Kategoriarkiv: Litteratur

Drömmakaren

Publicerat av
4

Det var en av de där genomskinliga, nordiska nätterna, som vägrar att gå att lägga sig. Bakom ladan och utedasset, just ovanför nässlorna, dansar älvorna, grå och undflyende, och oberörda av vargtimmens råa kyla; synliga blott för den som tror. En ljudlös dans i den gryende dagern; svävande skuggor i morgondiset. Från fähuset hörs de rogivande ljuden från sovande djur. Trots att natten inte varit natt, och dagen aldrig borta, noterar näktergalen en förändring i ljuset, och utan att riktigt veta varför brister han ut i en lovsång till livet.

Uppför den smala stigen från badstenen kommer Drömmakaren gående, genom skogen och mellan hagarna. Sakta, och släpande de onödiga tyngderna efter sig. Det grå håret på ända och pyjamasen genomdränkt efter mötet med Näcken. För en stund stannar han till. Tittar upp mot lövträdens gröna toppar och skyn därovanför. Himlen är fortfarande på hans sida. Men det är bråttom nu. Näcken hade, ännu en gång, förlett honom. Lockat ner honom i Strömmen, som tacksamt tagit emot Drömmakaren och dragit med sig både honom och tyngderna. Det var med nöd och näppe han efter en tids vilt fäktande lyckades ta sig in till åns kant, och släpa sig upp. Släpa sig upp, dra upp tyngderna ur vattnet och samla ihop sig. Fånga in drömmarna, och lägga tillbaka dem i den slitna axelväskan.

Och hela tiden hörde han Näcken spela och hennes nöjda skratt. ”Förbannade Näck!” skrek han åt inget bestämt håll. Från skogen kom snart hans egen röst med svar på tal, ”Näck näck näck näck”. Detta fick Näcken att byta melodi. Ur hennes fiol kom en så lockande ton att Drömmakaren blev stående där vid åns kant. Än vill han hoppa i igen. Än vill han gå vidare. Till slut får en kattuggla nog och gör ett utfall mot Drömmakaren, som duckar och börjar lufsa iväg från ån. ”Midsommar, Drömmakare, midsommar,” undslipper sig kattugglan innan den flyger vidare med ett ilsket flaxande.

Så många drömmar att drömma. Så många drömmar att leverera. Så många drömmar att uppleva. Så många drömmar att glömma.

De förbannade tyngderna. Dem har han fått för sina synders skull.

Han kommer fram till snickarboden. Böjer sig över den berusade drängen.Tar ett djupt andetag. Går vidare. Utsträckt vid sidan om majstången ligger skogshuggaren. Utslagen även han. Drömmakaren går vidare. Muttrar. ”Suputer… så många tomma hål”. I pigkammaren hittar han de båda pigorna. De har blommor under kudden, där de ligger på madrasser de själva stoppat med halm. Drömmakaren vet att de vill drömma om drängen. Det kan han inte gå med på. Istället får de drömma att de är älvor, som bekymmerslöst dansar i natten. Det gör dem lyckliga, och kanske kan det få dem att glömma drängen. Nej, Drömmakaren vet att de inte är nöjda förrän de fått sig varsin oduglig karl. Och de kommer hata Drömmakaren, som fått dem att drömma omöjliga drömmar. Ibland vill han väcka dem och förklara att det inte är hans fel att de drömmer de där drömmarna. Det är människornas fel. Han ansvarar bara för nattdrömmarna.

Drömmakaren hittar bonden och bondmoran i sina sängar. Han låter bondmoran drömma en vacker dröm, där hon sitter på en enkel gunga, upphängd i en kraftig ek. Hon har en blomsterkrans i håret. Blåklint och prästkragar. Gröna blad och gullvivor. Hon är ung igen. Midjan är så otroligt smal. Hon gungar högt och snabbt: klänningen med volanger släpar i marken varje gång gungan når sitt utgångsläge. Hon skrattar och är lycklig. Varför vet hon inte. Drömmakaren ler och böjer sig över bonden. Han sover oroligt. Varför vet inte Drömmakaren. Kanske har han ekonomiska problem. Sådant förstår sig Drömmakaren inte på. Han bestämmer sig för att ge bonden en dröm om ära: Bonden fäller en sextontaggare och hyllas av jaktlaget. Genast slappnar mannen av. Slutar vrida oroligt på sig. Ler.

Mer hinner inte Drömmakaren med. Han vet att han inte har skött sitt jobb i år. Midsommar. Så få drömmar. Men han hinner inte. Näcken väntar på honom och han vet inte hur länge hon orkar vänta.

Musik.

Ny bok: Anakolut 2.0

Publicerat av
4

”Anakolut 2.0” är en nyutgåva av ”Anakolut /-/ mänsklighetens berg- och dalbana och/eller/med intelligenstestet”, som utkom 1986. Version 2.0 har försiktigt utökats med lite fler musikhänvisningar, som nu är kopplade till en spellista på Spotify (se nedan), samt ett förord av litteraturvetaren Erik van Ooijen (Karlstads Universitet).

Skälet till att boken alls kommer ut igen är att van Ooijen för några år sedan stötte på den i sitt forskningsarbete och gjorde ett ”paper” på den för McGill University i Montreal. I sitt förord skriver han bland annat ”Ändå framstår Anakolut, så här 35 år efter sin första materialisering, som ett av 80-talets mest tidstypiska alster – mer postmodern än Stig Larssons ’Autisterna’ (1979) och Lars Gustafssons ’Bernard Foys tredje rockad’ (1986) tillsammans. Det vill säga: ytligare, öppnare, mer ironisk, mer parodisk, mer upplöst i fråga om genre, stil och medium, tydligare emanciperad i gestaltningens och de Stora Berättelsernas betryggande meningskrav, mer textuellt underminerande, med språket satt i friare spel. Kort sagt, mer ’charmigt osammanhängande’, för att tala med Horace Engdahl.”

 

Och han fortsätter ”Torstens* roman excellerar verkligen i åtminstone tre för sammanhanget typiska avseenden: genom att skjuta fokus från textens centrum till dess marginaler, genom att veckla ut sig själv över verkets yttre gränser; och genom att ersätta intrigens sammankopplade enhetsstruktur av början, mitt och slut med ett svåröverskådligt kopplingsschema där läsaren lite på måfå måste gå in och reglera berättelsens många flöden.”

…”Här finns material till en novellsamling med berättelser som pendlar mellan 70-talets engagerade samhällsskildring, 80-talets ironiska pastischestetik och den ömsom kitschiga, ömsom höglitterära våldsgestaltningen som kom att föranleda 90-talets skräckeldebatt”

…”Här närmar vi oss återigen det utmärkande för Torstens poetik. Anakolut präglas, kort sagt, av parergonal och paratextuell estetik där textuella randfenomen görs centrala. Med en proustiansk hänvisning benämner Genette varje fall där paratexten överskrider sin givna funktion och börjar ’spela sin egen roll på textens bekostnad’ för ’Jupieneffekten’. Anakolut kan ses som ett extremt uttryck för denna effekt.”

…”Till Anakoluts paratextuella överflöd hör också ett originellt inslag i form av en lista med ’musikhänvisningar’. Berättelsens episoder förbinds alltså med ett antal musikstycken som ska ackompanjera läsningen.”

…”En löpsedel huvudpersonen går förbi ger exempelvis förevändning för en Frankenstein-variation om en övergiven artificiell intelligens i människogestalt. Utstött, bespottad och oförmögen att passa in i mänsklighetens diskotekskultur utvecklas han till en terrorist som tar gruvlig hämnd på det samhälle som skapat honom. Det är en liten pärla som förtjänar sin plats i svenskans visserligen begränsade science fiction-kanon.”

Länk till bokens spellista: https://open.spotify.com/playlist/5b0s3HYHV9APmcjcvG64qv?si=749a1d14382049b0

*Torstens (Gustaf Torstens), min dåvarande författarpseudonym (Lars Gustaf Torstenson – Larson = Gustaf Torstens)

Peremtorisk: avgjord, fastställd, oföränderlig, orubblig, slutgiltig, oåterkallelig

Publicerat av
Svara

Schnitzeln skulle vara på riktigt. Kalv. Inte svin. Ute fortsätter stormen att rasa. Den viner runt knutarna och tar med sig allsköns löv, kvistar och damm, som den med ursinnig kraft kastar på den eller det som kommer i dess väg. När de värsta stötarna sätter in, knakar virket i gamla Gasthaus Roter Hahn, och såväl gästerna som serveringspersonalen i bierstuben knäpper sina kavajer, jackor och koftor tätt om sig. Gästgiveriets värmepanna förslår inte långt i stormen. Trappan, den som leder upp till rummen på andra våningen, jämrar sig som ginge där en kraftigt överviktig person långsamt, och med visst besvär, nerför den. Steg för steg.

”Hallå! Herr Ober! Vad är det för skit ni har serverat mig? Jag sade uttryckligen ifrån: schnitzeln ska vara på riktigt! Kalv! Inget annat!” Han bor i rum 5, handelsresanden med svinnacken och den rakade skulten. Personalen vet vad han menar, för han menar alltid samma sak, varje gång han dyker upp. Alltid på kvällen, och alltid när det stormar. ”Han är resande i blixt och dunder,” brukar vaktmästaren Holger Brühm skämta, och Svisko i disken svarar, ”Som en annan asagud!”. När ingen frågar vad han menar, muttrar han något om Tor i mänsklig gestalt. Alla är på sin vakt, och de flesta är rädda för handelsresanden i rum 5. Marlene Pfennigen i städet påstår, att hon sett att handelsresanden i rum 5 har en svans. En lång, strävhårig med en udd längst ut. Grön. ”Jag svär! Jag såg den när jag av misstag öppnade dörren innan han hunnit ge sig av en gång. Där stod han mitt i rummet, spritt språngande naken. Stor, väldig, med en rejäl mage och ändå större bak, armar som trädstammar, hårig, och, jag svär!, en svans!”

Stormen övergår i orkanstyrka. Sliter och drar i taket, som är illa ansatt. Men det står emot. En gisten tall vid sidan om parkeringen faller i sin ensamhet och med ett brak i det piskande regnet. Bilarna klarar sig. Sämre går det för trädgårdsmästarens redskapsbod. Så kommer syndafloden. Den naturliga fördämningen av trädstammar, stenar och grenar, som hållit åns vatten fånget, brister. Vattnet rusar nerför strömfåran. Hänsynslöst. Målmedvetet. Allt som kommer i dess väg dras med.

På hotellet kan syndafloden ännu inte anas. Därtill är stormen alltför högljudd och otyglad. Handelsresanden i rum 5 är högröd i sitt svettiga ansikte. Han skakar lätt i raseri. ”Han är så arg att han svettas medan vi andra skakar av köld,” säger hovmästaren till ingen, ”det är som om värme strålar ut från honom.” Hovmästaren försöker smita ut till köket men handelsresanden i rum 5 ser honom. ”Jag ser er, förbannade ynkedom – kom hit och stå för den oförrätt ni gjort mig!” Hovmästaren bestämmer sig för att låtsas inget höra. Skakande av köld och rädsla slår han upp svängdörrarna till köket, och försvinner. Han fortsätter ut genom en sidodörr bortom disken, och går uppför trappan till andra våningen, där personalens omklädningsrum finns. ”Herr Ober! Jag både ser och hör er!” Handelsresandens i rum 5 röst drabbar hovmästaren som ett åsknedslag. Gertrud Steinigen, Leni Werke och Hans Mettelren i servisen ser honom segna ihop högst upp i den mörka trappan. ”Rör ej!” vrålar handelsresanden i rum 5. Hans Mettelren och den ensamma gästen vid bord 3, gamle doktor Attingen, bryr sig inte om varningen. De rusar uppför trappan men halkar omkull, båda två, i det blod som från ingenstans forsar nerför trappstegen och tar dem med sig. ”Jag sa ju det,” muttrar handelsresanden i rum 5.

Blodet fortsätter att forsa. Sprider sig över bierstubens trägolv. Fortsätter nerför källartrappan i bortre änden av matsalen. Den som går ner till toaletterna, bordellen och spelborden. De som inte hinner upp dränks, när blodet i rask takt fyller källaren. ”Kalvschnitzel för bövelen!” vrålar handelsresanden i rum 5 samtidigt som Herr och Frau Langsweg i rum 7, ger upp försöken med att få liv i rummets daterade teveapparat, och därför, som de första gästerna, hör det annalkande vattnet.

Rättskaffaren

Publicerat av
Svara

Den bistra vinterns svarta läderhandskar låg prydlig på bordet vid hans sida, när han tog till orda med sin myndiga stämma. Trots att vinterns kyla gick genom kojans tunna väggar och sipprade in mellan de slarvigt hopfogade planken, och fick de båda missdådarna att skaka och deras läppar att färgas blå, var det den där stämman som värst, som fick blodet att frysa till is i deras ådror.

”Land skall med lag byggas!” slog Rättskaffaren fast med sin myndiga stämma och en knuten näve, som träffade bordet så hårt att läderhandskarna hoppade till, och den ene missdådaren, den lille magre, började gråta av rädsla. Rättskaffaren dröjde sig kvar vid den gråtande mannen med sin stålgrå blick, fnös till och signalerade åt tjänstefolket att hälla upp mer snaps. Så snart den finkelstinkande spriten serverats och klätt glasets utsida i frost, hällde den väldige mannen i sig rusdrycken i ett svep. Han undslapp sig ett belåtet ljud och signalerade med en menande gest att han ville ha en sup till. ”Sprit…” sa han och såg fundersam ut. Det grovhuggna ansiktet slappande för ett ögonblick av och de många fårorna mjuknade i sina bistert karvade banor. ”Sprit… spriten, när du inte kan lita på något annat, på någon annan, då kan du lita på spriten, den gör dig aldrig besviken, en koja, ett hus kan vara otätt; du ser huset på håll i den kylslagna natten hemsökt av storm och yrsnö, det skymtar där någonstans framför dig, på andra sidan drivorna, och du tar dig dit, men när du väl är där, visar sig huset vara otätt, vinden viner i det och snön yr in, och inte finns det någon ved… men om du har sprit, då kan du alltid värma dig, du behöver inget hus.”

När mannen talat lägrade sig åter tystnade över kojan. Vinden hördes på nytt vina och missdådarna hördes hacka tänder och över alla andra ljud, som en disharmoniskt skärande diskant, den lille magres gråt.

Under vad som tycktes vara en evighet satt mannen där i sin vargskinnspäls och stirrade tomt ner i bordet. Så tycktes han komma tillbaka till verkligheten och sitt uppdrag. ”Och där står ni, era jävlar…” säger han och spänner de stålgrå ögonen i missdådarna. ”Ni har mage att komma till Rättskaffarens koja mitt i stormen och tro att ni ska få slå er ner vid en värmande brasa, som om ni inte vore missdådare!”

Ett ljud, svårt att fånga, lite grann som en gnyende hundvalp, men också som en dödsrossling, förebådade att den kraftigare och längre inkräktaren, han den hårige, med striporna långt ner på axlarna och en svart matta på ryggen, han försökte tala. Det svårfångade ljudet försvann ut i tomma intet. En meningslös falsett med ogjort ärende. ”Vad sa han sa han?!” ryter Rättskaffaren så att det skvätter saliv från hans fylliga läppar och så att dubbelhakan kommer att dallra över den stärkta kragen, som gör sitt bästa för att hålla det strävhåriga fläsket fången. Detta fick även denne andre inkräktare att falla i gråt. Han gråter så som många gör när livet på ett uppenbart vis tar slut i förtid. ”Ta dig samma, satans avkomma! Tala ut!” Den olycklige missdådaren, redan hängd och arkebuserad i tanken, faller på knä, som försöker han ducka för den oförlåtande och blodtörstiga tordönsstämman. Han vrider sin nakna kropp som i plågor. En av vakterna fick för sig att inkräktaren försökte få loss de bakbundna händerna och ger därför inkräktaren en hård spark, och när den olycklige landat i fosterställning på det gistna trägolvet fortsätter han slå med sin påk till dess Rättsskaffaren ryter ”Nog!”.

Under en lång stund sa ingen någonting. Rättskaffaren satt försjunken i egna tankar och med snapsglaset i en av sina väldiga labbar. Hans blick tycktes förlorad i fjärran. Sällan hade vakterna sett honom sådan och de började känna sig obekväma och olustiga. De ville avsluta hela affären så snart som möjligt. Det enda som hördes var de gnällande fångarna och den vinande vinden. ”Herre”, kvider så den hårige med sin blodfyllda mun, ”vi är blott olyckliga vagabonder, missförstådda av livet och satta på undantag av vår medmänniskor, vi vill inget ont, vi vill inte ha ert bröd, vi vill inget…” Någon av vakterna fnittrade lite åt ynkedomen och Rättskaffaren tycktes hitta tillbaka från de svåra tankarnas avgrund, ”Hurså? Vad för något?” Rättsskaffaren låter så mild i tonen att vakterna blir oroade. ”Herre, vi trodde kojan var övergiven, vi sökte blott skydd mot snöstormen, den som hotade oss till livet.”

Rättskaffaren ser fundersam ut, trummar med fingrarna i bordet, flyttar på sina handskar, ber om mer snaps. ”Jaså, ja, men då så, då behöver jag ju inte döma er för tjyveri.” Nu såg vakterna lugna ut igen. De känner igen den där lena rösten, den falska melodin, lugnet före stormen. Nu stod det utom allt tvivel att missdådarna skulle dö. ”Alla är oskyldiga till allt, visst är det så? Ja, jag tror er, och därför dömer jag er till döden. Det är en mild dom. Så mild att jag ber er vakter, att inte slå med påkarna mot huvudet eller andra vitala organ förrän det är dags för nådastöten.”

”Flaubert& Brooke” – en nu än mer häftig bok

Publicerat av
4

För cirka två år sedan släpptes ”Flaubert & Brooke – 10 kriminella noveller” som e-bok. Då försäljningen gått ganska bra släpptes den idag också som häftad bok.

”Flaubert & Brooke” är en bok Bernt Danielsson och jag skrivit tillsammans. Först skrev vi ”Vinifiktioner” och fick så pass blodad tand att vi ville fortsätta samarbetet. Fortsättningen blev ”Flaubert & Brooke”. Tanken var sedan att följa upp den sistnämnda med fler noveller och romaner i deckarhäradet. Nu blir det inte så eftersom Bernt dessvärre lämnade oss förra året. Men hans konst finns kvar, hans övriga böcker finns kvar och, inte minst, finns ”Vinifiktioner” och ”Flaubert & Brooke” kvar (både som e-bok och tryckt bok).

Så här presenterar förlaget ”Flaubert & Brooke”: ” Sebastien Flaubert är en piprökande kommissarie som tillsammans med sin assistent Theodore Brooke löser vinrelaterade brott i Parisregionen. I tio noveller jagar de kriminella och stöter på diverse minst sagt udda karaktärer. I ”Boulevard” har vinkonnässören Hubert Garnier fått för sig att lägenheten är en tickande bomb och gjort vinkällaren till sin permanenta bostad. I ”De försvunna slotten” påstår Madame Ostranova att ett provensalskt slott, från en dag till en annan, bara gått upp i rök. Det låter helt otroligt, men slottet går helt enkelt inte att finna längre…”

Ja, det låter otroligt, men jag har frivilligt varit med och skrivit den här boken i den för mig annars ganska ointressanta deckargenren – allt tack vare Bernt som var mer välvilligt inställd till genren och absolut tyckte att vi skulle göra det här, och det är jag mycket glad för att vi gjorde. Arbetet med ”Flaubert & Brooke” tog flera år i anspråk och var ett enda stort nöje.

Galleristen

Publicerat av
Svara

”Ja, Madeleene Pyk e’ vel vår fremsta kånstner ida’.” Sa Galleristen på en för en tavelmånglare olämpligt bred stockholmska . Kvinnan lyssnade uppmärksamt, och en aning förnöjt. ”Hon har ju allti’ sina katter me’ i sina tavlor, eller nestan jemt, som tigrar, katterna finns me’ som tigrar, och ju fler tigrar desto mer e’ tavlan verd.” Kvinnan såg nu segerviss ut. ”Titta!” Utropade Galleristen. ”Tre tigrar!”. Kvinnan flämtade till och såg sig omkring. Upprymd. ”Och der! Der e’ ju en tiger till! Den her tavlan kommer å stiga i pris, de’ e’ ja seker på.” Mannen suckade och kved lite men började snart treva efter plånboken.

Musik.

Bokens framtid

Publicerat av
1

I samband med årets upplaga av kultur-arrangemanget ”Storytelling i Tällberg” hade jag nöjet att moderera ett samtal mellan förläggarna Svante Weyler (f d Weylers) och Jonas Axelsson (Polaris). En diskussion om ”bokens framtid” som även fick igång publiken och som förhoppningsvis fortsatt på många håll, och som nu fortsätter här genom det här högst subjektiva inlägget.

Inledningsvis är det värt att notera, att bokens historia som ”en bok för alla” är mycket kort. Det är lätt att få intrycket att allt fick fart med Johannes Gutenberg (1400-1468) och hans boktryckarkonst. Riktigt så är det inte. Gutenberg innebar främst kraftigt ökade möjligheter till duplicering på papper i Europa, men inte mer än så. De gamla handskrivna arken, barkbitarna, papyrusen och så vidare blev historia – i alla fall i de delarna av världen som inte redan hade tryckta böcker i form av den för oss européer mindre kända och betydligt äldre kinesiska boktryckarkonsten, vilken även den hade begränsat folkligt genomslag. För att boken skulle bli ”en bok för alla” krävdes en industriell revolution, slopad (eller åtminstone lättad) censur, ökad läskunnighet, fler bibliotek och ökat välstånd. Det är ingen överdrift att säga att boken som ”en bok för alla” och som konsumtionsvara har en i sammanhanget så kort livstid som 100 år.

Boken snart historia?

Den här korta perioden som för vissa av oss är bokens enda självklara historia – ”så här har det alltid varit” – är alltså kort och… kanske snart över. I alla fall menade både förläggarna, och flera med dem, att den tryckta boken står inför utmaningar så stora att den kanske inte överlever, åtminstone inte som vi känner den idag. Inte minst är ljudboken, alltså i någon mening den gamla klassiska muntliga traditionen, på stark frammarsch. I samma takt som ljudet, och för den delen e-boken, vinner mark, tynar pappersboken bort. Effekterna av detta kan bli enorma, och det förefaller klokt att tänka efter nu vad dessa effekter kan bli, om de är önskvärda och om så inte är fallet hur vi hanterar problemet.

Vid en enkel enkät-omröstning fick deltagarna, inklusive panelen och tillresta kulturpersonligheter, ge sin syn på framtiden. Alla menade att den tryckta boken finns kvar om 30 år och att det då också finns kvar bibliotek med nya pappersböcker (någon i panelen menade dock att framtidens bibliotek snarare är digitala mötesplatser). Emellertid har ljudboken tagit över och skolorna kommer inte köpa in nya klassuppsättningar med tryckta böcker. Frågan om det om 30 år finns bokförlag så som vi känner dem idag fick ett tveksamt njae till svar. Däremot var alla överens om att framtidens pass är digitala. Så gott som alla – med undantag för undertecknad – var överens om att framtidens böcker generellt inte är interaktiva och att interaktivitet respektive uppläsning inte kommer påverka berättelserna ungefär så som den muntliga traditionen gjorde på sin tid, och därmed inte heller varken levandegöra eller förändra det ”skrivna” ordet.

Vikten av uppläsaren

För egen del tror jag att ljudboken redan är så långt kommen att många läsare och förlag bryr sig mer om uppläsaren än om manuset, ungefär som rätt rollbesättning kan göra framgångsrik film också av ett svagt manus, eller som en duktig översättare kan få en medioker text/författare att framstå som bättre än vad som är fallet. För mottagaren kan detta bara vara av godo samtidigt som det har mindre betydelse för kvalitetslitteraturens framgång i sig (med det, kvalitetslitteratur, menas här väl skrivna och/eller smarta och/eller viktiga berättelser med förmåga att överleva steget in i en ny tid, detta var f ö något som kort berördes under samtalet i Tällberg: på frågan om vilken 1800-talets i sin samtid kommersiellt mest framgångsrika roman var, kunde ingen svaret, och kanske finns inte heller det svaret i exakt form, men det är tveksamt om någon bok slår Trilby av George du Maurier – Maurier arbetade på sin tid med den berömda tidskriften Punsch och var bland annat morfar till de barn som inspirerade James Barrie till Peter Pan, hans berättelse om Trilby blev i seklets sista flämtande år en exempellös framgång både som följetong i tidskrifter och som bok och teaterpjäs ((och senare flera filmer och… Fantomen på operan)), och vid sidan om berättelsens värld gjordes och såldes en mängd ”Trilby-produkter”, till exempel dockor och tvålar; mest känd bland dessa produkter är kanske i vår tid ”Trilby-hatten” som genom åren burits av många såväl kända som okända personer, inte minst Leonard Cohen). För kvalitetslitteraturen torde valet av uppläsare och eventuella ljudillustrationer likväl vara av yttersta vikt såtillvida att inget av detta får ta fokus från eller ändra texten sådan som upphovspersonen ville ha den – kanske måste framtidens författare ge egna instruktioner om vad som får och inte får göras i de här avseendena.

Djuna Barnes i trilbyhatt

Själv är jag, som sagt, försiktigt positiv. Det är, förstås, viktigt att följa upphovspersonens instruktioner, men bortsett från det öppnar detta dörrar för sådana som vill bygga in mer än bara själva texten i sitt verk. Detta är något jag ägnade mycket tankemöda åt i början av min egen författarkarriär. ”Anakolut (mm)” utgiven 1986 innehåller dels interaktivitet, dels musikhänvisningar och den försökte på alla vis spränga gränser, till exempel genom att brödtexten låg redan på bokens omslag. När boken återutges senare i år (sannolikt i maj) kommer förhoppningsvis greppen med interaktivitet och musik att fungera bättre än 1986, detta i och med att interaktivitet nu är en del av vardagen för många samtidigt som musikhänvisningarna kommer finns på en lättillgänglig spellista på Spotify – annat var det 1986 då läsaren var tvungen att införskaffa musiken och antingen göra ett eget blandband eller spela skiva efter skiva allteftersom musikhänvisningarna dök upp.

Kanske kommer ”boken” i framtiden att flyta ihop med radioföljetongen, teatern, filmen och datorspelen på ett sätt som vi kan ana redan idag, men då på ett mer självklart vis. Och frågan är då hur den traditionella boken står sig i konkurrensen, särskilt då vi väger in att dagens unga och till och med deras föräldrar tar det interaktiva som något självklart, kanske till och med önskvärt.

Samhällets säkerhet

Ett intressant spår i diskussionen om boken i framtiden är individens läskunnighet och förmåga att tillgodogöra sig längre textsjok och, faktiskt, samhällets säkerhet. Vad händer om kommande generationer slutar läsa? Det är svårt att se att låt säga utbildningen på universitetsnivå sker via ljudböcker, och vem ska läsa långa kontrakt och affärshandlingar eller ska de också finnas i ljudformat? Och vad händer med ett samhälle som digitaliserats på ett sådant sätt att en cyberattack kan stänga ner det på nolltid. Kommunikationen mellan de olika delarna och myndigheterna i samhället bryts, sjukhus förlorar alla patientjournaler inom loppet av en sekund… Inget finns kvar. Detta är knappast något som tas på fullt allvar ens i dag då cyberattacker, både kriminella och sådana som är ledda av fientligt inställda makter, börjar bli vardagsmat. (Noterbart är att EMP/HEMP, elektromagnetisk puls, och effekten av den samma är känd sedan 1960-talet, och då den kan ha samma effekt på ett digitaliserat samhälles funktioner som en cyberattack är det anmärkningsvärt att mått och steg inte vidtagits redan för länge sedan i syfte att säkerställa livsviktiga funktioner om de digitaliserade skulle slås ut, och det om något understryker väl hur främmande de här riskerna är för dem som satts att bedöma samhällets sårbarhet i den nya digitaliserade eran.)

Vad händer då med den fysiska bokhandeln? Här gick meningarna isär. Alla ville ha kvar bokhandlarna. Men, visade det sig, vissa handlade redan sina böcker på nätet, andra vägrade inbundna böcker och ville bara ha pocket. En av förläggarna menade att bokhandlarna inte ser om sitt hus i tillräcklig grad, bland annat genom att sitta på för litet utbud. Här kom frågan upp om insatser från regering och riksdag. I Frankrike till exempel har staten gått in och tvingat Amazon och Fnac med flera att ta betalt för leveransen av böckerna de säljer, annat skulle vara smygrabatt och i Frankrike har man inte släppt de fasta priserna på böckerna – två saker som stöttar den fysiska bokhandeln.

Snabbt konstaterades att politiken inte ska styra kulturen. Om detta var alla överens. Dilemmat är att även då politiken för över pengar till andra som i sin tur ska fördela filmbidrag, statsstöd till tidningar och så vidare så blir även det, åtminstone till del och som alltid, en fråga om positioner och vilka svågrar och svägerskor man har.

Någon menade att det där ändå bara är snack ity utvecklingen den är ohejdbar. Det är den förvisso. Men utvecklingen kan gå såväl framåt som bakåt. Eller i sidled. Och den låter sig påverkas. Och det är väl där någonstans årets diskussion i Tällberg om bokens framtid ska få sin fortsättning på ”Storytelling i Tällberg” 2023: hur påverkar vi bokens (och därmed samhällets och vår) framtid?

Musik.

PS En retorisk fråga till deltagarna på ”Storytelling i Tällberg” var var folk köpt in årets julböcker, på nätet eller i en fysisk bokhandel (detta med tanke på att alla vill se den fysiska bokhandeln finnas kvar som ett självklart inslag i stadsbilden riket runt), ingen behövde svara och det behöver inte heller någon som läser detta göra, men det är ett faktum att det är vi konsumenter som via vårt köpbeteende bestämmer hur morgondagens stadskärnor ska se ut.

En januaridag på Junibacken

Publicerat av
Svara

Inte utan snart besannade farhågor styrde vi stegen mot Junibacken, Barnbarnet och jag. Junibacken, en fasansfull plats för den vuxne i rummet som låtit sig uppfyllas av Anders Tegnells evangelium; kort sagt överallt oansvariga och skrikiga och dreglande ungar med snordroppande näsor och nollkoll på vad socialt avstånd är. Som tur är är Barnbarnet en riktig skitunge och hon slängde effektivt ut sådana som befann sig i de hyddor och låtsasbutiker som hon ville vara i, och väl där, i butiken eller hyddan, såg hon till att medelst hotfulla miner och ljud samt fysiskt våld ingen släppa över tröskeln. Det hände att andra mor- och farföräldrar och liknande som var där med barnen blev upprörda när detta hände. Då tittade jag snabbt bort och ställde mig att le mot någon liten telning i närheten, samtidigt som jag gjorde uppmuntrande och kärleksfulla miner mot densamma. En avledande manöver, fylld av kärlek och tydligt signalerande att jag hörde ihop med det uppmärksammade barnet ifråga, inte bråkstaken i juvelerarbutiken. Detta fick snart de nyss nämnda förnärmade vuxna att ge upp och se Barnbarnet som en stackars Pippi Långstrump, utan vare sig mamma eller pappa. ”Stackars barn”, muttrade de allt som oftast medan de slokörade drog sig bort mot Mumindalen eller någon annan del av Junibacken, där våldsverkaren rimligtvis inte kunde befinna sig samtidigt som hon med lika stor brutalitet som framgång höll sin butik i ”Sagolandet” fri från inkräktare. Dock slutade det hela både abrupt och illa när en polispatrull från Norrmalm oanmäld och plötsligt uppenbarade sig och grep mig. Jag förstod förstås varför och förklarade att jag på intet vis kunde hållas ansvarig för mitt barnbarns övergrepp och brutalitet. ”Barnbarn? Försök inte. Vi förstår nog varför du hänger här på Junibacken!” Sa de något aviga poliserna och förde helt sonika bort mig medan Barnbarnet jagade iväg en feberröd unge som försökte äntra Pettsons stuga.

Min ryske vän

Publicerat av
Svara

Jag träffade Sergej på hotellgymmet. Vi bodde på Excelsior med magnifik utsikt över staden och vi körde båda våra träningspass tidigt på morgonen. Detta för att hinna ner till terrassen före den stora anstormningen av frukostätare. Det gällde att få ett av borden med utsikt över Dubrovnik i soluppgången.

Hotellet i sig ser annars inte mycket ut för världen. Lyxigt så klart, fem stjärnor förpliktigar, och inte dumt alls där det ligger fastklistrat på branten ner mot havet. Receptionen och huvudentrén återfinns på fjärde våningen, i höjd med vägen ner mot staden. Nivåskillnaden gör att det här planet, som alltså har direktentré från vägen, på havssidan befinner sig fyra våningar upp. Souterräng big time.

Problemet är inte lyxen eller läget. Snarare handlar det om att det är en ful byggnad. En fyrkantig kloss i vitt och glas. Inte vacker alls. Eller, inte vacker alls för vissa av oss. Kanske är det bara vi västerlänningar som hänger upp oss på konstruktionen, kanske tycker till exempel ryssar och bulgarer, för att nu inte tala om kroater, att det är fint. En skön utveckling av den grå och rätlinjiga socialrealismens byggnadsverk.

Gymmet ligger på våning – 1, under nivån med terrassen och frukostmatsalen och två nivåer under den väldiga pianobaren med alla sina fotografier av kändisar, inte minst skådespelarna i Game of Thrones, som tagit en drink där eller smort kråset på Excelsiors lyxrestaurang på samma plan. Kanske Jamie Lannister och de andra sprungit på gymmets fem löpband eller slitit i någon av de båda cross trainer eller roddmaskinen, som står utplacerade på rad med utsikt över hotellets 25 meter långa inomhusbassäng, två nivåer längre ner.

Jag var på plats för att delta i en fem dagar lång resa arrangerad av Kulturrådet , EU och Kroatiska Litteraturfrämjandet. Vi skulle utbyta erfarenheter och ta del av ny litteratur från våra respektive länder – utöver Sverige och Kroatien deltog Slovenien och Bosnien-Hercegovina – och försöka få till stånd utgivning av nya, unga författare från respektive land. Intressant för en liten förläggare som jag, inriktad på vad många skulle kalla obskyr litteratur. Böcker som knappast kan intressera de mer kommersiellt inriktade förlagen. I alla fall inte förrän någon av de obskyra får nobelpriset.

Den uppenbara utmaningen för en liten, idealistisk förläggare är att få det att överhuvudtaget gå runt, att överleva. Mer driven av kärleken till litteraturen och en uppriktig tro på att kulturen behövs för att demokratin och det fria samhället ska fungera och bestå, än en rent kommersiell kraft, är den lilla aktören tacksam för alla bidrag. När inbjudan damp ner på kontoret, det vill säga min hyrestvåa i Svedmyra, var jag inte sen att tacka ja. En fantastisk chans att bidra till det europeiska kulturutbytet, kanske en möjlighet att få bidrag till ny utgivning och, inte minst, det ska erkännas, en gratissemester i paradiset Dubrovnik. Denna urgamla stad, denna gamla stadsstat, Ragusa, som tillsammans med Venedig dominerade Adriatiska Havet under så lång tid, som invaderades av Napoleon och som fick sjuttiofem procent av alla tak förstörda under det fruktansvärda inbördeskriget, som bröt ut när Jugoslavien föll samman. Katoliker, ortodoxa, muslimer, kroater, serber, bosnier… alla mot alla, mitt i Europa, i en tid då ett sådant krig borde vara omöjligt – å andra sidan finns här ingen olja eller andra rikedomar än underskön natur och turism som på ett mer direkt vis kan påkalla omvärldens intresse. De ekonomiska incitamentet saknades och ingen var intresserad av att flytta fram positionerna när röken just höll på att lägga sig efter Kalla kriget. Dubrovnik fick tillsammans med resten av Jugoslavien klara sig bäst det kunde.

Min dagliga timme i gymmet, med start nollsex trettio, var inte bara ett sätt att upprätthålla mitt strikta schema hemifrån. Det var också ett sätt att rensa hjärnan inför dagens övningar och att ladda den med endorfiner och att fundera över mitt nya, ambitiösa projekt ”Malawi”.  Tanken är att samla ihop Malawis viktigaste författare, poesi och prosa, och ge ut en mycket omfattande antologi i Sverige. Finansieringen försöker jag få till genom att hyra ut ägodelar via Hygglo. En privatperson, jag vet inte vem, hyr till exempel min cykel en tid, allt är försäkrat och jag behåller åttio procent av beloppet. Lägg till detta pekuniära bidrag från EU och svenska staten.

Det var när jag lufsade fram där på löpbandet som Sergej dök upp med sin atletiska kropp och ett ”Good morning!”, som om vi var gamla kompisar. Medan jag svettades och kämpade i promenadtempo satte Sergej snart av i full karriär på bandet intill mitt, och utan att verka märkbart påverkad av det hårda tempot fortsatte han ivrigt babbla på. Om vädret (sisådär de senaste dagarna tydligen men nu ska det bli fint, sol, varmt). Om gymmet. Bassängen nedanför (blå, klordoft, ovanligt stor, tom). Om hotellet (lite opersonligt, men bra, bara bra, se på gymmet bara), Om Dubrovnik (så fin stad, otroligt att allt så nyligen var förstört, och tänk på historien, vad kan ni i väst om Ragusa? Men Venedig kan ni?). Om mig.

”Kulturresa? Vi gillar kultur i Ryssland. Vet du hur mycket vi satsade på kultur och hur billigt det var i det Sovjetiska imperiet? Och vi hade en lång tradition redan före det. Dostojevskij. Pusjkin. Berberova. Gogol. Majakovskij. Achmatova. Tolstoj. Turgenev.” Sa Sergej som om han kunde klassikerna på sina fem fingrar.

”Har du läst alla?”

”Det har alla ryssar. Till skillnad från er, sönderamerikaniserade robotmänniskor, är vi ryssar kultur. Vårt förnamn är Ryss. Efternamnet Kultur.”

När Sergej såg att jag mulnade och tog sats för att säga något tillrättavisande eller åtminstone något som kunde bredda debatten, brast han ut i ett bullrande skratt.

”Jag skämtar förstås! Kulturen är internationell. Det vet till och med fransmännen innerst inne. Det som är sant är att Ryssland är befolkat av starka människor, män, och har så alltid varit. Vi är starkare, så är det bara, och det är därför vi behöver en stark man för att leda oss. En Stalin. En Putin. Men det förstår inte ni klendankar i väst. Bara en sådan sak som att vi inte har några homos i vårt land.”

”Inte?”

”Nej, inte ryssar. Klart det finns en eller annan fjolla, läderbög eller lebbalotta, men de är alla sprungna ur blodslinjer från Stora fosterländska kriget och alla våldtäkter som våra kvinnor utsattes för. Tyskar, rumäner, italienare och andra fjollanstrukna raser tog sig friheter och har skapat mycket oreda. Vi har väl ordnat upp en del av det där, sibiriska läger och så, men allt är inte utrett. En och annan smygbög finns säkert kvar.”

”Så du gillar Putin?”

”Gillar? Det är ett för klent ord. Kärlek. Men ingen sådan där fjollkärlek, hehe, nej det här är sann fosterlandskärlek till en ledare jag är beredd att följa i döden. Men du vet, vi är kompisar.

”Du och Putin?!”

”Se inte så förvånad ut. Varför skulle vi inte vara vänner?”

”Inte vet jag. Jag har aldrig träffat någon som är personlig vän med Putin tidigare, eller till någon annan hög potentat heller för den delen.”

”Om du visste hur många fester vi haft tillsammans. I Moskva. Både hemma hos honom och hemma hos mig. Fast oftast i hans eller min datja i Sotji. Ja, vi har väl varit i hans palats någon gång också men då ska alltid hans fru vara med. Satkärring. Nu går vi och får massage och badar turk!”

Med bestämda steg satte Sergej av mot hotellets spa-avdelning. Jag hängde med så gott jag kunde. En ung kvinna tog leende emot oss. Tydligen kände hon Sergej. Jag vet inte varför, men det fick mig att fundera över om vad det var för massage Sergej talat om och mina farhågor växte då kvinnan bad oss ta av våra kläder och gå till varsitt rum och vänta. Jag skämdes för min taniga och slappa kropp. Till råga på allt hade jag rakat av mig allt kroppshår dagen före min avresa till Kroatien. Sergej tittas ogenerat på mig och jag fann det för gott att inte försöka dölja något. Det var ju som det var. Till min förvåning nickade Sergej gillande. När han såg att jag tittade på honom och att jag noterat hans uppskattande blick fräste han snabbt ”Få inte för dig något, inget bögande här!” Medan han sa detta viftade han upprört med sina armar. Jag fick syn på en tatuering, liksom dold i hans vänstra armhåla.

”Vladi,” undslapp det mig.

”Ja, jag sa ju att jag gillar Vladimir Vladimirovich.”

Jag tittade frågade på honom.

”Putin! För Guds skull Putin! Hur svårt kan det vara att fatta? Jag är nationalist! Fattar du?”

Med det gick vi till varsitt rum och inväntade massösen. Till min lättnad handlade massagen om just det: massage. När den var avslutad hastade jag upp till mitt rum för att byta om inför dagens program. Väl där väntade ett meddelande från Sergej på mig. ”Plockar upp dig efter lunch.” Jag insåg att jag inte skulle vara med på eftermiddagens programpunkter.

*

Det visade sig att Sergej ville ta med mig ner på stan. Till vinbaren D-Vino närmare bestämt. Vi promenerade den korta biten ner till stadens centrum, tog så småningom in på den vackra huvudgatan Stradun, där vi njöt av de många gamla byggnaderna, inte svårt att förstå att flera stadsscener i Game of Thrones King’s Landing spelats in här. Efter en stunds flanerande under tystnad sa Sergej ”Här!” och tog av in på sidogatan Palmoticeva, mer en gränd än gata, och strax steg vi in på den lilla vinbaren D-Vino.

D-Vino är band vinfolk lika berömt som själva Dubrovnik, förklarade Sergej för mig och överraskade med djupa kunskaper i ämnet vin.

”Få inte för dig något nu,” sa han, ”bögjuice är inget för en karl, men en plavac mali från halvön Peljesac är ett vin för en karl med hår på bröstet…” han gjorde en paus , la sin hand på min axel och tittade mig i ögonen, ”… och alla andra fina män… här! här har vi ett vin som går lös på 16 volymprocent, ja jävlar i min själ, ingen bögjuice detta inte, skål!”

Vi satt vid bordet närmast den korta bardisken. De ockrafärgade väggarna var fyllda med tavlor med lämpliga motiv, somliga aningen ekivoka, och personliga hälsningar från kändisar, oftast med anknytning till Game of Thrones. ”I drink and I know things”. Ditkladdad av Peter Dinklage alias Tyrion Lannister. Den unga och trevliga personalen hade snabbt trollat fram ett par plavac mali från Peljesac så snart den fick syn på Sergej.

”Plavac mali, Kroatiens stolthet, ja, här finns många regionala druvor, som grk och posip, men plavac, den sticker ut, det är den enda utländska sorten som kan mäta sig med sent skördad saperavi från slättlandet i Ukraina, vårt Ukraina, vårt Krim, länge trodde man att plavac mali var det samma som italienarnas primitivo och amerikanarnas zinfandel, men så är det inte, det har vi i Ryssland vetat länge, vet du att världens främsta forskningscentrum inom vitikultur var det sovjetiska och urgamla Magarach-institutet i Jalta?, är inte du svensk?, institutet i Magarach leddes av en svensk på 1800-talet, eller i alla fall en del av 1800-talet, haha, annars hade ju karln levt 100 år, eller mer, men allvarligt talat, Sverige hade ju en massa botaniker i von Linnés spår och Christian von Steven hamnade som chef ör Nikitas botaniska trädgård, och vet du vad?, jo, Nikitsky-trädgården som kom till på order av generalguvernören, som var ingen mindre än prins Vorontsov…”

Sergej spände ögonen i mig och i personalen och av pur förvåning såg vi imponerade ut och nickade bekant åt det obekanta namnet.

”… just det, DEN prins Vorontsov, kom att bli Magarach-instutitet, och jäklar vad druvsorter och kloner som sett dagens ljus där, okej, Bordeaux och fransmännens druv- och klonsamlingar där i södern kanske var på samma nivå då, och ja, jag är nationalist!, men plavac mali är plavac mali!, zinfandel och primitivo har sitt ursprung i crljenak kastelanski, crljenak från Kastela, även kallad tribidrag, jävlar vad det där böggänget sitter och glor!”

Sergej, som nu pratade så maniskt att jag började tro att han dragit en lina eller två när han var inne på vinbarens lilla mugg medan personalen öppnade hans flaskor, spände ögonen i en kvintett som satt vid grannbordet. En, som det verkade, engelsman med välansat skägg och stålbågade glasögon, en mullig grekiska, en bullrig amerikan med vårdad accent, en gänglig dansk och en holländare som såg ut som en frikyrkopastor. Om det inte varit för att de hade ett flertal flaskor framför sig, hade de kunnat vara ett lärarkollegium. Lärare i något tråkigt ämne som kemi. När de såg att den maniske Sergej blivit förbannad skyndade sig grekiskan att gjuta olja på vågorna.

”Ursäkta oss att vi tittar på er, men vi kunde inte undgå att höra det där ni sa. Är ni kanske en vinexpert?”

”Vinexpert!? Bögjuiceexpert?! Jag?! I helvete!”

”Hm, jaså, inte, men ni kan mycket om vin, ja, vi fem är här för att vara domare i en vintävling, Dubrovnik Festiwine Wine Competition, där södra Kroatiens bästa viner tävlar mot varandra. Så spännande! Alla dessa lokala druvor! Och som vinerna utvecklats de senaste åren!”

Sergej satt bara och tittade på grekiskan, också långt efter att det blivit outsägligt pinsamt. När till slut holländaren försökte ta till orda flög upp Sergej upp och ställde sig mitt i den lilla baren. Med blicken fäst på en punkt långt bortom D-Vinos väggar stämde han upp med sin bas i en rungande ”Hymn till Sovjetunionen”, originalversionen med både Lenin och Stalin i hjälteroller.

”Sojuz njerusjumyj respublik svobodnych/ Splotila navjeki Velikaja Rus’!/ Da zdravstujet sozdannyj volej narodov/ Jedinyj, mogutjij Sovjetski Sojuz!…”

Han tog i för tsar och fosterland och slet så här långt kommen, alltså efter första versen, upp sin skjorta och vrålade resten av hymnen, alltmedan tårarna strömmade nerför hans kinder. När han sjungit klart alla verserna sjönk han ihop över vårt bord. En ny pinsam tystnad infann sig. Jag la min hand på Sergejs hulkande rygg. Han tittade upp med tårfyllda ögon och sa ömt ”Kurt, vi går hem till hotellet nu.”

Jag fann det för gott att göra som han sa. Medan Sergej betalade för vinerna nickade jag åt de förfärade vindomarna. Så lämnade vi D-Vino, min ryske vän och jag. När vi gick ut genom dörren klämde Sergej till om min vänstra skinka.

”Hm, lika fast i hullet som Vladi.”

Musik.

Årets julklappar!

Publicerat av
Svara

Den som följer vinifierat och ännu ej läst följande tre böcker borde förbjudas, men som vi är i grunden en god människa ger vi dem en sista chans. Nu. Den som bryter mot köptvånget får räkna med dels dryga böter i bitcoin, dels om inte stegling, då vi böjer oss för humanismens intåg i vår vardag och det därmed följande avskaffandet av det för en lyckosam steglingen nödvändiga dödsstraffet, så i vart fall tre månader i buren.

1.Herdedikter & Mord. Boken för dig som förstår att uppskatta ett högt tempo och omväxlande vändningar i din bok. Du som inte klarar av detta får nöja dig med att bara köpa boken.

2.Bränna vass. Noveller som, som tur är, inte nöjer sig med sina avstamp i realismen och vardagen, noveller som tar ut svängarna och gärna låter sig bli absurda. Inget för mesar, mallboksläsare och autofiktionens tillskyndare. De nyss nämnda måste, såklart, köpa Bränna vass men slipper läsa den då det vore att slösa med god text på litterära amöbor.

3.Kronos väv. Vad är egentligen sant i historien och, för den delen, i den här historien. Den frågan kan den vakne och alerte läsaren ställa sig. Den som inte klarar av ett högt tempo och att texten hoppar gör klokt i att inte läsa. Däremot måste alla, naturligtvis, köpa boken – med tanke på det nedsatta priset kanske till och med två eller tre ex. Perfekt julklapp.

Utöver ovanstående tre obligatoriska verken och till den svenska litteraturkanonen hörande böckerna, förväntas vinifierats följare att även införskaffa Vinifiktioner och Flaubert & Brooke. Något krav är dock inte det, men väl en rekommendation och rekommendationer ska man, som bekant är, följa.

Musik!