honom. Han är tvungen att ta stöd mot knäna för att hålla överkroppen under kontroll, för att inte trilla omkull. Men det gör han ändå när han spytt färdigt, trillar omkull.

Han ligger på golvet och kan inte röra sig. Han tittar på sina spya. Väldig, mestadels orange och varm. Det ryker fortfarande lätt om den, kan han se som ligger på så nära håll. Spaghetti med köttfärssås, rödvin, morotsbitar – han hade som vanligt tuggat slarvigt, Ingrid säger åt honom mest varje dag, ”Urban, du måste tugga ordentligt!”, säger hon –, lite knäckebröd?, kanske, något brunt i alla fall, och så frukosten: en slags gegga som måste vara ägg, brödbitar och prickig korv. Det luktar surt, mycket och illa. Fast lite sött också. Kanske från ketchup och tomatsås? Sockret i kaffet?

”Men vad i helvete!”, utbrister Eskil, VD och minoritetsägare när han kommer till kontoret. ”Men oh!”, säger Ove på vaktmästeriet. ”Usch!”, utbrister Linda Jonsson på ekonomi. Så där häller det på ända tills Eskil beordrar Michail Progroff på IT att torka upp spyan. Varför han? Det skulle Michail också bra gärna vilja veta.

Michail Progroff gör ett tappert försök. Förser sig med ett par pappershanddukar från en av kontorets många toaletter och går till attack. Hinner inte mer än känna spyan genom pappershandduken förrän han med sitt bortvända ansikte spyr han också.

Detta får kontorets skräck, den ökände Geir Amundsen på logistik, att protestera.  En gigantisk norrman med ärrat ansikte och ett fasansfullt humör. Ryktet säger att han skrämt sig till sitt jobb. Logistik vet han bevisligen inget om. Nu motsätter sig Geir att någon alls ska behöva torka spyor på jobbet. ”Ingen mennesker skal måtte utsettes for dette – i hvert fall ingen embetsmann!”, säger han och hötter hotfullt med näven under näsan på Eskil.

Väl medveten om Geirs position på kontoret – och hur han fått sitt jobb – bestämmer sig Eskil för att ringa en städfirma.

De båda städarna, som lovat att komma med en gång, dyker upp efter efter par timmar i grå overaller med texten ”S.O.S. STÄD!” i bordauxrött på ryggen och med bröstfickor framtill. De har skurhinkar och borstar och en dammsugare med sig. Eftersom de kommer in via den bakre vägen måste Magda visa dem till den främre ingången, där spyan finns. ”Men här ligger ju en människa!”, utbrister en av städarna, och det är då alla ser AD:n Urban Grangren. ”Va? Har han legat där hela tiden?!”, undrar någon.

Efter en stunds tystnad tittar de alla på Eskil. Receptionisten Magda, Ove på vaktmästeriet, Michail Progroff på IT, Geir Amundsen på logistik, Linda Jonsson på Ekonomi och alla de andra på kontoret: till och med praktikanten Stefan hos copywritern Lucy Pinder.  Städarna ser irriterade ut. De har blivit ditskickade för att ta hand om en spya. Inget annat.

För att inte situationen ska bli ohållbar och för att Geir Amundsen på logistik inte ska tro att han är en tunnis, bestämmer sig Eskil för att visa handlingskraft. ”Spya som spya. Ni får ju betalt. Se bara till att få det rent här. Och Magda, kan du vara snäll att öppna ett par fönster så snart städarna är klara?”

Drömmakaren

Det var en av de där genomskinliga, nordiska nätterna, som vägrar att gå att lägga sig. Bakom ladan och utedasset, just ovanför nässlorna, dansar älvorna, grå och undflyende, och oberörda av vargtimmens råa kyla; synliga blott för den som tror. En ljudlös dans i den gryende dagern; svävande skuggor i morgondiset. Från fähuset hörs de rogivande ljuden från sovande djur. Trots att natten inte varit natt, och dagen aldrig borta, noterar näktergalen en förändring i ljuset, och utan att riktigt veta varför brister han ut i en lovsång till livet.

Uppför den smala stigen från badstenen kommer Drömmakaren gående, genom skogen och mellan hagarna. Sakta, och släpande de onödiga tyngderna efter sig. Det grå håret på ända och pyjamasen genomdränkt efter mötet med Näcken. För en stund stannar han till. Tittar upp mot lövträdens gröna toppar och skyn därovanför. Himlen är fortfarande på hans sida. Men det är bråttom nu. Näcken hade, ännu en gång, förlett honom. Lockat ner honom i Strömmen, som tacksamt tagit emot Drömmakaren och dragit med sig både honom och tyngderna. Det var med nöd och näppe han efter en tids vilt fäktande lyckades ta sig in till åns kant, och släpa sig upp. Släpa sig upp, dra upp tyngderna ur vattnet och samla ihop sig. Fånga in drömmarna, och lägga tillbaka dem i den slitna axelväskan.

Och hela tiden hörde han Näcken spela och hennes nöjda skratt. ”Förbannade Näck!” skrek han åt inget bestämt håll. Från skogen kom snart hans egen röst med svar på tal, ”Näck näck näck näck”. Detta fick Näcken att byta melodi. Ur hennes fiol kom en så lockande ton att Drömmakaren blev stående där vid åns kant. Än vill han hoppa i igen. Än vill han gå vidare. Till slut får en kattuggla nog och gör ett utfall mot Drömmakaren, som duckar och börjar lufsa iväg från ån. ”Midsommar, Drömmakare, midsommar,” undslipper sig kattugglan innan den flyger vidare med ett ilsket flaxande.

Så många drömmar att drömma. Så många drömmar att leverera. Så många drömmar att uppleva. Så många drömmar att glömma.

De förbannade tyngderna. Dem har han fått för sina synders skull.

Han kommer fram till snickarboden. Böjer sig över den berusade drängen.Tar ett djupt andetag. Går vidare. Utsträckt vid sidan om majstången ligger skogshuggaren. Utslagen även han. Drömmakaren går vidare. Muttrar. ”Suputer… så många tomma hål”. I pigkammaren hittar han de båda pigorna. De har blommor under kudden, där de ligger på madrasser de själva stoppat med halm. Drömmakaren vet att de vill drömma om drängen. Det kan han inte gå med på. Istället får de drömma att de är älvor, som bekymmerslöst dansar i natten. Det gör dem lyckliga, och kanske kan det få dem att glömma drängen. Nej, Drömmakaren vet att de inte är nöjda förrän de fått sig varsin oduglig karl. Och de kommer hata Drömmakaren, som fått dem att drömma omöjliga drömmar. Ibland vill han väcka dem och förklara att det inte är hans fel att de drömmer de där drömmarna. Det är människornas fel. Han ansvarar bara för nattdrömmarna.

Drömmakaren hittar bonden och bondmoran i sina sängar. Han låter bondmoran drömma en vacker dröm, där hon sitter på en enkel gunga, upphängd i en kraftig ek. Hon har en blomsterkrans i håret. Blåklint och prästkragar. Gröna blad och gullvivor. Hon är ung igen. Midjan är så otroligt smal. Hon gungar högt och snabbt: klänningen med volanger släpar i marken varje gång gungan når sitt utgångsläge. Hon skrattar och är lycklig. Varför vet hon inte. Drömmakaren ler och böjer sig över bonden. Han sover oroligt. Varför vet inte Drömmakaren. Kanske har han ekonomiska problem. Sådant förstår sig Drömmakaren inte på. Han bestämmer sig för att ge bonden en dröm om ära: Bonden fäller en sextontaggare och hyllas av jaktlaget. Genast slappnar mannen av. Slutar vrida oroligt på sig. Ler.

Mer hinner inte Drömmakaren med. Han vet att han inte har skött sitt jobb i år. Midsommar. Så få drömmar. Men han hinner inte. Näcken väntar på honom och han vet inte hur länge hon orkar vänta.

Musik.

Ny bok: Anakolut 2.0

”Anakolut 2.0” är en nyutgåva av ”Anakolut /-/ mänsklighetens berg- och dalbana och/eller/med intelligenstestet”, som utkom 1986. Version 2.0 har försiktigt utökats med lite fler musikhänvisningar, som nu är kopplade till en spellista på Spotify (se nedan), samt ett förord av litteraturvetaren Erik van Ooijen (Karlstads Universitet).

Skälet till att boken alls kommer ut igen är att van Ooijen för några år sedan stötte på den i sitt forskningsarbete och gjorde ett ”paper” på den för McGill University i Montreal. I sitt förord skriver han bland annat ”Ändå framstår Anakolut, så här 35 år efter sin första materialisering, som ett av 80-talets mest tidstypiska alster – mer postmodern än Stig Larssons ’Autisterna’ (1979) och Lars Gustafssons ’Bernard Foys tredje rockad’ (1986) tillsammans. Det vill säga: ytligare, öppnare, mer ironisk, mer parodisk, mer upplöst i fråga om genre, stil och medium, tydligare emanciperad i gestaltningens och de Stora Berättelsernas betryggande meningskrav, mer textuellt underminerande, med språket satt i friare spel. Kort sagt, mer ’charmigt osammanhängande’, för att tala med Horace Engdahl.”

 

Och han fortsätter ”Torstens* roman excellerar verkligen i åtminstone tre för sammanhanget typiska avseenden: genom att skjuta fokus från textens centrum till dess marginaler, genom att veckla ut sig själv över verkets yttre gränser; och genom att ersätta intrigens sammankopplade enhetsstruktur av början, mitt och slut med ett svåröverskådligt kopplingsschema där läsaren lite på måfå måste gå in och reglera berättelsens många flöden.”

…”Här finns material till en novellsamling med berättelser som pendlar mellan 70-talets engagerade samhällsskildring, 80-talets ironiska pastischestetik och den ömsom kitschiga, ömsom höglitterära våldsgestaltningen som kom att föranleda 90-talets skräckeldebatt”

…”Här närmar vi oss återigen det utmärkande för Torstens poetik. Anakolut präglas, kort sagt, av parergonal och paratextuell estetik där textuella randfenomen görs centrala. Med en proustiansk hänvisning benämner Genette varje fall där paratexten överskrider sin givna funktion och börjar ’spela sin egen roll på textens bekostnad’ för ’Jupieneffekten’. Anakolut kan ses som ett extremt uttryck för denna effekt.”

…”Till Anakoluts paratextuella överflöd hör också ett originellt inslag i form av en lista med ’musikhänvisningar’. Berättelsens episoder förbinds alltså med ett antal musikstycken som ska ackompanjera läsningen.”

…”En löpsedel huvudpersonen går förbi ger exempelvis förevändning för en Frankenstein-variation om en övergiven artificiell intelligens i människogestalt. Utstött, bespottad och oförmögen att passa in i mänsklighetens diskotekskultur utvecklas han till en terrorist som tar gruvlig hämnd på det samhälle som skapat honom. Det är en liten pärla som förtjänar sin plats i svenskans visserligen begränsade science fiction-kanon.”

Länk till bokens spellista: https://open.spotify.com/playlist/5b0s3HYHV9APmcjcvG64qv?si=749a1d14382049b0

*Torstens (Gustaf Torstens), min dåvarande författarpseudonym (Lars Gustaf Torstenson – Larson = Gustaf Torstens)