Audur Ava Ólafsdóttir: Ärr

Har hittat ytterligare en favoritförfattare och en rackarns bra bok åt er: Audur Ava Ólafsdóttir och boken Ärr. Här avhandlas med en synnerligen sinnrik och tilltalande humor och på ett alltigenom drivet sätt eviga samtidsfrågor som krig och elände och samtida evighetsfrågor som miljöförstöring och klimatförändringar sida vid sida med högst mänskliga frågor på det individuella planet som den ständigt stående frågan om vad det egna jagets essens är och om det jaget lever sitt liv på ett bra sätt, ja här finns till och med lite kärlek och en borrmaskin. En utmärkt bok för både dig och din läsecirkel – rekommenderas.

Musik. Mer musik.

Ali Smith: Winter

Vissa författarskap går en förbi, eller går en nästan förbi. Bättre sent än aldrig. Hade nollkoll på Ali Smith fram tills jag läste hennes utmärkta Autumn (se här!). Denna, den andra boken i hennes fyra böcker långa årscykel, påpassligt kallad ”Winter”, är minst lika bra, om än annevesare, som det så fint heter på västgötska. Väntar nu otåligt på att få den tredje boken,”Spring”, i min hand. En ny favoritförfattare. Varm rekommendation till alla utom er som bara läser deckare för även om det förekommer kropplösa huvuden i boken är det ingen fånig detektivroman.     

Förutsägbara musiktips: 1. 2. 3. 4.

Kultur som julklapp?

På Villa Långbers i Tällberg arrangeras under Trettonhelgen 2019, alltså 4-6 januari, ”Storytelling i Trettonhelgen”. För tredje året i rad. Det kan kanske vara en lite speciell julklapp om nu någon av er, kära HR:are, inte försett er med lämpligt paketgods i tid?  Enligt uppgift finns det några platser kvar för den som kontaktar Villa Långbers inom en någorlunda snar framtid. Bland årets deltagare hittar vi bland andra författarna Audur Ava Ólafsdóttir, Kjell Westö och Fatima Bremmer, regissören Eva Dahlman och skådespelaren Johan Rabaeus. Er utsände på den dala-kulturella världens ambitiösa och oförutsägbara mötesplatser finns också med på ett hörn. Dels talar den nyss nämnde om björksavens nordiska historia, dels modererar han ett och annat scenframträdande så inte de högkulturella personerna får för sig att gå i spinn eller något ännu värre när folk har betalt för att höra och se på dem.Passar också på att tipsa om ”Hjältar”, David Bowie på svenska, premiär på Palladium i Alingsås 19 januari 2019. Bortsett från att kompisar är inblandade låter det bra.

Bowie på svenska.

Sista minuten-tips

Den som tänkt sig att beställa något till jul börjar vara sent ute nu. I floden av klimatförstörande Kina-paket och Postnords omåttliga inkompetens är tiden det enda som rinner fort. Därför två sista minuten-tips!

Le Lucciole

När 3600 flaskor av supervinmakaren Chiara Condellos ”enkla” vin, Chiara Condello, lanserades tidigare i år såldes lagret ut på en vecka. Och när lika många buteljer släpptes i beställningssortimentet för några veckor sedan försvann flaskorna nästan lika snabbt. I skrivande stund påstås cirka 100 buteljer finnas kvar – bli inte förvånade om det är slut när ni försöker beställa (en ny årgång, 2016, lär komma någon gång under 2019). Mindre uppmärksammat är att det nu i december släppts begränsade mängder också av Chiaras toppvin ”Le Lucciole” 2015, nr 78345, 379 sek.

Magnum

Vinet ”Chiara Condello” görs på ett fåtal utvalda plättar på den stora egendomen Condé utanför Forli i Emilia-Romagna. Druvorna till ”Le Lucciole” kommer från den allra bästa plätten, högst belägen på den väldiga romerska teater Condé utgör. I likhet med Chiaras alla andra viner är odlingen ekologisk och vinmakeriets motto ”gör det inte!”. Med andra ord klassiskt finvinmakeri. Resulatet är smått himmelska viner och ni som redan upptäckt ”Chiara Condello” och funderar över om ”Le Lucciole” är värt tre gånger pengarna… det är det. Den som är klok ger bort en 75:a i jul och köper en magnum till sig själv (nr 78607, 799 sek).

Bokfynd

Enär ”Kronos väv” nu funnits på marknaden ett tag har den i likhet med andra böcker med två år på nacken fått ett pocket-anpassat pris. Detta innebär att den är rena superfyndet med Per Billska utropstecken efter. Kanske inte något för de allra minsta och den som är dum i huvudet, men alla ni andra ska absolut inte missa den här romanen. Hade jag inte skrivit den själv hade den fått stående ovationer och stark läsrekommendation här på vinifierat. Så bra är den. Underhållande, ibland tänkvärd och inte minst, till skillnad från allt det där som hamnar i mittenfåran, sig själv. Kan beställas här, här eller här. Blott 84 pix nu!

The Who. Norrbottens Järn.

Julböcker

Tre böcker som var HR bör köpa lådvis av. Till sig själv och till alla andra som HR:en ifråga tycker om. Den som nu inte köper en endaste av de här tipsen ska ta under allvarligt övervägande att ge sig själv en kurs i ”Hur man älskar sig själv” inklusive påbyggnadskursen ”Hur man älskar andra”. Fungerar inget av det står det nog så illa till att HR:en i fråga är psykopat och i de fall HR:en tycker det är okej att skylta med det köper hen ingen bok. Ni andra vet vad som gäller.

Först ut är rykande färska ”Alexandras ostresa”. Författaren är femte generationens osthandlare och dessutom sommelier och som om det nu inte räckte med allt detta har hon fått hjälp av en duktig fotograf (Bill Mason) och på ett pyttelitet hörn finns er utsände i de gästspelande skribenternas skugglika men ändå så upplysta och fröjdefulla värld med som vinskribent. Köp Alexandras bok och lär dig allt om ost och lite till.

Boktips nummer två är också rykande reprisfärskt och något så nedslående som en e-bok, eller ja, ni som nu föredrar plattan eller åtminstone accepterar den kan glädja er, vissa av oss skulle ha föredragit att få boken i handen. Nog av. Det är Saga/Egmont som nu i höst givit ut Bernt Danielssons och min tandemskrivna novellsamling ”Vinifiktioner” i e-form. Boken innehåller 13 noveller som har det gemensamt att vin förekommer i samtliga. Men det är ingen vinbok. Novellerna kan lika gärna handla om mord och höra hemma i deckargenren som om den gamle sommelierens sista provning som slutar i en folkabuss på jakt efter moderplantan till världens bästa cannabis.

Alla goda ting är tre. Boktips nummer tre är er utsändes senaste romanKronos väv”. En resa i tid och tanke i det begränsade rummet Draguignan, som tack vare tiden tar oss med ut i världen (också). Människoöden och historier vävs löst eller mer konkret in i varandra i denna berättelse om oss alla där vi sitter fast i Kronos väv. Trots, eller kanske tack vare, det nyss sagda är det en tämligen uppsluppen och lättläst liten bok, som bara den som går utan skam och vett inte kommer läsa.

Musik!

Later’s Warfarin Bait

Här ligger jag och dör och dessutom har jag ont i magen. På golvet. Det är svart och vitt, rutigt. Och smutsigt. Luktar lite surt, gammal golvmopp. Det knastrar när jag rör på mig – och det gör jag ju, jag har ju rätt ont i magen och gnyr och rör mig i smärtor, ja ni vet. Som att ha njursten, eller något. En bit bort ser jag benen till borden och stolarna i vägfiket. Jag tror någon annan ligger och gnyr en bit längre bort. Det är nog paret som satt och drack kaffe och åt bulle när jag kom in. Inte så lätt att veta, jag är ju ingen sådan där underrättelseagent som sveper runt lokalen med blicken och kommer ihåg allt. Varför skulle jag göra det?

När jag var liten kunde jag nog tänka mig att bli hemlig agent. James Bond eller någon, eller bara en hemlig person. Mer en hemlig person. En som finns men inte syns. Som smyger längs väggarna. I min ensamhet var jag en hemlig agent, och jag smög längs väggarna: ju mindre jag syntes, desto bättre. Jag blev en mästare på att vara utan att märkas. Mina föräldrar blev till och med uppringda av skolan som undrade var jag höll hus. ”Ja, i skolan?” svarade mina förvånade föräldrar, och precis så var det: jag var i skolan, men ingen märkte mig. Bättre att försvinna in i väggen än att bli sist vald när vi spelade lagspel på gymnastiken. Enklare att bli ett träd än att få stryk på skolgården. Behagligare att gömma sig i tystnaden än att bli utsatt för lärarens hån.

Jag var nog inget kul. Fast det märkte förstås ingen. De var tvungna att upptäcka mig för att notera det.

Efter skolan blev jag kvar hemma. Ingen lade direkt märkte till mig där heller, så jag bodde kvar i mitt gamla rum och infann mig till alla måltiderna, dukade fram till mig själv och satte mig att äta under tystnad, kanske undrade de andra ibland vem jag var, varifrån jag kom, men jag satt ju där som om jag hörde till och då lät de mig vara, mamma och pappa, min syster och min lillebror och mormor och morfar.

Jag var nog varken lycklig eller olycklig, jag bara var, och jag tror vårt hus var på samma sätt; det låg där på en oansenlig gata i förorten, ett snäpp upp från lägenhet om det inte varit så förfallet, ingen såg det där det låg på en hörntomt, bland vanskötta fruktträd. Kanske trodde folk att huset var övergivet. Omålat och dant och med den vanskötta trädgården. Än idag vet jag inte varifrån vi fick vår mat, men pappa hade nog ett jobb: han tog cykeln och gav sig iväg med en unikabox varje morgon. På kvällen kom han hem, trött, sur och svart i synen.

En dag, jag vet inte varför, har aldrig förstått varför, hittade jag ett paket råttgift bland all spindelväv, murken ved och obrukbara verktyg i vår smutsiga källare och jag bestämde mig för att mata min familj med det, lite som ett test: skulle de äta det? Och vad skulle då hända?

Råttgiftet stod längst in i källaren. I den gamla matkällaren som ingen använde längre. På en hylla av trä, bland damm och unkna dofter hittade jag giftet. Later’s Warfarin Bait stod det på kartongen och det var en stor råtta på den. Färgen var orange och gul,  blekt trots att kartongen knappast sett sol under sin långa källarvistelse. ”Don’t let the rat get fat” skämtade en slogan till det. Pulvret, smutsgult, luktade mest ingenting, smakade hemskt. Mådde illa efter att ha smakat och jag smakade inte mer än en liten gnutta. Törstig blev jag också. Fick blod i urinen, märkte jag senare.

Men sagt och gjort: skulle familjen äta och vad skulle då hända? Det måste undersökas. Osynlig smög jag mig in i köket när mamma lagade mat. Frukost, middag, kvällsmat. Utan att hon märkte något lade jag en nypa råttgift i det hon höll på att tillreda. Ibland smakade jag på det själv. Det var oerhört äckligt, smakade, ja, råttgift. Kemiskt och torrt på något vis. Beskt. Väldigt beskt. Hur kunde råttorna tycka om det där? Å andra sidan äter råttor sopor. Jag smakade på soporna i köket också, bara för att testa. De smakade för det mesta inget vidare, men alltid bättre, mycket bättre, än råttgiftet. Inte lika beskt. Surt ibland, som gamla mjölkpaket, unket som äppelskruttar, ruttet som gammal sallad, syrligt som saften i en möglig citron. Men familjen märkte ingenting. Kanske smakade mammas mat illa hursomhelst, eller ja jo, men inte som råttgift, men det var de små doserna jag lade i som gjorde det: ingen tycktes märka något och när de undan för undan började tackla av kan jag inte minnas att det ordades så mycket om det heller.

Nog av! När jag steg in på vägfiket – jag var på väg hem från en föreställning av ”Fantomen på operan” kvällen före, jag hade som vanligt smugit in osedd på teatern och kunnat se härligheten utan att betala så mycket som ett rött öre och efter teatern tillbringade jag obemärkt en natt på ett hotell tvärs över gatan och där kunde jag också äta mig mätt utan att bli upptäckt – såg jag honom direkt: en man som inte syntes bakom disken med kassaapparaten och hyllorna med bakverk och smörgåsar. Han gled runt där. En vindpust, en skugga som bara jag kunde se. De andra tyckte sig nog bara kunna uppfatta den kala väggen med sin spegel och kaffemaskinen nedanför den, på en lång bänk belamrad av koppar och fat.

Här är en till som behöver omedelbar vård!” Nu har de hittat mig, vilka de nu är, ser inget, hör bara, är så törstig, jag har legat så här förut, de skulle bara veta, jag var ju skådis, skådespelare, inom filmen, spelade död person i en teve-deckare och gjorde det så bra så jag fick spela död i en långfilm också, ”Mac Beth i Danderyd”, det var en bra roll, ganska stor, hyggligt betalt, jag låg först och var död bakom en buske, så kom där en tjej joggande och rätt som det var fick hon syn på mig, hon skrek och ylade, gjorde det riktigt, riktigt bra, och så klipptes jag bort, men sedan dök jag upp igen, som lik, samma lik, på bårhuset, låg där halvnäck under ett lakan, så kom kommissarien in och då drog de ner en bit av lakanet och tittade på mig, var i bild säkert en halvminut. Det är inte det lättaste att spela lik. Jag fick chansen på nytt för jag var ett så bra lik. Det är som att inte finnas fast man syns. Är ganska övertygad om att jag är bra nu också. Fast jag är ju inte alldeles död än. Å andra sidan behöver jag ju inte spela att jag ligger och dör för jag ligger ju och dör. På riktigt. Och ont i magen har jag ju också. På riktigt. ”Tror det är försent för honom.” Tacka sjutton för det. Har ju legat här en bra stund. Borde vara död för länge sedan.

Hursomhelst, jag kunde bara inte låta bli att ställa mig framför spegeln och utmana honom. Sakta men säkert lockade jag fram honom ur skuggorna. Och där stod vi. Två skuggpersoner. Öga mot öga.

Han hade precis gjort klart och ställt fram min kaffe med mjölk och jag hade tagit en rejäl klunk av det. Det var då jag tvingade fram honom i ljuset. ”Det här smakar ju råttgift, det här kaffet!” sa jag och plötsligt såg alla oss. Paret som satt och drack kaffe och åt bullar, lastbilschaffisen som satt och blängde längst in i hörnet, det unga paret som kom från skötrummet med sin nybytta bäbis, rosiga om kinderna alla tre, damen i kassan och killen längre bort vid den andra kassan, den för dem som handlat bensin och biltillbehör.

”Och vad vet du om råttgift?” frågade den fram till nyss osynlige. ”En hel del!” utstötte jag segervisst, ”Jag förgiftade långsamt min egen familj och vet exakt hur medlemmarna betedde sig allteftersom råttgiftet verkade. Ha! Det trodde du inte va? Man kan lugnt säga att jag är en expert på området!” Måste erkänna att jag väl onödigt satte näsan i vädret när jag sagt det där. Nu blev den sedde inte särskilt imponerad för det. ”Jaha, så då vet du kanske vad det här skulle vara för gift, som kaffet smakar av eller som eller vad du nu menar?” snäste han tillbaka, jo, han snäste, överlägset. ”Det här, kära du, är Later’s Warfarin Bait av gammal fin årgång, kanske en 50-talare!” tryckte jag dit honom rejält. Han tappade hakan. Stirrade på mig och de andra, som nu börjat falla omkull och låg och kved på golvet. ”Jamen, jamen, det stämmer ju på pricken!” stammade han, dämpade en sur uppstötning och tog sig för magen, ”Det här är ju Later’s Warfarin Bait!”

Nyutgåva av Vinifiktioner

Nu finns novellsamlingen ”Vinifiktioner” som e-bok. Det är Saga Egmont som ger ut Bernt Danielssons och min fina bok på nytt. För er som missade den så består ”Vinifiktioner” av 13 noveller som har det gemensamt att vin förekommer, på något sätt, i alla berättelserna. Detta innebär nu inte att det är en vinbok utan just det: vin finns med i varje novell. Här kan man beställa boken på adlibris och här kan man snikläsa en novell.

PS En del har haft lite svårt för namnet. Det beror på att det är genialiskt. En blandning av vinifikation och fiktion.

Musik!

Gammel-magister Flanell

Han stod där uppe på scenen i aulan. I början av sin korta dragning, högst tio minuter lång, klamrade han sig liksom fast i talarstolen. De som satt närmast kunde se hur hans knotiga knogar vitnade när han tog ett fast grepp om talarstolens kanter. Allteftersom han talade och ju mer emotionellt berörd han blev, desto mer slappnade han av. Till slut föreföll han ha ingjutit i sig så mycket mod, eller kanske vrede och förtrytelse, att han utan rädsla eller tvekan kunde möta sina åhörare, det oregerliga havet av hormonstinna och ointresserade elever, denna om inte fientligt så i vart fall avogt inställda samling av aningslösa och naiva människor som inte hade vett att veta bättre.

Aulan fylldes två dagar i veckan, tisdag och torsdag, när skolan hade gemensam morgonsamling. Från porträtt upphängda på tegelväggarna blickade tidigare rektorer och kommunala pampar ner på den ofrivilliga samlingen av tonåringar, som hellre legat kvar hemma i sängen, kört moppe eller börjat dagens lektioner istället för att tvingas ta del av någon självutnämnd viktigpetters nonsens. Än var det kommunalrådet som infann sig för att han trodde han skulle bli populär när han berättade om den nya idrottshallen i kommunen, än var det rektorn som stod och skröt om något han möjligen gjort i en dröm (underförstått lät han alltid antyda något som borde få eleverna att se upp till honom, beundra honom eller åtminstone bli rädda för honom, detta hjälpte nu föga då alla, även de välartade, tyckte han var en pretentiös nolla), och ibland var det en förskräckt lärare som fick inta podiet, förbannande sig själv över sin egen dumhet, hur kunde han vara så obetänksam att han anmälde sig som frivillig till att leda en morgonsamling, att ställa sig inför en föraktfull hydra och de många uppgivna stönen och elaka skratten som ofelbart skulle möta honom? Det hände också att någon kom utifrån. En gång var en för länge sedan känd fotbollsspelare där. Han möttes mest av hån. Ingen visste vem han var och det landslag han spelat för var helt säkert mycket sämre än det nuvarande. Kanske hade spelarna på hans tid dessutom tokstora och urfula byxor i bomull och tröjor med snörning. Den ende som fått känna på något som kunde liknas vid uppskattning var mannen som kom för att berätta om traktorer, eller egentligen skulle han inte alls tala om traktorer, han skulle tala om surt regn, men då han råkade nämna att hans farfar byggt de första svenska traktorerna vaknade grabbarna längst bak i aulan: frågorna om de gamla traktorerna haglade över sonsonen som roat och stolt besvarade alla frågor till dess klockan ringde och det var dags att gå vidare med dagen.

Och där står han nu, gamle Flanell som gott och väl passerat pensionsåldern, i sin grå kostym, vita skjorta och svarta nylonslips, med sina vita hårtestar utplacerade som kasar på en kal bergsknalle, näsan med alla sina kratrar, den bestämda hakan och de väldiga öronen, som inte fungerat särskilt bra sedan en kollega och kamrat trampade på en mina i hans närhet, det var någonstans utanför Benin City 1969, mitt under brinnande krig, Nigeria mot Biafra, eller snarare två oheliga allianser mot varandra, på ena sidan Sovjetunionen, Storbritannien, Egypten och Nigeria, på den andra Frankrike, Israel, Portugal och Biafra, hursomhelst så trampade vännen på den där minan och slets itu medan magister Flanell fick sin hörsel förstörd och skickades hem till Sverige med omedelbar verkan. Två sjukvårdare mindre i det kriget.

Han borde inte stå där, i talarstolen, inför hydran, han borde vara död, flera gånger om, eller åtminstone hemma hos sig själv och sin trädgård, som andra pensionärer, men skolan behöver honom och hans enorma kunnande, alla hans sju flytande språk och därtill varianterna av swahili och så lite mandarin och ganska mycket kordofan (han reste mycket i Sudan när han skrev sin bok om den engelske äventyraren, ballongpiloten och översten Frederick Gustavus Burnaby, som stupade i slaget vid Abu Klea, där han fick ett spjut genom nacken), för att inte tala om hans insikter i världspolitiken och hans kunskaper i historia och geografi. Om det finns en sak alla i skolnämnden, rektorn, de övriga lärarna och Hem och Skola är överens om, är det att så länge Flanell är villig att undervisa är han välkommen till skolan: det är han som skiljer ut deras skola och stad från de övriga, mer medelmåttiga utbildningsanstalterna i länet.

Men eleverna kunde inte bry sig mindre. Alla vet att gamle Flanell kan det mesta, att han varit överallt och att han levt långa perioder i Afrika, men hur intressant är det på en skala? Flanell vet inget om modern musik, hur man trimmar en moppe eller hur spelet fotboll fungerar eller hur det är att vara 15 år, han kan inte spela elgitarr, är inte ett dugg cool. Däremot är han halvdöv och gammal som gatan.

Tar ingen hans parti? Står ingen upp för honom? Finns det ingen bland alla dessa ungdomar som är mogen och klok nog att lyssna och förstå? Jo, men skulle den personen vara så dum att den ger sig till känna skulle den snart drunkna i den bruna sörja av dumhet som översvämmar aulan var gång det ringer till morgonsamling.

Å andra sidan kanske Flanell haft lättare att nå ut till ungdomarna om han berättat om när han träffade den dödsdömde Roger Casement, mannen som avslöjade Leopold II:s övergrepp i Kongostaten, i cellen i London, 1916, då var Flanell 18 år, bara några år äldre än de ointresserade ungdomarna i aulan. 18 år. Hans föräldrar hade skickat Flanell på internat i England just innan kriget bröt ut. Han blev kvar tills det tog slut, då begav han sig till Afrika för att arbeta på en missionsstation i just Kongo, inspirerade av det Casement berättat för honom. Han hade kunnat berätta om Casement, som avslöjade oegentligheterna i Kongo, och i Amazonas, som blev adlad i England, men kom i onåd och dömdes till döden sedan han med vapen i hand försökte få Irland att med Tysklands hjälp bryta sig loss från Storbritannien. Och Burnaby, han kunde berättat om äventyraren Burnaby. Eller att han var god vän med Julius Nyerere och Indira Gandhi, att han träffat Dag Hammarskjöld och U Thant och Eisenhower. Åren som missionär i det inre av Afrika. Och det orättfärdiga kriget, folkmordet i Biafra, bara ett par år bort, men åhörarna är inte intresserade av att en miljon människor dog under de tre åren kriget pågick, att han då befann sig mitt i världens dittills mest kända svältkatastrof, allt det där är så avlägset, flera år sedan, och i Afrika, Afrika! Så långt bort. En annan tid, en annan värld. Snacka om att gammelmagister Flanell är mossigheten personifierad. Och nu står han där och talar om då och nu och sedan.

”Det hemska är att vi har den bästa tiden bakom oss, jag och min generation, kanske era föräldrar också, har upplevt den bästa tiden. Allt har gått åt rätt håll inom medicinen och alla har fått det bättre. I vårt land, i vår del av världen. Och det fortsätter så ett tag till. Men snart vänder det. Vi ser redan hur sura regn hemsöker oss, hur naturen tar skada av vår livsstil, hur miljöfrågan blivit något annat än skräp i dikeskanten.” Det är kommen så här långt i sitt tal som tagit sin början i merkantilismen och upplysningen och som omfamnat såväl Rousseau och Voltaire som Aristoteles och Keynes och Wittgenstein och Franklin D Roosevelt och Bretton Woods och Saltsjöbadsandan och risken för en oljekris och Nord-Syd-problematiken, som gammelmagister Flanell släpper sitt fasta tag om talarstolen, knyter och skakar sin ena näve i luften och utbrister med darrande stämma och tårarna rullande nerför kinderna ”Jag är ledsen att säga det, men vi har förstört er värld, och vi har alla det bästa bakom oss, snart vänder det, och sedan blir det bara sämre, förlåt mig!” Mitt i tiraden ringer klockan och eleverna reser sig slamrande och under glada skratt och anonyma tillrop – ”Gammel-gråt Flanell!”, ”Lipsill!, ”Ingen kan förlåta det där talet, Flanell, skäms på dig, gubbe!” – skyndar de ut på skolgården, kanske för att hinna ta en cigg innan lektionerna börjar om fem minuter eller för att hämta första lektionens böcker i skåpet. I den mån någon kommer ihåg något av Flanells morgonsamling så är det att han visat sig mer gaggig än någon kunnat ana. Året är 1973.

Seriemördaren i vingården

Varje morgon under skörden ankommer det på mig som arbetsledare att hälsa på alla skördearbetare. Jag tar dem i hand, en och en, ser dem i ögonen och kastar ur mig ett ”Bonjour!” eller ett ”Ça va?”, för det mesta fiår jag svar, ett ”Ça va”, ett enkelt ”Oui!”, eller, från de artigaste, rent av ett ”Ça va, et vous, ça va?”. Någonstans inbillar jag mig att detta att jag också står där i ottan, vaken och alert, får arbetslaget mer motiverat; alla dessa arbetslösa, hemmafruar, ensamstående, marginaliserade, poliser som tagit semester för att dryga ut kassan med några veckors skördearbete, rumäner och polacker, universitetsstuderande på lov och en och annan yngling som lyckats nästla sig till ett extraknäck via kontakter med gårdens ägare, madame och monsieur Lèger.

Skördearbetet är hårt. Ibland börjar dagen vid sextiden och slutar först tolv timmar senare, kanske ändå senare – de som hjälper till att rengöra korgarna och traktorsläpen vi använt under dagen blir kvar längre. Personalen i vinkällaren, ”källarråttorna”, de som kopplar slangarna och sköter pumparna och övervakar musten som jäser, blir kvar längst. Om pressen använts under eftermiddagen eller kvällen kan källarpersonalen blir kvar ända in på småtimmarna, eftersom pressen måste rengöras efter varje användning; ett grannlaga arbete, det händer till och med att råttorna väljer att inte åka hem efter jobbet, istället ber de att få sova på någon inte alltför obekväm plats i vinkällaren, eller så lägger sig de som har egen bil att sova i den.

I början av skördeperioden, den andra halvan av augusti, brukar det vara varmt redan när vi ses vid sextiden, men det är ändå bara en föraning om den prövande värme som dallrande snart ska infinna sig och sätta arbetarna på prov. Varje år är det någon eller några som svimmar. Som får värmeslag. De som är ovana vid klimatet begår, som vore det en av ödet förutbestämd dårskap, det vanliga misstaget att arbeta utan keps och att dricka för lite. Det är bara en tidsfråga innan de får solsting och blir liggande med feber och huvudvärk i ett mörkt rum. För att stämma i bäcken och hålla tempot uppe också sedan de ovana och de som inte längre orkar slutat dyka upp, inleder vi alltid med ett onödigt stort skördelag, en storm som otyglad ska dra genom vinfälten utan att jag eller någon annan kan kontrollera den. Stormens skördar innehåller alltid mer löv, kvistar och jord än de mer minutiöst genomförda passagerna som det så småningom lagom stora laget levererar.

Fram i september, särskilt från mitten av månaden, är hälsandet mer kylslaget. Det händer till och med att det ryker ur munnen när man säger sitt ”Ça va?”. Skördearbetarna ser då ut som flyktingar, på flykt undan höstens allt påtagligare kyla. Stickade mössor, gröna halsdukar i ull, för stora och lånade rockar, träningsoveralls-byxor i bomull, ibland i de mest barnsliga mönster och grälla färger: skillnaden mot de lättklädda stormtrupperna från augusti är frapperande.

Där står vi och småhuttrar och väntar på att alla ska dyka upp så vi kan avsluta hälsningsritualen, släcka cigaretterna och sätta igång arbetet, medan solen sakta ger sig till känna i horisonten och mörkret lyfter och de väldiga vinfälten runt omkring oss kommer i dagern, väl inbäddade i ett kylslaget morgondis. Bara några timmar senare är arbetarna lika lättklädda som de var i augusti; när solen står i zenit har kvicksilvret klättrat upp mot trettio grader.

Från vinkällaren hörs dunsar och dova ljud; arbetet där tycks pågå större delen av dygnet. Det är mycket som ska hinnas med innan dagens första druvor kan tas emot. Slangar dras och kopplas, pumpar startas och stängs av, vin och must pumpas runt, någon ropar en order ”Stop!”, metall slår mot metall, och längre bort startar traktorförarna upp sina maskiner: det dunsar när de lastar de sista korgarna på släpet, korgar som snart ska fyllas med söta druvor. Luften fylls av diesel och välsmorda motorer och hjulaxlar och damm som fastnat i oljan, en doft som snart blandar sig med dunsterna från markens rosmarin och fänkål och skördearbetarnas inte alltid så nytvättade kläder och kroppar.

På kvällarna i september, de som ofta blir sena eftersom färre arbetar, hinner både kylan och mörkret och fukten komma tillbaka innan arbetet är klart.

Ägarna till gården, madame och monsieur Lèger, sålde sitt pharmacie i Paris för några år sedan för att förverkliga drömmen om en ålderdom på en egen vingård i Provence. Pengarna räckte inte ända till  Provence, men som monsieur Lèger säger mest varje dag för att övertyga sig själv, ”Languedoc är inte så dumt det heller”. Domaine Solitude ligger på slättlandet någon mil från Bezier, omgiven av vinfält och åter vinfält, ett hav fyllt av carignan, grenache och syrah. Den som får för sig att klättra upp och ställa sig på skorstenen till det två våningar höga boningshuset kan se en skymt av Medelhavet. Innan pengarna började sina – allt var dyrare än paret Lèger tänkt sig och det visade sig vara hart när omöjligt för dem att sälja vinerna, i alla fall till någorlunda vettiga priser – totalrenoverades stenhuset och paret hann också investera i en ny traktor, automatiskt gallringsmatta och små korgar att lägga druvorna i under skörden, allt för att kunna förbättra kvaliteten på vinerna. Hade inte pengarna tagit slut hade de bytt ut tankarna, pumparna och slangarna också. Den största missräkningen var att de fått avstå från att köpa in amforor och nya ekfat, stora liggare från Österrike, gjorda av ek skördad vid fullmåne.

Ute i vingården har madame och monsieur Lèger lyckats bättre. Det är inte mycket dyrare att arbeta ekologiskt än konventionellt. De får köra mer med sina traktorer, den gamla New Holland och den nya Claas, och lägger ner lite mer arbete. Å andra sidan är deras traditionella, kontaktverkande växtskyddsmedel billigare än de systemiska produkterna från de stora kemiföretagen och det biodynamiska gödsel de använder får de till ett bra pris från en bonde inriktad på biodynamisk getost. På den tiden hon fortfarande kunde tala hävdade madame Lèger alltid att om bara de kontaktverkande växtskyddsmedlen appliceras vid rätt tidpunkt är de mer effektiva och pålitliga än de i kemifabrikerna framställda systemiska produkterna, gifterna.

Innan madame Lèger blev dålig var hon ute och inspekterade sina 40 hektar varje dag, också på söndagarna efter mässan som hon aldrig missade. ”Vinkällaren är Victors, vinfälten mina,” brukade hon säga och le mot sin man, som varmt log tillbaka och kände sig nöjd med den uppdelningen; den före detta apotekaren kan föralldel uppskatta en promenad bland de välskötta stockarna men det är arbetet i vinkällaren som vidrör hans inre strängar, de många momenten som måste skötas exemplariskt för att det ska bli vin och inte vinäger eller nästintill, det kunnande som krävs för att vid rätt tidpunkt skilja skalen från musten, den känsliga gom som är ett måste för den som vill optimera blenden…

Monsieur Lèger har alltid funnits vid min sida när de viktiga besluten ska fattas. I början, de första två åren, var han mest en belastning med sin obildade gom och många frågor, men allteftersom tiden gått har jag tvingats erkänna att han har en talang, en gudagåva, långt utöver det vanliga; han känner med en gång hur ett vin ska blandas för att bli optimalt, vad som kanske fattas i form av tid på tanken eller i ekfatet, om vi ska förlänga eller korta ner tiden för skalurlakningen: allt det där som tar oss andra en livstid att förstå och som, om sanningen ska fram, de flesta av oss aldrig lär oss. Vi bara spelar. Vi är önologer. Universitetsutbildade experter. Vem vågar ifrågasätta oss? Ser vi nöjda ut med en blend, brukar andra också se nöjda ut.

Jag är oerhört tacksam för att monsieur Lèger aldrig dragit ner byxorna på mig. Det måste vara lika solklart för honom som för mig, att medan jag famlar i mörkret mest hela tiden och förlitar mig på mina gamla läroböcker så är han en vinkällarens elegant, en vinblendandets Pelé. Han brukar låta mig komma med förslag och säga vad jag har på hjärtat, särskilt inför andra, han låter dem tro att jag är något, men när det kommer till kritan gör vi alltid så som han med sina milda ögon och stillsamma leende och ytterst diplomatiskt och subtilt bestämmer. Som tur är. Gårdens vinerna tog ett rejält kliv upp på kvalitetsstegen när han efter sina två läroår på allvar steg in i handlingen. Men det där tog slut häromåret när madame Lèger blev sjuk. Nu ser man honom bara när han sitter och håller sin hustrus hand på deras terrass, under det skuggande taket på sommaren, i solen på vintern.

Varför hon blev sjuk vet vi inte. Varför blir någon sjuk överhuvudtaget? Varför drabbar sjukdomen madame X och inte monsieur Y eller varför inte mademoiselle Z? Några menar att det beror på deras son, Ludovic. Det är på grund av honom hon blivit sjuk, och varför blev nu han som han blev? Och varför gjorde han som han gjorde? Kanske till och med någon undrar om han dog förgäves? Madame Lèger har säkert funderat en hel del på den saken.

Exakt vad som hände vet vi inte, men gården är liten, nyheter transporteras lätt och snabbt här och varken madame eller monsieur Lèger har försökt undanhålla oss något. Ludovic var alltid speciell. Redan som liten föredrog han sitt eget sällskap eller att umgås med föräldrarna och han älskade att vara korgosse. Efter grundskolan skickade föräldrarna honom, med hans goda minne, till en internatskola. En tid som är höljd i dunkel. Klart är att unge Ludovic laborerade med droger och att han drabbades av någon sorts psykos, som han sannolikt aldrig tog sig ur helt och hållet. Det var också under den här tiden han fick religiösa grubblerier. Så snart han fyllt 18 år och blivit myndig konverterade han till den lutherska tron, han lät håret och skägget växa och antog en alltmer kristuslik posture.

En tid levde han som uteliggare i Lyon och han gjorde minst två resor till Sydsudan, där han arbetade som volontär. För några år sedan slog han sig ner i Montpellier, några mil härifrån, i en luguber etta som föräldrarna betalade för. Det var nu han fick för sig att han kunde samla på sig sina medmänniskors synder. För att lätta bördan för oss andra vandrade han runt på stadens gator och torg och sög åt sig synder från folk han mötte; han fixerade dem och kände sedan hur synderna lämnade den andra personen och istället lade sig som en börda på hans eget samvete. Väl hemma i den lilla ettan hängde han upp sig på ett väl tilltaget träkors han fixerat vid det enkla rummets ena vägg. Hängande på korset mumlade han böner och gjorde vad han kunde för att få syndernas förlåtelse å allas dem han under dagen mött vägnar.

Hur länge det här pågick har väl inte gått att få klarhet i. Kanske ett år, kanske flera; han bodde i Montpellier i tre år innan han hittades död i sin lägenhet. Korset hade lossnat från väggen och fallit över honom så illa att hans skalle krossats. Om detta berodde på att han inte fixerat sitt kors tillräckligt väl eller, som hans mor menade, han helt enkelt samlat på sig så många synder att bördan blev för stor, lär vi aldrig få veta. Dog gjorde han i alla fall och madame Lèger som själv tydligen alltid haft religiösa grubblerier och funderat över hur människan blir fri från synd, fortsatte sonens grubblerier efter att dennes kors tagit med sig honom i döden.

Hon hade två hästar innan hon blev sjuk, madame Lèger. En liten spräcklig shetlandsponny som sällskap och en magnifik angloarab, en guldfux, att rida på när hon inspekterade vingården. Madame Léger älskade sina hästar, särskilt den vackra angloaraben – en ras som enligt madame Lèger var den yttersta förfiningen inom hästaveln, framtagen i Frankrike på 1840-talet i syfte att skapa en häst med det arabiska fullblodets styrka och uthållighet och det engelska fullblodets storlek och snabbhet. Ibland kunde man se ekipaget, guldfuxen och hans ryttare, spränga fram i full galopp mellan raderna av grönska. En vacker syn, det eleganta djuret och ryttaren med det grå håret fladdrande för vinden.

Hästarna går ute året om. När det blir som varmast på sommaren finner de skugga i det vindskydd madame Lèger byggt tillsammans med de båda vingårdsarbetarna, Hippolyte och Bertram – två numer medelålders herrar, båda från trakten, som började arbeta i vingårdarna direkt efter grundskolan. Så länge madame Lèger var frisk var det hon som skötte hästarna, höll rent i hagarna, fyllde på vatten när det behövdes, åkte och hämtade kraftfoder och beställde hem hö när det tarvades. Sedan hon blev sjuk har Hippolyte tagit sig an de båda djuren och även om de säkert saknar sin husmor har de det fortsatt bra.

Det har flera gånger slagit mig att det är självklart att Hippolyte är den som ska sköta hästarna. Namnet kommer från grekiskan och kan närmast översättas med ”den som befriar hästarna”. Varför hans föräldrar gav honom just namnet Hippolyte sägs bero på att fadern var besatt av speldjävulen och han trodde det skulle föra tur med sig om han döpte sin förstfödde till Hippolyte. Om det nu var så. Hursomhelst lämnade modern fadern bara något år efter att Hippolyte fötts och fadern gick långsamt ner sig i ett träsk av spelskulder och alkohol. Tydligen dog han redan innan Hippolyte nått tonåren.

När jag tar i hand med skördearbetarna får jag en bild av vilka de är, och kanske får de en bild av vem jag är, i alla fall klämmer jag till hårt varje gång så var och en förstår att jag är en bestämd man, en person som står vid sitt ord, en person man ska akta sig för att djävlas med. En del har ett lika fast handslag som jag, andra håller bara fram en slapp hand som landar i min näve som inte är sen att trycka; jag förstår inte varför de som redan fått känna på mitt fasta handslag envisas med att fortsätta hålla fram en slapp våffla dag efter dag.

Även om handslagen säger något om varje människa, avslöjar de inget om vad som rör sig i personens tankar. Därför kan jag aldrig förutse vem som kommer hoppa av under skörden och lämna oss övriga med en större arbetsbörda. Genom åren hade det där förblivit en gåta för mig. Att universitetsstudenterna lämnar gänget när deras skolor startar höstterminen finns med i beräkningen. Men alla de där andra, de som bara slutar dyka upp. Jag har frågat folk i skördelaget om någon vet varför den eller den slutat komma. Ingen vet någonsin något. Ibland, visar det sig, har personen rent av försvunnit helt och hållet. När det i år hänt väl många gånger kontaktade jag polisen och bad den undersöka saken. Det kanske inte är en polissak att folk slutar gå till jobbet, låt vara att det borde vara straffbart med tanke på den ökade arbetsbelastningen för oss andra, men det här att folk verkar försvinna helt och hållet. Ena dagen är de på jobbet, dyker upp i livsmedelsaffären, tar sig en espresso nere på baren och så, plötsligt, finns de inte mer!

Jag har börjat drömma mardrömmar om det där. Till min fasa hemsöks mina nätter av monsieur Lèger som med sina milda ögon och stillsamma apotekar-leende slår ihjäl skördearbetarna med en köttyxa. Utan att det stillsamma leendet ändras eller någon ondska kommer till ögonen slår han ihjäl dem, en efter en. Först några med ett slappt handslag för att de har ett slappt handslag, gissar jag, sedan någon för att den luktar illa och någon för att den sagt något dumt på kafferasten eller har sneda framtänder, inget skäl är för litet för att monsieur Lèger ska dyka upp i natten och ta livet av dem.

Jag kan vakna i min dröm, stiga upp och gå till köket i min tjänstebostad, en trea ovanför vinkällaren, och sätta på en kopp kaffe. Det märkliga är att jag är så svag. Orkar ingenting. Försöker lyfta perkulatorn utan att lyckas, och plötsligt viker sig benen under mig, de blir till modellera som inte orkar bära upp överkroppen, jag blir sittande på golvet, underkroppen är en klump modellera och armarna har blivit flera meter långa, men de orkar ingenting, de är som långa slangar som jag inte kan få styrsel på. Det är då monsieur Lèger dyker upp. ”Se där, där sitter du, min inkompetente önolog och vinmakare, min totalt oduglige förman på gården, en sådan nolla du är, Trichon,” säger han utan att uttrycket i ögonen eller det stillsamma leendet ändras; som vanligt har han på sig sin randiga bomullsskjorta och den vinröda scarfen i halsen, det grå håret är okammat och han har glömt att raka sig igen: hakan och kinderna är en vildvuxen, gråtonad stubbåker. ”Om det är något jag skulle vilja ha ogjort här på gården, om det är något jag önskar att jag inte gjort, så är det att jag anställde dig, herregud Trichon!, du är ju en jubelidiot, en gomdöv åsna! Men kanske blir allt bättre om jag åtminstone kan göra mig av med några av de värdelösa skördearbetarna, de som luktar illa, de som har slappa handslag och de som säger dumma saker? Va? Vad säger du om det, din lilla jubelidiot?” Jag får inte ur mig ett ord, jag bara sitter där och kippar efter andan, som en fisk på land, samtidigt som ångesten griper tag i mig och kramar sönder min i ett slag bräckliga bröstkorg och det är då monsieur Lèger ger mig en rejäl hurril. ”Men ryck upp er, människa! Jag säger ju att jag ska ta hand om saken åt er, precis som jag hjälpt er med allt annat här, precis som jag gett madame Lèger precis vad hon förtjänar, ha!, nu sitter hon där hon sitter och jag slipper höra på hennes tjatter! Erkänn att också ni gläds av detta! Så svårt som ni hade att ta hennes tillrättavisningar när ni gått vilse i vinåkerns spenat! Dumma, dumma människa!”

De där mardrömmarna har tärt på mig och jag har kommit att tycka allt mindre om monsieur Lèger, för vad är de där milda ögonen och det stillsamma leendet och ”hjälpen” och hans tystnad annat än ett sätt att få mig, få oss, att tro att han är en god och fin människa och inte alls en seriemördare? Ett tag trodde jag att det var en av skördearbetarna, en liten böjd man med små, lömska ögon och ett lika svettigt som slappt handslag som tog livet av sina kollegor, men jag har kommit fram till att det inte kan vara han, han verkar så uppenbart skyldig och skum, annat är det med monsieur Lèger. Och om nu upprepade drömmar är värt något så… Nu, för er information, kommer här tre polisbilar, inte den vanliga polisen, utan gendarmeriet, för att gripa monsieur Lèger, äntligen! Men de begår ett fruktansvärt misstag. De griper inte monsieur Lèger, som bara sitter där på terrassen och ser sorgsen ut vid sidan om sin orörliga fru. De griper inte ens den lömske skördearbetaren med det slappa handslaget, det kan de inte, han är död. De griper mig! Vilka idioter!

Arundhati Roy: The ministry of the utmost hapiness

För i runda slängar tjugo år sedan vann Arundhati Roy som första indiska författare Bookerpriset med sin lysande debut ”De små tingens gud”. Ifjol kom hennes andra roman, ”The ministry of the utmost hapiness” (”Den yttersta lyckans ministerium”), också den nominerad till Bookerpriset (vann dock inte). Under åren som gått mellan de båda romanerna har Roy skrivit flera faktaböcker och varit en flitig debattör. Hon värnar ursprungsbefolkningars rätt, slåss mot kärnvapen och mycket annat och allt detta kommer liksom i debuten till uttryck i ”The ministry of the utmost hapiness”, där såväl Bhopal och Union Carbide (numer Dow Chemicals i ett försök att smita undan skam och ansvar) som kashmirkonflikten och övergreppen från alla sidor i området och mycket annat spelar mer eller mindre framträdande roller. Men framförallt är detta ytterligare en lysande roman från Arundhati Roy som var HR med huvudet på skaft bör njuta.

Indien respektive Kashmir i musikalisk form.

PS Och så lite Gasoline för att hylla den idag bortgångne Kim Larsen.